Mål T‑187/06

Ralf Schräder

mot

Gemenskapens växtsortsmyndighet (CPVO)

”Gemenskapens växtförädlarrätt – Växtsorten SUMCOL 01 – Avslag på ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt – Den sökta sorten är inte särskiljbar”

Sammanfattning av domen

1.      Jordbruk – Enhetlig lagstiftning – Växtförädlarrätt – Villkor för beviljande av växtförädlarrätt

(Rådets förordning nr 2100/94, artikel 7.1 och 7.2)

2.      Jordbruk – Enhetlig lagstiftning – Växtförädlarrätt – Villkor för beviljande av växtförädlarrätt

(Rådets förordning nr 2100/94, artikel 7.2)

3.      Jordbruk – Enhetlig lagstiftning – Växtförädlarrätt – Beslut att bifalla eller avslå ansökan om växtförädlarrätt

(Rådets förordning nr 2100/94, artiklarna 76 och 78)

1.      Gemenskapsdomstolen har visserligen fastställt att myndigheten har ett utrymme för skönsmässig bedömning avseende ekonomiska och tekniska frågor. Detta innebär emellertid inte att gemenskapsdomstolen inte ska pröva myndighetens tolkning av uppgifter av sådant slag. Gemenskapsdomstolen ska nämligen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även pröva huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits. I samband med denna kontroll får gemenskapsdomstolen emellertid inte ersätta den ekonomiska bedömning som gjorts av myndigheten med sin egen bedömning.

Bedömningen av en växtsorts egenskaper, utifrån de kriterier som anges i artikel 7.1 i förordning nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt, är i vetenskapligt och tekniskt hänseende så komplicerad att det kan vara motiverat att begränsa omfattningen av domstolsprövningen. En sådan bedömning kräver sakkunskap och särskilda tekniska kunskaper, särskilt på området för botanik och genetik. Däremot kräver bedömningen avseende förekomsten av en annan sort som är allmänt känd, utifrån de kriterier som anges i artikel 7.2 i förordning nr 2100/94, inte någon sakkunskap eller särskilda tekniska kunskaper och är inte så komplicerad att det kan vara motiverat att begränsa omfattningen av domstolsprövningen.

(se punkterna 61 och 63–65)

2.      Enligt de normer som fastställts av UPOV är offentliggörandet av en detaljerad beskrivning av en växtsort en av de omständigheter som kan beaktas vid fastställelsen av huruvida den är allmänt känd. En sådan omständighet kan även beaktas med stöd av artikel 7.2 i förordning nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt. Denna bestämmelse innehåller inte någon uttömmande förteckning över de omständigheter som kan innebära att en referenssort anses vara allmänt känd, vilket användningen av adverbet bland annat bekräftar. Vidare tas i förordning nr 2100/94 hänsyn till bland annat UPOV-konventionen, vilket framgår av näst sista skälet i samma förordning.

(se punkterna 94, 97 och 99)

3.      Växtsortsmyndighetens överklagandenämnd har enligt artikel 76 i förordning nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt rätt att på eget initiativ pröva sakförhållandena, bland annat genom att vidta sådana åtgärder för bevisupptagning som anges i artikel 78 i samma förordning. I den mån som en åtgärd för bevisupptagning kan vidtas på eget initiativ, utan att överklagandenämnden i förväg måste resonera med parterna kring lämpligheten eller nödvändigheten av att vidta åtgärden, kan en sådan åtgärd även återkallas på eget initiativ, på samma villkor, om överklagandenämnden under sina överläggningar kommer fram till en annan bedömning. Det är inte fråga om ett överraskande beslut i strid med en allmän gemenskapsrättslig princip, utan om överklagandenämndens utövande av det utrymme för skönsmässig bedömning som den tillerkänns enligt artikel 76 i förordning nr 2100/94.

(se punkt 121)