TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)

den 16 juni 2011(*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Väteperoxid och natriumperborat – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Överträdelsens varaktighet – Begreppen ’avtal’ och ’samordnat förfarande’ – Tillgång till handlingarna i ärendet – Böter – Meddelande om samarbete – Likabehandling – Berättigade förväntningar – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑186/06,

Solvay SA, Bryssel (Belgien), inledningsvis företrätt av advokaterna O. W. Brouwer och D. Mes samt M. O’Regan och A. Villette, solicitors, därefter av O.W. Brouwer, advokaten A. Stoffer, M. O’Regan och A. Villette,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av F. Arbault, därefter av V. Di Bucci och V. Bottka, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av M. Gray, barrister,

svarande,

angående dels en talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2006) 1766 slutlig av den 3 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/F/38.620 – Väteperoxid och perborat), dels en talan om upphävande eller nedsättning av de böter som har påförts sökanden,

meddelar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av V. Vadapalas (referent), tillförordnad ordförande, samt domarna A. Dittrich och L. Truchot,

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 mars 2010,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, Solvay SA, är ett bolag bildat enligt belgisk rätt som vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet bland annat tillverkade väteperoxid och perborat.

2        Den 7 maj 2002 förvärvade sökanden 100 procent av kapitalet i bolaget Ausimont SpA (nu Solvay Solexis SpA), vilket vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet helt ägdes av Montedison SpA (nu Edison SpA).

3        I november 2002 informerade Degussa AG Europeiska gemenskapernas kommission om att det förekom konkurrensbegränsande samverkan på marknaderna för väteperoxid och perborat och ansökte om att kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT 2002, C 45, s. 3) (nedan kallat meddelandet om samarbete) skulle tillämpas.

4        Degussa försåg kommissionen med materiella bevis. Tack vare dessa bevis kunde kommissionen den 25 och den 26 mars 2003 genomföra kontroller i tre företags lokaler, däribland sökandens.

5        Efter genomförandet av dessa kontroller ansökte flera företag, däribland EKA Chemicals AB (nedan kallat EKA), Arkema SA (tidigare Atofina SA) och sökanden om att meddelandet om samarbete skulle tillämpas och försåg kommissionen med bevismaterial för den aktuella konkurrensbegränsande samverkan.

6        Kommissionen riktade den 26 januari 2005 ett meddelande om invändningar till sökanden och övriga berörda företag.

7        Genom skrivelser av den 29 april och den 27 juni 2005 ansökte sökanden om tillgång dels till de icke sekretessbelagda svaren från de andra företagen som berördes av meddelandet om invändningar, dels till vissa sekretessbelagda handlingar i målet som hade ingetts av Degussa.

8        Genom skrivelser av den 4 maj och den 20 juli 2005 avslog kommissionen ansökan om tillgång till svaren på meddelandet om invändningar och lämnade till viss del ut de handlingar som Degussa hade ingett.

9        Efter det att de berörda företagen hade hörts den 28 och den 29 juni 2005 antog kommissionen beslut K(2006) 1766 slutlig av den 3 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet mot Akzo Nobel NV, Akzo Nobel Chemicals Holding AB, EKA, Degussa, Edison, FMC Corp., FMC Foret SA, Kemira Oyj, Air Liquide SA, Chemoxal SA, SNIA SpA, Caffaro Srl, sökanden, Solvay Solexis, Total SA, Elf Aquitaine SA och Arkema (ärende COMP/F/38.620 – Väteperoxid och perborat) (nedan kallat det angripna beslutet). En sammanfattning av detta beslut publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 13 december 2006 (EUT L 353, s. 54). Beslutet delgavs sökanden genom en skrivelse av den 8 maj 2006.

 Det angripna beslutet

10      I det angripna beslutet uppgav kommissionen att mottagarna av beslutet hade deltagit i en enda och fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet som avsåg väteperoxid och den vidareförädlade produkten perborat (skäl 2 i det angripna beslutet).

11      Den konstaterade överträdelsen bestod främst i att konkurrenter utbytte kommersiellt viktiga och konfidentiella upplysningar om marknaden och företagen, begränsade och kontrollerade produktionen liksom produktionens potentiella och faktiska kapacitet, fördelade marknadsandelar och kunder samt fastställde och övervakade målpriser.

12      Vid fastställandet av böterna tillämpade kommissionen den metod som föreskrivs i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade riktlinjerna).

13      Grundbeloppet för böterna fastställdes på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet (skäl 452 i det angripna beslutet). Överträdelsen bedömdes vara mycket allvarlig (skäl 457 i det angripna beslutet).

14      Med tillämpning av differentierad behandling placerades sökanden, i egenskap av den största berörda marknadsaktören inom EES, i den första kategorin, för vilken utgångsbeloppet är 50 miljoner euro (skäl 460 i det angripna beslutet).

15      Med tanke på sökandens omfattande omsättning multiplicerade kommissionen grundbeloppet med faktorn 1,5 för att säkerställa att böterna fick en tillräckligt avskräckande effekt (skäl 463 i det angripna beslutet).

16      Eftersom sökanden, enligt kommissionen, hade deltagit i överträdelsen den 31 januari 1994 till den 31 december 2000, det vill säga under en period av sex år och 11 månader, höjdes utgångsbeloppet för sökandens del med 65 procent (skäl 467 i det angripna beslutet).

17      Med hänsyn till försvårande omständigheter (det rörde sig om upprepade överträdelser) höjdes grundbeloppet för böterna med 50 procent (skäl 469 i det angripna beslutet).

18      Enligt kommissionen var sökanden det tredje företaget som uppfyllde villkoret i punkt 21 i meddelandet om samarbete. Sökandens böter sänktes därför med 10 procent (skälen 501–524 i det angripna beslutet).

19      I artikel 1 m i det angripna beslutet angavs att sökanden hade överträtt artikel 81.1 EG och artikel 53 i EES-avtalet genom att delta i överträdelsen den 31 januari 1994 till den 31 december 2000.

20      I slutändan uppgick de böter som hade påförts sökanden enligt artikel 2 h i det angripna beslutet till 167,062 miljoner euro.

 Förfarandet och parternas yrkanden

21      Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 17 juli 2006.

22      På grund av ändringen i sammansättningen av förstainstansrättens avdelningar förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen i utökad sammansättning och målet tilldelades följaktligen denna avdelning i utökad sammansättning.

23      Såsom en åtgärd för processledning ställde tribunalen den 22 juli 2009 och den 6 januari 2010 skriftliga frågor till parterna, vilka parterna besvarade den 15 september 2009 och den 29 januari 2010.

24      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 3 mars 2010.

25      Eftersom två av domarna på avdelningen hade förhinder, deltog, i enlighet med artikel 32 i tribunalens rättegångsregler, de tre domare som har skrivit under denna dom i överläggningarna.

26      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet helt eller delvis, i synnerhet i den mån som kommissionen däri har slagit fast att sökanden deltog i överträdelsen under perioden 31 januari 1994–augusti 1997, och perioden 18 maj–31 december 2000,

–        upphäva eller avsevärt sätta ned de böter som sökanden har påförts och de böter som Solvay Solexis har påförts, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna för att ställa en bankgaranti för betalningen av böterna.

27      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

28      Genom en handling av den 15 september 2009 drog sökanden till viss del tillbaks sitt andra yrkande, i den mån som det gällde upphävande eller nedsättning av de böter som hade påförts Solvay Solexis. Detta beslut bekräftades vid förhandlingen, och tribunalen antecknade det i förhandlingsprotokollet.

 Rättslig bedömning

29      Sökanden har åberopat fem grunder till stöd för sin talan. Grunderna rör felaktig rättstillämpning och felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna vad avser, för det första, fastställandet av att sökanden deltog i överträdelsen under perioden 31 januari 1994–augusti 1997, för det andra, fastställandet av att sökanden deltog i överträdelsen under perioden 18 maj–31 december 2000, för det tredje, tillämpningen av meddelandet om samarbete, för det fjärde, fastställandet av bötesbeloppet, och för det femte, beslutet att inte lämna ut vissa handlingar i målet.

30      Av sökandens resonemang framgår att grunderna om varaktigheten av sökandens deltagande i överträdelsen (första och andra grunden) och om tillgången till handlingarna i målet (femte grunden) har åberopats till stöd för yrkandet att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, medan grunderna om fastställandet av bötesbeloppet (fjärde grunden) och om nedsättning av detsamma med tillämpning av meddelandet om samarbete (tredje grunden) har åberopats till stöd för yrkandet att böterna ska upphävas eller sättas ned.

31      Tribunalen kommer därför att pröva grunderna i denna ordning.

 Varaktigheten av sökandens deltagande i överträdelsen

 Parternas argument

32      Genom den första och den andra grunden har sökanden bestritt att det deltog i överträdelsen under den inledande och den avslutande perioden av den konkurrensbegränsande samverkan (31 januari 1994–augusti 1997 respektive 18 maj–31 december 2000).

–       Perioden 31 januari 1994–augusti 1997

33      Sökandebolaget har ifrågasatt kommissionens slutsats att det deltog i överträdelsen under perioden 31 januari 1994–augusti 1997. Sökanden gör skillnad mellan perioden före maj 1995 och perioden maj 1995–augusti 1997.

34      Vad avser perioden 31 januari 1994–maj 1995 har sökanden anfört att kommissionen över huvud taget inte har visat att sökanden deltog i diskussioner eller utbytte information med konkurrenter.

35      Vad för det första avser mötet i Stockholm mellan EKA och Kemira den 31 januari 1994, vilket är den tidpunkt då överträdelsen anses ha inletts, har det inte visats att det faktiskt ägde rum. Kemira har nämligen inte bekräftat mötet.

36      EKA:s anteckningar från detta möte, i vilka det hänvisas till Kemiras diskussioner med andra företag, däribland sökanden, visar inte heller att dessa diskussioner var olagliga. Det föreligger inte heller någon annan stödjande bevisning av vilken det framgår att den bilaterala konkurrensbegränsande samverkan mellan EKA och Kemira på den skandinaviska marknaden har ett samband med den påstådda konkurrensbegränsande samverkan på Europanivå.

37      EKA:s anteckningar, enligt vilka diskussionerna med Air Liquide ”inte hade lett till några riktigt positiva resultat” medan diskussionerna med sökanden ”däremot framskred på ett mer tillfredsställande sätt”, visar att Kemira inte hade slutit avtal med vare sig Air Liquide eller sökanden. Med hänsyn till att kommission konstaterade att Air Liquide inte deltog i överträdelsen vid denna tidpunkt borde institutionen ha dragit samma slutsats med avseende på sökanden.

38      Vad för det andra avser mötet i Göteborg den 2 november 1994 hade det inte ett konkurrensbegränsande syfte. Kommissionens påstående om utbyte av affärsrelaterade upplysningar under detta möte styrks inte av de bevis som EKA har tillhandahållit och motsägs av de upplysningar som har lämnats av sökanden.

39      Vad för det tredje avser de kontakter som ägde rum i samband med European Chemical Industry Councils (CEFIC) möten den 29 april 1994 i Rom och den 25 november 1994 i Zaventem, räcker inte Degussas uttalanden om att ”viktiga konkurrensrelaterade upplysningar” utbyttes för att fastställa att dessa kontakter var olagliga.

40      Sökanden har däremot medgett att det utbytte upplysningar med konkurrenter under perioden maj 1995–augusti 1997. Enligt sökanden kan dessa utbyten emellertid inte betecknas som avtal eller samordnat förfarande.

41      Endast den omständigheten att ett företag önskar begränsa konkurrensen utgör inte en överträdelse av artikel 81 EG. Kommissionen skulle behöva visa att en överenskommelse förelåg som var resultatet av en gemensam önskan att agera på ett visst sätt på marknaden. Samtliga möten som omnämns i det angripna beslutet, vilka ägde rum fram till augusti år 1997, avslutades emellertid utan att företagen hade kommit överens om att agera på ett sätt som över huvud taget strider mot konkurrensbestämmelserna.

42      I strid med de krav som ställs i den rättspraxis som åberopas i skäl 305 i det angripna beslutet, har kommissionen således inte visat att de berörda företagen kom överens om att agera på ett sätt som begränsar konkurrensen.

43      Kommissionen har inte heller visat att utbytet av upplysningar under den aktuella perioden utgjorde ett samordnat förfarande.

44      För att ett samordnat förfarande ska föreligga krävs enligt sökanden att konkurrenter har kommit överens om att agera på ett visst sätt, att företagen tack vare kontakter sinsemellan vet hur de andra företagen kommer att agera samt att detta har en inverkan på beteendet på marknaden.

45      Enligt sökanden är den rättspraxis som åberopas i skäl 298 i det angripna beslutet, enligt vilken utbyte av upplysningar i syfte att förbereda en kartell kan anses utgöra ett samordnat förfarande, endast tillämplig när ett avtal redan har slutits och utbytet äger rum för att möjliggöra genomförandet av detta avtal. I förevarande fall föregicks utbytet av upplysningar emellertid inte av ett avtal eller ett samordnat förfarande.

46      Mötesdeltagarna var nämligen så oeniga att samarbete dem emellan i praktiken var omöjligt, varmed ett samordnat förfarande inte heller kunde komma i fråga.

47      De upplysningar som utbyttes var inte heller av sådant slag att de påverkade konkurrenternas agerande eller avsevärt minskade företagens osäkerhet vad avser de andra berörda företagens agerande.

48      Under den aktuella perioden rörde diskussionerna i första hand olika leverantörers kapacitet och volym samt hur problemet med nya aktörer på marknaden och med att fördela extra efterfrågan skulle lösas. Utbytet av upplysningar gällde försäljningsvolymer, och syftet var att utarbeta metoder för fördelningen av nämnda volymer för att säkerställa rimliga användningsnivåer av företagens kapacitet, inte att dela upp marknaden. Dessa upplysningar var inte av sådant slag att de gjorde det möjligt för företagen att anpassa sitt agerande på marknaden.

49      Eftersom kommissionen underlät att undersöka huruvida de utbytta upplysningarna hade kunnat användas för konkurrensbegränsande syften, kunde den inte fastställa att det förelåg ett orsakssamband mellan de påstådda samordnade förfarandena och agerandet på marknaden.

50      Degussas uppgift om utbytet av ”känsliga konkurrensrelaterade upplysningar” räcker inte för att visa att utbytet var olagligt.

51      I sin ansökan om förmånlig behandling och i sitt svar av den 5 september 2003 på kommissionens begäran om upplysningar uppgav Degussa att kontakterna med konkurrenterna ägde rum under flera års tid, dock utan att precisera vilka upplysningar som hade utbytts. Dessa upplysningar, vilka lämnades inom ramen för en ansökan om förmånlig behandling, bör behandlas med försiktighet. Degussas uttalanden är vaga, och det är tveksamt om de har bevisvärde, då de inte härrör från den tidsperiod då händelserna inträffade eller gör det möjligt att identifiera individuella vittnen. Då uttalandena inte styrks av andra uppgifter i handlingarna i målet räcker de inte för att fastställa överträdelsen.

52      Degussa självt har inte medgett att det gjorde sig skyldigt till en överträdelse före ”mitten av år 1997”. Degussa har preciserat att uttrycket ”’utbyte av känsliga marknadsrelaterade upplysningar’ [var] kännetecknande för det typiska diskussionsämnet mellan personal med ansvar för försäljning hos de konkurrerande företagen” och att detta ”inte [innebar] att företagen aktivt ägnade sig åt att samordna sitt agerande”. Enligt sökanden tillade Degussa att sådana utbyten endast syftade till att ”öka omfattningen av de upplysningar som företaget behövde för att fatta framtida beslut”. De syftade således endast till att skapa ett ”klimat” som gjorde det möjligt att anta framtida beslut.

53      Degussas uttalanden har inte bekräftats av de andra företagen. De handlingar som har tillhandahållits av EKA visar endast att detta företag och Kemira utbytte upplysningar. Arkema har uteslutande nämnt diskussioner om en modell som skulle kunna användas för att fördela ”produktionskapaciteterna”. Dessa diskussioner ledde emellertid inte till något konkret. Följden härav var att producenterna inte ens i början av år 1997 hade avtalat eller ens enats om att ”organisera marknaden på Europanivå”, trots att försök i denna riktning hade gjorts.

54      Avsaknaden av ett avtal eller ett samordnat förfarande bekräftas dels av Degussas agerande vid den aktuella tidpunkten, bland annat genom dess plan ”WAR”, vilken syftade till att öka företagets försäljning utan beaktande av priser, dels av de misslyckade diskussionerna vid mötet i Sevilla i maj år 1997. Enligt Degussa och Arkema hamnade dessa diskussioner ”i ett dödläge” till följd av att producenterna inte litade på varandra. I skäl 164 i det angripna beslutet medgav kommissionen själv att inget avtal hade slutits vid detta möte, vilket sökandens ombud lämnade med att ”smälla igen dörren”.

55      Kommissionen visade inte att samordning förelåg och kunde därför inte förmoda att företagen hade beaktat upplysningar som andra företag hade gett dem. Till skillnad från i mål C‑199/92 P, Hüls mot kommissionen (dom av den 8 juli 1999, REG 1999, s. I‑4287, punkterna 161 och 162), lyckades de berörda företagen i förevarande fall inte sluta något avtal över huvud taget vad avsåg deras affärspolicy. De upplysningar som utbyttes kunde inte heller läggas till grund för ett samordnat förfarande av något slag.

56      Avsaknaden av ett samordnat förfarande styrks även av att marknaden för väteperoxid var mycket konkurrensutsatt fram till augusti månad år 1997. Priserna på väteperoxid sjönk kraftigt i slutet av år 1996 och i början av år 1997 för att till slut ligga under nivån för de rörliga kostnaderna.

57      Bevisning som ingetts av flera företag i samband med det administrativa förfarandet visar att marknaden var mycket konkurrensutsatt under den aktuella perioden. Med beaktande härav var kommissionen skyldig att visa att utbytet av upplysningar hade en faktisk inverkan på företagens agerande på marknaden.

58      Vad slutligen avser perborat föreligger ingen bevisning som visar att sökanden deltog i en överträdelse före mötet i Evian-les-Bains den 14 maj 1998. Före detta datum hade inget avtal slutits och inga känsliga affärsrelaterade upplysningar hade utbytts mellan producenterna.

59      Kommissionen anser att den på ett tillfredsställande sätt har visat att sökandens agerande sedan den 31 januari 1994 omfattas av förbudet i artikel 81.1 EG.

60      Kommissionen anser sig ha visat att de berörda företagen under perioden 31 januari 1994–augusti 1997 utbytte känsliga upplysningar i syfte att reglera företagens ageranden på marknaden vad avser produktionsvolymer samt möjligheten att reducera dessa och att hindra nya kapaciteter från att introduceras på marknaden (skälen 104–170 och 304 i det angripna beslutet).

61      Degussas uppgifter visar att företagen under 90-talet utbytte ”känsliga konkurrensrelaterade upplysningar”. Av den beskrivning som Degussa gett följer att de upplysningar som lämnades ut rörde företagets planerade agerande på marknaden, nämligen ”volym- och prisutveckling” samt ”tillträde av nya eller bortfall av gamla konkurrenter” (skäl 104 i det angripna beslutet).

62      Dessa omständigheter styrks av den skriftliga bevisning som tillhandahållits av EKA, enligt vilken ”leverantörerna hade kommit överens om att inte ta sig in på varandras marknader”. EKA hade upprättat en lista över möten som enligt detta företag hade kännetecknats av hemligt samförstånd. EKA:s anteckningar från ett bilateralt möte med Kemira i Stockholm den 31 januari 1994 visar att diskussioner bland annat hade förts med sökanden. Det framgår tydligt av innehållet i dessa upplysningar att producenterna ömsesidigt kontrollerade konkurrenternas agerande och att Air Liquide i detta sammanhang inte uppfyllde vad det hade lovat, medan sökanden infriade de andra företagens förväntningar. EKA hänvisade även till ett bilateralt möte mellan sig och sökanden i Göteborg den 2 november 1994 (skälen 106–108 och 111 i det angripna beslutet).

63      I strid med vad sökanden har uppgett har Kemira inte bestritt att företaget deltog i mötet med EKA den 31 januari 1994, utan har tvärtemot medgett att det deltog i överträdelsen från och med detta datum. Då syftet med detta bilaterala möte var lagstridigt, var det uppenbart att förhandlingarna med andra konkurrenter, däribland sökanden, till vilka det hänvisas i EKA:s anteckningar, också var lagstridiga.

64      Sökanden har felaktigt gjort gällande att det saknades bevis för att dess möte med EKA den 2 november 1994 i Göteborg var lagstridigt. Av de upplysningar som EKA lämnat följer nämligen att affärsrelaterade upplysningar utbyttes under detta möte (skäl 113 i det angripna beslutet).

65      Degussa har uppgett att ”känsliga konkurrensrelaterade upplysningar” också utbyttes i anslutning till de möten som CEFIC höll den 29 april 1994 i Rom och den 25 november 1994 i Zaventem (skäl 114 i det angripna beslutet).

66      Dessa omständigheter styrks av Arkemas uttalanden, enligt vilka sökanden i april eller juni 1995 deltog i diskussioner rörande ”tendenserna och de nya aktörerna på marknaden”, inom ramen för vilka Degussa och [sökanden] önskade att ”marknaden och de båda företagens ställning skulle förbli så stabil som möjligt” och ”en metod för fördelning mellan producenter utan tvekan diskuterades sedan åren 1994–1995” (skälen 115 och 116 i det angripna beslutet).

67      I sitt svar på meddelandet om invändningar medgav sökandebolaget dessutom att det hade varit i kontakt med konkurrenter och hade utbytt marknadsupplysningar sedan maj 1995.

68      Dessa kontakter, vilka ägde rum under den inledande perioden av den konkurrensbegränsande samverkan, vilken syftade till att begränsa konkurrensen och som ledde till att ett avtal slöts om priser och uppdelning av marknaderna, omfattas av förbudet i artikel 81.1 EG (skäl 305 i det angripna beslutet). Kontakterna kan anses utgöra en del av samma samordnade förfarande.

69      Kommissionen har medgett att inget ”definitivt” avtal slöts om metoden för att dela upp marknaden, vilken diskuterades i Milano den 31 oktober 1995 och i Sevilla i maj 1997, men anser att den omständigheten att en sådan metod föreslogs och diskuterades räcker för att en överträdelse av artikel 81.1 EG ska kunna konstateras.

70      Den omständigheten att företagen under den aktuella perioden diskuterade volymer, priser och metoder för att dela upp kunder mellan sig visar i sig att det fanns en gemensam önskan att begränsa konkurrensen. I strid med vad sökanden har uppgett förelåg inte ”bara en avsikt”, utan ett gemensamt projekt vilket syftade till slutandet av ett avtal som påverkade företagens agerande på marknaden.

71      Kommissionen har i andra hand gjort gällande att konkurrenternas agerande under den aktuella perioden utgjorde ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81.1 EG. Agerandet kan därför anses omfattas av förbudet i artikel 81.1 EG trots att det inte hade nått det skede i vilket ”man kan säga att ett avtal [i egentlig mening] har ingåtts” (skäl 309 i det angripna beslutet).

72      Under denna period utbytte konkurrenterna upplysningar om försäljningsvolymer samt priser och kunder, vilka gjorde att de kunde anpassa sitt agerande på marknaden (skäl 308 samt skälen 120, 127 och 144 i det angripna beslutet).

73      De upplysningar som utbyttes räckte för att minska företagens osäkerhet vad avsåg konkurrenternas agerande på marknaden. Sökanden har själv medgett att det från maj 1995 delade hemliga upplysningar med sina konkurrenter samt har uppgett att ”deltagarna undersökte möjliga alternativ för att förbättra situationen på marknaden och beräkna ökningen av kapaciteten på marknaden”. Den fråga som ställdes var ”huruvida det var möjligt att nå en överenskommelse” (punkterna 130 och 133 i sökandens svar på meddelandet om invändningar samt skälen 317–319 i det angripna beslutet). Detta uttalande bekräftar att de aktuella utbytena ledde till att konkurrenterna kunde anpassa sitt agerande på marknaden. Utbytena tjänade dessutom till att ”förbereda terrängen” för prishöjningar och marknadsuppdelning.

74      De indicier som har åberopats i det angripna beslutet ska därför, sedda i ett helhetsperspektiv, anses uppfylla de krav på precision och överensstämmelse som måste vara uppfyllda för att sökanden med säkerhet ska kunna anses ha gjort sig skyldig till överträdelsen sedan den 31 januari 1994.

–       Perioden 18 maj–31 december 2000

75      Sökanden har gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna när den drog slutsatsen att den konkurrensbegränsande samverkan fortsatte efter den 18 maj 2000.

76      Kommissionen har å ena sidan inte visat att deltagarna vid mötet i Åbo den 18 maj 2000 bestämde sig för att fortsätta genomförandet av ett avtal eller ett samordnat förfarande.

77      Kommission grundade sig uteslutande på bevisning från Arkema, vilken varken var avgörande eller styrktes av annan bevisning. Uppgifterna från Arkema är motstridiga. Nämnda företag har nämligen även bekräftat att det aktuella mötet ”utgjorde ett tillfälle för vissa producenter att visa att tiderna hade förändrats” och ”meddela att samarbetet var över”. Uppgiften om att ”enighet” rådde vid mötet motsägs av andra företag.

78      Före mötet den 18 maj 2000 informerade sökanden, vid ett bilateralt möte i Krefeld, Degussa om att bolaget inte längre var intresserat av att delta i den konkurrensbegränsande samverkan. Kommissionen har felaktigt uppgett att mötet i Krefeld ägde rum efter mötet i Åbo.

79      Vad avser en bilateral kontakt mellan sökanden och FMC Foret i slutet av år 2000 går det inte enbart på grundval av denna kontakt, vilken gällde perborat, att sluta sig till att konkurrensbegränsande samverkan förelåg med avseende på väteperoxid. Den konkurrensbegränsande samverkan hade redan upphört vad gällde perborat, och FMC Forets deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan vad avser väteperoxid upphörde i slutet av år 1999.

80      Kommissionen utgick å andra sidan felaktigt från att effekterna av den konkurrensbegränsande samverkan kvarstod efter maj 2000. För att visa att effekterna av detta avtal som inte längre var i kraft fortfarande kvarstod, borde kommissionen ha visat att avtalet påverkade priserna.

81      Bland annat underlät kommissionen att beakta bevisen för att marknaden var konkurrensutsatt efter maj 2000. Vad gäller prisutvecklingen grundade sig kommissionen uteslutande på en handling från Arkema, av vilken det framgick att företagets genomsnittliga priser hade varit relativt stabila under hela år 2000. Andra handlingar från Arkema visade emellertid att företagets priser inom Europeiska unionen hade sjunkit år 2000 och att genomsnittpriset inte bara hade beräknats på grundval av försäljningen inom EES. Även om priserna antas ha varit stabila skulle detta emellertid kunna ha sin förklaring i den starkt ökade efterfrågan och i ökade kostnader.

82      När kommissionen angav att sökanden inte tydligt hade tagit avstånd från kartellen efter den 18 maj 2000 bortsåg den från att den konkurrensbegränsande samverkan ”kollapsade” denna dag och kastade på så sätt om bevisbördan, i strid med principen om oskuldspresumtion.

83      Kommissionen har bestritt sökandens argument, bland annat med hänvisning till de skäl som anges i skälen 355–360 i det angripna beslutet.

 Tribunalens bedömning

84      Enligt artikel 81.1 EG är alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden, som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden, oförenliga med den gemensamma marknaden och förbjudna.

85      För att avtal i den mening som avses i artikel 81.1 EG ska föreligga räcker det att de berörda företagen har gett uttryck för en gemensam önskan att agera på ett visst sätt på marknaden (förstainstansrättens domar av den 17 december 1991 i mål T‑7/89, Hercules Chemicals mot kommissionen, REG 1991, s. II‑1711, punkt 256, svensk specialutgåva, volym 11, s. II‑83, och av den 20 mars 2002 i mål T‑9/99, HFB Holding m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1487, punkt 199).

86      Ett avtal i den mening som avses i artikel 81.1 EG kan anses ha slutits när det föreligger en gemensam vilja att begränsa konkurrensen, trots att parterna fortfarande förhandlar om hur begränsningen ska se ut i detalj (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 85 nämnda målet HFB Holding m.fl. mot kommissionen, punkterna 151–157 och 206).

87      Begreppet samordnat förfarande avser en form av samordning mellan företag som, utan att ha drivits så långt som till genomförande av ett avtal i snäv bemärkelse, innebär att konkurrensens risker medvetet ersätts med ett praktiskt samarbete dem emellan (domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C‑49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999, s. I‑4125, punkt 115, och domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet Hüls mot kommissionen, punkt 158).

88      Artikel 81.1 EG förbjuder alla direkta och indirekta kontakter mellan näringsidkare som kan påverka faktiska eller potentiella konkurrenters agerande på marknaden, eller avslöja för sådana konkurrenter hur näringsidkaren själv agerar eller planerar att agera på marknaden, om nämnda kontakter innebär eller kan leda till konkurrensbegränsningar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 87 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 116 och 117).

89      Det räcker att ett företag lämnar uppgifter till sina konkurrenter i avsikt att förbereda konkurrensbegränsande samverkan för att det ska anses styrkt att det förelegat ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81 EG (förstainstansrättens domar av den 6 april 1995 i mål T‑148/89, Tréfilunion mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1063, punkt 82, och av den 8 juli 2008 i mål T‑53/03, BPB mot kommissionen, REG 2008, s. II‑1333, punkt 178).

90      Enligt fast rättspraxis omfattar begreppen avtal och samordnat förfarande, i den mening som avses i artikel 81.1 EG, olika former av samförstånd som är av samma art men som skiljer sig åt vad avser intensitet och de former som de kommer till uttryck i (domen i det ovan i punkt 87 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 131 och 132, och domen i det ovan i punkt 85 nämnda målet HFB Holding m.fl. mot kommissionen, punkt 190).

91      Inom ramen för en komplex överträdelse, i vilken under flera år flera producenter, vilka har som mål att gemensamt reglera marknaden, deltar, kan det inte krävas av kommissionen att den preciserar om det rör sig om ett avtal eller ett samordnat förfarande, med tanke på att både dessa former av överträdelse under alla omständigheter avses i artikel 81 EG (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 87 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 111–114, och förstainstansrättens dom av den 20 april 1999 i de förenade målen T‑305/94–T‑307/94, T‑313/94–T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II‑931, punkt 696).

92      Beteckningen av överträdelsen som avtal ”och/eller” samordnat förfarande ska anses avse en komplex helhet bestående av faktiska omständigheter, varav vissa kan betecknas som avtal och andra som samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81.1 EG, vilken inte kräver att denna typ av komplexa överträdelser preciseras närmare (domarna i de ovan i punkt 85 nämnda målen Hercules Chemicals mot kommissionen, punkt 264, och HFB Holdings m.fl. mot kommissionen, punkt 187).

93      Vad avser bevisningen för att en överträdelse föreligger ska det erinras om att det ankommer på kommissionen att fastställa vilken bevisning som krävs för att den på ett tillfredsställande sätt ska kunna visa förekomsten av de faktiska omständigheter som utgör en överträdelse av artikel 81.1 EG (domstolens dom av den 17 december 1998 i mål C‑185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I‑8417, punkt 58).

94      Kommissionen ska härvid införskaffa exakt och inbördes överensstämmande bevismaterial (se förstainstansrättens dom av den 6 juli 2000 i mål T‑62/98, Volkswagen mot kommissionen, REG 2000, s. II‑2707, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

95      Varje del av den bevisning som har åberopats av kommissionen behöver emellertid inte nödvändigtvis motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det räcker att de indicier som har åberopats av institutionen sedda ur ett helhetsperspektiv uppfyller detta krav (se förstainstansrätten dom av den 8 juli 2004 i de förenade målen T‑67/00, T‑68/00, T‑71/00 och T‑78/00, JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2501, punkt 180 och där angiven rättspraxis).

96      De indicier som har åberopats av kommissionen i beslutet till stöd för att ett företag har åsidosatt artikel 81.1 EG ska inte beaktas vart och ett för sig, utan som en helhet (se domen i det ovan i punkt 89 nämnda målet BPB mot kommissionen, punkt 185 och där angiven rättspraxis).

97      Hänsyn ska dessutom tas till att konkurrensbegränsande verksamhet äger rum i hemlighet, vilket innebär att man som regel måste sluta sig till förekomsten av ett samordnat förfarande eller en konkurrensbegränsande samverkan på grundval av flera olika företeelser och indicier vilka tillsammans, i brist på en annan rimlig förklaring, visar att konkurrensbestämmelserna har åsidosatts (domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkterna 55–57).

98      Vad avser omfattningen av domstolsprövningen ska tribunalen, enligt fast rättspraxis, när en talan om ogiltigförklaring av ett beslut som fattats med stöd av artikel 81.1 EG väckts, generellt göra en fullständig prövning av huruvida förutsättningarna för en tillämpning av artikel 81.1 är uppfyllda (se förstainstansrättens dom av den 26 oktober 2000 i mål T‑41/96, Bayer mot kommissionen, REG 2000, s. II‑3383, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

99      Om rätten anser att det föreligger tvivel ska företräde ges åt den lösning som gynnar det företag till vilket beslutet om fastställelse av överträdelsen riktas, i enlighet med principen om oskuldspresumtion. Denna princip ska, i egenskap av allmän unionsrättslig princip, tillämpas i bland annat förfaranden rörande åsidosättanden av konkurrensregler som gäller företag och som kan leda till ålägganden av böter eller viten (domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet Hüls mot kommissionen, punkterna 149 och 150, och förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i de förenade målen T‑44/02 OP, T‑54/02 OP och T‑56/02 OP, T‑60/02 OP och T‑61/02 OP, Dresdner Bank m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3567, punkterna 60 och 61).

100    Det är med beaktande av dessa överväganden som tribunalen i förevarande fall ska undersöka huruvida kommissionen på ett tillfredsställande sätt har visat att sökandens agerande under de aktuella perioderna utgjorde en överträdelse av artikel 81.1 EG.

–       Perioden 31 januari 1994–maj 1995

101    Sökanden har i sak gjort gällande att kommissionen felbedömde de faktiska omständigheterna när den fastställde att överträdelsen började den 31 januari 1994. Enligt sökanden har det inte visats att bolaget före maj 1995 hade kontakter med konkurrenterna som skulle kunna strida mot artikel 81.1 EG.

102    Det framgår av skälen 104–114 och 351 i det angripna beslutet att kommissionen bedömde att sökanden började delta i överträdelsen den 31 januari 1994. Kommissionen grundade denna bedömning på Degussas uttalanden inom ramen för dess ansökan om immunitet, vilka styrktes av den skriftliga bevisning som hade ingetts av EKA, samt av Arkemas uttalanden.

103    Kommissionen har för det första anfört att konkurrenterna enligt Degussas uttalanden under 1990-talet allt oftare hade utbytt ”känsliga konkurrensrelaterade upplysningar”, rent av ”marknadsupplysningar”. Enligt dessa uttalanden var ”uttrycket ’utbyte av känsliga marknadsrelaterade upplysningar’ kännetecknande för det typiska diskussionsämnet mellan personal med ansvar för försäljning hos de konkurrerande företagen”. Kommissionen har tillagt att enligt samma uttalanden ”rörde de muntliga upplysningarna volym- och prisutveckling, konkurrenters och kunders agerande på marknaden, tillträde av nya eller bortfall av gamla konkurrenter, utvecklingen av produktionskapaciteter, framtagandet av nya produkter vid sidan av de produkter som redan erbjöds och efterfrågades, samt andra frågor av samma slag” (skäl 104 i det angripna beslutet). Enligt Degussa förde konkurrenterna dessa diskussioner bland annat för att fastställa och kontrollera konkurrenternas marknadsandelar och tillhandahålla upplysningar om kundernas agerande (skäl 105 i det angripna beslutet).

104    Vad avser den exakta tidpunkten för överträdelsens början har kommissionen vidare angett att det första beviset som styrkte Degussas uttalanden, vilket bland annat implicerade sökanden, rörde mötet mellan EKA och Kemira den 31 januari 1994 i Stockholm, samt mötet samma dag mellan Degussa och EKA. Enligt kommissionen visade detta bevis att ”EKA, Kemira, Degussa och [sökanden hade] deltagit i samordnade förfaranden åtminstone sedan början av år 1994” (skälen 106–108 och 351 i det angripna beslutet).

105    Slutligen tog kommissionen upp andra olagliga kontakter vilka ägde rum under åren 1994 och 1995 och som hade rapporterats av EKA (skälen 110 och 111 i det angripna beslutet), av Degussa (skäl 114 i det angripna beslutet) och av Arkema (skäl 115 i det angripna beslutet).

106    I detta hänseende ska för det första nämnas att Degussas uttalanden, vilkas innehåll har bestritts av sökanden, inte ensamma utgör tillräcklig bevisning för att sökanden deltog i överträdelsen.

107    Enligt fast rättspraxis kan nämligen ett uttalande från ett företag som anklagas för att ha deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan, vars riktighet har bestritts av andra företag som också har anklagats för att ha deltagit, inte betraktas som ett tillräckligt bevis för att de sistnämnda har gjort sig skyldiga till en överträdelse utan att det styrks genom annan bevisning (domen i de ovan i punkt 95 nämnda förenade målen JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkt 219, och förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2005 i mål T‑38/02, Grupp Danone mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4407, punkt 285).

108    Detta övervägande är extra relevant i förevarande fall med beaktande av att Degussa har uttryckt sig i allmänna ordalag och hänvisat till samtliga möten som ägde rum i början av den konkurrensbegränsande samverkan (åren 1994–1996). Det är således inte möjligt att enbart på grundval av dessa uttalanden fastställa att sökanden började delta i överträdelsen i början av år 1994.

109    I den mån som kommissionen har hänvisat till Degussas uttalanden att ”känsliga konkurrensrelaterade upplysningar” utbyttes i samband med multilaterala kontakter som ägde rum i anslutning till de möten som CEFIC höll den 29 april och den 25 november 1994 (skäl 114 i det angripna beslutet), ska det noteras att denna uppgift, vilken inte uttryckligen inkluderar sökanden, utgör en del av Degussas ovannämnda uttalanden och således inte kan anses utgöra en omständighet som styrker dessa uttalanden.

110    Vad avser den bevisning som kommissionen åberopat till stöd för Degussas uttalanden rörande den aktuella perioden är det vidare klarlagt att sökanden inte deltog i de möten som åberopas i skäl 351 i det angripna beslutet, det vill säga mötet mellan EKA och Kemira den 31 januari 1994 i Stockholm och mötet samma dag mellan EKA och Degussa.

111    Med avseende på dessa möten har kommissionen uteslutande hänvisat till en handling som härrör från EKA, vilken utgör samtida bevis och enligt vilken EKA och Kemira vid mötet den 31 januari 1994 utbytte upplysningar om den skandinaviska marknaden och den sistnämnda ”meddelade att [företaget hade] förhandlat med [Air Liquide], men att diskussionerna inte hade lett till några riktigt positiva resultat”. Enligt kommissionen ”framskred däremot diskussionerna med [Degussa] och [sökanden]” enligt samma handling ”på ett mer tillfredsställande sätt” (skäl 106 i det angripna beslutet).

112    Då denna handling dels rör utbytet av upplysningar mellan de skandinaviska producenterna Kemira och EKA, dels diskussionerna mellan dessa båda företag och vissa producenter på den ”kontinentala marknaden”, utgör hänvisningen till sökandebolaget i detta sammanhang emellertid inte tillräcklig bevisning för att det skulle ha deltagit i de olagliga kontakter som ägde rum i anslutning till det aktuella mötet.

113    Det rör sig nämligen om indirekt bevisning från ett företag som inte deltog i de påstådda diskussionerna med sökanden och som inte har bekräftats av Kemira. Det går inte heller att med stöd av uppgifterna i den aktuella handlingen utläsa vad diskussionerna handlade om.

114    Kommissionen bedömde felaktigt att ”det inte fanns skäl att tvivla på att upplysningarna i denna handling på ett korrekt sett återgav de diskussioner som fördes vid den aktuella tidpunkten” och låg till grund för den konkurrensbegränsande samverkan som sökanden hade deltagit i (skäl 317 i det angripna beslutet).

115    Vad avser de andra bilaterala kontakterna år 1994 som har rapporterats av EKA har kommissionen hänvisat till mötet mellan EKA och sökanden den 2 november 1994 i Göteborg, vid vilket deltagarna enligt EKA ”diskuterade den europeiska marknaden för väteperoxid” (skäl 111 i det angripna beslutet).

116    Det ska emellertid noteras att denna uppgift i sig, vilken har formulerats i allmänna ordalag, inte räcker för att visa att det aktuella mötet var olagligt, vilket har bestritts av sökanden. Att detta möte hade ett lagstridigt syfte följer inte heller av kommissionens hänvisning till andra uttalanden av EKA. Dessa uttalanden rör nämligen inte uttryckligen detta möte, utan EKA har enbart angett att ”mötena mellan EKA och [sökanden] sedan 90-talet huvudsakligen rörde allmänna frågor av marknadskaraktär, såsom prisupplysningar och marknadsprognoser” (skäl 113 och fotnoten på sidan 84 i det angripna beslutet).

117    Kommissionen bedömde slutligen att Degussas uttalanden styrktes av Arkemas uttalanden om möten som ägde rum år 1995 och enligt vilka det bland annat ”inte rådde något tvivel om att diskussioner hade förts mellan producenterna sedan åren 1994–1995 om en metod för uppdelning” (skälen 104 och 115 i det angripna beslutet). Det ska emellertid noteras att Arkemas uttalanden rörde ett multilateralt möte som ägde rum i ”april eller maj 1995” (skäl 115 i det angripna beslutet) och efterföljande kontakter och, därmed, inte kan utgöra bevis till stöd för Degussas uttalanden avseende sökandens deltagande i överträdelsen under tidigare perioder.

118    Av det ovan anförda följer att de omständigheter som tas upp i skälen 104–115 och 351 i det angripna beslutet sammantaget inte utgör tillräckliga indicier för kommissionens konstaterande att sökanden deltog i överträdelsen under perioden 31 januari 1994–maj 1995.

119    Å ena sidan utgör de uttalanden av Degussa som åberopas i skälen 104 och 105 i det angripna beslutet inte i sig tillräcklig bevisning för att sökanden deltog i de hemliga överläggningarna sedan år 1994. Å andra sidan utgör de andra omständigheter som åberopas i skälen 106–115 och 351 i det angripna beslutet inte tillräcklig bevisning för att styrka dessa uttalanden vad avser sökandens deltagande i de lagstridiga kontakterna före maj 1995.

120    Sökandens invändning att en felaktig bedömning gjordes av de faktiska omständigheterna vad avser dess deltagande i överträdelsen under perioden 31 januari 1994–maj 1995 ska följaktligen godtas.

–       Perioden maj 1995–augusti 1997

121    I det angripna beslutet konstaterar kommissionen att de företag, däribland sökanden, till vilka beslutet riktades hade deltagit i ett komplext fall av konkurrensbegränsande samverkan som bestod i ett antal avtal och samordnade förfaranden vilka hade till syfte att begränsa konkurrensen i den mening som avses i artikel 81.1 EG. Väsentliga beståndsdelar var utbyte av marknadsupplysningar, begränsning av produktionen och produktionskapaciteter, uppdelning av marknaderna och fastställande av priser (skäl 337 i det angripna beslutet).

122    Vad särskilt avser den inledande perioden av den konkurrensbegränsande samverkan uppgav kommissionen bland annat att deltagarna i den konkurrensbegränsande samverkan träffades regelbundet, åtminstone från den 31 januari 1994, för att utbyta känsliga marknadsrelaterade upplysningar och diskutera försäljningsvolymer, möjligheten att reducera dessa eller att hindra nya aktörer från att inträda på marknaden (skäl 304 i det angripna beslutet), och att dessa samordnande kontakter, vilka ledde till att definitiva avtal slöts om priser och uppdelning av marknaden, kan anses utgöra en del av samma samordnande förfarande (skäl 305 i det angripna beslutet).

123    Kommissionen bedömde dessutom att utbytet av upplysningar om försäljningsvolymer, priser och kunder, under den inledande perioden av den konkurrensbegränsande samverkan, var av sådant slag att företagen i fråga hade möjlighet att beakta dessa upplysningar när de fastställde hur de själva skulle agera på marknaden och att man följaktligen kunde anta att nämnda företag beaktade de upplysningar som hade utbytts med konkurrenterna när de fastställde hur de själva skulle agera på marknaden (skäl 308 i det angripna beslutet).

124    Kommissionen konstaterade sålunda att ”trots att ett avtal [i egentlig mening] inte kan anses ha slutits redan i början av överträdelsen ska det [aktuella agerandet] anses … omfattas av förbudet i artikel 81.1 [EG …,] då de olika formerna av det samordnade agerandet sammantaget [uppvisar] kännetecken som är utmärkande för ett avtal och/eller ett samordnat förfarande” (skäl 309 i det angripna beslutet).

125    Till stöd för dessa konstateranden rörande perioden maj 1995–augusti 1997 åberopade kommissionen bland annat följande omständigheter:

–        Det multilaterala mötet i Paris i april eller maj år 1995 organiserades i syfte att upprätta bestående kontakter mellan konkurrenterna. Degussa och sökanden hade nämligen uttryckt önskemål om att, om möjligt, stabilisera existerande marknadspositioner (skälen 115–117 i det angripna beslutet).

–        De bilaterala kontakterna i anslutning till CEFIC:s möte i Dresden den 11 eller den 12 maj 1995 rörde frågan om den förväntade prissänkningen till följd av att arbetet med att bygga upp nya produktionsanläggningar hade slutförts (skälen 118 och 119 i det angripna beslutet).

–        De bilaterala mötena i juni 1995 mellan Atofina och Air Liquide (skäl 120 i det angripna beslutet), mellan Atofina och Degussa (skäl 121 i det angripna beslutet) samt mellan Degussa och EKA (skäl 122 i det angripna beslutet) ägnades åt att diskutera överkapaciteten på marknaden för väteperoxid och producenternas möjlighet att samarbeta. Till grund för diskussionerna låg en tablå med detaljerade uppgifter för enskilda kunder och producenter, vilken även innehöll uppgifter rörande sökanden.

–        Rent allmänt ”cirkulerade” under mer än ett år omkring år 1995 flera förslag rörande försäljningskvoter och kontroll av överkapacitet och var föremål för diskussioner mellan Atofina, Degussa och sökanden (skälen 123 och 124 i det angripna beslutet).

–        Vid mötet mellan Atofina, Degussa och Chemoxal i Paris den 23 oktober 1995 behandlades bland annat ett förslag i siffror på begränsning av ny kapacitet, däribland ny kapacitet från en fabrik som tillhörde sökanden, samt ett förslag på avtal om priser (skälen 126 och 127 i det angripna beslutet).

–        Producenterna hade delats upp i två grupper, grupp A och grupp B, vilka samordnades av sökanden respektive Degussa. Grupp B skulle dela på de delar av marknaden som hade definierats av grupp A, vilken bestod av ”marknadsledarna”, det vill säga Degussa och sökanden, samt av de skandinaviska företagen, EKA och Kemira (skälen 130 och 131 i det angripna beslutet).

–        Grupp B:s möte den 31 oktober 1995 i Milano rörde ”grunderna för en metod som skulle göra det möjligt att fördela tillväxten”, och i anteckningarna från detta möte hänvisas det bland annat till upplysningar rörande sökanden (skälen 132 och 133 i det angripna beslutet).

–        De bilaterala kontakterna, vilka även inkluderade sökanden, i anslutning till CEFIC:s möte i Bryssel den 21 och den 22 november 1995, och mötet i Italien, resulterade i att marknadsupplysningar utbyttes och prisnivåerna för väteperoxid för det följande året definierades. Dessa priser iakttogs emellertid inte (skälen 134–136 i det angripna beslutet).

–        Syftet med det bilaterala mötet mellan Atofina och sökanden i Paris i början av år 1996 var att jämföra ställningarna för grupperna A och B (skäl 139 i det angripna beslutet).

–        Mötena, vid vilka sökanden deltog, i anslutning till CEFIC:s möten den 24 maj 1996 i Göteborg och den 27 november 1996 i Bryssel, rörde förslag i siffror på uppdelning av marknaden och på priser. Mötena resulterade emellertid inte i ett konkret avtal (skälen 141–145 i det angripna beslutet).

–        De många bilaterala kontakterna under åren 1996 och 1997, däribland mötet mellan EKA och sökanden i Köpenhamn i april eller maj 1997, vid vilket sökanden frågade EKA om det var berett att ansluta sig till övriga producenter och gemensamt arbeta för att reducera kapaciteter, rörde förslag om att reducera kapaciteter (skälen 154 och 155 i det angripna beslutet).

–        Mötena den 28 och den 29 maj 1997, vilka ägde rum i anslutning till CEFIC:s möte i Sevilla, samlade grupperna A och B. De rörde en uttalad metod för att dela upp marknaden för väteperoxid. Något slutgiltigt avtal kom emellertid inte till stånd och diskussionerna sköts fram till augusti 1997 (skälen 156–167 i det angripna beslutet).

–        Bilaterala kontakter mellan sökanden, EKA och Degussa följde på nämnda möten under sommaren 1997 (skälen 168–170 i det angripna beslutet).

126    Sökanden har varken bestritt att nämnda kontakter ägde rum eller att diskussionerna hade det innehåll som anges i de ovannämnda skälen i det angripna beslutet.

127    Sökanden har likväl gjort gällande att det av dessa omständigheter inte går att dra slutsatsen att ett avtal eller ett samordnat förfarande förelåg före datumet för det multilaterala mötet i Bryssel i augusti 1997, vilket ledde till ett definitivt avtal rörande en höjning av priset på väteperoxid (skälen 171–174 i det angripna beslutet) och som sökanden anser utgör startpunkten för dess deltagande i överträdelsen.

128    För det första har sökanden, med hänvisning till de omständigheter som tas upp i skälen 115–170 i det angripna beslutet, gjort gällande att de företag som deltog i de aktuella diskussionerna fram till nämnda möte i augusti 1997 inte lyckades sluta ett avtal om fördelning av marknaderna eller om priser och inte deltog i samordnade förfaranden.

129    Enligt sökanden grundade sig kommissionen på en felaktig tolkning av begreppen avtal och samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81.1 EG samt felbedömde de faktiska omständigheterna.

130    Vad avser den påstådda felaktiga rättstillämpningen ska det erinras om att det inte inom ramen för en komplex överträdelse kan krävas att kommissionen betecknar varje konstaterat agerande såsom avtal eller samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81.1 EG, när det rör sig om olika former av samförstånd som är av samma art. Det kan inte heller krävas av kommissionen att den preciserar huruvida det rör sig om ett avtal eller ett samordnat förfarande, med tanke på att både dessa former av överträdelsen under alla omständigheter avses i ovannämnda bestämmelse (se punkterna 90 och 91 ovan).

131    I förevarande fall kan kommissionen således inte ur ett rättsligt perspektiv kritiseras för att ha fastställt att de aktuella agerandena sedda som en helhet uppvisar samtliga egenskaper som utmärker ”ett avtal och/eller ett samordnat förfarande”, då nämnda ageranden kan anses omfattas av någon av de former av samförstånd som avses i artikel 81.1 EG.

132    Vad avser den påstådda felbedömningen av de faktiska omständigheterna har sökanden i sak gjort gällande att konkurrenterna före augusti 1997 dels inte hade lyckats sluta ett avtal rörande det specifika agerandet på marknaden, dels inte hade enats om en form för samarbete som kunde betecknas som samordnat förfarande.

133    Sökanden har särskilt hänvisat till upplysningarna i det angripna beslutet, enligt vilka diskussionerna år 1996 ”inte gick framåt sedan ett år” och föreföll befinna sig ”i ett dödläge”. Sökanden betonade att så sent som i maj 1997 ”saknades ett avtal om upprätthållande av status quo vad avser marknadsandelar bland annat med anledning av bristande förtroende”. ”De minsta producenterna hade … nämligen röstat emot att marknadsandelarna fastställdes” (skälen 140, 142 och 164 i det angripna beslutet).

134    Även om de omständigheter som har åberopats av sökanden visar att producenterna som deltog i mötena mellan maj månad år 1995 och augusti månad år 1997 inte lyckades sluta ett avtal i egentlig mening om uppdelning av marknaden, vilket kommissionen själv konstaterar i skäl 309 i det angripna beslutet, kvarstår att de under en längre period förde regelbundna diskussioner i syfte att sluta ett sådant avtal.

135    Av faktiska omständigheter som inte har bestritts av sökanden framgår nämligen att möten ägde rum i maj 1995, efter upprepade inbjudningar från Degussa och sökanden, riktade till dessa båda företags konkurrenter på marknaden för väteperoxid, och att dessa möten syftade till att upprätta bestående kontakter mellan konkurrenterna. Deltagarna diskuterade marknadstendenser och nya företag på den europeiska marknaden för väteperoxid. Degussa och sökanden önskade nämligen att de existerande marknadspositionerna skulle förbli så stabila som möjligt (skälen 115–117 i det angripna beslutet).

136    Mellan maj 1995 och augusti 1997 ägde regelbundna diskussioner rum vilka rörde förslag om försäljningskvoter och kontroll av överkapacitet (skälen 123 och 124 i det angripna beslutet), ett förslag i siffror om begränsning av nya kapaciteter, däribland sökandens, samt ett utkast till avtal om priser (skälen 126 och 127 i det angripna beslutet), ”grunderna för en metod för att fördela tillväxten” (skälen 132 och 133 i det angripna beslutet), förslag i siffror om uppdelning av marknaden och ett avtal om priser (skälen 143–145 i det angripna beslutet), en samordnad ansträngning att reducera kapaciteterna (skälen 154 och 155 i det angripna beslutet) eller en detaljerad metod för att dela upp marknaden för väteperoxid (skälen 159–167 i det angripna beslutet).

137    Diskussionernas innehåll, vilket inte har bestritts av sökanden, visar att det fanns en gemensam önskan att begränsa konkurrensen.

138    Denna följd av regelbundna möten, vid vilka företagen träffades för att diskutera planer på att begränsa nya kapaciteter, fördela marknadsandelar och komma överens om priser, hade nämligen inte varit möjlig om det vid denna tidpunkt inte hade funnits en gemensam önskan hos mötesdeltagarna att stabilisera marknaden genom åtgärder för att begränsa konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑21/99, Dansk Rørindustri mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1681, punkt 46).

139    Till grund för de aktuella diskussionerna låg en tydlig gemensam önskan hos deltagarna att sluta ett avtal om att begränsa konkurrensen. Denna omständighet påverkas inte av att deltagarna förhandlade om detaljerna vad avser den planerade begränsningen fram till augusti 1997 eller av att villkoren i det definitiva avtal som slöts i augusti 1997, vilket avsåg en samordnad ökning av priserna på väteperoxid, skiljde sig från de villkor som hade diskuterats vid tidigare möten.

140    Sökandebolagets inblandning i dessa samordnande kontakter följer för övrigt tydligt av att det aktivt deltog i diskussionerna. Sökanden deltog i de flesta mötena under den aktuella perioden och ”sammanfattade” förslagen (skälen 123 och 124 i det angripna beslutet) och samordnade gruppen som bestod av ”marknadsledare” (skälen 130 och 131 i det angripna beslutet).

141    Sökandens hänvisning till att dess ombud lämnade ett möte som ägde rum i maj 1997 (skäl 162 i det angripna beslutet) ”med att smälla igen dörren … eftersom vederbörande hade retat upp sig på de små producenternas krav” utgör inte ett indicium på att sökanden deltog i det aktuella mötet helt utan konkurrensbegränsande avsikter, och än mindre på att så var fallet med alla de kontakter som är aktuella här.

142    Med beaktande av dessa överväganden gjorde kommissionen en riktig bedömning när den konstaterade att det aktuella agerandet utgjorde en inledande fas av den konkurrensbegränsande samverkan, i vilken sökanden deltog, och att nämnda agerande ingick i samma konkurrensbegränsande plan och, följaktligen, omfattades av förbudet i artikel 81.1 EG.

143    Det ska nämligen, å ena sidan, erinras om att ett avtal i den mening som avses i artikel 81.1 EG kan anses ha slutits när det föreligger en gemensam vilja att begränsa konkurrensen, trots att parterna fortfarande förhandlar om hur begränsningen ska se ut i detalj (se punkt 86 ovan).

144    I förevarande fall kan sökanden följaktligen inte med framgång göra gällande att det aktuella agerandet på sin höjd ger uttryck för en avsikt att begränsa konkurrensen, eftersom företagen inte kom överens om att anta specifika uppföranderegler för marknaden och agerandet därmed inte utgör någon sådan form av samordning som avses i artikel 81.1 EG.

145    I den mån de ovan anförda omständigheterna visar att konkurrenterna redan hade en gemensam plan, som skulle mynna ut i en konkurrensbegränsande samverkan, kan dessa diskussioner inte endast anses ge uttryck för en avsikt eller försök att sluta avtal, utan måste anses ha varit mer långtgående än så.

146    Å andra sidan ska det noteras att kontakterna under den aktuella perioden under alla omständigheter kunde anses omfattas av artikel 81.1 EG i egenskap av samordnat förfarande.

147    Det ska erinras om att det enligt fast rättspraxis räcker att ett företag lämnar uppgifter till sina konkurrenter i avsikt att förbereda konkurrensbegränsande samverkan för att det ska anses styrkt att det förelegat ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81 EG (se punkt 89 ovan).

148    Även om kommissionen inte lyckas visa att företagen har slutit ett avtal i egentlig mening, räcker det att konkurrenterna har tagit direkta kontakter för att ”stabilisera marknaden” för att en överträdelse av artikel 81.1 EG ska anses styrkt (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 89 nämnda målet BPB mot kommissionen, punkt 170).

149    Med beaktande av dessa överväganden kan sökandens resonemang – att utlämnande av upplysningar till konkurrenter endast kan anses utgöra ett samordnat förfarande när avtal redan har slutits om konkurrensbegränsande samverkan och förhandlingarna uteslutande syftar till att göra genomförandet av denna samverkan möjlig – inte godtas.

150    I förevarande fall har kommissionen visat att sökanden deltog i ett visst antal möten med sina konkurrenter och att deltagarna under dessa möten utbytte upplysningar om marknadsvillkor, diskuterade prisnivåer och avslöjade vilka marknadsstrategier de tänkte anta på den aktuella marknaden. Det har vidare visats att utbytet av de aktuella upplysningarna skedde i akt och mening att förbereda ett avtal om uppdelning av marknaden eller om priser. Det är därmed uppenbart att utbytet syftade till att begränsa konkurrensen.

151    Kommissionen gjorde följaktligen en riktig bedömning när den konstaterade att sökanden hade tagit del i ett samordnat förfarande vilket syftade till att begränsa konkurrensen.

152    Detta övervägande påverkas inte av sökandens argument att det med hänsyn till konkurrenternas bristande förtroende för varandra var otänkbart att de hade kunnat enas om att delta i samordnade förfaranden.

153    Den omständigheten att deltagarna inte kunde enas, och att de rent av saknade förtroende för varandra, räcker inte i sig för att en samordning vilken skulle kunna betecknas som ett samordnat förfarande ska kunna uteslutas. Sökandens argument vederlägger inte de faktiska omständigheter som kommissionen har fastställt, av vilka det framgår att konkurrenterna, trots att de till viss del saknade förtroende för varandra, under den aktuella perioden träffades regelbundet och utbytte upplysningar om marknadsvillkor och affärsstrategier, i syfte att förbereda ett konkurrensbegränsande avtal.

154    I motsats till vad sökanden har anfört kan kommissionen inte klandras för att inte ha visat att de utbytta upplysningarna, med beaktande av deras innehåll, kunde användas i konkurrensbegränsande syften.

155    Att det aktuella agerandet hade ett konkurrensbegränsande syfte följer nämligen tydligt av de vid mötena under den aktuella perioden utbytta upplysningarnas natur. Bland annat lämnades försäljningssiffror för tidigare år ut och konkurrenterna redogjorde för sina framtidsprognoser (skäl 120 i det angripna beslutet). Därtill diskuterades innehållet i förslag vilka rörde upprätthållande av status quo på marknaden, uppdelningen av nya produktionskapaciteter och fastställandet av prisnivåer för väteperoxid (se, exempelvis, skälen 115, 127, 133, 136 och 144 i det angripna beslutet).

156    Kommissionen har följaktligen på ett tillfredsställande sätt visat att utbytet av de aktuella upplysningarna, vilket syftade till att ”förbereda terrängen” för de prishöjningar och samordnade förfaranden som följde av utbytet, utgjorde en sådan form av samförstånd som avses i artikel 81.1 EG.

157    Av dessa överväganden följer att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den konstaterade att det omtvistade agerandet kunde anses omfattas av förbudet i artikel 81.1 EG, då det utgjorde en del av en helhet som uppvisar de egenskaper som utmärker ett avtal ”och/eller” ett samordnat förfarande (skälen 308 och 309 i det angripna beslutet).

158    Vad avser sökandens argument grundat på att marknaden för väteperoxid fortsatte att vara konkurrensutsatt fram till augusti eller september 1997, vilket det rejäla prisfallet på väteperoxid i början av år 1997 visar, ska det erinras om att de faktiska verkningarna av ett avtal eller ett samordnat förfarande enligt fast rättspraxis inte behöver beaktas vid bedömningen av om artikel 81.1 EG är tillämplig, om överträdelsens syfte är att begränsa, hindra eller snedvrida konkurrensen på den gemensamma marknaden (domstolens dom av den 19 mars 2009 i mål C‑510/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑1843, punkt 140, och av den 4 juni 2009 i mål C‑8/08, T‑Mobile Netherlands m.fl., REG 2009, s. I‑4529, punkt 29).

159    I förevarande fall var kommissionen, i den mån som den konstaterade att sökanden hade deltagit i konkurrensbegränsande samverkan och/eller ett samordnat förfarande, vilket hade till syfte att begränsa konkurrensen på marknaden för väteperoxid, inte skyldig att beakta de faktiska verkningarna av det aktuella agerandet.

160    Vad avser samordnade förfaranden måste det i alla händelser enligt fast rättspraxis, såvida motsatsen inte bevisas, vilket åvilar de berörda aktörerna att göra, antas att de företag som deltar i det samordnade förfarandet och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt beteende på marknaden (domen i det ovan i punkt 87 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 118 och 121, och i det ovan i punkt 55 nämnda målet Hüls mot kommissionen, punkterna 161 och 162).

161    Även om det visas att detta agerande inte påverkade priserna under den aktuella perioden påverkar detta inte lagenligheten av kommissionens bedömningar.

162    Den omständigheten att ett samordnat förfarande inte direkt påverkar prisnivån hindrar inte att det begränsar konkurrensen mellan de berörda företagen, bland annat genom att minska konkurrenstrycket (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 138 nämnda målet Dansk Rørindustri mot kommissionen, punkterna 139 och 140).

163    Sökandens argument att kommissionen inte beaktade bevisen för att marknaden fortsatte att vara konkurrensutsatt under den aktuella perioden kan därmed inte godtas.

164    Vad avser sökandens argument att de omständigheter som åberopas i det angripna beslutet med avseende på den aktuella perioden till övervägande del rör marknaden för väteperoxid, och inte marknaden för perborat, ska det erinras om att det angripna beslutet grundar sig på fastställandet av en enda överträdelse som gäller båda de berörda marknaderna (skälen 328 och följande skäl i det angripna beslutet). Sökanden har inte bestritt denna kvalificering i förevarande fall.

165    Eftersom kommissionen kvalificerade den aktuella konkurrensbegränsande samverkan som en enda överträdelse var den inte skyldig att inom ramen för denna kvalificering ange hur länge de olika handlingar som endast rörde marknaden för perborat varade. Då det inte rör sig om klart avgränsade överträdelser var kommissionen inte heller skyldig att beakta denna skillnad vid fastställandet av varaktigheten av överträdelsen i dess helhet.

166    Det vore nämligen konstlat att dela upp ett fortgående beteende, som kännetecknas av en samlad målsättning, i flera separata överträdelser, av den anledningen att samverkan har varierat i intensitet alltefter den relevanta marknaden. Dessa omständigheter ska beaktas först vid bedömningen av överträdelsens allvar och, i förekommande fall, vid beräkningen av bötesbeloppet (se, analogt, domen i det ovan i punkt 87 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 90).

167    I enlighet med dessa överväganden har kommissionen i förevarande fall, vad avser fastställandet av bötesbeloppet, uppgett att den beaktade att den konkurrensbegränsande samverkan med avseende på perborat började senare och upphörde tidigare än vad som var fallet för väteperoxid (skäl 331 i det angripna beslutet).

168    Sökandens argument att bevisningen för konkurrensbegränsande agerande på marknaden för perborat är bristfällig med avseende på den aktuella perioden kan därmed inte godtas.

169    Sökanden har slutligen inte visat att kommissionen i det angripna beslutet gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 81.1 EG. Sökandens argument, att kommissionen tolkade denna bestämmelse alltför extensivt i strid med legalitetsprincipen (inget straff utan lag), vilket i sak grundar sig på samma premiss, kan inte heller godtas.

170    Med beaktande av det ovan anförda kan invändningen om fastställandet av överträdelsen för perioden maj 1995–augusti 1997 inte godtas.

–       Perioden 18 maj–31 december 2000

171    Vad avser överträdelsens sista period anförde kommissionen i skäl 356 i det angripna beslutet att artikel 81.1 EG är tillämplig på konkurrensbegränsande samverkan som har återverkningar även efter det att samverkan formellt har upphört. Så är bland annat fallet när företag inte upphör att använda referenspriser som har fastställts vid kartellens möten.

172    Med tillämpning av dessa överväganden på förevarande fall uppgav kommissionen att, enligt Arkemas uttalanden vilka överensstämmer med annan bevisning, vid det multilaterala mötet i Åbo den 18 maj 2000 allmän enighet rådde om att prisnivåerna skulle hållas kvar på samma nivå under hela år 2000. Effekterna på priserna kunde av denna anledning antas ha bestått åtminstone under andra halvan av år 2000 (skäl 357 i det angripna beslutet). Överträdelsen bedömdes sålunda, bland annat med avseende på sökanden, ha upphört den 31 december 2000 (skäl 360 i det angripna beslutet).

173    Sökanden har i huvudsak gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och felbedömde de faktiska omständigheterna när den konstaterade att den konkurrensbegränsande samverkan fortgick efter mötet den 18 maj 2000.

174    Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 81 EG, enligt fast rättspraxis, också är tillämplig på avtal som har verkan även efter den tidpunkt då de formellt har upphört att gälla (domstolens dom av den 3 juli 1985 i mål 243/83, Binon, REG 1985, s. 2015, punkt 17, och förstainstansrättens dom av den 10 mars 1992 i mål T‑14/89, Montedipe mot kommissionen, REG 1992, s. II‑1155, punkt 231).

175    Kommissionen kan särskilt fastställa att den konkurrensbegränsande samverkan har verkan även efter den tidpunkt då de samverkande mötena formellt inte längre äger rum, i den mån den höjning av priserna som deltagarna enades om vid dessa möten tillämpas under en senare period (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 26 april 2007 i de förenade målen T‑109/02, T‑118/02, T‑122/02, T‑125/02, T‑126/02, T‑128/02, T‑129/02, T‑132/02 och T‑136/02, Bolloré m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑947, punkt 186).

176    Då kommissionen i förevarande fall fastställde att det vid mötet den 18 maj 2000 rådde allmän enighet om att prisnivåerna skulle hållas kvar på samma nivå under andra halvan av år 2000, gjorde den en rättsenlig bedömning när den drog slutsatsen att den konkurrensbegränsande samverkan hade verkan fram till den 31 december 2000.

177    Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument i första hand om att kommissionens bevisning är bristfällig.

178    Det ska noteras att sökandebolaget inte har bestritt att det aktuella informella mötet ägde rum eller att sökanden deltog i nämnda möte. Sökanden har i detta hänseende felaktigt gjort gällande att Arkemas uttalanden, i vilka det hänvisas till ”enighet”, inte visar att deltagarna hade en gemensam önskan om att avtalet skulle fortsätta att ha verkningar. Detta argument motsägs nämligen av ordalydelsen av nämnda uttalanden, i vilka det hänvisas till ”sista diskussioner” om priser för den 1 januari 2001 och ”allmän enighet” vad avser kvarhållandet av dessa på samma nivå (skäl 282 i det angripna beslutet).

179    Sökanden har tillika felaktigt gjort gällande att Arkemas uppgift om enighet om priser motsägs av företagets andra uttalanden, enligt vilka mötet i Åbo hade ”utgjort ett tillfälle för vissa producenter att visa att tiderna hade förändrats” och att ”meddela att samarbetet var över och på så sätt avsluta den reglerade kontrollen av marknaden”. De sistnämnda uttalandena, vilka ger uttryck för en avsikt att avsluta det konkurrensbegränsande agerandet och därmed för att den konkurrensbegränsande samverkan formellt var över, hindrar inte att enighet förelåg om att denna samverkan skulle fortsätta att ha verkan fram till slutet av året.

180    I strid med vad sökanden har uppgett överensstämmer Arkemas uttalanden dessutom med andra uppgifter i handlingarna i målet, bland annat med uppgiften, vilken har bekräftats av flera företag och inte bestritts av sökanden, att priserna inom ramen för de möten som ägde rum i anslutning till CEFIC:s möten, vilka ägde rum två gånger per år, som regel fastställdes för den kommande sexmånadersperioden (skäl 357 i det angripna beslutet).

181    I detta hänseende ska det noteras att när samstämmiga indicier visar att konkurrensbegränsande samverkan föreligger krävs en verkligt hållbar förklaring för att visa att helt andra frågor behandlades vid ett visst möte än vid tidigare möten, trots att deltagarna vid samtliga möten var desamma samt mötena ägde rum inom ramen för samma yttre förutsättningar och obestridligen hade samma syfte (domaren Vesterdorfs förslag till avgörande, i egenskap av tillförordnad generaladvokat, i mål T‑1/89, Rhône-Poulenc mot kommissionen, REG 1991, s. II‑867, på s. II‑954, i vilket domstolen meddelade dom den 24 oktober 1991).

182    Uppgiften enligt vilken flera konkurrenter fortsatte samarbetet åtminstone fram till slutet av år 2000, trots att det formellt hade upphört, styrks i alla händelser av att vissa bilaterala kontakter ägde rum efter mötet den 18 maj 2000 (skäl 357 i det angripna beslutet).

183    Sökandens argument till stöd för att en av dessa kontakter var lagenlig, nämligen sökandens möte med FMC Foret, kan i detta hänseende inte påverka kommissionens konstaterande rörande den fortsatta verkan av den konkurrensbegränsande samverkan, då nämnda konstaterande inte grundar sig på denna isolerade händelse, vilken utgör en mindre viktig beståndsdel av de indicier som har åberopats av kommissionen.

184    Sökandebolaget kan inte heller med framgång göra gällande att det vid ett bilateralt möte med Degussa i maj eller juni 2000 (skälen 283–285 i det angripna beslutet) uppgav att ”det inte längre, på grundval av diskussionerna mellan producenterna på marknaden, var möjligt att genomföra uppdelningen och omfördelningen av kapaciteter”.

185    Det räcker i detta hänseende att konstatera att sökandens ovannämnda ställningstagande i samband med en bilateral kontakt, ett ställningstagande vilket för övrigt skulle kunna anses sammanfatta svårigheterna med att driva den konkurrensbegränsande samverkan vidare, inte visar att sökanden öppet tog avstånd från överträdelsen genom att på så sätt dra sig ur den konkurrensbegränsande samverkan.

186    Av dessa överväganden följer att kommissionen på ett tillfredsställande sätt visade att deltagarna vid mötet den 18 maj 2000 var eniga om att hålla fast vid de existerande prisnivåerna och, därmed, att den konkurrensbegränsande samverkan fortsatte att ha verkan under andra delen av år 2000.

187    Denna slutsats påverkas inte av sökandens resonemang vilket, i andra hand, baseras på att de faktiska priserna på marknaden under den aktuella perioden inte analyserades och att det saknas uppgifter i handlingarna i målet om konkurrensläget på marknaden.

188    I den mån kommissionen har visat att de prisnivåer som parterna enades om vid det aktuella mötet skulle tillämpas under andra halvan av år 2000, kunde den nämligen konstatera att den konkurrensbegränsande samverkan fortsatte att ha verkan under denna period, utan att den var skyldig att visa att den konkurrensbegränsande samverkan konkret hade påverkat de priser som togs ut (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 175 nämnda förenade målen Bolloré m.fl. mot kommissionen, punkt 186).

189    I motsats till vad sökanden har gjort gällande kan nämnda konstaterande, vilket grundar sig på ett övervägande som har fastställts på ett tillfredsställande sätt, rörande förekomsten av en gemensam önskan hos parterna att förlänga verkan av den konkurrensbegränsande samverkan trots att den formellt hade upphört, inte anses bygga på en omkastning av bevisbördan, och därmed strida mot principen om oskuldspresumtion.

190    Med beaktande av det ovan anförda konstaterar tribunalen att sökandens argument inte påverkar kommissionens konstaterande att överträdelsen fortgick fram till den 31 december 2000.

191    Talan kan därför inte heller vinna bifall såvitt avser denna invändning.

192    Efter att ha prövat den första och den andra grunden konstaterar tribunalen att kommissionen inte på ett tillfredsställande sätt har visat att sökanden deltog i överträdelsen under perioden 31 januari 1994–maj 1995.

193    Talan kan i övrigt inte vinna bifall såvitt avser den första eller den andra grunden.

194    Artikel 1 m i det angripna beslutet ska följaktligen upphävas i den mån som kommissionen där konstaterar att sökanden deltog i överträdelsen under den period som föregick maj månad år 1995, och det bötesbelopp som sökanden påförs i artikel 2 h i detta beslut ska ändras med beaktande av att sökanden deltog i överträdelsen under en kortare period. De konkreta följderna av denna ändring kommer att redovisas närmare nedan i punkterna 440 och 441.

 Det påstådda åsidosättandet av rätten till försvar

 Parternas argument

195    Inom ramen för den femte grunden har sökanden gjort gällande att kommissionen nekade företaget tillgång till, å ena sidan, en del av de handlingar i målet som Degussa hade bidragit med och, å andra sidan, de andra berörda företagens svar på meddelandet om invändningar. Härigenom åsidosatte kommissionen, enligt sökanden, sökandens rätt till försvar och artikel 27.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1).

196    Sökanden har för det första uppgett att det hade begränsad tillgång till de handlingar som hade tillhandahållits av Degussa, vilka innehöll företagets interna månadsrapporter om marknaden för väteperoxid för år 2000. Kommissionen gjorde sig enligt sökanden skyldig till felaktig rättstillämpning och en oriktig bedömning när den nekade sökanden oinskränkt tillgång till dessa handlingar.

197    De aktuella uppgifterna kunde objektivt sett inte anses utgöra hemliga uppgifter. Det rörde sig nämligen om rapporter som återspeglade kortsiktiga strategier, vilka var åtminstone fem år gamla. Vad avser motsvarande uppgifter från sökanden ansåg kommissionen att de efter tre år inte längre kunde anses utgöra hemliga uppgifter.

198    Den omständigheten att en handling är hemlig utgör inte heller ett absolut hinder mot att handlingen lämnas ut. Sökandens rätt till försvar borde ha tillmätts större vikt än den omständigheten att uppgifterna var hemliga. Det hade varit möjligt att vidta åtgärder för att skydda de hemliga uppgifterna.

199    Degussas handling var relevant för fastställandet av om en överträdelse hade ägt rum efter mötet i Åbo den 18 maj 2000 och var därmed nödvändig för sökandens försvar. Utdrag ur Degussas handlingar avseende år 2000 visar att marknaden var konkurrensutsatt, en omständighet som hade kunnat vederlägga att överträdelsen ägde rum under denna period.

200    Sökanden har för det andra anfört att kommissionen åsidosatte artikel 27.2 i förordning nr 1/2003 och sökandens rätt till försvar genom att neka företaget tillgång till de andra berörda företagens svar på meddelandet om invändningar.

201    Kommissionen gjorde felaktigt gällande att den enligt gemenskapsrätten inte var skyldig att ge sökanden tillgång till nämnda handlingar. Kommissionen uppgav att den hade lämnat ut svaren på ett meddelande om invändningar i tidigare förfaranden. Punkt 27 i kommissionens tillkännagivande om reglerna för tillgång till kommissionens handlingar i ärenden enligt artiklarna 81 [EG] och 82 [EG], enligt artiklarna 53, 54 och 57 i EES-avtalet och enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 (EUT C 325, 2005, s. 7) är rättsstridig, i den mån den i princip utesluter tillgång till de aktuella svaren.

202    Sökanden har gjort gällande att de andra berörda företagens svar på meddelandet om invändningar hade kunnat styrka dess uppfattning vad gäller överträdelsens varaktighet. Dessa andra företag hade nämligen också invänt mot de datum som hade angetts för början och slutet på den konkurrensbegränsande samverkan, i synnerhet att överträdelsen fortgick mellan den 18 maj och den 31 december 2000.

203    Kommissionen har bestritt sökandens argument.

 Tribunalens bedömning

204    I artikel 27.2 i förordning nr 1/2003 föreskrivs följande:

”Berörda parters rätt till försvar skall iakttas fullt ut under förfarandet. De skall ha rätt att få tillgång till kommissionens handlingar i ärendet, med förbehåll för företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas. …”

205    Enligt fast rättspraxis följer rätten att få ta del av handlingarna i ärendet av principen om iakttagande av rätten till försvar, och den innebär att kommissionen måste ge ett företag som berörs möjlighet att undersöka samtliga handlingar som ingår i akten i utredningen och som kan vara relevanta för företagets försvar (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑199/99 P, Corus UK mot kommissionen, REG 2003, s. I‑11177, punkterna 125–128, och förstainstansrättens dom av den 29 juni 1995 i mål T‑30/91, Solvay mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1775, punkt 81).

206    Dessa omfattar såväl handlingar som är till företagets fördel som handlingar som är till dess nackdel, med förbehåll för andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella upplysningar (domen i de ovan i punkt 97 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 68).

207    Vad gäller bevismaterial utgör underlåtenhet att kommunicera en handling endast ett åsidosättande av rätten till försvar om det berörda företaget för det första visar att kommissionen använde denna handling till stöd för dess invändning avseende överträdelsens existens och för det andra att invändningen endast kunde bevisas med hänvisning till denna handling. Det ankommer sålunda på det berörda företaget att visa att det resultat som kommissionen kom fram till i sitt beslut hade varit ett annat om den handling som inte lämnades ut inte hade accepterats som bevisning (domen i de ovan i punkt 97 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 71–73).

208    När det gäller underlåtenhet att lämna ut en handling som är till företagets fördel, behöver det berörda företaget bara visa att underlåtenheten att lämna ut handlingen har kunnat inverka, till nackdel för företaget, på förfarandets fortgående och innehållet i kommissionens beslut. Det räcker att företaget visar att det hade kunnat använda nämnda handlingar som är till företagets fördel för sitt försvar (domstolens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkt 318, och domen i det ovan i punkt 85 nämnda målet Hercules Chemicals mot kommissionen, punkt 81), genom att bland annat visa att det hade kunnat åberopa omständigheter som inte överensstämmer med kommissionens bedömningar i meddelandet om invändningar och att det, på så vis, på något sätt hade kunnat påverka bedömningarna i beslutet (domen i de ovan i punkt 97 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 75).

209    Inom ramen för förevarande grund har sökandeföretaget anfört att det varken hade tillgång till en del av de handlingar i målet som Degussa hade bidragit med eller till de andra berörda företagens svar på meddelandet om invändningar.

–       Tillgången till handlingarna från Degussa

210    Av handlingarna i målet följer att sökanden i samband med det administrativa förfarandet ansökte om att få tillgång till rapporterna från Degussas försäljningsavdelning rörande den period under vilken överträdelsen ägde rum.

211    Kommissionen gav sökanden tillgång till samtliga handlingar rörande åren 1996–1999, men lämnade på Degussas begäran bara ut utdrag ur handlingarna rörande åren 2000 och 2001, vilka ansågs utgöra hemliga handlingar.

212    Inom ramen för förevarande grund har sökanden kritiserat kommissionens beslut att inte ge det tillgång till samtliga handlingar rörande år 2000. Sökanden har dels åberopat ett åsidosättande av artikel 27.2 i förordning nr 1/2003, dels ett åsidosättande av dess rätt till försvar.

213    Det ska erinras om att rätten att få tillgång till handlingarna i målet enligt artikel 27.2 i förordning nr 1/2003 ingår bland garantierna avseende förfarandet, vilka ska skydda rätten till försvar och särskilt rätten att yttra sig i praktiken.

214    Tillgång till handlingarna i målet är således inte ett mål i sig, utan syftar till att skydda rätten till försvar (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑491, punkt 156).

215    Av detta följer att sökanden, med åberopande av att tillgång till samtliga handlingar inte gavs, endast kan göra gällande att artikel 27.2 i förordning nr 1/2003 har åsidosatts i den mån dessa handlingar kunde vara relevanta för sökandens försvar, vilket det åligger sökanden att visa.

216    Sökanden har i detta avseende gjort gällande att de aktuella handlingarna hade kunnat innehålla indicier på att marknaden för väteperoxid var konkurrensutsatt under den andra halvan av år 2000, vilket skulle ha kunnat utgöra bevisning för att överträdelsen inte fortgick under denna period. Sökanden har gjort gällande att redan de utdrag som lämnades ut visade att marknaden för väteperoxid var konkurrensutsatt år 2000, att produktionskostnaderna hade ökat och att priserna var desamma som tidigare.

217    Såsom anges i punkt 188 ovan gjorde kommissionen emellertid, i den mån den på ett tillfredsställande sätt hade visat att enighet rådde, vid mötet i Åbo, om att priserna skulle hållas kvar på samma nivå som tidigare under andra halvan av år 2000, en rättsenlig bedömning när den konstaterade att den konkurrensbegränsande samverkan fortsatte att ha verkan under denna period. Kommissionen var inte skyldig att beakta eventuella indicier på att parternas målsättningar inte hade uppfyllts.

218    Indicierna rörande situationen på marknaden under den andra halvan av år 2000, vilka bland annat avsåg de priser som togs ut av de berörda företagen, var således inte av sådant slag att de kunde ha någon som helst inverkan på kommissionens bedömning av överträdelsens fortgående till slutet av år 2000. Dessa indicier kunde således inte med framgång åberopas till stöd för att den konkurrensbegränsande samverkan inte fortgick under denna period.

219    Eftersom sökanden följaktligen inte visat att den hade kunnat åberopa uppgifter i de aktuella handlingarna till sitt försvar, ska förevarande invändning underkännas utan att det är nödvändigt att undersöka sökandens resonemang avseende kommissionens påstådda misstag i samband med bedömningen av om dessa handlingar var hemliga.

–       Tillgången till de andra berörda företagens svar på meddelandet om invändningar

220    Av handlingarna i målet framgår att kommissionen under det administrativa förfarandet avslog sökandens ansökan om tillgång till de icke-konfidentiella versionerna av de andra företagens svar på meddelandet om invändningar.

221    Sökanden har gjort gällande att detta avslag utgjorde ett åsidosättande av dess rätt till försvar. Svaren hade nämligen kunnat innehålla uppgifter till företagets fördel.

222    Det ska erinras om att meddelandet om invändningar ska fastställa föremålet för det förfarande som ett företag berörs av och säkerställa att företaget effektivt kan utöva sin rätt till försvar (se förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T‑69/04, Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2567, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

223    Det är ur detta perspektiv som mottagarna av meddelandet om invändningar åtnjuter garantier vad avser förfarandet, med tillämpning av principen om rätten till försvar, däribland rätten att ta del av kommissionens handlingar i målet.

224    Svaren på meddelandet om invändningar utgör inte en del av den egentliga utredningsakten (domen i de ovan i punkt 214 nämnda förenade målen Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkt 380).

225    Vad avser de handlingar som inte utgör en del av handlingarna i målet vid tidpunkten för delgivningen av meddelandet om invändningar, är kommissionen endast skyldig att lämna ut nämnda svar till andra parter, om det visar sig att de innehåller nya uppgifter till nackdel eller fördel för dem.

226    Vad å ena sidan gäller nya uppgifter till ett företags nackdel måste övriga parter som berörs av ett förfarande, om kommissionen avser att använda ett avsnitt i ett svar på ett meddelande om invändningar för att styrka en överträdelse, enligt fast rättspraxis ges tillfälle att yttra sig över denna nya bevisning (domen i de ovan i punkt 214 nämnda förenade målen Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkt 386, och dom av den 27 september 2006 i mål T‑314/01, Avebe mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3085, punkt 50).

227    Vad å andra sidan gäller nya uppgifter till ett företags fördel är kommissionen enligt samma rättspraxis inte är skyldig att på eget initiativ ge parterna tillgång till dem. För det fall kommissionen under det administrativa förfarandet har avslagit en sökandes begäran om tillgång till handlingar som inte ingår i akten i utredningen, kan ett åsidosättande av rätten till försvar fastställas endast om det är styrkt att det administrativa förfarandet kunde ha fått en annan utgång om sökanden hade haft tillgång till ifrågavarande handlingar under detta förfarande (domen i de ovan i punkt 214 nämnda förenade målen Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkt 383).

228    Sökanden kan inte heller med framgång göra gällande övervägandet i domen i det ovan i punkt 97 nämnda målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (punkt 126), enligt vilket det inte kan ankomma på kommissionen att ensam avgöra vilka handlingar som kan vara till nytta för det berörda företaget. Detta uttalande avseende handlingar som utgör en del av kommissionens handlingar i målet gäller inte för svar som ingetts av andra företag som berörs av kommissionens invändningar.

229    I motsats till vad sökanden har gjort gällande tvingar således de överväganden som grundar sig på iakttagandet av principen om parternas likställdhet i processen och av rätten till försvar i princip inte kommissionen att lämna ut de aktuella svaren till övriga parter för att de ska kunna kontrollera att svaren inte innehåller uppgifter till deras fördel.

230    I den mån sökanden har åberopat att uppgifter till dess fördel eventuellt finns i de svar som inte har lämnats ut, åligger det denne att visa att dessa handlingar skulle kunna utgöra ett första indicium, till nytta för dess försvar.

231    Sökanden måste bland annat ange vilka eventuella uppgifter som skulle kunna vara till dess fördel eller förete ett indicium på att dessa uppgifter existerar och, därmed, på att de behövs under rättegången (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑43/02, Jungbunzlauer mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3435, punkterna 351–359).

232    I förevarande fall har sökanden gjort gällande att de andra företagens svar på meddelandet om invändningar hade kunnat styrka dess argument, till stöd för att överträdelsen inte varade så lång tid som hade gjorts gällande. Sökanden har bland annat uppgett att vissa andra företag invände mot de start- och slutdatum som hade angetts för den konkurrensbegränsande samverkan, och därmed bland annat ifrågasatte kommissionens bedömning att den konkurrensbegränsande samverkan fortgick fram till slutet av år 2000. Sökanden har dessutom anfört att de aktuella svaren kunde innehålla uppgifter vilka kastade ett annat ljus över förekomsten av överträdelsen under den andra halvan av år 2000, bland annat med beaktande av den bristande bevisningen för att priserna påverkades under denna period.

233    Enbart det förhållandet att de andra berörda företagen i stort sett har framfört samma argument som sökanden i fråga om överträdelsens varaktighet kan enligt rättspraxis emellertid inte ses som en för sökanden fördelaktig uppgift (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 231 nämnda målet Jungbunzlauer mot kommissionen, punkterna 353 och 355).

234    Den omständigheten att vissa företag i sina svar på meddelandet om invändningar lyckades visa att det inte på ett tillfredsställande sätt hade visats att de deltog i överträdelsen innebär inte att dessa svar innehåller uppgifter vilka kastar ett annat ljus över den direkta skriftliga bevisning som kommissionen grundade sig på med avseende på de andra företagen (domen i de ovan i punkt 214 nämnda förenade målet Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkt 405).

235    Detta gäller i ännu högre grad i förevarande fall, eftersom kommissionen i det angripna beslutet underkände de argument som de andra berörda företagen hade framfört i sina svar på meddelandet om invändningar. Under dessa omständigheter hade de eventuella synpunkter som sökanden hade kunnat framföra på grundval av dessa svar endast kunnat omfatta uppgifter som kommissionen redan till fullo hade beaktat, och förfarandet hade därför inte kunnat leda fram till något annat resultat.

236    De eventuella uppgifterna rörande konkurrensen på marknaden och de prisnivåer som tillämpades mellan den 18 maj och den 31 december 2000, under den avslutande perioden av den konkurrensbegränsande samverkan, kunde för övrigt inte, såsom anförs i punkterna 188, 217 och 218 ovan, påverka kommissionens konstaterande att den konkurrensbegränsande samverkan fortgick under denna period och kunde, av denna anledning, inte anses utgöra uppgifter till sökandens fördel.

237    Av dessa överväganden följer att de argument som har framförts av sökanden inte på något sätt visar att de andra berörda företagens svar på meddelandet om invändningar skulle kunna vara till nytta för sökandens försvar.

238    Tribunalen konstaterar följaktligen att sökandebolaget inte har visat att den omständigheten att det saknade tillgång till dessa svar kan ha varit till nackdel för dess försvar.

239    I den mån sökanden har gjort gällande att punkt 27 i kommissionens tillkännagivande om reglerna för tillgång till kommissionens handlingar i ärenden enligt artiklarna 81 EG och 82 EG, enligt artiklarna 53, 54 och 57 i EES-avtalet och enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 tillämpades felaktigt eller, i andra hand, är rättsstridiga, räcker det att erinra om att det aktuella tillkännagivandet, vilket för övrigt inte har åberopats i det angripna beslutet, publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 22 december 2005 och därmed inte är tillämpligt i tiden på det angripna beslutet att inte lämna ut handlingarna, vilket antogs den 4 maj 2005.

240    Sökandens resonemang avseende nämnda tillkännagivande saknar av denna anledning verkan.

241    Med beaktande av vad som har anförts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser invändningen om beslutet att inte lämna ut de andra berörda företagens svar på meddelandet om invändningar eller såvitt avser någon annan del av förevarande grund.

 Huruvida fel begicks i samband med fastställandet av grundbeloppet för böterna

 Parternas argument

242    Den fjärde grunden kan delas upp i fyra invändningar rörande de bedömningar som kommissionen gjorde i samband med fastställandet av bötesbeloppet. Den första invändningen rör överträdelsens allvar, den andra överträdelsens varaktighet, den tredje böternas avskräckande verkan och den fjärde den omständigheten att sökandens samarbete inte beaktades såsom en förmildrande omständighet.

243    Sökanden har för det första gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och felbedömde de faktiska omständigheterna vid utvärderingen av överträdelsens allvar. Grundbeloppet för böterna är följaktligen orimligt högt och oproportionerligt.

244    Inom ramen för fastställandet av utgångsbeloppet underlät kommissionen å ena sidan att beakta att den konkurrensbegränsande samverkan varade under en kortare tid med avseende på perborat än vad som var fallet för väteperoxid. Utgångsbeloppet fastställdes med utgångspunkt i den totala storleken på marknaderna för väteperoxid och perborat inom EES år 1999, utan att hänsyn togs till att den konkurrensbegränsande samverkan varade under en kortare tid för perborat än vad som var fallet för väteperoxid. Marknaden för väteperoxid motsvarar mellan 60 och 65 procent av marknaderna för de båda produkterna. Enligt sökanden borde kommissionen ha satt ned grundbeloppet för att återspegla de perioder under vilka endast marknaden för väteperoxid påverkades av överträdelsen.

245    Å andra sidan underlät kommissionen att undersöka den konkurrensbegränsande samverkans påverkan på marknaden. En sådan undersökning borde ha genomförts med avseende på alla andra perioder än de perioder under vilka avtalen om priser faktiskt tillämpades, det vill säga mellan augusti 1997 och den 18 maj 2000 för väteperoxid och mellan den 14 maj 1998 och den 19 december 1999 för perborat. I det angripna beslutet uppgav kommissionen emellertid att det inte var möjligt att mäta de faktiska konsekvenserna av överträdelsen (skäl 455 i det angripna beslutet), utan att ange på vilka grunder den stödde denna slutsats.

246    I den mån som kommissionen inte visade att överträdelsen påverkade priserna under den inledande och den avslutande perioden av den konkurrensbegränsande samverkan, borde den ha satt ner bötesbeloppet. Kommissionen gjorde enligt sökanden sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att varken undersöka huruvida de konkurrensbegränsande förfarandena faktiskt hade satts i verket eller försöka mäta deras påverkan på marknaden.

247    Det angripna beslutet är dessutom bristfälligt motiverat vad gäller fastställandet av utgångsbeloppet på 50 miljoner euro. Kommissionen uppgav nämligen endast att detta var det belopp som ”skulle ådömas”. Detta belopp är enligt sökanden oproportionerligt i förhållande till kommissionens riktlinjer och beslutspraxis.

248    För det andra kunde kommissionen enligt sökanden, inom ramen för fastställandet av bötesbeloppet, bara beakta perioden från februari 1998 till maj 2000.

249    Kommissionen visade å ena sidan bara att sökanden deltog i överträdelsen mellan augusti 1997 och den 18 maj 2000. Å andra sidan var sökanden det första företag som tillhandahöll bevis för att konkurrensbegränsande samverkan förelåg mellan augusti 1997 och februari 1998. Denna period borde således inte ha beaktats vid fastställandet av sökandens böter.

250    För det tredje motiverade kommissionen över huvud taget inte beslutet att höja bötesbeloppet för att garantera att böterna skulle få en avskräckande verkan. Kommissionen förklarade inte varför denna höjning var nödvändig eller varför det var sannolikt att överträdelserna skulle upprepas utan en sådan höjning.

251    Den aktuella höjningen var alltför omfattande och oproportionerlig i förhållande till målet att undvika upprepade överträdelser. Det är uppenbart att bötesbeloppet före höjningen hade räckt för att avskräcka sökanden från att upprepa överträdelsen, oberoende av dess omsättning och tillgångar.

252    Sökanden har för det fjärde gjort gällande att kommissionen inte, med tillämpning av meddelandet om samarbete, till fullo beaktade att företaget samarbetade inom ramen för förfarandet. Kommissionen borde ha beaktat detta utanför ramen för nämnda meddelande. Genom att inte göra detta åsidosatte kommissionen riktlinjerna samt proportionalitets- och likabehandlingsprinciperna.

253    Kommissionen har bestritt sökandens argument.

 Tribunalens bedömning

–       Bedömningen av överträdelsens allvar och böternas utgångsbelopp

254    Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått när bötesbeloppet fastställs.

255    Enligt fast rättspraxis ska en överträdelses allvar bestämmas med hänsyn till en rad faktorer, såsom bland annat de särskilda omständigheterna i ärendet, ärendets kontext och böternas avskräckande verkan, med avseende på vilka kommissionen förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning (domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 241, och av den 10 maj 2007 i mål C‑328/05 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2007, s. I‑3921, punkt 43).

256    Enligt punkt 1 A första stycket i riktlinjerna ska man ”vid bedömningen av överträdelsens allvar … beakta överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden”.

257    I förevarande fall beaktade kommissionen överträdelsens art (överträdelsen bestod i ageranden som hör till de allvarligaste i artikel 81 EG), den omständigheten att den omfattade hela EES, inom vilket det sammanlagda värdet av marknaderna för väteperoxid och perborat var betydande, samt det faktum att nämnda överträdelse måste ha påverkat marknaden även om påverkan inte var mätbar, och betecknade överträdelsen som mycket allvarlig (skälen 453–457 i det angripna beslutet).

258    Därefter anpassades det allmänna grundbeloppet för böterna för var och en som hade deltagit i överträdelsen, bland annat med hänsyn till det enskilda företagets storlek på marknaden. För sökanden, som utgör den största producenten på marknaderna för väteperoxid och perborat, föreskrevs ett utgångsbelopp om 50 miljoner euro (skälen 460–462 i det angripna beslutet).

259    Sökanden har för det första ifrågasatt denna bedömning med hänvisning till att kommissionen borde ha beaktat den omständigheten att den konkurrensbegränsande samverkan varade under en kortare tid för perborat än vad som var fallet för väteperoxid och att marknaden för väteperoxid motsvarar mellan 60 och 65 procent av marknaderna för de båda produkterna.

260    Det ska noteras att även om grundbeloppet bestäms på grundval av hur allvarlig överträdelsen som helhet var kan det, när det är fråga om en enda, fortlöpande överträdelse, vara lämpligt att i detta skede av fastställandet av bötesbeloppet ta hänsyn till överträdelsens beståndsdelars varierande intensitet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 89 nämnda målet BPB mot kommissionen, punkt 364).

261    I förevarande fall uppgav kommissionen i skäl 331 i det angripna beslutet att ”den var övertygad om att det rörde sig om en enda överträdelse som omfattade såväl väteperoxid och perborat”, men att den likväl vid fastställandet av bötesbeloppet beaktade ”den omständigheten att den konkurrensbegränsande samverkan hade påbörjats senare och avslutats tidigare med avseende på perborat än vad som var fallet för väteperoxid”.

262    I motsats till vad sökanden har gjort gällande beaktade kommissionen sålunda, inom ramen för fastställandet av bötesbeloppet, den omständigheten att agerandena på marknaden för perborat varade kortare tid än överträdelsen i sin helhet.

263    Sökanden kan inte med framgång göra gällande att kommissionen i själva verket inte beaktade denna omständighet enbart på grundval av att skälen 457–462 i det angripna beslutet innehåller en hänvisning till den totala storleken på marknaderna för väteperoxid och perborat och inte återger precis hur varaktigheten av de konkurrensbegränsande agerandena avseende den ena eller den andra av dessa produkter beaktades vid fastställandet av utgångsbeloppet.

264    Kommissionen är nämligen inte skyldig att i sitt beslut redovisa sifferuppgifter eller i detalj redogöra för den metod som använts vid beräkningen av böterna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑279/98 P, Cascades mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9693, punkt 50).

265    Kommissionen har dessutom, som svar på en skriftlig fråga från tribunalen, preciserat att den visst beaktade att agerandena avseende perborat varade under kortare tid, dock inte inom ramen för höjningen av bötesbeloppet med anledning av varaktigheten, utan vid fastställandet av utgångsbeloppet. Kommissionen har preciserat att det bara rör sig om en av flera faktorer som beaktades när utgångsbeloppet fastställdes till en lämplig nivå.

266    Genom att göra gällande att beaktandet av den begränsade varaktigheten av agerandena på marknaden för perborat borde ha lett till att grundbeloppet för böterna sattes ned proportionellt, har sökandebolaget visat att det inte känner till den rättspraxis enligt vilken fastställandet av ett lämpligt bötesbelopp inte kan ske bara genom en aritmetisk beräkning, eftersom den berörda marknadens storlek endast utgör en av de omständigheter som kan beaktas vid fastställandet av detta belopp (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 255 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 243).

267    Invändningen att den omständigheten att agerandena avseende perborat varade en kortare tid inte beaktades saknar således grund.

268    Sökanden har för det andra gjort gällande att böternas utgångsbelopp, vilket fastställdes till 50 miljoner euro, är oproportionerligt i förhållande till såväl riktlinjerna som kommissionens tidigare beslutspraxis samt att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat i detta hänseende.

269    Vad avser den tidigare beslutspraxis som sökanden har åberopat ska det erinras om att kommissionen förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av bötesbeloppet för att kunna förmå företagen att iaktta konkurrensreglerna. Den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa typer av överträdelser kan alltså inte medföra att kommissionen inte när som helst skulle kunna höja denna nivå, om detta visar sig nödvändigt för att genomförandet av gemenskapens konkurrenspolitik ska kunna säkerställas och för att förstärka böternas avskräckande verkan (förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T‑68/04, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2511, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

270    Vad avser riktlinjerna ska det noteras att när det såsom i förevarande fall handlar om en överträdelse som har betecknats som mycket allvarlig, en beteckning som sökanden inte har ifrågasatt, kan ett grundbelopp om 50 miljoner inte anses vara uppenbart oproportionerligt med beaktande av den skala som föreskrivs i riktlinjerna.

271    Vad avser påståendet att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat vad avser fastställandet av grundbeloppet för de böter som har påförts sökanden, konstaterar tribunalen att det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör enligt fast rättspraxis är uppfyllt om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet (se domen i de ovan i punkt 208 nämnda förenade målen Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 463 och där angiven rättspraxis).

272    I förevarande fall har kommissionen uppfyllt dessa krav genom att i skälen 453–462 i det angripna beslutet ange på grundval av vilka uppgifter som överträdelsens svårighetsgrad kunde bedömas. Det rörde sig närmare bestämt om uppgifter som hade att göra med överträdelsens art samt de relevanta marknadernas omfattning och storlek. Kommissionen redogjorde också för hur den tillämpade dessa uppgifter i det enskilda fallet.

273    Vad gäller motiveringen av utgångsbeloppet i absoluta termer ska det erinras om att böterna utgör ett instrument för kommissionens konkurrenspolitik och att kommissionen måste förfoga över ett utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställande av böterna för att kunna förmå företagen att iaktta konkurrensreglerna. Det krävs därför inte att kommissionen härvid motiverar sitt beslut i något annat hänseende än vad avser överträdelsens allvar och varaktighet (dom av den 8 oktober 2008 i det ovan i punkt 269 nämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkt 32).

274    Den andra invändningen kan således inte godtas.

275    Sökanden har för det tredje gjort gällande att kommissionen felaktigt underlät att undersöka den konkurrensbegränsande samverkans faktiska påverkan på marknaden med avseende på andra perioder än dem under vilka avtalen om priser faktiskt tillämpades, det vill säga mellan augusti 1997 och den 18 maj 2000 för väteperoxid och mellan den 14 maj 1998 och den 19 december 1999 för perborat.

276    Sökanden har gjort gällande att kommissionen var skyldig att undersöka på vilket sätt priserna hade påverkats eller i vart fall att uppskatta sannolikheten för att marknaden konkret hade påverkats under de aktuella perioderna.

277    Det ska erinras om att även om överträdelsens konkreta påverkan på marknaden är en faktor som ska beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är, är det bara ett kriterium bland flera, såsom överträdelsens art och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden. Av punkt 1 A första stycket i riktlinjerna följer dessutom att överträdelsens konkreta påverkan på marknaden endast behöver beaktas om den är mätbar.

278    När det rör sig om horisontell prissamverkan eller horisontell marknadsuppdelning, såsom i förevarande fall, ska vidare noteras att sådan samverkan kan betecknas som mycket allvarliga överträdelser redan utifrån överträdelsernas art, utan att kommissionen är skyldig att visa att överträdelsen har haft en konkret påverkan på marknaden. Överträdelsens konkreta påverkan på marknaden utgör endast en omständighet bland flera, vilken, om den är mätbar, gör det möjligt för kommissionen att höja böternas grundbelopp utöver det lägsta möjliga bötesbeloppet på 20 miljoner euro (domstolens dom av den 3 september 2009 i mål C‑534/07 P, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, REG 2009, s. I‑7415, punkterna 74 och 75).

279    I förevarande fall framgår det av skäl 455 i det angripna beslutet att kommissionen bedömde att det inte var möjligt att mäta den konkreta påverkan, på marknaden i EES, av hela den aktuella konkurrensbegränsande verksamheten och att den därför inte särskilt grundade sitt beslut på en sådan påverkan, i synnerhet med beaktande av att den konkreta påverkan endast måste beaktas om den är mätbar.

280    I samma skäl bekräftade kommissionen att den konkurrensbegränsande verksamheten hade genomförts av de europeiska producenterna och att verksamheten hade påverkat marknaden, även om den konkreta påverkan, ”om en sådan antogs föreligga, var svår att mäta”.

281    I skäl 457 i det angripna beslutet, i vilket kommissionen konstaterade att överträdelsen skulle betecknas som mycket allvarlig, hänvisade institutionen inte bara till överträdelsens art samt marknadens geografiska omfattning och storlek, utan även till att överträdelsen ”måste ha haft en påverkan”.

282    I förevarande fall konstaterar tribunalen att den konkurrensbegränsande samverkan, vilken omfattade hela EES-området och syftade till att dela upp marknadsandelar och kunder samt till att fastställa prismål, med rätta kunde betecknas som en mycket allvarlig överträdelse av kommissionen med beaktande av överträdelsens art, utan att kommissionen var skyldig att visa att den konkret påverkade marknaden.

283    Kommissionens konstaterande att överträdelsen, sedd som en helhet, ”måste ha påverkat” marknaden kan således endast anses utgöra ett extra indicium vilket beaktades vid fastställandet av överträdelsens allvar.

284    Sökanden har inte heller invänt mot detta konstaterande i sig, utan har inskränkt sig till att göra gällande att kommissionen borde ha medgett att överträdelsen inte hade haft någon konkret påverkan under vissa perioder av den konkurrensbegränsande samverkan och borde ha beaktat denna omständighet i samband med fastställandet av utgångsbeloppet.

285    Detta resonemang riktas således egentligen inte mot att överträdelsen betecknades som mycket allvarlig, utan syftet med detsamma är att ifrågasätta det bötesbelopp som kommissionen utdömde med anledning av överträdelsens allvar.

286    I detta hänseende ska noteras att även om överträdelsens konkreta påverkan, för det fall den är mätbar, utgör en omständighet som kan medföra att böternas grundbelopp höjs utöver det lägsta möjliga bötesbeloppet, framgår det i förevarande fall tydligt av skäl 455 i det angripna beslutet att kommissionen bedömde att den aktuella påverkan inte var mätbar och därmed inte kunde beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet.

287    I den mån sökanden har hänvisat till domen av den 5 april 2006 i mål T‑279/02, Degussa mot kommissionen (REG 2006, s. II‑897), punkterna 241–254, i vilken förstainstansrätten satte ned det fastställda bötesbeloppet med anledning av överträdelsens allvar, efter att ha konstaterat att kommissionen hade fastställt detta belopp med beaktande av den konkreta påverkan på marknaden, trots att denna påverkan inte hade visats med avseende på hela den tid under vilken överträdelsen pågick, ska det noteras att till skillnad från omständigheterna i det målet grundade sig kommissionen i förevarande fall inte på överträdelsens konkreta påverkan på marknaden vid fastställandet av bötesbeloppet.

288    När det rör sig om en omständighet som inte måste, men som kan, beaktas i samband med fastställande av bötesbeloppet, kan sökanden dessutom inte med framgång klandra kommissionen för att den inte preciserade på vilka skäl den grundade bedömningen att överträdelsens konkreta påverkan inte var mätbar.

289    Vid fastställandet av grundbeloppet för de böter som har påförts sökanden kunde kommissionen nämligen välja, utan att vara skyldig att förklara sitt val, att bortse från den aktuella omständigheten och stödja sig på andra omständigheter, såsom överträdelsens art samt marknadens geografiska omfattning och storlek.

290    Sökanden har följaktligen felaktigt gjort gällande att kommissionen var skyldig att fastställa den konkurrensbegränsande samverkans konkreta påverkan på marknaden och beakta den omständigheten att någon sådan påverkan inte förelåg under vissa perioder då överträdelsen fortgick, eller i vart fall ange på vilka grunder den kom fram till att nämnda påverkan inte var mätbar.

291    Med beaktande av övervägandena ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser invändningen rörande bedömningen av överträdelsens allvar och fastställandet av böternas grundbelopp.

–       Böternas avskräckande verkan

292    Sökanden har gjort gällande att kommissionen inte motiverade den höjning av bötesbeloppet som syftade till att säkerställa dess avskräckande verkan. Kommissionen förklarade enligt sökanden inte varför en sådan höjning var nödvändig med beaktande av sökandens speciella situation och undersökte inte heller sannolikheten för att överträdelsen skulle upprepas. Enligt sökanden är den aktuella höjningen om 50 procent dessutom alltför omfattande med beaktande av syftet, som var att förebygga upprepade överträdelser, och oproportionerlig. Detta gäller oberoende av storleken på sökandeföretaget.

293    Vad avser motiveringen i det angripna beslutet ska det noteras att kommissionen angav att det var nödvändigt att fastställa bötesbeloppet till en nivå som säkerställde en tillräckligt avskräckande effekt med beaktande av varje företags storlek (skäl 463 i det angripna beslutet).

294    I samma skäl multiplicerade kommissionen utgångsbeloppet för de böter som har påförts sökanden med faktorn 1,5. Kommissionen hänvisade till att sökanden var ett stort företag, vilket följer av dess omfattande globala omsättning under det räkenskapsår som föregick antagandet av det angripna beslutet.

295    Tribunalen konstaterar att kommissionen genom dessa överväganden på ett tillfredsställande sätt redogjorde för de uppgifter som beaktades när det bötesbelopp som har påfört sökanden höjdes i avskräckande syfte. Sökanden informerades härigenom om skälen för höjningen, vilken genomfördes med beaktande av sökandens speciella situation, och gavs möjlighet att göra sina rättigheter gällande. Unionsdomstolen gavs också möjlighet att utöva sin kontroll.

296    Inom ramen för redogörelsen för de skäl som låg till grund för de höga böterna ålåg det nämligen inte kommissionen att redovisa de sifferuppgifter som den använde vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat med avseende på den avskräckande verkan som den önskade att böterna skulle få (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 264 nämnda målet Cascades mot kommissionen, punkterna 39–48, och förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑330/01, Akzo Nobel mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3389, punkt 125).

297    Vad avser frågan huruvida det angripna beslutet är välgrundat erinrar tribunalen inledningsvis om att kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet ska säkerställa att det har en avskräckande verkan (domstolens dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 106, svensk specialutgåva, volym 5, s. 133, och domen i det ovan i punkt 158 nämnda målet Archer Daniels Midland mot kommissionen, punkt 63).

298    I samband härmed kan kommissionen bland annat ta hänsyn till det berörda företagets storlek och ekonomiska styrka (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 297 nämnda förenade målen Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 120, och domen i de ovan i punkt 255 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 243).

299    Likaså föreskrivs det i punkt 1 A fjärde stycket i riktlinjerna att det är nödvändigt att beakta de överträdande företagens ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer, särskilt konsumenterna, betydande skada och att fastställa bötesbeloppet till en nivå som säkerställer att böterna är tillräckligt avskräckande.

300    Vad avser sökandens påstående att höjningen av böterna är oproportionerlig ska i förevarande fall noteras att eftersom den sanktionerade överträdelsen utgörs av handlingar vilkas rättsstridighet kommissionen har bekräftat vid upprepade tillfällen alltsedan de första ingripandena på området, kunde institutionen bestämma bötesbeloppet till en nivå som är tillräckligt avskräckande utan att den var skyldig att undersöka sannolikheten för att sökanden skulle göra sig skyldig till upprepade överträdelser (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 december 2007 i de förenade målen T‑101/05 och T‑111/05, BASF och UCB mot kommissionen, REG 2007, s. II‑4949, punkterna 46 och 47).

301    Det ska vidare noteras att kommissionen har befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar när den fastställer bötesbeloppet för att kunna förmå företagen att iaktta konkurrensreglerna. Med beaktande av sökandens storlek, vilken framgår av dess mycket omfattande globala omsättning, kan den aktuella höjningen om 50 procent inte anses vara oproportionerlig med beaktande av syftet att avskräcka.

302    Eftersom den aktuella höjningen grundade sig på det övervägande som inte beaktades vid fastställandet av grundbeloppet, nämligen nödvändigheten att säkerställa böternas avskräckande verkan med beaktande av sökandens omfattande globala tillgångar, kan sökanden inte med framgång göra gällande att det avskräckande syftet i tillräcklig utsträckning beaktats i utgångsbeloppet.

303    Med hänsyn till det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna invändning.

–       Överträdelsens varaktighet

304    I skäl 467 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att sökanden hade deltagit i en överträdelse som pågick under en längre tid, närmare bestämt från den 31 januari 1994 till den 31 december 2000, vilket motsvarar sex år och elva månader. Utgångsbeloppet för sökandens böter höjdes följaktligen med 65 procent, vilket motsvarade 10 procent för varje helt år av deltagande i överträdelsen och 5 procent för den resterande tiden.

305    Sökanden har invänt mot denna bedömning med hänvisning till att kommissionen varken visade att sökanden hade deltagit i överträdelsen under den period som föregick augusti 1997 eller den period som inföll efter den 18 maj 2000.

306    Med hänsyn till att denna invändning till fullo sammanfaller med det resonemang som sökanden fört inom ramen för de två första grunderna rörande överträdelsens varaktighet, vilka prövas ovan, behöver denna invändning inte prövas självständigt.

307    Sökandebolaget har vidare gjort gällande att det var först med att, inom ramen för samarbetet med kommissionen, tillhandahålla bevisning för att konkurrensbegränsande samverkan förelåg mellan augusti 1997 och februari 1998. Enligt sökanden borde kommissionen således inte ha beaktat denna period vid fastställandet av sökandens böter.

308    I punkt 23 b sista stycket i meddelandet om samarbete kommer kommissionen, ”om ett företag lämnar in bevismaterial som gäller, för kommissionen tidigare okända, sakförhållanden som har ett direkt samband med den misstänkta kartellens betydelse och varaktighet, … inte att beakta dessa element när den avgör vilka böter som skall åläggas det företag som tillhandahållit detta bevismaterial”.

309    I förevarande fall har sökanden i sak gjort gällande att de bevis för överträdelsen som det tillhandahöll inom ramen för samarbetet med kommissionen direkt låg till grund för fastställandet av den konkurrensbegränsande samverkans varaktighet. På grundval av dessa uppgifter kunde kommissionen nämligen fastställa överträdelsens början till augusti 1997.

310    Det ska noteras att detta argument vilar på antagandet att kommissionen inte styrkt att överträdelsen pågick redan före augusti 1997.

311    Med beaktande av att detta antagande underkändes redan i samband med prövningen av den första grunden (se punkt 170 ovan) kan förevarande argument emellertid inte heller godtas. I den mån kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fastställde att den konkurrensbegränsande samverkan hade pågått under perioder som föregick augusti 1997, kan den bevisning rörande den efterföljande perioden som tillhandahölls av sökanden nämligen inte direkt ha påverkat fastställandet av den konkurrensbegränsande samverkans varaktighet.

312    Med beaktande av vad som har anförts ovan är det inte nödvändigt att med avseende på förevarande invändning, i den mån den rör överträdelsens varaktighet, göra en prövning som är fristående i förhållande till prövningen ovan av den första och den andra grunden. Invändningen ska dessutom underkännas i övriga delar.

–       Den omständigheten att sökandens samarbete utom ramen för meddelandet om samarbete inte beaktades

313    Med avseende på den tredje grunden, rörande den felaktiga tillämpningen av meddelandet om samarbete, vilken ska undersökas nedan, har sökanden i andra hand gjort gällande att kommissionen inte till fullo beaktade sökandens samarbete, såsom en förmildrande omständighet, utanför tillämpningsområdet för detta meddelande.

314    Tribunalen nöjer sig med att erinra om att när överträdelser utan tvekan kan hänföras till tillämpningsområdet för meddelandet om samarbete kan den berörda parten i princip inte med giltig verkan klandra kommissionen för att den inte betraktade dennes samarbete som en förmildrande omständighet utanför den rättsliga ram som utgörs av nämnda meddelande (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 mars 2006 i mål T‑15/02, BASF mot kommissionen, REG 2006, s. II‑497, punkt 586 och där angiven rättspraxis).

315    Detta gäller i ännu högre grad i förevarande fall då kommissionen beaktade sökandens samarbete genom att sänka bötesbelopp med tillämpning av meddelandet om samarbete. Under dessa omständigheter kan kommissionen inte med framgång klandras för att den inte, utanför tillämpningsområdet för nämnda meddelande, sänkte det bötesbelopp som hade påförts sökanden ytterligare.

316    Förevarande invändning kan således inte godtas, och talan kan därför inte vinna bifall såvitt avser fjärde grunden.

 Tillämpningen av meddelandet om samarbete

 Parternas argument

317    Förevarande grund består av tre invändningar rörande, för det första, bedömningen av datumet för sökandens ansökan om förmånlig behandling, för det andra, klassificeringen av sökanden i förhållande till två andra berörda företag och, för det tredje, omfattningen av den beviljade nedsättningen av bötesbeloppet.

–       Bedömningen av datumet för sökandens ansökan

318    Sökanden har gjort gällande att kommissionen felaktigt bedömde att sökandens ansökan om förmånlig behandling inkom den 4 april 2003, i stället för klockan 09:30 den 3 april 2003, vilket var den tidpunkt vid vilken sökanden kontaktade kommissionen per telefon och medgav att den hade deltagit i överträdelsen och bad om ett brådskande möte för att framlägga muntlig bevisning.

319    Ansökningar om förmånlig behandling ska undersökas i den ordning som de kommer in, oberoende av om den sökande är redo att tillhandahålla skriftliga eller muntliga uppgifter. I förevarande fall inkom sökanden med sin ansökan i samband med telefonsamtalet den 3 april, vilket åtföljdes av ett telefax som skickades klockan 13:24 samma dag, i vilket sökanden bad om ett brådskande möte för att framlägga muntlig bevisning.

320    Kommissionens beslut att inte betrakta en sådan begäran som en ansökan om förmånlig behandling straffar det företag som önskar uttala sig muntligt, vilket kräver att tid avsätts i organisatoriskt hänseende. När ett företag medger att det har gjort sig skyldigt till en överträdelse och önskar samarbeta genom att, utan dröjsmål och vid en tidpunkt som överenskommits med kommissionen, göra ett uttalande, ska dess ansökan enligt sökanden anses ha inkommit när företaget begär ett möte med kommissionen för att uttala sig.

321    Muntliga uttalanden är ett godkänt sätt att inge ansökningar om förmånlig behandling. Kommissionens inställning i det angripna beslutet avskräcker emellertid företagen från att tillhandahålla muntlig bevisning och strider mot syftena med meddelandet om samarbete. I förevarande fall var sökanden det enda företaget i vilka högre tjänstemän, vilka utgjorde direkta vittnen till den konkurrensbegränsande samverkan, var beredda att uttala sig muntligt och svara på kommissionens frågor.

322    Enligt sökanden bekräftar telefonsamtalet och telefaxet av den 3 april att sökanden begärde ett möte för att inge en ansökan om förmånlig behandling. I nämnda samtal och telefax angav sökanden vilken typ av upplysningar som det avsåg lämna till kommissionen så snart som möjligt. I ett andra telefax som skickades klockan 17:24 samma dag uppgav sökanden att den var beredd att lämna upplysningar omedelbart och ställde sig till kommissionens förfogande för ett gemensamt möte samma eller följande dag.

323    Mötets syfte och naturen av de upplysningar som sökanden önskade lämna till kommissionen framgick således tydligt av de aktuella meddelandena. Den omständigheten att meddelandena i sig inte innehöll några upplysningar om överträdelsen saknar betydelse.

324    Genom att inte bedöma att sökanden hade ingett sin ansökan om förmånlig behandling klockan 09:30 den 3 april 2003 eller, i andra hand, klockan 13:24 denna dag, ignorerade kommissionen de egenskaper som utmärker en muntlig begäran, i strid med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och punkterna 21–23 i meddelandet om samarbete.

325    Kommissionen åsidosatte dessutom principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om god förvaltningssed. Sökanden utgick med rätta från att dess ansökan skulle anses ha ingetts vid tidpunkten för telefonsamtalet. Under dessa omständigheter ålåg det kommissionen att informera sökanden om hur den tänkte tillämpa meddelandet om samarbete, vilket hade gett sökanden möjlighet att omedelbart inge en skriftlig begäran per telefax.

326    Genom att förmånsbehandla det företag som översände handlingar per telefax åsidosatte kommissionen likabehandlingsprincipen till nackdel för sökanden, som önskade tillhandahålla muntlig bevisning.

327    Kommissionen har bestritt sökandens argument.

–       Sökandens klassificering i förhållande till två andra berörda företag

328    Sökanden har gjort gällande att kommissionen felaktigt konstaterade att EKA och Arkema, vid tidpunkten för inlämnandet av sina respektive ansökningar om förmånlig behandling, uppfyllde villkoret i punkt 21 i meddelandet om samarbete.

329    Kommissionen beaktade endast den tidpunkt vid vilken EKA:s och Arkemas ansökningar om förmånlig behandling inkom och underlät att undersöka om nämnda företag hade försett kommissionen med bevis som hade ett betydande mervärde, i strid med punkterna 21–23 i meddelandet om samarbete, med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och med motiveringsskyldigheten.

330    De uppgifter som lämnades av EKA och Arkema utgjorde emellertid inte bevis som hade ett betydande mervärde och uppfyllde därmed inte villkoret i punkt 21 i meddelandet om samarbete.

331    Vad avser EKA rörde merparten av de uppgifter som lämnades – i telefaxet av den 29 mars 2003 och i företagets muntliga uttalande av den 31 mars 2003 – avtalen mellan de båda skandinaviska producenterna och kunde således inte användas för att visa att konkurrensbegränsande samverkan förelåg inom EES. En stor del av upplysningarna rörde faktiska omständigheter som föregick den konkurrensbegränsande samverkans början.

332    I det angripna beslutet grundade sig kommissionen endast vid sex tillfällen på uppgifter som hade lämnats av EKA och uteslutande med avseende på perioden före augusti 1997. Denna bevisning hade ett begränsat värde eftersom det rörde sig om uppgifter för vilka stöd saknades. Uppgifterna var dessutom vaga och inte övertygande. I själva verket använde kommissionen endast uppgifter som EKA tillhandahöll den 8 oktober 2004. Med beaktande av att EKA endast deltog i den konkurrensbegränsande samverkan fram till dess att företaget inträdde på den ”kontinentala marknaden” (skäl 364 i det angripna beslutet) kunde det inte lämna några upplysningar om denna marknad.

333    Vad avser Arkema sände dess juridiska rådgivare ett telefax till kommissionen den 3 april 2003. Nämnda telefax innehöll tretton bilagor vilka uppgavs innehålla handlingar rörande överträdelsen.

334    Det rörde sig närmare bestämt om anteckningar och handskrivna lappar vilka inte hade daterats och som saknade överskrifter. Vissa var knappt läsbara och av dålig kvalitet, eller rent av ofullständiga. Andra innehöll symboler och förkortningar som var obegripliga utan vidare förklaringar. Kommissionen medgav själv, i sin skrivelse till sökanden av den 1 april 2005, att det var svårt att läsa dessa handlingar. Arkema förklarade eller kommenterade dessa handlingar först den 26 maj 2003.

335    De aktuella handlingarna kan inte betraktas som bevisning, eftersom det utan ytterligare förklaringar inte går att dra några slutsatser vad avser de faktiska omständigheterna på grundval av dem. Handlingarna innehåller inte uppgifter om tid och plats, föremålet för diskussionerna eller deltagarna och det går inte att sluta sig till att de rör väteperoxid.

336    Det var endast senare förklaringar, vilka lämnades den 26 maj 2003, som gav de aktuella handlingarna bevisvärde. För samtliga handlingar av den 3 april 2003 krävdes nämligen en detaljerad beskrivning, vilken lämnades den 26 maj 2003, för att förstå innehållet och bedöma räckvidden.

337    Det var först den 26 maj 2003, ungefär sju veckor efter det första telefaxet, som Arkema inkom med bevisning. Den tid som krävdes för att inkomma med nämnda uppgifter visar att telefaxet av den 3 april 2003 var otillräckligt och ofullständigt. Nämnda telefax var resultatet av ett ”förhastat och olämpligt försök” från Arkemas sida att samtidigt erhålla förmånlig behandling i flera ärenden. Att Arkema förhastade sig visar den omständigheten att de bilagor som ingavs den 3 april 2003 presenterades i fel ordning, och till och med var ofullständiga, vilket innebar att de behövde kompletteras genom de handlingar som ingavs den 26 maj 2003.

338    I det angripna beslutet grundade sig kommissionen samtidigt på de handlingar som inkom den 3 april 2003, på handlingarna som inkom den 26 maj samma år och på förklaringarna som inkom samma dag. När kommissionen hänvisade till en handling som hade ingetts den 3 april 2003 grundade den sig uttryckligen på förklaringarna av den 26 maj 2003 (se till exempel skäl 185 i det angripna beslutet). De handlingar som ingavs den 3 april 2003 användes endast som referens vid ett enda möte (skäl 192 i det angripna beslutet) och denna hänvisning krävde också en hänvisning till förklaringarna av den 26 maj 2003.

339    Därtill kommer att Arkema inte ansökte om förmånlig behandling med avseende på perborat eller inkom med några upplysningar avseende perborat före den 15 juli 2003. Kommissionen saknade således stöd för slutsatsen att de handlingar som ingavs den 3 april 2003 rörde de båda produkter som utredningen avsåg.

340    Kommissionen har bestritt sökandens argument.

–       Omfattningen av den nedsättning av bötesbeloppet som har beviljats sökanden

341    Sökanden har i andra hand gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning när den inte, med beaktande av företagets samarbete, beviljade den maximala nedsättningen på 20 procent, vilken föreskrivs för det tredje företag som uppfyller villkoret i punkt 21 i meddelandet om samarbete.

342    Nedsättningens omfattning fastställs med beaktande av den tidpunkt vid vilken bevisningen ingavs och nämnda bevisnings betydande mervärde. Kommissionen undersökte emellertid inte i vilken mån sökandens upplysningar hade ett betydande mervärde.

343    Kommissionen gjorde inte heller en korrekt utvärdering av räckvidden av sökandens upplysningar. Till skillnad från upplysningarna från EKA och Arkema rörde de upplysningar som lämnades av sökanden både väteperoxid och perborat. Sökanden lämnade detaljerade och precisa upplysningar om alla viktiga möten som togs upp i det angripna beslutet. Dessa möten ägde rum mellan augusti 1997 och slutet av år 1998 för väteperoxid och mellan maj 1998 och december 1999 för perborat. Till stöd för att en överträdelse hade ägt rum åberopade kommissionen praktiskt taget alla möten som hade nämnts av sökanden.

344    Kommissionen borde i detta avseende ha beaktat att sökanden var det första företag som lämnade detaljerade, och därmed nya, uppgifter om samtliga nämnda möten, vilka utgjorde den viktigaste delen av den konkurrensbegränsande samverkan. Kommissionen uppgav felaktigt att andra företag redan hade informerat institutionen om dessa möten. Det borde enligt sökanden inte ha varit möjligt för kommissionen att bedöma den bevisning som hade ingetts av sökanden ”som en helhet”, utan kommissionen borde ha utvärderat varje enskild del.

345    Kommissionen felbedömde sökandens upplysningar när den fastställde att de endast styrkte de uppgifter som hade lämnats av Degussa. Sökanden tillhandahöll väsentlig ytterligare bevisning, vilken inbegrep direkta vittnesmål. Kommissionen grundade sig bara vid tio tillfällen på upplysningarna från Degussa, vilka till exempel inte rörde mötena år 1997 om väteperoxid, vilka togs upp av sökanden.

346    Kommissionen borde ha beaktat den omständigheten att endast sökanden ställde sina högre tjänstemän, vilka direkt kunde vittna om överträdelsen, till förfogande, att sökanden inte begränsade sig till skriftliga uttalanden via sina advokater och att företaget kontinuerligt hade samarbetat efter ansökan om förmånlig behandling, genom att besvara frågor om upplysningar och spontant tillhandahålla kompletterande upplysningar. Kommissionen bedömde felaktigt att muntliga vittnesmål från personer som hade deltagit i ett möte hade lägre bevisvärde än skriftlig bevisning.

347    Det angripna beslutet baseras till mycket stor del på upplysningar som har lämnats av sökanden. Genom att inte beakta den betydande omfattningen av detta samarbete tillämpade kommissionen punkt 23 i meddelandet om samarbete felaktigt.

348    Den nedsättning som beviljats sökanden är påtagligt begränsad och oproportionerlig, såväl med beaktande av den maximala nedsättning som föreskrivs i meddelande om samarbete som av de nedsättningar som beviljats andra berörda företag, däribland Arkema. Likabehandlingsprincipen har följaktligen åsidosatts. Sökanden bidrog i större utsträckning än Arkema till att överträdelsen kunde fastställas. Nedsättningen av det bötesbelopp som har påförts sökanden är således ”uppenbart rättsstridig och orimligt låg”.

349    Kommissionen anser att den på ett tillfredsställande sätt visade, i skäl 523 i det angripna beslutet, på vilka grunder den beviljade sökanden en tioprocentig nedsättning av bötesbeloppet med anledning av att företaget samarbetade.

350    Vad avser räckvidden och omfattningen av mervärdet av den bevisning som har ingetts av sökanden beaktade kommissionen visst den omständigheten att bevisningen i fråga rörde såväl väteperoxid som perborat. Icke desto mindre tillhandahöll sökanden i huvudsak bevisning vilken styrkte att vissa upplysningar från Degussa och Arkema var korrekta.

351    Enligt kommissionen citerades den bevisning som hade lämnats av sökanden i och för sig i det angripna beslutet med avseende på samtliga multilaterala möten under åren 1997–2000. Vid tidpunkten för sökandens ansökan om förmånlig behandling hade andra företag emellertid redan informerat kommissionen om dessa möten. Kommissionen kunde därmed bedöma att den bevisning som sökanden lämnat endast styrkte vad institutionen redan kände till om överträdelsen i dess helhet.

352    Vad avser räckvidden av och kontinuiteten i sökandens samarbete efter det att den hade ingett ansökan om förmånlig behandling följer det av punkt 23 b andra stycket sista meningen i meddelandet om samarbete att kommissionen inte måste beakta dessa omständigheter. Samarbetet förväntas vara kontinuerligt och den aktuella bestämmelsen gör det snarare möjligt att bestraffa bristande samarbete efter ingivandet av ansökan om förmånlig behandling.

353    Vad avser det påstådda åsidosättandet av likabehandlingsprincipen är sökandens respektive Arkemas situation inte jämförbar av de skäl som anges i skälen 510 och 513 i det angripna beslutet. Denna skillnad motiverade att Arkema beviljades maximal nedsättning, men inte sökanden. I skäl 515 i det angripna beslutet beaktade kommissionen dessutom uttryckligen det datum då sökanden inkom med bevisning.

 Tribunalens bedömning

354    I punkterna 21–23 i meddelandet om samarbete föreskrivs följande:

”21. För att uppfylla villkoren [för nedsättning av böterna] måste ett företag förse kommissionen med bevis på den misstänkta överträdelsen som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in. Dessutom måste det upphöra med sin inblandning i den misstänkta överträdelsen senast vid den tidpunkt då företaget inkommer med bevismaterialet.

22. Begreppet ’mervärde’ avser i vilken grad bevismaterialet som sådant eller genom sin detaljrikedom stärker kommissionens förmåga att klart fastställa sakförhållandena i ärendet. I sin bedömning tillmäter kommissionen i allmänhet skriftliga bevis från den period som uppgifterna gäller ett större kvalitativt värde än bevis som framställs senare. På liknande sätt kommer de bevis som är direkt relevanta för klargörandet av sakförhållandena generellt att kvalitativt värderas högre än bevis som endast indirekt är relevanta.

23. Kommissionen kommer att avgöra följande i de slutgiltiga beslut som fattas för att fullborda det administrativa förfarandet:

a)      Huruvida det bevismaterial som ett företag lämnat har ett betydande mervärde jämfört med det bevismaterial som kommissionen besitter vid samma tidpunkt.

b)      Hur omfattande nedsättning ett företag kommer att åtnjuta vilket kommer att bestämmas enligt det följande på grundval av de böter som annars skulle ha ålagts företagen:

–        det första företaget som uppfyller villkoren i punkt 21 får en nedsättning med 30–50 %,

–        det andra företaget som uppfyller villkoren i punkt 21 får en nedsättning med 20–30 %,

–        övriga företag som uppfyller villkoren i punkt 21 får en nedsättning med upp till 20 %.

För att bestämma nivån av nedsättning inom dessa kategorier kommer kommissionen att beakta tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet som uppfyller villkoren i punkt 21 och i vilken omfattning det representerar mervärde. Den kan också beakta i vilken grad och med vilken kontinuitet företaget samarbetar efter det datum bevismaterialet lämnats in.

Om ett företag lämnar in bevismaterial som gäller, för kommissionen tidigare okända, sakförhållanden som har ett direkt samband med den misstänkta kartellens betydelse och varaktighet, kommer kommissionen inte att beakta dessa element när den avgör vilka böter som skall åläggas det företag som tillhandahållit detta bevismaterial.”

355    Med tillämpning av meddelandet om samarbete konstaterade kommissionen i förevarande fall att Degussa uppfyllde villkoren för att kunna beviljas total immunitet i fråga om böter. EKA och Arkema, vilka bedömdes utgöra det första respektive det andra företaget som uppfyllde villkoren i punkt 21 i nämnda meddelande, beviljades nedsättningar av bötesbeloppet med 40 respektive 30 procent. Sökanden, som bedömdes vara det tredje företaget som uppfyllde detta villkor, beviljades nedsättning med 10 procent (skälen 501–524 i det angripna beslutet).

–       Bedömningen av tidpunkten för sökandens ansökan

356    Av det angripna beslutet framgår att EKA inkom med sin ansökan om förmånlig behandling den 29 mars 2003, uttalade sig muntligt den 31 mars 2003 och tillhandahöll bevis på överträdelsen under samma vecka (skälen 67, 503 och 505 i det angripna beslutet).

357    Klockan 15:50 den 3 april 2003 översände Arkema sin ansökan om förmånlig behandling till kommissionen per telefax. Till ansökan hade tretton bilagor fogats vilka uppgavs innehålla handlingar rörande den konkurrensbegränsande samverkan i fråga. Den 26 maj 2003 inkom Arkema med nytt material rörande företagets ansökan om förmånlig behandling, däribland förklaringarna till de handlingar som hade översänts den 3 april 2003 (skälen 69, 510 och 516 i det angripna beslutet).

358    Av handlingarna i målet, liksom av skälen 68–71 i det angripna beslutet, framgår att sökanden tog en första kontakt med kommissionen per telefon på morgonen den 3 april 2003.

359    I ett telefax som översändes klockan 13:15 samma dag informerade sökanden kommissionen om att den ”genom förevarande handling” önskade inge en ansökan om tillämpning av meddelandet om samarbete och om att företaget, med beaktande av att det rörde sig om muntlig bevisning, önskade ”träffa kommissionen så snart som möjligt för att delge den detta material, med tillämpning av det förfarande som [möjliggör] denna typ av muntliga uttalanden”. Slutligen uppmanade sökanden kommissionen att bekräfta att den var ”tillgänglig för ett möte [följande dag]”.

360    I ett telefax som översändes klockan 17:24 samma dag bekräftade sökanden att den var ”beredd att lämna ytterligare upplysningar omedelbart och därför ställde sig helt till kommissionens förfogande för ett möte [samma eller följande dag]”. I ett telefax som översändes klockan 17:28 samma dag bekräftade sökanden sitt deltagande i ett möte med kommissionen klockan 14:15 följande dag, det vill säga den 4 april 2003.

361    Den 4 april 2003 uttalade sig sökanden muntligt i kommissionens lokaler. Ansvariga personer i företaget avlade vittnesmål. Den 9 april 2003 gjorde sökanden ett muntligt uttalade som särskilt rörde perborat. Sökanden bekräftade sina uttalanden skriftligt den 11 och den 16 april 2003 och bifogade i samband med detta ytterligare material.

362    Med beaktande av dessa omständigheter, vilka inte har bestritts av sökanden, anförde kommissionen i det angripna beslutet att ”sökanden den 4 april 2003 … hade ingett en ansökan om tillämpning av meddelandet om [samarbete] i form av ett muntligt uttalande” (skäl 515 i det angripna beslutet).

363    Inom ramen för förevarande invändning har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av punkterna 21–23 i meddelandet om samarbete. När ett företag önskar samarbeta genom att, utan dröjsmål och vid en tidpunkt som överenskommits med kommissionen, göra ett uttalande ska dess ansökan enligt sökanden anses ha inkommit när det tar kontakt med kommissionen för att uttala sig.

364    Tribunalen konstaterar att det framgår av punkterna 21 och 23 i meddelandet om samarbete att ett företag för att ha rätt till nedsättning av bötesbeloppet måste förse kommissionen med bevis på den misstänkta överträdelsen som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in. Vid fastställandet av nivån av nedsättning inom kategorierna i punkt 23 b i nämnda meddelande ska kommissionen dessutom fastställa vid vilken tidpunkt företaget uppfyllde dessa villkor.

365    Det följer tydligt av den aktuella bestämmelsens lydelse att kommissionen vid tillämpningen av nedsättningskategorierna i punkt 23 b i meddelandet om samarbete måste fastställa vid vilken tidpunkt företaget faktiskt försåg institutionen med bevis som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan hade samlat in.

366    Denna tolkning stöds av de inneboende övervägandena i det system som föreskrivs i det aktuella meddelandet, enligt vilka kommissionen är skyldig att fastställa exakt vid vilken tidpunkt det berörda företaget uppfyllde villkoren för nedsättning av bötesbeloppet, genom att jämföra de tillhandahållna bevisen med dem som kommissionen redan hade samlat in vid tidpunkten för ansökan, vilket innebär att kommissionen faktiskt måste förfoga över de aktuella bevisen.

367    I den mån sökanden har hävdat att detta tillvägagångssätt, vilket utgår från fastställandet av den tidpunkt vid vilken bevis faktiskt tillhandahölls av det företag som inkommit med en ansökan om förmånlig behandling, har en negativ inverkan på de berörda företagens intresse av att lämna muntlig bevisning, vilken skulle kunna inkludera vittnesmål från personer som varit direkt involverade i det rättsstridiga agerandet, konstaterar tribunalen att detta argument, även om det skulle anses vara korrekt, inte påverkar tolkningen av själva lydelsen i meddelandet om samarbete.

368    Sökanden har i alla händelser felaktigt gjort gällande att det aktuella tillvägagångssättet kan leda till olikbehandling, till nackdel för de företag som önskar uttala sig muntligt.

369    De aktuella bestämmelserna i meddelandet om samarbete – enligt vilka den exakta tidpunkten måste fastställas för ingivandet av bevis som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in –, gäller nämligen utan åtskillnad för samtliga företag som ingett en ansökan om förmånlig behandling.

370    Vad avser fastställandet av tidpunkten för ansökan ska de företag som ingett en ansökan om förmånlig behandling med stöd av nämnda meddelande anses befinna sig i en jämförbar situation, oberoende av det sätt, vilket väljs av det ansökande företaget, på vilket bevismaterialet har företetts. Nämnda situationer ska därför behandlas på samma sätt.

371    Med beaktande av dessa överväganden kan tribunalen inte godta sökandens resonemang att det, med avseende på tillämpningen av kategorierna för nedsättning av bötesbelopp, är nödvändigt att beakta den tidpunkt vid vilken företaget tog kontakt med kommissionen för att uttala sig muntligt.

372    I förevarande fall är det fastställt att sökanden inte hade försett kommissionen med några bevis för den aktuella överträdelsen innan det uttalade sig muntligt den 4 april 2003. Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den konstaterade att sökanden uppfyllde villkoret i punkt 21 i meddelandet om samarbete denna dag.

373    Sökanden kan i detta hänseende inte heller med framgång göra gällande de tidsmässiga begränsningar som gällde för det muntliga uttalandet.

374    Just med anledning av att muntlig överföring av information är en samarbetsmetod som i princip är mindre snabb än skriftlig överföring av information, måste företaget, när det väljer att överföra information muntligen, veta att det löper risken att ett annat företag tidigare hinner överlämna avgörande bevismaterial för den konkurrensbegränsande samverkan skriftligen till kommissionen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 314 nämnda målet BASF mot kommissionen, punkt 505).

375    Sökanden har inte heller gjort gällande att den tidpunkt vid vilken det inkom med sin ansökan om förmånlig behandling på något sätt påverkades av tillgängligheten av kommissionens resurser. Det följer dessutom av omständigheterna i förevarande fall att kommissionen till fullo beaktade att sökanden ansåg att ett möte var brådskande och arrangerade ett möte den föreslagna dagen för att motta dess ansökan.

376    Vad avser åsidosättandet av principen om skydd för berättigade förväntningar framgår det av fast rättspraxis att rätten att åberopa denna princip tillkommer varje enskild person som befinner sig i en situation av vilken det framgår att unionsadministrationen har väckt berättigade förhoppningar hos honom (se förstainstansrättens dom av den 7 juni 2006 i de förenade målen T‑213/01 och T‑214/01, Österreichische Postsparkasse och Bank für Arbeit und Wirtschaft mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1601, punkt 210 och där angiven rättspraxis).

377    I förevarande fall har sökanden nöjt sig med att göra gällande att kommissionen borde ha informerat företaget om hur den ämnade tillämpa meddelandet om samarbete.

378    Med beaktande av den tydliga lydelsen av ovannämnda bestämmelser i nämnda meddelande, enligt vilka ingivna bevis måste ha ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in, kunde sökanden nämligen inte utgå från att samarbetet med avseende på tillämpningen av kategorierna för nedsättning av bötesbelopp skulle anses ha inletts vid tidpunkten för företagets meddelanden av den 3 april 2003. I dessa meddelanden lämnades nämligen inga bevis.

379    Sökanden har inte heller påstått att kommissionen på något sätt skulle ha försäkrat företaget om att dess ansökan skulle behandlas som om den hade inkommit den 3 april 2003. Inte heller har sökanden kritiserat kommissionen för att inte ha agerat med den skyndsamhet som omständigheterna krävde.

380    Tribunalen konstaterar därmed att kommissionen inte vidtog någon åtgärd eller agerade på något sätt som skulle kunna ha gett sökanden anledning att tro att dess ansökan om förmånlig behandling, vid den tidpunkt då företaget tog kontakt med kommissionen, det vill säga den 3 april 2003, uppfyllde villkoret i punkt 21 i meddelandet om samarbete.

381    Sökandens resonemang om ett åsidosättande av principen om berättigade förväntningar och om ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed, vilket bygger på samma argument, kan följaktligen inte godtas.

382    Med beaktande av vad som anförts ovan konstaterar tribunalen att invändningen avseende bedömningen av det datum vid vilket sökandens ansökan om förmånlig behandling inkom är ogrundad.

–       Bedömningen av de upplysningar som lämnats av två andra berörda företag

383    Sökanden har anfört att varken EKA eller Arkema har ingett bevis som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan hade samlat in vid tidpunkten för företagens respektive ansökningar.

384    Sökanden har till att börja med gjort gällande att kommissionen i samband med klassificeringen av varje företag med tanke på tillämpningen av de kategorier för nedsättning av böter som föreskrivs i punkt 23 b i meddelandet om samarbete enbart beaktade den tidpunkt vid vilken de inkom med sina respektive ansökningar om förmånlig behandling, utan att beakta mervärdet av de bevis som tillhandahölls. Sökanden har dessutom anfört att de aktuella bedömningarna är bristfälligt motiverade.

385    Det ska noteras att kommissionen, till att börja med, i skälen 503 och 509 i det angripna beslutet, konstaterade att EKA och Arkema båda hade ingett bevis som hade ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan hade samlat in vid tidpunkten för ingivandet av nämnda företags respektive bidrag.

386    Vad gäller EKA anförde kommissionen bland annat att detta företag hade försett kommissionen med bevis för perioden 31 januari 1994–14 oktober 1997 vilka rörde faktiska omständigheter som kommissionen inte kände till sedan tidigare och som hade ett direkt samband med fastställandet av den konkurrensbegränsande samverkans varaktighet. Kommissionen uppgav dessutom att EKA tillhandahöll uppgifter som styrkte och kompletterade Degussas uppgifter avseende perioden 14 oktober 1997–31 december 1999 (skäl 506 i det angripna beslutet).

387    Dessa överväganden formulerades i samband med bedömningen av omfattningen av nedsättningen av böterna inom ramen för den tillämpliga kategorin. Kommissionen grundade sig emellertid på samma överväganden vid fastställandet av den tillämpliga kategorin för EKA med beaktande av de uppgifter som nämnda företag tillhandahöll den 29–31 mars 2003. Någon annan ansökan om förmånlig behandling inkom nämligen inte mellan dessa datum.

388    Vad avser Arkema uppgav kommissionen att företagets meddelande av den 3 april 2003 innehöll handskrivna handlingar vilka bekräftade förekomsten av konkurrensbegränsande beteenden avseende de båda produkter som avses med undersökningen och att dessa handlingar, trots att de senare kompletterades, i sig var tillräckligt tydliga för att kommissionen skulle kunna förstå dem (skäl 510 i det angripna beslutet). Kommissionen bedömde sålunda att det första meddelandet från Arkema som hade ett betydande mervärde inkom den 3 april 2003 (skäl 513 i det angripna beslutet).

389    Det framgår tydligt av denna motivering att kommissionen, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, för att fastställa vilken kategori för nedsättning av böter som var tillämplig, undersökte huruvida bevisen från EKA och Arkema hade ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan hade samlat in när nämnda företag inkom med sina respektive ansökningar.

390    Sökandens resonemang att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bedömde de aktuella ansökningarna kan således inte godtas.

391    Av de ovan angivna skälen i det angripna beslutet framgår dessutom klart och tydligt de huvudsakliga delarna i kommissionens resonemang, på grundval av vilket den konstaterade att allt det material som hade ingetts vid tidpunkten för ingivandet hade ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i meddelandet om samarbete, vilket beaktades vid fastställandet av den tillämpliga kategorin för nedsättning av böterna för de båda berörda företagen enligt punkt 23 b i det nämnda meddelandet.

392    Därmed kan inte heller sökandens resonemang att motiveringsskyldigheten åsidosattes godtas.

393    Sökanden har vidare gjort gällande att kommissionens aktuella bedömningar är behäftade med uppenbara fel.

394    Det ska i detta hänseende erinras om att kommissionen inom ramen för bedömningen av det samarbete som tillhandahålls av medlemmarna i ett fall av konkurrensbegränsande samverkan inte får åsidosätta likabehandlingsprincipen. Kommissionen har emellertid ett stort utrymme att skönsmässigt bedöma kvaliteten och användbarheten av det samarbete som tillhandahålls av ett visst företag. Av denna anledning kan endast en uppenbart oriktig bedömning från kommissionens sida ifrågasättas med framgång (se förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 i mål T‑116/04, Wieland-Werke mot kommissionen, REG 2009, s. II‑1087, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

395    Härav följer att sökanden inte kan inskränka sig till att i en bilaga ge uttryck för sin egen bedömning av materialet från EKA och Arkema utan genom ett konkret resonemang måste visa på vilket sätt kommissionens bedömning är behäftad med ett uppenbart fel.

396    I detta hänseende ska med avseende på materialet från EKA till att börja med erinras om att det följer av skäl 506 i det angripna beslutet att nämnda företag tillhandahöll handlingar från den aktuella tiden vilka avsåg vissa möten och andra kontakter av konkurrensbegränsande karaktär, i vilka faktiska omständigheter som kommissionen inte kände till sedan tidigare och som hade ett direkt samband med fastställandet av den konkurrensbegränsande samverkans varaktighet under perioden 31 januari 1994–14 oktober 1997, samt uppgifter som styrkte och kompletterade Degussas uppgifter avseende den föregående perioden, togs upp.

397    Med beaktande av fastställandet att överträdelsen omfattade hela EES, påverkas inte denna bedömning av sökandens argument att upplysningarna från EKA i huvudsak rörde den skandinaviska marknaden. Det ska erinras om att EKA lämnade upplysningar om kontakter mellan producenter på kontinenten och att ett antal av överträdelserna utan åtskillnad avsåg såväl den skandinaviska som den kontinentaleuropeiska marknaden (se, bland annat, skälen 106 och 144 i det angripna beslutet).

398    I den mån sökanden har bestritt bevisvärdet av det material som tillhandahölls av EKA ska vidare noteras att detta material bland annat gjorde det möjligt för kommissionen att fastställa att den konkurrensbegränsande samverkan inleddes den 31 januari 1994 och att styrka Degussas uppgifter om den inledande perioden av den konkurrensbegränsande samverkan. Den omständigheten att dessa uppgifter, inom ramen för undersökningen av den första grunden, inte ansågs visa att sökanden hade deltagit i överträdelsen från detta datum, påverkar inte dessa uppgifters bevisvärde vad avser fastställandet av den konkurrensbegränsande samverkan som sådan.

399    Sökandens teori att materialet från EKA till stor del rörde faktiska omständigheter som var hänförliga till tiden för den konkurrensbegränsande samverkan baseras dessutom på sökandens invändning att den konkurrensbegränsande samverkan inleddes i augusti 1997. Denna invändning bedömdes emellertid sakna grund och underkändes därför inom ramen för prövningen av den första grunden (se punkt 170 ovan).

400    Slutligen påverkar inte skälen i det angripna beslutet, vilka uppges vara reducerade i antal, i vilka materialet från EKA tas upp, nämnda materials bevisvärde. Den omständigheten att det i vissa av dessa skäl hänvisas till uppgifter som inkommit efter ingivandet av EKA:s inledande ansökan räcker inte för att bekräfta sökandens teori att kommissionen i själva verket grundade sig på upplysningar som EKA tillhandahöll efter ansökan om förmånlig behandling.

401    Med beaktande av dessa överväganden konstaterar tribunalen att sökandens argument inte visar att kommissionen gjorde sig skyldig till ett uppenbart fel när den fastställde att EKA inte hade inkommit med bevis med ett betydande mervärde, i den mening som avses i punkt 21 i meddelandet om samarbete, innan sökanden inkom med ansökan om förmånlig behandling.

402    Vad avser uppgifterna som lämnats av Arkema konstaterade kommissionen bland annat i det angripna beslutet att företagets ”första meddelande innehöll [tretton] handskrivna handlingar vilka bekräftade förekomsten av konkurrensbegränsande beteenden mellan konkurrenterna för de båda produkter som avses med undersökningen” och att ”[Arkema], trots att handlingarna i sig var tillräckligt tydliga för att [kommissionen] skulle kunna förstå dem med beaktande av de upplysningar som den redan förfogade över, ha[de] kompletterat sitt ursprungliga meddelande först den 26 maj 2003 genom ett skriftligt uttalande vilket innehöll preciseringar avseende samtliga handlingar som hade ingetts den 3 april 2003, samt genom nya handlingar och förklaringar till dessa” (skäl 510 i det angripna beslutet).

403    Mer allmänt uppgav kommissionen att de uppgifter som lämnats av Arkema ”rör[de] konkurrensbegränsande samverkan på Europanivå avseende två produkter, att [Arkema] i huvudsak hade ingett handlingar som var hänförliga till tiden för den konkurrensbegränsande samverkan, vilka hade gjort det möjligt för [kommissionen] … att styrka de upplysningar som redan hade lämnats av Degussa och som har använts på ett uttömmande sätt i förevarande beslut” (skäl 513 i det angripna beslutet).

404    Vad avser dessa bedömningar har sökanden gjort gällande att de uppgifter som lämnades av Arkema den 3 april 2003 saknade bevisvärde, då det enligt uppgift rörde sig om handskrivna lappar vilka inte hade daterats och som saknade överskrifter. De var knappt läsbara och/eller ofullständiga, då de innehöll symboler och förkortningar, och var därför obegripliga utan vidare förklaringar. Enligt sökanden var det Arkemas kompletterande förklaringar från den 26 maj 2003 som gav företagets bevismaterial bevisvärde.

405    Det ska i detta hänseende erinras om att de aktuella uppgifterna rörde ageranden som var hemliga. Det handlade om möten som hölls i hemlighet och dokumentering som hölls till ett minimum.

406    Med beaktande av att det är svårt att få tag på direkt bevisning för sådana ageranden, såsom anteckningar och redogörelser från möten som ägde rum under den tid som överträdelsen pågick, kan deras bevisvärde inte ifrågasättas enbart på grundval av att bevisningen är handskriven eller fragmentarisk, att den innehåller förkortningar och symboler och därmed kan kräva ytterligare preciseringar eller behöva undersökas med beaktande av andra upplysningar som kommissionen förfogar över.

407    I synnerhet medför inte den omständigheten att det för att verkligen förstå handlingarna krävs att vissa detaljer klargörs, som till exempel användningen av förkortningar, att handlingarna inte kan anses vara tillräckligt klara (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 18 juni 2008 i mål T‑410/03, Hoechst mot kommissionen, REG 2008, s. II‑881, punkt 561).

408    I förevarande fall innehöll de aktuella handlingarna, vilka ingavs av Arkema den 3 april 2003, anteckningar och siffertabeller från tiden för överträdelsen, vilka innehöll direkt skriftlig bevisning för det konkurrensbegränsande innehållet i de diskussioner som fördes vid tidpunkten. Dessa handlingars bevisvärde påverkas inte av den omständigheten att det var nödvändigt att sätta dem i deras sammanhang, jämföra dem med andra upplysningar eller förklara de symboler och akronymer som användes i dem, för att till fullo förstås deras innehåll.

409    Det ska dessutom noteras att åtminstone en del av de aktuella handlingarna, nämligen anteckningarna från tiden för överträdelsen, vilka innehöll namn på personer och företag, datum och förslag i siffror på målsättningar vad gäller priser och marknadsandelar, kunde användas som självständig bevisning för överträdelsen. Vissa av dessa handlingar användes som sådana av kommissionen i det angripna beslutet, bland annat i skälen 176 och 181, för att klarlägga förloppet och de konkreta följderna av mötena inom ramen för den konkurrensbegränsande samverkan.

410    Det ska också erinras om att kommissionen vid tidpunkten för ingivandet av Arkemas ansökan redan förfogade över ett stort antal uppgifter rörande den konkurrensbegränsande samverkans förlopp, vilka ingick i det material som hade ingetts av Degussa och EKA, och att de bevis som hade ingetts av Arkema hade kunnat användas inom ramen för dessa upplysningar som kommissionen redan förfogade över.

411    Den omständigheten att kommissionen, genom att åberopa dessa uppgifter i vissa skäl i det angripna beslutet, hänvisade såväl till en handling som ingavs den 3 april 2003 som till de förklaringar som lämnades av Arkema den 26 maj 2003, ska inte förstås så att kommissionen medgav att de handlingar som ingavs inledningsvis i sig saknade bevisvärde. Även om det material som överlämnades den 26 maj 2003 innehöll vissa förklaringar eller omskrivningar av handlingarna av den 3 april 2003, begränsades merparten av materialet till preciseringar av de handlingar som redan hade ingetts.

412    Sökandens argument att de handlingar som ingavs av Arkema den 3 april 2003 saknar bevisvärde kan således inte godtas.

413    Vad avser det aktuella materialets betydande mervärdet ska det erinras om att det rör sig om handlingar från tiden för överträdelsen, vilka rörde möten under åren 1997 och 1998 som ingick i den konkurrensbegränsande samverkan. Dessa handlingar har i stor utsträckning åberopats i det angripna beslutet för denna period, och vissa citeras dessutom direkt där.

414    I den mån sökanden har gjort gällande att kommissionen felaktigt konstaterade att Arkemas inledande ansökan rörde båda de aktuella produkterna nöjer sig tribunalen med att konstatera att även om handlingarna som ingavs av Arkema den 3 april 2003 endast avsåg överträdelserna avseende väteperoxid påverkar detta i förevarande fall, med beaktande av att det rör sig om en enda överträdelse som avsåg de båda marknaderna, inte slutsatsen om samarbetets betydande mervärde.

415    Med beaktande av dessa båda överväganden bedömer tribunalen att det inte har visats att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbar felbedömning när den fastställde att Arkema genom ett telefax av den 3 april 2003 hade inkommit med bevis som hade ett betydande mervärde, i den mening som avses i punkt 21 i meddelandet om samarbete.

416    Vid förhandlingen gjorde sökanden för första gången gällande att den bedömning som är aktuell i förevarande fall skiljer sig från kommissionens bedömning av Arkemas samarbete i det ärende som resulterade i beslut K(2006) 2098 av den 31 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende nr COMP/F/38.645 – Metakrylater).

417    Kommissionen, som tillfrågades i detta avseende, har inte invänt mot att detta nya resonemang åberopas.

418    Det ska erinras om att enligt artikel 48.2 i rättegångsreglerna får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet.

419    Även om det aktuella resonemanget skulle anses utgöra en ny grund omfattas det inte av nämnda förbud, eftersom det grundar sig på bedömningen av de faktiska omständigheterna i beslut K(2006) 2098, vilket, såsom kommissionen medgav vid förhandlingen, offentliggjordes först efter det att det skriftliga förfarandet i förevarande mål hade avslutats.

420    Vad gäller frågan huruvida detta resonemang är välgrundat ska det noteras att det framgår av telefaxet av den 3 april 2003, vilket bifogades ansökan, att Arkema genom detta meddelande ansökte om att meddelandet om samarbete skulle tillämpas, genom att förete handlingar avseende tre produkter, däribland väteperoxid, som avses i det angripna beslutet, och metakrylater, vilka avses i beslut K(2006) 2098.

421    I skäl 405 i beslut K(2006) 2098, som har åberopats av sökanden, anförde kommissionen, inom ramen för fastställande av omfattningen av nedsättningen av Arkemas böter, att ”trots att [företaget] hade ingett en ansökan om förmånlig behandling på ett relativt tidigt stadium i förfarandet, nämligen den 3 april 2003, med andra ord under månaden efter inspektionerna”, var det ”först efter det att dessa senare uttalanden hade mottagits” som kommissionen kom fram till att ”nämnda företag uppfyllde villkoren för att kunna komma i åtnjutande av förmånlig behandling, med beaktande av de tillhandahållna bevisens natur och precisionsnivå, vilka gjorde kommissionen bättre skickad att fastställa de faktiska omständigheterna”. I samma skäl uppgav kommissionen att ”även om [Arkema] hade lämnat uppgifter som hade ett betydande mervärde i sitt första meddelande … förblev det mervärde som företaget [hade] tillfört [dess] argument begränsat under hela förfarandet”.

422    Av denna bedömning framgår att kommissionen i det ärende som resulterade i beslut K(2006) 2098 – trots att Arkema hade lämnat in sin ansökan om förmånlig behandling den 3 april 2003 – först efter det att den hade mottagit företagets senare uttalanden kom fram till att nämnda företag hade inkommit med bevis som hade ett betydande mervärde.

423    I strid med vad sökanden har gjort gällande går det på grundval av nämnda övervägande likväl inte att dra slutsatsen att kommissionen vid bedömningen av mervärdet i förevarande fall också beaktade de uttalanden som Arkema gjorde efter det att telefaxet skickades den 3 april 2003.

424    Å ena sidan gällde bedömningen i beslut C (2006) 2098 avseende handlingarna i bilagorna A 14 och A 15 till telefaxet av den 3 april 2003 inte de uppgifter som är aktuella i förevarande fall, vilka fanns i bilagorna A 1–A 13 till samma meddelande. Den åberopade bedömningen rörde dessutom fastställandet av omfattningen av nedsättningen av bötesbelopp inom ramen för den tillämpliga kategorin, enligt punkt 23 b andra stycket i meddelandet om samarbete, och inte själva fastställandet av den tillämpliga kategorin, i den mening som avses i punkt 23 b första stycket i meddelandet, vilket är aktuellt här.

425    Å andra sidan följer det av beslut K(2006) 2098 att ingen ansökan om förmånlig behandling ingavs mellan den 3 april 2003 och kommissionens mottagande av Arkemas senare uttalanden, i det ärende som resulterade i nämnda beslut. I det ärende som resulterade i beslut K(2006) 2098 gjorde kommissionen således en riktig bedömning när den beaktade de aktuella senare uttalandena för att avgöra huruvida Arkema uppfyllde de villkor för nedsättning av bötesbeloppet som avses i meddelandet om samarbete.

426    Med beaktande av dessa överväganden är det inte möjligt att på grundval av bedömningen i beslut K(2006) 2098 ifrågasätta lagenligheten av den här aktuella bedömningen.

427    Med beaktande av samtliga dessa överväganden konstaterar tribunalen att sökandens invändning avseende bedömningen av EKA:s och Arkemas bidrag är grundlös.

–       Omfattningen av den nedsättning av böterna som sökanden har beviljats

428    I skälen 523 och 524 i det angripna beslutet uppgav kommissionen att sökanden var det tredje företag som uppfyllde det villkor som avses i punkt 21 i meddelandet om samarbete. Sökanden hade nämligen den 4 april och den 17 maj 2003 ingett handlingar som rörde konkurrensbegränsande samverkan på Europanivå avseende två berörda produkter. Med avseende på nämnda samarbetes mervärde anförde kommissionen att sökanden ”i huvudsak hade ingett bevis med stöd av vilka [kommissionen] hade kunnat … styrka vissa upplysningar som redan hade lämnats av Degussa och [Arkema] och som hade getts en viktig roll i [det angripna beslutet]”. Efter dessa överväganden satte kommissionen ned sökandens böter med 10 procent.

429    Sökanden har i andra hand gjort gällande att kommissionen felaktigt nekade företaget den maximala nedsättningen på 20 procent, inom ramen för den kategori som är tillämplig på det tredje företaget i den mening som avses i punkt 23 b första stycket i meddelandet om samarbete.

430    Det ska erinras om att kommissionen enligt punkt 23 b andra stycket i meddelandet om samarbete för att bestämma nivån av nedsättning inom dessa kategorier kan beakta tidpunkten för inlämnandet, i vilken omfattning det inlämnade materialet representerar mervärde samt i vilken grad och med vilken kontinuitet företaget samarbetar.

431    I förevarande fall konstaterade kommissionen i skäl 515 i det angripna beslutet att sökanden hade intervenerat på ett tidigt stadium i förfarandet, kort efter genomförandet av kontrollerna, att dess bidrag representerade ett betydande mervärde och hade tillhandahållits kontinuerligt. Uppgifter hade bland annat lämnats den 4, 9, 11 och 16 april samt den 17 maj 2003. Det är klarlagt att uppgifterna från sökanden spelade en viktig roll i det angripna beslutet för att fastställa överträdelsen, bland annat vad avser tiden mellan åren 1997 och 2000.

432    Såsom framgår av kommissionens svar av den 15 september 2009 på en skriftlig fråga från tribunalen var sökanden dessutom det första företaget som tillhandahöll bevismaterial för ett visst antal möten som hölls i Bryssel mellan augusti och november 1997. Det ska tillika noteras att upplysningarna om dessa möten gjorde det möjligt för kommissionen att fastställa vissa principiella aspekter av den aktuella konkurrensbegränsande samverkan, nämligen förekomsten av definitiva avtal om samordnade ökningar av priserna på väteperoxid och initiativ till samverkan avseende perborat.

433    Tribunalen konstaterar följaktligen att kommissionen i skäl 523 i det angripna beslutet gjorde fel som dels bedömde att de uppgifter som hade lämnats av sökanden i huvudsak styrkte vissa uppgifter som redan hade lämnats av Degussa och Arkema, dels uppgav att de omständigheter som togs upp i nämnda skäl inte på något sätt, med beaktande av kriterierna i punkt 23 b andra stycket i meddelandet om samarbete, motiverade att den aktuella satsen för nedsättning tillämpades inom ramen för den tillämpliga kategorin.

434    Därmed gjorde kommissionen sig skyldig till ett uppenbart fel när den, med tillämpning av nämnda överväganden, fastställde sökandens nedsättning av böterna med beaktande av företagets samarbete till 10 procent.

435    Den aktuella bedömningen, vilken resulterade i att sökandens böter bara sattes ned i begränsad mån, kontrasterar dessutom mot bedömningen av Arkemas samarbete. Kommissionen konstaterade nämligen att nämnda företag inkom med kompletterande uppgifter först den 26 maj 2003, flera veckor efter det att företaget lämnade in sin inledande ansökan, men beviljade likväl nämnda företag maximal nedsättning inom ramen för den tillämpliga kategorin (skälen 510 och 513 i det angripna beslutet).

436    Till skillnad från Arkemas uttalanden innehåller sökandens uttalanden dessutom bevis för överträdelsen med avseende på två berörda produkter. Sökandens uttalanden innehåller bland annat en detaljerad redogörelse för innehållet i de rättsstridiga arrangemangen. Redogörelsen styrks av vittnesmål från personer som direkt deltog i den konkurrensbegränsande samverkan. Detta följer dessutom av att sökandens uttalanden spelade en viktig roll i det angripna beslutet.

437    Med beaktande av dessa överväganden bedömer tribunalen att den sistnämnda invändningen från sökanden ska godtas.

438    Talan kan inte vinna bifall i övrigt på denna grund.

439    Med beaktande av övervägandena i punkterna 430–437 ovan bedömer tribunalen, med tillämpning av sin obegränsade behörighet, att sökanden ska beviljas en 20‑procentig nedsättning av böterna med anledning av samarbetet. De böter som sökanden har ålagts ska följaktligen sättas ned.

 Fastställande av det slutgiltiga bötesbeloppet

440    Efter prövningen av de grunder som har åberopats av sökanden och med tillämpning av tribunalens obegränsade behörighet ska det bötesbelopp som har påförts sökanden ändras på så sätt att kommissionens höjning av böternas utgångsbelopp, med beaktande av varaktigheten av sökandens deltagande i överträdelsen, sänks till 55 procent samtidigt som satsen för nedsättning av bötesbeloppet med tillämpning av meddelandet om samarbete höjs till 20 procent.

441    Det slutgiltiga bötesbeloppet för sökanden ska efter denna ändring således fastställas till 139,5 miljoner euro.

 Rättegångskostnader

442    Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan tribunalen besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter.

443    I förevarande fall bedömer tribunalen att det, med beaktande av att sökandens yrkanden ansetts vara delvis välgrundade, är rättvist att sökanden bär 80 procent av sina egna rättegångskostnader och ersätter 80 procent av kommissionens rättegångskostnader samt att den sistnämnda bär 20 procent av sina egna rättegångskostnader och ersätter 20 procent av sökandens rättegångskostnader.

444    Sökandens krav, vilket framställts inom ramen för yrkandena avseende rättegångskostnaderna, att kommissionen ska förpliktas att ersätta kostnader som sökanden haft för att ställa och upprätthålla bankgarantin i syfte att förhindra verkställighet av det angripna beslutet ska avslås. Enligt fast rättspraxis utgör sådana kostnader nämligen inte rättegångskostnader (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 214 nämnda förenade målen Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkt 5133 och där angiven rättspraxis).

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Kommissionens beslut K(2006) 1766 slutlig av den 3 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/F/38.620 – Väteperoxid och perborat) ogiltigförklaras i den mån Europeiska kommissionen däri har fastställt att Solvay SA deltog i överträdelsen under perioden före maj 1995.

2)      Det bötesbelopp som har påförts Solvay i artikel 2 h i beslut K(2006) 1766 slutlig fastställs till 139,5 miljoner euro.

3)      Talan ogillas i övrigt.

4)      Solvay ska bära 80 procent av sina egna rättegångskostnader och ersätta 80 procent av kommissionens rättegångskostnader.

5)      Kommissionen ska bära 20 procent av sina egna rättegångskostnader och ersätta 20 procent av Solvays rättegångskostnader.

Vadapalas Dittrich Truchot

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 juni 2011.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten2

Det angripna beslutet3

Förfarandet och parternas yrkanden4

Rättslig bedömning5

Varaktigheten av sökandens deltagande i överträdelsen5

Parternas argument5

– Perioden den 31 januari 1994–augusti 19976

– Perioden den 18 maj–den 31 december 200011

Tribunalens bedömning12

– Perioden den 31 januari 1994–maj 199515

– Perioden maj 1995–augusti 199718

– Perioden den 18 maj–den 31 december 200026

Det påstådda åsidosättandet av rätten till försvar29

Parternas argument29

Tribunalens bedömning31

– Tillgången till handlingarna från Degussa32

– Tillgången till de andra berörda företagens svar på meddelandet om invändningar33

Huruvida fel begicks i samband med fastställandet av grundbeloppet för böterna36

Parternas argument36

Tribunalens bedömning38

– Bedömningen av överträdelsens allvar och böternas utgångsbelopp38

– Böternas avskräckande verkan43

– Överträdelsens varaktighet44

– Den omständigheten att sökandens samarbete utom ramen för meddelandet om samarbete inte beaktades46

Tillämpningen av meddelandet om samarbete46

Parternas argument46

– Bedömningen av datumet för sökandens ansökan46

– Sökandens klassificering i förhållande till två andra berörda företag48

– Omfattningen av den nedsättning av bötesbeloppet som har beviljats sökanden49

Tribunalens bedömning51

– Bedömningen av tidpunkten för sökandens ansökan53

– Bedömningen av de upplysningar som lämnats av två andra berörda företag56

– Omfattningen av den nedsättning av böterna som sökanden har beviljats63

Fastställande av det slutgiltiga bötesbeloppet65

Rättegångskostnader65

* Rättegångsspråk: engelska.