DOMSTOLENS BESLUT (åttonde avdelningen)
den 11 december 2023(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 99 i domstolens rättegångsregler – Direktiv 2011/7/EU – Bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner – Artikel 2 led 1 – Begreppet handelstransaktioner – Artikel 3.1 a – Möjligheten att utkräva ränta vid sen betalning – Försäkringsavtal mellan företag”
I mål C‑303/23,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy dla Wrocławia-Fabrycznej we Wrocławiu (Distriktsdomstolen i Wrocław-Fabryczna, Wrocław, Polen) genom beslut av den 28 april 2023, som inkom till domstolen den 15 maj 2023, i målet
Powszechny Zakład Ubezpieczeń S.A.
mot
Volvia sp. z o.o.,
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden N. Piçarra (referent) samt domarna N. Jääskinen och M. Gavalec,
generaladvokat: A. Rantos,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet enligt artikel 99 i domstolens rättegångsregler genom ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat
följande
Beslut
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 led 1 och artikel 3.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Powszechny Zakład Ubezpieczeń SA (nedan kallat PZU) och Volvia sp. z o.o. angående det sistnämnda bolagets betalning av ränta till följd av dröjsmål med betalning av premierna vid fullgörandet av två avtal om motorfordonsförsäkring samt PZU:s schablonersättning för indrivningskostnader.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I skälen 3, 8, 9 och 17 i direktiv 2011/7 anges följande:
”(3) Många betalningar vid handelstransaktioner mellan ekonomiska aktörer eller mellan ekonomiska aktörer och offentliga myndigheter görs senare än vad som parterna enats om i avtalet eller i standardavtalsvillkoren. Trots att varorna och tjänsterna tillhandahållits betalas fakturorna för dem i många fall långt efter förfallodatum. Dessa sena betalningar inverkar negativt på företagens likviditet och komplicerar deras ekonomiska förvaltning. Det påverkar också deras konkurrenskraft och lönsamhet när borgenären behöver extern finansiering på grund av sena betalningar. …
…
(8) Tillämpningsområdet för detta direktiv bör begränsas till betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner. Detta direktiv bör inte reglera transaktioner med konsumenter, räntor i samband med andra betalningar, t.ex. betalningar enligt lagstiftningen om checkar och växlar, eller betalningar av skadestånd, inbegripet betalningar från försäkringsbolag. Medlemsstaterna bör också kunna undanta skulder som är föremål för insolvensförfaranden, inklusive förfaranden som syftar till omstrukturering av skulder.
(9) Detta direktiv bör reglera samtliga handelstransaktioner oberoende av om de sker mellan privata eller offentliga företag eller mellan företag och offentliga myndigheter …
…
(17) En gäldenärs betalning bör anses vara sen med avseende på möjligheten att utkräva ränta vid sen betalning när borgenären inte förfogar över det förfallna beloppet på förfallodagen, under förutsättning att borgenären fullgjort sina lagstadgade och avtalsenliga skyldigheter.”
4 Artikel 1 i direktivet har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”. I punkterna 1 och 2 i denna artikel föreskrivs följande:
”1. Syftet med detta direktiv är att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner, för att se till att den inre marknaden fungerar väl och därigenom främja företagens, särskilt de små och medelstora företagens, konkurrenskraft.
2. Detta direktiv ska gälla alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner.”
5 Artikel 2 i direktivet har följande lydelse:
”I detta direktiv avses med
1. handelstransaktioner: transaktioner mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter som leder till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning,
…
3. företag: varje organisation, utom en offentlig myndighet, som handlar inom sin oberoende ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet, även om den verksamheten bedrivs av en ensam person,
4. sen betalning: betalning som inte skett inom den avtalsenliga eller lagstadgade tidsfristen för betalning och där de villkor som fastställts i artikel 3.1 … har uppfyllts,
5. ränta vid sen betalning: lagstadgad ränta vid sen betalning eller ränta till en räntesats som är avtalad mellan företag, om inte annat följer av artikel 7,
…”
6 Artikel 3 i direktivet har rubriken ”Transaktioner mellan företag”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska säkerställa att borgenären, vid handelstransaktioner mellan företag, är berättigad till ränta vid sen betalning utan att det krävs en påminnelse om följande villkor är uppfyllda:
a) Borgenären har fullgjort sina avtalsenliga och lagstadgade skyldigheter.
b) Borgenären har inte mottagit det förfallna beloppet i tid, förutom om gäldenären inte är ansvarig för dröjsmålet.”
Polsk rätt
Lagen om bekämpande av orimligt sena betalningar vid handelstransaktioner
7 I artikel 4 led 1 i ustawa o przeciwdziałaniu nadmiernym opóźnieniom w transakcjach handlowych (lagen om bekämpande av orimligt sena betalningar vid handelstransaktioner) av den 8 mars 2013 (Dz. U. från 2013, position 403), definieras ”handelstransaktion” som ”ett avtal om leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning, om parterna, i den mening som avses i artikel 2, ingår detta avtal med anknytning till den verksamhet som bedrivs”. I led 1a i nämnda artikel 4 definieras ”penningprestation” som ”vederlag för leverans av en vara eller tillhandahållande av en tjänst vid en handelstransaktion”.
8 I artikel 7.1 i denna lag föreskrivs följande:
”Vid handelstransaktioner, med undantag för transaktioner där gäldenären är ett offentligt organ, har borgenären rätt att utan anmodan erhålla lagstadgad ränta hänförlig till försening vid handelstransaktioner, såvida inte parterna har avtalat om högre ränta för perioden från och med den dag då penningprestationen förfaller till betalning till dess betalning sker, om följande kumulativa villkor är uppfyllda:
1) borgenären har fullgjort sin prestation,
2) borgenären har inte erhållit betalningen inom den frist som anges i avtalet.”
Civillagen
9 Det framgår av artikel 487 § 2 ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. från år 1964, nr 16, position 93) att ”[e]tt avtal är ömsesidigt förpliktande när båda parterna förbinder sig på ett sådant sätt att den ena partens prestation utgör vederlag för den andra partens prestation”.
10 Artikel 805 §§ 1 och 2 civillagen har följande lydelse:
”§ 1. Genom ett försäkringsavtal förbinder sig försäkringsgivaren att inom ramen för sin verksamhet tillhandahålla en bestämd prestation för det fall en olycka som avses i avtalet inträffar, medan försäkringstagaren förbinder sig att betala försäkringspremien.
§ 2) Försäkringsgivarens prestation består bland annat i följande:
1) för skadeförsäkringar: utbetalning av ersättning för skada till följd av en olycka som avses i nämnda avtal,
2) för personförsäkringar: utbetalning av avtalat penningbelopp, pension eller annan förmån för det fall en sådan olycka i den försäkrades liv som avses i samma avtal inträffar.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
11 Volvia, ett biluthyrningsbolag bildat enligt polsk rätt, tecknade två avtal om motorfordonsförsäkring med PZU, ett försäkringsbolag. Det första avtalet avser obligatorisk ansvarsförsäkring för innehavare av motorfordon och tilläggsförsäkring avseende vägassistans och betalning av kostnaderna för denna assistans. Det andra avtalet omfattar en annan typ av frivillig försäkring, nämligen en så kallad autocasco, som täcker förlust, skrotning och skada på det aktuella fordonet.
12 PZU väckte talan vid Sąd Rejonowy dla Wrocławia-Fabrycznej we Wrocławiu (Distriktsdomstolen i Wrocław-Fabryczna, Wrocław, Polen), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att Volvia skulle förpliktas att till PZU betala försäkringspremier på 7 619,89 polska zloty (cirka 1 700 euro), jämte dröjsmålsränta, för de båda försäkringsavtal som avses i föregående punkt, samt en schablonersättning för uppkomna indrivningskostnader.
13 Volvia bestred det betalningsföreläggande som hade utfärdats av den hänskjutande domstolen. Föreläggandet upphörde att gälla och målet återförvisades till denna domstol för prövning enligt det ordinarie förfarandet.
14 Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida ett försäkringsavtal mellan företag kan kvalificeras som en ”handelstransaktion”, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7, och huruvida ett sådant avtal följaktligen omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende understrukit att frågan om ett försäkringsavtals art och, närmare bestämt, huruvida den premie som försäkringstagaren betalar utgör vederlag för en tjänst som tillhandahålls av försäkringsgivaren bedöms olika i polsk rättspraxis och doktrin.
15 Enligt den hänskjutande domstolen är ett försäkringsavtal inte ett ömsesidigt förpliktande avtal, eftersom den premie som försäkringstagaren betalar inte är ersättningen för försäkringsgivarens prestation som består i att betala den avsedda ersättningen för skador som följer av en olycka som täcks av avtalet. Den hänskjutande domstolen anser att det är nödvändigt att försäkra sig om att en sådan tolkning av polsk rätt, som är den som har gjorts av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen), inte strider mot direktiv 2011/7, såsom det tolkats av EU-domstolen, bland annat i domen av den 9 juli 2020, RL (Direktiv om bekämpande av sena betalningar) (C‑199/19, EU:C:2020:548).
16 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy dla Wrocławia-Fabrycznej we Wrocławiu (Distriktsdomstolen i Wrocław-Fabryczna, Wrocław) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 2 led 1 i [direktiv 2011/7] tolkas så, att ett försäkringsavtal, inom ramen för vilket en försäkringsgivare gentemot ett företag förbinder sig att tillhandahålla en bestämd prestation för det fall en olycka som avses i avtalet inträffar, utgör en handelstransaktion, i den mening som avses i denna bestämmelse, och att avtalet därför omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde?
Om denna fråga besvaras jakande:
2) Ska artikel 3.1 a i [direktiv 2011/7] tolkas så, att försäkringsgivaren redan genom att tillhandahålla försäkringsskydd, inom ramen för ett försäkringsavtal, fullgör sina avtalsenliga och lagstadgade skyldigheter, i den mening som avses i denna bestämmelse?”
Prövning av tolkningsfrågorna
17 Av artikel 99 i domstolens rättegångsregler följer att om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis, får domstolen på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten när som helst avgöra målet genom ett motiverat beslut.
18 Denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.
Den första frågan
19 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7 ska tolkas så, att begreppet ”handelstransaktioner” omfattar ett försäkringsavtal genom vilket försäkringsgivaren gentemot ett företag förbinder sig att tillhandahålla en bestämd prestation för det fall en olycka som avses i avtalet inträffar och detta företag gentemot försäkringsgivaren förbinder sig att betala försäkringspremien.
20 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att begreppet ”handelstransaktioner” i artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7 definieras som ”transaktioner mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter som leder till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning”. Denna bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av skälen 8 och 9 i direktivet och jämföras med artikel 1.2 i direktivet, enligt vilken direktivet ska gälla alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner.
21 Det följer av dessa bestämmelser att direktiv 2011/7 avser alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner, inklusive betalningar mellan privata företag, med undantag för transaktioner som genomförs med konsumenter. Tillämpningsområdet för detta direktiv definieras följaktligen på ett mycket brett sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2019, KROL, C‑722/18, EU:C:2019:1028, punkterna 31 och 32).
22 I artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7 anges två villkor för att en transaktion ska omfattas av begreppet ”handelstransaktioner”, i den mening som avses i denna bestämmelse. Transaktionen ska för det första genomföras mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter och för det andra leda till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning.
23 Vad gäller det första villkoret är det i det nationella målet utrett att Volvia och PZU är ”företag”, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktivet, i vilken detta begrepp definieras som ”varje organisation, utom en offentlig myndighet, som handlar inom sin oberoende ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet, även om den verksamheten bedrivs av en ensam person”.
24 Beträffande det andra villkoret i artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7 har domstolen, i punkt 27 i domen av den 9 juli 2020, RL (Direktiv om bekämpande av sena betalningar) (C‑199/19, EU:C:2020:548), slagit fast att begreppen ”leverans av varor” och ”tillhandahållande av tjänster” i denna bestämmelse utgör självständiga unionsrättsliga begrepp vars räckvidd inte kan fastställas med hänvisning till begrepp i medlemsstaternas rättsordningar eller klassificeringar som görs på nationell nivå. Domstolen har i detta avseende erinrat om att begreppet ”tjänster” i artikel 57 i EUF-fördraget ges en vid definition som omfattar vilka tillhandahållanden som helst som normalt utförs mot ersättning och som inte regleras av de andra friheterna, i syfte att ingen ekonomisk verksamhet ska falla utanför tillämpningsområdet för de grundläggande friheterna (dom av den 9 juli 2020, RL (Direktiv om bekämpande av sena betalningar), C‑199/19, EU:C:2020:548, punkterna 30–32).
25 Domstolen har även beaktat syftet med direktiv 2011/7, vilket enligt artikel 1.1, mot bakgrund av skäl 3 i direktivet, är att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner, för att se till att den inre marknaden fungerar väl och därigenom främja företagens konkurrenskraft, eftersom dessa sena betalningar inverkar negativt på företagens likviditet, komplicerar deras ekonomiska förvaltning och påverkar deras konkurrenskraft, varigenom nämnda företag behöver extern finansiering på grund av de sena betalningarna (dom av den 9 juli 2020, RL (Direktiv om bekämpande av sena betalningar), C‑199/19, EU:C:2020:548, punkt 35).
26 Ett sådant försäkringsavtal som det som är aktuellt i det nationella målet, genom vilket försäkringsgivaren gentemot den andra parten förbinder sig att tillhandahålla en bestämd prestation för det fall en olycka som avses i avtalet inträffar och den andra parten gentemot försäkringsgivaren förbinder sig att betala försäkringspremierna, utgör således en handelstransaktion som leder till tillhandahållande av tjänster, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7, förutsatt att transaktionen genomförs mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter. Försäkringsverksamhet som bedrivs av en näringsidkare, såsom ett försäkringsbolag, är nämligen en ekonomisk verksamhet, det vill säga en verksamhet som består i att erbjuda varor eller tjänster på en viss marknad (dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 45). Under förutsättning att försäkringsverksamheten ersätts utgör den således en ”tjänst”, i den mening som avses i artikel 57 FEUF, och följaktligen ett ”tillhandahållande av tjänster”, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7.
27 Den hänskjutande domstolens tvivel rör i huvudsak frågan huruvida ett försäkringsavtal ger upphov till ömsesidiga förpliktelser för parterna och, i synnerhet, huruvida försäkringsgivarens prestation som består i att ersätta försäkringstagaren för det fall en olycka inträffar kan anses tillhandahållas mot en försäkringspremie, såsom ersättning, med hänsyn till artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7. Nämnda domstol har påpekat att enligt polsk rättspraxis och doktrin, vilka den avser att följa, är ett försäkringsavtal inte ett ömsesidigt förpliktande avtal vid vars fullgörande en tjänst tillhandahålls i utbyte mot den premie som försäkringstagaren betalar.
28 Mot bakgrund av begreppet handelstransaktioner, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7, såsom det tolkats av domstolen, motiveras emellertid försäkringstagarens skyldighet att betala premien, ur ekonomisk synvinkel, endast av den ersättningsgaranti som denne erhåller i utbyte från försäkringsgivaren, för det fall en olycka inträffar. Även om ersättningen varken är omedelbar eller säker, med hänsyn till osäkerheten om huruvida olyckan inträffar, utgör, under dessa omständigheter, den premie som försäkringstagaren betalar ”den ekonomiska motprestationen” för den prestation som försäkringsgivaren tillhandahåller och som består i att garantera försäkringstagaren ersättning under försäkringsavtalets löptid, för det fall en olycka inträffar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 47).
29 Denna tolkning påverkas inte av skäl 8 i direktiv 2011/7, enligt vilket betalningar som görs i form av skadestånd, inbegripet betalningar från försäkringsbolag – varvid försäkringsavtal emellertid inte åsyftas – inte omfattas av direktivets tillämpningsområde (se, analogt, dom av den 9 juli 2020, RL (Direktiv om bekämpande av sena betalningar), C‑199/19, EU:C:2020:548, punkterna 36 och 40). Sådana avtal omfattas följaktligen av direktivets tillämpningsområde.
30 I domen av den 13 september 2018, Česká pojišťovna (C‑287/17, EU:C:2018:707), har domstolen, vid prövningen av en begäran om förhandsavgörande i samband med ett mål om ersättning för indrivningskostnader till följd av försenad betalning av försäkringspremier som förfallit till betalning vid fullgörandet av ett försäkringsavtal mellan två företag, underförstått bekräftat, vid avgivandet av sitt svar på de ställda frågorna, att försäkringsavtal som ingås mellan två företag utgör en ”handelstransaktion”, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7, och att dessa avtal följaktligen omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde.
31 Av det ovan anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7 ska tolkas så, att begreppet ”handelstransaktioner” omfattar ett försäkringsavtal genom vilket försäkringsgivaren gentemot ett företag förbinder sig att tillhandahålla en bestämd prestation för det fall en olycka som avses i avtalet inträffar och detta företag gentemot försäkringsgivaren förbinder sig att betala försäkringspremien.
Den andra frågan
32 Den hänskjutande domstolen ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 a i direktiv 2011/7 ska tolkas så, att försäkringsgivaren, inom ramen för ett försäkringsavtal, fullgör sina avtalsenliga och lagstadgade skyldigheter på det enda villkoret att den andra parten tillhandahålls försäkringsskydd, oberoende av om ersättning betalas till den sistnämnda parten för det fall den olycka som täcks av avtalet inträffar.
33 Enligt artikel 3.1 a i direktiv 2011/7, jämförd med skäl 17 i direktivet, ska borgenären, vid handelstransaktioner mellan företag, vara berättigad till ränta vid sen betalning utan att det krävs en påminnelse om borgenären ”har fullgjort sina avtalsenliga och lagstadgade skyldigheter”.
34 Det framgår såväl av lydelsen av artikel 3.1 a i direktiv 2011/7 som av svaret på den första frågan att enbart den omständigheten att det finns ett försäkringsskydd är tillräckligt för att försäkringsgivarens avtalsenliga och lagstadgade skyldigheter ska anses vara uppfyllda, i den mening som avses i denna bestämmelse.
35 Den andra frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 3.1 a i direktiv 2011/7 ska tolkas så, att försäkringsgivaren, inom ramen för ett försäkringsavtal, fullgör sina avtalsenliga och lagstadgade skyldigheter, i den mening som avses i denna bestämmelse, på det enda villkoret att den andra parten tillhandahålls försäkringsskydd, oberoende av om ersättning betalas till den sistnämnda parten för det fall den olycka som täcks av avtalet inträffar.
Rättegångskostnader
36 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
1) Artikel 2 led 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner
ska tolkas så, att
begreppet ”handelstransaktioner” omfattar ett försäkringsavtal genom vilket försäkringsgivaren gentemot ett företag förbinder sig att tillhandahålla en bestämd prestation för det fall en olycka som avses i avtalet inträffar och detta företag gentemot försäkringsgivaren förbinder sig att betala försäkringspremien.
2) Artikel 3.1 a i direktiv 2011/7
ska tolkas så, att
försäkringsgivaren, inom ramen för ett försäkringsavtal, fullgör sina avtalsenliga och lagstadgade skyldigheter, i den mening som avses i denna bestämmelse, på det enda villkoret att den andra parten tillhandahålls försäkringsskydd, oberoende av om ersättning betalas till den sistnämnda parten för det fall den olycka som täcks av avtalet inträffar.
Underskrifter