FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (femte avdelningen)
den 27 september 2007 (*)
”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Mjölk – Tilläggsavgift – Referenskvantitet – Förordning (EEG) nr 2187/93 – Skadestånd till producenter – Tillfälligt upphävande av preskriptionstiden”
I de förenade målen T‑8/95 och T‑9/95,
Wilhelm Pelle, Kluse-Ahlen (Tyskland),
Ernst-Reinhard Konrad, Löllbach (Tyskland),
företrädda av advokaterna B. Meisterernst, M. Düsing, D. Manstetten, F. Schulze och W. Haneklaus,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, inledningsvis företrätt av A. Brautigam och A.‑M. Colaert, därefter av A.-M. Colaert, båda i egenskap av ombud,
och
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av D. Booß, T. van Rijn och M. Niejahr, samtliga i egenskap av ombud, inledningsvis biträdda av advokaterna H.-J. Rabe och G. Berrisch, därefter av advokaterna H.-J. Rabe och M. Núñez-Müller, och slutligen av advokaten H.-J. Rabe,
svarande,
angående en talan om skadestånd enligt artikel 178 i EG‑fördraget (nu artikel 235 EG) och artikel 215 andra stycket i EG‑fördraget (nu artikel 288 andra stycket EG) för den skada sökandena påstår sig ha lidit till följd av tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom mjölk och mjölkproducentsektorn (EGT L 90, s. 13), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16 maj 1984 om tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 (EGT L 132, s. 11),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen)
sammansatt av ordföranden M. Vilaras samt domarna E. Martins Ribeiro och K. Jürimäe,
justitiesekreterare: handläggaren J. Plingers,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 januari 2007,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Bestämmelserna om referenskvantiteter
1 I rådets förordning (EEG) nr 1078/77 av den 17 maj 1977 om införande av ett bidragssystem för avstående från saluförande av mjölk och mjölkprodukter och för omställning av mjölkkobesättningar (EGT L 131, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 8, s. 215) föreskrivs att ett bidrag för avstående från saluförande eller för omställning skall betalas till producenter som åtar sig att under en femårsperiod avstå från att saluföra mjölk eller mjölkprodukter, eller att upphöra med sådan försäljning, i syfte att under en omställningsperiod på fyra år ställa om sina mjölkkobesättningar till köttproduktion.
2 Mjölkproducenter som har gjort ett sådant åtagande som avses i förordning nr 1078/77 kallas allmänt SLOM-producenter. Förkortningen SLOM kommer från det nederländska uttrycket ”slachten en omschakelen” (slakta och ställa om), vilket beskriver deras skyldigheter enligt bestämmelserna om avstående från saluförande eller om omställning.
3 Genom rådets förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 90, s. 10; svensk specialutgåva, område 3, volym 17, s. 95) och rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 90, s. 13), infördes från och med den 1 april 1984 en tilläggsavgift för de kvantiteter mjölk som översteg en viss referenskvantitet, en avgift som skulle fastställas för varje köpare inom ramen för den totala kvantitet som garanterades varje medlemsstat. Den referenskvantitet som är befriad från tilläggsavgiften utgörs av den kvantitet mjölk eller mjölkekvivalent som antingen levererats av en producent eller köpts av ett mejeri, enligt den av medlemsstaten valda metoden, under referensåret. Vad beträffar Förbundsrepubliken Tyskland var detta år 1983.
4 Genom kommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16 maj 1984 (EGT L 132, s. 11) fastställdes tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i rådets förordning (EEG) nr 804/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 148, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 2, s. 52).
5 De producenter som inte levererade mjölk under det av den berörda medlemsstaten fastställda referensåret i enlighet med det åtagande som gjorts enligt förordning nr 1078/77 tilldelades inte någon referenskvantitet.
6 I domar av den 28 april 1988 i mål 120/86, Mulder (REG 1988, s. 2321) (nedan kallad domen i målet Mulder I), och i mål 170/86, von Deetzen (REG 1988, s. 2355) (nedan kallad domen i målet von Deetzen), ogiltigförklarade domstolen förordning nr 857/84, i dess lydelse enligt kommissionens förordning nr 1371/84, eftersom det i förordningen inte föreskrevs någon tilldelning av referenskvantiteter till de producenter som i enlighet med det åtagande som gjorts enligt förordning nr 1078/77 inte hade levererat någon mjölk under det av den berörda medlemsstaten fastställda referensåret.
7 Med anledning av de ovan i punkt 6 nämnda domarna i målen Mulder I och von Deetzen antog rådet den 20 mars 1989 förordning (EEG) nr 764/89 om ändring av förordning nr 857/84 (EGT L 84, s. 2). Förordningen trädde i kraft den 29 mars 1989. Syftet med förordningen var att den kategori av producenter som avses i domarna skulle tilldelas en särskild referenskvantitet på 60 procent av sin produktion under de tolv månader som föregick åtagandet om avstående från saluförande eller åtagandet om omställning enligt förordning nr 1078/77.
8 De producenter som hade åtagit sig att avstå från saluförande eller att ställa om sin produktion och som med tillämpning av förordning nr 764/89 tilldelades en sådan särskild referenskvantitet kallas SLOM I‑producenter.
Bestämmelserna om skadestånd och preskriptionstid
9 Genom mellandom av den 19 maj 1992 i de förenade målen C‑104/89 och C‑37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1992, s. I‑3061; svensk specialutgåva, volym 12. s. I‑55) (nedan kallad domen i målet Mulder II), fastställde domstolen att gemenskapen var skadeståndsskyldig gentemot vissa mjölkproducenter som hade gjort åtaganden enligt förordning nr 1078/77 och som varit förhindrade att saluföra mjölk till följd av förordning nr 857/84, i dess lydelse enligt förordning nr 1371/84. Genom nämnda dom uppmanade domstolen även parterna att enas om vilka belopp som skulle betalas.
10 Med anledning av denna dom offentliggjorde rådet och kommissionen den 5 augusti 1992 meddelande 92/C 198/04 i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 198, s. 4) (nedan kallat meddelandet av den 5 augusti 1992). I meddelandet anges följande:
”Med anledning av [domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II] …, anser gemenskapsinstitutionerna det vara nödvändigt att upplysa berörda parter om följande:
1) Domstolen har fastställt att gemenskapens utomobligatoriska ansvar enligt artikel [288 EG] kan göras gällande av varje producent som omfattas av definitionen i artikel 12 c i förordning (EEG) nr 857/84, och som till följd av sina åtaganden enligt bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1078/77 inte har erhållit en mjölkkvot i tid och därför lidit skada i den mening som avses i ovannämnda dom, förutsatt att de uppfyller alla kriterier och förutsättningar enligt denna dom.
2) Institutionerna förbinder sig gentemot de producenter som nämns under punkt 1 att, till dess den i punkt 3 nämnda fristen har löpt ut, avstå från att göra någon invändning om den preskription som följer av artikel 43 i domstolens stadga (nu artikel 46 i domstolens stadga), såvida rätten till skadestånd inte redan var preskriberad den dag då detta meddelande offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning eller då producenten vände sig till någon av institutionerna.
3) I syfte att ge domen [i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II] full verkan skall institutionerna anta tillämpningsföreskrifter för att utge ersättning jämte ränta till de berörda producenterna.
Institutionerna skall ange till vilka myndigheter ansökningarna skall inges och inom vilken frist. Producenternas möjlighet att göra gällande sina rättigheter kvarstår, även om de inte framställer några krav till gemenskapsinstitutioner eller nationella myndigheter innan denna frist börjar löpa.”
11 Med anledning av meddelandet av den 5 augusti 1992 antog rådet förordning (EEG) nr 2187/93 av den 22 juli 1993 om ett erbjudande om ersättning till vissa producenter av mjölk och mjölkprodukter som tillfälligt har varit förhindrade att utöva sin verksamhet (EGT L 196, s. 6). I förordningen föreskrevs en möjlighet för de producenter för vilka en slutgiltig referenskvantitet hade fastställts att erhålla en schablonmässig ersättning för skada som de lidit i samband med tillämpningen av de bestämmelser som avses i domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II.
12 I artikel 10.2 i förordning nr 2187/93 föreskrivs följande:
”Producenten skall ställa ansökan [om ersättning] till den behöriga [nationella] myndigheten. Producentens ansökan skall vara den behöriga myndigheten till handa senast den 30 september 1993 för att kunna godkännas.
Den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 43 i domstolens stadga skall åter löpa för alla producenter från och med det datum som avses i första stycket om ansökan som avses i nämnda stycke inte har ingetts före detta datum. Detta gäller dock inte för det fall preskriptionen har avbrutits genom att talan väckts vid domstolen i enlighet med artikel 43 i domstolens stadga.”
13 I artikel 14 första stycket i förordning nr 2187/93 föreskrivs följande:
”Den behöriga myndighet som avses i artikel 10 skall, inom fyra månader från det att ansökan kom in, i rådets och kommissionens namn och för deras räkning tillställa producenten ett erbjudande om ersättning ...”
14 Artikel 14 tredje stycket i förordning nr 2187/93 har följande lydelse:
”Om erbjudandet inte accepteras inom två månader från och med dess mottagande är det inte längre bindande för de berörda gemenskapsinstitutionerna.”
15 Artikel 43 i domstolens stadga har följande lydelse:
”Talan mot gemenskaperna om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden skall preskriberas fem år efter den händelse som föranleder ansvarstalan. Preskription skall avbrytas genom att talan väcks vid domstolen eller genom att den skadelidande dessförinnan gör framställning hos en av gemenskapernas behöriga institutioner. I sistnämnda fall skall talan väckas inom den frist av två månader som anges i artikel 230 [EG] …; bestämmelserna i artikel 232 andra stycket [EG] … skall tillämpas i förekommande fall.”
Bakgrund till tvisten
16 Sökandena är mjölkproducenter i Tyskland. Sökandena har i enlighet med förordning nr 1078/77 gjort ett åtagande om avståendet från saluförande, vilket löpte ut den 1 mars 1985 för sökanden i mål T‑8/95 och den 30 juni 1984 för sökanden i mål T‑9/95. I egenskap av SLOM I‑producenter hade de tilldelats en särskild referenskvantitet i enlighet med förordning nr 764/89.
17 Genom en skrivelse av den 23 december 1991 som var riktad till svarandeinstitutionerna ingav sökanden i mål T‑8/95 sin ansökan om ersättning till gemenskapen. Sökanden i mål T‑9/95 ingav motsvarande ansökan genom en skrivelse av den 4 december 1990. I skrivelser av den 13 januari 1992 (mål T‑8/95) och den 20 december 1990 (T‑9/95) respektive den 16 januari 1992 (T‑8/95) och den 19 december 1990 (T‑9/95) avslog rådet respektive kommissionen sökandenas respektive ansökningar om ersättning. Svarandeinstitutionerna förklarade i dessa skrivelser att de avsåg att avstå från att åberopa preskription inom en frist på tre månader från offentliggörandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II. Detta tidsbegränsade avstående avsåg emellertid endast de krav som ännu inte var preskriberade vid tidpunkten för de ovannämnda skrivelserna.
18 Med anledning av antagandet av förordning nr 2187/93 ingav sökandena sina respektive ansökningar om ersättning till den behöriga tyska myndigheten med stöd av artikel 10.2 andra stycket i nämnda förordning.
19 I skrivelser av den 17 december 1993 (mål T‑8/95) och den 2 december 1993 (T‑9/95) överlämnade den tyska myndigheten, i rådets och kommissionens namn och för deras räkning, ett erbjudande om schablonmässig ersättning till sökandena i enlighet med artikel 14 första stycket i förordning nr 2187/93.
20 Sökandena lät den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 14 tredje stycket i förordning nr 2187/93 löpa ut. Implicit godtogs således inte de i föregående punkt nämnda erbjudandena om ersättning.
Förfarandet
21 Sökandena har väckt förevarande talan genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 23 januari 1995.
22 Förstainstansrätten förklarade, genom beslut som fattades av första avdelningen den 3 juli 1995, målen vilande i avvaktan på domstolens dom i de förenade målen C‑104/89 och C‑37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen. Domstolens dom av den 27 januari 2000 i de förenade målen C‑104/89 och C‑37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 2000, s. I‑203) innebar att förfarandet återupptogs.
23 Ordföranden på första avdelningen beslutade den 6 juli 1995 att förena målen T‑366/94, T‑3/95, T‑7/95, T‑8/95, T‑9/95, T‑14/95, T‑16/95, T‑20/95, T‑22/95, T‑100/95, T‑120/95 och T‑124/95. Målen T‑366/94, T‑3/95, T‑7/95, T‑14/95, T‑16/95, T‑20/95, T‑22/95, T‑100/95, T‑120/95 och T‑124/95 avskrevs.
24 Förstainstansrätten förklarade genom beslut som fattades av fjärde avdelningen den 10 april 2000 målen vilande i avvaktan på rättens dom i mål T‑187/94, Rudolph mot rådet och kommissionen. Förstainstansrättens dom av den 7 februari 2002 i mål T‑187/94, Rudolph mot rådet och kommissionen (REG 2002, s. I‑367), innebar att förfarandet återupptogs.
25 I beslut av den 2 juli 2003 beslutade förstainstansrätten att hänskjuta förevarande mål till en avdelning med tre domare, i det här fallet första avdelningen.
26 På grund av ändringen i sammansättningen av förstainstansrättens avdelningar förordnades referenten att tjänstgöra på femte avdelningen. Förevarande mål tilldelades följaktligen denna avdelning.
27 Genom en skriftlig fråga av den 20 september 2006 anmodades parterna att ta ställning till vilken inverkan som domstolens dom av den 28 oktober 2004 i mål C‑164/01 P, van den Berg mot rådet och kommissionen (REG 2004, s. I‑10225), har på beräkningen av preskriptionstiden i förevarande mål. Parterna besvarade denna fråga inom den angivna fristen.
28 Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 23 januari 2007.
Parternas yrkanden
29 I mål T‑8/95 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall
– förplikta svarandeinstitutionerna att solidariskt utge SLOM I‑ersättning till sökanden från den 2 mars 1985 till och med den 29 mars 1989 med ett belopp om 81 159,764 tyska mark (DEM), jämte dröjsmålsränta med 8 procent per år från och med den 19 maj 1992, och
– förplikta svarandeinstitutionerna att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.
30 I detta mål har sökanden i repliken preciserat att den åberopar sin rätt till ersättning från den 31 december 1986 till och med den 29 mars 1989.
31 I mål T‑9/95 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall
– förplikta svarandeinstitutionerna att solidariskt utge SLOM I‑ersättning till sökanden från den 1 juli 1984 till och med den 29 mars 1989 med ett belopp om 83 670,155 DEM, jämte dröjsmålsränta med 8 procent per år från och med den 19 maj 1992, och
– förplikta svarandeinstitutionerna att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.
32 I detta mål har sökanden i repliken preciserat att den åberopar sin rätt till ersättning från den 7 december 1985 till och med den 29 mars 1989.
33 I båda målen har sökandena vidare yrkat att förstainstansrätten skall förena förevarande mål med mål T‑77/93, Hülseberg m.fl. mot rådet och kommissionen, och att förstainstansrättens skall vilandeförklara målen i avvaktan på domen i detta mål. Detta mål avskrevs emellertid genom beslut av den 4 februari 1997.
34 I målen T‑8/95 och T‑9/95 har svarandeinstitutionerna yrkat att förstainstansrätten skall
– avvisa talan,
– i andra hand ogilla talan,
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Parternas argument
35 Sökandena har hänvisat till domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II och hävdat att de i egenskap av SLOM I‑producenter har rätt till ersättning för den skada som de har lidit. Det förhållandet att de nationella myndigheterna har lämnat ett erbjudande om ersättning i enlighet med artikel 14 första stycket i förordning nr 2187/93 bekräftar gemenskapens ansvar. Att sökandena inte godtog detta erbjudande påverkar inte deras rätt till ersättning.
36 Vad gäller den påstådda skadan har sökandena gjort gällande att på grund av platsbrist var det inte möjligt att bedriva alternativ produktion inom ramen för deras jordbruk, vilket innebar att den uppkomna skadan blev väsentligt större än den skadeersättning som föreskrivs i förordning nr 2187/93.
37 Vidare anser sökandena att deras krav inte är preskriberade. De har härvid för det första, med hänvisning till föreskrifterna om preskription i artikel 43 i domstolens stadga, gjort gällande att de i egenskap av vanliga medborgare, före det att domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II meddelades, vilket skedde den 19 maj 1992, inte kan anses ha varit skyldiga att känna till att villkoren för att väcka en skadeståndstalan var uppfyllda.
38 För det andra har sökandena gjort gällande att det framgår av artikel 10.2 i förordning nr 2187/93 att den femåriga preskriptionsfristen i artikel 43 i domstolens stadga åter började löpa från och med den 30 september 1993 för alla producenter av mjölk och mjölkprodukter som inte ingett en ansökan eller väckt talan före detta datum. Preskriptionsfristen löpte således inte ut förrän år 1998, vilket innebär att talan som väckts den 23 januari 1995 inte väckts för sent.
39 Sökandena har för det tredje gjort gällande att den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 43 tredje meningen i domstolens stadga endast är tillämplig på ett negativt beslut som fattas av en institution efter att en framställan gjorts. Enligt sökandena utgör det erbjudande om ersättning som de erhöll i enlighet med artikel 14 första stycket i förordning nr 2187/93 inte ett sådant beslut. Sökandenas framställan av den 23 december 1991 (mål T‑8/95) och av den 4 december 1990 (T‑9/95) hade således ännu inte varit föremål för ett negativt beslut från svarandeinstitutionerna. Vidare utgör en ansökan som ingetts i enlighet med artikel 10.2 andra stycket i förordning nr 2187/93 inte en framställan i den mening som avses i artikel 43 domstolens stadga. Varken erbjudandet enligt artikel 14 första stycket i förordning nr 2187/93 eller utgången av tvåmånadersfristen enligt tredje stycket i denna bestämmelse utgör ett sådant negativt beslut som avses i artikel 43 domstolens stadga. Den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 43 domstolens stadga för väckande av talan är således inte tillämplig.
40 För det fjärde har sökandena i andra hand gjort gällande att de begått ett ursäktligt misstag angående det datum då fristen för väckande av talan började löpa. Svarandeinstitutionerna har nämligen uppträtt på ett sätt som i sig, eller i stor utsträckning, gett upphov till en godtagbar villfarelse hos sökandena som var i god tro och visade all den aktsamhet som kan förväntas av en normalt vaksam aktör (förstainstansrättens dom av den 29 maj 1991 i mål T‑12/90, REG 1991, s. II‑219, Bayer mot kommissionen, punkt 29, och förstainstansrättens beslut av den 29 september 1999 i de förenade målen T‑148/98 och T‑162/98, Evans m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II‑2837, punkt 31).
41 Sökandena har hävdat att svarandeinstitutionerna krävde av de skadelidande mjölkproducenterna att de inte skulle inge någon ansökan om ersättning eller väcka någon skadeståndstalan med hänvisning till att bestämmelser om schablonmässig ersättning antagits. Dessa bestämmelser infördes i samband med antagandet av meddelandet av den 5 augusti 1992 och förordning nr 2187/93. Svarandeinstitutionerna visste att skadan hade uppkommit under åren 1984 och 1985, men de förklarade vid flera tillfällen att de inte avsåg att åberopa preskription. Enligt sökandena kunde en normalt vaksam aktör således tro och förvänta sig att de kunde avvakta med att göra gällande rätten till ersättning och att det inte skulle innebära en förlust av rätten att väcka talan.
42 Eftersom det följer av lydelsen i artikel 10.2 andra stycket i förordning nr 2187/93 att en ny femårsfrist började löpa från och med den 30 september 1993 kunde en normalt vaksam aktör inte förutse utvecklingen i rättspraxis med anledning av förstainstansrättens dom av den 25 november 1998 i mål T‑222/97, Steffens mot rådet och kommissionen (REG 1998, s. II‑4175).
43 För det femte har sökandena gjort gällande att det följer av principerna i den europeiska avtalsrätten (Principles of European Contract Law, Parts 1 and 2, O. Lando och H. Beale (utg.), 2000 ; ZEuP 1995, s. 8644, och ZEuP 2000, s. 675) att det inte längre finns någon grund för gemenskapen att åberopa preskription, eftersom den genom antagandet av förordning nr 2187/93 principiellt har erkänt att det föreligger ett ersättningskrav från de skadelidande mjölkproducenterna.
44 Som svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten (se ovan punkt 27) har sökandena i sina skrivelser av den 5 oktober 2006 gjort gällande att domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg skall tolkas så, att den tidsperiod som förflutit från preskriptionsavbrottet till och med den 30 september 1993 inte kan beaktas vid beräkningen av den femåriga preskriptionsfristen. Tillämpningen av de principer som uppställts i den domen leder till konstaterandet att sökandenas rätt till ersättning endast delvis är preskriberad.
45 Svarandeinstitutionerna har inte bestritt att sökandena tillhör de producenter som till följd av domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II i princip har rätt till ersättning för den skada de orsakats till följd av att de tillfälligt utestängts från mjölkproduktionen. Institutionerna anser emellertid att det följer av förstainstansrättens domar i de ovannämnda målen Steffens mot rådet och kommissionen (ovan punkt 42), och Rudolph mot rådet och kommissionen (ovan punkt 24), samt dom av den 7 februari 2002 i mål T‑201/94, Kustermann mot rådet och kommissionen (REG 2002, s. II‑415), att sökandenas rätt till ersättning har preskriberats i sin helhet. Talan i förevarande mål skall således avvisas.
46 Svarandeinstitutionerna har erinrat om att den femåriga preskriptionsfristen enligt artikel 43 i domstolens stadga börjar löpa så snart samtliga förutsättningar för gemenskapens skadeståndsskyldighet är uppfyllda. I fall som det förevarande då skadeståndsskyldigheten grundas på en rättsakt, måste de skadebringande verkningarna av denna rättsakt ha uppstått (domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Steffens mot rådet och kommissionen, punkt 31). Svarandeinstitutionerna har i detta hänseende preciserat att för SLOM I‑producenter var dessa förutsättningar uppfyllda vid den tidpunkt då förordning nr 857/84 för första gången hindrade dem från att återuppta mjölkproduktionen, det vill säga dagen efter det att deras respektive åtaganden om avstående från saluförande upphörde att gälla, således tidigast den 1 april 1984 (förstainstansrättens domar av den 16 april 1997 i mål T‑554/93, Saint och Murray mot rådet och kommissionen, REG 1997, s. II‑563, punkt 87, och i mål T‑20/94, Hartmann mot rådet och kommissionen, REG 1997, s. II‑595, punkterna 2 och 130). Eftersom åtagandena om avstående från saluförande eller om omställning vad gäller sökandena i målen T‑8/95 och T‑9/95 upphörde att gälla den 1 mars 1985 respektive den 30 juni 1984, började preskriptionsfristen löpa den 2 mars 1985 i mål T‑8/95 respektive den 1 juli 1984 i mål T‑9/95.
47 Den skada som gemenskapen orsakat mjölkproducenterna upprepas emellertid varje dag under hela den tid som producenterna inte har tilldelats någon referenskvantitet. I förevarande fall var SLOM I‑producenterna, till vilka sökandena hör, förhindrade att producera mjölk fram till dess att förordning nr 764/89 trädde i kraft den 29 mars 1989.
48 För att bedöma vilken del av ansökningarna om ersättning för skada som uppkommit mellan den 2 mars 1985 och den 29 mars 1989 (mål T‑8/95) eller mellan den 1 juli 1984 och den 29 mars 1989 (mål T‑9/95) som i förekommande fall är preskriberad, har svarandeinstitutionerna erinrat om att de i sina svar av den 23 december 1991 respektive den 4 december 1990 med anledning av sökandenas ansökningar om ersättning i målen T‑8/95 och T‑9/95 hade avstått från att åberopa hinder på grund av preskription före utgången av en frist på tre månader från offentliggörandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II. Denna dom offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 17 juni 1992, varvid detta avstående upphörde att gälla den 17 september 1992. Under tiden åtog sig svarandeinstitutionerna i meddelandet av den 5 augusti 1992 att gentemot samtliga SLOM-producenter som berörs av domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II att avstå från att åberopa hinder på grund av preskription till dess att tillämpningsföreskrifter för ersättning av producenterna antagits. För producenter såsom sökandena, gentemot vilka svarandeinstitutionerna förklarat sig vara beredda att inte åberopa preskription före den 17 september 1992, förlängdes giltigheten av detta avstående till dess att tillämpningsföreskrifter för ersättning av producenterna antagits. De tillämpningsföreskrifter som avses i meddelandet av den 5 augusti 1992 antogs genom förordning nr 2187/93.
49 Svarandeinstitutionerna har vidare framhållit det förhållandet att sökandena varken godtog erbjudandet om ersättning som framställdes på grundval av artikel 14 första stycket i förordning nr 2187/93 inom tvåmånadersfristen i tredje stycket i nämnda bestämmelse, eller väckte skadeståndstalan inom två månader från det att denna frist löpte ut. Under dessa omständigheter har preskriptionsfristen enligt artikel 43 i domstolens stadga inte avbrutits genom meddelandet av den 5 augusti 1992 och den avbröts således inte heller av sökandenas ansökningar som ingavs genom skrivelser av den 23 december 1991 (mål T‑8/95) respektive den 4 december 1990 (mål T‑9/95) (domarna i de ovannämnda målen Hartmann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 137, Steffens mot rådet och kommissionen (ovan punkt 42), punkterna 37–40, Rudolph mot rådet och kommissionen (ovan punkt 24), punkterna 60–64, Kustermann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 45), punkterna 72–76). Preskriptionsfristen avbröts först genom att talan väcktes den 23 januari 1995.
50 Enligt svarandeinstitutionerna innebär detta att sökandenas rätt till ersättning som uppkommit mer än fem år före preskriptionsavbrottet är preskriberad. Med hänsyn till att preskriptionsfristen avbröts först den 23 januari 1995 genom att talan väcktes, är samtliga rättigheter före den 23 januari 1990 preskriberade. Eftersom sökandena enbart kan göra gällande ett krav på ersättning från och med den 2 mars 1985 (mål T‑8/95) eller från och med den 1 juli 1984 (mål T‑9/95) till och med den 29 mars 1989, är samtliga deras rättigheter följaktligen preskriberade. Talan i förevarande mål skall således avvisas.
51 I dupliken har svarandeinstitutionerna för det första anfört att tolkningen av artikel 10.2 i förordning nr 2187/93, enligt vilken en ny preskriptionsfrist på fem år började löpa den 30 september 1993, inte är förenlig med artikel 43 i domstolens stadga.
52 För det andra innehåller sökandenas argument, som grundas på tvåmånadersfristen enligt artikel 43 tredje meningen i domstolens stadga, inte någon förklaring till varför sökandena, för det fall ett erbjudande om ersättning inte godtas, skulle omfattas av en ny preskriptionsfrist. Kommissionen har i detta hänseende erinrat om att det framgår av domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Steffens mot rådet och kommissionen (punkt 40) att svarandeinstitutionernas avstående från att åberopa preskription utgör en ensidig rättsakt vars verkan upphör när acceptfristen för erbjudandet om ersättning löper ut.
53 För det tredje anser svarandeinstitutionerna att det misstag som sökandena har gjort beträffande det datum som preskriptionsfristen börjar löpa inte är ursäktligt. Sökandena har nämligen varit oaktsamma.
54 För det fjärde anser svarandeinstitutionerna att den påstådda tillämpningen av principerna i den europeiska avtalsrätten inte är tillämpliga i förevarande fall. Kommissionen har påpekat att det inte föreligger något avtalsförhållande mellan svarandeinstitutionerna och sökandena.
55 I svar på förstainstansrättens skriftliga fråga (se ovan punkt 27) har svarandeinstitutionerna i sina skrivelser av den 5 oktober 2006 ifrågasatt relevansen av domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg för beräkningen av preskriptionstiden i förevarande fall. Kommissionen har angett att domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg (punkt 100) uttryckligen rör det fall då det inte föreligger någon ansökan i den mening som avses i artikel 10.2 i förordning nr 2187/93. Eftersom producenterna i förevarande mål hade ingett en sådan ansökan kan den lösning som valts i domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg inte överföras på dem och preskriptionstiden skall beräknas enbart med hänsyn till den rättspraxis från förstainstansrätten som nämnts ovan i punkt 49.
56 Kommissionen har vidare anfört att för det fall den lösning som valts i domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg skulle tillämpas måste hänsyn vid beräkningen av preskriptionstiden tas till det tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden som då skulle börja gälla den dag som kommissionen skickade sitt svar på sökandenas ursprungliga ansökan av den 23 december 1991 i mål T‑8/95 och av den 4 december 1990 i mål T‑9/95. Det datum då det tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden börjar gälla skulle således vara den 16 januari 1992 i mål T‑8/95 och den 19 december 1990 i mål T‑9/95. Vid förhandlingen medgav emellertid kommissionen att det tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden även skulle kunna börja gälla från och med den dag då svarandeinstitutionerna erhöll den ursprungliga ansökan från sökandena, det vill säga den 31 december 1991 i mål T‑8/95 och den 7 december 1990 i mål T‑9/95. Den senaste tidpunkt som det tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden skulle kunna inträda, i den mening som avses i domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg, skulle antingen vara den 30 september 1993 för båda målen, eller den dag då acceptfristen löper ut för erbjudandet om ersättning som lämnats med stöd av artikel 14 första stycket i förordning nr 2187/93. En tillämpning av de båda sistnämnda möjligheterna och beaktandet av det datum då kommissionens svar på sökandenas ursprungliga ansökan erhölls såsom utgångspunkt för det tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden medför att all rätt till ersättning som uppkommit före den 5 maj 1988 eller före den 18 december 1987 är preskriberad i mål T‑8/95. Samma sak gäller i mål T‑9/95 för rätt till ersättning som uppkommit före den 12 april 1987 eller före den 8 december 1986.
Förstainstansrättens bedömning
57 Det följer av domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II att gemenskapens ansvar omfattar varje producent som lidit en ersättningsbar skada på grund av att han har varit förhindrad att leverera mjölk till följd av tillämpningen av förordning nr 857/84 (domarna i målen Hartmann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 71, och Rudolph mot rådet och kommissionen (ovan punkt 24), punkt 45).
58 Det är utrett att sökandena befinner sig i samma situation som producenterna i domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II.
59 Härav följer att sökandena har rätt att få sin skada ersatt av svarandeinstitutionerna under förutsättning att deras krav inte är preskriberade.
60 Det skall således undersökas om och i vilken mån förevarande krav är preskriberade.
61 Förstainstansrätten erinrar om att preskriptionsfristen i artikel 43 i domstolens stadga inte kan börja löpa förrän samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda och i synnerhet ─ i sådana fall då skadeståndsskyldigheten grundas på en normativ rättsakt ─ inte innan de skadebringande verkningarna av denna rättsakt har uppstått. Dessa förutsättningar är att det föreligger ett rättsstridigt agerande från gemenskapsinstitutionernas sida, att den påstådda skadan verkligen föreligger och att det finns ett orsakssamband mellan detta agerande och den skada som görs gällande (domen i det ovan i punkt 46 nämnda målet Hartmann mot rådet och kommissionen, punkt 107).
62 Det skall erinras om att enligt fast rättspraxis skall den skada som har uppkommit till följd av att det föreligger hinder att utnyttja en referenskvantitet anses ha börjat den dag, sedan åtagandet om avstående från saluförande har löpt ut, då den berörda producenten skulle ha kunnat återuppta mjölkleveranserna utan att behöva betala en tilläggsavgift, om han inte vägrats tilldelning av en sådan kvantitet. Det är således denna dag som förutsättningarna är uppfyllda för att väcka talan om skadestånd mot gemenskapen (förstainstansrättens beslut av den 19 september 2001 i mål T‑332/99, Jestädt mot rådet och kommissionen, REG 2001, s. II‑2561, punkt 41; se även, för ett liknande resonemang, domarna i målen Saint och Murray mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 87, och Hartmann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 130).
63 I förevarande mål började således preskriptionsfristen att löpa den 2 mars 1985 i mål T‑8/95 och den 1 juli 1984 i mål T‑9/95, det vill säga dagen efter det att sökandenas åtagande om avstående från saluförande hade upphört att gälla. Vid dessa tidpunkter började förordning nr 857/84, i dess lydelse enligt förordning nr 1371/84, att ha skadliga verkningar för sökandena genom att hindra dem från att återuppta saluförandet av mjölk (se, för ett liknande resonemang, domarna i målen Hartmann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 130, Rudolph mot rådet och kommissionen (ovan punkt 24), punkt 50, och beslutet i målet Jestädt mot rådet och kommissionen (punkt 62), punkt 42).
64 Det förhållandet att sökandena före meddelandet av domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II inte kände till att förutsättningarna för att väcka en skadeståndstalan mot gemenskapen var uppfyllda påverkar inte det datum från vilket preskriptionstiden skall beräknas, eftersom sökandena i målen T‑8/95 och T‑9/95 i förevarande fall inte kunde hysa några tveksamheter om att det som hindrade dem från att leverera mjölk från och med den 2 mars 1985 respektive den 1 juli 1984 var en följd av tillämpningen av förordning nr 857/84, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 1371/84 (se, för ett liknande resonemang, domarna i målen Saint och Murray mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 85, och Hartmann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 112).
65 Vad gäller fastställandet av den period under vilken skadan uppkom, konstaterar förstainstansrätten att denna skada inte uppkom omgående. Den uppstod under en viss tid då sökandena inte kunde erhålla en referenskvantitet, det vill säga i förevarande fall till och med den 28 mars 1989, vilket var dagen före ikraftträdandet av förordning nr 764/89 som gjorde det möjligt att tilldela särskilda referenskvantiteter till SLOM I‑producenterna, och som därmed innebar att sökandena upphörde att lida skada. Det är fråga om en fortlöpande skada, som upprepas varje dag (se, för ett liknande resonemang, domar i målen Hartmann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkterna 132 och 140, Kustermann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 45), punkterna 63 och 77, och Rudolph mot rådet och kommissionen (ovan punkt 24), punkt 65).
66 Följaktligen har sökandena lidit skada till följd av tillämpningen av förordning nr 857/84, i dess lydelse enligt förordning nr 1371/84, från och med den 2 mars 1985 till och med den 28 mars 1989 för sökanden i mål T‑8/95, och från och med den 1 juli 1984 till och med den 28 mars 1989 för sökanden i mål T‑9/95.
67 För att bedöma i vilken mån skadeståndskraven är preskriberade för de skador som lidits under de perioder som nämnts i föregående punkt, erinrar förstainstansrätten om att preskriptionsfristen enligt artikel 43 i domstolens stadga endast avbryts genom att talan väcks vid domstolen eller genom att den skadelidande dessförinnan gör en framställning hos en av gemenskapens behöriga institutioner. I det sistnämnda fallet avbryts emellertid preskriptionsfristen endast om det efter framställningen väcks talan inom de frister som föreskrivs i artikel 230 EG respektive artikel 232 EG (domstolens dom av den 5 april 1973 i mål 11/72, Giordano mot kommissionen, REG 1973, s. 417, punkt 6, samt domarna i målen Steffens mot rådet och kommissionen (ovan punkt 42), punkterna 35 och 42, och Kustermann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 45), punkt 67).
68 Förstainstansrätten konstaterar till att börja med att sökandena i förevarande fall gjorde en framställan i den mening som avses i artikel 43 i domstolens stadga genom skrivelserna av den 23 december 1991 (mål T‑8/95) och den 4 december 1990 (T‑9/95) och att rådet avslog denna framställan genom skrivelserna av den 13 januari 1992 (mål T‑8/95) och av den 20 december 1990 (mål T‑9/95). Kommissionen avslog framställan genom skrivelserna av den 16 januari 1992 (mål T‑8/95) och den 19 december 1990 (mål T‑9/95).
69 Det skall vidare konstateras att svarandeinstitutionerna i de skrivelser som nämnts i ovanstående punkt förklarat sig vara beredda att gentemot sökandena avstå från att åberopa preskription under tre månader från det att domen i det ovan i punkt 9 nämnda målet Mulder II offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Innan detta avstående hade upphört att gälla förlängdes emellertid giltighetstiden för avståendet genom meddelandet av den 5 augusti 1992. I detta meddelande åtog sig svarandeinstitutionerna nämligen gentemot alla producenter som uppfyllde villkoren enligt domen i det i punkt 9 nämnda målet Mulder II, och vars rätt till ersättning ännu inte var preskriberad den 5 augusti 1992, att avstå från att åberopa preskription i enlighet med artikel 43 i domstolens stadga till dess att tillämpningsföreskrifter för ersättning av de berörda producenterna hade fastställts (domen i det ovan i punkt 46 nämnda målet Saint och Murray mot rådet och kommissionen, punkt 90).
70 Dessa föreskrifter antogs genom förordning nr 2187/93. Den begränsning som institutionerna själva ålade sig avseende rätten att åberopa preskription löpte enligt artikel 10.2 andra stycket i denna förordning ut den 30 september 1993, i förhållande till de producenter som inte ingett en ansökan om ersättning inom ramen för förordningen (domar i de ovan i punkt 46 nämnda målen Hartmann mot rådet och kommissionen, punkt 137, och Saint och Murray mot rådet och kommissionen, punkt 91). För de producenter som ingett en ansökan i enlighet med artikel 10.2 första stycket i förordning nr 2187/93 upphörde däremot den begränsning som institutionerna själva ålagt sig i samband med att acceptfristen löpte ut för erbjudandet om ersättning i enlighet med artikel 14 första stycket i förordning nr 2187/93 (förstainstansrättens domar i målen Hartmann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 137, Saint och Murray mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 91, Steffens mot rådet och kommissionen (ovan punkt 42), punkt 40, samt dom av den 7 februari 2002 i mål T‑261/94, Schulte mot rådet och kommissionen, REG 2002, s. II‑441, punkt 67). Den sistnämnda fristen löpte enligt artikel 14 tredje stycket i förordning nr 2187/93 ut två månader efter det att erbjudandet om ersättning erhållits, vilket i enlighet med artikel 14 första stycket i denna förordning i sin tur skall äga rum inom en fyramånadersfrist från erhållandet av ansökan.
71 I motsats till vad sökandena har påstått medför inte meddelandet av den 5 augusti 1992 att en ny femårig preskriptionsfrist börjar löpa från den 30 september 1993 (domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg, punkt 100; se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Steffens mot rådet och kommissionen, punkt 36).
72 Inte desto mindre har svarandeinstitutionernas avstående från sin rätt att åberopa preskription, som anges i meddelandet av den 5 augusti 1992 och i den tidigare skriftväxlingen som följde på ansökningarna om ersättning, en inverkan på beräkningen av preskriptionstiden.
73 Det framgår i detta hänseende av domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg att ett tillfälligt upphävande av preskriptionstiden till följd av institutionernas ensidiga avstående från att åberopa preskription, som följer av meddelandet av den 5 augusti 1992 och eventuellt även av en tidigare skriftväxling, gäller oberoende av vid vilken tidpunkt sökanden väcker talan om skadestånd vid förstainstansrätten (domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg, punkterna 100 och 101).
74 Vad gäller frågan huruvida den lösning som valts i domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg är tillämplig, har svarandeinstitutionerna framhållit att sökandena i förevarande mål, i motsats till sökanden i det mål som gav upphov till nämnda dom, hade ingett en ansökan i den mening som avses i artikel 10.2 första stycket i förordning nr 2187/93. Enligt svarandeinstitutionerna följer det härav att den lösning som domstolen valt, i domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg, inte direkt kan överföras på förevarande mål.
75 Förstainstansrätten påpekar att det följer av fast rättspraxis att det förhållandet att en ansökan om ersättning har ingetts till en gemenskapsinstitution enbart får till följd att den dag då femårsfristen löper ut senareläggs och det innebär inte att den femåriga preskriptionstid som anges i artikel 43 i domstolens stadga förkortas (domen i det ovan i punkt 67 nämnda målet Giordano mot kommissionen, punkterna 6 och 7, och förstainstansrättens dom av den 18 september 1995 i mål T‑167/94, Nölle mot rådet och kommissionen, REG 1995, s. II‑2589, punkt 30). Härav följer vad gäller beräkningen av preskriptionstiden att situationen för en mjölkproducent, som sökandena i förevarande mål, som har ingett en ansökan om ersättning i enlighet med artikel 10.2 första stycket i förordning nr 2187/93, inte kan vara mindre fördelaktig än situationen för en producent som inte har ingett en sådan ansökan om ersättning.
76 Mot denna bakgrund anser förstainstansrätten att domstolen i domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg inte ville att fördelen av det ovillkorliga tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden, som var en följd av svarandeinstitutionernas ensidiga avstående, enbart skulle begränsas till den kategori av mjölkproducenter som inte hade ingett någon ansökan i den mening som avses i artikel 10.2 första stycket i förordning nr 2187/93. Förstainstansrätten anser nämligen att domstolens hänvisning i punkt 100 i nämnda dom till det förhållandet att det inte förelåg någon ansökan endast var avsedd att fastställa den sista dagen för det tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden till följd av avståendet, vilken skiljer sig åt beroende på om det föreligger en ansökan i enlighet med artikel 10.2 första stycket i förordning nr 2187/93 eller om det inte föreligger någon sådan ansökan (se ovan punkt 70).
77 Vid förhandlingen framhöll svarandeinstitutionerna på nytt att sökanden i målet som gett upphov till domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg inte hade kunnat inge någon ansökan i enlighet med artikel 10.2 första stycket i förordning nr 2187/93, eftersom hans situation inte omfattades av tillämpningsområdet för nämnda förordning. Enligt svarandeinstitutionerna fastslog domstolen, i domen i det ovan i punkt de 27 nämnda målet van den Berg, att sökanden i det målet kunde åtnjuta ett tillfälligt upphävande av preskriptionstiden till och med den 30 september 1993, eftersom han inte befann sig i en sådan ställning som gjorde det möjligt att förutse att hans situation inte reglerades av förordning nr 2187/93.
78 Denna omständighet kan emellertid inte motivera varför lösningen som valts i domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg inte skulle kunna tillämpas på sökandenas situation i förevarande mål. Liksom sökanden i det mål som gav upphov till domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet kunde sökandena i förevarande mål inte heller förutse tillämpningsområdet för förordning nr 2187/93 innan den hade antagits.
79 Förstainstansrätten skall således, mot bakgrund av domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg, fastställa för vilken del av den skada som uppkommit mellan den 2 mars 1985 och den 28 mars 1989 (mål T‑8/95) eller mellan den 1 juli 1984 och den 28 mars 1989 (mål T‑9/95) som ersättningskraven var preskriberade vid tidpunkten för talans väckande den 23 januari 1995.
80 Förstainstansrätten konstaterar härvid för det första att sökandena hade gjort en framställan till svarandeinstitutionerna, vilken avbrutit den femåriga preskriptionsfristen från och med att någon av institutionerna erhöll framställan. Det framgår nämligen av artikel 43 i domstolens stadga och av rättspraxis att det är det datum som framställan erhålls som är avgörande för preskriptionsavbrottet och inte, som svarandeinstitutionerna har påstått, det datum som den berörda institutionen har besvarat framställan (se, för ett liknande resonemang, domarna i målen van den Berg (ovan punkt 27), punkt 101, och Hartmann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 139).
81 Sökanden i mål T‑8/95 gjorde denna framställan i en skrivelse riktad till svarandeinstitutionerna av den 23 december 1991. Rådet erhöll denna skrivelse den 31 december 1991. Det går inte att med säkerhet fastställa det datum som kommissionen erhöll skrivelsen. Vid förhandlingen kom parterna emellertid överens om att denna skrivelse även kunde anses ha ankommit till kommissionen den 31 december 1991. Härigenom var rätten till ersättning vid tidpunkten för mottagandet av framställan preskriberad för tiden före den 31 december 1986 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 46 nämnda målet Hartmann mot rådet och kommissionen, punkterna 139 och 140). Förstainstansrätten konstaterar för övrigt att sökanden i mål T‑8/95 i repliken själv angett att han åberopade sin rätt till ersättning från och med den 31 december 1986 till och med den 29 mars 1989.
82 I mål T‑9/95 gjorde sökanden en framställan till svarandeinstitutionerna genom en skrivelse av den 4 december 1990. Denna skrivelse ankom till rådet den 7 december 1990. Det går inte att med säkerhet fastställa det datum som kommissionen erhöll skrivelsen. Vid förhandlingen kom parterna emellertid överens om att denna skrivelse även kunde anses ha ankommit till kommissionen den 7 december 1990. Härigenom var rätten till ersättning vid tidpunkten för mottagandet av framställan preskriberad för tiden före den 7 december 1985 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 46 nämnda målet Hartmann mot rådet och kommissionen, punkterna 139 och 140). Förstainstansrätten konstaterar för övrigt att sökanden i mål T‑9/95 i repliken själv angett att han åberopade sin rätt till ersättning från och med den 7 december 1985 till och med den 29 mars 1989.
83 För det andra skall vid beräkningen av preskriptionstiden i enlighet med den lösning som valts i domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg (punkterna 100 och 101) avdrag göras för perioden mellan den 31 december 1991 (mål T‑8/95) respektive den 7 december 1990 (T‑9/95) och det datum då svarandeinstitutionernas åtagande att avstå från att åberopa preskription upphörde att gälla.
84 I motsats till det mål som gav upphov till domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg, hade sökandena ingett en ansökan i enlighet med artikel 10.2 första stycket i förordning nr 2187/93 och erhållit ett erbjudande i enlighet med artikel 14 första stycket i denna förordning, vilket de underförstått förkastade genom att låta acceptfristen för erbjudandet löpa ut. Mot denna bakgrund skall förstainstansrätten för att fastställa längden på det tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden beakta det förhållandet att acceptfristen för erbjudandet om ersättning i enlighet med artikel 14 första stycket i förordning nr 2187/93 löpte ut (domarna i målen Hartmann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 137, Saint och Murray mot rådet och kommissionen (ovan punkt 46), punkt 91, Steffens mot rådet och kommissionen (ovan punkt 42), punkt 40, och Schulte mot rådet och kommissionen (ovan punkt 70), punkt 67).
85 Förstainstansrätten konstaterar att erbjudandet om ersättning i enlighet med artikel 14 första stycket i förordning nr 2187/93 skickades till sökanden i mål T‑8/95 genom en skrivelse av den 17 december 1993, och att denne erhöll skrivelsen den 18 december 1993. Det kan inte med säkerhet fastställas vilket datum som sökanden i mål T‑9/95 erhöll erbjudandet om ersättning som skickats genom en skrivelse av den 2 december 1993. Vid förhandlingen kom parterna emellertid överens om att sökanden i mål T‑9/95 erhöll detta erbjudande om ersättning den 3 december 1993.
86 Eftersom det följer av artikel 14 tredje stycket i förordning nr 2187/93 att acceptfristen för ett erbjudande enligt artikel 14 första stycket i nämnda förordning var två månader från det att erbjudandet erhölls, konstaterar förstainstansrätten, beträffande mål T‑8/95, att tiden från och med den 31 december 1991 till och med den 18 februari 1994, och, beträffande mål T‑9/95, tiden från och med den 7 december 1990 till och med den 3 februari 1994 inte kan beaktas för beräkning av den femåriga preskriptionstiden.
87 Vid förhandlingen hävdade sökandena i ett svar på en fråga från förstainstansrätten att det fanns anledning att förlänga det tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden med ytterligare två månader med tillämpning av de principer som uppställts i domarna i målen Rudolph mot rådet och kommissionen (ovan punkt 24) och Kustermann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 45).
88 Förstainstansrätten framhåller emellertid att förstainstansrätten i dessa domar avsåg att mildra följderna av sin ståndpunkt, nämligen att verkan av det tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden undanröjs för det fall en talan om skadestånd inte väcks vid förstainstansrätten inom den frist inom vilken svarandeinstitutionerna getts möjlighet att avstå från att åberopa preskription. Förstainstansrätten fastslog i dessa domar att de producenter som hade väntat med att väcka skadeståndstalan vid förstainstansrätten, på grund av att institutionerna åtagit sig att erbjuda dem ersättning, och som därefter väckte talan inom två månader efter det att fristen enligt artikel 14 tredje stycket i förordning nr 2187/93 för att anta erbjudandet hade löpt ut, fortsatte att omfattas av institutionernas åtagande att avstå från att åberopa preskription (domarna i målen Kustermann mot rådet och kommissionen (ovan punkt 45), punkt 76, och Rudolph mot rådet och kommissionen (ovan punkt 24), punkt 64).
89 Mot bakgrund av att det följer av domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet van den Berg att det tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden, till följd av institutionernas ensidiga åtaganden att avstå från att åberopa preskription, gäller oberoende av vid vilken tidpunkt sökanden väcker talan, saknas det emellertid anledning att i förevarande fall tillämpa den rättspraxis som nämnts i föregående punkt.
90 Med hänsyn till det föregående konstaterar förstainstansrätten vad gäller mål T‑8/95 att det tillfälliga upphävandet av preskriptionstiden varade från och med den 31 december 1991 till och med den 18 februari 1994. Det rör sig om en tidsperiod på två år, en månad och 18 dagar. Om denna tidsperiod läggs till den femårsperiod som föregick talans väckande den 23 januari 1995, kan det konstateras att rätten till ersättning för sökanden i mål T‑8/95 var preskriberad för perioden före den 5 december 1987. Med hänsyn till att den skada som sökanden orsakades upphörde den 28 mars 1989 (se ovan punkt 65), skall sökanden i mål T‑8/95 erhålla ersättning för den skada som orsakats honom till följd av tillämpningen av förordning nr 857/84, i dess lydelse enligt förordning nr 1371/84, från och med den 5 december 1987 till och med den 28 mars 1989.
91 I mål T‑9/95 skall tiden från och med den 7 december 1990 till och med den 3 februari 1994 inte beaktas vid beräkning av preskriptionstiden. Det rör sig om en period på tre år, en månad och 26 dagar. Om denna tidsperiod läggs till den femårsperiod som föregick talans väckande den 23 januari 1995, kan det konstateras att rätten till ersättning för sökanden i mål T‑9/95 var preskriberad för tiden före den 27 november 1986. Med hänsyn till att den skada som sökanden led upphörde den 28 mars 1989 (se ovan punkt 65), skall sökanden i mål T‑9/95 erhålla ersättning för den skada som han led till följd av tillämpningen av förordning nr 857/84, i dess lydelse enligt förordning nr 1371/84, från och med den 27 november 1986 till och med den 28 mars 1989.
92 Eftersom kraven på ersättning delvis är preskriberade, skall förstainstansrätten även pröva sökandenas alternativa argument, enligt vilket de gjort ett ursäktligt misstag vad gäller det datum då preskriptionsfristen börjar löpa.
93 Förstainstansrätten erinrar om att det följer av rättspraxis att begreppet ursäktligt misstag skall tolkas restriktivt och endast avse särskilda omständigheter, där exempelvis de aktuella institutionerna uppträtt på ett sätt som, ensamt eller i avgörande grad, varit ägnat att skapa ursäktlig förvirring hos en enskild som är i god tro och som visar sådan aktsamhet som förväntas av en normalt vaksam aktör. I ett sådant fall kan förvaltningen nämligen inte åberopa sitt eget åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och om berättigade förväntningar, vilket ligger till grund för den enskildes misstag (domen i det ovan i punkt 40 nämnda målet Bayer mot kommissionen, punkt 29, vilken fastställdes genom domstolens dom av den 15 december 1994 i mål C‑195/91 P, Bayer mot kommissionen, REG 1994, s. I‑5619, punkt 26, förstainstansrättens beslut av den 19 september 2005 i mål T‑321/04, Air Bourbon mot kommissionen, REG 2005, s. II‑3469, punkt 38).
94 Även om svarandeinstitutionerna i förevarande fall ville begränsa antalet domstolsförfaranden genom att i sitt meddelande av den 5 augusti 1992 ange att de tillfälligt avstod från att åberopa preskription, påverkade dessa institutioner aldrig de berörda ekonomiska aktörernas frihet att väcka skadeståndstalan vid gemenskapsdomstolarna. Förstainstansrätten godtar således inte sökandenas argument att svarandeinstitutionerna skulle ha krävt att de drabbade mjölkproducenterna inte skulle väcka talan.
95 Vidare upprätthöll inte svarandeinstitutionerna förvirringen beträffande längden på deras åtagande att inte åberopa preskription enligt artikel 43 i domstolens stadga. I sitt meddelande av den 5 augusti 1992 angav svarandeinstitutionerna nämligen att avståendet skulle gälla till dess att tillämpningsföreskrifter för ersättning av de berörda producenterna fastställts.
96 Förstainstansrätten godtar således inte sökandenas alternativa argument.
97 Slutligen är argumentet som grundas på principerna för den europeiska avtalsrätten inte relevant, eftersom talan avser ett utomobligatoriskt skadestånd.
98 Vad gäller storleken på den ersättning som svarandeinstitutionerna skall betala, påpekar förstainstansrätten att dessa institutioner inte bedömde det som nödvändigt att undersöka denna fråga under det skriftliga förfarandet eftersom de ansåg att kraven var helt preskriberade och att sökandena under alla omständigheter hade förklarat sig vara redo att träffa en överenskommelse på grundval av principerna i förordning nr 2187/93. Vid förhandlingen yrkade sökandena, för det fall rätten skulle anse att kraven inte var helt preskriberade, att förstainstansrätten i en mellandom skulle fastställa de tidsperioder då kraven inte var preskriberade i syfte att möjliggöra för parterna att enas om ersättningsbeloppet.
99 Mot denna bakgrund anmodar förstainstansrätten parterna att inom sex månader nå en överenskommelse om det ersättningsbelopp som svarandeinstitutionerna skall betala till sökandena. För det fall en överenskommelse inte kan nås skall parterna inom samma frist till förstainstansrätten inkomma med sina yrkanden om ersättningsbeloppets storlek.
Rättegångskostnader
100 Mot bakgrund av vad som har anförts ovan i punkt 99 i denna dom skall beslut om rättegångskostnaderna meddelas senare.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen)
följande:
1) Rådet och kommissionen är skyldiga att ersätta den skada som Wilhelm Pelle och Ernst-Reinhard Konrad har lidit till följd av tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den tilläggsavgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom mjölk och mjölkproducentsektorn, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16 maj 1984 om tillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68, på grund av att det i dessa förordningar inte föreskrevs någon tilldelning av referenskvantiteter till de producenter som, i enlighet med det åtagande som gjorts enligt rådets förordning (EEG) nr 1078/77 av den 17 maj 1977 om införande av ett bidragssystem för avstående från saluförande av mjölk och mjölkprodukter och för omställning av mjölkkobesättningar, inte hade levererat någon mjölk under det av den berörda medlemsstaten fastställda referensåret.
2) Willhelm Pelle, sökande i mål T‑8/95, skall ersättas för den skada som han lidit till följd av tillämpningen av förordning nr 857/84 från och med den 5 december 1987 till och med den 28 mars 1989.
3) Ernst-Reinhard Konrad, sökande i mål T‑9/95, skall ersättas för den skada som han lidit till följd av tillämpningen av förordning nr 857/84 från och med den 27 november 1986 till och med den 28 mars 1989.
4) Parterna skall inom sex månader från avkunnandet av denna dom till förstainstansrätten inge en överenskommelse i vilket det belopp som skall betalas har fastställts.
5) För det fall en överenskommelse inte kan nås, skall parterna inom sagda frist till förstainstansrätten inkomma med sina yrkanden om ersättningsbeloppets storlek.
6) Beslut om rättegångskostnader meddelas senare.
Vilaras | Martins Ribeiro | Jürimäe |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 27 september 2007.
Justitiesekreterare | | Ordförande |