FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NILS WAHL
föredraget den 5 oktober 2017(1)
Mål C‑473/16
F
mot
Bevándorlási Es Menekültügyi Halvtal (tidigare Bevándorlási se Állampolgársági Hivat al)
(begäran om förhandsavgörande från Szegedi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged) (Ungern))
”Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Direktiv 2011/95/EU – Miniminormer för beviljande av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande – Artikel 4 – Bedömning av fakta och omständigheter – Metoder för bedömning – Psykologiska tester – Fruktan för förföljelse på grund av sexuell läggning – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 1 – Människans värdighet – Artikel 7 – Rätt till respekt för privatlivet och familjelivet”
1. Hur ska de nationella myndigheterna fastställa trovärdigheten av uppgifter som lämnas av en asylsökande som, till stöd för asyl, åberopar fruktan för förföljelse i sitt ursprungsland på grund av sexuell läggning? I synnerhet, hindrar unionsrätten att dessa myndigheter stödjer sig på sakkunnigutlåtanden från psykologer?
2. Dessa är kortfattat de frågor som uppkommer i förevarande begäran om förhandsavgörande från Szegedi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged, Ungern).
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Direktiv 2011/95/EU(2)
3. Artikel 2 d (”Definitioner”) i direktiv 2011/95 definierar flykting på följande sätt:
”flykting: en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd … ”
4. Artikel 4 (”Bedömning av fakta och omständigheter”) i direktiv 2011/95 har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna får betrakta det som den sökandes skyldighet att så snart som möjligt lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd. Det är medlemsstaternas skyldighet att i samarbete med den sökande bedöma de relevanta faktorerna i ansökan.
2. De faktorer som det hänvisas till i punkt 1 utgörs av den sökandes utsagor och alla handlingar som den sökande förfogar över angående den sökandes ålder, bakgrund, inklusive relevanta släktingars bakgrund, identitet, nationalitet(er), tidigare bosättningsland(-länder) och -ort(er), tidigare asylansökningar, resvägar och resehandlingar samt orsakerna till ansökan om internationellt skydd.
3. Bedömningen av en ansökan om internationellt skydd ska vara individuell, och följande ska beaktas:
a) Alla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, inbegripet lagar och andra författningar i ursprungslandet samt det sätt på vilket dessa tillämpas.
b) De relevanta utsagor och handlingar som den sökande har lämnat, inklusive information om huruvida sökanden har varit eller kan bli utsatt för förföljelse eller allvarlig skada.
c) Sökandens personliga ställning och förhållanden, inklusive faktorer som bakgrund, kön och ålder, så att det kan bedömas huruvida de handlingar den sökande har blivit eller skulle kunna bli utsatt för, på grundval av sökandens personliga omständigheter, skulle innebära förföljelse eller allvarlig skada.
…
5. När medlemsstaterna tillämpar principen att det är den sökandes skyldighet att styrka sin ansökan om internationellt skydd, och den sökandes uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, ska sådana uppgifter inte behöva bekräftas om följande villkor är uppfyllda:
a) Sökanden har gjort en genuin ansträngning för att styrka sin ansökan.
b) Alla relevanta faktorer som den sökande förfogar över har lagts fram och en tillfredsställande förklaring har lämnats till varför andra relevanta faktorer saknas.
c) Sökandens uppgifter befinns vara sammanhängande och rimliga och strider inte mot tillgänglig specifik och allmän information som rör den sökandes ärende.
d) Sökanden har ansökt om internationellt skydd så tidigt som möjligt, såvida inte sökanden kan framföra goda skäl till varför han eller hon inte gjort det.
e) Sökandens allmänna trovärdighet är fastställd.”
2. Direktiv 2013/32/EU(3)
5. Punkt 3 i artikel 10 (”Krav som ställs på prövningen av asylansökningar”) i direktiv 2013/32 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna ska se till att den beslutande myndigheten fattar sina beslut om ansökningar om internationellt skydd efter en korrekt prövning. Medlemsstaterna ska därför se till att
a) ansökningar prövas och beslut fattas individuellt, objektivt och opartiskt,
…
d) den personal som prövar ansökningar och fattar beslut om dessa har möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i särskilda frågor, t.ex. medicinska frågor, kulturella frågor och religionsfrågor samt barn- eller könsrelaterade frågor.
B. Nationell rätt
6. I 6.1 § i A menedékjogról szóló 2007. évi LXXX. törvény (lag LXXX från 2007 om rätten till asyl) anges följande:
”Flyktingstatus i Ungern ska beviljas en utlänning som omfattas av de situationer som anges i artikel XIV punkt 3 i konstitutionen.”
7. I 7.1 § i denna lag har följande lydelse:
”Utan att det påverkar tillämpningen av 8.1 § i denna lag ska den myndighet som är behörig i asylärenden bevilja flyktingstatus för en utlänning som styrker eller gör sannolikt att de villkor som uppställs i 6.1 § i denna lag är uppfyllda, i enlighet med artikel 1 i Genèvekonventionen.”
8. I 41.1 § i samma lag anges följande:
”I asylförfarandet kan särskilt följande bevisning användas för att styrka eller göra sannolikt att den asylsökande uppfyller kraven för flyktingstatus, status som alternativt skyddsbehövande eller för tillfälligt skydd:
a) fakta och omständigheter som sökanden anför för att motivera varför han eller hon har flytt samt de bevis som styrker dessa uppgifter, …
c) annan relevant och aktuell information om den asylsökandes ursprungsland, inklusive lagstiftning och andra tvingande bestämmelser samt hur dessa bestämmelser tillämpas.”
II. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
9. Sökanden (nedan kallad F), som är nigeriansk medborgare, ansökte om flyktingstatus hos (nu) Bevándorlási és Menekültügyi Hiavatal (ungerska migrations- och asylmyndigheten) (nedan kallad myndigheten) i april 2015. Vid den första intervjun angav F att han var rädd för att förföljas på grund av sin homosexualitet om han återvände till sitt ursprungsland.
10. I asylförfarandet som följde på denna intervju, undersökte myndigheten sökandens trovärdighet genom flera personliga intervjuer. Myndigheten utsåg också en psykolog som skulle undersöka F:s personlighet, utifrån vilken hans sexuella läggning kunde fastställas. Efter en undersökning och utforskning av hans personlighet, ett så kallat Draw-A-Person-in-the-Rain-test (nedan gemensamt kallade de aktuella testerna), Rorschachtest och Szondis test fastställde psykologen att testresultaten inte stödde sökandens påstående att han var homosexuell.
11. I beslut av den 1 oktober 2015, avslog myndigheten F:s ansökan om asyl.
12. F överklagade beslutet hos Szegedi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged). I överklagandet har F särskilt gjort gällande att de psykologiska tester som gjordes under asylförfarandet allvarligt kränker de mänskliga rättigheterna och att de undersökningsmetoder som användes i alla händelser inte är adekvata för att med tillräcklig säkerhet utröna sexuell läggning. Under det efterföljande förfarandet uppdrog domstolen åt Institutet för rättspsykologisk expertis och utredning att utfärda ett sakkunnigutlåtande rörande dessa frågor.
13. I sakkunnigutlåtandet angav nämnda institut att de berörda testerna, till skillnad från vad klaganden hade angett, är lämpliga för att med tillräcklig säkerhet fastställa en persons sexuella läggning. I sakkunnigutlåtandet angavs också att detta test inte genomförs på ett sätt som kränker den mänskliga värdigheten.
14. Szegedi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged) fann att eftersom domstolen inte har den psykologiska och tekniska kunskap som krävs för att pröva sakkunnigutlåtandena, kunde den inte frångå dessa. Domstolen fann också att de berörda testerna inte utgjorde en medicinsk undersökning, eftersom psykologi är en humanvetenskap, och att de skiljer sig från de tester som domstolen fann oförenliga med unionsrätten i domen i målet A m.fl.(4)
15. Under dessa förhållanden beslutade den hänskjutande domstolen, då den fann det oklart hur unionsrätten skulle tolkas, att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen för förhandsavgörande:
”1) Ska artikel 4 i direktiv 2004/83/EG, jämförd med artikel 1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [(nedan kallad stadgan)], tolkas så, att den inte utgör hinder för att det i förhållande till asylsökande som tillhör gruppen [homosexuella, bisexuella, transsexuella och intersexuella (nedan kallad HBTQI)] utfärdas rättspsykologiska sakkunnigutlåtanden, som grundas på projektiva personlighetstester, när den asylsökande vid dessa undersökningar inte förhörs om sina sexualvanor eller undersöks fysiskt?
2) För det fall det sakkunnigutlåtande som avses i den första frågan inte får användas som bevisning, ska artikel 4 i direktiv 2004/83, jämförd med artikel 1 i [stadgan], tolkas så, att det, när asylansökan grundas på förföljelse på grund av sexuell läggning, inte är möjligt för vare sig nationella förvaltningsmyndigheter eller domstolar att med hjälp av professionella metoder undersöka om den asylsökandes påståenden är riktiga, oavsett vilka särskilda egenskaper dessa metoder har?”
16. I skrivelse av den 19 juni 2017 underrättade den hänskjutande domstolen EU-domstolen om att den önskade ändra tolkningsfrågorna genom att ersätta hänvisningarna till artikel 4 i direktiv 2004/83 med hänvisningar till artikel 4 i direktiv 2011/95.
17. Skriftliga yttranden har inkommit från F, den ungerska, den franska och den nederländska regeringen samt kommissionen. F, den ungerska och den franska regeringen yttrade sig vidare muntligen vid förhandlingen den 13 juli 2017.
III. Bedömning
18. Den hänskjutande domstolen har ställt de två tolkningsfrågorna, som jag ska bedöma gemensamt, för att få klarhet i hur nationella myndigheter ska fastställa trovärdigheten av utsagor från asylsökande som till stöd för att beviljas asyl åberopar fruktan för förföljelse på grund av sexuell läggning. I synnerhet söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida artikel 4 i direktiv 2011/95, jämförd med artikel 1 i stadgan, hindrar att dessa myndigheter använder sig av sakkunnigutlåtanden från psykologer.
A. Inledande anmärkningar
19. Innan jag övergår till att undersöka de särskilda frågorna i förevarande mål närmare, finner jag det värdefullt att i korthet erinra om de centrala bestämmelserna i unionsrätten samt domstolens praxis avseende dessa bestämmelser. Domstolen har redan i flera mål kommit med viktiga klargöranden rörande medlemsstaternas unionsrättsliga skyldigheter vid prövning av ansökningar om internationellt skydd.
20. Enligt artikel 10.3 i direktiv 2013/32 ska medlemsstaterna se till att ansökningar om internationellt skydd prövas och beslut fattas ”individuellt, objektivt och opartiskt”. Enligt artikel 4.3 i direktiv 2011/95 ska de behöriga myndigheterna, vid bedömningen av en ansökan om internationellt skydd, bland annat beakta alla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, de relevanta utsagor och handlingar som den sökande har lämnat samt sökandens personliga ställning och förhållanden.
21. Bedömningen sker i två skilda etapper. I den första etappen fastställs de faktiska omständigheter som kan utgöra bevis till stöd för ansökan och i den andra etappen genomförs den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. I den rättsliga bedömningen ska det mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet avgöras huruvida förutsättningarna för att beviljas internationellt skydd är uppfyllda.(5)
22. Med avseende på flyktingstatus, är det avgörande för de behöriga myndigheterna att fastställa huruvida sökanden har en ”välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp” i sitt ursprungsland (eller, i fråga om en statslös person, i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort).(6) Det är allmänt vedertaget att homosexuella kan anses utgöra en särskild samhällsgrupp i detta avseende.(7)
23. Enligt artikel 4.1 i direktiv 2011/95 får medlemsstaterna beakta det som den sökandes skyldighet att lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd. Det är sedan medlemsstaternas skyldighet att bedöma de relevanta faktorerna i samarbete med den sökande.
24. I artikel 4.5 i direktiv 2011/95 anges dock också att när medlemsstaterna tillämpar principen att det är den sökandes skyldighet att styrka sin ansökan om internationellt skydd, och den sökandes uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, ska sådana uppgifter inte behöva bekräftas när ett visst antal kumulativa villkor är uppfyllda. Ett av dessa villkor är, särskilt, det faktum att sökandens uppgifter befinns vara sammanhängande och rimliga och inte strider mot tillgänglig specifik och allmän information som rör den sökandes ärende och att sökandens allmänna trovärdighet är fastställd.
25. Således påpekade domstolen, i målet A m.fl.,(8) att asylsökandes uppgifter om sin påstådda sexuella läggning kan behöva bekräftas när villkoren i artikel 4.5 inte är uppfyllda. Dessa uppgifter kan således inte utgöra ”något annat än utgångspunkten i processen för att bedöma fakta och omständigheter enligt artikel 4 i direktiv [2011/95]”.(9)
26. Det är klarlagt att det inte finns några unionsrättsliga instrument som fastställer bestämmelser avseende de metoder nationella myndigheter ska tillämpa när de bedömer uppgifter och handlingar som sökande har lämnat, särskilt i fråga om bedömningen av asylsökandes trovärdighet. Medlemsstaterna har således ett visst utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.(10) Icke desto mindre måste metoderna tillämpas på ett sätt som är förenligt med bestämmelserna i direktiv 2011/95 och 2013/32 och, såsom framgår av skäl 16 respektive skäl 60 i dessa direktiv, med de grundläggande rättigheter som garanteras genom stadgan, såsom rätten till människans värdighet i artikel 1 i stadgan och rätten till respekt för privatlivet och familjelivet i artikel 7 i stadgan.(11)
27. Det är mot denna bakgrund som jag ska bedöma rättsfrågorna i förevarande mål.
B. Användning av sakkunnigutlåtanden från psykologer
28. För att besvara tolkningsfrågorna är det först nödvändigt att klargöra huruvida, och i sådana fall under vilka omständigheter, de nationella myndigheterna har rätt att åberopa sakkunnigutlåtanden från psykologer när de bedömer ansökningar om internationellt skydd på grund av sexuell läggning.
29. Till att börja med vill jag dock återigen understryka att den centrala frågan vid den bedömning som ska genomföras i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2011/95 och 2013/32 är huruvida sökandens påstådda fruktan för förföljelse är välgrundad. Med andra ord måste de behöriga myndigheterna avgöra huruvida de fastställda omständigheterna utgör ett sådant hot att den berörda personen, med hänsyn till hans eller hennes individuella situation, rimligen kan frukta att faktiskt utsättas för förföljelse.(12) Även om en asylsökande har gjort gällande att han eller hon fruktar att förföljas på grunder som rör hans eller hennes sexuella läggning är det, såsom den franska och den nederländska regeringen har påpekat, inte alltid nödvändigt att fastställa personens faktiska sexuella läggning.
30. Det kan exempelvis finnas länder där vissa homosexuella personer, trots lagstiftning som förbjuder homosexualitet, (exempelvis då lagstiftningen inte systematiskt tillämpas(13) och mot bakgrund av deras sociala, ekonomiska och familjemässiga bakgrund, platsen de bor på och så vidare(14)) inte faktiskt hotas att förföljas. Däremot kan det finnas situationer där enbart det faktum att personer uppträder på ett sätt som ur ett traditionellt perspektiv inte uppfattas som könsförenligt(15), kan skapa en faktisk risk för den berörda personen att utsättas för fysisk eller psykisk skada.(16)
31. Icke desto mindre ska det påpekas att nationella myndigheter som bedömer en ansökan om internationellt skydd enligt artikel 10.3 d i direktiv 2013/32 måste ha möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i vissa frågor, inbegripet könsrelaterade frågor.
32. Mot bakgrund av detta är den fråga som först ska bedömas huruvida de expertråd som de behöriga myndigheterna har rätt att inhämta omfattar råd från psykologer.
33. Jag ser som princip ingen anledning till varför de behöriga myndigheterna inte skulle kunna söka råd från personer med utbildning och kvalifikationer i psykologi,(17) den vetenskap som forskar kring den mänskliga hjärnan och beteende. Det förefaller mig inte så, att alla former av psykologiska undersökningar, när dessa anses värdefulla, alltid och med nödvändighet är oförenliga med människans värdighet. Tvärtom kan det inte uteslutas att bistånd från psykologer, åtminstone i vissa fall, skulle kunna vara till hjälp för myndigheterna när de fattar beslut om en ansökan om internationellt skydd eller för de nationella domstolarna när de prövar detta beslut och därmed, skulle det kunna påstås, vara till hjälp för sökandena själva.
34. Exempelvis skulle en psykologs närvaro under intervjuer kunna göra det lättare för sökande som gör gällande att de har utsatts för förföljelse eller skada (eller som endast fruktar att de kommer att förföljas om de skulle återvända till sitt ursprungsland) att tala fritt om sina tidigare erfarenheter eller rädsla och därvid ge myndigheterna en fullständigare och mer sanningsenlig bild av situationen.(18) Det är trots allt så, att det i artikel 4 i direktiv 2013/32 föreskrivs att den nationella myndighet som ska pröva ansökningar ska ”förses med de resurser som krävs, inbegripet tillräckligt med kompetent personal, för att utföra sina uppgifter”. I synnerhet ska personer som intervjuar sökande ”ha tillägnat sig allmänna kunskaper om problem som kan ha en negativ inverkan på sökandens förmåga att bli intervjuad”.
35. Myndigheterna skulle också kunna finna bistånd från psykolog till hjälp vid bedömningen av en sökandes trovärdighet. Detta är en viktig del av den bedömning som myndigheten genomför, eftersom det inte är nödvändigt att bekräfta den sexuella läggning som sökanden har sagt sig ha – trots att denna inte styrkts av handlingar eller annan bevisning – om sökandens trovärdighet fastställs (och förutsatt att övriga kumulativa villkor i artikel 4.5 i direktiv 2011/95 är uppfyllda).
36. På motsatt sätt är jag inte övertygad om att ett sakkunnigutlåtande från en psykolog, utifrån en bedömning av sökandens personlighet, med tillräcklig säkerhet kan fastställa huruvida den sexuella läggning sökanden har sagt sig ha är riktig eller inte. För det första visar en ytlig kontroll av doktrinen att flera psykologiska undersökningar visar att homosexuella män och kvinnor, ur en psykologisk synvinkel, inte kan särskiljas från heterosexuella män och kvinnor.(19)
37. För det andra är jag inte säker att en bedömning som grundar sig på projektiva personlighetstester för att fastställa en persons sexuella läggning, oavsett vad de vetenskapliga grunderna för detta är, är förenlig med artikel 4.3 i direktiv 2011/95. Om jag har förstått det rätt skulle de dolda motsättningar eller känslor som en sådan bedömning är avsedd att upptäcka, enligt de psykologer som genomför testerna, antingen fastställa eller ifrågasätta sökandens angivna sexuella läggning. Det förefaller mig dock så, att en sådan form av bedömning med nödvändighet måste bygga på stereotypa uppfattningar om homosexuellas beteenden. Faktum är att den ungerska regeringen, när den besvarade en fråga som ställdes vid förhandlingen, fann det svårt att förklara varför den berörda bedömningen inte byggde på sådana stereotypa uppfattningar. Domstolen har dock redan funnit denna typ av bedömning problematisk i målet A m.fl., eftersom de behöriga myndigheterna då inte ges möjlighet att beakta den asylsökandes individuella och personliga förhållanden.(20)
38. Mot bakgrund av det föregående, är den andra frågan som aktualiseras under vilka villkor ett sakkunnigutlåtande från en psykolog kan tillåtas och, närmare bestämt, huruvida ett sådant sakkunnigutlåtande kan grunda sig på tester av de slag som är aktuella i målet vid den nationella domstolen.
C. Kravet på samtycke
39. För det första anser jag att psykologiska tester endast kan tillåtas om sökanden har samtyckt till dem och när de kan genomföras på ett sätt som respekterar sökandens värdighet och rätt till respekt för privatlivet och familjelivet.
40. I artikel 18.1 första stycket i direktiv 2013/32 anges att ”[o]m den beslutande myndigheten bedömer att det är relevant för bedömningen av en ansökan om internationellt skydd … ska medlemsstaterna, med förbehåll för sökandens medgivande, anordna en läkarundersökning av sökanden med avseende på tecken som skulle kunna tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada. Alternativt får medlemsstaterna föreskriva att sökanden anordnar en sådan läkarundersökning.”
41. Vidare anges i artikel 25.5 andra stycket i samma direktiv – som gäller läkarundersökningar av ensamkommande barn – att ”[a]lla läkarundersökningar ska ske med full respekt för den personliga värdigheten varvid den minst invasiva typen av undersökning bör föredras och utföras av kvalificerade medicinska yrkesutövare, för att i möjligaste mån medge ett tillförlitligt resultat”.
42. Liknande bestämmelser finns inte i direktiv 2013/32 när det gäller psykologiska undersökningar. Trots detta är det min uppfattning att de grundläggande principerna i artikel 18.1 första stycket och artikel 25.5 andra stycket i direktiv 2013/32 i viss mån är tillämpliga även i fråga om psykologiska undersökningar.(21)
43. Psykologiska undersökningar kan, för sökandens psyke, vara lika närgångna som läkarundersökningar är för sökandens kropp. De utgör också ett klart ingrepp i sökandens privatliv.(22) Det är därför jag anser att det i detta sammanhang krävs samtycke från sökanden till sådana undersökningar. Jag är naturligtvis medveten om att det i en asylsökandes situation i praktiken kan vara mycket svårt att inte ge samtycke. Detta är i ännu högre grad riktigt, eftersom det ofta är svårt att tillhandahålla bevis avseende sexuell läggning.(23) Enligt min uppfattning innebär detta att det är ännu viktigare att, för det första, en vägran att genomgå sådana undersökningar respekteras. En förutsättning för verkligt samtycke är, självfallet, att den asylsökande har getts tillfälle att få tillräcklig kunskap och förståelse för alla delar och konsekvenser av de psykologiska undersökningarna.(24) För det andra är det oerhört viktigt att dessa undersökningar genomförs på ett sätt som respekterar sökandens värdighet, privatliv och familjeliv.(25)
44. Denna tolkning styrks av skäl 29 i direktiv 2013/32, där det anges att ”[v]issa sökande kan vara i behov av särskilda förfarandegarantier, bland annat på grund av … sexuell läggning … Dessa sökande bör ges det stöd som behövs, inbegripet tillräckligt med tid, för att de faktiskt ska få tillgång till förfarandena och kunna lägga fram det underlag som krävs för att styrka sin ansökan om internationellt skydd”. Detta skäl slår fast hur känslig en undersökning om en persons sexuella läggning är.
45. Självklart kan den omständigheten att sökanden inte lämnar samtycke till en sådan undersökning – när omsorg tillämpas för att genomföra undersökningen på ett sätt som respekterar sökandens värdighet och rätt till respekt för privatlivet och familjelivet – inte hindra att myndigheterna fattar beslut om ansökningen.(26) Detta innebär att när medlemsstaterna tillämpar principen att det är den sökandes skyldighet att styrka sin ansökan om internationellt skydd, och villkoren i artikel 4.5 i direktiv 2011/95 inte är uppfyllda, kan sökandens vägran att ge samtycke ha konsekvenser som sökanden själv måste bära.
46. Enligt beslutet om hänskjutande samtyckte F till en psykologisk undersökning. Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att fastställa att denna undersökning genomfördes på ett sett som faktiskt respekterade F:s värdighet, privatliv och familjeliv.(27)
D. Användning av psykologiska tester
47. För det andra bör psykologiska undersökningar som genomförs av experter utsedda av myndigheterna bygga på metoder, principer och begrepp som är allmänt vetenskapligt vedertagna, eller som i alla händelser är tillräckligt tillförlitliga. Dessutom måste dessa metoder, principer och begrepp, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, vara relevanta för den typ av undersökning som myndigheterna eftersträvar. Till följd av detta bör de psykologiska undersökningarna därför kunna leda till tillräckligt tillförlitliga resultat.(28)
48. Som jag ser det kan myndigheterna knappast anse att undersökningar som grundar sig på omtvistade eller inte erkända vetenskapliga uppgifter knappast ha något bevisvärde. På liknande sätt kan undersökningar som i princip grundar sig på allmänt vedertagna principer och begrepp, men som har tillämpats fel eller i fel sammanhang, inte ge resultat som är tillräckligt tillförlitliga.
49. Det ankommer naturligtvis inte på EU-domstolen att avgöra hur tillförlitliga och lämpliga de särskilda typerna av tester är som är aktuella i målet vid den nationella domstolen.(29) Således ankommer det på den hänskjutande domstolen att fastställa, särskilt, om de tester som användes i fråga om F (Draw-a-Person-in-the-Rain-, Rorschach- och Szondi-testerna) – såsom den ungerska regeringen har gjort gällande – grundar sig på metoder, principer och begrepp som är allmänt vetenskapligt vedertagna eller – såsom F har påstått – är föremål för omfattande vetenskaplig debatt.
E. Rätten till ett effektivt rättsmedel
50. För det tredje, när det är en nationell domstol som begär ett sakkunnigutlåtande i samband med överprövning av myndigheternas beslut om en ansökan om internationellt skydd, kan denna domstol inte anse sig själv under alla omständigheter vara bunden, de lege eller de facto, av utlåtandet (eller, i ännu högre grad, av utlåtandena från de experter som de behöriga myndigheterna utsåg under det administrativa förfarandet).
51. I enlighet med artikel 46.1 och 46.3 i direktiv 2013/32 ska personer som ansöker om internationellt skydd ha ”rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol”, bland annat, mot beslut som fattas om ansökan. Rättsmedlet ska medföra en ”full … prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna”.(30)
52. Artikel 46 i direktiv 2013/32 – särskilt när den tolkas mot bakgrund av artikel 47 i stadgan – kräver således att nationella domstolar har möjlighet att genomföra en ingående, oberoende och kritisk prövning av alla relevanta sak- och rättsfrågor.(31) Detta måste enligt min uppfattning med nödvändighet omfatta en möjlighet att bortse från sakkunnigutlåtanden – som utgör en bevishandling som ska värderas tillsammans med övriga bevishandlingar – som en domare eventuellt anser vara partiska, ogrundade eller baserade på omtvistade metoder och teorier.
53. Under dessa förhållanden ankommer det på medlemsstaterna, enligt principen om processuell autonomi och med beaktande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, att i sin interna rättsordning föreskriva bestämmelser om bevisupptagning och om vilka bevis som är godtagbara vid den behöriga nationella domstolen eller om vilka principer som ska tillämpas vid nämnda domstols prövning av bevisvärdet för den bevisning som ingetts samt även vilken bevisning som krävs.(32) Domstolen fann dock att de nationella domstolarna, i enlighet med effektivitetsprincipen, dock inte kunde tillämpa bevisregler på ett sådant sätt att det i praktiken innebar att det införs orättvisa presumtioner som strider mot unionsinstrument eller till och med undergräver effektiviteten av de materiella bestämmelserna i dessa instrument.(33) Ett sådant problem skulle kunna uppkomma i en situation där den nationella domstolen tillämpar nationella bevisregler alltför strängt genom att godta irrelevant eller otillräcklig bevisning.
54. Det ankommer således på de nationella domstolarna att se till att de indicier som läggs fram är tillräckligt kvalificerade, precisa och överensstämmande för att utgöra stöd för den slutsats de drar av dem.(34) Dessa domstolar ska försäkra sig om att de skyddar sin egen frihet att avgöra om den bevisning som har lagts fram är tillräcklig, fram till dess att de, med kännedom om alla de uppgifter som framförts av båda parterna och de argument de åberopat och med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i det mål de har att pröva, anser sig kunna fatta ett slutligt avgörande i detta hänseende.(35)
55. En motsatt uppfattning skulle i stort sett innebära att domaren överger sin roll och omintetgör de garantier som uttryckligen föreskrivs i artikel 46 i direktiv 2013/32. Detta är i ännu högre grad fallet i fråga om sakkunnigutlåtanden som uttrycker en åsikt om rättsfrågor. Det ska exempelvis anmärkas att de experter som utsågs av Szegedi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged) i det nationella målet fann att den undersökning av F som hade genomförts av psykologer utsedda av de ungerska myndigheterna inte åsidosatte F:s grundläggande rättigheter. Detta verkar dock vara en rättslig bedömning som ska genomföras av de behöriga domarna, inte av en expert som har utsetts i förfarandet.(36)
IV. Förslag till avgörande
56. Mot bakgrund av det ovanstående förslår jag att domstolen ska besvara de frågor som har ställts av Szegedi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged, Ungern) på följande sätt:
Artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet, jämförd med artikel 1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, utgör inte hinder för att myndigheterna använder sig av sakkunnigutlåtanden från psykologer särskilt för att utvärdera den allmänna trovärdigheten hos den som ansöker om internationellt skydd, förutsatt att i) undersökningen av sökanden genomförs med dennes samtycke och på ett sätt som respekterar sökandens värdighet, privatliv och familjeliv, ii) utlåtandet grundar sig på metoder, principer och begrepp som är tillräckligt tillförlitliga och relevanta i de omständigheter som är aktuella i målet och som kan ge tillräckligt tillförlitliga resultat, och iii) sakkunnigutlåtandet inte är bindande för de nationella domstolar som prövar beslutet om ansökan.