FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PEDRO CRUZ VILLALÓN
föredraget den 16 oktober 2014(1)
Mål C‑266/13
L. Kik
mot
Staatssecretaris van Financiën
(begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna))
”Social trygghet för migrerande arbetstagare – Förordning (EEG) nr 1408/71 – Arbetstagare som arbetar på ett rörläggningsfartyg på internationellt vatten och över två medlemsstaters kontinentalsocklar – Skyldighet att vara ansluten – Tillämplig nationell lagstiftning”
1. Än en gång har EU-domstolen ombetts att uttala sig om reglerna i förordning (EEG) nr 1408/71 för att bestämma tillämplig lagstiftning.(2) I förevarande fall aktualiseras åter frågan om kontinentalsockelns rättsliga karaktär, liksom innebörden och räckvidden av den funktionella utsträckningen av medlemsstaternas suveränitet över detta område. Under alla förhållanden är det som verkligen är av intresse i förevarande mål den synbara svårigheten att tillämpa bestämmelserna i denna förordning på faktiska omständigheter som, enligt parternas uppfattning, bara möjliggör en lösning som bygger på en analog tillämpning. Jag ska emellertid försöka visa att förordningen själv tillhandahåller ett svar.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Internationell rätt
2. Förenta nationernas havsrättskonvention, som undertecknades i Montego Bay (Jamaica) den 10 december 1982, trädde i kraft den 16 november 1994, ratificerades av Konungariket Nederländerna den 28 juni 1996 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 98/392/EG av den 23 mars 1998.(3)
3. I artikel 60 i havsrättskonventionen, vilken har rubriken ”Konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner i den ekonomiska zonen”, föreskrivs följande:
”1. I den ekonomiska zonen skall kuststaten ha exklusiv rätt att uppföra samt att bemyndiga och reglera uppförandet, driften och användningen av
a) konstgjorda öar,
b) anläggningar och konstruktioner för de ändamål som avses i artikel 56 och andra ekonomiska ändamål,
c) anläggningar och konstruktioner som kan hindra kuststatens utövande av rättigheter i zonen.
2. Kuststaten skall ha exklusiv jurisdiktion över dessa konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner, inbegripet jurisdiktion i fråga om lagar och andra författningar rörande tullar, skatter, hälsovård, säkerhet och invandring.
…”
4. I artikel 77 i havsrättskonventionen, med rubriken ”Kuststatens rättigheter över kontinentalsockeln”, föreskrivs följande:
”1. Kuststaten utövar suveräna rättigheter över kontinentalsockeln i syfte att utforska den och utvinna dess naturtillgångar.
2. De i punkt 1 avsedda rättigheterna är exklusiva i den meningen att, om inte kuststaten själv utforskar kontinentalsockeln eller utvinner dess naturtillgångar, ingen annan får bedriva sådan verksamhet utan kuststatens uttryckliga medgivande.
3. Kuststatens rättigheter över kontinentalsockeln är oberoende av faktiskt eller symboliskt besittningstagande eller varje uttrycklig förklaring.
…”
5. Artikel 79 i konventionen, vilken har rubriken ”Undervattenskablar och rörledningar på kontinentalsockeln”, har följande lydelse:
”1. Alla stater äger rätt att lägga undervattenskablar och rörledningar på kontinentalsockeln i enlighet med bestämmelserna i denna artikel.
2. Med förbehåll för rätten att vidta skäliga åtgärder för undersökning av kontinentalsockeln, för bearbetning av dennas naturtillgångar och för förhindrande, begränsning och kontroll av förorening från rörledningar får kuststaten inte hindra utläggande eller bibehållande av sådana kablar eller rörledningar.
3. Utstakning av rörledningarnas sträckning på kontinentalsockeln måste godkännas av kuststaten.
4. Inget i denna del påverkar kuststatens rätt att fastställa villkor för kablar eller rörledningar som fortsätter in på dess territorium eller i dess territorialhav, eller dess jurisdiktion över kablar och rörledningar som byggs eller används i samband med undersökningen av dess kontinentalsockel eller vid bearbetningen av dennas tillgångar eller i samband med verksamheten på konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner under dess jurisdiktion.
…”
6. Artikel 80 i havsrättskonventionen, med rubriken ”Konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner på kontinentalsockeln”, har följande lydelse: ”Artikel 60 skall på motsvarande sätt tillämpas på konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner på kontinentalsockeln.”
B – Unionsrätt
1. Förordning nr 1408/71
7. Bland skälen i förordning nr 1408/71 är följande av intresse i förevarande mål:
”Bestämmelser om samordning av nationell lagstiftning om social trygghet ingår i den fria rörligheten för personer och bör bidra till förbättring av deras levnadsstandard och anställningsförhållanden.
…
Med anledning av de stora skillnaderna i nationell lagstiftning beträffande vilka som omfattas av lagstiftningen är det bättre att anta som princip att förordningen är tillämplig på alla personer som är försäkrade inom sociala trygghetssystem för anställda eller egenföretagare eller på grund av utövande av verksamhet för vilken de uppbär eller inte uppbär lön.
Man bör ta hänsyn till särdragen i varje nationell lagstiftning för social trygghet och endast utarbeta ett samordningssystem.
…
Det är lämpligt att anställda och egenföretagare som flyttar inom gemenskapen omfattas av en medlemsstats sociala trygghetsystem, så att man undviker kumulering genom flera medlemsstaters tillämpliga lagstiftning och de komplikationer som följer av detta.
…
För att på bästa sätt säkerställa lika behandling av alla arbetande som är verksamma på en medlemsstats territorium är det lämpligt att man fastställer att den lagstiftning som är tillämplig som allmän regel skall vara lagstiftningen i den medlemsstat på vars territorium den berörda personen utöv[a]r sin verksamhet som anställd eller egenföretagare.
Man bör göra undantag från denna allmänna regel i särskilda situationer då ett annat kriterium för anslutning är berättigat.
…”
8. Artikel 1 i förordning nr 1408/71 har rubriken ”Definitioner” och den har följande lydelse:
”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
a) Anställda respektive egenföretagare:
i) den som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda eller egenföretagare eller genom ett särskilt system för offentligt anställda.
…”
9. Under rubriken ”Personkrets” föreskrivs följande i artikel 2.1:
”Denna förordning skall gälla anställda, egenföretagare och studerande som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium samt deras familjemedlemmar och efterlevande.”
10. Avdelning II i förordningen, vilken har rubriken ”Bestämmande av tillämplig lagstiftning”, börjar med artikel 13 (”Allmänna regler”), där följande föreskrivs:
”1. Om något annat inte följer av artiklarna 14c och 14f skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.
2. Om något annat inte följer av artikel 14–17 gäller följande:
a) Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.
…
c) Den som är anställd ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga skall omfattas av denna stats lagstiftning.
…
f) Den för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom enligt någon av reglerna i föregående punkter eller enligt något undantag eller någon särskild bestämmelse i artikel 14–17 skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt uteslutande enligt bestämmelserna i den lagstiftningen.”
11. Artikel 14 i förordning nr 1408/71 (med rubriken ”Särskilda regler för andra anställda än sjömän”) har följande lydelse:
”Artikel 13.2 a skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:
…
2) För den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier skall fråga om tillämplig lagstiftning avgöras på följande sätt:
a) En person som hör till den resande eller flygande personalen hos ett företag som för andras eller egen räkning bedriver internationell befordran av passagerare eller gods med järnväg, landsvägstransporter, flyg eller inrikes sjöfart och som har sitt säte inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna stats lagstiftning med följande begränsningar:
i) Om företaget har en filial eller fast representation inom en annan medlemsstats territorium, skall den som arbetar vid denna filial eller fasta representation omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten.
ii) Den som huvudsakligen arbetar inom den medlemsstats territorium där han är bosatt skall omfattas av denna stats lagstiftning, även om det företag hos vilket han är anställd inte har sitt säte eller någon filial eller permanent representation inom det territoriet.
b) Andra anställda än de som anges i a skall omfattas av
i) lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium den anställde är bosatt, om han till viss del utför arbetet inom detta territorium eller om han är knuten till flera företag eller arbetsgivare inom olika medlemsstaters territorier,
ii) lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium det företag eller den person, som anställt honom har sitt säte eller är bosatt, om han inte är bosatt inom någon av de medlemsstaters territorier där han utför arbetet.
…”
12. I artikel 14b (”Särskilda regler för sjömän”) föreskrivs följande:
”Artikel 13.2 c skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:
…
4) Den som är anställd på ett fartyg, vilket för en medlemsstats flagga, och som får sin lön från ett företag eller en person som har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium skall omfattas av den sistnämnda statens lagstiftning, om han är bosatt inom denna stats territorium. Företaget eller personen som betalar lönen skall betraktas som arbetsgivare vid tillämpningen av den lagstiftningen.”
13. Artikel 15 i förordningen (”Regler om frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring”) har följande lydelse:
”1. Artiklarna 13–14d skall inte gälla frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring såvida det i en medlemsstat, för någon av de grenar som anges i artikel 4, inte finns annat än ett frivilligt försäkringssystem.
2. Om tillämpningen av två eller flera medlemsstaters lagstiftning medför dubbelförsäkring gäller följande:
– Vid ett obligatoriskt försäkringssystem och ett eller flera system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, skall personen omfattas endast av det obligatoriska försäkringssystemet.
…”
C – Avtal med Schweiziska edsförbundet (4)
14. I artikel 8 i avtalet mellan EG och Schweiz föreskrivs följande:
”De avtalsslutande parterna skall, i enlighet med bilaga II, fastställa bestämmelser för samordning av systemen för social trygghet, för att säkerställa särskilt
a) likabehandling,
b) fastställande av tillämplig lagstiftning,
c) sammanläggning av samtliga perioder som i de olika nationella lagstiftningarna beaktas för förvärv och bibehållande av rätten till förmåner samt för beräkning av dessa förmåners storlek,
d) utbetalning av förmåner till personer som är bosatta på de avtalsslutande parternas territorium, och
e) ömsesidigt administrativt bistånd och samarbete mellan myndigheter och institutioner.”
15. Artikel 1 i Bilaga II till avtalet mellan EG och Schweiz har följande lydelse:
”1. De avtalsslutande parterna är överens om att på området samordning av socialförsäkringssystemen sinsemellan tillämpa de gemenskapsrättsakter som det hänvisas till, i den lydelse dessa har den dag då avtalet undertecknas och så som dessa har ändrats i avsnitt A i denna bilaga eller därmed likvärdiga regler.
2. När begreppet ’medlemsstat(er)’ förekommer i de rättsakter som det hänvisas till i avsnitt A i denna bilaga avses utöver de stater som omfattas av gemenskapsrättsakterna i fråga även Schweiz.”
16. I avsnitt A i bilaga II hänvisas till förordning nr 1408/71, vilken har ersatts av förordning (EG) nr 883/2004(5) som är tillämplig från och med den 1 maj 2010. Själva bilaga II i avtalet mellan EG och Schweiz har uppdaterats genom beslut nr 1/2012 av den gemensamma kommitté som inrättats genom nämnda avtal,(6) med verkan från och med den 1 april 2012. I den nya versionen av bilaga II hänvisas det till förordning nr 883/2004. Det föreskrivs emellertid i artikel 90.1 i förordning nr 883/2004 och i bilaga II, avsnitt A, punkt 3 i avtalet mellan EG och Schweiz, i dess ändrade lydelse, att förordning nr 1408/71 ska tillämpas på faktiska omständigheter före den 1 april 2012.
D – Nederländsk rätt
17. Av beslutet att begära förhandsavgörande framgår att enligt de nederländska socialförsäkringslagarna är huvudregeln att personer med hemvist i Nederländerna omfattas av den obligatoriska socialförsäkringen och är skyldiga att erlägga avgifter till de försäkringar som föreskrivs i dessa lagar. Enligt artikel 12.1 i 1999 års förordning om utvidgning och begränsning av den personkrets som omfattas av socialförsäkringen (Besluit uitbreiding en beperking kring verzekerden volksverzekeringen 1999) är en person som bor i Nederländerna undantagsvis utesluten från socialförsäkringen om han eller hon under en sammanhängande period av minst tre månader enbart utför arbete utanför Nederländerna, såvida inte det arbetet enbart utförs inom ramen för en anställning hos en arbetsgivare som är bosatt eller har sitt säte i Nederländerna.
18. Enligt förordningen om obligatorisk socialförsäkring för sjöfolk (Besluit verzekeringsplicht zeevarenden) är den nederländska lagstiftningen om socialförsäkring för arbetstagare tillämplig när en sjöman som är bosatt i en medlemsstat arbetar för en arbetsgivare med säte i Nederländerna, ombord på ett fartyg som för en tredjestats flagg, när denna tredjestat inte är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
II – Faktiska omständigheter
19. Denna begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål mellan den nederländska socialförsäkringsgivaren och Kik, som är nederländsk medborgare och bosatt i Nederländerna. Han var anställd av ett schweiziskt företag och arbetade ombord på ett rörläggningsfartyg som förde panamansk flagg fram till den 31 maj 2004 på nederländskt territorium (och omfattades då av den obligatoriska socialförsäkringen i Nederländerna). Mellan den 1 juni och den 24 augusti 2004 arbetade han i tur och ordning ovanför Förenta staternas kontinentalsockel, på internationellt vatten, ovanför Nederländernas kontinentalsockel, ovanför Förenade kungarikets kontinentalsockel och slutligen ovanför Nederländernas kontinentalsockel igen.
20. Målet vid den nationella domstolen rör frågan huruvida Kik var skyldig att betala avgifter till den nederländska socialförsäkringen mellan den 1 juni och den 24 augusti 2004.
21. De nationella domstolarna (i första och andra instans) har funnit att svaret ska vara jakande, eftersom det i den nationella lagstiftningen föreskrivs att personer som är bosatta i Nederländerna omfattas av den obligatoriska socialförsäkringen och ska betala in avgifter till denna.
22. Kik har överklagat till Hoge Raad der Nederlanden, som har framställt denna begäran om förhandsavgörande.
III – Tolkningsfrågorna
23. Tolkningsfrågorna som hänsköts den 15 maj 2013 har följande lydelse:
”1 a. Ska reglerna om vilken personkrets som förordning (EEG) nr 1408/71 är tillämplig på och reglerna om de i avdelning II i förordningen upptagna lagvalsreglernas territoriella räckvidd tolkas så, att dessa lagvalsregler är tillämpliga i ett fall som det nu aktuella, där det rör sig om a) en i Nederländerna bosatt arbetstagare som b) är nederländsk medborgare, c) åtminstone tidigare har omfattats av den obligatoriska socialförsäkringen i Nederländerna, d) är anställd som sjöman av en arbetsgivare med säte i Schweiz, e) utför sitt arbete ombord på ett rörläggningsfartyg vars flaggstat är Panama och f) utför sitt arbete först utanför unionens territorium (ungefär tre veckor ovanför Förenta staternas kontinentalsockel och ungefär två veckor på internationellt vatten) och därefter ovanför Nederländernas kontinentalsockel (perioder på en månad respektive ungefär en vecka) och ovanför Förenade kungarikets kontinentalsockel (en period på drygt en vecka), samtidigt som g) inkomsterna från arbetet beskattas i Nederländerna?
1 b. Om denna fråga ska besvaras jakande, är förordning (EEG) nr 1408/71 då enbart tillämplig under de dagar då den berörda personen arbetar ovanför en EU-medlemsstats kontinentalsockel, eller är den också tillämplig under den föregående perioden under vilken han eller hon utför arbete på en annan plats, utanför unionens territorium?
2. Om förordning (EEG) nr 1408/71 är tillämplig på en sådan arbetstagare som avses i fråga 1a, vilket lands eller vilka länders lag är då tillämplig enligt förordningens regler?” (Beslutsdel i beslutet att begära förhandsavgörande).
IV – Förfarandet vid domstolen
24. Kik, den nederländska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Samtliga dessa närvarade vid förhandlingen den 3 juli 2014 och de anmodades där av domstolen att koncentrera sina muntliga yttranden till den andra tolkningsfrågan som Hoge Raad har hänskjutit.
V – Argument
A – Den första frågan
25. Samtliga parter anser att förordning nr 1408/71 är tillämplig under sådana omständigheter som föreligger i förevarande mål. Den nederländska regeringen anser dessutom att förordningen i fråga är tillämplig för hela den aktuella perioden.
B – Den andra frågan
26. Kik och kommissionen anser att behörigheten under sådana omständigheter som föreligger i förevarande mål och enligt den rättspraxis som följer av domen i målet Aldewereld,(7) ska ligga hos den stat där arbetsgivaren har sitt säte, det vill säga Schweiziska edsförbundet.
27. Den nederländska regeringen anser att behörig stat i enlighet med artiklarna 13.2 f och 14.2 b i) i förordning nr 1408/71 är den stat där arbetstagaren är bosatt.
VI – Bedömning
28. Hoge Raad har frågat domstolen huruvida förordning nr 1408/71 är tillämplig under sådana omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen, och, om så är fallet, vilket lands eller vilka länders lag som är tillämplig enligt lagvalsreglerna i denna förordning. Såväl den hänskjutande domstolen som parterna i målet anser att dessa regler inte innehåller några uttryckliga föreskrifter om ett fall som det förevarande.
29. För att kunna behandla frågan på rätt sätt är det nödvändigt att noga fastställa vilka omständigheterna i målet är.
A – Kiks anställningsvillkor under den period som tolkningsfrågorna avser.
30. Kik är nederländsk medborgare och bosatt i Nederländerna. Fram till den 31 maj 2004 arbetade han för ett företag med säte i Nederländerna och omfattades av den obligatoriska socialförsäkringen i den medlemsstaten.
31. Sedan den 1 juni 2004 är han anställd som sjöman av ett schweiziskt företag och arbetar ombord på ett fartyg som för panamansk flagg. Det finns inga uppgifter om att han från och med den tidpunkten skulle ha varit försäkrad i Schweiz, men däremot att han från och med den 25 augusti 2004 inte längre omfattades av den obligatoriska försäkringen i Nederländerna, eftersom det i nederländsk lag föreskrivs att skyldigheten att vara försäkrad i landet upphör när man har arbetat minst tre månader utan avbrott utanför Nederländerna för en arbetsgivare som inte har hemvist i Nederländerna. Kik har i övrigt hela tiden betalat skatt i Nederländerna.
32. Den omtvistade perioden sträcker sig mellan den 1 juni och den 24 augusti 2004. Under denna period arbetade Kik a) tre veckor över Förenta staternas kontinentalsockel, b) två veckor på internationellt vatten, c) en månad och en vecka över Nederländernas kontinentalsockel och d) en vecka över Förenade kungarikets kontinentalsockel.
33. Det innebär att av de totalt tre månader som målet avser, arbetade Kik i en månad och en vecka över Nederländernas kontinentalsockel. Under en vecka arbetade han över Förenade kungarikets kontinentalsockel, vilket innebär att han under de sammanlagt tre månader som är aktuella här arbetade i fem veckor i områden som ligger helt utanför unionen (internationellt vatten och en tredje stats kontinentalsockel). Med andra ord arbetade han under mer än halva den omtvistade perioden över en medlemsstats kontinentalsockel.(8)
B – Den första frågan
34. Den hänskjutande domstolen har till att börja med frågat huruvida förordning nr 1408/71 är tillämplig under omständigheterna i målet och, om så är fallet, huruvida den endast är tillämplig under de dagar då Kik arbetade över en medlemsstats kontinentalsockel eller även under den tid då han arbetade utanför unionens territorium.
35. Jag instämmer med samtliga parter om att förordning nr 1408/71 utan tvivel är tillämplig, eftersom det i artikel 2.1 i förordningen föreskrivs att den ”skall gälla anställda … som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat”. I det aktuella fallet omfattades Kik av den allmänna socialförsäkringen i Nederländerna fram till den 25 augusti 2004. Frågan är huruvida han från och med den 1 juni det året egentligen borde ha omfattats av lagstiftningen i en annan medlemsstat eller motsvarande, vilket innebär att man måste tillämpa lagvalsreglerna i artikel 13 i förordning nr 1408/71 för att avgöra vilket lands lag som var tillämplig.
36. Enligt min uppfattning är det inte svårt att besvara frågan huruvida det arbete som Kik utförde över den nederländska och Förenade kungarikets kontinentalsockel ska anses ha utförts inom unionens territorium. Enligt den rättspraxis som följer av domstolens dom av den 17 januari 2012 i målet Salemink,(9) ska arbete som utförs över en medlemsstats kontinentalsockel i funktionellt hänseende anses utgöra en del av dess suveräna territorium och således kan inte tillämpningen av unionsrätten inskränkas. Domstolen slog i det målet fast att detta gällde beträffande arbete som utförs ”på denna kontinentalsockel, inom ramen för utforskning och/eller utvinning av naturtillgångar”.(10) I det här aktuella fallet arbetade Kik på ett rörläggningsfartyg som bedrev verksamhet över unionens kontinentalsockel. Det innebär att det i princip inte bedrev en verksamhet som kunde anses vara ”utforskning och/eller utvinning av naturtillgångar på kontinentalsockeln”.
37. Kontinentalsockeln omfattas visserligen i viss mån av kuststatens suveränitet när undervattenskablar och rörledningar dras där. I artikel 79.3 i havsrättskonventionen föreskrivs nämligen att ”[u]tstakning av rörledningarnas sträckning på kontinentalsockeln måste godkännas av kuststaten”. Enligt artikel 79.4 gäller detta med förbehåll för ”kuststatens rätt att fastställa villkor för kablar eller rörledningar som fortsätter in på dess territorium”, och ”dess jurisdiktion över kablar och rörledningar som byggs eller används i samband med undersökningen av dess kontinentalsockel eller vid bearbetningen av dennas tillgångar eller i samband med verksamheten på konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner under dess jurisdiktion”.
38. Detta så att säga minimala spår av suverän makt som säkerställs genom havsrättskonventionen skulle preliminärt kunna anses tillräckligt för att kontinentalsockeln även i det aktuella fallet ska anses utgöra en del av unionens territorium, i funktionellt och begränsat hänseende. I sin dom i målet Salemink slog domstolen emellertid fast att det finns ett nödvändigt samband mellan en medlemsstats utnyttjande av ”sina ekonomiska rättigheter för utforskning och/eller utvinning av naturtillgångar på sin kontinentalsockel” och den omständigheten att den ”inte [kan] inskränka tillämpningen av unionsbestämmelser som syftar till att säkerställa den fria rörligheten för arbetstagare som arbetar på sådana anläggningar”.(11) Det förefaller således uppenbart att ”funktionaliteten” hos kuststatens suveränitet över kontinentalsockeln endast uppkommer när denna sockel är föremål för utforskning och/eller utvinning som kräver närvaro av arbetstagare, men däremot inte när kontinentalsockeln bara är det område över vilket man bedriver någon annan verksamhet än utforskning och/eller utvinning, vilken kuststaten endast har befogenhet att godkänna, och som inte kräver att något arbete utförs.
39. Detta är emellertid irrelevant i förevarande mål, eftersom jag anser att förordning nr 1408/71 är tillämplig även om Kik hela tiden under den omtvistade perioden skulle anses ha arbetat utanför unionens territorium.
40. Enligt fast rättspraxis är denna omständighet irrelevant om det finns en tillräckligt nära anknytning mellan anställningsförhållandet och en medlemsstats territorium.(12) Domstolen har slagit fast att om en arbetstagare arbetar på ett fartyg, utgör platsen där arbetstagaren har anställts en sådan anknytning, liksom den lag som är tillämplig på anställningsavtalet, anslutningen till ett socialförsäkringssystem och platsen där han betalar skatt på sin lön.(13) I förevarande fall finns det enligt min uppfattning en tillräckligt nära anknytning till unionens territorium från och med den tidpunkt då Kik börjar betala skatt i Nederländerna. Enligt den nederländska regeringens yttrande(14) uppbär han lön antingen i Nederländerna eller i Schweiz och det kan därför presumeras – eftersom Kik inte har lämnat några upplysningar som möjliggör en annan slutsats – att det är lagen i någon av dessa stater som är tillämplig på anställningsavtalet.
41. Jag föreslår följaktligen i denna del att domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan från Hoge Raad så, att förordning nr 1408/71, under sådana omständigheter som föreligger i målet, är tillämplig för hela den omtvistade perioden, det vill säga mellan den 1 juni och den 24 augusti 2004.
C – Den andra frågan
42. Det ska nu prövas vilken lagstiftning som enligt förordning nr 1408/71 ska tillämpas på en arbetstagare som befinner sig i Kiks situation under den period som avses i målet vid den nationella domstolen.
43. Svårigheten med denna fråga är att förordning nr 1408/71 inte tycks innehålla någon lagvalsregel som är specifikt tillämplig på ett fall som det här aktuella. Det ska således undersökas om detta första intryck stämmer.
44. Bland alla de fall som behandlas i Avdelning II (”Bestämmande av tillämplig lagstiftning”; artiklarna 13–17a) i förordning nr 1408/71, är det bara de som avses i artikel 13 (”Allmänna regler”) och artikel 14b (”Särskilda regler för sjömän”) som är av intresse här.(15) Av dessa motsvarar följande inte omständigheterna i Kiks fall enligt min uppfattning:
a) Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium (artikel 13.2 a), varvid denna medlemsstats lagstiftning ska tillämpas. Detta är inte fallet med Kik, vilken såsom framgått inte arbetar inom någon medlemsstats territorium. Om en medlemsstats kontinentalsockel i det aktuella fallet skulle anses vara unionens territorium, har han under alla förhållanden inte bara arbetat i en medlemsstat utan två (Nederländerna och Förenade kungariket).
b) Den som är egenföretagare inom en medlemsstats territorium (artikel 13.2 b), varvid den statens lagstiftning ska tillämpas. Så är uppenbart inte fallet med Kik, som är anställd.
c) Den som är anställd ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga (artikel 13.2 c), varvid den statens lagstiftning ska tillämpas. Inte heller detta gäller i förevarande mål, eftersom Kik arbetar på ett fartyg som för panamansk flagg.
d) Offentligt anställda och personer som behandlas som sådana (artikel 13.2 d).
e) Den som är inkallad till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring (artikel 13.2 e).
f) Den som är anställd hos ett företag till vilket han normalt är knuten, antingen inom en medlemsstats territorium eller ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga, och som sänds ut av detta företag att utföra arbete för detta företags räkning ombord på ett fartyg som för en annan medlemsstats flagga (artikel 14b.1), vilken ska omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten. Det är inte heller uppenbart att så är fallet med Kik, eftersom det inte finns några uppgifter om att han ”normalt är knuten” till den schweiziska arbetsgivaren, eller att han av ovan angivna skäl har arbetat inom unionens territorium eller ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagg.
g) Den som normalt är egenföretagare, antingen inom en medlemsstats territorium eller ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga (artikel 14b.2). Ingen av de ovannämnda omständigheterna föreligger i det aktuella målet.
h) Den som utför arbete inom en medlemsstats territorialvatten eller hamn (artikel 14b.3). Kik har inte arbetat i något sådant område.
i) Den som är anställd på ett fartyg, vilket för en medlemsstats flagga, och som får sin lön från ett företag eller en person som har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium (artikel 14b.4): Han ska omfattas av den sistnämnda statens lagstiftning, om han är bosatt inom denna stats territorium. (Så är inte fallet med Kik. Han uppfyller inte det första villkoret eftersom han arbetar på ett panamanskt fartyg).
45. Eftersom det inte går att använda sig av de lösningar som föreskrivs för de ovannämnda fallen, skulle en möjlighet kunna vara att tillämpa bestämmelserna i artikel 14 i förordningen analogt. Den nederländska regeringen har också föreslagit en analog tillämpning av artikel 14.2 b, vilken avser den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier och som inte hör till den resande eller flygande personalen hos ett företag som bedriver internationell befordran.
46. Att använda sig av en analog tillämpning är naturligtvis en rimlig lösning om de bestämmelser som är direkt tillämpliga på sjömän som Kik inte gör det möjligt att avgöra vilken lagstiftning som är tillämplig i det aktuella fallet.
47. Det finns emellertid en bestämmelse i förordningen som den nederländska regeringen vid ett tillfälle har hänvisat till och som gör det onödigt att försöka hitta en analog lösning. Det handlar om artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71, där det föreskrivs att ”[d]en för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom enligt någon av reglerna i föregående punkter … skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt uteslutande enligt bestämmelserna i den lagstiftningen”. Möjligheten att tillämpa denna bestämmelse här påtalades i samband med förhandlingen i målet och jag anser att den är fullt tillämplig på Kiks fall.
48. Det har i målet framgått (och ingen har ifrågasatt det) att Kik omfattades av nederländsk lagstiftning fram till den 31 maj 2004. Därefter upphörde denna lagstiftning i princip att vara tillämplig, eftersom ingen av de regler som föreskrivs i förordning nr 1408/71 och som ovan behandlats medför en tillämpning av nederländsk rätt. Å andra sidan föreskriver dessa regler inte nödvändigtvis att en annan medlemsstats lagstiftning ska tillämpas, eftersom Kiks arbetsförhållanden inte överensstämmer med något av de fallen.
49. I ett fall av den här karaktären, det vill säga där den dittills tillämpade lagstiftningen inte längre ska tillämpas och ingen annan lagstiftning är tillämplig – vilket är exakt den situation som avses i artikel 13.2 f – används i förordning nr 1408/71 generellt kriteriet om arbetstagarens bosättning för att avgöra vilken lagstiftning som är tillämplig. Enligt detta kriterium ska Kik, som är bosatt i Nederländerna, omfattas av den medlemsstatens lagstiftning.
50. Början av denna bestämmelse (”[d]en för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla …”) ger intuitivt en antydan om att följden knappast kan bli att den lagstiftning som just har upphört att gälla skulle vara tillämplig. Om den nederländska lagstiftningen i Kiks fall upphörde att gälla efter den 31 maj 2004, kan det förefalla märkligt att det i förordning nr 1408/71 skulle föreskrivas att denna lagstiftning ska tillämpas, med tanke på att den har upphört att gälla just på grund av denna förordning.
51. Emellertid förhåller det sig så att även om det är samma lagstiftning – den nederländska – som upphör att gälla efter den 31 maj 2004 och som, till följd av detta, börjar gälla igen på grund av förordning nr 1408/71, är det olika rättsliga grunder som gör att lagstiftningen först upphör att gälla och därefter blir obligatoriskt tillämplig.
52. Den nederländska lagstiftningen var tillämplig fram till den 31 maj 2004, eftersom Kik fram till den dagen var anställd av ett företag med säte i Nederländerna, där han också var bosatt, arbetade och betalade skatt. Enligt den nederländska lagstiftningen upphörde den att gälla från och med den tidpunkt då Kik hade arbetat i tre månader utan avbrott utanför Nederländerna för en arbetsgivare med säte i Schweiz. I en sådan situation, där villkoret i artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71 att ”lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla” är uppfyllt (”utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom”), blir arbetstagarens bosättning enligt samma bestämmelse det avgörande kriteriet för att bestämma vilken lag som ska tillämpas. I det aktuella fallet leder detta kriterium händelsevis åter fram till den nederländska lagstiftningen, det vill säga den lagstiftning vars upphörande gjorde det nödvändigt att söka efter en annan tillämplig lagstiftning. Även om det praktiskt taget rör sig om samma lagstiftning bygger tillämpningen av den på olika rättsliga grunder i respektive fall: Den upphörde att gälla när Kiks arbetsförhållanden ändrades (den 31 maj 2004) och började åter gälla på grund av det kriterium för att bestämma vilken lagstiftning som är tillämplig som föreskrivs i förordning nr 1408/71 för den situation som Kik befann sig i efter den 31 maj 2004. I det ena fallet var den nederländska lagstiftningen tillämplig på grund av att Kik bodde och arbetade i Nederländerna för ett företag med säte i den medlemsstaten och i det andra fallet, då den upphörde att gälla när hans förhållanden ändrades, var det lagstiftningen på den plats där han var bosatt.
53. Jag anser således att det inte finns något behov av att använda sig av en analog tillämpning av bestämmelser i förordning nr 1408/71 som inte är avsedda att tillämpas på ett fall som det här aktuella, utan att artikel 13.2 f omedelbart och i första hand tillhandahåller svaret på frågan om vilken lag som är tillämplig här.
54. Följaktligen föreslår jag i denna del att domstolen ska besvara den andra tolkningsfrågan så, att det följer av artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71 att nederländsk lagstiftning ska tillämpas på Kik, eftersom han är bosatt där.
VII – Förslag till avgörande
55. Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts enligt följande:
”1. Under sådana omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen är rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, tillämplig med avseende på hela den omtvistade perioden.
2. Enligt artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71 ska en arbetstagare under sådana omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han eller hon är bosatt.”