Talan väckt den 11 juni 2013 – Pappalardo m.fl mot kommissionen

(Mål T-316/13)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Salvatore Aniello Pappalardo (Cetara, Italien), Pescatori La Tonnara Soc. coop. (Cetara); Fedemar Srl (Cetara); Testa Giuseppe E C. Snc (Catania, Italien); Pescatori San Pietro Apostolo Srl (Cetara); Camplone Arnaldo & C. Snc di Camplone Arnaldo EC (Pescara, Italien) och Valentino Pesca Sas di Camplone Arnaldo & C. (Pescara) (ombud: advokaterna V. Cannizzaro och L. Caroli)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökandena yrkar att tribunalen ska

fastställa att Europeiska kommissionen har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för den åsamkade skadan till följd av antagandet av förordning nr 530/2008 av den 12 juni 2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45 °V och i Medelhavet, vilken ogiltigförklarats genom domstolens dom av den 17 mars 2011 i mål C-221/09, AJD Tuna Ltd,

i konsekvens därmed förplikta Europeiska kommissionen att ersätta åsamkade skador, och

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökandena i förevarande talan menar att kommissionen har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för att den, genom förordning 530/2008, olagligen föreskrev att fiske efter blåfenad tonfisk med snörpvadsfartyg som är registrerade i Grekland, Frankrike, Italien, Cypern och Malta eller seglar under dessa medlemsstaters flagg är förbjudet från och med den 16 juni 2008, medan motsvarande förbud för sådana fartyg registrerade i Spanien började gälla först den 23 juni 2008.

Enligt sökandena är i förvarande fall samtliga villkor för att de europeiska institutionernas utomobligatoriska ansvar i samband med lagstiftande åtgärder ska träda in uppfyllda, det vill säga ett allvarligt åsidosättande av en rättsregel till skydd för enskilda, en uppkommen skada och ett direkt orsakssamband mellan den påstådda skadan och nämnda handlande.

Det påpekas i det avseendet att förordning 530/2008 ogiltigförklarades helt av domstolen på grund av att den stred mot principen om icke-diskriminering och att det följer av fast rättspraxis att ett åsidosättande av principen om icke-diskriminering utgör en av förutsättningarna för att det ska röra sig om ett allvarligt åsidosättande av en rättsregel av högre rang som är avsedd att skydda enskilda.