DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 4 september 2014 (*)
”Överklagande – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaderna för blixtlås och övriga fästanordningar samt maskiner för att sätta fast dessa – Successivt ansvar – Det föreskrivna taket för böter – Artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 – Begreppet företag – Personligt ansvar – Proportionalitetsprincipen – Avskräckande multiplikator”
I mål C‑408/12 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 3 september 2012,
YKK Corporation, Tokyo (Japan),
YKK Holding Europe BV, Sneek (Nederländerna),
YKK Stocko Fasteners GmbH, Wuppertal (Tyskland),
företrädda av D. Arts, W. Devroe, E. Winter och F. Miotto, avocats,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av A. Bouquet och R. Sauer, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta samt domarna J. L. da Cruz Vilaça (referent), G. Arestis, J.-C. Bonichot och A. Arabadjiev,
generaladvokat: M. Wathelet,
justitiesekreterare: handläggaren V. Tourrès,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 oktober 2013,
och efter att den 12 februari 2014 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 YKK Corporation (nedan kallat YKK Corp.»), YKK Holding Europe BV (nedan kallat YKK Holding) och YKK Stocko Fasteners GmbH (nedan kallat YKK Stocko) har yrkat att domstolen ska upphäva den av Europeiska unionens tribunal meddelade domen YKK m.fl./kommissionen (T‑448/07, EU:T:2012:322) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade deras talan om, i första hand, ogiltigförklaring av beslut K(2007) 4257 slutlig av den 19 september 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/39.168 – PO/Hårda sybehör: Fästanordningar) (nedan kallat det omtvistade beslutet), såvitt avsåg dem, och, i andra hand, upphävande eller nedsättning av de böter de påförts genom detta beslut, av vilket en sammanfattning har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning den 26 februari 2009 (EUT C 47, s. 8).
Tillämpliga bestämmelser
2 I artikel 23.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, s. 1), föreskrivs följande:
”Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssamman-slutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) överträder artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG], eller
...
För varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 [procent] av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.
…”
3 I avsnitt D i kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EUT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat 1996 års meddelande om samarbete) föreskrevs följande:
”1. Om ett företag samarbetar utan att alla de villkor som anges i avsnitt B eller C är uppfyllda kommer det att beviljas en nedsättning med 10–50 [procent] av det bötesbelopp som det skulle ha ålagts om det inte hade samarbetat.
2. Detta kan ske i till exempel följande fall:
– Ett företag förser kommissionen med upplysningar, dokument eller annat bevismaterial som bidrar till att fastställa att överträdelsen har begåtts, innan ett meddelande om anmärkningar sänds ut.
– Ett företag informerar kommissionen om att det inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på, efter det att det har tagit emot ett meddelande om anmärkningar .”
4 I avsnitt B i kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat 2002 års meddelande om samarbete) föreskrivs följande:
”20. Företag som inte uppfyller villkoren i avsnitt A ovan kan beviljas nedsättning av böter som annars skulle ha ålagts dem.
21. För att uppfylla villkoren måste ett företag förse kommissionen med bevis på den misstänkta överträdelsen som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in. Dessutom måste det upphöra med sin inblandning i den misstänkta överträdelsen senast vid den tidpunkt då företaget inkommer med bevismaterialet.
…
23. Kommissionen kommer att avgöra följande i de slutgiltiga beslut som fattas för att fullborda det administrativa förfarandet:
a) Huruvida det bevismaterial som ett företag lämnat har ett betydande mervärde jämfört med det bevismaterial som kommissionen besitter vid samma tidpunkt.
b) Hur omfattande nedsättning ett företag kommer att åtnjuta vilket kommer att bestämmas enligt det följande på grundval av de böter som annars skulle ha ålagts företagen. För
– det första företaget som uppfyller villkoren i punkt 21 får en nedsättning med 30–50 [procent],
– det andra företaget som uppfyller villkoren i punkt 21 får en nedsättning med 20–30 [procent],
– övriga företag som uppfyller villkoren i punkt 21 får en nedsättning med upp till 20 [procent].
För att bestämma nivån av nedsättning inom dessa kategorier kommer kommissionen att beakta tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet som uppfyller villkoren i punkt 21 och i vilken omfattning det representerar mervärde. Den kan också beakta i vilken grad och med vilken kontinuitet företaget samarbetar efter det datum bevismaterialet lämnats in.
Om ett företag lämnar in bevismaterial som gäller för kommissionen tidigare okända sakförhållanden som har ett direkt samband med den misstänkta kartellens betydelse och varaktighet, kommer kommissionen inte att beakta dessa element när den avgör vilka böter som skall åläggas det företag som tillhandahållit detta bevismaterial.
…
28. Från den 14 februari 2002 ersätter detta meddelande 1996 års meddelande i alla de fall där inget företag har kontaktat kommissionen för att dra nytta av den gynnsamma behandling som omtalas i det meddelandet. När kommissionen har tillräcklig erfarenhet av att tillämpa detta meddelande kommer den att undersöka huruvida det är nödvändigt att ändra det.”
Bakgrund till tvisten
5 Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet framställs i punkterna 1–6, 8, 10, 12, 14, 16–18 och 20 i den överklagade domen enligt följande:
”1 Den första sökanden, YKK Corp., är ett japanskt företag. Det är ett av de världsledande företagen på marknaden för blixtlås, men bedriver även verksamhet inom sektorn för ’övriga fästanordningar’.
2 Den andra sökanden, [YKK Holding], är ett företag etablerat i Nederländerna. Det har 24 dotterbolag [däribland] [YKK Stocko]. Företaget är ett helägt dotterbolag till YKK Corp. Dess dotterbolag tillverkar knappar och fästanordningar. Företaget varken tillverkar, säljer eller distribuerar några av dessa produkter. Det är ett rent finansiellt holdingbolag.
3 Den tredje sökanden, [YKK Stocko], tidigare Stocko Fasteners GmbH och Stocko Verschlußtechnik GmbH & Co. KG, är ett tyskt bolag i Wuppertal. Bolaget bildades år 1901 och registrerades som YKK Stocko Fasteners i september 1995, när YKK Holding förvärvade 76 procent av bolaget innan det förvärvade hela bolaget i mars 1997.
4 Sektorn för tillverkning av fästanordningar kan delas upp i två stora kategorier, nämligen blixtlås och ’övriga fästanordningar’. I den senare kategorin ingår olika typer av tryckknappar, snäppfästen och tryckfästanordningar, men också klämlås, spännen, öljetter, jeansknappar, nitar och accessoarer i metall och plast ägnade för läder- och beklädnadsindustrin.
5 Den 7 och den 8 november 2001 företog Europeiska gemenskapernas kommission undersökningar … Undersökningarna ägde rum i lokaler tillhörande olika tillverkare av hårda sybehör, andra sybehör och sytråd (bland annat Entaco Ltd, Coats plc och William Prym GmbH & Co. KG), samt även i lokaler tillhörande Fachverband Verbindungs- und Befestigungstechnik [en tysk företagssammanslutning inom metallvarusektorn] (nedan kallad VBT).
6 Den 26 november 2001 inkom Prymkoncernen och Coatskoncernen med ansökningar om att [1996 års meddelande om samarbete] skulle tillämpas på blixtlåssektorn.
…
8 [YKK Stocko] (numera YKK Stocko Fasteners) inkom den 8 augusti 2003 med en ansökan avseende ’övriga fästanordningar’, med åberopande av [2002 års meddelande om samarbete].
…
10 Den 16 september 2004 riktade kommissionen ett meddelande om invändningar (nedan kallat meddelandet om invändningar) avseende ’övriga fästanordningar’, maskiner för att sätta fast dessa och blixtlås till bolagen Prym Fashion, William Prym, Éclair Prym, Fiocchi Prym, Fiocchi Snaps France, YKK Stocko Fasteners, YKK Holding, YKK Corp., Coats, A. Raymond, Berning & Söhne, Berning France, Scovill Fasteners Europe (tidigare Unifast), Scovill Fasteners och VBT.
…
12 Den 12 november 2004 inkom Prymkoncernen, på alla sina dotterbolags vägnar, med en ansökan om immunitet och, i andra hand, nedsättning av bötesbeloppet avseende ’övriga fästanordningar’, med åberopande av 2002 år meddelande om samarbete.
…
14 Den 18 februari 2005 inkom YKK-koncernen med en ansökan om nedsättning av bötesbeloppet avseende ’övriga fästanordningar’, med åberopande av 2002 års meddelande om samarbete.
…
16 Den bevisning som förebringats till stöd för Prymkoncernens och YKK-koncernens ansökningar om att få omfattas av 2002 års meddelande om samarbete gjorde det möjligt för kommissionen att den 7 mars 2006 ställa ett kompletterande meddelande om invändningar till de berörda bolagen (nedan kallat det kompletterande meddelandet om invändningar).
17 Det kompletterande meddelandet om invändningar avseende ’övriga fästanordningar’, maskiner för att sätta fast dessa och blixtlås riktade sig till bolagen A. Raymond, Berning & Söhne och Berning France, Coats och Coats Deutschland och Éclair Prym, Prym Fashion, Fiocchi Prym, Scovill Fasteners Europe, Scovill Fasteners, William Prym, YKK Corp., YKK Holding och [YKK Stocko], samt till VBT. ...
18 Det kompletterande meddelandet om invändningar gällde samma produkter som meddelandet om invändningar, och i det förstnämnda korrigerades, preciserades, sammanfattades och utvecklades invändningarna i den mån det behövdes. ...
…
20 Efter samråd med rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor och med beaktande av förhörsombudets slutrapport antog kommissionen den 19 september 2007 [det omtvistade beslutet].”
6 I det omtvistade beslutet konstaterade kommissionen dels förekomsten av fyra separata överträdelser av unionens konkurrensregler på området för hårda sybehör och fästanordningar, dels att klagandena hade deltagit i tre av dessa nämligen följande:
– Ett samarbete mellan maj 1991 och mars 2001, på marknaden för fästanordningar i metall och plast (”övriga fästanordningar”) och maskiner för att sätta fast dessa, inom de så kallade Basel-Wuppertal- och Amsterdamcirklarna (nedan kallat BWA-samarbetet). Inom ramen för detta samarbete kom deltagarna vid möten överens om samordnade prishöjningar och de utbytte konfidentiell information om priser och genomförandet av prishöjningar, på tysk och europeisk nivå.
– Ett bilateralt samarbete mellan åren 1999–2003 på marknaden för övriga fästanordningar, vilket Prymkoncernen och YKK-koncernen deltog i. Denna överträdelse bestod i avtal och samordnade förfaranden som på europeisk och global nivå avsåg uppdelning av kunder, fastställande av priser (särskilt minimi-, genomsnitts- och riktpriser) och övervakning av prishöjningar genom regelbundet utbyte av prislistor och täta bilaterala kontakter.
– Ett trepartssamarbete mellan april 1998 och november 1999 på marknaden för blixtlås, vilket YKK-koncernen, Coatskoncernen och Prymkoncernen deltog i (nedan kallat trepartssamarbetet). Inom denna ram utbytte dessa tre koncerner prisinformation och kom överens om en metod för fastställande av minimipriser för standardprodukter på den europeiska marknaden (nedan kallat trepartsamarbetet).
7 Följaktligen ålade kommissionen de berörda företagen böter för överträdelsen av artikel 81 EG vars belopp beräknades på grundval av den metod som föreskrivs i riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, p. 3, nedan kallade 1998 års riktlinjer) samt i 1996 års meddelande om samarbete och 2002 års meddelande om samarbete.
8 Vad beträffar BWA-samarbetet ålades följande företag böter i det omtvistade beslutet:
– A. Raymond Sarl: 8 325 000 euro.
– Berning & Söhne GmbH & Co. KG: 1 123 000 euro.
– Scovill Fasteners Europe SA och Scovill Fasteners Inc., solidariskt ansvariga: 6 002 000 euro.
– William Prym GmbH & Co. KG och Prym Inovan GmbH & Co. KG, solidariskt ansvariga: 24 913 000 euro.
– YKK Stocko: 68 250 000 euro (varav YKK Corp. och YKK Holding är solidariskt ansvariga för ett belopp på 49 000 000 euro).
– Fachverband Verbindungs- und Befestigungstechnik: 1 000 euro.
9 Enligt det omtvistade beslutet deltog YKK Stocko i överträdelsen så länge den pågick, det vill säga i nio år och nio månader, medan YKK Corp. och YKK Holding börjande delta i överträdelsen (direkt eller indirekt) först efter förvärvet av det tyska bolaget Stocko år 1997 (numera YKK Stocko), och deltog däri under fyra år (skälen 466–468 och artikel 1.1 i det omtvistade beslutet).
10 Detta är skälet dels till att YKK Corp. och YKK Holding inte hölls ansvariga för betalningen av hela det bötesbelopp som YKK Stocko ålades, utan enbart för 49 000 000 euro, dels till att sistnämnda bolag ensamt hölls ansvarigt för betalningen av återstående 19 250 000 euro av de böter som bolaget ålagts (artikel 2.1 i det omtvistade beslutet).
11 Beträffande det bilaterala samarbetet mellan Prym och YKK, ålades YKK Corp., YKK Holding och YKK Stocko solidariskt böter på 19 500 000 euro. Enligt det omtvistade beslutet ansågs däremot Prymkoncernen uppfylla villkoren för att beviljas fullständig immunitet mot böter, som det annars skulle ha ålagts för sin delaktighet i denna överträdelse.
12 Vad slutligen beträffar de överträdelser som begicks inom ramen för trepartssamarbetet ålades böter enligt följande:
– YKK Corp. och YKK Holding, solidariskt ansvariga: 62 500 000 euro.
– Coats Holdings Ltd. och Coats Deutschland GmbH, solidariskt ansvariga: 12 155 000 euro.
– William Prym GmbH & Co. KG och Prym Inovan GmbH & Co. KG, solidariskt ansvariga: 6 727 500 euro (varav Éclair Prym Group SA är solidariskt ansvarigt för 5 850 000 euro).
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
13 Klagandena åberopade åtta grunder till stöd för talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Tribunalen ändrade ordningen för sin prövning av grunderna och delade upp dem i följande tre kategorier:
14 För det första åberopade klagandena fem grunder avseende trepartssamarbetet, vilka i huvudsak avsåg följande:
– Det saknades bevis för att det förelåg en överträdelse (den första grunden).
– Det hade gjorts en felaktig bedömning av dels överträdelsens art och genomförande, dels överträdelsens konkreta påverkan (den andra, den tredje och den fjärde grunden).
– Felaktig tillämpning av 1996 och 2002 års meddelanden om samarbete (den femte grunden).
15 För det andra åberopade klagandena två grunder avseende BWA-samarbetet, under vilka de, utan att ifrågasätta att det förelåg en överträdelse, gjorde gällande följande:
– Bötesbegränsningen hade tillämpats på ett felaktigt sätt genom att kommissionen inte hade tillämpat taket på 10 procent på dotterbolaget YKK Stocko för perioden före YKK Holdings förvärv av bolaget år 1997 (den sjätte grunden).
– Felaktig tillämpning av den avskräckande multiplikatorn vid beräkningen av de böter som YKK Stocko ålagts med avseende på perioden före nämnda förvärv (den sjunde grunden).
16 För det tredje åberopade klagandena en åttonde grund, vilken var gemensam för de överträdelser som hängde samman med trepartssamarbetet och BWA‑samarbetet. Grunden avsåg att principen om likabehandling och proportionalitetsprincipen hade åsidosatts vad beträffar tillämpningen av den avskräckande multiplikatorn på 1,25 vid beräkningen av böterna.
17 I den överklagade domen underkände tribunalen samtliga grunder som klagandena hade anfört, ogillade deras talan och förpliktade dem att ersätta rättegångskostnaderna.
Parternas yrkanden vid domstolen
18 Klagandena har yrkat att domstolen ska
– i första hand, upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara artikel 2.1 och 2.3 i det omtvistade beslutet i den del det avser klagandena och/eller sätta ned de böter som de har ålagts,
– i andra hand, återförvisa målet till tribunalen, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
19 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– i första hand, ogilla överklagandet,
– i andra hand, ogilla talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, och
– förplikta klagandena att ersätta samtliga rättegångskostnader i båda instanser.
Prövning av överklagandet
Den första grunden: Det omtvistade beslutet var bristfälligt motiverat med avseende på trepartssamarbetet
Parternas argument
20 Klagandena har under sin första grund anklagat tribunalen för att inte i vederbörlig ordning ha angett skälen till varför den tillbakavisade deras påstående att böternas utgångsbelopp, som fastställts till 50 miljoner euro, var oproportionerligt med hänsyn till att överträdelsen i fråga inte påverkade den relevanta marknaden. Denna brist på motivering innebar att klagandena inte kunde avgöra om tribunalen hade tillbakavisat deras påstående för att den ansåg att kommissionen i tillräcklig mån beaktade överträdelsens påverkan på marknaden eller om den istället inte beaktade denna påverkan för att den inte var skyldig att göra det.
21 För det fall det ska anses framgå av det omtvistade beslutet att kommissionen i tillräcklig mån beaktade överträdelsens påverkan på marknaden, har klagandena gjort gällande att tribunalen, genom att slå fast detta, feltolkade det omtvistade beslutet och åsidosatte unionsrätten, särskilt artikel 23.2 och 23.3 i förordning nr 1/2003. Tribunalen åsidosatte dessutom domstolens praxis enligt vilken det åligger kommissionen, när den beaktar överträdelsens påverkan på marknaden i syfte att höja utgångsbeloppet för böterna utöver det längsta möjliga belopp på 20 miljoner euro som föreskrivs i 1998 års riktlinjer, att lägga fram konkreta, tillförlitliga och tillräckliga uppgifter för bedömningen av vilken faktisk inverkan som överträdelsen har kunnat ha på konkurrensen på nämnda marknad.
22 Om det i stället ska anses framgå av den överklagande domen att kommissionen inte beaktade överträdelsens påverkan på marknaden för att den inte var skyldig att göra det, gör klagandena gällande att tribunalen, genom att slå fast detta, gjorde en felaktig tillämpning av unionsrätten, enligt vilken de sanktioner som föreskrivs i den nationella rätten och i unionsrätten ska vara inte bara effektiva och ha en avskräckande verkan, utan även stå i proportion till överträdelsen. Klagandena har i det avseendet hävdat att det är oproportionerligt att höja det lägsta möjliga beloppet på 20 miljoner euro till 50 miljoner euro (det vill säga en höjning med 250 procent) utan att beakta att avtalet om trepartssamarbetet inte hade någon påverkan på marknaden. I annat fall skulle företagets storlek tillmätas alltför stor betydelse i den överklagade domen såsom avgörande omständighet vid fastställandet av bötesbeloppet och domen skulle på så sätt strida mot 1998 års riktlinjer och domstolens praxis.
23 Kommissionen anser att klagandenas argument ska underkännas eller avvisas.
Domstolens bedömning
24 Domstolen konstaterar inledningsvis att tribunalen tydligt har angett, bland annat i punkterna 140–143 i den överklagade domen, skälen till varför den fann att kommissionen haft fog för att kvalificera överträdelsen i fråga som ”synnerligen allvarlig” och därmed fastställa utgångsbeloppet för böterna till 50 miljoner euro, utan att beakta överträdelsens konkreta påverkan på den relevanta marknaden, eftersom den inte var skyldig att göra det.
25 Såsom tribunalen angav i punkterna 140 och 143 i den överklagade domen, genom hänvisning till punkt 1 A i 1998 års riktlinjer, ska denna påverkan inte beaktas annat än när ”den är mätbar”. Tribunalen anser att i den mån det rör sig om ett övergripande avtal som syftar till att undanröja den potentiella konkurrensen, vars konkreta effekt antagligen är svår att mäta, är kommissionen inte skyldig att exakt visa den konkurrensbegränsande samverkans konkreta påverkan på marknaden och fastställa dess omfattning, utan kan hålla sig till uppskattningar av sannolikheten för en sådan effekt.
26 Denna bedömning är förenlig med domstolens praxis enligt vilken en överträdelses konkreta påverkan på marknaden inte är ett avgörande kriterium vid fastställandet av bötesnivån. I synnerhet kan omständigheter som rör avsikten vara viktigare än nämnda verkan, framför allt när det rör sig om överträdelser som till sin natur är allvarliga, till exempel en uppdelning av marknader (se dom Thyssen Stahl/kommissionen, C‑194/99 P, EU:C:2003:527, punkt 118, dom Prym och Prym Consumer/kommissionen, C‑534/07 P, EU:C:2009:505, punkt 96, och Carbone-Lorraine/kommissionen, C‑554/08 P, EU:C:2009:702, punkt 44).
27 Dessutom har tribunalen tydligt förklarat i punkterna 141 och 142 i den överklagade domen att det, helt utan motstridigheter, i det omtvistade beslutet kunde konstateras att trepartssamarbetet som helhet hade genomförts och kunde ha haft en påverkan på marknaden, dels att denna påverkan dock inte var mätbar. Det var nämligen omöjligt att med tillräcklig visshet fastställa de konkurrensparametrar (pris, handelsvillkor, kvalitet, innovation etcetera) som skulle ha varit tillämpliga om inte överträdelserna hade förelegat.
28 Mot bakgrund av det ovan anförda saknas anledning att pröva de övriga argument som klaganden har anfört för det fall det skulle framgå av den överklagade domen att kommissionen, i det omtvistade beslutet, hade beaktat överträdelsens konkreta påverkan på marknaden.
29 I den mån klagandena har invänt mot att det i den överklagade domen inte funnits något att invända mot det påstått oproportionerliga utgångsbeloppet för böterna, räcker det att erinra om att det framgår av väletablerad rättspraxis att det inte ankommer på domstolen, när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande, att av skälighetshänsyn ändra den bedömning som tribunalen med stöd av sin obegränsade behörighet har gjort av det bötesbelopp som ett företag har ålagts på grund av att det har överträtt unionsrätten (se, dom SGL Carbon/kommissionen, C‑328/05 P, EU:C:2007:277, punkt 98, och Quinn Barlo m.fl./kommissionen, C‑70/12 P, EU:C:2013:351, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
30 Av det anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall på klagandenas första grund.
Den andra grunden: Den överklagade domen är otillräckligt motiverad och principen om ”den mest förmånliga lagen” har inte beaktats med avseende på trepartssamarbetet
Parternas argument
31 Klaganden har genom sin andra grund gjort gällande att tribunalen inte, i vederbörlig ordning, angav några skäl till varför den underkände deras grund under vilken de gjort gällande att 2002 års meddelande om samarbete inte var tillämpligt.
32 I sak har klagandena gjort gällande att tribunalen, genom att i stället för 2002 års meddelande om samarbete tillämpa 1996 års meddelande om samarbete, åsidosatte principen om att den lag som föreskriver den mildaste påföljden ska tillämpas, såsom den har slagits fast i artikel 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande rättigheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och i artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken den mest förmånliga lagen ska tillämpas retroaktivt.
33 Klagandena har i det avseendet gjort gällande att, eftersom en nedsättning enligt 1996 års meddelande om samarbete – till skillnad från 2002 års meddelande om samarbete – var avhängigt av att företagen inte bestred de faktiska omständigheterna, de således nekades denna förmån med stöd av ett villkor som vid tidpunkten för det omtvistade beslutet inte längre var tillämpligt.
34 Klagandena anser följaktligen att de, med stöd av punkt 23 i 2002 års meddelande om samarbete, utöver den delvisa immunitet som de hade beviljats för att ha styrkt kartellens förlängda varaktighet, borde ha beviljats en nedsättning av bötesbeloppet på grundval av den ingivna bevisningen, vilken hade ett betydande mervärde i förhållande till den bevisning som kommissionen redan förfogade över.
35 Klagandena har anfört att de ingett bevis för att vissa möten hållits, vilka möjliggjort för kommissionen att fastställa en längre varaktighet för överträdelsen, genom att fastställa dess startdatum till den 28 april 1998 i stället för den 2 juni 1999. Även om kommissionen, i skälen 588 och 589 i det omtvistade beslutet, de facto beviljade en fördel motsvarande den som föreskrivs i punkt 23 b tredje stycket i 2002 års meddelande om samarbete, nekade den däremot en nedsättning av böterna med stöd av punkt 23 a i nämnda meddelande enbart av den anledningen, enligt klagandena, att de med stöd av avsnitt D i 1996 års meddelande om samarbete, hade bestritt både det konkurrensbegränsande syftet och det som avhandlades under dessa möten.
36 Kommissionen har tillbakavisat detta resonemang såsom grundlöst.
Domstolens bedömning
37 Domstolen ska mot bakgrund av omständigheterna i målet kontrollera huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att inte kritisera kommissionens beslut i den del klagandenas beteende hade bedömts mot bakgrund av 1996 års meddelande om samarbete och därför nekats den förmånligare behandling de kunde ha haft rätt till med tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete.
38 Domstolen påpekar i det avseendet att 1996 års meddelande om samarbete, vilket var tillämpligt i tiden (ratione temporis) på förevarande tvist, visserligen inte innehöll någonting om att kommissionen inte skulle beakta sådana uppgifter från företag som påverkar den misstänkta kartellens betydelse eller varaktighet, men att kommissionen trots allt, såsom framgår av punkterna 185 och 186 i den överklagade domen, vari det hänvisas till skälen 584, 585, 588 och 589 i det omtvistade beslutet, ansåg att klagandena, genom att för kommissionen avslöja sakförhållanden som den tidigare inte känt till, hade gjort det möjligt att fastställa en längre varaktighet för överträdelsen, genom att inkludera perioden 28 april 1998–2 juni 1999. Kommissionen bedömde således detta samarbete som en förmildrande omständighet som kunde motivera en nedsättning av grundbeloppet för böterna med 9,375 miljoner euro, så att de inte skulle straffas för sitt samarbete genom att påföras ett högre bötesbelopp än vad de hade behövt betala om de inte hade samarbetat. Såsom tribunalen angett i punkt 187 i den överklagade domen motsvarade således det därigenom reducerade grundbeloppet för de böter som klagandena skulle åläggas det hypotetiska belopp som de skulle ha fått betala för en överträdelse som varat i mindre än ett år.
39 Tribunalen fann även, i punkterna 177 och 180 i den överklagade domen att, vad beträffar perioden 2 juni–12 november 1999, klagandena inte hade förebringat någon ytterligare bevisning än den som kommissionen redan förfogade över, eftersom de nöjde sig med att bekräfta innehållet i vissa möten samtidigt som de i övrigt nekade till att dessa möten skulle ha haft ett konkurrensbegränsande syfte.
40 Det framgår av fast praxis från domstolen att ett företags samarbete med kommissionen endast kan motivera en nedsättning av böterna med stöd av 1996 års meddelande om samarbete om det faktiskt gör det möjligt för kommissionen att fullgöra sin skyldighet att fastställa förekomsten av en överträdelse och se till att den upphör (se, för ett liknande resonemang, dom SGL Carbon/kommissionen, EU:C:2007:277, punkt 83 och där angiven rättspraxis). Det ska vidare påpekas att kommissionen har ett stort utrymme att skönsmässigt bedöma kvaliteten och användbarheten av det samarbete som tillhandahålls av ett företag (dom SGL Carbon/kommissionen, EU:C:2007:277, punkt 88).
41 Såsom tribunalen konstaterat i punkt 185 i den överklagade domen, bedömde kommissionen, i enlighet med punkt 28 i 2002 års meddelande om samarbete, trepartssamarbetet mellan klagandena, Coatskoncernen och Prymkoncernen med stöd av 1996 års meddelande om samarbete, eftersom nämnda koncerner hade inkommit med sina ansökningar om att få omfattas av meddelandet om samarbete för överträdelser på marknaderna för blixtlås före den 14 februari 2002, vid vilket datum 1996 års meddelande om samarbete ersattes av 2002 års meddelande om samarbete.
42 Domstolen konstaterar emellertid att såväl 1996 års meddelande om samarbete (avdelningarna C och D) som 2002 års meddelande om samarbete (punkterna 21 och 23), uppställer som villkor för att komma i åtnjutande av en nedsättning av böter som annars skulle ha påförts, att de berörda företagen förser kommissionen med bevismaterial som bidrar till att fastställa att överträdelsen har begåtts.
43 Det kan i det avseendet inte rimligen hävdas att upplysningar som inte uppfyller villkoret att de ska ”bidra till att fastställa att överträdelsen har begåtts” i den mening som avses i 1996 års meddelande om samarbete skulle kunna utgöra bevis som har ”ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in” i den mening som avses i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete.
44 Det ska i det sammanhanget påpekas att det framgår av fast rättspraxis att tribunalen är ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma dessa faktiska omständigheter. Domstolen är emellertid enligt artikel 256 FEUF behörig att pröva tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och de rättsliga följderna, under förutsättning att uppgifterna har missuppfattats. Det är dock viktigt att framhålla att det krävs att en sådan missuppfattning på ett uppenbart sätt framgår av handlingarna i målet utan att det behöver företas en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen.
45 Klagandena förebringade ingen bevisning för, och påstod inte ens, att tribunalen uppenbarligen hade missuppfattat de faktiska omständigheterna genom att fastställa att klagandena inte uppfyllde det ovan i punkt 42 nämnda villkoret i 1996 års meddelande om samarbete, och följaktligen inte heller det snarlika villkoret i 2002 års meddelande om samarbete.
46 Vad vidare avser perioden före den 2 juni 1999 påpekas att klagandena, såsom redan angetts ovan i punkt 38, belönades för sitt samarbete genom nedsättningen av grundbeloppet för böterna, vilken de beviljades på grund av förmildrande omständigheter utan hänsyn till bestämmelserna i 1996 års meddelande om samarbete.
47 Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 69–71 i sitt förslag till avgörande kan de berörda företagen inte göra gällande dubbel belöning för samma upplysningar som de på grundval av vilka dessa, för perioden ifråga har beviljats delvis immunitet om dessa upplysningar, med avseende på perioden därefter, inte har tillfört kommissionens utredning något som helst mervärde.
48 Härav följer att klagandenas andra grund för överklagandet måste underkännas, utan att domstolen behöver ta ställning till huruvida principen om den mest förmånliga lagen är tillämplig på området för överträdelser av fördragets konkurrensregler vilka omfattas av kommissionens meddelanden om samarbete.
Den tredje grunden: Angående vägran att tillämpa taket på 10 procent av YKK Stockos omsättning på den delen av böterna för vilken detta företag hållits ensamt ansvarigt med avseende på BWA-samarbetet
Parternas argument
49 Som tredje grund har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling och principen om att straff ska vara individuella, enligt vilken ett företag endast kan åläggas sanktioner för omständigheter som det personligen kan läggas till last, genom att inte bifalla deras talan såvitt avsåg den grund under vilken det gjorts gällande att det hade gjorts en felaktig tillämpning av taket på 10 procent med avseende på den period som föregick YKK Holdings förvärv av YKK Stocko – en period under vilken YKK Stocko ansågs ensamt ansvarigt för överträdelsen.
50 Den del av bötesbeloppet som avser den inledande överträdelseperioden uppgår nämligen till 19,25 miljoner euro, vilket motsvarar 55 procent av YKK Stockos sammanlagda omsättning år 2006 (som uppgick till 34,91 miljoner euro), det vill säga ett belopp som är betydligt högre än det tak på 10 procent som föreskrivs i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003.
51 Kommissionen har genmält att detta argument grundar sig på en i rättsligt hänseende felaktig uppfattning av syftet med det tak på 10 procent som avses i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.
52 Kommissionen har hävdat att det tvärtom ska åläggas ett enda bötesbelopp, eftersom den gräns som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 inte utgör en del av böterna som är kopplad till det samordnade beteendet under överträdelseperioden, utan en föreskriven maximigräns som har samband med den ekonomiska förmågan att betala böter och som huvudsakligen syftar till att skydda företaget mot att åläggas orimligt höga böter, med hänsyn till dess storlek. Det viktiga är således företagets ekonomiska styrka (som den sammanlagda omsättningen ger en indikation på) vid antagandet av beslutet att ålägga böter. Dessa överväganden är de enda som kan förklara varför den aktuella bestämmelsen uttryckligen hänvisar till denna tidpunkt vad gäller beräkningen av taket på 10 procent. Den omständigheten att företaget har haft en mer begränsad ekonomisk förmåga vid en tidigare tidpunkt, till exempel innan det förvärvades av ett annat bolag, såsom i förevarande fall, saknar följaktligen relevans vid beräkningen av bötesbeloppet.
53 Kommissionen har tillagt att även om moderbolaget beslutar att inte ge dotterbolaget något ekonomiskt stöd vad gäller den del av böterna som dotterbolaget ensamt har hållits ansvarigt för, något som skulle kunna hota dotterbolagets livskraft, innebär detta endast att en investeringsrisk för moderbolaget förverkligas, vilken är kopplad till en juridisk person (dotterbolaget) som före (men även efter) förvärvet har deltagit i ett konkurrensbegränsande beteende som kan medföra böter. Genom att förvärva kontroll över dotterbolaget tar moderbolaget på sig denna risk, vilken det emellertid kan begränsa genom att föreskriva en rätt till ersättning i det köpeavtal som ingås med nämnda bolags ursprungliga ägare.
54 Kommissionen anser dessutom att endast det företag som är ansvarigt under överträdelsens sista faser och vid antagandet av det slutgiltiga beslutet är en lämpliga referensenhet vid bedömningen av frågor om ansvar och avskräckande verkan, såvitt kommissionen styrker att detta företag (det vill säga den enhet som innefattar det nya moderbolaget) självt har deltagit i överträdelsen. Av samma skäl har kommissionen hävdat att klagandena inte med framgång kan göra gällande att böterna ålagts i strid med proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling.
Domstolens bedömning
55 Den tredje grunden för överklagandet aktualiserar frågan om fastställandet av det föreskrivna taket för böterna enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, när det är fråga om successivt ansvar inom ramen för samma kartell, och närmare bestämt när kontrollen över en enhet som deltar i överträdelsen förvärvas av ett annat företag medan kartellen pågår.
56 Klagandena har i det avseendet kritiserat den överklagade domen i den mån tribunalen, i punkterna 192–195 och 204 i denna, godtagit kommissionens tillvägagångssätt i det omtvistade beslutet, i vilket ett enda tak, fastställt på grundval av YKK-koncernens sammanlagda omsättning, tillämpades för hela överträdelseperioden, vilken sträckte sig från den 24 maj 1991 till den 15 mars 2001 och alltså varade i nio år och nio månader, det vill säga inklusive den första överträdelseperioden som sträckte sig från den 24 maj 1991 till den 1 mars 1997 och varade i 5 år och nio månader, en period för vilken YKK Holding och YKK Corp. emellertid inte hade hållits ansvariga då dotterbolaget YKK Stocko inte ägdes av dessa under sistnämnda period.
57 Det ska understrykas att den tredje grunden för överklagandet endast kan ha betydelse för den delen av böterna, uppgående till 19 250 000 euro, som YKK Stocko har ålagts ensamt och som avser omständigheter som endast det företaget är ansvarigt för, och som ägde rum innan det köptes upp av YKK Holding, då den resterande delen av böterna, som uppgår till 49 000 000 euro, för övrigt inte har ifrågasatts.
58 Det ska i det avseendet konstateras i första hand att lydelsen i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 är tydlig i den mån det krävs att ”[f]ör varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen ... böterna inte [överstiger] 10 [procent] av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning”.
59 Begreppet ”företag som deltagit i överträdelsen” i denna bestämmelse måste med nödvändighet ha samma innebörd som vid tillämpningen av artikel 81 EG, då ett sådant begrepp inte kan tolkas på olika sätt vid fastställandet av ansvaret för överträdelsen och vid tillämpningen av taket på 10 procent.
60 När som i förevarande fall ett företag, som kommissionen har bedömt som ansvarigt för en överträdelse av artikel 81, förvärvas av ett annat företag inom vilket det, i egenskap av dotterbolag, behåller sin ställning som separat ekonomisk enhet, ska kommissionen beakta omsättningen för varje företag var för sig i syfte att, i förekommande fall, tillämpa taket på 10 procent på dem.
61 Kommissionen har i förevarande fall korrekt fördelat ansvaret mellan varje företag som deltagit i överträdelsen, med hänsyn till att, före mars månad år 1997, då YKK Holding förvärvade YKK Stocko, sistnämnda företag och YKK-koncernen utgjorde två separata ”ekonomiska enheter” eller företag i den mening som avses i artiklarna 81 EG och 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003. Kommissionen drog emellertid inte rätt slutsats av detta konstaterande med avseende på tillämpningen av taket på 10 procent.
62 Kommissionen kan således inte vinna framgång med sitt argument att det under överträdelseperioden var fråga om ett och samma företag, vars struktur och ekonomiska kapacitet utvecklats över tiden. I förevarande fall beror inte denna utveckling på en strukturell tillväxt hos företaget YKK Stocko, en ökning av dess omsättning eller att det sistnämnda förvärvat oberoende företag utan beror i stället på att YKK Stocko köpts upp av ett annat företag.
63 Det ska i det avseendet påpekas att syftet med det i artikel 23.2 fastställda taket på 10 procent av omsättningen för varje företag som deltagit i överträdelsen bland annat är att undvika att åläggande av böter som överstiger detta tak går utöver nämnda företags betalningsförmåga vid den tidpunkt då det av kommissionen hålls ansvarigt för överträdelsen och en ekonomisk påföljd påförs.
64 Konstaterandet i föregående punkt får stöd av bestämmelsen i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 enligt vilken det, med avseende på taket på 10 procent, krävs att detta beräknas på grundval av omsättningen för det år som föregår kommissionens beslut om påföljder för en överträdelse. Detta krav är till fullo uppfyllt när, som i förevarande fall, taket beräknas endast utifrån dotterbolagets omsättning med avseende på de böter som det åläggs ensamt och som avser perioden innan det köptes upp av moderbolaget, vilket klagandena inte har ifrågasatt i detta överklagande. Under dessa omständigheter ska således den strukturella utvecklingen av det ansvariga företaget i egenskap av ekonomisk enhet beaktas vid beräkningen av böterna.
65 Kommissionen kan inte heller vinna framgång med argumentet att ett enda bötesbelopp ska åläggas för överträdelseperioden. Såsom kommissionen har vidgått under förhandlingen beträffande den del av böterna för vilka YKK Stocko har ansetts ensamt ansvarigt, är det inte möjligt att driva in den delen av böterna från moderbolaget för det fall YKK Stocko underlåter att betala. Ett företag kan nämligen inte hållas ansvarigt för överträdelser som dotterbolagen självständigt begått innan de förvärvades. Dessa företag ska nämligen själva svara för sina överträdelser före detta förvärv, utan att det förvärvande företaget kan hållas ansvarigt för dessa (se dom Cascades/kommissionen, C‑279/98 P, EU:C:2000:626, punkterna 77–79).
66 Det ska dessutom påpekas att konstaterandena ovan i punkterna 60–65 överensstämmer med såväl proportionalitetsprincipen som principerna om personligt ansvar och om att straff och sanktioner ska vara individuella, enligt domstolens praxis (dom Britannia Alloys & Chemicals/kommissionen, C‑76/06 P, EU:C:2007:326, punkt 24, beträffande proportionalitetsprincipen; dom General Química m.fl./kommissionen, C‑90/09 P, EU:C:2011:21, punkterna 34–36 och ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen, C‑352/09 P, EU:C:2011:191, punkt 143 beträffande principerna om personligt ansvar och om att straff och sanktioner ska vara individuella).
67 Utan att det är nödvändigt att pröva argumentet att principen om likabehandling har åsidosatts följer av det anförda att överklagandet ska vinna bifall på den tredje grunden för överklagandet, i den mån tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003.
68 Den överklagade domen ska därför, vad gäller BWA-samarbetet, upphävas med avseende på tillämpningen av ett tak på 10 procent av YKK-koncernens omsättning under det år som föregick antagandet av det omtvistade beslutet, vilket har använts vid beräkningen av det högsta tillåtna beloppet för böterna för den delen av överträdelseperioden under vilken YKK Stocko hölls ensamt ansvarigt.
Den fjärde grunden: Beträffande tillämpningen av en avskräckande multiplikator med avseende på BWA-samarbetet under perioden före YKK Holdings förvärv av YKK Stocko
Parternas argument
69 Den fjärde grunden som klagandena har åberopat till stöd för sitt överklagande består av två delar.
70 Det har under den första delen av denna grund gjorts gällande att tribunalen åsidosatte den motiveringsskyldighet som åligger den enligt artiklarna 36 och 53 i stadgan för Europeiska unionens domstol.
71 Klagandena har i det avseendet gjort gällande att tribunalen underlät att bemöta deras argument om att kommissionen visserligen hade motiverat tillämpningen av en avskräckande multiplikator med hänsyn till klagandenas betydande ekonomiska resurser i förhållande till sina konkurrenter, men att detta inte gällde för YKK Stocko på grund av dess storlek och begränsade resurser, även om detta företag var ensamt ansvarigt för överträdelsen för perioden före mars månad 1997.
72 Enligt klagandena nöjde sig tribunalen med att upprepa att omsättningen är ett lämpligt kriterium för att bedöma ett företags ekonomiska styrka och att hänvisa till domstolens praxis angående vilken funktion tillämpningen av en avskräckande multiplikator har. Klagandena kan därför inte förstå skälen till att deras grund avseende tillämpningen av en avskräckande multiplikator underkändes.
73 Vad beträffar den andra delen av denna grund anser klagandena att tribunalen har åsidosatt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, proportionalitetsprincipen, principerna om personligt ansvar och om att straff och sanktioner ska vara individuella samt principen om likabehandling genom att fastställa att tillämpningen av en avskräckande multiplikator var motiverad inte bara för överträdelseperioden efter mars månad 1997, utan även för perioden före detta datum, när YKK Holding förvärvade YKK Stocko.
74 Vad beträffar åsidosättandet av principen om att straff och sanktioner ska vara individuella har klagandena gjort gällande att tribunalen inte beaktade det samband som måste föreligga mellan ansvar och påföljd när den godtog kommissionens tillvägagångssätt enligt vilket den avskräckande multiplikatorn kunde tillämpas med hänsyn till YKK-koncernens storlek och ekonomiska styrka, även på den delen av böterna som var hänförliga till den överträdelseperiod som föregick YKK Holdings förvärv av YKK Stocko.
75 Klagandena anser att det i rättspraxis har fastställs två skäl till att en avskräckande multiplikator kan tillämpas, då det är nödvändigt att dels säkerställa att böterna har en betydande avskräckande verkan, dels beakta den omständigheten att storföretag, under överträdelseperioden, har kunnat förfoga över större resurser än konkurrenterna och således har haft bättre möjligheter än dem att känna till gällande rätt och att agera inom de gränser som uppställs däri. Tribunalen har, vad i synnerhet gäller det andra skälet för en höjning, bekräftat att de berörda företagens storlek ska avse företagens ställning vid tidpunkten för överträdelsen (dom Hoechst/kommissionen, T‑410/03, EU:T:2008:211, punkterna 379 och 382). Detta betyder att kommissionen, när den tillämpar den avskräckande multiplikatorn, endast kan beakta resurserna och de finansiella medlen i det företag som den anser vara ansvarigt för en överträdelse.
76 Trots att kommissonen korrekt bedömt att YKK Stocko, under överträdelseperioden före dess förvärv av YKK Holding, det vill säga under den period som löpte från maj månad 1991 till mars månad 1997, var det enda företag som hölls ansvarigt för överträdelsen, beaktade den ändå, vid tillämpningen av den avskräckande multiplikatorn, YKK Holdings och YKK Corp.:s storlek och sammanlagda ekonomiska resurser, utan att ta hänsyn till att YKK Stocko var ett litet företag med begränsade resurser och utan en juridisk avdelning.
77 Vad gäller den avskräckande multiplikatorns andra funktion, det vill säga dess avskräckande verkan, har klaganden gjort gällande att det enbart ankom på det företag som var ansvarigt för överträdelsen av artikel 81 EG, och inte dess moderbolag, att betala böterna. Med hänsyn till YKK Stockos begränsade resurser hade det således inte varit möjligt att höja böterna i avskräckande syfte utan att åsidosätta proportionalitetsprincipen.
78 Vad beträffar åsidosättandet av likabehandlingsprincipen anser klagandena att tribunalen, genom sin tillämpning av en avskräckande multiplikator på den delen av böterna som avser perioden före mars månad 1997 på det stora hela har behandlat två icke jämförbara situationer på samma sätt, det vill säga YKK Stockos respektive YKK-koncernens situation.
79 Kommissionen anser att samtliga argument som klagandena har anfört är grundlösa.
Domstolens bedömning
80 Vad beträffar argumenten om att den överklagande domen är bristfälligt motiverad ska det omedelbart påpekas att tribunalen, i punkterna 203 och 204 i denna dom, angav skälen till varför den ansett det vara motiverat att vid tillämpningen av den avskräckande multiplikatorn beakta omsättningen hos den ekonomiska enhet som utgjordes av samtliga klagande vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet.
81 Såsom kommissionen korrekt har angett framgår det av punkt 114 i överklagandet att klagandena förstod tribunalens resonemang i bland annat punkterna 203 och 204 i den överklagade domen, enligt vilket den avgörande omständigheten vid bedömningen av den avskräckande verkan är det berörda företagets ekonomiska förmåga vid tidpunkten för antagandet av ett beslut om att ålägga böter.
82 Klagandena kan således inte vinna framgång med argumentet att den överklagade domen var bristfälligt motiverad.
83 Under den andra delen av klagandenas fjärde grund har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att i punkt 204 i den överklagade domen fastställa att det var med rätta som kommissionen, när den fastställde den avskräckande multiplikatorn, beaktade klagandenas storlek och omsättning såsom en enda ekonomisk enhet under året som föregick antagandet av det omtvistade beslutet.
84 Domstolen erinrar om att ”avskräckning” är en av de faktorer som ska beaktas vid beräkningen av böterna. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att de böter som åläggs till följd av åsidosättanden av artikel 81 EG, såsom de föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, har till syfte att bestraffa rättsstridiga handlingar från de berörda företagens sida och att avskräcka såväl dessa företag som andra ekonomiska aktörer från att i framtiden åsidosätta unionens konkurrensrätt. Kopplingen mellan å ena sidan företagens storlek och totala resurser och å andra sidan nödvändigheten av att säkerställa att böterna har avskräckande verkan kan i det avseendet inte ifrågasättas (dom Showa Denko/kommissionen, C‑289/04 P, EU:C:2006:431, punkt 16, och dom Lafarge/kommissionen, C‑413/08 P, EU:C:2010:346, punkt 102).
85 Beaktandet av företagets storlek och totala resurser för att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande verkan beror nämligen i första hand på den inverkan på nämnda företag som eftersträvas, eftersom sanktionen inte får vara försumbar med hänsyn till, bland annat, företagets finansiella styrka (dom Lafarge/kommissionen, EU:C:2010:346, punkt 104).
86 Härav följer att för att böter ska kunna avskräcka de berörda företagen från att i framtiden åsidosätta unionens konkurrensregler bör företagens storlek och ekonomiska styrka beaktas vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet. Storleken och företagens sammanlagda resurser, som kan ha varit reducerade före överträdelsetillfället påverkar inte fastställandet av en avskräckande multiplikator (dom Alliance One International/kommissionen, C‑668/11 P, EU:C:2013:614, punkt 64).
87 Det faktum att YKK Holding och YKK Corp. inte har hållits solidariskt ansvariga för den överträdelse som YKK Stocko begick under perioden före mars månad 1997 påverkar således inte fastställandet av en avskräckande multiplikator.
88 Denna slutsats vederläggs inte av klagandenas argument, såsom de har sammanfattats ovan i punkterna 73–78.
89 Vad beträffar påståendet om det brutna sambandet mellan ansvar och påföljd kan det konstateras att klagandena blandar ihop logiken bakom det tak på 10 procent av omsättningen som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, något som behandlats ovan i samband med prövningen av den tredje grunden för överklagandet, med logiken bakom tillämpningen av en avskräckande multiplikator.
90 Taket syftar nämligen till att anpassa beloppet för de ålagda böterna för överträdelsen till det ansvariga företagets ekonomiska styrka, även om den referensperiod som ska beaktas vid beräkningen av företagets omsättning utgörs av det räkenskapsår som föregick antagandet av kommissionens beslut att ålägga företaget böter.
91 Strävan efter att ge böterna en avskräckande verkan syftar i stället huvudsakligen till att i framtiden påverka beteendet hos den ekonomiska enhet som kommissionens beslut var riktat till. En sådan verkan kan inte uppkomma annat än i förhållande till det berörda företaget i det tillstånd det befann sig i vid tidpunkten för antagandet av detta beslut.
92 I förevarande fall, såsom kommissionen har anfört, existerade YKK Stocko inte längre såsom självständig ekonomisk enhet när det omtvistade beslutet antogs. Den eftersträvade avskräckande verkan för böterna var således med nödvändighet avsedd för YKK-koncernen, i vilken YKK Stocko numera ingår. Detta gäller oberoende av det faktum att YKK Corp. och YKK Holding inte hade deltagit i överträdelsen under perioden maj månad 1991 till mars månad 1997.
93 Det ska vidare påpekas att den avskräckande verkan som eftersträvas inte enbart tar sikte på företag som beslutet att ålägga böter riktar sig till. Företag av liknande storlek och med jämförbara resurser ska även de förmås att avstå från att delta i liknande överträdelser av unionens konkurrensregler (dom Caffaro/kommissionen, C‑447/11 P, EU:C:2013:797, punkt 37).
94 Det följer av det ovan anförda att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
Prövning av talan vid tribunalen
95 Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i domstolens stadga kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande. Så förhåller det sig i förevarande fall med avseende på den del av tvisten som, med avseende på BWA-samarbetet, rör fastställandet av det tak på 10 procent som avses i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003.
96 Mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkterna 55–68 ska det omtvistade beslutet därför ogiltigförklaras till den del kommissionen, vid tillämpningen av taket på 10 procent i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003, beaktade YKK-koncernens sammanlagda omsättning under det räkenskapsår som föregick antagandet av det omtvistade beslutet, med avseende på den överträdelseperiod under vilken YKK Stocko hölls ensamt ansvarigt för denna överträdelse.
97 Vidare ska det påpekas att klagandena inte har ifrågasatt det av kommissionen fastställda utgångsbeloppet för böterna. Det ankommer således på domstolen att med stöd av sin obegränsade behörighet fastställa de böter som YKK Stocko ålagts ensamt för de överträdelser som företaget självständigt och på eget ansvar begick inom ramen för BWA-samarbetet, till 3 491 000 euro, vilket belopp motsvarar 10 procent av företagets omsättning under det år som föregick antagandet av det omtvistade beslutet.
98 Slutligen ska det påpekas att klagandena inför tribunalen framställt yrkande om att bötesbeloppet, som uppgick till taket på 10 procent av den aktuella omsättningen, skulle sättas ned med 20 procent med stöd av 2002 års meddelande om samarbete. Med hänsyn till att kommissionen, med avseende på de böter som ålagts på grund av BWA-samarbetet, hade beviljat en sådan nedsättning och att denna tillämpats på samtliga företag i YKK-koncernen, inklusive YKK Stocko, ska det slutliga bötesbeloppet, såsom föreskrivs i 1998 års riktlinjer, fastställas i enlighet med den metod som kommissionen använde i det omtvistade beslutet, vilket innebär att nedsättningen för samarbetet ska tillämpas efter det att taket på 10 procent av omsättningen har fastställts.
99 Denna 20-procentiga nedsättning ska således tillämpas med stöd av 2002 års meddelande om samarbete på det justerade bötesbeloppet, såsom det har fastställts ovan i punkt 97. Storleken på det bötesbelopp som YKK Stocko ska åläggas ensamt, med avseende på BWA-samarbetet, ska fastställas till 2 792 800 euro.
Rättegångskostnader
100 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen avgör målet slutligt. I artikel 138.3 i rättegångsreglerna, vilken enligt artikel 184.1 är tillämplig i mål om överklagande, föreskrivs att om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, ska vardera parten bära sina rättegångskostnader. Domstolen får emellertid besluta att en part ska ersätta en del av den andra partens rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.
101 Det påpekas att överklagandet endast har vunnit bifall på en av de grunder som klagandena anfört.
102 Följaktligen bör det beslutas att klagandena ska, avseende hela förfarandet i båda instanser, bära sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av kommissionens kostnader, och att kommissionen ska bära en fjärdedel av sina kostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Den av Europeiska unionens tribunal meddelade domen YKK m.fl./kommissionen (EU:T:2012:322) upphävs i den del som avser tillämpningen, vid fastställandet av det högsta tillåtna beloppet för böterna, inom de så kallade Basel-Wuppertal- och Amsterdamcirklarna på marknaden för fästanordningar i metall och plast och maskiner för att sätta fast dessa, av ett tak på 10 procent beräknat på grundval av YKK-koncernens omsättning under det år som föregick antagandet av kommissionens beslut K(2007) 4257 slutlig av den 19 september 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/39.168 – PO/Hårda sybehör: Fästanordningar), under den överträdelseperiod för vilken YKK Stocko Fasteners GmbH är ensamt ansvarigt.
2) Överklagandet ogillas i övrigt.
3) Artikel 2.2 i nämnda beslut K(2007) 4257 slutlig ogiltigförklaras till den del som rör beräkningen av de böter för vilka YKK Stocko Fasteners GmbH, vad gäller samarbetet inom Basel-Wuppertal- och Amsterdam-cirklarna, är ensamt ansvarigt.
4) De böter som YKK Stocko Fasteners GmbH ålagts för den överträdelse det i samband med samarbetet inom Basel-Wuppertal- och Amsterdamcirklarna ensamt begått fastställs till 2 792 800 euro.
5) YKK Corporation, YKK Holding Europe BV och YKK Stocko Fasteners GmbH ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta de rättegångskostnader som Europeiska kommissionen har haft i båda instanser.
6) Europeiska kommissionen ska bära en fjärdedel av sina rättegångs-kostnader i båda instanser.
Underskrifter