FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)
den 11 juli 2007 (*)
”Gemenskapsvarumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av figurmärket PiraÑAM diseño original Juan Bolaños – De äldre nationella ordmärkena PIRANHA – Relativa registreringshinder – Risk för förväxling – Varuslagslikhet – Artikel 8.1 b i förordning (EG) nr 40/94”
I mål T‑443/05,
El Corte Inglés, SA, Madrid (Spanien), företrätt av advokaten J. Rivas Zurdo,
sökande,
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av J. García Murillo, i egenskap av ombud,
svarande,
varvid motparten i förfarandet vid harmoniseringsbyråns överklagandenämnd, som intervenerat vid förstainstansrätten, var
Juan Bolaños Sabri, Torrellano (Spanien), företrädd av advokaterna P. López Ronda och G. Marín Raigal,
angående en talan mot det beslut som fattats av harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd den 21 september 2005 (ärende R 1191/2004-1) om ett invändningsförfarande mellan El Corte Inglés, SA och Juan Bolaños Sabri,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden H. Legal samt domarna I. Wiszniewska-Białecka, V. Vadapalas, E. Moavero Milanesi och N. Wahl,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
med beaktande av ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 16 december 2005,
med beaktande av svarsinlagan som inkom till förstainstansrättens kansli den 24 juli 2006,
efter förhandlingen den 10 maj 2007,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Intervenienten ingav den 9 november 2001 en ansökan om registrering av ett gemenskapsvarumärke till harmoniseringsbyrån i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse.
2 Det sökta varumärket utgörs av det nedan återgivna figurkännetecknet, vilket innehåller orden pirañam diseño original juan bolaños:
3 De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 16, 21 och 25 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg (nedan kallad Niceöverenskommelsen), och motsvarar följande beskrivning:
– Klass 16: ”Papper, kartong samt produkter därav, ej ingående i andra klasser; trycksaker; bokbinderimaterial; fotografier; pappersvaror (skriv- och kontorsmaterial); klister och lim för pappersvaror och hushållsändamål; konstnärsmaterial; målarpenslar; skrivmaskiner och kontorsförnödenheter (ej möbler); instruktions- och undervisningsmaterial (ej apparater); plastmaterial för emballering (ej ingående i andra klasser); spelkort; trycktyper; klichéer.”
– Klass 21: ”Redskap och behållare för hushållsändamål samt köksgeråd (ej av ädla metaller eller överdragna därmed); kammar och tvättsvampar; borstar (ej målarpenslar); borstmakerimaterial; material för rengöringsändamål; stålull; obearbetat eller delvis bearbetat glas (ej byggnadsglas); varor av glas, porslin och keramik, ej ingående i andra klasser.”
– Klass 25: ”Kläder, fotbeklädnader, huvudbonader.”
4 Den 23 september 2002 offentliggjordes denna ansökan i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 76/2002.
5 Sökanden framställde den 28 november 2002 en invändning mot registreringen av det sökta varumärket. Invändningen grundades på att ordmärkena PIRANHA registrerats i Spanien enligt följande:
– Varumärke nr 790520, registrerat den 28 februari 1978 för varor som omfattas av klass 25: ”Kläder, inklusive stövlar, skor och tofflor.”
– Varumärke nr 2116007, registrerat den 20 mars 1998 för varor som omfattas av klass 18: ”Läder och läderimitationer samt varor framställda av dessa material och ej ingående i andra klasser; pälsverk, koffertar, resväskor, paraplyer, parasoller och promenadkäppar; ridspön, seldon och sadelmakerivaror.”
6 Invändningen omfattade samtliga varor som avsågs i registreringsansökan.
7 De grunder som anfördes till stöd för invändningen är de som avses i artikel 8.1 b och 8.5 i förordning nr 40/94. Sökanden gjorde gällande att det förelåg risk för förväxling på grund av likheten mellan de aktuella varumärkena och likheten mellan de varor som det sökta varumärket respektive det äldre varumärket avser samt att det äldre varumärket är känt.
8 Den 1 juli 2004 skickade harmoniseringsbyrån en skrivelse till sökanden i syfte att bolaget skulle förebringa bevisning för användningen av det äldre varumärket nr 790520. Eftersom någon sådan bevisning inte gavs in inom den föreskrivna fristen, fattade invändningsenheten sitt beslut endast på grundval av den bevisning som den hade tillgång till.
9 Genom beslut av den 29 oktober 2004 biföll invändningsenheten delvis invändningen beträffande ”kläder, fotbeklädnader” och ”huvudbonader”, vilka omfattas av klass 25, genom att avslå registreringsansökan såvitt avser dessa varor. Invändningsenheten ansåg att det förelåg viss likhet mellan de varor som registreringsansökan avsåg, vilka omfattas av klass 25, och de varor som täcks av det äldre varumärket nr 2116007, vilka omfattas av klass 18. Vid en jämförelse av kännetecknen i fråga framgick det att det förelåg uppenbara visuella och begreppsmässiga likheter och att de i viss mån var identiska i fonetiskt hänseende. Följaktligen fann invändningsenheten att det förelåg risk för förväxling.
10 Invändningsenheten avslog invändningen såvitt avser de varor som omfattas av klasserna 16 och 21 i brist på bevis för att det äldre varumärket är känt, i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 40/94.
11 Den 15 december 2004 överklagade intervenienten invändningsenhetens beslut till harmoniseringsbyrån.
12 Genom beslut av den 21 september 2005 (nedan kallat det angripna beslutet) biföll harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd överklagandet och avslog invändningen i dess helhet. Den ansåg att varorna i fråga var av olika art och hade olika ändamål, att de tillverkades av olika tillverkare och salufördes genom olika distributionskanaler. Enligt överklagandenämnden konkurrerade inte varorna med varandra och var inte heller utbytbara sinsemellan, och de kunde därför inte anses vara av liknande slag. Det förhållandet att de aktuella varorna kompletterade varandra ur estetisk synvinkel ansågs vara alltför subjektivt för att kunna beaktas. Eftersom kravet på varuslagslikhet, vilket är nödvändigt för att fastställa att det föreligger risk för förväxling inom det berörda området, inte var uppfyllt, ansåg överklagandenämnden att det inte var nödvändigt att undersöka graden av likhet mellan de aktuella kännetecknen eller huruvida de eventuellt var identiska.
Parternas yrkanden
13 Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– ålägga harmoniseringsbyrån att avslå ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av PiraÑAM diseño original Juan Bolaños för de varor som omfattas av klass 25, och
– förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.
14 Harmoniseringsbyrån har, i sina skriftliga yrkanden, i första hand yrkat att förstainstansrätten skall
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– återförvisa ärendet till överklagandenämnderna för en prövning av betydelsen av sambandet mellan de aktuella varorna vid bedömningen av risken för förväxling i förevarande fall, och
– förplikta vardera parten att bära sin rättegångskostnad,
och i andra hand yrkat att förstainstansrätten skall
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
15 Vid förhandlingen uppgav harmoniseringsbyrån att dess yrkanden skulle förstås som att harmoniseringsbyrån överlåter till förstainstansrätten att pröva yrkandena.
16 Vid förhandlingen yrkade intervenienten att förstainstansrätten skall ogilla talan.
Rättslig bedömning
Huruvida vissa av parternas yrkanden kan tas upp till sakprövning
Parternas argument
17 Harmoniseringsbyrån har anfört att sökandens yrkande att förstainstansrätten uttryckligen skall ålägga harmoniseringsbyrån att avslå ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av PiraÑAM diseño original Juan Bolaños inte kan tas upp till sakprövning. Den har erinrat om att det inte ankommer på förstainstansrätten att rikta förelägganden till harmoniseringsbyrån, utan det åligger harmoniseringsbyrån att rätta sig efter domslutet och domskälen i domar.
18 Beträffande sina egna yrkanden har harmoniseringsbyrån hävdat att det inte finns något som hindrar att harmoniseringsbyrån ställer sig bakom ett yrkande som framställts av sökanden eller endast överlåter till förstainstansrätten att pröva yrkandet, samtidigt som den redogör för de argument som den anser att förstainstansrätten kan ha nytta av att känna till.
Förstainstansrättens bedömning
19 Sökanden har genom sitt andra yrkande begärt att förstainstansrätten skall ålägga harmoniseringsbyrån att avslå ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av PiraÑAM diseño original Juan Bolaños för de varor som omfattas av klass 25.
20 Det framgår av fast rättspraxis att inom ramen för en talan som väckts vid gemenskapsdomstolen mot ett beslut av en överklagandenämnd vid harmoniseringsbyrån är den sistnämnda enligt artikel 63.6 i förordning nr 40/94 skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att följa gemenskapsdomstolens dom. Det ankommer därför inte på förstainstansrätten att rikta förelägganden till harmoniseringsbyrån, utan det åligger harmoniseringsbyrån att rätta sig efter domslutet och domskälen i gemenskapdomstolens domar (förstainstansrättens dom av den 31 januari 2001 i mål T‑331/99, Mitsubishi HiTec Paper Bielefeld mot harmoniseringsbyrån (Giroform), REG 2001, s. II‑433, punkt 33, och av den 5 april 2006 i mål T‑202/04, Madaus mot harmoniseringsbyrån – Optima Healthcare (ECHINAID), REG 2006, s. II‑1115, punkt 14). Sökandens yrkande att förstainstansrätten skall ålägga harmoniseringsbyrån att avslå registreringsansökan kan följaktligen inte tas upp till sakprövning.
21 Vad beträffar harmoniseringsbyråns yrkanden, varigenom den överlåter till förstainstansrätten att pröva dessa, skall det erinras om att det enligt rättspraxis inte finns något som hindrar att harmoniseringsbyrån ställer sig bakom ett yrkande som framställts av sökanden eller endast överlåter till förstainstansrätten att pröva yrkandet, samtidigt som den redogör för de argument som den anser att förstainstansrätten kan ha nytta av att känna till (förstainstansrättens dom av den 30 juni 2004 i mål T‑107/02, GE Betz mot harmoniseringsbyrån – Atofina Chemicals (BIOMATE), REG 2004, s. II‑1845, punkt 36, och av den 16 januari 2007 i mål T‑53/05, Calavo Growers mot harmoniseringsbyrån – Calvo Sanz (Calvo), REG 2007, s. II‑0000, punkt 27). Harmoniseringsbyrån kan däremot inte framställa yrkanden om ogiltigförklaring eller ändring av överklagandenämndens beslut med avseende på en punkt som inte är omnämnd i ansökan eller åberopa grunder som inte är nämnda i ansökan (förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2005 i mål T‑379/03, Peek & Cloppenburg mot harmoniseringsbyrån (Cloppenburg), REG 2005, s. II‑4633, punkt 22).
22 Eftersom harmoniseringsbyrån endast överlåter till förstainstansrätten att pröva yrkandena, kan dess yrkanden således tas upp till sakprövning.
Prövning i sak
23 Sökanden har som enda grund för yrkandet om ogiltigförklaring anfört att artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 har åsidosatts.
Parternas argument
24 Sökanden har hävdat att överklagandenämnden felaktigt ansåg att det inte förelåg någon likhet mellan de varor som det sökta varumärket avser, vilka omfattas av klass 25, och de varor som det äldre varumärket avser, vilka omfattas av klass 18. Sökanden har erinrat om att klassificeringen av varor och tjänster används uteslutande för administrativa ändamål och att det är de väsentliga sambanden mellan varorna, och inte deras formella tillhörighet till den ena eller den andra klassen, som är avgörande vid bedömningen av varuslagslikheten. I detta fall tillämpade överklagandenämnden automatiskt alltför generella och abstrakta kriterier. Faktorerna för varuslagslikhet, vilka avser varornas art, deras användningsområde eller avsedda ändamål samt huruvida varorna konkurrerar med eller kompletterar varandra, är inte oinskränkta och utesluter inte heller förekomsten av andra faktorer.
25 Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i förevarande mål, och särskilt att de aktuella varorna hör till modebranschen, skall varuslagslikheten bedömas ur de berörda konsumenternas synvinkel. Dessa uppfattar att det föreligger nära samband mellan varorna i fråga på grund av deras gemensamma estetiska funktion. I det avseendet anser sökanden att överklagandenämnden inte har tagit vederbörlig hänsyn till betydelsen av estetiska behov i det moderna samhället. Konsumentens uppfattning av likheten mellan de aktuella varorna förstärks dessutom av det förhållandet att varorna ofta har samma distributions- och försäljningskanaler och ofta tillverkas av samma material som omfattas av klass 18, nämligen läder.
26 Följaktligen föreligger det tillräckliga samband mellan de aktuella varorna för att de skall anses vara av liknande slag. Sökanden har påpekat att harmoniseringsbyrån i ett tidigare domstolsförfarande själv har intagit ståndpunkten att de varor som omfattas av klass 25 och varorna i läder och läderimitation ej ingående i andra klasser, vilka omfattas av klass 18, kompletterar varandra på grund av deras gemensamma estetiska aspekt. Detta gäller samtliga varor i klass 18.
27 Sökanden har understrukit att de motstående kännetecknen även liknar varandra och har därav dragit slutsatsen att artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 är tillämplig.
28 Harmoniseringsbyrån har, med avseende på bedömningen av varuslagslikheten mellan varorna i klass 25 och varorna i klass 18, gjort åtskillnad mellan två grupper av varor som omfattas av klass 18.
29 Vad beträffar varor i läder och läderimitation ej ingående i andra klasser, vilka omfattas av klass 18, såsom personliga accessoarer, anser harmoniseringsbyrån att de utöver sin grundläggande funktion även fyller en viktig dekorativ, ornamental och estetisk funktion, vilken spelar en avgörande roll vid köpet av dessa. Vidare tillverkas ofta dessa varor av samma material och distribueras vid samma försäljningsställen som varorna i klass 25. De aktuella varorna har följaktligen mer än en sak gemensam och det föreligger således åtminstone låg varuslagslikhet mellan dessa. Överklagandenämnden åsidosatte därför artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 genom att anse att skillnaderna mellan dessa varor var sådana att de i sig uteslöt varje risk för förväxling hos omsättningskretsen.
30 Vidare har harmoniseringsbyrån hemställt om att förstainstansrätten anger huruvida en abstrakt bedömning av dessa varor gör det möjligt att fastställa att det finns, eller skulle kunna finnas, en viss likhet mellan varorna som föranleds av att de eventuellt kompletterar varandra, och i förekommande fall anger de nödvändiga villkoren i fråga om de andra faktorer som gör det möjligt att fastställa att det föreligger risk för förväxling inom de områden som skall beaktas.
31 Harmoniseringsbyrån har bekräftat att den i tidigare domstolsförfaranden intagit ståndpunkten att vissa varor i klass 18 – såsom väskor, plånböcker, portmonnäer och andra accessoarer i läder eller läderimitation, vilka hör till de varor i läder och läderimitation ej ingående i andra klasser som det äldre varumärket avser – och de kläder, fotbeklädnader och huvudbonader som det sökta varumärket avser kompletterar varandra i stor utsträckning. Enligt harmoniseringsbyrån utgör inte förstainstansrättens rättspraxis något hinder för denna ståndpunkt.
32 Harmoniseringsbyrån anser att de andra varorna i klass 18 (läder och läderimitation, pälsverk, koffertar, resväskor, paraplyer, parasoller och promenadkäppar; ridspön, seldon och sadelmakerivaror) skiljer sig betydligt mer från varorna i klass 25 och att den estetiska aspekten inte är dominerande såvitt avser dessa.
33 Vid förhandlingen gjorde intervenienten gällande att överklagandenämnden hade gjort en korrekt bedömning av rättspraxis genom att anse att varorna i fråga inte var av liknande slag. I sak anser intervenienten att de aktuella varorna i allmänhet har olika distributionskanaler. Att varorna kompletterar varandra i estetiskt hänseende är dessutom ett alltför vagt kriterium för att beaktas. Vidare anser intervenienten att det under alla omständigheter inte kan föreligga någon risk för förväxling hos omsättningskretsen, eftersom de aktuella kännetecknen liknar varandra endast i ringa omfattning.
Förstainstansrättens bedömning
34 I artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 föreskrivs att om innehavaren av ett äldre varumärke invänder skall det varumärke som ansökan gäller inte kunna registreras ”om det – på grund av att det är identiskt med eller liknar det äldre varumärket och de varor eller tjänster som omfattas av varumärkena är identiska eller är av liknande slag – föreligger en risk att allmänheten förväxlar dem inom det område där det äldre varumärket är skyddat, inbegripet risken för att varumärket associeras med det äldre varumärket”. Enligt artikel 8.2 a ii i förordning nr 40/94 avses med äldre varumärken sådana varumärken som har registrerats i en medlemsstat för vilka ansökan om registrering gjorts tidigare än ansökan om registrering av gemenskapsvarumärket.
35 Vid prövningen av huruvida det föreligger risk för förväxling hos allmänheten, vilken definieras som att det finns risk för att allmänheten kan tro att varorna eller tjänsterna i fråga kommer från samma företag eller i förekommande fall från företag med ekonomiska band, skall det enligt fast rättspraxis göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet (se, angående tolkningen av artikel 4.1 b i rådets direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178), vars normativa innehåll i huvudsak är detsamma som innehållet i artikel 8.1 b i förordning nr 40/94, domstolens dom av den 29 september 1998 i mål C‑39/97, Canon, REG 1998, s. I‑5507, punkt 29, och av den 22 juni 1999 i mål C‑342/97, Lloyd Schuhfabrik Meyer, REG 1999, s. I‑3819, punkt 17, och, vad gäller tolkningen av artikel 8.1 b i förordning nr 40/94, förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2002 i mål T‑104/01, Oberhauser mot harmoniseringsbyrån – Petit Liberto (Fifties), REG 2002, s. II‑4359, punkterna 25 och 26).
36 Vid denna helhetsbedömning föreligger ett visst samspel mellan de faktorer som beaktas, däribland varumärkeslikheten och varu- eller tjänsteslagslikheten. Låg varu- eller tjänsteslagslikhet kan således kompenseras av hög varumärkeslikhet och omvänt (domarna i de ovan i punkt 35 nämnda målen Canon, punkt 17, Lloyd Schuhfabrik Meyer, punkt 19, och Fifties, punkt 27).
37 Vid bedömningen av varuslagslikheten skall samtliga relevanta faktorer som är kännetecknande för förhållandet mellan varorna beaktas, särskilt varornas art, varornas avsedda ändamål, varornas användningsområde samt huruvida de konkurrerar med eller kompletterar varandra (domen i det ovan i punkt 35 nämnda målet Canon, punkt 23). Även andra faktorer kan beaktas, som exempelvis distributionskanalerna för de aktuella varorna (förstainstansrättens dom av den 21 april 2005 i mål T‑164/03, Ampafrance mot harmoniseringsbyrån – Johnson & Johnson (monBeBé), REG 2005, s. II‑1401, punkt 53).
38 Enligt regel 2.4 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av förordning nr 40/94 (EGT L 303, s. 1), i dess ändrade lydelse, används klassificeringen av varor och tjänster enligt Niceöverenskommelsen uteslutande för administrativa ändamål. Varor får därför inte bedömas vara olika varandra enbart på den grunden att de klassificeras i olika klasser.
39 Det är mot denna bakgrund som det angripna beslutets lagenlighet skall bedömas.
40 Det skall påpekas att överklagandenämnden ansåg att det inte förelåg någon risk för förväxling hos omsättningskretsen enbart på grundval av en jämförelse mellan de aktuella varorna. Om de aktuella varorna var av liknande slag, även om det endast var fråga om låg varuslagslikhet, skulle dock överklagandenämnden ha varit tvungen att undersöka huruvida en eventuell hög känneteckenslikhet kunde skapa en risk för förväxling hos konsumenten i fråga om varornas ursprung.
41 Förstainstansrätten skall således undersöka huruvida överklagandenämnden hade fog för sin bedömning att de aktuella varorna inte är av liknande slag.
42 De varor som omfattas av klass 25 och de varor som omfattas av klass 18 tillverkas ofta av samma råmaterial, det vill säga läder eller läderimitation. Den omständigheten kan beaktas vid bedömningen av varuslagslikheten. Med hänsyn till att det finns en mängd olika typer av varor som kan tillverkas i läder eller läderimitation är denna faktor emellertid inte i sig tillräcklig för att det skall kunna fastslås att det föreligger varuslagslikhet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 1 mars 2005 i mål T‑169/03, Sergio Rossi mot harmoniseringsbyrån – Sissi Rossi (SISSI ROSSI), REG 2005, s. II‑685, punkt 55).
43 Det framgår emellertid att distributionskanalerna för vissa av de aktuella varorna är identiska. Det skall dock göras en åtskillnad beroende på om varorna i klass 25 jämförs med den ena eller den andra gruppen av varor i klass 18 som harmoniseringsbyrån har identifierat.
44 Vad beträffar den andra gruppen av varor i klass 18 (läder och läderimitationer, pälsverk, koffertar, resväskor; paraplyer, parasoller och promenadkäppar; ridspön, seldon och sadelmakerivaror) var det med rätta som överklagandenämnden konstaterade att distributionskanalerna skilde sig från de kanaler som används för att distribuera varorna i klass 25. Den omständigheten att de båda kategorierna av varor kan saluföras i samma affärslokaler, såsom varuhus och stormarknader, är inte särskilt betydelsefull, eftersom varor av mycket olika slag återfinns på sådana försäljningsställen och eftersom konsumenterna inte för den skull automatiskt anser att de har samma ursprung (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 13 december 2004 i mål T‑8/03, El Corte Inglés mot harmoniseringsbyrån – Pucci (EMILIO PUCCI), REG 2004, s. II‑4297, punkt 43).
45 Vad beträffar den första gruppen av varor i klass 18, det vill säga varor i läder och läderimitationer ej ingående i andra klasser, som exempelvis en handväska, en portmonnä eller en plånbok, skall det framhållas att dessa varor ofta saluförs tillsammans med varorna i klass 25 vid försäljningsställen som omfattar både affärslokaler inom den storskaliga detaljhandeln och mer specialiserade affärer. Detta utgör en faktor som skall beaktas vid bedömningen av huruvida dessa varor är av liknande slag.
46 Det skall erinras om att förstainstansrätten för övrigt har bekräftat att det föreligger låg varuslagslikhet mellan varorna ”damväska” och ”damsko” (domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet SISSI ROSSI, punkt 68). Denna slutsats skall utvidgas till att omfatta förhållandet mellan samtliga varor som det sökta varumärket avser, vilka omfattas av klass 25, och de varor i läder och läderimitationer ej ingående i andra klasser, vilka omfattas av klass 18 och som det äldre varumärket avser.
47 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar förstainstansrätten att det föreligger låg varuslagslikhet mellan varorna i klass 25 och den första gruppen av varor i klass 18. Följaktligen kunde inte överklagandenämnden dra slutsatsen att det inte förelåg någon risk för förväxling hos omsättningskretsen enbart på grundval av en jämförelse mellan de aktuella varorna.
48 Vad beträffar frågan huruvida kläder, fotbeklädnader och huvudbonader, vilka omfattas av klass 25, och ”varor i läder och läderimitationer ej ingående i andra klasser”, vilka omfattas av klass 18, kompletterar varandra, skall det erinras om att kompletterande varor enligt rättspraxis utgörs av varor mellan vilka det finns ett nära samband, i den meningen att den ena varan är nödvändig eller viktig för användningen av den andra, och att konsumenterna därför kan ha uppfattningen att ett och samma företag ansvarar för tillverkningen av dessa varor (domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet SISSI ROSSI, punkt 60).
49 Sådana varor som fotbeklädnader, kläder, huvudbonader eller handväskor kan, utöver sin huvudsakliga funktion, även fylla en gemensam estetisk funktion genom att samtidigt bidra till den berörda konsumentens image.
50 Hur sambanden mellan dessa varor uppfattas skall således bedömas med beaktande av en eventuell strävan att samordna presentationen av denna image, vilket innebär en samordning av dess olika beståndsdelar när varorna designas eller förvärvas. En sådan samordning kan särskilt ske mellan kläder, fotbeklädnader och huvudbonader, vilka omfattas av klass 25, och de olika klädaccessoarer som kompletterar dessa, såsom handväskor, vilka omfattas av klass 18. En eventuell samordning beror på den berörda konsumenten, den typ av aktivitet som imagen har skapats för (såsom arbete, sport eller fritid) eller marknadsföringsåtgärderna av de ekonomiska aktörerna inom branschen. Det förhållandet att dessa varor ofta säljs vid samma specialiserade försäljningsställen kan vidare underlätta för den berörda konsumenten att uppfatta att det finns nära samband mellan varorna och kan förstärka intrycket av att ett och samma företag ansvarar för tillverkningen av dessa varor.
51 Härav följer att vissa konsumenter uppfattar att det finns ett nära samband mellan kläder, fotbeklädnader och huvudbonader, vilka omfattas av klass 25, och vissa klädaccessoarer som utgör ”varor i läder och läderimitationer ej ingående i andra klasser”, vilka omfattas av klass 18, och att de således kan få uppfattningen att ett och samma företag ansvarar för tillverkningen av dessa varor. De varor som det sökta varumärket avser och som omfattas av klass 25 uppvisar således en grad av likhet med de klädaccessoarer som ingår bland de ”varor i läder och läderimitationer ej ingående i andra klasser” som omfattas av klass 18, vilken inte kan betecknas som låg.
52 Det var således felaktigt av överklagandenämnden att anse att det i förevarande fall inte förelåg någon risk för förväxling utan att först ha bedömt den eventuella känneteckenslikheten.
53 Mot bakgrund av det ovan anförda skall talan bifallas såvitt avser den enda grunden att artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 har åsidosatts. Följaktligen skall det angripna beslutet ogiltigförklaras.
Rättegångskostnader
54 Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
55 Överklagandenämndens beslut har ogiltigförklarats och harmoniseringsbyrån skall, sina yrkanden till trots, av den anledningen anses ha tappat målet. Sökanden har yrkat att harmoniseringsbyrån skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom harmoniseringsbyrån har tappat målet, skall sökandens yrkande bifallas. Intervenienten har tappat målet och skall därför bära sin rättegångskostnad.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Det beslut som fattats av första överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) den 21 september 2005 (ärende R 1191/2004-1) ogiltigförklaras.
2) Harmoniseringsbyrån skall bära sin rättegångskostnad och ersätta El Corte Inglés, SA:s rättegångskostnad.
3) Juan Bolaños Sabri skall bära sin rättegångskostnad.
Legal | Wiszniewska-Białecka | Vadapalas |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 juli 2007.
Justitiesekreterare | | Ordförande |