Language of document : ECLI:EU:T:2011:378

Mål T‑190/06

Total SA och Elf Aquitaine SA

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Väteperoxid och natriumperborat – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Ansvar för överträdelsen – Rätten till försvar – Oskuldspresumtion – Motiveringsskyldighet – Likabehandling – Principen att straff och påföljder ska vara individuella – Legalitetsprincipen (inget straff utan lag) – Principen om god förvaltningssed – Rättssäkerhet – Maktmissbruk – Böter”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

2.      Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

3.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll – Iakttagande av rätten till försvar – Räckvidd

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 27)

4.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut om huruvida konkurrensreglerna ska tillämpas – Beslut som avser flera mottagare

(Artiklarna 81 EG, 82 EG och 253 EG)

5.      Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Förmildrande omständigheter – Ansvar för dotterbolagets rättsstridiga beteende tillskrivs dotterbolaget och dess moderbolag såsom utgörande ett enda företag – Moderbolaget saknar kännedom om dotterbolagets rättsstridiga beteende – Omfattas inte

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23)

7.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Förmildrande omständigheter – Skyldighet att beakta böter som påförts för annan konkurrensbegränsande verksamhet – Föreligger inte

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

1.      Ansvar för ett dotterbolags beteende kan tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget mot bakgrund av de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dessa två juridiska enheter. Det förhåller sig nämligen så att, eftersom moder- och dotterbolag i en sådan situation ingår i samma ekonomiska enhet och följaktligen utgör ett och samma företag i den mening som avses i artikel 81 EG, kommissionen har möjlighet att tillställa moderbolaget ett beslut att påföra böter utan att det krävs att moderbolaget personligen deltagit i överträdelsen.

I det specifika fallet då ett moderbolag innehar 100 procent av aktiekapitalet i ett dotterbolag som överträtt unionens konkurrensregler kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende. Vidare föreligger det en presumtion som kan motbevisas om att moderbolaget verkligen utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende.

Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehade hela aktiekapitalet i ett dotterbolag för att konstatera att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets affärspolitik. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalningen av de böter som påförs dotterbolaget, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att bryta presumtionen, inte kan bevisa att dotterbolaget uppträder självständigt på marknaden.

Uppdelningen av kapitalinnehavet i ett dotterbolag är ett tillräckligt kriterium för att uppställa denna presumtion, utan att kommissionen är skyldig att förete ytterligare omständigheter som pekar på moderbolagets faktiska utövande av ett inflytande. Denna slutsats påverkas inte av att sådana ytterligare omständigheter kunde konstateras i andra ärenden. Tillämpningen av den aktuella presumtionen är nämligen inte villkorad av att det förelåg sådana ytterligare omständigheter. Vidare krävs det inte att kommissionen i detta syfte fastställer att moderbolaget, vid tidpunkten för omständigheterna i målet, kände till dotterbolagets rättsstridiga beteende.

När den omständigheten att ett moderbolag innehar hela eller nästan hela aktiekapitalet i ett dotterbolag har ansetts tillräckligt för att ställa upp nämnda presumtion i förhållande till samtliga mottagare av ett beslut om påförande av böter på grund av överträdelse av konkurrensreglerna, i avsaknad av argument som bryter presumtionen, innebär inte det förhållandet att kommissionen har åberopat ytterligare omständigheter gentemot vissa mottagare av beslutet – antingen för att stärka slutsatsen som redan på ett giltigt sätt följer av att dotterbolaget är helägt, eller för att besvara de argument som framförts av de berörda företagen – att de principer som kommissionen tillämpat inte är desamma för samtliga mottagare och att likabehandlingsprincipen har åsidosatts.

(se punkterna 35–38, 49, 50, 190 och 196)

2.      När kommissionen tillämpar presumtionen om ett avgörande inflytande för att tillskriva moderbolaget ansvaret för dotterbolagets rättsstridiga beteende, ankommer det på moderbolaget att bevisa att dotterbolaget uppträder självständigt på marknaden. I detta avseende ska samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dotterbolaget och dess moderbolag beaktas, vilka kan variera från ett fall till ett annat. Denna bedömning ska i synnerhet inte inskränkas till enbart omständigheter som i strikt mening hänför sig till dotterbolagets affärspolitik, såsom distributions- eller prisstrategi. Den aktuella presumtionen kan i synnerhet inte motbevisas enbart genom att visa att det är dotterbolaget som styr dessa specifika delar av affärspolitiken utan att erhålla några riktlinjer i detta avseende. Även om en överlappning mellan moderbolagets och dotterbolagets ledning räcker för att dra slutsatsen att det föreligger ett avgörande inflytande, utgör avsaknaden av sådan överlappning inte en tillräcklig omständighet som talar för dotterbolagets självständighet.

Enbart det förhållandet att moderbolaget är ett icke-operativt holdingbolag räcker inte för att utesluta att det utövade ett avgörande inflytande över dotterbolaget, genom att bland annat samordna kapitalinvesteringarna inom koncernen. Inom en koncern har ett holdingbolag nämligen till uppdrag att samla andelarna i olika bolag med syftet att säkerställa en enhetlig ledning.

Vidare utgör fördelningen av arbetsuppgifter en normal företeelse inom en bolagskoncern som inte räcker för att motbevisa presumtionen om att moderbolagen och deras dotterbolag utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG. Detsamma gäller det förhållandet att ett dotterbolag agerade på marknaden i eget namn och för egen räkning, och inte som företrädare för sitt moderbolag. Det kan inte heller dras någon slutsats utifrån det faktum att ett moderbolag aldrig haft några kunder som var gemensamma med dotterbolagets, att det inte verkade på någon av de marknader där dotterbolaget var verksamt eller på några angränsande marknader, att verksamheten för de berörda produkterna endast utgjorde en mycket liten del av den totala omsättningen för moderbolaget och att dessa produkter endast motsvarade några få av det stora antalet produkter i dotterbolagets verksamhet.

Med hänsyn till att ett dotterbolags självständighet inte bedöms enbart med hänsyn till omständigheter som rör företagets operationella ledning, kan det förhållandet att dotterbolaget aldrig har infört någon särskild informationspolicy till fördel för moderbolaget på den berörda marknaden utgöra tillräcklig bevisning för dotterbolagets självständighet. Samma sak gäller det förhållandet att ett företag varken under det administrativa förfarandet eller under domstolsförfarandet framträder som en samlad part, vilket inte visar att dotterbolaget i fråga är självständigt i förhållande till sitt eller sina moderbolag.

Det ska vidare erinras om att kommissionens befogenhet att hålla ett moderbolag ansvarigt för dotterbolagets överträdelse inte grundar sig på moderbolagets direkta deltagande i överträdelsen, utan på att bolagen utgör ett enda företag. En sådan bedömning att hålla moderbolaget ansvarigt påverkas följaktligen inte av att moderbolaget inte informerades av dotterbolaget och endast fick kännedom om kartellens existens efter kommissionens kontroller i dotterbolagets lokaler.

Slutligen är det sätt som ett bolag uppfattas utifrån inte i sig tillräckligt för att visa att ett dotterbolag uppträder självständigt i förhållande till sitt eller sina moderbolag.

(se punkterna 55–57, 65, 68, 71–73, 75, 76 och 78)

3.      Ett iakttagande av principen om rätt till försvar innebär att ett meddelande om invändningar, vilket kommissionen riktar till ett företag som den avser att ålägga sanktioner på grund av att konkurrensreglerna har överträtts, ska innehålla de väsentliga omständigheter som åberopas mot detta företag, såsom de faktiska omständigheter som kritiseras, hur dessa omständigheter ska kvalificeras och de bevis som kommissionen grundar sig på, detta för att företaget ska ha möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina argument inom ramen för det administrativa förfarande som inletts mot det. I synnerhet ska det i meddelandet om invändningar på ett klart sätt anges den juridiska person som kan komma att åläggas böter, meddelandet ska rikta sig till denna person och det ska anges i vilken egenskap denna person kan komma att ställas till svars för de omständigheter som görs gällande. När det bolag mot vilket den ifrågavarande presumtionen åberopas, i sitt svar på meddelandet om invändningar och under förhörsombudets förhör, kan lägga fram alla faktiska och rättsliga omständigheter för att ifrågasätta presumtionen och kommissionen måste beakta dessa omständigheter för att i förekommande fall dra tillbaka de invändningar som visar sig vara dåligt underbyggda, har parternas likställdhet i processen iakttagits.

Kommissionen är inte skyldig att vidta utredningsåtgärder avseende ett företag innan den skickar ett meddelande om invändningar när den anser att den för övrigt besitter uppgifter som motiverar att ett meddelande om invändningar sänds ut. Det följer inte heller av tillkännagivandet om bästa praxis att kommissionen är skyldig att underrätta alla juridiska enheter som det berörda företaget består av om utredningsåtgärderna innan meddelandet om invändningar antas.

När kommissionen åberopar presumtionen att ett moderbolag utövar ett avgörande inflytande över ett dotterbolag, om det innehar hela eller nästan hela aktiekapitalet i dotterbolaget, för att hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalningen av de böter som ålagts dotterbolaget, anses kommissionen inte på förhand ha hållit moderbolaget för ”skyldigt” eftersom det kunde bryta ovannämnda presumtion, som uppställdes i meddelandet om invändningar, genom att bevisa dotterbolagets självständighet. Kommissionens antagande av ett meddelande om invändningar ska inte i något fall anses som ett bevis för att det berörda företaget är skyldigt. I annat fall skulle det kunna leda till ett åsidosättande av principen om oskuldspresumtion varje gång ett sådant förfarande inleddes.

(se punkterna 105–107, 118, 120 och 125–127)

4.      Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska vidare klart och tydligt framgå hur den institution som antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området.

När ett beslut om tillämpning av artikel 81 EG riktar sig till flera mottagare och berör frågan om vilka företag som ska hållas ansvariga för överträdelsen, ska beslutet innehålla en tillräcklig motivering i förhållande till var och en av mottagarna, i synnerhet i förhållande till dem som enligt beslutet ska bära ansvaret för överträdelsen. Vad beträffar ett moderbolag som hålls solidariskt ansvarigt för sitt dotterbolags rättsstridiga beteende, ska ett sådant beslut innehålla en utförlig redogörelse för skälen till att förstnämnda bolag tillskrivs överträdelsen.

Under alla förhållanden ska kommissionen uttryckligen utveckla sitt resonemang när den i sin beslutspraxis fattar ett beslut som går väsentligt längre än tidigare meddelade beslut. Det räcker i ett sådant fall således inte att kommissionen lämnar en kortfattad motivering, genom att bland annat hänvisa till en fast beslutspraxis.

När kommissionen grundar sig på presumtionen att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende, och när de berörda bolagen under det administrativa förfarandet anfört omständigheter i syfte att bryta denna presumtion, ska beslutet innehålla en tillräcklig redogörelse för skälen som kan motivera kommissionens ståndpunkt att dessa omständigheter inte gjort det möjligt att bryta denna presumtion. Kommissionen är emellertid inte skyldig att ta ställning till samtliga argument som de berörda personerna har åberopat inför den. Följaktligen kan kommissionen inte klandras för att den inte exakt besvarade vart och ett av de argument som anförts av ett företag. En kortfattad motivering kan dessutom motiveras av att moderbolagets argument i huvudsak bestod av påståenden och saknade stöd av konkret bevisning avseende förhållandet mellan de berörda moderbolagen och dotterbolagen under den period som överträdelsen pågick.

(se punkterna 130, 131, 137, 148, 149, 153 och 154)

5.      Begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens juridiska form och oavsett hur den finansieras. I synnerhet ska begreppet företag i detta sammanhang förstås som en ekonomisk enhet även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer. Då en sådan enhet har överträtt konkurrensreglerna ska denna enhet, enligt principen om personligt ansvar, ansvara för överträdelsen.

Ansvar för en överträdelse av unionens konkurrensrätt ska emellertid klart och tydligt tillskrivas en juridisk person som kan komma att åläggas böter. När det har visats att det skett en sådan överträdelse ska det följaktligen avgöras vilken fysisk eller juridisk person som var ansvarig för företagets drift vid tidpunkten för överträdelsen, så att denna person kan ställas till ansvar för överträdelsen. Vidare är kommissionens praxis, att hålla ett bolag solidariskt betalningsansvarigt för en del av de böter som ålagts ett annat bolag, förenlig med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, då det kan hållas ansvarigt för sistnämnda bolags konkurrensbegränsande beteende. I ett sådant fall ska det aktuella bolaget åläggas böter för en överträdelse som det självt anses ha begått till följd av att det hålls ansvarigt för detta beteende.

Den omständigheten att olika juridiska personer identifierats i ett kommissionsbeslut som solidariskt betalningsansvariga för böterna är således inte oförenligt med begreppet företag. Detta är tvärtom en riktig tillämpning av begreppet, när det har fastställts att det ifrågavarande företaget i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer.

På samma sätt går det inte att dra slutsatsen att begreppet företag har åsidosatts enbart av den omständigheten att dessa olika juridiska personer hålls betalningsansvariga för böterna med olika belopp. Slutsatsen att flera juridiska personer utgör ett enda företag som ansvarar för överträdelsen innebär inte nödvändigtvis att samtliga omständigheter som är relevanta vid beräkningen av böterna kan tillskrivas dem på samma sätt, bland annat när företagets sammansättning i juridisk mening har förändrats över tiden.

(se punkterna 162–166)

6.      När ett moderbolag tillskrivs ansvar för en överträdelse av konkurrensreglerna på grund av att de tillsammans med dotterbolaget utgjorde ett enda företag, och inte på grund av att de varit direkt involverade i överträdelsen, påverkas deras ansvar för överträdelsen inte av att de saknade kännedom om kartellen.

När ett sådant moderbolag inte gör gällande att det dotterbolag som direkt deltog i överträdelsen saknade kännedom om den övergripande planen med de konkurrensbegränsande arrangemangen, utgör det förhållandet att moderbolaget inte kände till kartellen inte ett tecken på att den överträdelse som begåtts av företaget – bestående av moderbolaget och dess dotterbolag – är mindre allvarlig. Denna omständighet motiverar således inte en nedsättning av bötesbeloppet.

(se punkterna 217 och 218)

7.      När kommissionen konstaterar att ett företag har begått flera olika överträdelser av bestämmelserna i artikel 81.1 EG genom att delta i flera olika karteller under en och samma period, kan kommissionen ålägga detta företag olika bötesbelopp, med iakttagande – för varje belopp – av de gränser som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Vart och ett av dessa bötesbelopp måste grunda sig på en bedömning av hur länge den överträdelse för vilken påföljder utdöms har pågått och hur allvarlig den är. Det förhållandet att ett företag påförts böter för olika konkurrensbegränsande åtgärder rörande andra produkter påverkar inte de faktiska omständigheter som hänför sig till en viss överträdelse som fastställts av kommissionen. Med hänsyn till böternas avskräckande syfte kan den omständigheten att ett företag nyligen har ålagts att betala andra böter för delvis samtidiga överträdelser således inte i sig motivera att de böter som kommissionen fastställt för den berörda överträdelsen sätts ned.

(se punkterna 246 och 247)