Talan väckt den 7 januari 2011 - Export Development Bank of Iran mot rådet

(Mål T-4/11)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Export Development Bank of Iran (ombud: advokaten J.-M Thouvenin)

Svarande: Europeiska unionens råd

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara rådets förordning (EU) nr 961/2010 i den del sökanden berörs,

förklara att beslut 2010/413/GUSP inte är tillämpligt på sökanden,

ogiltigförklara artiklarna 16.2 a och 16.2 b i rådets förordning (EU) nr 961/2010 i den del sökanden berörs,

ogiltigförklara rådets beslut att uppföra sökanden i förteckningen i bilaga VIII till rådets förordning (EU) nr 961/2010, och

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan sökanden åberopar sju grunder.

1. Som första grund gör sökanden gällande att rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007¹ och artikel 16.2 a och b saknar rättslig grund.

Sökanden gör i den första delgrunden gällande att artikel 215 FEUF inte kan användas som rättslig grund för förordning nr 961/2010, eftersom det inte föreskrivs i beslut 2010/413/GUSP.

I den andra delgrunden gör sökanden gällande att artikel 215 FEUF inte kan användas som rättslig grund för förordning nr 961/2010, eftersom beslut 2010/413/GUSP inte har antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 FEU. Beslutet ska följaktligen underkännas som inte tillämpligt i förevarande fall.

2. I den andra grunden görs gällande att internationell rätt har åsidosatts genom artikel 16.2 a och 16.2 b i förordning nr 961/2010, eftersom dessa bestämmelser inte utgör ett genomförande av säkerhetsrådets beslut och strider mot principen om icke-inblandning i den internationella rätten.

3. Sökanden gör vidare gällande att artikel 215 FEUF har åsidosatts, eftersom förfarandet för upptagandet i förteckningen i bilaga VIII strider mot förfarandet som förskrivs i artikel 215 FEUF.

4. Den fjärde grunden avser åsidosättandet av rätten till försvar, rätten till god förvaltning och rätten till ett effektivt domstolsskydd, eftersom rådet inte har iakttagit sökandens rätt att yttra sig, tillräckligt motiverat sina beslut eller gett sökanden tillgång till handlingarna i ärendet.

5. Sökanden gör vidare gällande att proportionalitetsprincipen har åsidosatts.

Sökanden hävdar i först hand att de omtvistade besluten är olämpliga, eftersom frysningen av tillgångar och ekonomiska resurser som sökanden förvaltar leder till frysning av tillgångar och ekonomiska resurser som sökanden inte fritt förfogar över och som tillhör sökandens kunder.

Sökanden anser vidare att sanktionen som påfördes är oproportionerlig med hänsyn till de handlingar som sökanden anklagas för, och sanktionen har grundats på omständigheter som ligger långt tillbaka i tiden och som saknar stöd.

6. Såvitt avser den sjätte grunden gör sökanden gällande att principen om rätten till egendom har åsidosatts då begränsningen av sökandens rätt till egendom är oproportionerlig, eftersom rätten till försvar inte har iakttagits under förfarandet.

7. Som sjunde grund gör sökanden gällande att icke-diskrimineringsprincipen har åsidosatts, eftersom sanktionsåtgärder har vidtagits avseende sökanden utan att det är fastställt att sökanden medvetet och avsiktligt har deltagit i verksamhet som syftar till att kringgå restriktiva åtgärder, eller som får den effekten.

____________

¹ - EUT L 281, s. 1.