Talan väckt den 7 januari 2011 - Bank Melli Iran mot Europeiska unionens råd

(Mål T-7/11)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Bank Melli Iran (Tehran, Iran) (ombud: L. Defalque och S. Woog, advokater)

Svarande: Europeiska unionens råd

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara avsnitt B.5 i bilagan till rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp,¹ avsnitt B.5 i bilaga VIII till rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007² och beslutet i rådets skrivelse av den 28 oktober 2010,

fastställa att artikarna 20.1 b i rådets beslut av den 26 juli 2010³ och 16.2 a i rådets förordning (EG) (EU) nr 961/2010 är rättsstridiga och inte kan tillämpas på sökanden,

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan har sökanden anfört följande:

1.    Sökandens första grund avser åsidosättande av artiklarna 215.2 och 3 FEUF samt av artikel 40 FEU, vilket utgör överträdelse av en väsentlig formföreskrift, eftersom

GUSP-rådet fattade ett beslut om restriktiva åtgärder utan att lämna rådet något utrymme för fri bedömning,

beslut 2010/413/GUSP som ligger till grund för förordning nr 961/2010, felaktigt grundats på artikel 29 FEU, eftersom den inte innehåller någon definition av unionens hållning i förhållande till en särskild fråga eller i ett geografiskt eller tematiskt avseende, vilket fordras enligt artikel 29 FEU, utan innehåller bestämmelser om skyldigheter för medlemsstaterna och personer som befinner sig i dessa,

förordning (EU) nr 961/2010 innehåller i strid med artikel 215.3 FEUF inte nödvändiga bestämmelser om rättsskydd.

2.    I sin andra grund har sökanden hävdat att Europeiska unionens lagstiftare begick ett fel vid valet av rättslig grund för det angripna beslutet och den angripna förordningen, eftersom sanktionsåtgärder vidtogs mot sökanden och dess dotterbolag, som inte är statliga enheter som inte upptagits i FN:s säkerhetsråds förteckning, utan juridiska personer. Sökanden har härvid hävdat att

det är visserligen motiverat att lägga artiklarna 29 FEU och 215 FEUF till grund när unionens institutioner genomför en FN-resolution, men detta är inte motiverat när förvaltningsåtgärder antas såsom att frysa, inte statliga enheters, utan juridiska personers tillgångar,

det var nödvändigt att anta de angripna rättsakterna på grundval av artikel 75 FEUF och därmed föra in Europaparlamentet i beslutsförfarandet.

3.    I den tredje grunden ha sökanden gjort gällande att det angripna beslutet och den angripna förordningen antogs i strid med likhetsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen, eftersom liknande beslut antogs på en annan rättslig grund, såsom artikel 75 FEUF och därmed med en rättslig ram som innehöll garantier som antagits av Europaparlamentet och rådet. Detta var emellertid inte fallet beträffande de angripna rättsakter som avser sökanden.

4.    I sin fjärde grund har sökanden hävdat att de angripna rättsakterna antogs med åsidosättande av sökandens rätt till försvar och i synnerhet med åsidosättande av sökandens rätt till en rättvis rättegång, med hänsyn till att

sökanden inte delgavs någon bevisning eller handlingar till stöd för rådets påståenden, eftersom de ytterligare påståenden som gjordes år 2009 efter beslutet av år 2008 och som bekräftades år 2010 var mycket vaga, oklara och kan påstås ha varit omöjliga för sökanden att besvara,

sökanden vägrades tillgång till dokumentationen och rätten att yttra sig,

någon tillräcklig motivering inte lämnades med avseende på de angripna rättsakterna, varför sökandens rätt till effektivt rättslig skydd åsidosattes.

5.    I den femte grunden ha sökanden gjort gällande att de angripna rättsakterna, av samma skäl som anges i den fjärde grunden, innebär åsidosättande av principerna om god förvaltningssed och skydd för berättigade förväntningar.

6.    I den sjätte grunden ha sökanden gjort gällande att rådet underlät att meddela sitt beslut, inbegripet grunderna för att föra upp sökanden i en förteckning med åsidosättande av artikel 36.3 och 4 i förordning nr 961/2010 som innehåller bestämmelser om att ett beslut ska omprövas när yttranden inges.

7.    I den sjunde grunden ha sökanden gjort gällande att en uppenbart oriktig bedömning gjordes och att maktmissbruk ägde rum när av rådets beslut 2010/413/GUSP av den 26 juli 2010 tillämpades på sökanden, eftersom rådet gjorde en felaktig tolkning av artikel 20.1 b i detta beslut när det slog fast att sökandens verksamhet, såsom denna beskrivits i de angripna rättsakterna, uppfyllde villkoren för att anses vara verksamhet mot vilken sanktionsåtgärder ska vidtas.

8.    I den åttonde grunden ha sökanden gjort gällande att proportionalitetsprincipen och principen om rätt till egendom åsidosattes, eftersom rådet inte beaktade det beslut som fattats av förenta staternas säkerhetsråd, vilket medför att artikel 20.1 b i rådets beslut 2010/413/GUSP av den 26 juli 2010 inte kan tillämpas.

____________

¹ - EUT L 281, s. 81.

² - EUT L 281, s. 1.

³ - Rådets beslut 2010/413/GUSP av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp, EUT L 195, s. 39.