BESLUT MEDDELAT AV PERSONALDOMSTOLENS ORDFÖRANDE
den 18 december 2009
Mål F-92/09 R
U
mot
Europaparlamentet
”Personalmål – Interimistiskt förfarande – Ansökan om uppskov med verkställigheten av ett beslut om uppsägning – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Fumus boni juris”
Saken: Talan väckt av U enligt artiklarna 242 EG, 243 EG, 157 EA och 158 EA, med yrkande om dels vilandeförklaring av parlamentets beslut av den 6 juli 2009 att säga upp U, dels beviljande av interimistiska åtgärder.
Avgörande: Verkställigheten av beslutet av den 6 juli 2009 att säga upp sökanden ska skjutas upp till dess att tribunalen meddelar sitt slutliga avgörande. Det saknas anledning att självständigt pröva yrkandena om att sökanden ska återträda i tjänst och yrkandena om förpliktande om att nödvändiga åtgärder ska vidtas för att ta tillvara på sökandens rättigheter och intressen. Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.
Sammanfattning
1. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Fumus boni juris – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Kumulativ karaktär – Ordning för bedömningen och undersökningsmetod
(Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)
2. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Villkor för beviljande – Allvarlig och irreparabel skada – Bevisbörda
(Artikel 278 FEUF; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)
3. Tjänstemän – Lön – Familjetillägg – Barntillägg – Person som likställs med underhållsberättigat barn
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artiklarna 2.4 och 17.2)
4. Tjänstemän – Uppsägning till följd av bristande arbetsinsats – Omsorgsplikt
1. I artikel 102.2 i personaldomstolens rättegångsregler föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder bland annat ska ange de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumus boni juris).
Villkoren avseende skyndsamhet och fumus boni juris är kumulativa, vilket innebär att en ansökan om interimistiska åtgärder ska ogillas om ett av villkoren inte är uppfyllda.
Vid denna helhetsbedömning förfogar rätten över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i fallet avgöra på vilket sätt det ska prövas huruvida dessa villkor är uppfyllda, liksom att avgöra i vilken ordning denna prövning ska utföras. Det finns nämligen inte någon bestämmelse i gemenskapsrätten i vilken det föreskrivs ett redan upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att bevilja interimistiska åtgärder.
(se punkterna 40–42)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 9 augusti 2001, T-120/01 R, De Nicola mot revisionsrätten, REGP 2001, s. I‑A‑171 och II‑783, punkterna 12 och 13
Personaldomstolen 31 maj 2006, F-38/06 R, Bianchi mot ETF, REGP 2006, s. I‑A‑1‑27 och II‑A‑1‑93, punkterna 20 och 22
2. En rent ekonomisk skada kan i princip inte anses vara irreparabel, eller ens svår att avhjälpa, eftersom den kan avhjälpas genom ekonomisk ersättning vid ett senare tillfälle. Det ankommer emellertid på rätten att utifrån de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål avgöra huruvida omedelbar verkställighet av det beslut för vilket uppskov har sökts kan vålla sökanden allvarlig och omedelbar skada som inte skulle kunna avhjälpas ens om beslutet ogiltigförklaras då målet avgörs i sak.
Det ska i detta fall prövas huruvida sökanden, med beaktande av de omständigheter som föreligger i sökandens situation, har tillgång till de medel som normalt erfordras för att denne ska kunna sörja för de utgifter som är oundgängliga för att tillgodose sina grundläggande behov tills målet avgörs i sak.
(se punkterna 47, 49 och 50)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 30 november 1993, T-549/93 R, D mot kommissionen, REG 1993, s. II‑1347, punkt 45; 10 februari 1999, T-211/98 R, Willeme mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑15 och II‑57, punkt 37; 28 november 2003, T-200/03 R, V mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑317 och II‑1549, punkt 57
3. I artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs att varje person för vilken tjänstemannen är rättsligt underhållsskyldig och vars försörjning medför betungande utgifter kan i undantagsfall efter ett särskilt motiverat beslut av tillsättningsmyndigheten, på grundval av styrkande handlingar, anses som ett underhållsberättigat barn. Det kan emellertid inte på grundval av att en tjänsteman inte har begärt att en av dess familjemedlemmar ska anses som ett underhållsberättigat barn enligt dessa bestämmelser fastställas att tjänstemannen inte ger ekonomiskt stöd till sin familj i sitt ursprungsland.
I artikel 17.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs dessutom att tjänstemannen kan få en del av sin lön överförd till en annan medlemsstat än den där denne tjänstgör till förmån för ett underhållsberättigat barn eller en annan person om tjänstemannen kan visa att denne har förpliktelser mot vederbörande enligt ett domstols- eller förvaltningsbeslut. Det kan emellertid inte på grundval av att en tjänsteman inte har gjort gällande att denne uppfyller de särskilda villkor som uppställs i bestämmelserna för att få en del av sin lön överförd till sin familj i sitt ursprungsland fastställas att tjänstemannen inte ger ekonomiskt stöd till sin familj.
(se punkterna 59 och 60)
4. Omsorgsplikten innebär att administrationen, när man misstänker att det kan finnas bakomliggande medicinska orsaker till en tjänstemans svårigheter att utföra sina arbetsuppgifter, måste anstränga sig till det yttersta för att undanröja dessa misstankar innan man fattar ett beslut om att säga upp den berörda tjänstemannen
Detta krav återspeglas dessutom i parlamentets interna bestämmelser för det förbättringsförfarande som ska tillämpas för upptäckt, hantering och åtgärdande av potentiella fall av bristande arbetsinsats bland tjänstemännen, eftersom det i artikel 8 i dessa bestämmelser föreskrivs att den slutlige bedömaren under vissa omständigheter ska vända sig till parlamentets läkartjänst, om han eller hon får kännedom om förhållanden som tyder på att det kritiserade uppträdandet hos tjänstemannen kan ha medicinska orsaker.
Dessutom blir administrationens skyldighet att visa omsorg desto större när det är fråga om en sådan speciell situation då det råder ovisshet kring en tjänstemans mentala hälsa och därmed också dennes förmåga att tillvarata sina intressen på lämpligt sätt, och detta i än högre grad när den berörda tjänstemannen hotas av uppsägning och således befinner sig i en utsatt situation.
(se punkterna 75–77)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 26 februari 2003, T-145/01, Latino mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑59 och II‑337, punkt 93
Personaldomstolen 13 december 2006, F-17/05, de Brito Sequeira Carvalho mot kommissionen, REGP 2006, s I‑A‑1‑149 och II‑A‑1‑577, punkt 72