Målen T‑117/07 och T‑121/07
Areva m.fl.
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för gasisolerade ställverk – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES‑avtalet konstateras – Rätten till försvar – Motiveringsskyldighet – Ansvar för överträdelsen – Överträdelsens varaktighet – Böter – Solidariskt ansvar för betalningen av böterna – Försvårande omständigheter – Ledande roll – Förmildrande omständigheter – Samarbete”
Sammanfattning av domen
1. Konkurrens – Gemenskapsregler – Företag – Begrepp – Ekonomisk enhet
(Artikel 81.1 EG)
2. Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Rättssubjekt som var ansvarigt för företagets drift vid tidpunkten för överträdelsen – Undantag
(Artikel 81.1 EG)
3. Konkurrens – Gemenskapsregler – Dotterbolags överträdelse – Moderbolagets ansvar mot bakgrund av de ekonomiska och juridiska banden mellan dem
(Artikel 81.1 EG)
4. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Omfattning – Grund avseende avsaknad av motivering eller brister i motiveringen – Grund avseende oriktig motivering – Åtskillnad
(Artikel 253 EG)
5. Gemenskapsrätt – Allmänna rättsprinciper – Förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser – Tillämpningsområde – Konkurrens
(Rådets förordningar nr 17, artikel 15.4, och nr 1/2003, artikel 23.5)
6. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis på överträdelsen och dess varaktighet
(Artikel 81.1 EG; rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, och nr 1/2003, artikel 23.3)
7. Konkurrens – Administrativt förfarande – Preskriptionstider i fråga om förfaranden – Den tidpunkt då fristen börjar löpa
(Artikel 81 EG; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 25)
8. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Omfattning
(Artikel 253 EG)
9. Konkurrens – Böter – Solidariskt ansvar för betalningen – Villkor
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53)
10. Konkurrens – Böter – Solidariskt ansvar för betalningen – Omfattning
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53)
11. Konkurrens – Böter – Solidariskt ansvar för betalningen – Möjlighet för var och en av gäldenärerna att väcka talan om ogiltigförklaring av ett sådant beslut
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53)
12. Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Principen att straff ska vara individuella – Räckvidd
(Artikel 81.1 EG)
13. Gemenskapsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Bekräftad genom Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och därefter genom Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)
14. Konkurrens – Principer – Kommissionens beslut i vilket en överträdelse konstateras – Effektiv domstolsprövning av kommissionens beslut – Oavhängig och opartisk domstol – Obegränsad behörighet
(Artiklarna 81 EG, 229 EG och 230 EG; rådets förordningar nr 17, artikel 17, och nr 1/2003, artikel 31)
15. Konkurrens – Gemenskapsregler – Utgör tvingande rätt
(Artikel 81 EG; EES-avtalet, artikel 53)
16. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut i vilket en överträdelse konstateras och böter åläggs – Skyldighet att iaktta principen om tilldelade befogenheter
(Artiklarna 5 EG och 81 EG; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, och nr 1/2003, artikel 7.1 och 23.2)
17. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Meddelande om invändningar – Provisorisk karaktär – Avstående från invändningar som har visat sig ogrundade i förhållande till vissa bolag vilket har medfört ett försämrat läge för det bolag som alltjämt är det som det angripna beslutet riktar sig till – Tillåtet med hänsyn till bolagets utövande av sin rätt att yttra sig
(Rådets förordningar nr 17, artikel 19.1, och nr 1/2003, artikel 27.1)
18. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Försvårande omständigheter – Att ha en ledande roll eller uppmuntra till överträdelsen – Begrepp
(Rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, och nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkterna 2 och 3)
19. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Försvårande omständigheter – Att ha en ledande roll i överträdelsen – Roll som successivt innehas av olika företag och de bolag som leder dessa
(Rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, och nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)
20. Konkurrens – Böter – Belopp – Kommissionens utrymme för eget skön – Domstolsprövning – Obegränsad behörighet
(Artikel 229 EG; rådets förordningar 17, artikel 17, och nr 1/2003, artikel 31)
21. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktande av världsomsättningen under det sista helåret för överträdelsen med avseende på de varor och tjänster som avsågs med överträdelsen
(Rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, och nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)
1. Begreppet företag ska i konkurrensrättsliga sammanhang förstås som en ekonomisk enhet med beaktande av avsikten med överträdelsen i fråga. Det i artikel 81.1 EG föreskrivna förbudet för företag att bland annat ingå avtal eller delta i samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden riktar sig till ekonomiska enheter som var och en består av en enhetlig organisation med personal samt materiella och immateriella tillgångar, vilken på ett varaktigt sätt eftersträvar ett bestämt ekonomiskt mål och kan medverka till en överträdelse av det slag som avses i dessa bestämmelser.
(se punkt 63)
2. I konkurrensfrågor gäller enligt principen om personligt ansvar, som innebär att en person endast kan hållas ansvarig för sina egna handlingar, att det i princip är den person som ledde företaget när företaget deltog i överträdelsen som ska hållas ansvarig för densamma. Detta gäller även om ansvaret för eller ledningen av företaget har övergått på en annan person när beslutet om konstaterande av överträdelsen antas.
Under vissa extraordinära omständigheter kan det, enligt rättspraxis, avvikas från principen om personligt ansvar enligt kriteriet om ekonomisk kontinuitet, som innebär att en ekonomisk efterträdare till en juridisk person kan hållas ansvarig för en överträdelse av konkurrensreglerna som den juridiska personen gjort sig skyldig till – till och med när den sistnämnde inte upphört att existera då beslutet om konstaterande av överträdelsen antogs – för att den ändamålsenliga verkan med dessa regler inte ska äventyras på grund av förändringarna i bland annat de berörda företagens rättsliga form.
Kommissionen har fog för att inte tillämpa det så kallade kriteriet om ekonomisk kontinuitet och att hålla det moderbolag personligen ansvarigt, för ett företags deltagande i överträdelsen, som direkt ledde detta företag innan det lät det övergå till sina helägda eller nästan helägda dotterbolag, fram till det att nämnda dotterbolag och nämnda företag slutligen överlåtits till en annan koncern.
(se punkterna 65, 66, 72 och 78)
3. I konkurrensfrågor ankommer det i princip på kommissionen att visa att moderbolaget faktiskt har utövat ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende på marknaden, på grundval av flera faktiska omständigheter, särskilt att moderbolaget har kunnat styra sitt dotterbolag. Kommissionen kan emellertid rimligen presumera att ett dotterbolag, vars hela kapital moderbolaget innehar, i huvudsak tillämpar de instruktioner som det får av moderbolaget och att denna ansvarspresumtion innebär att kommissionen inte är skyldig att kontrollera huruvida moderbolaget faktiskt har styrt sitt dotterbolag. Om kommissionen, i meddelandet om invändningar, anger att den avser att hålla moderbolaget ansvarigt för en överträdelse som dess dotterbolag har gjort sig skyldigt till, genom att åberopa den presumtion om ansvar som följer av att moderbolaget innehar hela kapitalet i dotterbolaget, ankommer det på moderbolaget, som bestrider att det är ansvarigt, att i det administrativa förfarandet eller senast vid unionsdomstolen lägga fram bevisning som är tillräcklig för att kullkasta presumtionen genom att visa att dotterbolaget, trots att hela dess kapital innehas av moderbolaget, faktiskt bestämde sitt handlande på marknaden självständigt.
Kommissionen ska, i beslutet om konstaterande av en överträdelse, nämligen kunna ta hänsyn till de aktuella företagens svar på meddelandet om invändningar. Den måste härvidlag inte endast kunna godta eller förkasta de aktuella företagens argument, utan också göra en egen analys av de faktiska omständigheter som dessa har framfört för att avstå från sådana invändningar som har visat sig ogrundade eller för att faktiskt eller rättsligt tillrättalägga eller komplettera sin argumentation till stöd för de invändningar den vidhåller. Så är fallet när kommissionen i sitt beslut grundade sig inte bara på den presumtion om ansvar som följde av att moderbolaget innehade hela kapitalet i dotterbolagen, utan även på handlingar avseende faktiska omständigheter som hade ingetts i det administrativa förfarandet och som visade
– att den operativa organisationen inom koncernen hade företräde framför den rättsliga strukturen och att de påtalade projekten på högsta nivå leddes av moderbolaget och dess föregångare,
– att sex styrelseledamöter i dotterbolagen, samtidigt eller efter varandra, var styrelseledamöter i centrala bolag inom koncernen, innan de senare överläts till en ny koncern,
– att den omständigheten att moderbolaget utnämnde en ny ledamot i styrelsen i dess dotterbolag som var aktiva inom den aktuella sektorn gav stöd för slutsatsen att moderbolaget hade utövat ett avgörande inflytande på de senare, och
– att, såvitt avser omstruktureringen inom koncernen, bytet av firma för de dotterbolag som var aktiva inom den aktuella sektorn, ett byte som skedde omedelbart efter överlåtelsen mellan koncernerna, visade att dessa dotterbolag hade tagits upp i koncernen.
Kommissionen har likaledes fog för att anse att delegeringen av handelsbefogenheter inte kunde frita moderbolaget från dess skyldigheter, eftersom det självt har medgett att det, vid tidpunkten för överträdelsen, skulle godkänna varje anbud för de påtalade projekten som överskred en viss tröskel eller som medförde vissa betydande risker för koncernen.
(se punkterna 86, 87, 91, 97, 116 och 144)
4. Såvitt avser den motiveringsskyldighet som ankommer på kommissionen, bland annat när den antar ett beslut i vilket en överträdelse av konkurrensreglerna konstateras, ska det göras åtskillnad mellan en anmärkning som avser avsaknad av motivering eller brister i motiveringen och en anmärkning som avser att beslutets skäl är oriktiga, på grund av en oriktighet med avseende på de faktiska omständigheterna eller den rättsliga bedömningen. Sistnämnda aspekt omfattas av prövningen av beslutets lagenlighet i sak och inte av frågan om åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. Den kan följaktligen inte utgöra ett åsidosättande av artikel 253 EG.
(se punkt 88)
5. Förbudet mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser är en princip som är gemensam för samtliga medlemsstaters rättsordningar, vilken även slås fast i artikel 7 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och den ingår bland de allmänna rättsprinciper vilkas efterlevnad unionsdomstolen ska säkerställa. Av artikel 15.4 i förordning nr 17 och artikel 23.5 i förordning nr 1/2003 framgår visserligen att de beslut genom vilka kommissionen ålägger böter för överträdelser av konkurrensreglerna inte har en straffrättslig karaktär. Kommissionen är emellertid skyldig att iaktta de allmänna principerna i unionsrätten, däribland principen om förbud mot retroaktiv tillämpning, i alla administrativa förfaranden som kan leda till sanktioner enligt konkurrensreglerna.
I enlighet med dessa principer ska bestämmelserna om fysiska eller juridiska personers ansvar för överträdelser av konkurrensreglerna motsvara de bestämmelser som var tillämpliga vid den tidpunkt då överträdelsen begicks. När flera personer kan hållas personligen ansvariga för deltagandet i en överträdelse av ett och samma företag, i den mening som avses i konkurrensreglerna, ska de anses vara solidariskt ansvariga för överträdelsen. De personer under vilkas ansvar eller ledning företaget direkt stod när överträdelsen begicks och den person som, på grund av att den faktiskt utövade en kontroll över företaget och bestämde dess beteende på marknaden, indirekt ledde samma företag när överträdelsen begicks kan dessutom hållas personligen och solidariskt ansvariga för ett och samma företags deltagande i överträdelsen.
(se punkterna 131–134)
6. När det gäller den tid under vilken en överträdelse av konkurrensreglerna har pågått kräver rättssäkerhetsprincipen att kommissionen, i brist på bevisning som gör det möjligt att direkt styrka detta förhållande, åtminstone åberopar bevisning som avser omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden, så att det skäligen kan anses att överträdelsen har fortsatt oavbrutet mellan två exakta tidpunkter. Vad beträffar bevismedel är det vanligt att den verksamhet som konkurrensbegränsande förfaranden och avtal medför bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet, oftast i tredjeland, och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Även om kommissionen upptäcker handlingar som uttryckligen bekräftar att aktörer har haft otillåten kontakt med varandra, såsom mötesprotokoll, är dessa vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning. I de flesta fall måste förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans, och när en annan hållbar förklaring saknas, kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett. Att den konkurrensbegränsande samverkan, inom ramen för en överträdelse som pågår under flera år, kommer till uttryck vid olika perioder, som kan vara mer eller mindre åtskilda i tiden, påverkar inte förekomsten av denna samverkan, förutsatt att de olika handlingar som är en del av överträdelsen har samma syfte och ingår i en enda, fortlöpande överträdelse.
Av detta följer att eftersom avtal som strider mot konkurrensreglerna, betraktade tillsammans, var ämnade att ha verkan mellan den tidpunkt då ett av dessa avtal trädde i kraft och den tidpunkt då ett annat av avtalen upphörde att gälla, hade kommissionen rätt i sin bedömning att dessa avtal utgjorde ett indicium på att överträdelsen fortsatte oavbrutet under hela den aktuella perioden. Bevisen för att kartellen kom till uttryck upprepade gånger och den mängd indicier, som framhållits av kommissionen, för att de verksamheter som det aktuella företaget deltog i, inom ramen för kartellen, fortsatte under hela den aktuella perioden ska anses utgöra tillräckligt bevis för att samverkan fortsatte oavbrutet mellan de tidpunkter som har fastställts i kommissionens beslut.
(se punkterna 164–166, 176 och 177)
7. Enligt artikel 25 i förordning nr 1/2003 preskriberas kommissionens befogenheter att ålägga sanktioner för en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet efter fem år. Preskriptionstiden ska räknas från och med den dag då överträdelsen begicks. Vid fortsatta eller upprepade överträdelser ska dock tiden räknas från och med den dag då överträdelsen upphörde.
(se punkt 188)
8. Kommissionen kan inte klandras för att inte särskilt ha motiverat det beslut genom vilket två bolag ålagts att solidariskt betala böter, vid en överträdelse av konkurrensreglerna, mot bakgrund av att dessa företag inte längre utgjorde en enda ekonomisk enhet när beslutet antogs, eftersom denna omständighet, enligt dess mening, inte utgjorde hinder för detta. Kommissionen är nämligen inte skyldig att, i sitt beslut, ge en detaljerad motivering avseende vissa aspekter som den anser är uppenbart irrelevanta, saknar betydelse eller som den anser är av klart underordnad betydelse för dess bedömning.
(se punkt 200)
9. Det solidariska ansvaret för betalning av böter på grund av en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är en rättsverkan som följer direkt av det materiella innehållet i dessa artiklar.
Det solidariska ansvaret beträffande böter som flera personer är betalningsskyldiga för, på grund av en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet, följer av att alla de berörda personerna kan hållas personligen ansvariga för företagets deltagande i överträdelsen. Det förhållandet att företagets beteende på marknaden är enhetligt motiverar, vid tillämpningen av konkurrensreglerna, att de företag eller, mer allmänt, de rättssubjekt som kan hållas personligen ansvariga för detta beteende förpliktas solidariskt. Det solidariska ansvaret för betalning av böter som åläggs på grund av en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet är, genom att det bidrar till att säkerställa att böterna faktiskt betalas, en del av det avskräckande syfte som i allmänhet eftersträvas med konkurrensreglerna, och detta med iakttagande av principen ne bis in idem, en grundläggande princip i unionsrätten, vilken även slås fast i artikel 4 i protokoll nr 7 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Denna princip innebär förbud mot att, för en och samma överträdelse av konkurrensreglerna, ålägga sanktioner mer än en gång för samma beteende av ett företag på marknaden, genom de rättssubjekt som kan hållas personligen ansvariga.
Den omständigheten att det personliga ansvar som flera företag ådrar sig på grund av ett och samma företags deltagande i en överträdelse inte är identiskt utgör inte hinder för att de åläggs att solidariskt betala böter, i den mån det solidariska ansvaret för betalningen av böterna endast omfattar den period för överträdelsen under vilken de utgjorde en ekonomisk enhet och följaktligen ett företag, i den mening som avses i konkurrensreglerna.
(se punkterna 204–206)
10. I den mån den grund som avser ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen kan tolkas som en invändning om rättsstridighet som riktar sig mot bestämmelserna om solidariskt ansvar för betalning av böter vid en överträdelse av konkurrensreglerna, med motiveringen att bestämmelserna ger upphov till osäkerhet i fråga om betalningen av böterna, fastställandet av vilken den betalningsskyldige gäldenären är och de solidariskt förpliktade medgäldenärernas rättsliga ställning, innebär grunden att det ska avgöras huruvida systemet med ”solidariskt ansvar för betalning av böter” enligt konkurrensreglerna i sig är rättsenligt och att det ska prövas huruvida de företag som åläggs sanktioner med tillräcklig tydlighet och precision kan få kännedom om de rättigheter och skyldigheter som därav följer.
Begreppet ”solidariskt ansvar för betalning av böter”, som följer direkt av konkurrensreglerna är härvid, på samma sätt som begreppet företag, i den mening som avses i konkurrensreglerna, ett självständigt begrepp som ska tolkas med hänsyn till syftena och systemet för konkurrensreglerna, som det ingår i, och, vid behov, till de allmänna principer som utvecklas i alla nationella rättssystem. Om inget annat anges i det beslut genom vilket kommissionen ålägger flera företag att solidariskt betala ett bötesbelopp på grund av ett företags överträdelse, ska det anses att kommissionen lastar företagen i lika mån för överträdelsen. Företag som förpliktats att solidariskt betala ett bötesbelopp är dessutom skyldiga att betala ett enda bötesbelopp som beräknas med hänsyn till det aktuella företagets omsättning
Av detta följer att varje företag är skyldigt att betala det totala bötesbeloppet i förhållande till kommissionen och att den betalning som ett av företagen utför befriar samtliga av dem i förhållande till kommissionen. De företag som åläggs att solidariskt betala ett bötesbelopp och som, såvida inget annat anges i beslutet om åläggande av böterna, lastas i lika mån för överträdelsen ska i princip bidra med lika delar till betalningen av de böter som ålagts på grund av överträdelsen. Det företag som, efter att eventuellt ha lastats av kommissionen, betalar hela bötesbeloppet kan följaktligen, med stöd av samma beslut från kommissionen, rikta återkrav mot dess solidariskt förpliktade medgäldenärer, var och en i förhållande till dennes andel. Om det beslut genom vilket flera företag åläggs att solidariskt betala ett bötesbelopp inte på förhand gör det möjligt att fastställa vilket av företagen som faktiskt ska betala bötesbeloppet till kommissionen, hindrar beslutet således inte att de, otvetydigt, kan få kännedom om den andel av bötesbeloppet som hänför sig till vart och ett av dem och att ett företag kan rikta återkrav mot dess solidariskt förpliktade medgäldenärer avseende de belopp som det har betalat utöver denna andel.
(se punkterna 213 och 215)
11. Det solidariska ansvaret för betalning av böter som följer av konkurrensreglerna hindrar inte något av de företag som ålagts en sanktion från att utöva sin rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av det beslut genom vilket kommissionen har ålagt dem att solidariskt betala böter.
(se punkt 217)
12. Principen att straff och påföljder ska vara individuella, som gäller i varje administrativt förfarande som kan leda till sanktioner enligt konkurrensreglerna, kräver att en person endast kan åläggas sanktioner för gärningar som denne personligen har lastats för. Så är fallet när två bolag har ålagts sanktioner på grund av det ansvar som ankom på dem, genom att de, direkt eller indirekt, ledde det företag som deltog i en överträdelse, som de hölls personligen ansvariga för.
(se punkterna 219 och 220)
13. Kravet på domstolsprövning utgör en allmän princip i unionsrätten som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Rätten till ett effektivt rättsmedel har dessutom bekräftats i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
(se punkt 224)
14. Kravet på en effektiv domstolsprövning gäller särskilt för varje beslut genom vilket kommissionen konstaterar en överträdelse av konkurrensreglerna och ålägger sanktioner för överträdelsen. Enligt artikel 17 i förordning nr 17 och artikel 31 i förordning nr 1/2003 har tribunalen obegränsad behörighet, i den betydelse som anges i artikel 229 EG, att pröva beslut genom vilka kommissionen fastställer eller har fastställt böter, och den får upphäva, sänka eller höja förelagda böter.
I mål i vilka talan väcks med stöd av artikel 230 EG ska lagenlighetskontrollen av kommissionens beslut, genom vilket fysiska eller juridiska personer hålls ansvariga för en överträdelse av konkurrensreglerna och därför åläggs böter, anses utgöra en effektiv domstolskontroll av beslutet. Omfattningen av unionsdomstolens prövning, och följaktligen den effektiva karaktären hos talan som väcks mot de beslut genom vilka kommissionen konstaterar en överträdelse av konkurrensreglerna och fastställer böter, förstärks än mer genom den obegränsade behörighet som tribunalen har på detta område. Utöver en prövning av lagenligheten, vilken enbart gör det möjligt att ogilla talan om ogiltigförklaring eller att ogiltigförklara den angripna rättsakten, innebär unionsdomstolens obegränsade behörighet att den har befogenhet att ändra den angripna rättsakten, även om den inte ogiltigförklaras, med beaktande av samtliga faktiska omständigheter, för att exempelvis ändra det bötesbelopp som ålagts.
(se punkterna 225–227)
15. Artikel 81 EG och, analogt, artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är bestämmelser som hänför sig till grunderna för rättsordningen (ordre public), som är absolut nödvändiga för att Europeiska gemenskapen och EES ska kunna utföra sitt uppdrag. Regleringen av det ansvar och den sanktion som företagen ådrar sig vid överträdelser av dessa bestämmelser kan därför inte överlåtas till dessa företags fria förfogande.
(se punkt 229)
16. Enligt artikel 5 EG ska Europeiska gemenskapen handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats och de mål som har ställts upp för den genom fördraget. Den har således endast tilldelade befogenheter.
När kommissionen inleder ett förfarande för att anta ett beslut om konstaterande av en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, är den, enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 eller artikel 7.1 och 23.2 i förordning nr 1/2003, endast behörig att konstatera överträdelsen och ålägga de företag sanktioner som avsiktligt eller med oaktsamhet har deltagit i överträdelsen. För att inte åsidosätta principen om tilldelade befogenheter får kommissionen inte till tredje man delegera befogenheter som den har anförtrotts genom ovannämnda bestämmelser.
Det kan inte anses att kommissionen, i ett visst fall, till en nationell domstol eller till en skiljedomstol har delegerat en del av de befogenheter som tillfaller den för att konstatera överträdelser och ålägga påföljder för dessa, när kommissionen, i det beslut som i samma fall antas, fastställer till vilken del två olika företag ansvarade för det aktuella företagets deltagande i den överträdelse som konstaterats och, följaktligen, deras respektive andel i det bötesbelopp som de är skyldiga att solidariskt betala till kommissionen.
(se punkterna 233, 234 och 236)
17. Meddelandet om invändningar utgör ett förberedande dokument vars bedömningar av faktiska och rättsliga omständigheter är av rent provisorisk karaktär. Kommissionen kan, och ska, beakta de omständigheter som framkommer under det administrativa förfarandet för att bland annat kunna dra tillbaka de invändningar som visar sig vara dåligt underbyggda. När ett bolag som har ålagts en sanktion för överträdelser av konkurrensreglerna har fått tillfälle, före antagandet av det angripna beslutet, att på ett meningsfullt sätt yttra sig över den omständigheten att kommissionen, i det angripna beslutet, har övergett en invändning som den tidigare hade framställt mot andra bolag, och som innebar att dessa bolag, tillsammans med det första bolaget, hölls personligen ansvariga för ett och samma företags deltagande i en överträdelse, har rätten till försvar för det första bolaget inte åsidosatts på grund av den bristande överensstämmelsen mellan meddelandet om invändningar och det angripna beslutet.
(se punkterna 248, 249 och 262)
18. Den ledande roll som ett eller flera företag har haft i en kartell ska beaktas vid beräkningen av bötesbeloppet, eftersom de företag som har haft en sådan roll bär ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen. För att det ska anses att ett företag har haft en ledande roll i en konkurrensbegränsande samverkan krävs att det har varit en betydelsefull drivande kraft i samverkan eller att det hade ett särskilt och konkret ansvar för samverkans sätt att fungera. Så är fallet om ett företag har haft en ledande roll i överträdelsen genom att åta sig uppgifter som kartellens ”Europasekreterare”, varigenom det fick en ledande roll i samordnandet av kartellen och, under alla omständigheter, i dess konkreta funktion. Det förhåller sig särskilt så när ”Europasekreteraren” var kontaktled mellan kartellmedlemmarna och hade en avgörande roll i kartellens konkreta funktion genom att underlätta informationsutbytet inom kartellen, varvid sekreteraren centraliserade och sammanställde information och, med de andra kartellmedlemmarna, utbytte information som var väsentlig för kartellens funktion, däribland information om vissa särskilt viktiga projekt, genom att organisera och svara för sekretariatet för arbetsmötena och genom att emellanåt ändra de koder som syftade till att hemlighålla dessa möten och dessa kontakter.
(se punkterna 280, 283 och 287)
19. I ett fall avseende konkurrensfrågor som rör en överträdelse som pågår under en lång tid under vilken olika företag, under ledning av olika bolag, successivt och under väl avgränsade perioder, har haft en ledande roll i överträdelsen, kräver principerna om likabehandling och proportionalitet att det för bolag som har lett ett eller flera företag som, under deras ledning, har haft en ”ledande roll i överträdelsen” görs olika höjningar av grundbeloppen för deras böter, när det finns väsentliga skillnader mellan de perioder under vilka företaget eller företagen, under deras ledning, hade nämnda roll. Den ledande rollen hänger ihop med kartellens sätt att fungera och, till skillnad från rollen som den som har uppmuntrat till en överträdelse, omfattar den nödvändigtvis en viss period. Det ska följaktligen beaktas att ett bolag som har lett ett av de företag som har deltagit i kartellen kan tillskrivas den drivande roll som nämnda företag hade i kartellens funktion under nästan en fjärdedel av nämnda period, medan ett annat bolag som har lett ett annat företag som har deltagit i kartellen kan tillskrivas den drivande roll som sistnämnda företag hade i kartellens funktion under nästan tre fjärdedelar av nämnda period.
Av detta följer att kommissionen har åsidosatt principerna om likabehandling och proportionalitet, genom att bolag, som hade en ledande roll i kartellen genom de företag som de ledde, ålades en lika stor höjning av grundbeloppet för sina böter, medan det fanns väsentliga skillnader mellan de perioder under vilka företaget eller företagen i fråga, under deras ledning, hade en ledande roll i kartellen.
Även om det antas att kommissionen har tillämpat de kriterier som avser kvalificeringen av den som har en ledande roll i överträdelsen på ett rättsstridigt sätt, genom att inte kvalificera ett företag på detta sätt trots den betydelsefulla roll som företaget hade inom kartellen, kan en sådan rättsstridighet, som gynnat någon annan, däremot inte leda till framgång för anmärkningar som avser att principen om likabehandling eller förbudet mot diskriminering har åsidosatts.
(se punkterna 307, 308, 311 och 312)
20. Den obegränsade behörighet som unionsdomstolen tillerkänts enligt artikel 17 i förordning nr 17 och artikel 31 i förordning nr 1/2003 innebär inte endast en behörighet att företa en kontroll av sanktionens lagenlighet, utan även en behörighet att ersätta kommissionens bedömning med sin egen. Följaktligen kan unionsdomstolen undanröja, sätta ned eller höja de böter som ålagts när frågan om bötesbeloppet är föremål för dess prövning. Det ska, inom ramen för denna bedömning, säkerställas att den höjning som hänger samman med den ledande roll som det aktuella företaget hade i överträdelsen fastställs till en nivå som har en avskräckande verkan.
(se punkterna 318 och 319)
21. I det fall där flera bolag åläggs böter för att företag, under deras ledning, har deltagit i en överträdelse av konkurrensreglerna och där deras respektive belopp fastställs, gäller att kommissionen inte avviker från den beräkningsmetod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, inte går längre än den rättsliga ram för sanktioner som anges i artikel 15 i förordning nr 17 och artikel 23 i förordning nr 1/2003 och inte åsidosätter proportionalitetsprincipen, genom att i princip utgå från den världsomsättning med avseende på de påtalade projekt som varje företag hade det sista helåret för överträdelsen, för att bedöma den relativa storlek och ekonomiska styrka som företaget hade när överträdelsen pågick. Så är särskilt fallet när kommissionen bedömer att det, med hänsyn till en kartells världsomfattande karaktär, vid jämförelsen av varje företags relativa betydelse finns anledning att utgå från den andel av världsomsättningen med avseende på de projekt som avsågs med kartellen som varje företag hade det sista helår under vilket det deltog i den överträdelse som hade konstaterats. Denna utgångspunkt för jämförelsen är ägnad att verklighetstroget återge varje företags kapacitet att allvarligt skada andra aktörer inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och att ge en indikation på företagets bidrag till hela kartellens effektivitet eller, i det motsatta fallet, en indikation på hur instabil kartellen hade varit om företaget inte hade deltagit i den.
(se punkterna 360 och 362)