Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JEAN RICHARD DE LA TOUR
föredraget den 11 juli 2024(1)
Mål C‑400/23
Brottmål
mot
VB
ytterligare deltagare i rättegången
Sofiyska gradska prokuratura
(begäran om förhandsavgörande från Sofiyski gradski sad (Domstolen i Sofia, Bulgarien))
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv (EU) 2016/343 – Rätt att närvara vid rättegången – Artikel 8.2 – Förfarande som leder till en fällande eller friande dom i den tilltalades utevaro – Regler för prövning av villkoren för erkännande av rätten till en ny rättegång – Åklagarmyndighetens och försvararens rätt att bli hörd – Artikel 8.4 – Formen för och omfattningen av tillgängliga rättsmedel efter en utevarodom – Information till den som har dömts i sin utevaro om vederbörandes processuella rättigheter – Villkor – Artikel 9 – Rätt till en ny rättegång – Nationella bestämmelser som uppställer som krav för erkännande av rätten till en ny rättegång att en ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet först inges vid en rättslig myndighet, vid vilken den som har dömts i sin utevaro ska inställa sig personligen – Förenlighet – Direktiv 2012/13/EU– Rätten till information vid straffrättsliga förfaranden – Artikel 6 – Rätt att bli informerad om anklagelsen”
I. Inledning
1. I förevarande begäran om förhandsavgörande, vilken är den andra som har framställts inom ramen för det nationella målet, vill Sofiyski gradski sad (Domstolen i Sofia, Bulgarien) få klargöranden när det gäller dels bedömningen av villkoren för att en person som har dömts i sin utevaro ska ha rätt till en ny rättegång, dels den information som vederbörande ska ges om sina processuella rättigheter enligt artikel 8.4 och artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden.(2)
2. I sin dom av den 8 juni 2023, VB (Information till den som dömts i sin utevaro),(3) slog EU-domstolen fast att artikel 8.4 i direktiv 2016/343, enligt vilken medlemsstaten ska se till att när en tilltalad informeras om ett avgörande som har meddelats i dennes utevaro, särskilt när denne grips, även informeras om möjligheten att angripa det avgörandet och om rätten till en ny rättegång, inte innebär en skyldighet för en nationell domstol att ta med sådan information i det avgörandet. EU-domstolen påpekade i detta sammanhang att det ankommer på medlemsstaten att välja på vilket sätt sådan information ska göras tillgänglig för den berörda personen, förutsatt att vederbörande får kännedom om informationen vid den tidpunkt då denne underrättas om beslutet i fråga.(4)
3. I förevarande mål vill den hänskjutande domstolen få till stånd en jämförelse av dessa principer med det nationella processrättsliga systemet. Den hänskjutande domstolen har nämligen påpekat att enligt bulgarisk rätt är den dömande myndighet som prövar åtalet i sak och som meddelar ett avgörande i den tilltalades utevaro inte behörig att bedöma huruvida den tilltalade kan få till stånd en ny rättegång med beaktande av de villkor som uppställs i direktiv 2016/343. Den hänskjutande domstolen har därvidlag angett att den domstol som är ensam behörig att göra en sådan bedömning är Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien), som först måste erhålla en ansökan från den berörda personen om att det straffrättsliga förfarandet ska återupptas och prövar denna ansökan under förutsättning att den berörda personen inställer sig personligen.
4. Den hänskjutande domstolen har ställt en rad tolkningsfrågor till EU-domstolen för att få fastställt i vilken mån sådana regler svarar mot de krav som anges i artikel 8.4 och artikel 9 i direktiv 2016/343. EU‑domstolen ska därför beakta bestämmelserna i bland annat Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden,(5) där det även fastställs mekanismer till skydd för misstänkta och tilltalade personers rättigheter i sådana straffrättsliga förfaranden som den berörda personen är föremål för.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Direktiv 2012/13
5. I direktiv 2012/13 fastställs rätten till information för en misstänkt eller tilltalad person i straffrättsliga förfaranden.
6. I artikel 3.1 c i nämnda direktiv definieras rätten att bli informerad om rättigheter på följande sätt:
”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål underrättas om åtminstone följande processuella rättigheter, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt, för att dessa rättigheter ska kunna utövas effektivt:
…
c) Rätten att bli underrättad om anklagelsen, i enlighet med artikel 6.”
7. I artikel 6 i direktivet, med rubriken ”Rätten att bli informerad om anklagelsen”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade personer erhåller information om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller anklagade för. Den informationen ska tillhandahållas utan dröjsmål och vara så utförlig som krävs för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar.
…
3. Medlemsstaterna ska se till att utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen liksom det sätt på vilket den tilltalade personen varit delaktig i brottet, tillhandahålls senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol.
…”
2. Direktiv 2016/343
8. I direktiv 2016/343 fastställs, enligt dess artikel 1, gemensamma minimiregler avseende dels vissa aspekter av oskuldspresumtionen, dels rätten att närvara vid rättegången.
9. I artikel 8 i det direktivet, med rubriken ”Rätt att närvara vid rättegången”, föreskrivs följande i punkterna 1–4:
”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång.
2. Medlemsstaterna får föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld får hållas i dennes utevaro, om
a) den misstänkte eller tilltalade i rätt tid har underrättats om rättegången och konsekvenserna av utevaro, eller om
b) den misstänkte eller tilltalade, efter att ha blivit underrättad om rättegången, företräds av en försvarare med fullmakt som utsetts av antingen den misstänkte eller tilltalade eller av staten.
3. Ett avgörande som har meddelats i enlighet med punkt 2 får verkställas mot den berörda personen.
4. Om medlemsstaterna tillhandahåller en möjlighet att hålla en rättegång i en misstänkts eller tilltalads utevaro, och det inte är möjligt att uppfylla villkoren i punkt 2 i denna artikel eftersom en misstänkt eller tilltalad trots rimliga ansträngningar inte kunnat hittas, får medlemsstaterna föreskriva att ett avgörande ändå kan meddelas och verkställas. I sådana fall ska medlemsstaterna se till att när misstänkta eller tilltalade informeras om ett avgörande, särskilt när de grips, även informeras om möjligheten att angripa avgörandet och om rätten till en ny rättegång, eller om andra rättsmedel, i enlighet med artikel 9.”
10. I artikel 9 i nämnda direktiv, med rubriken ”Rätt till en ny rättegång”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade, om dessa inte var närvarande vid sin rättegång och om de villkor som anges i artikel 8.2 inte var uppfyllda, har rätt till en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs. I detta avseende ska medlemsstaterna se till att dessa misstänkta och tilltalade har rätt att närvara, att delta på ett effektivt sätt i enlighet med förfaranden enligt nationell rätt och att utöva sin rätt till försvar.”
B. Bulgarisk rätt
11. I artikel 15.2 och 15.3 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (nedan kallad NPK) föreskrivs följande:
”2) Tilltalade och andra personer som deltar i det straffrättsliga förfarandet ska ha tillgång till alla de processuella medel som krävs för att försvara sina rättigheter och berättigade intressen.
3) Domaren, åklagaren och utredningsorganen ska informera de personer som avses i punkt 2 om deras processuella rättigheter och se till att de kan utöva dem.”
12. I artikel 423.1–423.4 NPK anges följande:
”1) En person som dömts i sin utevaro kan inom sex månader efter att ha erhållit kännedom om den lagakraftvunna fällande domen … ansöka om återupptagande av brottmålsförfarandet med åberopande av sin utevaro i [detta förfarande]. Ansökan ska bifallas, med undantag dels för det fall att den som fällts har avvikit efter det att vederbörande underrättats om åtalet under förundersökningen och detta fått till följd att det förfarande som föreskrivs i artikel 247c.1 inte har kunnat verkställas, dels, för det fall nyssnämnda förfarandet har verkställts och personen har uteblivit från förhandlingen utan att laga förfall.
2) Ansökan resulterar inte i uppskov med verkställigheten av straffet, såvida inte domstolen beslutar annat.
3) Förfarandet för återupptagande av det straffrättsliga förfarandet ska avslutas om den person som dömts i sin utevaro utan laga förfall uteblir från förhandlingen.
4) Om en person som dömts i sin utevaro hålls frihetsberövad för att verkställa en dom som har vunnit laga kraft och domstolen återupptar det straffrättsliga förfarandet, ska den i sin dom fatta beslut om säkerhetsåtgärder.”
13. I artikel 424.1 och 424.2 NPK föreskrivs följande:
”1) En ansökan om återupptagande av ett brottmål med stöd av artikel 422.1 led 5 ska prövas av behörig Apelativen sad [Appellationsdomstol, Bulgarien], om den rättsakt som avses i artikel 419 har antagits av en Rayonen sad [Distriktsdomstol, Bulgarien] eller av en Okrazhen sad [Regiondomstol, Bulgarien] i egenskap av överklagandeinstans, med undantag för nya avgöranden.
2) Förutom i de fall som avses i punkt 1 ska ansökan om återupptagande av ett brottmål prövas av Varhoven kasatsionen sad [Högsta domstolen].”
14. Artikel 425.2 NPK har följande lydelse:
”I de fall som avses i artikel 423.1 ska förfarandet återupptas och handläggningen av målet fortsätta i det skede då utevarandeförfarandet inleddes.”
III. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågorna(6)
15. Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett brottmål mot VB angående gärningar som kan utgöra brott för vilka en frihetsberövande påföljd kan ådömas. Det straffrättsliga förfarandet genomfördes redan från början i VB:s utevaro. VB har inte formellt underrättats om anklagelserna mot honom. Dessutom har han varken underrättats om att åtal har väckts vid domstol, om datum och ort för förhandlingen eller om följderna av hans utevaro. De behöriga nationella myndigheterna har nämligen inte lyckats lokalisera VB, som flydde under förundersökningsskedet, före polisinsatsen för att gripa de misstänkta. Han är ”eftersökt”, bland annat på grundval av en europeisk arresteringsorder, men har inte kunnat lokaliseras.
16. Det straffrättsliga förfarande som är i fråga i det nationella målet pågår fortfarande, och det mesta av bevisningen är redan insamlad. Den nationella domstol som handlägger brottmålet, tidigare Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien), som var den domstol som begärde förhandsavgörande i det mål som gav upphov till domen VB I och som numera är Sofiyski gradski sad (Domstolen i Sofia), vill för det första få klarhet i vilka åtgärder den ska vidta för att säkerställa att VB, om han i sin utevaro döms till en frihetsberövande påföljd, när han grips ska informeras om det avgörande som har meddelats mot honom samt om sina processuella rättigheter enligt artikel 8.4 och artikel 9 i direktiv 2016/343, såsom de har tolkats av EU-domstolen i domen i mål VB I.
17. Den hänskjutande domstolen vill, för det andra, få klarhet i huruvida den bulgariska lagstiftning som innebär att en person som har dömts i sin utevaro informeras om rätten till en ny rättegång först efter den förhandling där beslut fattas om ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet, vid vilken personen måste inställa sig personligen, uppfyller kraven i direktiv 2016/343 och i synnerhet den rätt att bli informerad om rätten till en ny rättegång som föreskrivs i artikel 8.4 i det direktivet.
18. Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:
”1. a) Ska artikel 8.4 andra meningen i direktiv [2016/343] tolkas så, att en person som, utan att fråga är om en situation som omfattas av artikel 8.2 i det direktivet, döms till fängelse i sin utevaro, måste informeras om det avgörande varigenom vederbörande dömts om personen grips för verkställande av detta straff?
b) Vad omfattar kravet ’informeras om ett avgörande’ enligt artikel 8.4 andra meningen i direktiv [2016/343] och krävs det att en kopia på detta avgörande delges?
c) Om frågorna a och b ska besvaras nekande: Utgör artikel 8.4 andra meningen i direktiv [2016/343] hinder mot att en nationell domstol beslutar att säkerställa delgivning av en kopia på detta avgörande?
2. a) Ska en nationell bestämmelse, i vilken det – för det fallet att ett åtal som prövas i den tilltalades utevaro och ett domstolsavgörande meddelas, varigenom en fällande dom avkunnas, utan att villkoren i artikel 8.2 i [direktiv 2016/343] är uppfyllda – inte föreskrivs några villkor för hur den person som döms i sin utevaro ska informeras om rätten till en ny rättegång där denne kan delta och för det fall att, i synnerhet, sådan information inte lämnas när den person som dömts i sin utevaro grips, anse förenlig med artikel 8.4 andra meningen i direktiv [2016/343]?
b) Har det betydelse att det i den aktuella nationella bestämmelsen – artikel 423 NPK – föreskrivs att den person som dömts i sin utevaro ska informeras om rätten till en ny rättegång, men först efter det att denna person har lämnat in en ansökan om att den fällande domen ska upphävas och en ny förhandling genomföras där denne kan delta, genom att informationen lämnas i form av ett domstolsbeslut för att besvara denna ansökan?
c) Om denna fråga ska besvaras nekande: Är kraven i artikel 8.4 andra meningen och artikel 10.1 i direktiv [2016/343] uppfyllda om den domstol som i den tilltalades utevaro prövar ett åtal och meddelar ett avgörande varigenom en fällande dom avkunnas, utan att fråga är om en situation enligt artikel 8.2 i direktivet, i sitt avgörande hänvisar till personens rätt till en ny rättegång eller ett annat rättsmedel och ålägger de personer som genomför gripandet av den dömda personen att delge en kopia av detta avgörande?
d) Om denna fråga ska besvaras jakande: Utgör artikel 8.4 andra meningen i direktiv [2016/343] hinder mot att den domstol som meddelar ett avgörande varigenom en tilltalad döms i sin utevaro, utan att fråga är om en situation som omfattas av artikel 8.2 i [det] direktivet, i sitt avgörande hänvisar till personens rätt till en ny rättegång eller ett annat rättsmedel enligt artikel 9 i [nämnda direktiv] och ålägger de personer som genomför gripandet av den dömda personen att delge en kopia av detta avgörande?
3. Vilken är den första och sista möjliga tidpunkt vid vilken domstolen bör avgöra om det straffrättsliga förfarande som genomförts i den tilltalades utevaro inte uppfyller villkoren i artikel 8.2 i direktiv [2016/343] och måste vidta åtgärder för att se till att information lämnas enligt artikel 8.4 i det direktivet?
4. Ska hänsyn tas till åklagarmyndighetens och den tilltalades försvarares uppfattning inom ramen för det avgörande som avses i [den tredje frågan]?
5. a) Hänför sig uttrycket ’möjligheten att angripa avgörandet’ i artikel 8.4 andra meningen i direktiv [2016/343] till rätten att överklaga i instansordningen eller hänför det sig till angripandet av ett domstolsavgörande som vunnit laga kraft?
b) Vilket innehåll ska den information ha som enligt artikel 8.4 andra meningen i direktiv [2016/343] ska lämnas till en person som dömts i sin utevaro, utan att fråga är om en situation som omfattas av artikel 8.2, om ’rätten till en ny rättegång eller … andra rättsmedel, i enlighet med artikel 9’? Ska den avse utevarodomen eller till rätten att inge en sådan ansökan, varvid frågan huruvida denna ansökan är välgrundad ska bedömas vid en senare tidpunkt?
6. Vad är innebörden av uttrycket ’rätt till … annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs’ i artikel 9 första meningen i direktiv [2016/343]?
7. Är en nationell bestämmelse – i det aktuella fallet artikel 423.3 NPK –, enligt vilken det krävs att den person som dömts i sin utevaro är personligen närvarande för att ansökan om en ny rättegång ska kunna prövas och bifallas, förenlig med artikel 8.4 och artikel 9 i direktiv [2016/343]?
8. Är artikel 8.4 andra meningen och artikel 9 i direktiv [2016/343] tillämpliga på personer som frikänts?”
19. Endast Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
IV. Bedömning
20. Innan dessa frågor prövas ska det erinras om att direktiv 2016/343, liksom direktiv 2012/13, antogs med stöd av artikel 82.2 FEUF. Av denna artikel följer att unionslagstiftaren får fastställa minimiregler bland annat om de rättigheter som tillkommer personer som är föremål för ett straffrättsligt förfarande, för att underlätta ömsesidigt erkännande samt polissamarbete och rättsligt samarbete i straffrättsliga frågor. Syftet med direktiv 2016/343, enligt dess skäl 9 och artikel 1, är således att stärka den grundläggande rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden på ett sätt som stärker medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system, genom att fastställa gemensamma minimiregler för vissa aspekter av bland annat rätten att närvara vid rättegången.(7) Dessa ”minimiregler” rör i själva verket de processrättsliga principer som medlemsstaterna inte får avvika från och som är nödvändiga för att säkerställa rätten till försvar och iakttagande av rätten till en rättvis rättegång, i synnerhet för personer som har dömts i sin utevaro.
21. Enligt artikel 82.2 första stycket sista meningen FEUF ska unionslagstiftaren beakta medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem, och ett enhetligt processrättsligt system ska inte införas. De nationella processrättsliga systemen måste likväl iaktta ifrågavarande principer, vid äventyr av att den tilltalades rätt att närvara vid rättegången hindras, och även det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden varigenom personen har dömts i sin utevaro.(8)
22. Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen har begärt ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen, i den mån ett gränsöverskridande samarbete kan anses nödvändigt, vill säkerställa att VB:s rättssäkerhetsgarantier iakttas i den fällande dom som den meddelar efter ett förfarande som kommer att hållas i VB:s utevaro, så att det avgörandet kan erkännas av andra medlemsstaters rättsliga myndigheter vid verkställigheten av en eventuell europeisk arresteringsorder.(9)
23. Den hänskjutande domstolen har i detta syfte ställt ett antal tolkningsfrågor om hur artikel 8.4 och artikel 9 i direktiv 2016/343 ska tillämpas, vilka jag att EU-domstolen omgrupperar enligt följande vid sin prövning.
A. Prövning av villkoren för erkännande av rätten till en ny rättegång (den tredje, den fjärde, den sjunde och den åttonde tolkningsfrågan)
24. Den hänskjutande domstolen har ombett EU-domstolen att klargöra under vilka förutsättningar den hänskjutande domstolen kan slå fast att artikel 8.2 i direktiv 2016/343 inte har iakttagits och att bestämmelserna om erkännande av rätten till en rättvis rättegång, i den mening som avses i artikel 8.4 och artikel 9 i direktiv 2016/343, har iakttagits. Genom sin åttonde fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en sådan bedömning ska göras när den tilltalade har frikänts, medan den genom sin tredje fråga vill få klarhet när den ”tidigast och senast” kan göra denna bedömning och, genom sin fjärde fråga, huruvida hänsyn ska tas till såväl åklagarmyndighetens och försvarsadvokatens yttranden vid den bedömningen.
25. För att kunna besvara dessa frågor ska det inledningsvis erinras om innebörden och omfattningen av den bedömning som krävs enligt artikel 8.2 i direktiv 2016/343.
26. I artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343 fastställs ett regelverk som garanterar en misstänkt och tilltalad persons rätt att närvara vid rättegången i ett straffrättsligt förfarande.(10) Enligt artikel 8.1 i nämnda direktiv är medlemsstaterna skyldiga att se till att rätten att närvara vid rättegången iakttas. Genom bestämmelserna i artikel 8.2 och 8.4 i nämnda direktiv ges medlemsstaterna emellertid två möjligheter att i sak pröva ett åtal efter ett förfarande som har genomförts i den tilltalades utevaro, samtidigt som det ska säkerställas att den tilltalades rätt till en rättegång faktiskt iakttas.
27. Det regelverk som föreskrivs i artikel 8.2 och 8.3 i direktiv 2016/343, jämförd med skälen 35–37 i detta, avser en situation där en medlemsstat får föreskriva att en rättegång får hållas och kan leda till ett ”avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld” samt verkställa detta avgörande utan att det föreligger en rätt till en ny rättegång på grund av att den berörda personen frivilligt och på ett otvetydigt sätt har avstått från att närvara vid rättegången eller försvara sig, på de villkor som anges i artikel 8.2. Varje avstående från rätten att närvara eller försvara sig innebär således att det avgörande som meddelas efter den rättegång som har hållits i den tilltalades utevaro kan verkställas och att den tilltalade inte kan angripa det avgörandet och begära förnyad prövning.
28. Det regelverk som föreskrivs i artikel 8.4 i direktiv 2016/343 förutsätter däremot att de villkor som anges i artikel 8.2 i det direktivet inte har kunnat uppfyllas, på grund av att den tilltalade inte har kunnat lokaliseras trots rimliga ansträngningar från de behöriga myndigheternas sida. Denna bestämmelse innebär att medlemsstaterna får föreskriva att personen i fråga får dömas i sin utevaro och att ”ett avgörande” kan meddelas under förutsättning att personen i vederbörlig ordning informeras om möjligheten att angripa avgörandet och om rätten till en ny rättegång eller annat rättsmedel, i enlighet med artikel 9 i nämnda direktiv.(11)
29. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som den hänskjutande domstolens frågor ska besvaras.
1. Personer som har rätt till en ny rättegång
30. Genom sin åttonde fråga har den hänskjutande domstolen ombett EU-domstolen att klargöra huruvida bestämmelserna om rätten till information och om rätten till en ny rättegång, vilka föreskrivs i artikel 8.4 respektive artikel 9 i direktiv 2016/343, ska tillämpas när den tilltalade har frikänts genom ett avgörande som har meddelats i dennes utevaro.
31. Den hänskjutande domstolen har nämligen påpekat att till skillnad från artikel 8.2 i direktiv 2016/343, där villkoren anges för när ”ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld”(12) får verkställas efter en rättegång som har hållits i dennes utevaro, görs inte någon sådan precisering vare sig i artikel 8.4 i direktivet, som reglerar de omständigheter under vilka ”ett avgörande ändå kan meddelas och verkställas”,(13) eller i artikel 9 i direktivet, som fastställer villkoren för när ”det ursprungliga avgörandet”(14) kan upphävas på grund av att en ny rättegång ska hållas.
32. Först och främst anser jag att denna fråga är tämligen hypotetisk, då den avser en situation där en person som har frikänts i sin utevaro eventuellt skulle angripa avgörandet om frikännande och kräva en ny rättegång med risk för att denna gång bli dömd.
33. Med hänsyn till det samband som unionslagstiftaren har fastställt mellan artiklarna 8.2, 8.4 och 9 i direktiv 2016/343 råder det dessutom inget tvivel om att dessa bestämmelser bildar en helhet som ska tolkas och förstås i enlighet därmed. Det framgår således av förarbetena till direktivet att lagstiftaren har haft en tydlig avsikt att fastställa tillämpningsområdet för de bestämmelser som reglerar rättegångar som hålls i de tilltalades utevaro och i synnerhet de rättssäkerhetsgarantier som aktualiseras i dylika förfaranden, på ett sådant sätt att de omfattar samtliga straffrättsliga förfaranden som syftar till att bedöma ”frågor om den tilltalades skuld (både fällande och friande domar)”.(15)
34. Avslutningsvis skulle det utgöra ett uppenbart åsidosättande av innebörden av och syftet med rätten att närvara vid rättegången och undanröja rättvisan i det förfarande som denna rättighet utgör en väsentlig del utav, om en person mot vilken en friande utevarodom har meddelats av princip nekas rätten till en ny rättegång.(16) Även om personen frikänts skulle personen nämligen kunna anse sig har berövats möjligheten att ”höras” av domstolen och ställas inför vittnen och/eller brottsoffer, vilket är en mycket viktig del av ett straffrättsligt förfarande.(17)
35. Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar jag att artikel 8.4 och artikel 9 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att de är tillämpliga när en person har frikänts genom ett avgörande som har meddelats i dennes utevaro.
2. Processuella regler för prövningen av rätten till en ny rättegång
36. Det följer av fast rättspraxis att direktiv 2016/343 inte medför någon uttömmande harmonisering av straffrättsliga förfaranden.(18) Unionslagstiftaren har visserligen fastställt de materiella villkor som en medlemsstat är skyldig att beakta för att avgöra huruvida en person mot vilken en utevarodom har meddelats har eller inte har rätt till en ny rättegång enligt bestämmelserna i artikel 9 i nämnda direktiv, men den har däremot inte antagit några processuella regler för prövningen av dessa villkor och i synnerhet inte någon ram eller tidsfrist inom vilken denna prövning ska ske.
37. Enligt principen om processuell autonomi ankommer det således på medlemsstaten att, med beaktande av särdragen i sin rättsordning, fastställa villkoren och de processuella reglerna för denna prövning, dock under förutsättning att dessa regler, i situationer som omfattas av unionsrätten, inte är mindre förmånliga än i liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och att de inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).(19)
38. Det framgår dessutom av skäl 47 i direktiv 2016/343 att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa respekten för de grundläggande rättigheter och allmänna principer som erkänns såväl i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna(20) som i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen).(21)
39. Det är mot bakgrund av dessa omständigheter och särskilt effektivitetsprincipen och rätten till en rättvis rättegång som det ska bedömas huruvida en medlemsstat har infört förfaranden som erkänner rätten till en ny rättegång efter det att den dömande myndigheten har prövat åtalet i sak och meddelat en utevarodom.(22)
40. Den ”första tidpunkt” vid vilken medlemsstaten får föreskriva förfaranden för sådan prövning är enligt min mening lätt att fastställa, eftersom denna är när rättegången inleds. Det är nämligen först när den dömande myndigheten konstaterar att den tilltalade inte närvarar vid rättegången eller inte är företrädd som den kan bedöma i vilken utsträckning den personen på ett otvetydigt sätt har avstått från att närvara eller försvara sig, och således genomföra det straffrättsliga förfarandet i dennes utevaro.
41. Den ”sista tidpunkten” motsvarar däremot i allmänhet, enligt min mening, den tidpunkt då de behöriga myndigheterna avser att verkställa utevarodomen, trots att villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 inte är uppfyllda. Regelverket i artikel 8.4 i direktivet är nämligen inte avsett att ge en möjlighet att döma en person i dennes utevaro, utan att precisera konsekvenserna av att en utevarodom verkställs trots att de villkor som föreskrivs i artikel 8.2 i direktivet inte är uppfyllda. I straffrättsliga förfaranden kan en fällande dom enbart verkställas om den är verkställbar och slutgiltig. Om den dömande myndigheten har prövat åtalet i sak och meddelat en utevarodom, trots att det inte varit fastställt att den tilltalade har avstått från att närvara eller försvara sig, kan det avgörandet endast verkställas om den personen inte utnyttjar de rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt eller begär en ny rättegång. Mot denna bakgrund anser jag att det inte finns något som hindrar en medlemsstat från att inrätta ett förfarande varigenom de behöriga myndigheterna prövar villkoren för erkännande av rätten till en ny rättegång vid ett senare skede av det straffrättsliga förfarandet, efter det att den dömande myndigheten har meddelat en utevarodom, förutsatt att verkställigheten av det avgörandet skjuts upp till dess att den prövningen har slutförts.
42. Såvitt avser den hänskjutande domstolens fråga angående den ”sista tidpunkt” vid vilken den, i egenskap av domstol som prövar åtalet i sak, kan kontrollera huruvida villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är uppfyllda, för att eventuellt informera den tilltalade om möjligheten att angripa det avgörande som domstolen kommer att meddela och om rätten till en ny rättegång, infaller denna ”sista tidpunkt” den när nämnda domstol ska avgöra den tilltalades skuld eller oskuld, eftersom den därefter kommer att skilja sig från målet.
43. Det ska nu undersökas i vilken utsträckning rätten ska ta hänsyn till åklagarmyndighetens och försvarsadvokatens yttranden vid prövningen av villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343.
44. Jag vill erinra om att denna prövning utgör en väsentlig del av det straffrättsliga förfarandet eftersom utgången därav är avgörande för huruvida utevarodomen antingen kan verkställas eller en ny rättegång ska hållas. Nämnda prövning ska därför ske med iakttagande av de rättssäkerhetsgarantier som tillförsäkrar de berörda personerna att rätten till försvar enligt artikel 47 i stadgan iakttas.
45. Det följer av fast rättspraxis att den kontradiktoriska principen, som utgör en del av rätten till försvar, i synnerhet innebär att parterna i en rättegång har rätt att få ta del av all bevisning och alla yttranden som ingetts till domstolen i syfte att påverka avgörandet samt att yttra sig däröver.(23) Vad gäller principen om parternas likställdhet i processen, vilken utgör en naturlig del av själva begreppet rättvis rättegång, innebär denna en skyldighet att ge varje part en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak, inbegripet bevisning, på villkor som inte ger denna part väsentliga nackdelar gentemot motparten.(24)
46. Inom ramen för ett förfarande för att fastställa huruvida villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är uppfyllda, bör den tilltalade ges tillfälle att höras och på ett effektivt sätt, i förekommande fall genom sin advokat, åberopa samtliga skäl som motiverar att den tilltalade ska ges rätt till en ny rättegång, i synnerhet som den omständigheten att denne företräds av en advokat i princip visar att den tilltalade vill säkerställa sin rätt till försvar.(25)
47. Med hänsyn till arten av den behöriga myndighetens prövning, ska den tilltalade i ett kontradiktoriskt förfarande kunna yttra sig över de faktiska omständigheter som är avgörande för förfarandets utgång. Den tilltalade ska bland annat höras om huruvida vederbörande kände till innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom eller henne, samt huruvida den tilltalade personligen delgetts denna anklagelse eller kallats i vederbörlig ordning. Vid denna prövning måste den behöriga myndigheten således fastställa huruvida den tilltalade personen avstår från en ny rättegång på grundval av precisa, objektiva och relevanta omständigheter. I detta sammanhang framstår såväl åklagarmyndighetens som försvararens yttranden som väsentliga, vilka kan ha en avgörande inverkan på bedömningen av villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343.
48. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att artikel 8.4 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att medlemsstaterna får föreskriva förfaranden för att pröva de villkor för erkännande av rätten till en ny rättegång som anges i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 efter det att den dömande myndigheten har meddelat en utevarodom mot den tilltalade, förutsatt att verkställigheten av det avgörandet skjuts upp till dess att denna prövning har slutförts och att den behöriga myndigheten hör såväl åklagarmyndigheten som försvararen för detta ändamål.
49. Den hänskjutande domstolen förefaller emellertid även här avse tidpunkten för utevarodomen och vill få klarhet i huruvida den ska godta uppfattningen hos åklagarmyndigheten och den advokat som har utsetts för att försvara den tilltalades intressen vid sin prövning av huruvida villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är uppfyllda. Enligt min mening ska de principer som anges i föregående punkt härvidlag tillämpas.
3. De processuella regler för erkännande av rätten till en ny rättegång som föreskrivs i artikel 423 NPK
50. Genom sin sjunde fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 8.4 andra meningen och artikel 9 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att de utgör hinder mot nationella processrättsliga regler som innebär den person som i sin utevaro har ådömts ett fängelsestraff, trots att det inte är styrkt att vederbörande har avstått från att närvara eller försvara sig, är skyldig att inge en ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet vid Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) och att personligen inställa sig vid den domstolen, för att ha rätt till en ny rättegång.
51. En dylik processrättslig ordning kan enligt min mening inte kritiseras som sådan, inte bara mot bakgrund av de skäl som anges i punkt 41 ovan, utan även med beaktande av artikel 82.2 FEUF, där det föreskrivs att de regler som antas på grundval av den bestämmelsen ska beakta skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem.
52. Det krävs emellertid att när denna processrättsliga ordning genomförs måste de villkor för erkännande av rätten till en ny rättegång som anges i artiklarna 8.2, 8.4 och 9 i direktiv 2016/343 iakttas, såsom de har tolkats av EU-domstolen. Mot bakgrund av innehållet i dessa bestämmelser måste en sådan ordning således innebära att en person som har dömts i sin utevaro fullt ut kan utöva sin rätt till försvar trots att det inte styrkts att vederbörande har avstått från att närvara eller försvara sig. Jag kommer nu att undersöka huruvida så är fallet.(26)
53. Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, förefaller det mig som att denna ordning, på grund av dess särdrag, såsom de framgår av beslutet om hänskjutande, inte kan säkerställa att den personens processuella rättigheter iakttas.
54. Jag vill erinra om att ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet utgör en särskild fas i detta, vilken kan visa sig vara avgörande för den person som i sin utevaro har ådömts ett fängelsestraff. Det är följaktligen av avgörande betydelse att det finns möjlighet att inge en sådan ansökan, särskilt som detta är det enda rättsmedel som står till buds för att få till stånd en ny prövning i sak av målet, eftersom ett överklagande inte längre är möjligt.(27)
55. Enligt artikel 423.2 NPK har en ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet inte någon suspensiv verkan, ”såvida inte domstolen beslutar annat”. Enligt min mening förefaller en sådan regel som sådan strida mot principen att en fällande utevarodom inte kan verkställas omedelbart så länge som det inte har fastställts huruvida den berörda personen har rätt till en ny rättegång.
56. Det följer dessutom av artikel 423.3 NPK att en ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet i princip endast kan prövas om den person som har dömts i sin utevaro inställer sig personligen.(28) Förfarandet avslutas nämligen om personen inte inställer sig personligen vid den behöriga domstolen, såvida personen inte visar att vederbörande har laga förfall.
57. Oavsett vilken typ av förfall det rör sig om och i vilken utsträckning denna person kan företrädas av en advokat, innebär ett sådant krav att rätten till en ny rättegång som garanteras i artikel 9 i direktiv 2016/343 underkastas ett villkor som unionslagstiftaren inte har föreskrivit.
58. Detta krav svarar visserligen mot det berättigade intresset av att inte okynnesvis hindra effektiv lagföring och en god rättskipning.(29) När det gäller en ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet kan en medlemsstat nämligen inte klandras för att vilja undvika situationer där en sådan ansökan inges på ett otillbörligt sätt, utan att vara allvarligt menad eller motiverad, för att hindra att en utevarodom verkställs. Medlemsstaten kan inte heller klandras för att lägga större vikt vid den tilltalades personliga vittnesmål för att bedöma skälen till varför denne har uteblivit från rättegången. Såsom Europadomstolen har bekräftat är det viktigt att den tilltalade inställer sig, både på grund av dennes rätt att höras och ge domstolen ”sin version av händelserna”,(30) och på grund av behovet av att kontrollera riktigheten i den tilltalades påståenden.(31)
59. Ett sådant krav kan emellertid medföra en särskilt allvarlig inskränkning i rätten att få till stånd en ny rättegång, när den tilltalade döms till ett fängelsestraff. I ett sådant fall tycks den berörda personen nämligen inte ha något annat val än att inställa sig personligen och låta sig frihetsberövas för verkställighet av utevarodomen, om vederbörande vill få till stånd en ny rättegång, eftersom personens utevaro ”utan laga förfall”, enligt artikel 423.3 NPK, innebär att förfarandet avslutas och att personen därmed avstår från en ny rättegång. Eftersom ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet inte har någon suspensiv verkan kommer nämnda person att hållas frihetsberövad i syfte att verkställa den påföljd som har meddelats i den tilltalades utevaro ”såvida inte domstolen beslutar annat”, även om den behöriga rättsliga myndigheten ännu inte har fastställt huruvida vederbörande har avstått från att närvara eller försvara sig. Jag vill dessutom tillägga att den fällande domen står fast om ansökan avslås, eftersom fristen för överklagande har löpt ut och det avgörande varigenom Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) avslår ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet i sig inte kan överklagas.
60. Med hänsyn till vikten av ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet, vilken kan visa sig vara avgörande för den person som i sin utevaro har ådömts ett fängelsestraff, anser jag att såtillvida kravet på personlig inställelse är en förutsättning och obligatoriskt för att ansökan ska prövas och därmed också för att det straffrättsliga förfarandet ska kunna återupptas, kan det inte motivera att den berörda personen berövas sin rätt till en ny rättegång om vederbörande inte har inställt sig personligen. En sådan regel, jämförd med förfarandets övriga särdrag, kan medföra en orimlig inskränkning av rätten till försvar för den person som har dömts i sin utevaro, särskilt med hänsyn till den hänskjutande domstolens påpekande att artikel 423 NPK innehåller det enda rättsmedel som står till buds mot en utevarodom så snart denna vinner laga kraft 16 dagar efter det att den har meddelats.
61. Denna tolkning är i linje med Europadomstolens praxis, som bör beaktas här.(32) Europadomstolen har slagit fast att rätten till en ny rättegång är av större betydelse än att den person som har dömts i sin utevaro inställer sig vid rätten. Den omständigheten att den tilltalade, trots att denne har informerats i vederbörlig ordning, inte inställer sig, eftersom den tilltalade har förhinder eller av personliga skäl föredrar att avstå, kan enligt Europadomstolen inte motivera att denne förvägras rätten att få till stånd en ny rättegång även om utevaron inte är ursäktlig. Europadomstolen har även slagit fast att en regel som innebär att en person som har dömts i sin utevaro inte får företrädas av en advokat också framstår som uppenbart oproportionerlig, eftersom den innebär att sökandens utevaro bestraffas med ett absolut förbud mot att försvara sig.(33)
62. Europadomstolen har även slagit fast att det är oproportionerligt att uppställa ett sådant krav för att få till stånd en ny rättegång om de nationella myndigheterna dessutom verkställer den fällande dom som har meddelats i den tilltalades utevaro.(34) Enligt Europadomstolen innebär en sådan regel att rätten till en rättvis rättegång villkoras av en ”slags garanti, den berörda personens fysiska frihet”, i syfte att ersätta förfaranden som är hänförliga till utövandet av polisiära befogenheter med en skyldighet som åligger den tilltalade själv.(35) Europadomstolen har således funnit att även om strävan att säkerställa verkställighet av rättsliga avgöranden i sig är legitim, har de nationella myndigheterna andra medel till sitt förfogande för att kunna förvissa sig om den dömda personens närvaro.(36) Enligt Europadomstolen kan en fri person således inte tvingas att låta sig frihetsberövas för att den fällande utevarodomen ska verkställs, hur kort tid det än må vara, för att kunna åtnjuta rätten till en ny rättegång under förhållanden som är förenliga med artikel 6 i Europakonventionen, eftersom en sådan regel strider mot principen om oskuldspresumtion.(37)
63. I domen i mål Khalfaoui mot Frankrike, som avsåg en bestämmelse i den franska straffprocesslagen enligt vilken ett åsidosättande av skyldigheten att låta sig häktas innebar att rätten att överklaga förföll, slog Europadomstolen fast att ”[m]ed beaktande av vikten av den slutliga prövning som Cour de cassation [Högsta domstolen] [Frankrike] gör i brottmål och den betydelse som denna prövning har för dem som kan ha ådömts långa fängelsestraff, anser domstolen att detta är en särskilt sträng påföljd med hänsyn till den rätt till domstolsprövning som garanteras i artikel 6 i Europakonventionen”.(38) Europadomstolen konstaterade dessutom att ”det förhållandet att kassationsöverklagandet inte kan tas upp till prövning enbart … på den grunden att den berörda personen inte har låtit sig häktas för verkställighet av det rättsliga avgörande som överklagats, innebär att klaganden redan tvingas utstå det frihetsberövande som följer av det angripna avgörandet, trots att det avgörandet inte kan anses vara slutgiltigt så länge som överklagandet inte har prövats eller fristen för överklagande inte har löpt ut”.(39) Europadomstolen ansåg att detta således ”påverkade själva kärnan i rätten att överklaga, genom att lägga en oproportionerlig börda på klaganden och därigenom rubba den balans som måste finnas mellan det berättigade intresset av att säkerställa att rättsliga avgöranden verkställs, å ena sidan, och rätten att överklaga till högsta instans och utöva rätten till försvar, å andra sidan”.(40)
64. Jag anser visserligen ifrågavarande processrättsliga system inte kan kritiseras i den mån det kräver att den tilltalade ska inge en ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet vid den behöriga rättsliga myndigheten för att få till stånd en ny rättegång. Dock anser jag att det finns vissa särdrag i detta förfarande, i synnerhet den omständigheten att det inte medför någon suspensiv verkan och att den berörda personen måste inställa sig personligen, vilka inte garanterar denna person ett effektivt utövande av rätten till försvar, i synnerhet inte rätten att närvara vid rättegången.
65. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 8.4 andra meningen och artikel 9 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot att en medlemsstat inrättar ett förfarande som innebär att en person mot vilken en utevarodom har meddelats, trots att det inte styrkts att vederbörande har avstått från att närvara eller försvara sig, är skyldig att till den behöriga myndigheten inge en ansökan om det straffrättsliga förfarandet ska återupptas, så att den myndigheten, mot bakgrund av villkoren i artikel 8.2 i det direktivet, kan bedöma huruvida personen har rätt till en ny rättegång, förutsatt att nämnda förfarande är av sådan art att det säkerställer personens rätt att närvara vid rättegången och att effektivt utöva sin rätt till försvar.
66. Artikel 8.4 andra meningen och artikel 9 i direktiv 2016/343 ska däremot tolkas så, att de utgör hinder mot en bestämmelse som innebär att ett sådant förfarande inte har suspensiv verkan och som dessutom kräver att den person som i sin utevaro har dömts till ett fängelsestraff ska inställa sig personligen.
B. Omfattningen av och innebörden av rätten till information för en person som har dömts i sin utevaro (den första, den andra och den femte tolkningsfrågan)
67. Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra och den femte frågan för att, i huvudsak, få klarhet i huruvida artikel 8.4 andra meningen i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en person som genom en fällande dom, i sin utevaro, har dömts till ett fängelsestraff, trots att det inte varit styrkt, mot bakgrund av villkoren i artikel 8.2 i nämnda direktiv, att vederbörande har avstått från sin rätt att närvara eller försvara sig, inte informerades när vederbörande greps om det avgörandet, om möjligheten att angripa det eller om rätten till en ny rättegång eller om andra rättsmedel. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i vilka krav som uppställs beträffande informationens form och innehåll.
68. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor mot bakgrund av att enligt bulgarisk rätt delges inte en tilltalad det avgörande som har meddelats i dennes utevaro och vederbörande informeras inte heller om sina processuella rättigheter, i synnerhet inte om möjligheten att begära att det straffrättsliga förfarandet ska återupptas med stöd av artikel 423 NPK.
69. Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen således få klarhet i i vilken utsträckning en medlemsstat är skyldig att inrätta förfaranden så att en person, när ett avgörande som har meddelats i dennes utevaro ska verkställas eller när denne grips, ska informeras om det avgörandet, eventuellt genom att tillse att vederbörande får en kopia av avgörandet i sin helhet.
70. Genom den andra frågan vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i hur en medlemsstat ska fullgöra sin informationsskyldighet inom ramen för ett sådant processrättsligt system som det nu aktuella, där de behöriga myndigheterna – när ett avgörande som har meddelats i den tilltalades utevaro ska verkställas eller när denna person grips – ännu inte har tagit ställning till huruvida den tilltalade har rätt till en ny rättegång, eftersom den rättigheten tillerkänns först i ett senare skede, efter det att en ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet har ingetts av den personen och blivit föremål för prövning.
1. Den rättsliga ramen för prövningen av dessa frågor
71. Enligt artikel 8.4 andra meningen i direktiv 2016/343 ska medlemsstaten se till att när en person mot vilken ett avgörande har meddelats i dennes utevaro informeras om detta avgörande, särskilt när de grips, och även informeras om möjligheten att angripa avgörandet och om rätten till en ny rättegång eller om andra rättsmedel.
72. Det framgår på ett otvetydigt sätt av ordalydelsen i denna bestämmelse att unionslagstiftaren ålägger medlemsstaterna en särskild skyldighet vad gäller det resultat som ska uppnås, nämligen att se till att den person mot vilken ett avgörande har meddelats i dennes utevaro informeras om sina processuella rättigheter när vederbörande informeras om avgörandet och senast när detta verkställs, särskilt när den dömda personen grips för det fall vederbörande har ådömts ett fängelsestraff. Detta är en minimiregel avseende en processuell princip som är nödvändig för iakttagandet av rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång för den berörda personen, vilken medlemsstaterna inte får avvika från.
73. Enligt min mening råder det därför ingen tvekan om att artikel 8.4 i direktiv 2016/343 utgör hinder mot att en person mot vilken en utevarodom har meddelats, trots att det inte styrkts att vederbörande har avstått från att närvara eller försvara sig, när avgörandet ska verkställas eller när personen grips inte informeras om avgörandet, om möjligheten att angripa detta eller om rätten till en ny rättegång eller om andra rättsmedel. En sådan situation leder nämligen till att personen inte längre kan utöva sin rätt till försvar på ett verkningsfullt sätt och till att rätten till en ny rättegång som slås fast i artikel 9 i det direktivet urholkas.
74. Artikel 8.4 andra meningen i direktiv 2016/343 har däremot varken till syfte eller ändamål att fastställa hur denna informationsskyldighet ska fullgöras och i synnerhet inte på vilket sätt den tilltalade, när utevarodomen verkställs eller när vederbörande grips, ska informeras dels om det avgörandet, dels om rätten till en ny rättegång eller om andra rättsmedel.
75. Enligt min mening ska dessa särskilda villkor bedömas mot bakgrund av de allmänna bestämmelserna i direktiv 2012/13 om misstänkta och tilltalade personers rätt till information vid straffrättsliga förfaranden, som det hänvisas till i skäl 8 i direktiv 2016/343.(41) Såsom framgår av skäl 25 i direktiv 2012/13 har det direktivet ett nära samband med direktiv 2010/64/EU,(42) som ger personer, däribland misstänkta och tilltalade personer, som inte talar eller förstår det språk som används i det straffrättsliga förfarandet i fråga, rätt till tolkning och översättning av den information som lämnas.
76. Enligt dess artikel 1 syftar direktiv 2012/13 till att fastställa minimiregler när det gäller misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om sina rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem.(43) Enligt EU-domstolens praxis omfattar den rätt som avses i denna artikel 1 åtminstone två separata rättigheter.(44)
77. Den första är misstänkta eller tilltalade personers rätt att ”åtminstone” underrättas om vissa processuella rättigheter, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt. Denna rättighet slås fast i artikel 3 i direktiv 2012/13, och det är mot bakgrund av den bestämmelsen som jag kommer att undersöka villkoren avseende iakttagandet av rätten att bli informerad om rätten till en ny rättegång eller om andra rättsmedel enligt artikel 8.4 i direktiv 2016/343.
78. Den andra är rätten att bli informerad om anklagelsen, vilken slås fast i artikel 6 i direktiv 2012/13. Det är mot bakgrund av denna sistnämnda artikel som jag kommer att undersöka på vilket sätt en person som har dömts i sin utevaro, när den utevarodom som har meddelats mot vederbörande verkställs eller när denne grips, ska informeras om det avgörandet.
79. För att säkerställa effektiviteten av den således föreskrivna rätten till information, anges det i artikel 8.2 i direktiv 2012/13 att misstänkta eller tilltalade personer eller deras försvarare ska ha rätt att, i enlighet med förfarandena i nationell rätt, angripa en eventuell underlåtenhet eller vägran från de behöriga myndigheternas sida att tillhandahålla information i enlighet med det direktivet.
2. Information om den fällande utevarodomen
80. Det framgår på ett otvetydigt sätt av lydelsen i artikel 8.4 i direktiv 2016/343 att den artikeln varken har till syfte eller ändamål att fastställa på vilket sätt en medlemsstat, när den verkställer en utevarodom eller griper den person mot vilken ett sådant avgörande har meddelats, ska se till att denna person informeras om det avgörandet. Genom att kräva att medlemsstaterna ska föreskriva att den tilltalade ska informeras om sina processuella rättigheter när denne ”informeras” om det avgörande som har meddelats i vederbörandes utevaro, ”särskilt när [denne] grips”, har unionslagstiftaren inte haft för avsikt att kräva att medlemsstaterna ska tillhandahålla en kopia av hela det avgörandet, till vilken rättighetsinformation ska fogas, just när nämnda avgörande verkställs eller personen grips.
81. Sådana villkor ska, enligt min mening, fastställas mot bakgrund av de bestämmelser om rätten att bli informerad om anklagelsen som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2012/13, jämte de bestämmelser om rätten att få tillgång till handlingarna i målet som föreskrivs i artikel 7 i samma direktiv.
82. I domen av den 15 oktober 2015, Covaci,(45) slog EU-domstolen fast att delgivning av ett strafföreläggande, såsom det som föreskrivs i tysk rätt, särskilt med beaktande av artiklarna 2, 3 och 6 i direktiv 2012/13, ska anses vara ett sätt att informera tilltalade om anklagelsen mot dem och att delgivningen följaktligen måste uppfylla de krav som föreskrivs i nämnda artikel 6.(46) Jag vill erinra om att enligt tysk rätt är ett strafföreläggande ett interimistiskt avgörande som utfärdas av en domare på begäran av åklagarmyndigheten för mindre allvarliga brott som inte kräver att den tilltalade inställer sig personligen. Ett sådant föreläggande, som utfärdas inom ramen för ett förenklat straffrättsligt förfarande utan förhandling, vinner laga kraft efter utgången av överklagandefristen på två veckor från det att det har delgetts, i förekommande fall, den tilltalades delgivningsombud.(47)
83. Av skäl som kan liknas med dem som EU-domstolen angav i den domen, anser jag att information om en utevarodom som meddelats trots att det inte varit styrkt att den tilltalade avstod från att närvara eller försvara sig, ska anses vara ett sätt att informera den tilltalade om anklagelsen mot vederbörande, och att sådan information följaktligen måste uppfylla de krav som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2012/13.
84. Det framgår av artikel 2.1 i direktiv 2012/13 att unionslagstiftaren tydligt har föreskrivit att det direktivet ska tillämpas under hela det straffrättsliga förfarandet, från de första misstankarna till dess att domen meddelas, i förekommande fall efter det att tillbudsstående rättsmedel har uttömts.(48)
85. Inom ramen för ett förfarande som genomförs i den berörda personens utevaro enligt artikel 8.4 i direktiv 2016/343 meddelas emellertid avgörandet trots att det är okänt huruvida den tilltalade har velat avstå från att närvara eller försvara sig, vilket innebär att denna information i själva verket kan utgöra ett första tillfälle för den berörda personen att bli informerad om anklagelsen. Detta bekräftas av det faktum att om den berörda personen inte uppfyller villkoren i artikel 8.2 i det direktivet, kan vederbörande få till stånd en ny rättegång eller tillgång till ett likvärdigt rättsmedel där denne fullt ut kan utöva sin rätt till försvar, innan den dömande myndigheten på nytt uttalar sig om huruvida anklagelsen är välgrundad.
86. Jag anser följaktligen att den rätt att bli informerad om anklagelsen som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2012/13 även innefattar en rätt för en person mot vilken en utevarodom har meddelats, trots att det inte styrkts att vederbörande har avstått från att närvara eller försvara sig, att bli informerad om det avgörandet.
87. Såsom EU-domstolen har bekräftat reglerar direktiv 2012/13 visserligen inte hur den information om anklagelsen som avses i artikel 6 i det direktivet ska lämnas till den tilltalade personen.(49) I artikel 6.1 i nämnda direktiv föreskrivs att medlemsstaten ska se till att den misstänkta eller tilltalade personen utan dröjsmål erhåller information om den brottsliga gärning som vederbörande är misstänkt eller anklagad för, vilken ska vara så utförlig som krävs för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar. I punkt 2 i den artikeln avses särskilt en misstänkt eller tilltalad person som har anhållits eller häktats. I ett sådant fall ska medlemsstaten se till att denne informeras om skälen till anhållandet eller häktningen, inbegripet vilken brottslig gärning som vederbörande misstänks eller anklagas för att ha begått. Slutligen föreskrivs i punkt 3 i nämnda artikel att medlemsstaten ska se till att utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen liksom det sätt på vilket den tilltalade personen varit delaktig i brottet, tillhandahålls senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol.
88. Med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som unionslagstiftaren har gett medlemsstaterna ankommer det på dem att, med beaktande av särdragen i deras processrättsliga system, fastställa hur en person mot vilken en utevarodom har meddelats ska informeras om det avgörandet. Det framgår av EU‑domstolens praxis att informationen emellertid inte får lämnas på ett sätt som motverkar det syfte som eftersträvas med bland annat artikel 6 i direktiv 2012/13, vilket, såsom även framgår av skäl 27 i det direktivet, är att den berörda personen ska kunna förbereda sitt försvar och att ett rättvist förfarande ska kunna garanteras.(50)
89. I det särskilda fall då den tilltalade grips för att verkställa en fällande utevarodom, trots att det inte styrkts att vederbörande har avstått från att närvara eller försvara sig, syftar den information som den personen ska erhålla vid själva gripandet till att informera denne om skälen till gripandet och om anklagelserna mot honom eller henne, i den mening som avses i artikel 6 i direktiv 2012/13, samt om dennes processuella rättigheter.
90. Detta syfte innebär inte, enligt min mening, att medlemsstaterna är skyldiga att se till att de behöriga myndigheterna, när de verkställer utevarodomen eller griper den tilltalade, fullgör sin informationsskyldighet genom att vid denna verkställighet eller detta gripande, tillhandahålla den tilltalade en kopia av avgörandet i sin helhet. Ett sådant krav är inte nödvändigt. Det förefaller tillräckligt att enbart ge information om innehållet i nämnda avgörande och om den omständigheten att avgörandet har meddelats i den tilltalades utevaro.
91. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat måste däremot en person som har dömts i sin utevaro, med hänsyn till rätten till ett effektivt rättsmedel, ha fullständig kännedom om skälen till att vederbörande har dömts. Medlemsstaterna måste därför föreskriva att de behöriga myndigheterna ska vara särskilt noggranna med att utan dröjsmål och formellt underrätta denna person om den fällande utevarodomen genom exempelvis ett delgivningsförfarande.(51) Detta avgörande blir i själva verket inte verkställbart förrän vederbörande formellt har delgetts och de tillbudsstående rättsmedlen har uttömts, och fristen för att utöva dessa rättsmedel börjar i princip löpa från och med att det förfarandet har slutförts och efter att personen har avstått från rätten till en ny rättegång eller har nekats denna rättighet. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, följer det dessutom av artikel 4a.1 d i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna,(52) i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009,(53) att den verkställande rättsliga myndigheten inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om det i den bland annat anges att personen utan dröjsmål kommer att delges utevarodomen efter överlämnandet.
92. Avslutningsvis vill jag tillägga att enligt artikel 7.1 i direktiv 2012/13 ska medlemsstaterna, när en person anhålls och häktas under något skede av ett straffrättsligt förfarande, se till att handlingar som rör det specifika målet och som är väsentliga för att i enlighet med nationell rätt effektivt angripa anhållandets eller häktningsbeslutets laglighet görs tillgängliga för den personen. Såsom anges i direktiv 2010/64 utgör avgörandet eller ”domen” en väsentlig handling som måste delges och dessutom översättas för att den dömda personen ska kunna utöva sin rätt till försvar och för att garantera att förfarandet går rättvist till.(54)
93. Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag att artikel 8.4 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att när de behöriga myndigheterna i en medlemsstat verkställer en utevarodom eller griper en person mot vilken ett sådant avgörande har meddelats, är de skyldiga att informera personen om anklagelsen, inbegripet skälen till varför vederbörande dömts, i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 3.1 c och 6.1–6.3 i direktiv 2012/13. Iakttagandet av detta krav innebär dock inte att medlemsstaten är skyldig att föreskriva att när detta avgörande verkställs eller den berörda personen grips ska vederbörande tillhandahållas en kopia av avgörandet i sin helhet.
3. Information om rätten till en ny rättegång eller om andra rättsmedel
94. Jag vill erinra om att genom sin andra fråga önskar den hänskjutande domstolen att EU-domstolen ska klargöra villkoren avseende iakttagandet av rätten att bli informerad om rätten till en ny rättegång eller om andra rättsmedel enligt artikel 8.4 andra meningen i direktiv 2016/343.
95. Den hänskjutande domstolen vill i synnerhet få till stånd en jämförelse mellan de principer som EU-domstolen slagit fast i domen i mål VB I och det bulgariska processrättsliga systemet. I den domen slog EU-domstolen nämligen fast att ”[d]et ankommer … på medlemsstaterna att välja på vilket sätt [information om rätten till en ny rättegång och möjligheten att angripa utevarodomen] ska göras tillgänglig för de berörda personerna, förutsatt att dessa personer får kännedom om informationen vid den tidpunkt då de underrättas om beslutet i fråga”.(55) Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att enligt det bulgariska processrättsliga systemet ska de behöriga myndigheterna avgöra huruvida det föreligger en rätt till en ny rättegång efter att ha prövat en ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet, vilken ska inges av den person som har dömts i sin utevaro.
96. I domen i mål VB I slog EU-domstolen fast att det i artikel 8.4 andra meningen i direktiv 2016/343 inte anges närmare hur en person som har dömts i sin utevaro ska informeras om rätten till en ny rättegång eller om andra rättsmedel.(56) Det anges endast i skäl 39 i det direktivet att denna information ska ges skriftligen, eller muntligen, förutsatt i detta sistnämnda fall att det faktum att informationen har lämnats dokumenteras i enlighet med de registreringsförfarande som föreskrivs i nationell lagstiftning.(57)
97. För att besvara den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt ska det, för det första, hänvisas till bestämmelserna i direktiv 2012/13. Eftersom rätten att bli informerad om rätten till en ny rättegång eller om andra rättsmedel utgör en processuell rättighet, ska artikel 8.4 andra meningen i direktiv 2016/343 tolkas mot bakgrund av de allmänna bestämmelserna i artiklarna 3 och 4 i direktiv 2012/13.
98. Enligt artikel 3.1 i direktiv 2012/13 är medlemsstaterna skyldiga att se till att misstänkta eller tilltalade utan dröjsmål ”underrättas om åtminstone [de] processuella rättigheter [som anges i punkterna a–e], så som dessa tillämpas enligt nationell rätt, för att dessa rättigheter ska kunna utövas effektivt”.(58) I den bestämmelsen upprättas en förteckning som innefattar rätten till tillgång till försvarare, rätten till kostnadsfri juridisk rådgivning och villkoren för att erhålla sådan rådgivning, rätten att bli underrättad om anklagelsen, rätten till tolkning och översättning samt rätten att tiga. Såsom framgår av användningen av uttrycket ”åtminstone”, har unionslagstiftaren inte haft för avsikt att begränsa de processuella rättigheter som misstänkta eller tilltalade personer ska informeras om, och direktivets bestämmelser är dessutom är tillämpliga till dess att den slutliga domen meddelas. I skäl 20 i nämnda direktiv anges vidare att dessa regler ”[inte] påverkar … den information som ska tillhandahållas om andra processuella rättigheter som följer av stadgan, Europakonventionen, nationell rätt och tillämplig unionsrätt”.
99. Enligt artikel 3.2 i direktiv 2012/13 ska denna information ”utan dröjsmål” ges till den misstänkta eller tilltalade personen antingen skriftligen eller muntligen, på ett enkelt och lättillgängligt språk.(59) I samband med anhållande eller häktning av denna person ska medlemsstaterna, enligt artikel 4 i nämnda direktiv, se till att personen utan dröjsmål erhåller information om sina processuella rättigheter, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt. Denna information ska vara skriftlig och vara avfattad på ett enkelt och lättillgängligt språk som den berörda personen förstår. Den ska innehålla information om de processuella rättigheter som avses i artikel 3 i nämnda direktiv, vars förteckning inte är uttömmande, och de rättigheter som anges i artikel 4.2 och 4.3 i samma direktiv, till exempel rätten att få tillgång till material som rör målet och grundläggande information om möjligheter enligt nationell rätt att bland annat angripa anhållandets laglighet. Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat griper den tilltalade för att verkställa en fällande utevarodom, förefaller det mig som om denna skriftliga rättighetsinformation kan innefatta information om rätten till en ny rättegång eller andra rättsmedel.(60)
100. Vad för det andra gäller innehållet i den information som ska delges, anser jag att detta måste bedömas dels mot bakgrund av särdragen i det nationella förfarandet i fråga, dels mot bakgrund av syftet med artikel 8.4 andra meningen i direktiv 2016/343, nämligen att säkerställa ett effektivt utövande av den tilltalades rätt till försvar och dennes rätt till en ny rättegång som slås fast i artikel 9 i direktiv 2016/343.
101. Såsom redan påpekats ovan har unionslagstiftaren inte haft för avsikt att införa ett enhetligt processrättsligt system där medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva att en ny rättegång ska hållas i samband med att utevarodomen meddelas. I artikel 3.1 i direktiv 2012/13 anges dessutom uttryckligen att medlemsstaterna ska ge den tilltalade information om dennes processuella rättigheter ”så som dessa tillämpas enligt nationell rätt”. Detta innebär, i ett processrättsligt system som det nu aktuella, att den person som har dömts i sin utevaro i informationen om tillförsäkrade rättigheter ska upplysas om det förfarande som nu står till vederbörandes förfogande för att denne ska kunna begära en ny rättegång, enligt artikel 9 i direktiv 2016/343.
102. I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att artikel 15.3 NPK utgör en tillräcklig rättslig grund för att den ska kunna vidta de åtgärder som krävs för att se till att den tilltalade informeras om sina processuella rättigheter i enlighet med artikel 8.4 andra meningen i direktiv 2016/343. Mot denna bakgrund finns det, enligt min mening, inget som hindrar den hänskjutande domstolen från att i sin utevarodom ange villkoren för att den tilltalade ska kunna begära en ny rättegång eller andra rättsmedel enligt de villkor som anges i artikel 9 i det direktivet.
103. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag artikel 8.4 andra meningen i direktiv ska tolkas så, att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat, när de verkställer ett avgörande eller griper en person mot vilken en utevarodom har meddelats, är skyldiga att i den rättighetsinformation som avses i artikel 4 i direktiv 2012/13 informera personen om dennes eventuella rätt till en ny rättegång eller om andra rättsmedel, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt.
104. När det gäller ett sådant processrättsligt system som det nu aktuella, som omfattar ett förfarande som innebär att för att den berörda personen ska ha rätt till en ny rättegång enligt artikel 9 i direktiv 2016/343, så måste vederbörande först inge en ansökan till den behöriga rättsliga myndigheten om att det straffrättsliga förfarandet ska återupptas, krävs enligt artikel 8.4 i det direktivet att uppgifter om detta förfarande anges i rättighetsinformationen.
C. Formen för och omfattningen av de rättsmedel som kan tillgripas efter en utevarodom (den femte och den sjätte tolkningsfrågan)
105. Genom sin femte och sjätte fråga vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artikel 8.4 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att en person mot vilken en utevarodom har meddelats ska ha tillgång till två separata rättsmedel, varav det ena gör det möjligt att angripa det avgörandet och det andra att få till stånd en ny rättegång eller få tillgång till andra rättsmedel, i enlighet med artikel 9 i det direktivet.
106. Jag vill erinra om att enligt artikel 8.4 i direktiv 2016/343 ska den person mot vilken en utevarodom har meddelats, när den informeras om detta avgörande, även informeras om ”möjligheten att angripa [nämnda avgörande] och om [sin rätt] till en ny rättegång eller annat rättsmedel”, varav den sistnämnda enligt artikel 9 i det direktivet ska medge ”en ny prövning av sakfrågan … och … [kunna] leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs”.
107. Det framgår av ordalydelsen i artikel 8.4 i direktiv 2016/343 och i synnerhet av användningen av den samordnande konjunktionen ”eller” att medlemsstaterna ska se till att den person mot vilken en utevarodom har meddelats, utan att villkoren i artikel 8.2 i det direktivet är uppfyllda, har möjlighet att angripa det avgörandet, antingen genom att begära en ny rättegång eller genom att använda sig av ett annat rättsmedel.
108. Såsom EU-domstolen slog fast i domen av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit),(61) ska denna möjlighet innebära att den berörda personen kan få till stånd en ny rättegång eller tillgång till ett likvärdigt rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan i dennes närvaro. Omfattningen av denna nya rättegång anges uttryckligen i artikel 9 i direktiv 2016/343. Unionslagstiftaren ålägger härvid medlemsstaterna precisa och otvetydiga skyldigheter. Unionslagstiftaren kräver således att medlemsstaterna antingen ska föreskriva att den berörda personen har rätt till en ny rättegång, eller att de ska inrätta ett förfarande som medger en ny prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs. Unionslagstiftaren kräver dessutom att medlemsstaterna ska förvissa sig om att den tilltalade, inom ramen för denna nya rättegång eller utövandet av det nya rättsmedlet, har rätt att närvara och att delta på ett effektivt sätt i den rättegång som följer därav, i enlighet med de förfaranden som föreskrivs nationell rätt, och att vederbörande kan utöva sin rätt till försvar.
109. Såsom jag redan har angett i mitt förslag till avgörande i det mål som gav upphov till den domen,(62) har unionslagstiftaren härigenom infört de grundläggande krav på förnyad prövning som fastställts av Europadomstolen.(63) Europadomstolen kräver nämligen att den tilltalade ska ges möjlighet att få till stånd en ny prövning av huruvida anklagelserna mot honom eller henne är välgrundade, såväl faktiskt som rättsligt, av en domstol ”som har full prövningsrätt” och som dömer i vederbörandes närvaro(64) och ger honom eller henne alla garantier för en rättvis rättegång som föreskrivs i artikel 6 i Europakonventionen. Jag vill dock påpeka att Europadomstolen emellertid ger konventionsstaterna ”stor frihet vid valet av de medel som gör det möjligt för deras rättssystem att uppfylla kraven i [denna artikel]”, under förutsättning att ”de medel som erbjuds i nationell rätt visar sig vara effektiva om den tilltalade varken har avstått från att närvara eller försvara sig eller haft för avsikt att undandra sig rättvisan”.(65)
110. Jag vill även påpeka att direktiv 2016/343 inte heller innebär någon uttömmande harmonisering av straffrättsliga förfaranden. Enligt principen om processuell autonomi har medlemsstaterna således stor frihet när de utformar sina system med rättsmedel och förfaranden som gör det möjligt att säkerställa att rätten till försvar för en person mot vilken en utevarodom har meddelats iakttas, under förutsättning att dessa inte är mindre förmånliga än de som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).
111. Mot bakgrund av dessa överväganden ska artikel 8.4 i direktiv 2016/343 tolkas så, att medlemsstaterna ska föreskriva att en person mot vilken en utevarodom har meddelats, trots att det inte styrkts att vederbörande har avstått från att närvara eller försvara sig, ska ha tillgång till två separata rättsmedel för att angripa det avgörandet, antingen genom att få till stånd en ny rättegång eller genom att få tillgång till ett likvärdigt rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan i dennes närvaro, i enlighet med artikel 9 i det direktivet.
V. Förslag till avgörande
112. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de frågor som Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) har hänskjutit för förhandsavgörande på följande sätt:
1) Artikel 8.4 och artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden
ska tolkas så,
att de är tillämpliga när en person har frikänts genom ett avgörande som har meddelats i dennes utevaro.
2) Artikel 8.4 i direktiv 2016/343
ska tolkas så,
– att när det gäller prövningen av huruvida villkoren i artikel 8.2 i nämnda direktiv är uppfyllda och huruvida det föreligger en rätt till en ny rättegång i den mening som avses i artikel 9 i direktivet,
a) får den dömande myndighet som prövar åtalet mot den tilltalade i sak, i enlighet med det nationella processrättsliga systemet, kontrollera huruvida dessa villkor är uppfyllda och, om så inte är fallet, underrätta vederbörande i utevarodomen om möjligheten att angripa det avgörandet och om rätten till en ny rättegång,
b) är nämnda myndighet skyldig att höra såväl åklagarmyndigheten som försvararen vid denna bedömning,
c) utgör dessa bestämmelser inte hinder mot att en medlemsstat inrättar ett förfarande som innebär att en person mot vilken en utevarodom har meddelats, trots att det inte styrkts att vederbörande har avstått från att närvara eller försvara sig, är skyldig att till den behöriga myndigheten inge en ansökan om att det straffrättsliga förfarandet ska återupptas, så att den myndigheten, mot bakgrund av villkoren i artikel 8.2 i det direktivet, kan bedöma huruvida personen har rätt till en ny rättegång, förutsatt att nämnda förfarande är av sådan art att det säkerställer personens rätt att närvara vid rättegången och att effektivt utöva sin rätt till försvar, och
en nationell bestämmelse som innebär att ett sådant förfarande inte har suspensiv verkan och som dessutom kräver att den person som i sin utevaro har dömts till ett fängelsestraff ska inställa sig personligen strider mot dessa principer.
– När det gäller det gäller den information som ska tillhandahållas en person mot vilken en utevarodom har meddelats trots att det inte styrkts, mot bakgrund av villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343, att vederbörande har avstått från att närvara eller försvara sig, ska denna artikel tolkas så,
a) att den utgör hinder mot att den berörda personen, när denne grips, inte informeras om det avgörandet, om möjligheten att angripa det eller om rätten till en ny rättegång eller andra rättsmedel,
b) att den kräver att medlemsstaterna ska föreskriva att nämnda person ska underrättas om skälen till gripandet, i enlighet med rätten att bli informerad om anklagelsen enligt artiklarna 3.1 c och 6.1–6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden, men iakttagandet av detta krav innebär inte att personen måste erhålla en kopia av avgörandet i sin helhet när vederbörande grips,
c) att den kräver att medlemsstaterna, inom ramen för den rättighetsinformation som avses i artikel 4 i direktiv 2012/13, ska underrätta den berörda personen om rätten till en ny rättegång eller andra rättsmedel, så som dessa tillämpas enligt nationell rätt,
d) att den kräver att när det är fråga om ett processrättsligt system med ett förfarande som innebär att för att en person mot vilken en utevarodom har meddelats ska ha rätt till en ny rättegång enligt artikel 9 i direktiv 2016/343, så måste vederbörande först inge en ansökan till den behöriga rättsliga myndigheten om att det straffrättsliga förfarandet ska återupptas, ska uppgifter om detta förfarande framgå av denna rättighetsinformation, och
– att, vad gäller formen för och omfattningen av tillgängliga rättsmedel efter en utevarodom, ska den person mot vilken ett sådant avgörande har meddelats trots att det inte styrkts, mot bakgrund av villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343, att vederbörande har avstått från att närvara eller försvara sig, ha tillgång till två separata rättsmedel som innebär att personen kan angripa det avgörandet, antingen genom att få till stånd en ny rättegång eller genom att få tillgång till ett likvärdigt rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan i dennes närvaro, i enlighet med artikel 9 i det direktivet.