PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 9 mars 2010

Mål F-33/09

Aglika Tzvetanova

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tillfälligt anställda – Lön – Utlandstillägg – Villkor i artikel 4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna – Hemvist före tillträde till tjänsten – Vistelse som student vid anställningsorten under referensperioden – Provanställning skedde inte vid anställningsorten under referensperioden – Hänsyn tagen till den faktiska bosättningen”

Saken: Aglika Tzvetanova, född Sabeva, har väckt talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA med yrkande om ogiltigförklaring av kommissionens beslut att neka henne utlandstillägg enligt artikel 4 i bilaga VII till Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska unionen, såsom detta beslut framgår av specifikationen avseende sökandens individuella rättigheter som upprättades den 10 juli 2008 av Byrån för löneadministration och individuella ersättningar.

Avgörande: Kommissionens beslut av den 10 juli 2008 att neka Aglika Tzvetanova utlandstillägg enligt artikel 4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna ogiltigförklaras. Kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

Tjänstemän – Lön – Utlandstillägg – Villkor för beviljande

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 4.1 a)

Även om begreppen ”var[a] bosatta” och ”utöva … sin huvudsakliga yrkesverksamhet” förekommer i artikel 4.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, ska denna bestämmelse tolkas så, att det avgörande kriteriet för att bevilja utlandstillägg är tjänstemannens hemvist (och inte adressen eller endast bostaden) innan denne tillträdde sin tjänst. Den berörda personen anses ha sin hemvist på den plats där han permanent eller varaktigt har etablerat sina huvudsakliga intressen med avsikt att denna situation ska hålla sig stabil.

Den omständigheten att personen folkbokför sig på en ort är en rent formell omständighet med stöd av vilken det inte går att fastställa den berörda personens faktiska bosättning på orten. De handlingar som visar den berörda personens förbindelser med ett visst land eller vari till och med anges en adress i landet, såsom till exempel intyg avseende utövande av civila rättigheter eller registrering av en bil samt betalning av skatt och avgifter hänförliga därtill, utan att myndigheterna eller de fysiska eller juridiska personer som utfärdat dessa handlingar har kontrollerat den berörda personens faktiska bosättning, har inte heller något bevisvärde.

Den omständigheten att en person vistas utomlands bland annat i syfte att komplettera sina universitetsstudier och för att göra praktik, båda två per definition tillfälliga och kompletterande delar av en individs utbildning, medför i princip inte en presumtion om att den berörda personen har för avsikt att flytta centrum för sina intressen till detta land. Det är emellertid inte uteslutet att en sådan vistelse innebär att personen har sin hemvist i landet, om det med hänsyn tagen till andra relevanta omständigheter visas att den berörda personen har varaktiga sociala och professionella förbindelser med det aktuella landet. Om en av dessa andra ”relevanta omständigheter” är att studenten fortsatte att vistas i det land där den studerade nästan utan avbrott efter det att studenten slutfört sina studier och till och med utöver referensperioden, kan det inte på grundval av själva studierna förutsättas att personen säkert hade för avsikt att permanent flytta centrum för sina intressen till det land där han studerade, utan på sin höjd en ännu osäker framtidsutsikt att göra så.

En tjänsteman förlorar rätten till utlandstillägg endast om tjänstemannen under hela referensperioden hade sin hemvist eller utövade sin huvudsakliga yrkesverksamhet i det land där anställningsorten ligger.

(se punkterna 39, 43, 45, 46, 48 och 57)

Hänvisning till:

Domstolen: 10 oktober 1989, 201/88, Atala-Palmerini mot kommissionen, REG 1989, s. 3109, punkt 10

Förstainstansrätten: 8 april 1992, T‑18/91, Costacurta Gelabert mot kommissionen, REG 1992, s. II‑1655, punkt 42; 14 december 1995, T‑72/94, Diamantaras mot kommissionen, REGP 1995, s. I‑A‑285 och II‑865, punkt 48; 27 september 2000, T‑317/99, Lemaître mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑191 och II‑867, punkt 51; 3 maj 2001, T‑60/00 Liaskou mot rådet, REGP 2001, s. I‑A‑107 och II‑489, punkterna 52, 55 och 56; 4 juni 2003, T‑124/01 och T‑320/01, Del Vaglio mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑157 och II‑767, punkt 85; 25 oktober 2005, T‑299/02, Dedeu i Fontcuberta mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑303 och II‑1377, punkt 66; 27 september 2006, T‑416/04, Kontouli mot rådet, REGP 2006, s. I‑A‑2‑181 och II‑A‑2‑897, punkterna 90, 105 och 106; 19 juni 2007, T‑473/04, Asturias Cuerno mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑2‑139 och II‑A‑2‑963, punkterna 73 och 74, och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: 8 april 2008, F-134/06, Bordini mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑A‑1‑87 och II‑A‑1‑435, punkterna 74, 76 och 77