Mål T‑189/03

ASM Brescia SpA

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Statligt stöd – Ordning enligt vilken italienska myndigheter har beviljat vissa allmännyttiga företag stöd i form av skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser – Beslut att förklara stöden oförenliga med den gemensamma marknaden – Talan om ogiltigförklaring – Villkoret personligen berörd – Upptagande till sakprövning – Artikel 87.3 c EG – Artikel 86.2 EG”

Sammanfattning av domen

1.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Kommissionsbeslut som förbjuder en stödordning till förmån för en viss sektor

(Artikel 230.4 EG)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier

(Artikel 87.1 EG)

3.      Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionsbeslut i vilket konstateras att en stödordning är oförenlig med den gemensamma marknaden – Skyldighet att återkräva alla belopp som stödmottagarna har erhållit enligt denna ordning – Föreligger inte

(Artikel 88.2 EG)

Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt stöd och nytt stöd – Kvalificering som nytt stöd (Artikel 88 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 1 b i och v)

4.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Åtgärder som syftar till att ersätta kostnaden för offentliga tjänsteuppdrag som åvilar företaget – Omfattas inte

(Artiklarna 86.2 EG och 87.1 EG)

1.      En annan fysisk eller juridisk person än den person till vilken ett beslut riktar sig endast kan påstå sig vara personligen berörd av detta beslut om beslutet angår denne på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för denna person eller på grund av en faktisk situation som särskiljer denna person från alla andra personer och därigenom försätter personen i fråga i en ställning som motsvarar den som gäller för en person till vilken ett beslut riktar sig.

Ett företag kan i princip inte väcka talan om ogiltigförklaring av ett beslut av kommissionen att förbjuda en stödordning till förmån för en viss sektor om det enbart berörs av detta beslut på grund av att det är verksamt inom sektorn i fråga och eventuellt kan erhålla stöd enligt nämnda stödordning. Med avseende på ett sådant företag framstår nämligen ett sådant beslut som en åtgärd med allmän giltighet som är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets.

Ett företag som inte enbart berörs av beslutet i fråga i egenskap av företag inom den aktuella sektorn, vilket kunde komma i fråga för den berörda stödordningen, utan även i egenskap av stödmottagare som verkligen hade beviljats ett individuellt stöd i enlighet med denna stödordning och vilket kommissionen hade beslutat skulle återbetalas, är nämligen personligen berört av beslutet och dess talan mot detta kan således tas upp till sakprövning.

(se punkterna 40–42)

2.      När kommissionen bedömer om ett stöd påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen behöver den inte styrka att stödet verkligen påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan endast pröva huruvida det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen.

Kommissionen kan, när det gäller en stödordning, begränsa sig till att undersöka egenskaperna hos den ifrågavarande ordningen för att i beslutsskälen bedöma om ordningen på grund av de villkor som föreskrivs i denna huvudsakligen gynnar företag som deltar i handeln mellan medlemsstaterna.

Vidare kan allt stöd som lämnas till ett företag som är verksamt på den gemensamma marknaden snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Det finns därvid inte någon gräns eller procentsats under vilken man kan anse att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkas. Ett relativt litet stöd eller ett relativt litet stödmottagande företag innebär inte att det omedelbart kan uteslutas att handeln mellan medlemsstaterna påverkas.

När det gäller villkoret om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna har det förhållandet att ett företag, som omfattats av en statlig åtgärd, är ensamt verksam på den nationella marknaden eller inom dess geografiska ursprungsområde inte någon avgörande betydelse. Handeln mellan medlemsstater påverkas av den ifrågavarande åtgärden när möjligheterna minskar för företag som är etablerade i andra medlemsstater att tillhandahålla sina tjänster på marknaden i den berörda medlemsstaten.

(se punkterna 66–69 och 80)

3.      Upphävande av ett olagligt stöd genom återkrav, inklusive ränta, är den logiska följden av ett fastställande av att stödet inte är förenligt med den gemensamma marknaden. Detta gäller såväl individuellt stöd som stöd som utbetalats inom ramen för en stödordning.

En allmän och abstrakt granskning av en stödordning hindrar emellertid inte att det stödbelopp som beviljats inom ramen för denna ordning i ett enskilt fall faller utanför förbudet i artikel 87.1 EG, exempelvis på grund av att ett individuellt beviljat stöd omfattas av de minimis-reglerna.

När kommissionen genom ett beslut förklarar att ett stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden är de nationella myndigheternas roll visserligen endast att verkställa kommissionens beslut, och myndigheterna har i detta avseende inte något utrymme för skönsmässig bedömning. Detta hindrar inte att de nationella myndigheterna, vid verkställandet av nämnda beslut, kan beakta dessa förbehåll. Kommissionen beslutar således endast om återkrav av stöd i den mening som avses i artikel 87 EG och inte om återkrav av sådana belopp som, trots att de har utbetalats inom ramen för den aktuella ordningen, inte utgör stöd, utgör befintligt stöd eller utgör stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden enligt en förordning om gruppundantag, enligt de minimis-reglerna eller enligt ett annat kommissionsbeslut.

Den nationella domstolen är behörig att tolka begreppen stöd och befintligt stöd och kan uttala sig om eventuella särskilda omständigheter som ska beaktas i ett visst fall, i förekommande fall genom att begära förhandsavgörande från EG‑domstolen.

(se punkterna 85–88)

4.      Det följer såväl av innehållet i som målen med bestämmelserna i artikel 88 EG att stöd som förelåg före EG-fördragets ikraftträdande och sådant stöd som rättsenligt har kunnat genomföras i enlighet med villkoren i artikel 88.3 EG ska anses utgöra befintligt stöd i den mening som avses i artikel 88.1 EG. Åtgärder som syftar till att vidta eller ändra stödåtgärder ska däremot anses utgöra nytt stöd som omfattas av anmälningsskyldigheten i artikel 88.3 EG, varvid det ska beaktas att ändringar kan avse såväl befintligt stöd som inledande planer som anmälts till kommissionen. När ändringen påverkar själva det materiella innehållet i den ursprungliga ordningen, omvandlas denna ordning till en ny stödordning. Det är emellertid inte fråga om en sådan materiell ändring när den nya beståndsdelen klart kan särskiljas från den ursprungliga ordningen.

(se punkterna 97 och 101)

5.      En statlig åtgärd utgör i princip inte ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG om den utgör ersättning som motsvarar ett vederlag för tjänster som det mottagande företaget har tillhandahållit för att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla en offentlig tjänst, vilket innebär att dessa företag i själva verket inte gynnas ekonomiskt och att denna åtgärd således inte medför att dessa företag erhåller en mer fördelaktig konkurrensställning än konkurrerande företag. För att en sådan ersättning emellertid inte ska anses utgöra statligt stöd måste ett visst antal kumulativa villkor, som uppställts i domen i målet Altmark, vara uppfyllda. Bland dessa återfinns villkoren att det mottagande företaget faktiskt ska ha ålagts skyldigheter att tillhandahålla en offentlig tjänst, att dessa skyldigheter ska vara klart definierade och att ersättningen inte får överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheterna att tillhandahålla en offentlig tjänst, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en rimlig vinst på grund av fullgörandet av dessa skyldigheter.

Villkoret att det mottagande företaget faktiskt ska ha ålagts skyldigheter att tillhandahålla en offentlig tjänst är även tillämpligt beträffande undantaget i artikel 86.2 EG som gäller företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol. I båda fallen ska en åtgärd under alla omständigheter uppfylla dels principen om klart definierade skyldigheter och principen om åläggande av skyldigheter att tillhandahålla en offentlig tjänst, dels proportionalitetsprincipen.

(se punkterna 123–127)