FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 16 maj 2007

Mål T‑324/04

F

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Utlandstillägg – Talan om ogiltigförklaring – Skadeståndstalan – Artikel 4.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna – Begreppet internationell organisation – Varaktig bosättning och huvudsaklig yrkesverksamhet – Retroaktivt indragande av utlandstillägg – Återbetalning av felaktigt utbetalda belopp”

Saken: Talan om dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut att med retroaktiv verkan dra in sökandens utlandstillägg och fastställa villkoren för återbetalning av de belopp som felaktigt uppburits, dels återbetalning de belopp av sökandens lön som har hållits inne sedan februari 2004, jämte ränta, samt om skadestånd avseende ersättning för den ekonomiska och ideella skada som sökanden anser sig ha lidit.

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten skall bära sina egna kostnader i målet.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Lön – Utlandstillägg – Villkor för beviljande

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 4.1)

2.      Tjänstemän – Lön – Utlandstillägg – Villkor för beviljande

(Artikel 46 KS och artikel 48 KS; tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 4.1 a)

3.      Tjänstemän – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – God förvaltningssed – Omsorgsplikt

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 85; bilaga VII, artikel 4.1)

1.      Det är tillräckligt att endast ett av de kriterier som avses i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna, det vill säga om varaktig bosättning eller huvudsaklig yrkesverksamhet, föreligger på tjänstemannens anställningsort för att denne inte skall kunna få utlandstillägget.

Såvitt avser fastställandet av den huvudsakliga yrkesverksamheten är den omständigheten att tjänstemannen under referensperioden innehade titeln advokat och var registrerad i advokatsamfundet i hans ursprungsland inte i sig tillräcklig för att visa att han faktiskt utövade detta yrke som huvudsaklig verksamhet, om det inte finns en särskild uppgift om hur länge verksamheten pågick och vilket innehåll den hade.

När det gäller fastställandet av den varaktiga bosättningen är den omständigheten att tjänstemannen förnyar sina officiella identitetshandlingar, alltjämt omfattas av sjukförsäkringssystemet i hans ursprungsland och där har sin skatterättsliga hemvist inte i sig tillräcklig för att visa att han fortfarande har sina bestående huvudsakliga intressen i detta land. Även om vissa av dessa förhållanden kan visa att tjänstemannen hade varaktiga band med sitt ursprungsland, rör det sig om rent formella förhållanden som inte kan styrka tjänstemannens faktiska bosättning. Vad särskilt avser betalningen av skatter i ursprungslandet, i enlighet med tillämpningen av ett dubbelbeskattningsavtal mellan detta land och landet för tjänstemannens anställningsort, är inte den omständigheten att skattedeklarationer inges i ursprungslandet, utan att det har bekräftats att detta är en följd av ett beslut med avseende på tjänstemannen som har fattats av myndigheterna i de två länderna i enlighet med nämnda avtal, i sig tillräcklig för att styrka en varaktig bosättning i ursprungslandet. Sådana deklarationer kan nämligen vara följden av ett ensidigt beslut av tjänstemannen att betala sina skatter i detta land.

(se punkterna 54, 65, 76 och 77)

Hänvisning till förstainstansrätten den 13 april 2000, T‑18/98, Reichert mot parlamentet, REGP 2000, s. I‑A‑73 och II‑309, punkt 30; förstainstansrätten den 3 maj 2001, T‑60/00, Liaskou mot rådet, REGP 2001, s. I‑A‑107 och II‑489, punkt 63

2.       För att betraktas som en ”internationell organisation” i det avseende som avses i artikel 4.1 a andra strecksatsen sista meningen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna ska organisationen vara identifierad och formellt erkänd av stater eller av internationella organisationer som har bildats av stater. Ett sådant erkännande ska ske genom en formell deklaration, lagstiftning, ett fördrag eller en konvention vari det uttryckligen anges att organisationen faktiskt erkänns av stater eller av internationella organisationer som har bildats av stater.

Artiklarna 46 och 48 i EKSG-fördraget, i vilka det föreskrivs att företag och sammanslutningar ska samarbeta med kommissionen i syfte att underlätta genomförandet av dess uppgifter, utgör i detta hänseende inte något formellt erkännande av dessa företag och sammanslutningar. Genom artiklarna fastställs snarare de rättigheter och skyldigheter som de rättssubjekt som omfattas av fördraget har enligt samma fördrag.

Den omständigheten att kommissionen kunde rådgöra med företagen och sammanslutningarna, och att dessa deltog i möten för samråd eller förberedande möten, kan inte likställas med en uppgift av allmänintresse som gemenskapen har anförtrott organen i fråga.

Vid bedömningen av huruvida en organisation är internationell ska endast dess sammansättning beaktas, och inte dess tillhörighet till andra organisationer som har en internationell sammansättning.

(se punkterna 113, 115, 117, 121 och 122)

Hänvisning till förstainstansrätten den 30 mars 1993, T‑4/92, Vardakas mot kommissionen, REG 1993, s. II‑357; förstainstansrätten den 13 september 2005, T‑99/03, Atienza Morales mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑225 och II‑1029, punkt 35

3.      Den omständigheten att administrationen, vid en fullständig granskning av de individuella handlingar som rör en tjänsteman, inte har upptäckt att det har varit fel att betala utlandstillägg till tjänstemannen kan inte anses utgöra ett precist handlande av administrationen som kan ge tjänstemannen berättigade förväntningar på att det inte är möjligt att senare kräva återbetalning av de felaktigt utbetalda beloppen. En sådan omständighet visar endast att administrationens fel består, vilket är en förutsättning för att tillämpa artikel 85 i tjänsteföreskrifterna.

Om det felaktiga i att betala utlandstillägget emellertid har varit så uppenbart att en normalt aktsam tjänsteman, med den erfarenhet och tjänstegrad som sökanden har, borde ha varit medveten om detta, medför underlåtenheten att påpeka det eventuella felet med avseende på hans ekonomiska rättigheter för administrationen att tjänstemannen försätter sig i en rättsstridig situation, så att han inte med fog kan åberopa att han har varit i god tro, i syfte att befrias från skyldigheten att återbetala de felaktigt utbetalda beloppen. Administrationen kan i ett sådant fall inte klandras för att ha åsidosatt omsorgsplikten eller principen om god förvaltningssed, när den korrekt har tillämpat artikel 85 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 159, 164–166 och 170)

Hänvisning till förstainstansrätten den 1 april 2004, T‑312/02, Gussetti mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑125 och II‑547, punkt 106, och där angiven rättspraxis