Meddelande i Europeiska Unionens Officiella Tidning
Talan mot Europeiska gemenskapernas kommission, väckt den 4 augusti 2004 av Brandt Italia spa
(mål T-323/04)
Rättegångsspråk: italienska
Brandt Italia spa har den 4 augusti 2004 väckt talan vid Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt mot Europeiska gemenskapernas kommission. Sökanden företräds av advokaterna Martijn van Empel, Claudio Visco och Salvatore Lamarca.
Sökanden yrkar att förstainstansrätten skall
i första hand fastställa ogiltigheten - med andra ord ogiltigförklara - kommissionens beslut av den 30 mars 2004 nr C(2004)930 slutlig,
i andra hand fastställa att beslutet är ogiltigt i den del som det avser artikel 3 i samma beslut, det vill säga avseende anmaningen till Republiken Italien att återkräva det stöd som olagligen har utbetalats, och
förplikta kommissionen att betala rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
I det i förevarande mål omtvistade beslutet har fastställts att det statliga stödet beträffande brådskande åtgärder för att främja sysselsättningen som Italien har betalat ut i enlighet med lagdekret nr 23 av den 14 februari 2003 som har omvandlats till lag av den 17 april 2003 är oförenligt med den gemensamma marknaden. Genom nämnda beslut anmanas den italienska regeringen att återkräva stöd från sökanden som denne erhållit i samband med förvärvet av den del av företaget Ocean spa som avser nedkylningsverksamhet, i Verolanuova, Brescia.
Till stöd för sina yrkanden ifrågasätter Brandt framför allt det beslut i vilket anges att dekret 23/2003 ger köparna en enskild förmån, vilket medför en snedvridning av konkurrensen. De förmåner som påstås följa av dekretet är, enligt gällande bestämmelser på området för Cassa Integrazione Guadagni e Mobilità (arbetslöshetskassa) (allmänna bestämmelser), tillgängliga för samtliga företag som väljer arbetstagare från arbetslöshetskassans förteckningar. Även om dekret 23/2003 förbättrar arbetstagarnas ställning, innebär det således inte att köparna, i förevarande fall Brandt, åtnjuter några ekonomiska fördelar. Vidare anser sökanden att kommissionen har gjort en bristfällig bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av de nationella bestämmelserna och att den därvid inte har beaktat de ytterligare kostnader som de företag drabbas av som förvärvar en del av ett företag. Dessa företag är tvungna att fullgöra förpliktelser (sociala och finansiella) som inte hade ålegat dem om de ifrågavarande bestämmelserna inte hade införts. Sökanden framhåller slutligen de ifrågavarande bestämmelsernas allmänna karaktär, vilket innebär att de får samma konsekvenser som de allmänna bestämmelser som redan föreligger genom lag 223/91. Enligt sökanden har kommissionen, när den bedömde att dekret 23/2003 skulle anses utgöra allmänna bestämmelser om statligt stöd, anmanat den italienska regeringen att återkräva det finansiella och enskilda stöd som Brandt erhållit på grundval av dekretet. Kommissionen har, genom att i ett beslut avseende bestämmelser om statligt stöd göra en anmaning om att ett enskilt stöd skall återkrävas, åsidosatt artikel 88 EG och bestämmelserna i förordning (EG) nr 659/1999. Vidare har kommissionen underlåtit att göra en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet beträffande det stöd som den har fastställt skall återkrävas. Kommissionen borde ha inlett ett särskilt förfarande för bedömningen av förenligheten av nationella bestämmelserna med avseende på enskilt stöd, alternativt förfara såsom föreskrivs i förordning (EG) nr 659/1999 för att vidta interimistiska åtgärder för att återkräva stödet.
Sökanden gör även gällande att artiklarna 88 EG och 89EG samt förordningarna nr 994/98 och 2204/2002 har åsidosatts. Härvid kritiserar sökanden kommissionen för att den med retroaktiv verkan (ex tunc) har fastställt att en åtgärd är olaglig som skulle kunna anses omfattas av undantag i förordning nr 2204/2002 och i så fall även skulle kunna klassificeras såsom stöd som förekommer i den mening som avses i artikel 88 EG. Dessutom har kommissionen felaktigt ansett sig ha rätt att fastställa att dekret 23/2003 inte omfattas av förordning nr 2204/2002 och har därmed överskridit sina befogenheter i den mening som avses i artikel 89 EG och förordningarna nr 994/98 och 2204/2002.
Sökanden anför även att artikel 3 i beslutet, genom vilken Italien anmanas att återkräva det statliga stödet från dem som erhållit det, innebär att principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosätts.
Sökanden gör slutligen gällande att åsidosättandet av motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG utgör maktmissbruk.
____________