Förenade målen T‑239/04 och T‑323/04

Republiken Italien och Brandt Italia SpA

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Statligt stöd – Lagstiftning om brådskande åtgärder för att främja sysselsättningen vid företag i svårigheter – Beslut i vilket stödordningarna förklaras vara oförenliga med den gemensamma marknaden och i vilket det förordnas om återkrav av utbetalade statliga stöd”

Sammanfattning av domen

1.      Stöd som ges av en medlemsstat – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier

(Artikel 87 EG)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stödordning för sysselsättningen – Omfattas

(Artikel 87.1 EG)

3.      Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag – Slag av stöd, angivna i lagstiftning, som kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden – Förordning nr 2204/2002 om sysselsättningsstöd

(Artiklarna 87 EG och 88 EG; kommissionens förordning nr 2204/2002)

4.      Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens beslut i vilket det konstateras att ett stöd, som inte anmälts, är oförenligt med den gemensamma marknaden – Motiveringsskyldighet – Omfattning

(Artiklarna 87.1 EG och 253 EG)

5.      Stöd som ges av en medlemsstat – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldighet att ge berörda parter tillfälle att yttra sig

(Artikel 88.2 EG)

6.      Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Undersökning av en stödordning i dess helhet – Tillåten

7.      Stöd som ges av en medlemsstat – Återvinning av ett rättsstridigt stöd – Tillämpning av nationell rätt

(Artikel 88 EG)

1.      En statlig åtgärd som utgör en ordning för sysselsättningsstöd hotar att snedvrida konkurrensen eftersom den förstärker vissa företags finansiella ställning i förhållande till deras konkurrenter. Åtgärden hotar i synnerhet att snedvrida konkurrensen och inverka på handeln om stödmottagarna konkurrerar med produkter från andra medlemsstater även om de själva inte exporterar sin produktion.

(se punkt 68)

2.      Den omständigheten att en statlig åtgärd som utgör en ordning för sysselsättningsstöd har till syfte att bevara sysselsättningen saknar betydelse för huruvida den skall kvalificeras som statligt stöd eftersom det i artikel 87.1 EG inte görs någon åtskillnad mellan statliga åtgärder med hänsyn till deras orsaker eller syften, utan de definieras i stället med utgångspunkt i vilka verkningar de har.

(se punkt 69)

3.      För att en stödordning skall anses förenlig med den gemensamma marknaden enligt förordning nr 2204/2002 om tillämpningen av artiklarna 87 [EG] och 88 [EG] på statligt sysselsättningsstöd, är det inte tillräckligt att villkoren för förenlighet är uppfyllda i vissa möjliga fall. Det krävs i stället att de stöd som beviljas enligt en stödordning skall uppfylla dessa villkor i samtliga fall.

En statlig åtgärd som utgör en ordning för sysselsättningsstöd som innebär att det inte kan uteslutas att stöd skulle kunna ges till ett stort företag i en region som inte utgör ett stödområde uppfyller således inte villkoren i nämnda förordning. I övrigt är, vad avser nämnda statliga åtgärd, den i förevarande fall endast teoretiska möjligheten, att överlåtaren skulle kunna vara ett litet eller medelstort företag inte tillräcklig för att det anmälda stödet skall anses vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter.

(se punkterna 94 och 101)

4.      Motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som skall särskiljas från frågan om huruvida motiveringen är hållbar, vilken skall hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen skall klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Detta krav skall bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 253 EG inte skall ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området.

Av dessa principer följer, i synnerhet, att kommissionen är skyldig att motivera att en åtgärd utgör statligt stöd och att detta är oförenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen är däremot inte skyldig att punkt för punkt bemöta de argument som framförts av de nationella myndigheterna eller intervenerande tredje part.

Även om det i vissa fall kan framgå av de förhållanden under vilka ett stöd beviljades att stödet är av sådant slag att det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, åligger det kommissionen att åtminstone redogöra för dessa omständigheter i skälen i sitt beslut.

Kommissionen är emellertid inte skyldig att visa vilka verkningar som rättsstridiga stöd verkligen har haft för konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna. Om kommissionen var skyldig att lägga fram ett sådant bevis, skulle detta utmynna i att medlemsstater som utbetalar stöd i strid med anmälningsskyldigheten i artikel 88.3 EG skulle gynnas till förfång för de medlemsstater som anmäler planerade stöd. Enligt lydelsen av artikel 87.1 EG, är nämligen inte bara de stöd som ”snedvrider” konkurrensen, utan även stöd som ”hotar” att snedvrida konkurrensen oförenliga med den gemensamma marknaden.

(se punkterna 117–119, 126 och 127)

5.      Ett meddelande om inledande av ett sådant formellt granskningsförfarande som avses i artikel 88.2 EG i Europeiska unionens officiella tidning utgör ett lämpligt medel för att informera alla berörda parter om att ett sådant förfarande inletts.

(se punkt 141)

6.      Vad gäller en stödordning kan kommissionen begränsa sig till att granska den ifrågavarande stödordningens allmänna särdrag och den är inte skyldig att undersöka varje enskild tillämpning av stödordningen.

(se punkt 142)

7.      De företag som mottar stöd kan, med hänsyn till att den kontroll av statliga stöd som kommissionen utövar med stöd av artikel 88 EG är av tvingande karaktär, i princip inte ha berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt, såvida det inte har beviljats i enlighet med förfarandet i nämnda artikel. En omdömesgill ekonomisk aktör skall nämligen i normala fall kunna avgöra om detta förfarande har följts även om den berörda medlemsstaten bär ett sådant ansvar för att beslutet att bevilja stöd är olagligt att en återkallelse av detta synes strida mot god tro.

Om stödmottagaren anser att det föreligger exceptionella omständigheter som medför berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt ankommer det på den nationella domstolen, vid vilken talan eventuellt har väckts, att bedöma omständigheterna i sak, i förekommande fall efter att ha ställt tolkningsfrågor till domstolen.

(se punkterna 154 och 155)