Language of document : ECLI:EU:T:2014:92

Mål T‑91/11

InnoLux Corp.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Världsmarknaden för flytkristallskärmar (LCD) – Avtal och samordnade förfaranden vad gäller priser och produktionskapacitet – Territoriell behörighet – Intern försäljning – Försäljning av färdiga produkter i vilka infogats produkter som omfattas av kartellen – En enda, fortlöpande överträdelse – Böter – Avrundningsmetod – Obegränsad behörighet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 27 februari 2014

1.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Beräkningsmetoden definieras i kommissionens riktlinjer – Beräkning av böternas grundbelopp – Fastställande av försäljningsvärdet – Kriterier – Beaktande av försäljning som inte har påverkats av de konkurrensbegränsande förfarandena – Tillåtet – Beaktande av värdet på produkter som omfattas av kartellen och infogats i färdiga produkter som dotterbolag sålt till tredjeman – Tillåtet

(Artikel 101.1 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2, kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 13)

2.      Konkurrens – Unionsregler – Territoriellt tillämpningsområde – Konkurrensbegränsande samverkan mellan bolag som är etablerade utanför unionen, men som genomförs inom och inverkar på den inre marknaden – Kommissionens behörighet att tillämpa unionens konkurrensregler – Tillåtet enligt folkrätten – Ingripande av dotterbolag, ombud, eller filialer som är etablerade utanför unionen – Saknar betydelse

(Artikel 101 FEUF)

3.      Konkurrens – Böter – Riktlinjer för beräkning av böter – Beräkningsmetod varvid ett stort antal faktorer beaktas och som således präglas av flexibilitet – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Iakttagande av principen om likabehandling

(Artikel 101.1 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2, kommissionens meddelande 2006/C 210/02)

4.      Konkurrens – Böter – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Bedömning grundad på företagets individuella beteende – Betydelse av att sanktionsåtgärder inte vidtagits mot en annan ekonomisk aktör – Föreligger inte – Åberopande av en lagstridig åtgärd till sin egen förmån – Otillåtet

(Artikel 101.1 FEUF)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Provisorisk karaktär – Kommissionens skyldighet att i det slutliga beslutet förklara skillnaderna mellan detta och kommissionens preliminära bedömning – Föreligger inte

(Artikel 101.1 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.1)

6.      Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Ansvar tillskrivs ett bolag för hela överträdelsen – Villkor

(Artikel 101.1 FEUF)

7.      Konkurrensbegränsande samverkan – Avgränsning av marknaden – Saken – Bedömning av inverkan av den konkurrensbegränsande samverkan på konkurrensen och handelsutbytet mellan medlemsstaterna – Följder med avseende på de invändningar som framställts

(Artikel 101.1 FEUF)

8.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – En enda och fortlöpande överträdelse – Kommissionens skyldighet att genom ett enda förfarande ingripa mot ageranden som hänför sig till en enda överträdelse – Föreligger inte – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om förfarandenas räckvidd – Gränser – Iakttagande av principen ne bis in idem

(Artikel 101.1 FEUF)

9.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut varigenom en överträdelse fastställs – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Artiklarna 101.1 FEUF, 102 FEUF och 296 FEUF)

10.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Iakttagande av principen om likabehandling – Kommissionens skyldighet att följa sin tidigare beslutspraxis – Föreligger inte

(Artikel 101.1 FEUF)

11.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Fastställande – Beräkningsmetoden definieras i kommissionens riktlinjer – Beräkning av grundbeloppet för böterna – Beaktande av överträdelsens kännetecken i dess helhet

(Artikel 101.1 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2, kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 19–25)

12.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Unionsdomstolens obegränsade behörighet – Räckvidd – Beaktande av att bolaget inte samarbetade i det administrativa förfarandet – Höjning av böterna – Villkor

(Artiklarna 101 FEUF, 102 FEUF och 261 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 18.2, 18.3, 23.1 och 31)

1.      Se domen.

(se punkterna 36–48 och 53)

2.      I konkurrensmål, när företag som är etablerade utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), men tillverkar varor som säljs till utomstående inom EES, samordnar de priser som de tillämpar gentemot kunder som är etablerade inom EES och genomför denna samordning genom att sälja till i realiteten samordnade priser, deltar de i ett samordnat förfarande som har till syfte och resultat att begränsa konkurrensen på den inre marknaden i den mening som avses i artikel 101 FEUF, och kommissionen har territoriell behörighet att vidta åtgärder mot detta förfarande. En överträdelse av artikel 101 FEUF består av två led, nämligen upprättandet av en konkurrensbegränsande samverkan och genomförandet av den. Om tillämpligheten av förbuden i konkurrensrätten skulle göras beroende av platsen för denna samverkans upprättande, skulle företagen uppenbarligen få tillgång till ett enkelt sätt att undandra sig dessa förbud. Det avgörande kriteriet är följaktligen den plats där samverkan genomförs.

För att avgöra huruvida denna plats är belägen inom EES har det föga betydelse huruvida kartelldeltagarna har utnyttjat dotterbolag, ombud, underagenter eller filialer som är etablerade inom EES för att upprätta kontakter mellan dessa och köpare som är etablerade inom EES. Om villkoret avseende genomförande är uppfyllt, omfattas kommissionens behörighet att tillämpa unionens konkurrensregler på sådana ageranden av territorialitetsprincipen, vilken är allmänt erkänd inom folkrätten.

När en världsomspännande kartell har ett konkurrensbegränsande syfte genomförs den på den inre marknaden redan när de produkter som omfattas av kartellen säljs på denna marknad. Den omständigheten att en konkurrensbegränsande samverkan genomförs innebär inte med nödvändighet att den medför verkliga effekter. I realiteten är frågan om den konkurrensbegränsande samverkan har konkreta effekter på deltagarnas priser relevant endast i samband med att den konkurrensbegränsande samverkans allvar fastställs för att beräkna böterna, förutsatt att kommissionen beslutar att grunda sin bedömning på detta kriterium. Begreppet genomförande grundar sig i huvudsak på det konkurrensrättsliga begreppet företag. Detta begrepp måste anses spela en avgörande roll när gränserna för kommissionens territoriella behörighet att tillämpa konkurrensrätten fastställs. Om ett företag har deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan utanför EES, måste kommissionen kunna vidta åtgärder med anledning av de återverkningar som företagets agerande har haft på konkurrensen på den inre marknaden och ålägga detta bolag böter i förhållande till hur skadlig denna samverkan varit för konkurrensen på denna marknad.

(se punkterna 58–60, 66, 67, 69, 70 och 75)

3.      Se domen.

(se punkterna 78–80 och 88)

4.      Se domen.

(se punkterna 93 och 142)

5.      Se domen.

(se punkterna 95 och 96)

6.      Se domen.

(se punkterna 101–103, 126 och 128)

7.      Se domen.

(se punkterna 129–134)

8.      I konkurrensmål har kommissionen enligt tolkningen av begreppet en enda och fortlöpande överträdelse, visserligen möjlighet att genom ett enda förfarande och ett enda beslut samtidigt ingripa mot flera ageranden som den hade kunnat ingripa mot var för sig. Detta innebär emellertid inte att kommissionen är skyldig att förfara på det sättet. Kommissionen har nämligen ett utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om räckvidden av de förfaranden som den inleder. Den kan härvid inte vara skyldig att fastställa och vidta sanktionsåtgärder mot samtliga konkurrensbegränsande beteenden, och unionsdomstolarna kan inte – om så enbart i syfte att sätta ner böterna – slå fast att kommissionen, mot bakgrund av de bevis den har haft tillgång till, borde ha funnit att ett visst företag begått en överträdelse under en viss tidsperiod.

En domstolsprövning kan göras av hur kommissionen har utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Kommissionens val kan anses utgöra maktmissbruk endast om det skulle visa sig att den utan sakliga skäl har inlett två separata förfaranden avseende en enda omständighet. När kommissionen inte, eller ännu inte, förfogar över tillräckliga bevis mot vissa bolag som misstänks för att ha deltagit i en enda och fortlöpande överträdelse utgör denna omständighet sakliga skäl som motiverar kommissionens val att ingripa mot olika aktörer i skilda förfaranden. Kommissionen måste emellertid iaktta bland annat principen ne bis in idem.

(se punkterna 136–139)

9.      Se domen.

(se punkt 141)

10.    Se domen.

(se punkt 144)

11.    Se domen.

(se punkterna 150 och 151)

12.    I konkurrensmål kompletteras prövningen av lagenligheten av beslut som fattats av kommissionen av att unionsdomstolen har en obegränsad behörighet enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 och i enlighet med artikel 261 FEUF. Förutom att pröva lagenligheten av en sanktionsåtgärd är unionsdomstolen således behörig att ersätta kommissionens bedömning med sin egen. Följaktligen kan unionsdomstolen undanröja, sätta ned eller höja de böter eller viten som ålagts. Tribunalen ska således, i samband med sin obegränsade behörighet, den dag då den meddelar sitt avgörande, pröva huruvida sökandena ålagts ett bötesbelopp som på ett riktigt sätt avspeglar överträdelsens allvar och varaktighet. Det ankommer visserligen på tribunalen att bedöma omständigheterna i målet för att fastställa bötesbeloppet. Emellertid får tribunalens utövande av sin obegränsade behörighet vid fastställelse av böter inte medföra diskriminering mellan de företag som har deltagit i en samverkan som strider mot artikel 101.1 FEUF.

Kommissionen har – för att se till att den ändamålsenliga verkan av artikel 18.2 och 18.3 i förordning nr 1/2003 inte går förlorad – rätt att förplikta ett företag att lämna alla nödvändiga upplysningar om de faktiska omständigheter som det kan känna till och vid behov sända kommissionen handlingar som det innehar rörande dessa. Det enda villkoret är att kommissionen inte ålägger företaget att tillhandahålla svar genom vilka företaget tvingas erkänna förekomsten av en överträdelse som det ankommer på kommissionen att bevisa. Ett företag som har fått en begäran om upplysningar från kommissionen enligt artikel 18 i förordning nr 1/2003 är således skyldigt att samarbeta aktivt och det kan åläggas specifika böter – enligt artikel 23.1 i den förordningen – på upp till 1 procent av företagets sammanlagda omsättning, om det uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter. Härav följer att tribunalen, vid utövandet av sin obegränsade behörighet, i förekommande fall kan beakta att ett företag har brustit i sitt samarbete och följaktligen höja det bötesbelopp som påförts för åsidosättande av artiklarna 101 FEUF eller 102 FEUF, förutsatt att företaget inte redan har ålagts specifika böter för just detta agerande enligt artikel 23.1 i förordning nr 1/2003.

Så skulle exempelvis kunna vara fallet om ett företag, i sitt svar på kommissionens begäran om upplysningar, uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att under det administrativa förfarandet lämna uppgifter som är avgörande för att fastställa bötesbeloppet och som företaget hade, eller kunde ha haft, tillgång till när det angripna beslutet antogs. Även om tribunalen i ett sådant fall inte är förhindrad att beakta sådana uppgifter, riskerar det företag som inte åberopar uppgifterna förrän vid domstolsförfarandet – och således äventyrar det administrativa förfarandets ändamål och förlopp – icke desto mindre att tribunalen tar hänsyn till denna omständighet när den fastställer vilket bötesbelopp som är lämpligt.

Att ett bolag begår misstag när det lämnar kommissionen upplysningar som är nödvändiga för beräkningen av det relevanta försäljningsvärdet, eftersom försäljning av andra produkter än de som omfattades av kartellen tagits med, innebär inte att bolaget har brustit i sin skyldighet att samarbeta enligt artikel 18 i förordning nr 1/2003 i sådan omfattning att det ska beaktas när bötesbeloppet fastställs. Bolaget försökte nämligen inte att vilseleda kommissionen och angav inte heller bruttobelopp – utifrån vilka kommissionen borde ha beräknat det relevanta försäljningsvärdet – utan att samtidigt ange nödvändiga upplysningar för att räkna fram nettobeloppen. Bolaget använde sig av externa specialiserade konsulter för att kunna lämna kommissionen de nödvändiga uppgifterna, men underlät att för konsulterna förklara de skillnader som föreligger mellan olika typer av den aktuella produkten. Bolaget hade uppenbarligen inte något intresse av att kommissionen skulle få felaktiga uppgifter som inbegrep försäljning av andra produkter än de som omfattades av kartellen. Dessa felaktigheter kunde nämligen bara vara till förfång för bolaget, genom att kommissionen skulle komma att ålägga ett högre bötesbelopp.

(se punkterna 156, 157, 165 och 167–172)