PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 14 september 2010

Mål F-79/09

AE

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna – Vägran att erkänna en sjukdom som yrkesskada – Överkänslighet för elektromagnetiska fält”

Saken: Talan enligt artikel 236 EG och 152 EA varigenom AE begär ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 15 december 2008 att avslå sökandens ansökan om att den åkomma han lider av ska erkännas som yrkessjukdom, och kommissionens beslut att avslå sökandens klagomål avseende detta beslut. Sökanden begär även att kommissionen ska förpliktas erlägga 12 000 euro för den ideella skada har han lidit.

Avgörande: Europeiska kommissionen ska erlägga 2 000 euro till AE. Talan i övrigt ogillas. Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta en fjärdedel av sökandens rättegångskostnader. Sökanden ska bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Läkarkommitté – Utnämning av läkare

(Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, artikel 22 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring)

2.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Läkarutlåtande – En medlem i läkarkommittén vägrar att skriva under utlåtandet

(Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna)

3.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Läkarutlåtande – Läkarkommitténs utrymme för skönsmässig bedömning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73, artikel 23 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring)

4.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Bedömning av huruvida sjukdomen har sitt ursprung i tjänsteutövningen

(Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, artikel 3 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring)

5.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Yrkessjukdom – Begrepp

(Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, artikel 3.2 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring)

6.      Unionsrätt – Principer – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Åsidosättande i ett administrativt förfarande – Verkningar

(Artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna)

7.      Unionsrätt – Principer – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Administrativt förfarande – Bedömningskriterier

1.      I de gemensamma reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring för tjänstemän i unionen uppställs inte något särskilt krav på läkarkommittémedlemmarnas specialisering och det överlåts helt åt den berörde tjänstemannen och förvaltningen att välja läkare. Det anges visserligen i artikel 2 i de nya försäkringsreglerna, vilka trädde i kraft den 1 januari 2006, att den tredje läkaren ska besitta ”en expertis i fråga om bedömningen av kroppsskadan och fastställandet av ersättning för denna skada”. Bestämmelsen avser emellertid endast utnämningen av en tredje läkare och utgör således varken hinder för den berörde tjänstemannen att fritt utnämna en läkare som han har förtroende för eller för administrationen att fritt utnämna den läkare som ska representera denna i läkarkommittén.

I försäkringsreglerna föreskrivs för övrigt inte någon rätt till invändning för de läkare som utnämnts till att sitta i en läkarkommitté, eftersom tjänstemännens rättigheter skyddas av närvaron av vederbörandes förtroendeläkare och av en läkare som de utnämnt tillsammans.

(se punkterna 51 och 54)

Hänvisning till

Domstolen: 14 juli 1981, 186/80, Suss mot kommissionen, REG 1981, s. 2041, punkterna 9–11

2.      Den omständigheten att en av medlemmarna har vägrat att skriva under rapporten från läkarkommittén medför inte att rapporten är behäftad med något formfel, förutsatt att det är utrett att den medlem som inte har skrivit under har haft möjligheten att framföra sin ståndpunkt inför de två andra medlemmarna.

(se punkt 56)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 21 juni 1990, T‑31/89, Sabbatucci mot parlamentet, REG 1990, s. II‑265, publicerat i sammandrag, punkt 2; den 27 februari 2003, T‑20/00 OP, kommissionen mot Camacho-Fernandes, REGP 2003, s. I‑A‑75 och II‑405, punkterna 47 och 48

3.      Läkarkommitténs uppgift i artikel 23 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i unionen – vilken uppgift är att objektivt och självständigt göra en bedömning av de medicinska frågorna – kräver att den dels har tillgång till samtliga omständigheter som kan vara den till nytta, dels kan göra sin bedömning fullkomligt fritt. De rent medicinska bedömningar som läkarkommittén har uttryckt ska anses som slutgiltiga när de har tillkommit på korrekt sätt. Domstolen är endast behörig att bedöma om läkarkommittén bildats och fungerat reglementsenligt, och om dess utlåtande är korrekt, bland annat genom att bedöma om utlåtandet innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma de överväganden som kommittén lägger till grund för sitt utlåtande och om det finns ett begripligt samband mellan de medicinska diagnoserna i utlåtandet och de slutsatser som ligger till grund för utlåtandet. När läkarkommittén har att avgöra komplexa medicinska frågor som bland annat hänför sig till en svår diagnos eller till kausalsambandet mellan den berördes åkommor och utövandet av dennes uppgifter vid en institution, ankommer det på den att i sitt utlåtande bland annat ange de omständigheter i handlingarna som den stöder sin uppfattning på, och, för det fall det förekommer betydande skillnader, att precisera de skäl som ligger till grund för varför detta utlåtande skiljer sig från vissa tidigare och relevanta läkarutlåtanden, i vilka läkaren uttalat sig positivare angående den berördes hälsa.

(se punkterna 64 och 65)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 15 december 1999, T‑300/97, Latino mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑259 och II‑1263, punkterna 41 och 78; 15 december 1999, T‑27/98, Nardone mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑267 och II‑1293, punkterna 30, 68 och 87; 26 februari 2003, T‑145/01, Latino mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑59 och II‑337, punkt 47

Personaldomstolen: 28 juni 2006, F‑39/05, Beau mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑1‑51 och II‑A‑1‑175, punkt 35

4.      Det föreskrivs i artikel 3.2 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i unionen att när en sjukdom inte finns med i den europeiska förteckningen över yrkessjukdomar som finns i en bilaga till kommissionens rekommendation 90/326 ankommer det på den berörde tjänstemannen att i tillräcklig grad visa att besvären har uppkommit under eller i samband med tjänsteutövningen i unionsinstitutionerna. Detta är anledningen till att läkarkommittén får vägra erkänna sjukdomen som en yrkessjukdom när tvivel uppkommer om besvärens ursprung. Det finns varken någon regel eller princip om att tjänstemannen ska gynnas i tveksamma fall.

(se punkt 82)

Hänvisning till

Domstolen: 11 februari 2004, C‑180/03 P, Latino mot kommissionen, REG 2004, s. I‑1587, punkterna 36–39

5.      I komplicerade situationer där en tjänstemans sjukdom har flera orsaker, yrkes- och fritidsrelaterade, fysiska eller psykiska – där var och en av dem bidrar till att sjukdomen uppkommer, ankommer det på läkarkommittén att avgöra om tjänsteutövningen inom unionsinstitutionerna uppvisar ett direkt samband med tjänstemannens sjukdom, exempelvis genom att yrkesutövningen har varit den utlösande faktorn för denna sjukdom. För att sjukdomen ska erkännas som en yrkessjukdom krävs det i dessa fall inte att den endast, väsentligen eller till övervägande eller dominerande del har uppstått i tjänsteutövningen.

(se punkt 83)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 9 juli 1997, T‑4/96, S mot domstolen, REG 1997, s. II‑1125, punkterna 79 och 80

6.      Skyldigheten att iaktta en skälig tidsfrist vid handläggningen av administrativa förfaranden utgör en allmän unionsrättslig princip som säkerställs av unionsdomstolarna och som återges som en del av rätten till en god förvaltning i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Ett åsidosättande av principen om iakttagande av en skälig tidsfrist motiverar emellertid som huvudregel inte att det beslut som antagits efter ett administrativt förfarande ogiltigförklaras. Det är nämligen endast när den omständigheten att det tagit orimligt lång tid inverkar på själva innehållet i det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet som giltigheten av det administrativa förfarandet påverkas av att principen om iakttagande av en skälig tidsfrist inte iakttagits. En orimligt lång tidsfrist för att behandla en ansökan om erkännande av en sjukdom som yrkessjukdom får således i princip inte påverka själva innehållet i läkarkommitténs utlåtande eller institutionens slutliga beslut. En sådan tidsfrist får nämligen endast i undantagsfall medföra att läkarkommittén ändrar sin bedömning om huruvida en sjukdom utgör en yrkessjukdom eller inte. För det fall personaldomstolen skulle ogiltigförklara det beslut som antagits mot bakgrund av läkarkommitténs bedömning skulle detta i praktiken främst få den motsatta effekten att förfarandet förlängdes ytterligare med motiveringen att det redan tagit för lång tid.

Unionsdomstolen kan emellertid på eget initiativ förplikta förvaltningen att erlägga skadestånd när en skälig tidsfrist har överskridits, eftersom ett sådant skadestånd utgör den bästa ersättningsformen för tjänstemän, under förutsättning att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över denna lösning.

(se punkterna 99–101 och 104)

Hänvisning till

Domstolen: 13 december 2000 i mål C‑39/00 P, SGA mot kommissionen, REG 2000, s. I‑11201, punkt 44; 17 december 2009 i mål C‑197/09 RX-II, M mot EMEA, REU 2009, s. 12033, punkt 41

Förstainstansrätten: 13 januari 2004 i mål T‑67/01, JCB Service mot kommissionen, REG 2004, s. II‑49, punkterna 36 och 40, och där angiven rättspraxis; den 11 april 2006 i mål T‑394/03, Angeletti mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑95 och II‑A‑2‑441, punkterna 162–167

Tribunalen: 12 maj 2010 i mål T‑491/08 P, Bui Van mot kommissionen, punkt 88

Personaldomstolen: 21 oktober 2009 i mål F‑33/08, V mot kommissionen, REGP 2009, s. I‑A‑1‑403 och II‑A‑1‑2159, punkt 211, föremål för överklagande vid Europeiska unionens tribunal, mål T‑510/99 P

7.      Frågan huruvida handläggningstiden av ett förvaltningsärende är skäligt bedöms utifrån omständigheterna i varje enskilt fall, och i synnerhet utifrån sammanhanget i dessa, de olika processuella skeden som institutionerna har följt, parternas uppträdande under förfarandet, svårighetsgraden och betydelsen av tvisten för de berörda parterna.

(se punkt 105)

Hänvisning till

Domstolen: 17 december 1998 i mål C‑185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I‑8417, punkt 29; 16 juli 2009 i mål C‑385/07 P, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑6155, punkterna 182–188

Förstainstansrätten: 22 oktober 1997 i mål T‑213/95 och T‑18/96, SCK och FNK mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1739, punkt 55