Målen T‑394/08, T‑408/08, T‑453/08 och T‑454/08
Regione autonoma della Sardegna (Italien) m.fl.
mot
Europeiska kommissionen
”Statligt stöd – Stöd till förmån för hotellindustrin i regionen Sardinien – Beslut i vilket stödet förklaras vara delvis förenligt och delvis oförenligt med den gemensamma marknaden och i vilket det förordnas om att stödet ska återkrävas – Nytt stöd – Motiveringsskyldighet – Skydd för berättigade förväntningar – Stimulansverkan – Regeln om stöd av mindre betydelse”
Sammanfattning av domen
1. Förfarande – Intervention – Grunder som skiljer sig från dem som åberopats av intervenienten – Upptagande till sakprövning – Villkor – Anknytning till tvisteföremålet
(Domstolens stadga, artikel 40 fjärde stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 116.4)
2. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Beslut att inleda det formella granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG – Beslutet grundas på ofullständiga uppgifter eller på en felaktig rättslig kvalificering av dessa uppgifter
(Artikel 88.2 EG; rådets förordning nr 659/1999, artiklarna 6.1 och 7)
3. Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Rättsakter som har bindande rättsverkningar – Kommissionens beslut att avsluta det formella granskningsförfarande beträffande statligt stöd som föreskrivs i artikel 88.2 EG
(Artiklarna 82 EG och 230 EG)
4. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Bedömning av en stödordning sedd som en helhet – Tillåtet – Följd
(Artiklarna 87 EG och 88.3 EG)
5. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Inledande av ett formellt granskningsförfarande – Maximal tidsfrist på två månader – Ej tillämplig om stödet inte anmälts – Kommissionen har upplysningar om ett påstått olagligt stöd – Undersökning utan dröjsmål – Räckvidd
(Artiklarna 87 EG och 88 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 10.1)
6. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Skyldighet att inom rimlig tid slutföra den preliminära granskning som inletts till följd av ett klagomål
(Artiklarna 87 EG och 88 EG)
7. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Kommissionens beslut angående statligt stöd
(Artiklarna 87 EG, 88 EG och 253 EG)
8. Stöd som ges av en medlemsstat – Administrativt förfarande – Stödets förenlighet med den gemensamma marknaden – Bevisbördan åvilar den som betalar ut stödet och den potentiella stödmottagaren
(Artikel 88.2 EG)
9. Stöd som ges av en medlemsstat – Planerade stöd – Genomförande utan föregående anmälan till kommissionen – Kommissionens beslut att stödet ska återkrävas – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Artiklarna 88.3 EG och 253 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 14.1)
10. Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt stöd och nytt stöd – Åtgärd som medför ändring av befintligt stöd – Kvalificering som nytt stöd – Kriterier – Bedömning
(Artikel 87 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 1 b och c)
11. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Ett stöds förenlighet med den gemensamma marknaden – Utrymme för skönsmässig bedömning
(Artiklarna 87 EG och 88 EG)
12. Invändning om rättsstridighet – Räckvidd – Rättsakter mot vilka invändning om rättsstridighet kan göras – Kommissionens riktlinjer för statligt stöd för regionala ändamål – Omfattas – Villkor
(Artiklarna 87.3 a och c EG, 230 EG och 241 EG; kommissionens meddelande 98/C 74/06)
13. Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag – Statligt stöd för regionala ändamål – Kriterier
(Artiklarna 87 EG och 88 EG; kommissionens meddelande 98/C 74/06, punkt 4.2)
14. Stöd som ges av en medlemsstat – Administrativt förfarande – Stödets förenlighet med den gemensamma marknaden – Bevisbördan åvilar den som betalar ut stödet och den potentiella stödmottagaren
(Artikel 88.2 EG)
15. Stöd som ges av en medlemsstat – Ett stöds förenlighet med den gemensamma marknaden – De berördas eventuella berättigade förväntningar – Skydd – Villkor och gränser
(Artikel 88 EG)
16. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Stöd av mindre betydelse – Uppdelning av ett stöd som överstiger det tillämpliga taket för att en del av stödet ska omfattas av regeln om stöd av mindre betydelse – Otillåtet
(Artikel 88.3 EG; kommissionens förordningar nr 69/2001, artikel 2.1 och 2.2, och nr 1998/2006, artikel 2.2 andra stycket)
1. Enligt artikel 40 fjärde stycket i domstolens stadga och artikel 116.4 i förstainstansrättens rättegångsregler har intervenienten rätt att självständigt åberopa grunder, och inte bara argument, under förutsättning att de stöder en av huvudparternas yrkanden och inte är av helt annat slag än de överväganden som utgör grunden för tvisten såsom den har definierats mellan sökanden och svaranden, och därmed medför att tvisteföremålet ändras.
När tribunalen ska besluta huruvida de grunder som en intervenient har anfört kan tas upp till sakprövning ska den således kontrollera att dessa anknyter till tvisteföremålet såsom detta har definierats av huvudparterna.
(se punkterna 42 och 43)
2. I ett förfarande för granskning av huruvida ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden kan det slutliga beslutet i viss mån avvika från beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet, utan att detta innebär att det slutliga beslutet blir ogiltigt. I detta perspektiv finns det således inte anledning för kommissionen att fatta ett beslut om ändring av ett beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande. Det är likväl logiskt, och ligger dessutom i de potentiella stödmottagarnas intresse, att om kommissionen efter det att den antagit ett beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande, upptäcker att beslutet grundats på ofullständiga uppgifter eller på en felaktig rättslig kvalificering av dessa uppgifter, så måste den ha möjlighet att anpassa sitt ställningstagande genom att anta ett ändringsbeslut. Ett sådant ändringsbeslut, i vilket intresserade parter på nytt uppmanas att inkomma med synpunkter, ger nämligen parterna möjlighet att reagera på den ändring i den preliminära bedömningen av den aktuella åtgärden som kommissionen gjort, och göra gällande sin inställning i detta avseende.
Kommissionen skulle lika gärna kunna välja att först anta ett beslut om att avsluta förfarandet utan vidare åtgärder, för att sedan anta ett nytt beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande (grundat på kommissionens ändrade rättsliga bedömning) vilket i huvudsak skulle ha haft samma innehåll som ändringsbeslutet. Av processekonomiska skäl och med hänsyn till principen om god förvaltningssed, är det nämligen bättre att anta ett ändringsbeslut än att avsluta förfarandet och inleda ett nytt förfarande.
Ett sådant ändringsbeslut har samma rättsliga karaktär som beslutet om att inleda ett förfarande, eftersom det kompletterar detta beslut och tillsammans med det utgör ett justerat beslut om att inleda ett förfarande. Ett meddelande om att ett förfarande inletts syftar nämligen uteslutande till att från de intresserade parterna få alla uppgifter som kan vägleda kommissionen i dess framtida handlande
(se punkterna 70–73)
3. Det slutliga beslut som kommissionen antar för att avsluta det formella granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas med stöd av artikel 230 EG. Ett sådant beslut har nämligen tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, eftersom det avslutar förfarandet i fråga och innehåller ett definitivt ställningstagande beträffande de granskade åtgärdernas förenlighet med bestämmelserna om statligt stöd. Sålunda har intresserade parter kvar sin möjlighet att angripa det slutliga beslutet, genom vilket det formella granskningsförfarandet avslutas, och i samband därmed måste de kunna ifrågasätta de olika bedömningar som utgör grunden för kommissionens slutgiltiga ståndpunkt.
Denna möjlighet existerar oberoende av huruvida beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet har rättsverkningar som innebär att en talan om ogiltigförklaring kan väckas. Förvisso är det möjligt att väcka talan mot beslutet att inleda ett förfarande, om detta beslut för med sig slutgiltiga rättsverkningar som inte kan ändras i efterhand genom det slutliga beslutet. Så är fallet när kommissionen inleder det formella granskningsförfarandet avseende en åtgärd som den tills vidare kvalificerar som nytt stöd, eftersom detta beslut för med sig rättsverkningar som är självständiga i förhållande till det slutliga beslutet. Det uppskjutande av genomförandet av åtgärden i fråga, som enligt artikel 88.3 EG följer av den provisoriska kvalificeringen av åtgärden som nytt stöd, är självständigt i förhållande till det slutliga beslutet och tidsmässigt begränsat till den tidpunkt då det formella förfarandet avslutas.
Möjligheten att väcka talan mot ett beslut om att inleda ett förfarande kan emellertid inte leda till att de intresserade parternas processuella rättigheter inskränks genom att de hindras från att väcka talan mot det slutliga beslutet och att, till stöd för sin talan, åberopa brister rörande samtliga led i det förfarande som har lett fram till beslutet.
Den omständigheten att sökandena och intervenienterna inte väcker talan mot kommissionens ändringsbeslut inom den angivna fristen, hindrar dem inte från att i talan mot kommissionens slutliga beslut åberopa grunder enligt vilka ändringsbeslutet var rättsstridigt.
(se punkterna 77–79)
4. Kommissionen är i princip inte skyldig att göra en bedömning av stöd som beviljats i enskilda fall, utan kan begränsa sig till att granska den ifrågavarande stödordningens allmänna särdrag. Vidare kan en bedömning av de omständigheter som är specifika för varje enskild mottagare av stöd enligt stödordningen bedömas först när stödet återkrävs av den berörda medlemsstaten. Om det förhöll sig annorlunda, skulle nämligen kommissionen vara tvungen att göra en mer omfattande utredning i fall där en stödordning genomförts olagligen, i strid med artikel 88.3 EG, än i fall där medlemsstaten i fråga har iakttagit anmälningsskyldigheten som slås fast i nämnda bestämmelse. I det senare fallet är nämligen de potentiella stödmottagarnas specifika förhållanden per definition okända för kommissionen i granskningsskedet.
Kommissionen kan således begränsa sig till att undersöka stödordningen som sådan, och är inte skyldig att beakta vare sig förhållandena mellan de stödmottagande företagen och den berörda staten eller skillnaderna mellan de olika berörda företagen. Dessa omständigheter kan beaktas först när de individuella stödbeloppen ska återkrävas.
(se punkterna 91 och 92)
5. Av artikel 10.1 i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG följer att om kommissionen har upplysningar om påstått olagligt stöd ska den undersöka dessa upplysningar utan dröjsmål, oavsett källan för desamma. Denna bestämmelse ska inte förstås så att den syftar på avslutandet av den preliminära granskningsfasen, utan snarare på inledandet av denna fas. Detta synsätt stöds av den omständigheten att kommissionen inte är bunden av den normala tidsfristen när en preliminär granskning utlöses av ett klagomål.
Den tidsfrist på två månader inom vilken kommissionen är skyldig att avsluta den preliminära granskningsfasen är endast tillämplig vad gäller stöd som har anmälts av medlemsstaterna, och således inte i fall där den preliminära granskningsfasen har inletts till följd av ett klagomål.
(se punkterna 97 och 98)
6. Eftersom kommissionen ensam är behörig att bedöma om ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden är den skyldig att, i intresse av en korrekt tillämpning av de grundläggande bestämmelserna om statligt stöd i fördraget, vidta en snabb och opartisk granskning av ett klagomål där det påtalas att det förekommer stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen kan således inte obegränsat förlänga den preliminära granskningen av de statliga åtgärder som har varit föremål för ett klagomål om att dessa åtgärder utgör statligt stöd.
Frågan huruvida ett sådant administrativt förfarande har pågått under rimlig tid ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt sammanhanget, de olika leden i det administrativa förfarandet som kommissionen ska gå igenom, ärendets komplexitet samt dess betydelse för de olika berörda parterna.
(se punkt 99)
7. Den motiveringsskyldighet som åvilar kommissionen omfattar inte tidsåtgången för förfarandet, utan endast själva innehållet i beslutet. Av den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig instans ges möjlighet att utföra sin prövningsrätt. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha.
Tidsåtgången för ett förfarande är emellertid inte en fråga som institutionen i fråga resonerar kring, i syfte att motivera denna tidsåtgång. Den är i stället en rent faktisk omständighet som endast beror på hur lång tid institutionen behöver för att avsluta förfarandet. Tidsåtgången för ett förfarande utgör således inte en del av innehållet i beslutet, som ska motiveras. Vad gäller tidsåtgången finns endast ett krav på att det ska göras en rent faktamässig redovisning av de olika etapperna i förfarandet som leder fram till antagandet av beslutet i fråga.
(se punkterna 120–122)
8. Om kommissionen i beslutet att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG har gjort en tillfredsställande preliminär analys, i vilken den har angett skälen till att den hyser tvivel om huruvida stödet i fråga är förenligt med den gemensamma marknaden, ankommer det på den berörda medlemsstaten och på den potentiella stödmottagaren att inkomma med uppgifter som visar att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden.
Denna regel rör emellertid endast bevisbördan, och inte motiveringsskyldigheten. Det åvilar således kommissionen att, i förekommande fall, ange skälen till att den trots uppgifter som inkommit från medlemsstaten eller stödmottagarna, kommit fram till att stödet i fråga inte är förenligt med den gemensamma marknaden.
(se punkt 132)
9. När ett statligt stöd redan har beviljats i strid med bestämmelserna i artikel 88.3 EG är kommissionen, som har befogenhet att ålägga de nationella myndigheterna att besluta om återkrav av statligt stöd, inte skyldig att redogöra för de närmare grunderna för att den utövar denna befogenhet. Denna princip, som härrör från tiden före ikraftträdandet av förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG, är fortfarande tillämplig inom ramen för artikel 14.1 i denna förordning.
Beslutet om att stödet ska återkrävas är alltså en i det närmaste automatisk konsekvens av att stödet konstaterats vara olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden, med förbehåll endast för att återkrävandet inte får stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten. Kommissionen har således inte något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. Under dessa omständigheter är kommissionen, när den väl har angett skälen till att den anser att stödet i fråga är olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden, således inte skyldig att motivera beslutet om att stödet ska återkrävas.
(se punkt 152)
10. På området för statligt stöd gäller att åtgärder för att införa eller ändra befintligt stöd ska betraktas som nytt stöd. Framför allt när ändringen påverkar själva innehållet i den ursprungliga ordningen omvandlas denna till en ny stödordning. Om ändringarna inte medför någon ändring i sak är det endast själva ändringen som betraktas som nytt stöd.
Det rör sig i synnerhet om nytt stöd i den mening som avses i artikel 1 c i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG när det i kommissionens beslut om godkännande uttryckligen anges att en ansökan om stöd, utan undantag, måste lämnas in innan investeringsprojekten börjar verkställas och den berörda medlemsstaten på grundval av bestämmelser som antagits efter beslutet om godkännande beviljar stöd för regionala projekt som har börjat verkställas innan någon ansökan lämnats. En sådan ändring kan nämligen inte betraktas som mindre eller obetydlig. Kommissionens godkännande av en stödordning är regelmässigt beroende av att det föreskrivs ett villkor om att ansökan om stöd ska lämnas innan projekten börjar verkställas. Det är således uppenbart att om detta villkor togs bort skulle detta kunna påverka bedömningen av stödåtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden.
(se punkterna 176–179)
11. En stödordnings förenlighet med den gemensamma marknaden ska uteslutande bedömas utifrån den stödordningens särdrag, mot bakgrund av den politik som kommissionen bedriver vid tidpunkten för denna bedömning. Bedömningen av en stödordnings förenlighet med den gemensamma marknaden påverkas däremot inte av den omständigheten att den kan ha föregåtts av andra stödordningar beträffande vilka kommissionen godkänt vissa villkor. Om det förhöll sig annorlunda, skulle det nämligen vara omöjligt för kommissionen att ändra de kriterier utifrån vilka den bedömer förenligheten av statligt stöd med den gemensamma marknaden. Den möjligheten måste kommissionen ha för att kunna anpassa reglerna till såväl förändringar i staternas praxis vad gäller beviljande av statligt stöd som till utvecklingen av den gemensamma marknaden.
(se punkt 190)
12. Artikel 241 EG ger uttryck för en allmän princip enligt vilken samtliga parter har rätt att, i syfte att uppnå ogiltigförklaring av ett beslut som berör dem direkt och personligen, ifrågasätta giltigheten av rättsakter som institutionerna tidigare antagit, vilka utgör rättslig grund för det ifrågasatta beslutet, om den ifrågavarande parten inte hade rätt att med stöd av artikel 230 EG väcka talan direkt mot dessa rättsakter, vars följder berör parten utan att denne har haft möjlighet att begära en ogiltigförklaring.
Vad gäller riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål, följer det av deras inledande del, att dessa riktlinjer på ett allmänt och abstrakt sätt fastställer de kriterier som kommissionen följer för att undersöka om statliga stöd för regionala ändamål är förenliga med den gemensamma marknaden, med tillämpning av artikel 87.3 a och c EG. Riktlinjerna säkerställer på så sätt rättssäkerheten för de medlemsstater som ger sådant stöd. Det ska särskilt påpekas att villkoret som anges i punkt 4.2 i 1998 års riktlinjer är tillämpligt på alla stödåtgärder som omfattas av nämnda riktlinjer, oberoende av åtgärdernas syfte, form och nivå.
Om kommissionen, inom ramen för sin bedömning av de omtvistade stödåtgärdernas förenlighet med den gemensamma marknaden, i sitt slutliga beslut uttryckligen hänvisar till punkt 4.2 i riktlinjerna – och detta även om punkt 4.2 i 1998 års riktlinjer inte utgör den rättsliga grunden för nämnda beslut – är detta villkor på ett allmänt och abstrakt sätt avgörande för kommissionens bedömning av det aktuella stödets förenlighet med den gemensamma marknaden. I ett sådant fall finns det ett direkt rättsligt samband mellan kommissionens slutliga beslut och riktlinjerna, och eftersom en part inte hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av riktlinjerna på grund av deras karaktär av allmän rättsakt, har den rätt att mot dessa framställa en invändning om rättsstridighet.
(se punkterna 206 och 208–210)
13. Tillämpningen av kriteriet i punkt 4.2 i riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål, enligt vilken stödordningarna ska föreskriva att ansökan om stöd lämnas innan projekten börjar verkställas, syftar nämligen till att fastställa huruvida en stödåtgärd har stimulansverkan, i en situation då det inte är möjligt att genomföra en uttömmande undersökning av alla ekonomiska aspekter av de framtida stödmottagarnas investeringsbeslut.
Det framgår av punkt 2 andra och fjärde styckena i riktlinjerna att kommissionen i princip endast godkänner stödåtgärder för regionala ändamål som beviljas inom ramen för en stödordning. Kommissionen anser nämligen att individuella stöd för särskilda ändamål inte garanterar att en balans kan säkerställas mellan den snedvridning av konkurrensen som stödet leder till och de fördelar utvecklingen av ett mindre gynnat område innebär.
Vid undersökningen av huruvida en anmäld stödordning är förenlig med den gemensamma marknaden är de omständigheter som är specifika för varje enskild potentiell mottagare av stöd enligt stödordningen, och för de konkreta projekt för vilka dessa mottagare kan komma att söka stöd, per definition okända för kommissionen. Följaktligen måste kommissionen bedöma en stödordnings förenlighet med den gemensamma marknaden på grundval antingen av kriterier som är oberoende av omständigheter som är specifika för varje framtida stödmottagare, eller av omständigheter som är lika för alla dessa framtida stödmottagare.
Genom kravet på att en ansökan om stöd lämnas innan det subventionerade projektet börjar verkställas kan det säkerställas att det berörda företaget klart har uttryckt sin önskan att omfattas av stödordningen i fråga innan det påbörjar verkställandet av projektet. På så sätt kan det undvikas att ansökningar kommer in i efterhand för projekt vars verkställande inte varit avhängigt av om det fanns en stödordning eller inte. Mot bakgrund av dessa överväganden utgör blotta konstaterandet att en ansökan om stöd måste lämnas innan ett investeringsprojekt kan börja verkställas ett enkelt, relevant och ändamålsenligt villkor på vilket kommissionen kan grunda ett antagande om att stimulansverkan föreligger.
(se punkt 215)
14. När kommissionen beslutar att inleda det formella granskningsförfarandet avseende statligt stöd ankommer det på den berörda medlemsstaten och på mottagarna av den stödåtgärd som prövas, att lägga fram sina argument för att visa att åtgärden i fråga inte utgör stöd eller att den är förenlig med den gemensamma marknaden. Syftet med det formella förfarandet är nämligen att kommissionen ska informeras om samtliga faktiska omständigheter i ärendet. Även om kommissionen, när den inleder det formella förfarandet, är skyldig att klart ange varför den tvivlar på att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden för att medlemsstaten och berörda parter ska kunna bemöta detta på bästa sätt, ankommer det inte desto mindre på de senare att undanröja dessa tvivel och visa att åtgärden i fråga uppfyller villkoren för ett undantag. För att ett nytt eller ändrat stöd ska godkännas i enlighet med fördragets bestämmelser om undantag, måste den berörda medlemsstaten, i enlighet med skyldigheten att samarbeta med kommissionen lämna alla uppgifter som kan göra det möjligt för den institutionen att kontrollera att villkoren för det begärda undantaget är uppfyllda.
(se punkt 246)
15. Berättigade förväntningar på att ett statligt stöd är lagenligt kan i princip endast åberopas om det har beviljats med iakttagande av det förfarande som anges i artikel 88 EG, såvida det inte föreligger exceptionella omständigheter. En omdömesgill ekonomisk aktör ska nämligen i normalfallet vara i stånd att avgöra om detta förfarande har följts.
Mottagarna av stöd som inte uppfyller de villkor som anges i kommissionens beslut om godkännande kan således i princip inte åberopa att de hade berättigade förväntningar på att dessa åtgärder var lagenliga. Det är visserligen inte omöjligt för mottagare av ett olagligt stöd att i återkravsförfarandet åberopa exceptionella omständigheter som medför att de hade berättigade förväntningar på att stödet var lagenligt, och av detta skäl motsätta sig att återbetala det. Dessa stödmottagare kan emellertid endast åberopa sådana exceptionella omständigheter, på grundval av tillämpliga nationella bestämmelser, inom ramen för ett återkravsförfarande vid nationella domstolar och det ankommer endast på de nationella domstolarna att, i förekommande fall efter att ha begärt förhandsavgörande av domstolen för tolkningen, bedöma omständigheterna i målet.
Den allmänna princip som slås fast i artikel 87.1 EG innebär ett förbud mot statligt stöd, och undantag från denna princip ska tolkas restriktivt. Härav följer att ett beslut att inte göra invändningar mot en stödordning endast avser ett faktiskt beviljande av stöd som omfattas av den ordningen, och det kan således inte ge upphov till berättigade förväntningar hos de potentiella mottagarna av liknande planerat stöd att detta stöd var förenligt med den gemensamma marknaden.
(se punkterna 274–277 och 283)
16. På området för statligt stöd är syftet med regeln om stöd av mindre betydelse att förenkla administrationen, eftersom detta ligger i linje med intresset såväl för mottagare av stöd som är på förhållandevis ringa belopp och som därför inte snedvrider konkurrensen, som för kommissionen, som bör kunna koncentrera sina resurser på ärenden av faktiskt gemenskapsintresse.
I detta sammanhang bidrar det inte till förverkligandet av den ovannämnda målsättningen att medge att ett stöd delas upp för att låta en del omfattas av regeln om stöd av mindre betydelse. Att från den stödåtgärd som planeras till förmån för ett företag helt enkelt dra av det belopp som motsvarar taket för stöd av mindre betydelse befriar nämligen inte kommissionen från sin uppgift att undersöka det ifrågavarande stödets förenlighet med den gemensamma marknaden vad beträffar det belopp som överstiger detta tak. Det innebär inte heller att företaget i fråga inte måste vänta tills denna undersökning är avslutad innan det kan åtnjuta stödet eller, om det är fråga om olagligt stöd, återbetala detsamma.
Begreppet stöd av mindre betydelse visar dessutom på att det måste röra sig om ett ringa belopp. Om det medgavs att stöd som överstiger det tillämpliga stödtaket delas upp i efterhand, skulle det innebära att ett stöd som inte var på ett obetydligt belopp när det beviljades, delvis skulle komma att omfattas av regeln om stöd av mindre betydelse.
Det är riktigt att medlemsstaten i fråga, efter det att det totala stödbeloppet har återkrävts, i princip omedelbart kan bevilja företaget ett nytt stöd av mindre betydelse, upp till ett belopp motsvarande taket på 100 000 euro. Detta kräver emellertid att medlemsstaten, som har fri beslutanderätt i detta avseende, fattar ett nytt beslut om tilldelning av offentliga medel, vilket innebär att förbudet mot uppdelning inte ska betraktas som ett förbud av ren formkaraktär.
Artikel 2.1 och 2.2 i förordning nr 69/2001 om tillämpningen av artikel 87 EG och 88 EG på stöd av mindre betydelse ska således tolkas så, att det i artikel 88.3 EG angivna undantaget från anmälningsskyldigheten inte kan tillämpas på belopp som utgör en del av ett stöd vars totala belopp överstiger taket på 100 000 euro under en treårsperiod. Under alla omständigheter ska alltså det uttryckliga fastslåendet av denna restriktiva tolkning i artikel 2.2 andra stycket i förordning nr 1998/2006 om tillämpningen av artiklarna 87 EG och 88 EG på stöd av mindre betydelse betraktas som ett klargörande, och inte som att det därigenom införts ett nytt villkor avseende tillämpningen av regeln om stöd av mindre betydelse.
(se punkterna 304, 305 och 308–311)