Förenade målen T-218/03–T-240/03
Cathal Boyle m.fl.
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Fiske – Fleråriga utvecklingsprogram – Ansökan om utökning av målen beträffande förbättring av säkerheten – Beslut 97/413/EG – Kommissionens avslag – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Kommissionens behörighet”
Sammanfattning av domen
1. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen
(Artikel 230 fjärde stycket EG; kommissionens beslut 2003/245)
2. Fiske – Gemensam strukturpolitik – Fleråriga utvecklingsprogram
(Rådets beslut 97/413, artiklarna 4.2 och 9; kommissionens beslut 2003/245)
1. Även om beslut 2003/245, om de ansökningar som kommissionen hade mottagit om utökning av FUP IV‑målen med hänsyn till förbättringar av säkerhet, navigation till sjöss, hygien, produktkvalitet och arbetsförhållanden när det gäller fartyg vars totala längd överskrider 12 meter, är riktat till de berörda medlemsstaterna, berör det i själva verket ett antal särskilt bestämda fartyg, vars samtliga namn nämns i dess bilaga II. Beslutet skall därför i samband med en talan om ogiltigförklaring som väckts med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG anses bestå av en rad individuella beslut som vart och ett påverkar de ovannämnda fartygsägarnas rättsliga situation.
Antalet och identiteten hos de ifrågavarande fartygsägarna var nämligen bestämda och kontrollerbara redan före tidpunkten för beslutet, och kommissionen hade vetskap om att dess beslut enbart skulle påverka dessa ägares intressen och situation. Beslutet berörde, när det fattades, en sluten krets av bestämda personer vars rättigheter kommissionen avsåg att reglera. Av detta följer att den faktiska situation som således uppstått särskiljer dessa ägare från alla andra personer och försätter dem i en situation som motsvarar den som skulle gälla för en person som beslutet var riktat till.
Fartygsägarna är också direkt berörda, eftersom det är kommissionen i egenskap av enda behörig myndighet på området som uttalat sig slutligt angående huruvida det var tillåtet att öka kapaciteten för vissa enskilda fartyg. Effekten av beslutet följer uteslutande av gemenskapsbestämmelser, eftersom kommissionen var den enda myndighet som hade behörighet att tillämpa artikel 4.2 i beslut 97/413 om mål och närmare bestämmelser för omstrukturering av gemenskapens fiskerisektor under perioden från och med den 1 januari 1997 till och med den 31 december 2001 i syfte att uppnå bestående jämvikt mellan resurserna och utnyttjandet av dessa. De nationella myndigheterna har inget utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller skyldigheten att genomföra detta beslut. De har varken något val eller handlingsutrymme vid tilldelningen av den extra kapaciteten avseende säkerhet och de skall genomföra detta beslut rent automatiskt utan att tillämpa några mellanliggande regler.
(se punkterna 47–49, 54, 56 och 57)
2. I artikel 4.2 i beslut 97/413, om mål och närmare bestämmelser för omstrukturering av gemenskapens fiskerisektor under perioden från och med den 1 januari 1997 till och med den 31 december 2001 i syfte att uppnå bestående jämvikt mellan resurserna och utnyttjandet av dessa, föreskrivs inte någon begränsning för åldern på ett fartyg som kan beviljas en kapacitetsökning vad gäller säkerhet. Med begreppet förbättringar i artikeln avses inte förbättringar som har utförts på ett särskilt fartyg, utan på den nationella fiskeflottan. Det är inte nödvändigt att utesluta nya fartyg från det system som inrättats genom denna artikel för att uppfylla målet i beslutet, att bevara fiskebestånden i gemenskapens vatten.
Således har kommissionen överskridit sin behörighet att verkställa genom att i beslut 2003/245, om de ansökningar som kommissionen hade mottagit om utökning av FUP IV‑målen med hänsyn till förbättringar av säkerhet, navigation till sjöss, hygien, produktkvalitet och arbetsförhållanden när det gäller fartyg vars totala längd överskrider 12 meter, anta kriterier som inte anges i den lagstiftning som är tillämplig i det förevarande fallet.
(se punkterna 105, 108–110 och 134)