FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ELEANOR SHARPSTON

föredraget den 22 september 2016(1)

Mål C‑599/14 P

Europeiska unionens råd

mot

Liberation Tigers of Tamil Eelam (LTTE)

”Överklagande − Restriktiva åtgärder i syfte att bekämpa terrorism − Beslut om att låta personer, grupper och enheter kvarstå i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 − Gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp − Artikel 1.4 och 1.6 − Förfarande − Innebörden av ”behörig myndighet” – Betydelsen av beslut som fattas av myndigheter i tredjeländer – Användning av allmänt tillgängliga uppgifter − Rätt till försvar – Motiveringsskyldighet”

1.        Europeiska unionens råd har överklagat tribunalens dom i de förenade målen T‑208/11 och T‑508/11(2) (nedan kallad den överklagande domen), i vilken tribunalen ogiltigförklarade ett antal av rådets genomförandeåtgärder i syfte att bekämpa terrorism, i de delar som avsåg upptagandet av Liberation Tigers of Tamil Eelam (LTTE) i förteckningen över personer, grupper eller enheter till vilka, eller till förmån för vilka, det är förbjudet att tillhandahålla finansiella tjänster. Tribunalen ogiltigförklarade dessa åtgärder av skäl som bland annat hade att göra med bristfällig motivering till åtgärderna och med skälen till att rådet har behållit LTTE i förteckningen.

2.        Rådet har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen

–        genom att felaktigt ange att rådet i sin motivering måste visa att verksamheten vid den myndighet som svarar för upptagandet i förteckningen utövas under iakttagande av tillräckliga garantier,

–        vid bedömningen av rådets användning av allmänt tillgängliga uppgifter, och

–        genom att felaktigt bedöma att upptagandet av LTTE i förteckningen inte kunde ske på grundval av 2001 års UK Proscription Order.(3)

 Tillämpliga bestämmelser

 Gemensam ståndpunkt 2001/931

3.        Rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931/Gusp(4) antogs för att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001). Enligt den resolutionen ska alla stater förhindra och bekämpa finansiering av terroristhandlingar och utan dröjsmål frysa alla penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser för personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar eller som deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar.(5)

4.        I artikel 1.1 föreskrivs att ”[d]enna gemensamma ståndpunkt skall tillämpas i enlighet med bestämmelserna i följande artiklar på personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar och finns förtecknade i bilagan”.(6)

5.        Enligt artikel 1.2 avses med ”personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar” bland annat ”grupper och enheter som ägs eller kontrolleras direkt eller indirekt av sådana personer och personer, grupper eller enheter som agerar på sådana personers, gruppers eller enheters vägnar eller under deras ledning, inklusive kapital som härrör från eller uppstår genom egendom som direkt eller indirekt ägs eller kontrolleras av sådana personer och av associerade personer, grupper och enheter”. I artikel 1.3 anges vad som avses med ”terroristhandling” i gemensam ståndpunkt 2001/931.(7)

6.        I artikel 1.4 föreskrivs att förteckningen i bilagan

”… skall upprättas på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom för sådana handlingar. Personer, grupper och enheter som enligt FN:s säkerhetsråd är knutna till terrorism eller mot vilka säkerhetsrådet har utfärdat sanktioner kan ingå i förteckningen.

I denna punkt avses med behörig myndighet: en rättslig myndighet eller, om rättsliga myndigheter inte har behörighet på det område som omfattas av denna punkt, en likvärdig myndighet som är behörig på det området.”

7.        I artikel 1.6 föreskrivs att ”[n]amnen på de personer och enheter som finns i förteckningen i bilagan skall ses över med jämna mellanrum minst en gång var sjätte månad för att man skall försäkra sig om att det är berättigat att behålla dem i förteckningen”.

8.        Enligt artiklarna 2 respektive 3 kommer [den dåvarande] Europeiska gemenskapen, som handlar inom ramen för sina befogenheter enligt [det dåvarande] Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, ”att beordra att alla penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser skall frysas för personer, grupper och enheter som finns i förteckningen i bilagan” och den ”skall se till att penningmedel, finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser eller finansiella eller andra därmed besläktade tjänster varken direkt eller indirekt görs tillgängliga för personer, grupper och enheter som finns i förteckningen i bilagan”.

9.        Bilagan till gemensam ståndpunkt 2001/931 innehöll den första förteckningen över de personer, grupper och enheter som avses i artikel 1. LTTE fanns inte med i den förteckningen.

 Förordning nr 2580/2001

10.      I skälen 3 och 4 i rådets förordning (EG) nr 2580/2001(8) hänvisas till FN:s säkerhetsråds resolution 1373 (2001). I punkt 5 anges att åtgärder från [den dåvarande] gemenskapens sida är nödvändiga för att genomföra Gusp-aspekterna i gemensam ståndpunkt 2001/931. Enligt skäl 6 är denna förordning en åtgärd som behöver genomföras på (det som då var) gemenskapsnivå och som kompletterar de administrativa och rättsliga förfarandena avseende terroristorganisationer i Europeiska unionen och tredjeland.

11.      Enligt artikel 1.2 i förordning nr 2580/2001 avses med ”spärrande av penningmedel, andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser” ”… förhindrande av varje flyttning, överföring, förändring, användning eller hantering av tillgångar på ett sätt som skulle leda till en förändring av volym, belopp, belägenhet, ägandeförhållanden, innehav, art, bestämmelse eller annan förändring som skulle göra det möjligt att utnyttja tillgångarna, inbegripet aktieförvaltning”. Enligt artikel 1.4 avses med ”terroristhandling” i förordning nr 2580/2001 den definition som anges i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

12.      I artikel 2.3 föreskrivs att rådet skall upprätta, revidera och ändra förteckningen över personer, grupper och enheter, på vilka förordning nr 2580/2001 ska tillämpas (förteckningen enligt artikel 2.3) i enlighet med bestämmelserna i artikel 1.4, 1.5 och 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Där anges att förteckningen bland annat ska bestå av

”…

ii)      juridiska personer, grupper eller enheter som begår eller försöker begå, deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar,

…”

13.      LTTE togs första gången upp i förteckningen i bilagan till gemensam ståndpunkt 2001/931 genom gemensam ståndpunkt 2006/380/Gusp.(9) Den togs samma dag upp i förteckningen enligt artikel 2.3 genom rådets beslut 2006/379/EG.(10) LTTE väckte inte talan mot beslutet att uppta organisationen i förteckningen. LTTE har behållits i förteckningen enligt artikel 2.3 till följd av en rad beslut och förordningar (däribland de angripna förordningarna(11)), vilka var och en upphävde och ersatte den föregående. När LTTE väckte sin första talan(12) vid tribunalen, yrkade LTTE att rådets genomförandeförordning (EU) nr 83/2011 skulle ogiltigförklaras, i de delar som avsåg LTTE. Den förordningen gällde vid den tidpunkten och innefattade LTTE i punkt 2.17 i förteckningen enligt artikel 2.3.(13) När LTTE väckte sin andra talan,(14) yrkade organisationen att rådets genomförandeförordning (EU) nr 687/2011 (genom vilken bland annat genomförandeförordning nr 83/2011 upphävdes) skulle ogiltigförklaras, i de delar som avsåg LTTE.(15)

14.      Skälen till var och en av de angripna förordningarna visar att rådet har lämnat en motivering till alla personer, grupper och enheter (när det varit praktiskt möjligt) och förklarat varför de fördes upp på förteckningen i den föregående förordningen. Där anges att rådet har informerat personerna, grupperna och enheterna i förteckningen i den föregående förordningen om att det har beslutat att låta dem kvarstå i förteckningen. Vidare anges att rådet har informerat de personerna, grupperna och enheterna om att de kunde begära en motivering från rådet till att de förts upp på förteckningen (om de inte redan hade meddelats en sådan). Enligt de skälen beaktade rådet de synpunkter som det erhållit från de berörda när det gjorde en total översyn av förteckningen enligt artikel 2.3.

15.      Tribunalen beskrev innehållet i skälen i anslutning till genomförandeförordning nr 83/2011 på följande vis:

”167.      Skälen börjar i ett stycke där rådet för det första beskriver sökanden som en ʼterroristgrupp’, bildad år 1976 och som kämpar för en egen tamilsk stat i norra och östra Sri Lanka. Rådet uttalar för det andra att sökanden har begått ʼett visst antal terroristhandlingar inbegripet attacker och upprepade trakasserier av civilbefolkningen, upprepade attacker mot regeringen, stört de politiska processerna och fört bort och mördat politiska motståndare’ och för det tredje bedömer rådet att ʼäven om den omständigheten att LTTE nyligen har besegrats militärt och detta i betydande omfattning har försvagat organisationens struktur, är det troligt att de även fortsättningsvis kommer att utföra terrorattacker i Sri Lanka’ (första stycket i skälen till de angripna förordningarna).

168.      Rådet har vidare upprättat en förteckning över ʼterroristhandlingar’ som sökanden enligt rådet ska ha utfört mellan augusti 2005 och april 2009 eller – enligt de angripna förordningarna – till och med juni 2010 (andra stycket i skälen till de angripna förordningarna).

169.      Rådet har – efter att ha uttalat att ʼdessa handlingar omfattas av artikel 1.3 a, b, c, f och g i gemensam ståndpunkt 2001/931 och har begåtts för att uppnå de mål som anges i artikel 1.3 i och iii i nämnda ståndpunkt’ och att ʼ[LTTE] omfattas av artikel 2.3 ii i förordning nr 2580/2001’ (tredje och fjärde styckena i skälen till de angripna förordningarna) – erinrat om de beslut som brittiska och indiska myndigheter fattade år 1992, 2001 och 2004 i förhållande till sökanden, däribland två brittiska beslut. Ett av besluten fattades av Secretary of State for the Home Departement (inrikesministern i Förenade kungariket, nedan kallad Home Secretary) den 29 mars 2001, i vilket LTTE förbjöds med motiveringen att det var en organisation som var delaktig i terrorism enligt UK Terrorism Act 2000 (nedan kallat 2001 års UK Proscription Order) (femte och sjätte styckena i skälen till genomförandeförordningarna nr 83/2011–125/2014), och år 2012 (sjätte och sjunde styckena i skälen till genomförandeförordning nr 790/2014).

170.      Vad särskilt beträffar de brittiska besluten och – särskilt i skälen till genomförandeförordning nr 790/2014 – de indiska besluten, har rådet hänvisat till att de ses över regelbundet av en intern regeringskommitté och att de kan omprövas eller överklagas

171.      Rådet har av dessa skäl dragit slutsatsen att ʼde beslut som har fattats i förhållande till [LTTE] således har fattats av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931’ (sjätte stycket i skälen till de angripna förordningarna).

172.      Rådet har slutligen ʼkonstaterat att nämnda beslut … fortfarande är gällande och … anser att skälen för att behålla [LTTE] i förteckningen [över frysning av tillgångar] fortfarande föreligger’ (åttonde stycket i skälen till de angripna förordningarna). Rådet drar härav slutsatsen att sökanden ska kvarstå i denna förteckning (nionde stycket i skälen till de angripna förordningarna).”

 Sammanfattning av förfarandet i tribunalen och den överklagade domen

16.      Den 11 april 2011 väckte LTTE talan (registrerad under målnummer T‑208/11) vid tribunalen och bestred att organisationen förts upp på förteckningen enligt artikel 2.3 i genomförandeförordning nr 83/2011. Efter det att LTTE hade kvarstått i förteckningen i bilagan till genomförandeförordning nr 687/2011, väckte organisationen en ny talan (registrerad under målnummer T‑508/11) och yrkade att den förordningen skulle ogiltigförklaras på samma grunder. Efter det att den förordningen hade upphävts och ersatts av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1375/2011(16) och LTTE hade kvarstått i förteckningen enligt artikel 2.3, begärde LTTE att målen T‑208/11 och T‑508/11 skulle förenas. LTTE begärde även att få justera sina yrkanden i de båda målen till att även gälla genomförandeförordning nr 1375/2011. Målen förenades genom beslut av den 15 juni 2012. När nya genomförandeåtgärder antogs under förfarandet, begärde LTTE att få justera den yrkade ogiltigförklaringens omfattning så att den innefattade rådets genomförandeförordningar (EU) nr 542/2012,(17) nr 1169/2012,(18) nr 714/2013,(19) nr 125/2014(20) och nr 790/2014.(21) Tillsammans med de andra genomförandeförordningarna utgör dessa ”de angripna förordningarna”. Tribunalen godtog dessa justeringar.

17.      Europeiska kommissionen och den nederländska regeringen har intervenerat till stöd för rådet, vilket yrkade att tribunalen skulle ogilla LTTE:s talan och förplika organisationen att ersätta rättegångskostnaderna. I mål T‑208/11 har Förenade kungarikets regering också intervenerat till stöd för rådet.

18.      LTTE åberopade sex grunder som avsåg båda målen. Ytterligare en grund avsåg enbart mål T‑508/11. Endast den tredje, den fjärde, den femte och den sjätte grunden är relevanta för detta överklagande.

19.      Som tredje grund (att beslut inte har fattats av en behörig myndighet) anförde LTTE att skälen till de angripna förordningarna innehöll hänvisningar till beslut av myndigheter i Förenade kungariket och Indien som inte kunde anses utgöra beslut som fattats av en behörig myndighet i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931. Om tribunalen skulle finna att de brittiska besluten kunde anses utgöra beslut som fattats av behöriga myndigheter, gjorde LTTE gällande att dessa beslut inte grundade sig på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier. Inte heller angavs det i skälen på vilka grunder dessa beslut hade fattats. Om tribunalen skulle finna att ett beslut som fattats av en myndighet i ett tredjeland (i det här fallet Indien) kan anses utgöra ett beslut som fattats av en behörig myndighet, gjorde LTTE gällande att de indiska besluten i vilka organisationen förklarades vara olaglig inte hade prövats av en indisk domstol, vilket föreskrevs i indisk lag. Inte heller hänvisades det i motiveringen till den omständigheten eller visades på annat sätt att de indiska besluten var beslut som hade fattats av en behörig myndighet. Under alla förhållanden grundade sig de indiska besluten inte på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier och det angavs inte i motiveringen på vilka grunder besluten hade fattats. LTTE gjorde även gällande att de indiska myndigheterna inte kunde betraktas som en säker informationskälla, eftersom de inte var neutrala.

20.      Tribunalen godtog inte LTTE:s invändning att de brittiska och indiska myndigheterna inte var behöriga myndigheter.(22) Tribunalen hänvisade till den rättspraxis i vilken det slagits fast att en administrativ myndighet kan vara en behörig myndighet och att den omständigheten att ett beslut utgör ett administrativt beslut inte i sig är avgörande.(23) Tribunalen fann att även om beslut från rättsliga myndigheter är att föredra, utgör artikel 1.4 andra stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 ”… inget hinder mot att beakta beslut från administrativa myndigheter när dessa dels, enligt nationell rätt, de facto har behörighet att vidta restriktiva åtgärder mot grupper som är inblandade i terrorism, dels trots att de bara är administrativa myndigheter, ändå kan anses vara ʼlikvärdiga’ med rättsliga myndigheter”.(24) Vidare följde det av rättspraxis att gemensam ståndpunkt 2001/931 inte krävde att beslutet skulle meddelas i ett straffrättsligt förfarande. Sådana beslut kan även fattas i ett förfarande som syftade till att vidta förebyggande åtgärder.(25) I förevarande fall fattades de brittiska och de indiska besluten i nationella förfaranden som syftade till att vidta preventiva eller repressiva åtgärder i syfte att bekämpa terrorism.

21.      Efter att ha konstaterat att Home Secretary var en behörig myndighet, slog tribunalen fast att en myndighet i ett tredjeland kan betraktas som en behörig myndighet i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/391.(26) Tribunalen fann att den viktiga förutsättningen att det föreligger ett beslut av en behörig myndighet, enligt definitionen i artikel 1.4, är ännu viktigare när det är fråga om beslut som fattats av myndigheter i tredjeland. Tribunalen påpekade att många tredjeländer inte är bundna av konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och att inget av dem omfattas av bestämmelserna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Tribunalen slog därför fast att det ankommer på rådet, innan det låter ett beslut vila på upplysningar som tillhandahållits av ett tredjeland, att noggrant kontrollera att relevant lagstiftning i den staten säkerställer rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd som motsvarar vad som gäller i unionen. Det får inte förekomma omständigheter som visar att detta tredjeland i praktiken inte tillämpar denna lagstiftning. Tribunalen tillade att om inte det skydd som säkerställs enligt lagstiftningen i tredjelandet motsvarar skyddet i unionen innebär en kvalificering av en myndighet i ett tredjeland som behörig myndighet i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931 en skillnad i behandling mellan personer som omfattas av frysning av tillgångar i unionen beroende på om de bakomliggande nationella besluten om sådana åtgärder härrör från myndigheter i tredjeland eller från medlemsstaternas myndigheter.(27)

22.      I förevarande fall slog tribunalen fast att skälen i de angripna förordningarna inte innehåller några omständigheter som visar att rådet har gjort en sådan noggrann kontroll.(28) Tribunalen godtog inte heller rådets argument att om detta hade varit ett ursprungligt upptagande i förteckningen (och inte en översyn) skulle det ha föranlett en mer detaljerad motivering efter en inledande mer fördjupad bedömning av indisk lagstiftning. Mot bakgrund av detta biföll tribunalen talan vad avsåg den del av den tredje grunden som avsåg indiska myndigheter och ogillade talan vad avsåg den del av denna grund som avsåg brittiska myndigheter.(29)

23.      Tribunalen prövade därefter den fjärde, den femte och den sjätte grunden gemensamt med den andra grunden. Dessa grunder var följande:

–        Att någon översyn enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte har gjorts (den fjärde grunden).

–        Att motiveringsskyldigheten har åsidosatts (den femte grunden).

–        Att sökandens rätt till försvar och till ett effektivt domstolsskydd har kränkts (den sjätte grunden).

–        Att kvalificeringen av sökanden som terrorist i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 är felaktig (den andra grunden).

24.      Tribunalen angav att dessa grunder utgjorde underlag för påståendet att rådet baserat de angripna förordningarna på en förteckning över handlingar som rådet direkt tillskrev LTTE och inte på beslut av behöriga myndigheter. Den andra och den fjärde grunden rörde påståendet att det saknades tillräcklig rättslig och faktisk grund för att i den förteckningen hålla LTTE ansvarig för terroristverksamhet. Den femte och den sjätte grunden rörde påståendet att skälen till de angripna förordningarna innehöll alltför många luckor för att LTTE skulle kunna försvara sig på ett verksamt sätt och för att möjliggöra en kontroll av unionens domstolar.(30)

25.      Tribunalen beskrev först(31) de principer och den rättspraxis som skulle ligga till grund för dess prövning av de skäl som rådet angett i de angripna förordningarna.(32) Tribunalen fann att rådet hade grundat dessa förordningar på upplysningar från press och internet och inte på bedömningar som behöriga myndigheter har anfört i sina beslut.(33) Enligt tribunalen hade rådet resonerat på följande vis: i) Rådet hade självt kvalificerat LTTE som en terroristorganisation och tillskrivit organisationen ett antal våldsdåd som rådet hade fått kännedom om via press och internet. ii) Rådet hade därefter konstaterat att de omständigheter det lagt LTTE till last omfattades av definitionen av terroristhandlingar i gemensam ståndpunkt 2001/931 och att LTTE var en terroristgrupp. iii) Rådet hade avslutningsvis hänvisat till beslut av brittiska och indiska myndigheter, vilka vad avsåg genomförandeförordningarna nr 83/2011 till 125/2014, var av tidigare datum än de omständigheter som lades LTTE till last.(34)

26.      Tribunalen fann att rådet i skälen till genomförandeförordningarna inte hade identifierat senare nationella omprövningsbeslut eller andra beslut av behöriga myndigheter som verkligen hade prövats och beaktats och att rådet hade handlat utifrån de konkreta omständigheter som anges i början av dessa skäl. Rådet hade endast hänvisat till de ursprungliga nationella besluten och utan närmare kommentar angett att dessa fortfarande var gällande. Det var endast i skälen till genomförandeförordning nr 790/2014 som rådet hade nämnt senare nationella beslut avseende de omständigheter som konkret lades LTTE till last. Rådet hade där emellertid inte visat att dessa beslut verkligen hade prövat och beaktat de faktiska omständigheter som anges i inledningen till dessa skäl.(35) Tribunalen fann därför att förevarande mål, i vilket rådet gjort en självständig bedömning med ledning av upplysningar från press och internet, skiljer sig från mål där förordningarna vilade på en faktiskt grund som var hämtad från beslut av behöriga nationella myndigheter.(36) Genom detta tillvägagångssätt hade rådet enligt tribunalen utfört de uppgifter som tillkommer en behörig myndighet. Dessa uppgifter omfattas vare sig av rådets behörighet enligt gemensam ståndpunkt 2001/931 eller av dess resurser.(37)

27.      Tribunalen fann att rådets tillvägagångssätt strider mot det system med två nivåer som införts genom gemensam ståndpunkt 2001/931. Enligt tribunalen ska varje ny terroristhandling som rådet tillför sin motivering i samband med översynen ha prövats och beslutats av en behörig myndighet i den mening som avses i denna gemensamma ståndpunkt.(38)

28.      Tribunalen godtog inte rådets argument att avsaknaden av hänvisning, i skälen till de angripna förordningarna, till precisa beslut av behöriga myndigheter, vilka konkret hade prövat och fastställt de omständigheter som återgetts i nämnda skäl, skulle vara hänförliga till LTTE som kunde och borde bestrida de restriktiva åtgärder som vidtagits gentemot organisationen på nationell nivå. Det berodde på att i) rådets skyldighet att låta sina beslut om frysning av tillgångar vila på en faktiskt grund inte är beroende av hur den berörda personen eller gruppen har agerat; ii) argumentet bekräftade att rådet i själva verket hade låtit sina beslut vila på upplysningar som rådet hade hämtat från press och internet; och iii) argumentet dessutom gav intryck av att de nationella beslut om frysning av tillgångar som läggs till grund för rådets beslut, då berörd part inte har bestritt dem på nationell nivå, kan ha fattats utan grund i en konkret terrorhandling.(39)

29.      Tribunalen lät sig inte övertygas av rådets och kommissionens argument att en skyldighet att låta förordningar om frysning av tillgångar vila på beslut av behöriga nationella myndigheter skulle, om sådana beslut saknas, kunna medföra att personer eller grupper felaktigt stryks från förteckningen enligt artikel 2.3, med beaktande av att den omprövning som sker i medlemsstaterna och den halvårsvisa översynen på unionsnivå inte alltid sker med samma tidsintervaller. Det argumentet var oförenligt med gemensam ståndpunkt 2001/931, vari det föreskrivs att ett unionsbeslut ska vila på konkreta omständigheter som har prövats och fastställts av behöriga nationella myndigheter.

30.      Enligt systemet med två nivåer ankom det på medlemsstaterna att regelbundet tillhandahålla rådet, och på rådet att samla in, beslut av behöriga nationella myndigheter i medlemsstaterna samt skälen för dessa beslut. Om rådet, trots detta tillhandahållande av upplysningar inte skulle förfoga över beslut av behörig nationell myndighet rörande en viss omständighet som skulle kunna utgöra en terroristhandling, slog tribunalen fast att rådet, i avsaknad av egna utredningsresurser, ska begära att en behörig nationell myndighet ska bedöma denna omständighet och därefter fatta beslut. Rådet kan härvidlag vända sig till unionens 28 medlemsstater och särskilt, bland dessa, till de medlemsstater som eventuellt redan har bedömt den berörda personen eller gruppen, och till ett tredjeland som uppfyller föreskrivna villkor om rätt till försvar och ett effektivt domstolsskydd. Tribunalen godtog att beslutet i fråga inte nödvändigtvis fattas av den nationella myndighet som regelbundet ser över beslutet att föra in den berörda personen eller gruppen i den nationella förteckningen avseende frysning av tillgångar. Under alla förhållanden kan inte den omständigheten att den regelbundna översynen på nationell nivå inte sker enligt samma tidsintervaller som den som sker på unionsnivå motivera att den berörda medlemsstaten skjuter på den prövning som rådet begärt av den berörda omständigheten. Systemets struktur med två nivåer och principen om lojalt samarbete, innebär att de medlemsstater som rådet vänder sig till skyndsamt ska efterkomma rådets begäran, som syftar till att erhålla en bedömning och, i förekommande fall, ett beslut från behörig nationell myndighet i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931 avseende en faktisk omständighet som skulle kunna utgöra en terroristhandling.(40)

31.      Tribunalen slog vidare fast att avsaknaden av en ny terroristhandling under ett givet halvår inte på något sätt innebär att rådet måste stryka den berörda personen eller gruppen från förteckningen enligt artikel 2.3. Rådet får låta den berörda personen kvarstå i förteckningen, även efter det att terroristverksamheten i strikt bemärkelse har upphört, om omständigheterna motiverar detta.(41)

32.      Tribunalen tillade att skyldigheten att låta förordningar om frysning av tillgångar vila på beslut av behöriga myndigheter inte kan leda till att en person eller en grupp omotiverat kvarstår i förteckningen enligt artikel 2.3. Gemensam ståndpunkt 2001/931 innehåller inte en motsvarande skyldighet för rådet i fråga om att inte behålla en person eller en grupp i förteckningen enligt artikel 2.3. Ett sådant beslut underkastas inte samma processuella garantier, även om detta i de flesta fall sker som en följd av beslut i samma riktning på nationell nivå.(42)

33.      Tribunalen ogiltigförklarade därför de angripna förordningarna i den del de berörde LTTE, med motiveringen att förordning nr 2580/2001 är tillämplig på väpnade konflikter (ej relevant för detta överklagande(43)) samt att rådet hade åsidosatt såväl artikel 1 i gemensam ståndpunkt 2001/931 som motiveringsskyldigheten.(44)

 Yrkanden och framställningar i överklagandet

34.      Rådet, som stöds av kommissionen(45) och Frankrikes, Nederländernas och Förenade kungarikets regeringar, har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, slutligt avgöra målet i de frågor som gäller detta överklagande och ogilla talan samt förplikta LTTE att ersätta rådets rättegångskostnader i de förenade målen T‑208/11 och T‑508/11 och i samband med detta överklagande. LTTE har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandena, fastställa den överklagade domen och förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

35.      Samtliga dessa parter yttrade sig vid den muntliga förhandling den 3 maj 2016.

36.      Rådet har genom sin första grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning då den slog fast att rådet i sin motivering till LTTE måste visa att verksamheten hos den anmälande myndigheten i tredje land har kontrollerats med tillräcklig noggrannhet. Rådets huvudargument kan sammanfattas på följande vis: Motiveringen måste röra information som gör det möjligt för LTTE att förstå varför organisationen förts upp på förteckningen, i synnerhet det beteende som föranlett att organisationen förts upp. Motiveringen ska inte handla om annan information, såsom information om rådets bedömning av de processrättsliga skyddsregler som är tillämpliga på det beslut av en behörig myndighet i ett tredjeland som låg till grund för rådets beslut. Härav följer också att avsaknaden av information rörande en sådan bedömning i motiveringen inte innebär att rådet underlåtit att göra en sådan bedömning.

37.      LTTE har yrkat att överklagandet ska lämnas utan bifall såvitt avser den första grunden. Tribunalen slog med rätta fast att det i motiveringen inte fanns någon som helst hänvisning till rätten till försvar eller rätten till ett effektivt domstolsskydd. LTTE anser att gemensam ståndpunkt 2001/931 innehåller en rättslig grund för att kräva att rådet ska kontrollera såväl lagstiftning som praxis i ett tredjeland, för att kunna slå fast huruvida rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd motsvarar de rättigheter som garanteras enligt unionsrätten. I själva verket är allmänna unionsrättsliga principer tillämpliga på gemensam ståndpunkt 2001/931 och genomförandeförordningarna. Därför måste alla beslut enligt artikel 1.4 fattas i överensstämmelse med dessa rättigheter. Individer kan inte förväntas ha kännedom om processrättsliga garantier i tredjeländer. Vidare ska analyser rörande tredjeländer bara anges i motiveringen om resultatet av rådets bedömning är positivt.

38.      Genom sin andra grund har rådet gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av rådets användning av allmänt tillgängliga uppgifter.

39.      För det första antog tribunalen felaktigt att rådet regelbundet måste ange nya skäl för varför sökanden ska fortsätta att omfattas av restriktiva åtgärder och att det – trots 2001 års UK Proscription Order och EU:s beslut att frysa tillgångarna – fanns en jämn ström av beslut från nationella myndigheter som rådet kunde beakta och borde ha beaktat vid sin halvårsvisa översyn.

40.      För det andra avvisade tribunalen rådets användning av öppna informationskällor under förhållanden där den information som rådet angav användes för att avgöra huruvida det – trots att det kunde låta inskrivningen av LTTE kvarstå på grundval av de befintliga besluten av behöriga myndigheter – borde låta LTTE kvarstå i förteckningen.

41.      För det tredje slog tribunalen visserligen fast att rådet borde ha bett en behörig myndighet att undersöka publikationerna, men det finns ingen grund för ett sådant förfarande i gemensam ståndpunkt 2001/931, domstolens dom i målet Al-Aqsa eller någon annanstans. Under alla förhållanden skulle tribunalens ståndpunkt ge upphov till en ohållbar situation.

42.      För det fjärde bedömde tribunalen felaktigt att rådets hänvisningar till öppna informationskällor ska medföra att de angripna förordningarna ogiltigförklaras.

43.      LTTE har genmält att de handlingar som anges i motiveringen inte hämtades från beslut från behöriga myndigheter, eftersom samtliga angivna handlingar skedde efter de nationella besluten. Detta bekräftar att beslutet att behålla LTTE i förteckningen enligt artikel 2.3, endast kan ha byggt på information som hämtats från press och internet. Tribunalen ansåg inte att rådet regelbundet måste ange nya skäl för varför sökanden ska fortsätta att omfattas av restriktiva åtgärder. Den slog enbart fast att om rådet väljer att ange nya skäl, ska dessa bygga på beslut av behöriga myndigheter. Tribunalen slog med rätta fast att genom att göra en självständig bedömning som byggde på information som hämtats från press och internet, försökte rådet i själva verket utföra en behörig myndighets uppgifter.

44.      Under sin tredje grund har rådet gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte slå fast att 2001 års UK Proscription Order kunde utgöra ett giltigt beslut i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. För det första slog tribunalen i domen i målet PMOI(46) fast att ett sådant beslut var ett beslut av en behörig nationell myndighet. För det andra krävde tribunalen att rådet skulle ha tillgång till alla uppgifter som låg till grund för Home Secretarys beslut när LTTE förbjöds.

45.      LTTE har gjort gällande att om ingen av de terroristhandlingar som ledde till att Home Secretary förbjöd LTTE var kända för rådet, kunde rådet inte pröva huruvida 2001 års UK Proscription Order uppfyllde kraven i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. I det fallet kunde tribunalen i sin tur inte pröva huruvida de bevis som åberopats var materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga. Det skulle även innebära att ingen av de berörda parterna skulle kunna undersöka huruvida ett beslut i den mening som avses i artikel 1.4 hade fattats. Vidare är rådets argument att det kanske inte är realistiskt att kräva att viss information som ligger till grund för ett nationellt beslut lämnas ut hypotetiskt. I förevarande mål förefaller det inte som om den (eventuella) information som låg till grund för 2001 års UK Proscription Order var underkastad några restriktioner.

 Bedömning

 Inledande anmärkningar

46.      I förevarande mål uppmanas domstolen att (om)pröva uppbyggnaden av den mekanism genom vilken EU:s restriktiva åtgärder enligt gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001 upprätthålls samt medlemsstaternas och tredjeländers roll i det systemet.

47.      Inom ramen för det systemet kan åtskillnad göras mellan i) det ursprungliga upptagandet i förteckningen och ii) beslutet att låta en person, enhet eller grupp kvarstå i förteckningen enligt artikel 2.3. Beträffande den första typen av beslut anges i gemensam ståndpunkt 2001/931 det förfarande som rådet ska tillämpa och det material som ska ligga till grund för rådets beslut. Inga sådana regler anges för den andra typen av beslut. Det var den andra typen av beslut som var föremålet för LTTE:s talan vid tribunalen och som är i fråga i detta överklagande.

48.      I artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 föreskrivs bara att namnen på de personer och grupper som finns i förteckningen enligt artikel 2.3 ska ses över med jämna mellanrum för att man ska försäkra sig om att det är berättigat att behålla dem i förteckningen. De centrala frågorna i det här överklagandet är hur rådet kan slå fast att det är berättigat att behålla dem i förteckningen och vad rådet måste informera de berörda personerna eller grupperna om.

49.      Det följer av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 att om det inte är berättigat att behålla en person eller en grupp i förteckningen, måste rådet stryka eller ”avföra” den.(47) Det är härvidlag ostridigt att LTTE själv inte har inkommit med några yrkanden eller bevis till rådet som kan påverka skälen till att organisationen förts upp på förteckningen enligt artikel 2.3 och som eventuellt kan medföra att den avförs från förteckningen. I samband med en annan typ av restriktiv åtgärd, slog domstolen fast att om sådana yttranden och bevis läggs fram och beaktas när skälen för att en person förs upp på en förteckning ändras i det beslut som fattas inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, ska denna ändring också göras i den förordning som antas på grundval av FEUF.(48)

50.      Ingen av parterna har ifrågasatt den del av domen såvitt avsåg LTTE:s första grund, i båda målen, enligt vilken förordning nr 2580/2001 inte är tillämplig på konflikten mellan LTTE och Sri Lankas regering, eftersom det endast är internationell humanitär rätt som reglerar den väpnade konflikten (och därför även handlingar som begåtts inom ramen för den). Den frågan har emellertid tagits upp i mål C‑158/14, A m.fl..

51.      I sina inlagor har rådet lagt stor vikt vid den omständigheten att LTTE aldrig ifrågasatte något av de nationella beslut som låg till grund för rådets beslut eller de förordningar från rådet genom vilka organisationen ursprungligen upptogs och därefter behölls i förteckningen enligt artikel 2.3. Jag anser emellertid att en översyn av en förordning från rådet innefattar en granskning av huruvida rådet uppfyllde tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser, däribland villkor som föreskrevs i gemensam ståndpunkt 2001/931 och grundläggande rättigheter. Det finns ingenting i de bestämmelserna som gör översynen beroende av huruvida den berörda parten först har angripit den behöriga myndighetens beslut i det lämpliga nationella forumet.

52.      Vid förhandlingen tillfrågades rådet huruvida det var nödvändigt att behandla den första grunden för överklagandet. Den grunden rör kravet att motivera ett beslut genom vilket restriktiva åtgärder vidtas. Det är sant att om domstolen finner att åtminstone ett av de anförda skälen är tillräckligt precist och konkret, kan det förhållandet att detsamma inte gäller för andra skäl inte motivera att beslutet ogiltigförklaras.(49) Det innebär att om domstolen i förevarande fall (i samband med den andra eller den tredje grunden för överklagandet) skulle finna att tribunalen hade fel och att de angripna förordningarna grundade sig på, exempelvis, 2001 års UK Proscription Order och var tillräckligt motiverade, skulle det inte vara nödvändigt att pröva huruvida motiveringen till varför de grundade sig på tredjeländers beslut var tillräcklig. Med beaktande av systembetydelsen av den fråga som ligger bakom den första grunden och dess eventuella betydelse för andra mål, ska jag emellertid pröva den första grunden oberoende av de andra grundernas förtjänster.

 Den första grunden för överklagandet

53.      Den första grunden för överklagandet rör räckvidden av rådets skyldighet att motivera varför det låtit ett beslut av en myndighet i ett tredjeland ligga till grund för att visa att det fortfarande finns skäl för att behålla en organisation som LTTE i förteckningen enligt artikel 2.3. Den grunden förutsätter att tribunalen gjorde rätt då den godtog att, förutsatt att rådet innan det följde det beslutet noga hade undersökt att den relevanta lagstiftningen i det tredjelandet säkerställer rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd på ett sätt som motsvarar unionsrättens skydd av dessa rättigheter, ett sådant beslut kan utgöra ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Huruvida rådet över huvud taget kan grunda sig på ett beslut av en myndighet i ett tredjeland och, om så är fallet, på vilka villkor, är frågor som domstolen inte har att ta ställning till i förevarande mål.

54.      Gemensam ståndpunkt 2001/931 innehåller inget uttryckligt krav på motivering. Grunden för det kravet finns någon annanstans. Enligt artikel 296 FEUF måste rådet således klart och tydligt redogöra för de särskilda skälen för att en grupp som LTTE ska behållas i förteckningen enligt artikel 2.3. Den redogörelsen måste innehålla tillräckligt med information för att den grupp som berörs av beslutet ska kunna få kännedom om skälen för att den behålls i förteckningen och för att unionsdomstolarna ska ges möjlighet att pröva beslutet.(50) Den skyldigheten är ytterligare ett uttryck för den motsvarande grundläggande rättigheten enligt artikel 47 i stadgan.(51)

55.      Motiveringsskyldigheten är en väsentlig formföreskrift. Den är skild från frågan rörande bevisningen avseende det påstådda beteendet. Den avser den aktuella rättsaktens rättsliga grund och innebär en prövning av de angivna omständigheternas riktighet och av bedömningen att dessa motiverar att restriktiva åtgärder vidtas mot den berörda personen.(52)

56.      I synnerhet måste rådet när det inför en åtgärd avseende frysning av penningmedel, i motiveringen av rättsakten ”… behandla de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för en sådan åtgärd”.(53) Rådet måste också beskriva ”… de individuella, specifika och konkreta skäl som har fått de behöriga myndigheterna att anse att den berörda personen bör bli föremål för restriktiva åtgärder …”.(54) Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de till vilka rättsakten är riktad, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att samtliga faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen. Det beror på att bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området.(55)

57.      Det är därför lämpligt att börja med att granska den typ av rättsakt som är aktuell här och de skäl som kan ligga till grund för den.

58.      När en person eller grupp upptas eller behålls i förteckningen enligt artikel 2.3, ska en bedömning göras av risken för att de deltar eller kan komma att delta i terroristhandlingar enligt definitionen i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Den inledande bedömningen ska enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 göras ”på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet” som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses. Lydelsen i artikel 1.4 ger viss vägledning rörande föremålet för dessa beslut. Vad som har betydelse är huruvida beslutet fattades av en behörig myndighet, ”oavsett” om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom för sådana handlingar. En sådan dom måste också vara grundad på allvarlig och trovärdig bevisning.(56) Under alla förhållanden måste rådet försäkra sig om att det finns ”bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier”.(57) Det innebär inte att rådet måste ha tillgång till alla uppgifter som en behörig myndighet grundat ett (verkställande eller rättsligt) beslut på, som 2001 års UK Proscription Order i förevarande fall. Det beror på att rådet inte än en gång kan pröva om de bevis och indicier som ett beslut av en behörig myndighet bygger på är allvarliga och trovärdiga. Rådet kan emellertid pröva om beslutet var grundat på bevisning och om myndigheten ansåg att bevisningen var allvarlig och trovärdig. Vad rådet inte kan göra är att själv pröva bevisningen. I stället är syftet med rådets prövning av beslut av behöriga myndigheter (i medlemsstaterna och tredjeländer) endast att kontrollera, enligt unionsrätten, om dessa beslut utgör en tillräcklig grund för att vidta EU:s restriktiva åtgärder.

59.      Härav följer, enbart på grundval av åtgärdens innehåll, att i motiveringen till ett inledande beslut att uppta en person eller grupp på förteckningen enligt artikel 2.3 det åtminstone måste anges i) de individuella, specifika och konkreta skälen för att anse att en person eller grupp kan komma att delta i terroristhandlingar så som de definieras i artikel 1.3 och därför bör bli föremål för restriktiva åtgärder,(58) och ii) de beslut av behöriga myndigheter, i den mening som avses i artikel 1.4, som låg till grund för dessa skäl. Båda delarna rör åtgärdens laglighet. Om inte båda dessa delar anges, kan personen eller gruppen inte veta på vilka materiella grunder han eller den upptogs i förteckningen och huruvida rådet uppfyllde de lagstadgade villkoren för upptagande i förteckningen och domstolen kan inte utföra sin prövning. Jag håller därför inte med rådet om att motiveringen ska vara begränsad till information rörande det beteende som gjorde att rådet förde in LTTE i förteckningen, även om rådet har rätt i att motiveringsskyldigheten är fristående från frågan rörande bevisningen avseende det påstådda beteendet.(59)

60.      Den första grunden för överklagandet rör den andra delen: Är det tillräckligt att rådet då det grundar sig på beslut av en behörig myndighet i tredjeland, enbart beskriver beslutet av den behöriga myndigheten i den mening som avses i artikel 1.4 andra stycket?

61.      Jag anser att det inte är tillräckligt.

62.      När rådet grundar sig på beslut av behöriga myndigheter i medlemsstater som fattats inom tillämpningsområdet för unionsrätten, är det uppenbart att dessa myndigheter är skyldiga att iaktta de grundläggande rättigheter som åtnjuter skydd i Europeiska unionen. Normerna och nivån för skyddet – enligt unionsrätten – är således väl etablerade och kan prövas av domstolen. När rådet grundar sig på deras beslut, finns det normalt sett skäl att presumera att dessa beslut har fattats i överensstämmelse med tillämpliga grundläggande rättigheter, i synnerhet rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd. Denna presumtion är emellertid inte absolut. I yttrande 2/13 slog domstolen fast att principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna innebär, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, anser att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och, särskilt, de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten.(60) Med andra ord innebär denna princip ett ömsesidigt förtroende, men inte ett blint ömsesidigt förtroende, vad som än händer.

63.      Detsamma måste gälla i det här aktuella sammanhanget. Om rådet anser att det finns bevis för att det finns en verklig risk för att ett beslut av en behörig myndighet inte har fattats med iakttagande av dessa rättigheter i ett visst fall, får det inte grunda sig på det beslutet för att anta restriktiva åtgärder enligt gemensam ståndpunkt 2001/931, utan ytterligare bedömning. Som jag formulerade det i mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran: ”… Eftersom rådets egna beslut om frysning av penningmedel måste antas med iakttagande av sådana rättigheter, om de ska tåla en eventuell prövning vid Europeiska unionens domstolar, anser jag att rådet måste försäkra sig om att så är fallet innan det antar sitt beslut”.(61) Under andra (mer normala) omständigheter kan rådet presumera att de relevanta grundläggande rättigheterna iakttas och det kan därmed grunda sig på det beslutet för att föra in en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3.

64.      Härav följer att vad beträffar beslut av en behörig myndighet i en medlemsstat, kan det vara tillräckligt för rådet att i sin motivering beskriva det beslut som det grundade sig på och förklara varför det är ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 andra stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931. Genom den motiveringen uppmärksammas den berörda personen eller gruppen på att rådet presumerade att tillämpliga grundläggande rättigheter iakttogs och att det inte förelåg några sådana exceptionella omständigheter som innebar att rådet inte kunde stödja sig på den presumtionen. Om rådet hade haft bevis för att det förelåg en verklig risk för att den grundläggande rättigheten inte hade iakttagits, skulle det behövt visa att det hade försäkrat sig om att grundläggande rättigheter iakttagits och klargöra detta i motiveringen.

65.      Annorlunda förhåller det sig om rådet beslutar sig för att stödja sig på ett beslut av en behörig myndighet i ett tredjeland. Sådana myndigheter handlar inte inom samma ramar som medlemsstaterna när det gäller skydd av grundläggande rättigheter, även om deras rättsliga skydd av grundläggande rättigheter kan vara minst lika starkt som det som garanteras i unionsrätten. Rådet självt godtar att det måste försäkra sig om att ett beslut av en myndighet i ett tredjeland har fattats under sådana omständigheter att grundläggande rättigheter getts ett skydd som åtminstone motsvarar det som gäller enligt unionsrätten (och som gäller för motsvarande beslut av myndigheter i medlemsstater).

66.      Förutom en allmän presumtion om att tredjeländer uppfyller sina skyldigheter enligt internationell rätt (vilket kan innefatta åtaganden rörande mänskliga rättigheter), finns det ingen grund för att anta att en viss nivå för skyddet av grundläggande rättigheter garanteras i ett tredjeland och att skyddet är ”minst lika starkt” som i Europeiska unionen. Även om de bestämmelser i internationell rätt (bland annat i Europakonventionen) som är bindande för ett tredjeland kan ge vägledning, måste även den nationella lagstiftningen beaktas. Det ankommer på rådet att kontrollera om skyddsnivån för grundläggande rättigheter åtminstone motsvarar den som gäller enligt unionsrätten och om det finns bevis som tyder på att beslutet i fråga kanske inte har fattats med iakttagande av den relevanta och tillämpliga skyddsnivån.

67.      Enligt min uppfattning innebär detta att rådet är skyldigt att undersöka i) vilka bestämmelser i den nationella rätten i ett tredjeland som är tillämpliga på beslutet i fråga (däribland bestämmelser i den internationella rätt som utgör en del av den nationella rätten), ii) vilka skyddsnormer och vilken skyddsnivå som föreskrivs i dessa bestämmelser (vilket innefattar om myndigheter eller domstolar kan pröva beslutet och att rätten till en effektiv domstolsprövning därmed säkerställs) samt huruvida de motsvarar det skydd som garanteras i unionsrätten, och iii) huruvida det finns bevis som tyder på att beslutet i fråga kanske inte har fattats med iakttagande av den relevanta och tillämpliga skyddsnivån. Till skillnad från tribunalen ser jag emellertid inget behov av att rådet systematiskt kontrollerar om tredjelandet i praktiken underlåter att tillämpa sin lagstiftning för skydd av rätten till försvar och till ett effektivt domstolsskydd. Det är varken nödvändigt eller tillräckligt för att avgöra huruvida det är motiverat att rådet i ett enskilt fall stödjer sig på ett visst beslut av en behörig myndighet.

68.      Inte heller delar jag rådets farhågor om att det finns en risk för inblandning i det politiska systemet i ett tredjeland och dess antydan att sådana risker skulle kunna undvikas om rådet tilläts att lämna synpunkter på det landets rättssystem i samband med efterföljande domstolsförfaranden; i synnerhet i dess inlagor som omfattas av det andra stycket i artikel 20 i domstolens stadga.(62) Enligt min uppfattning begränsar sig domstolens bedömning till att kontrollera om lagarna i ett tredjeland är likvärdiga med unionslagstiftningen samt vilka garantier som finns att tillgå i ett visst fall. Syftet är inte att kontrollera att ett tredjeland följer bindande bestämmelser i internationell rätt eller nationella lagar i andra länder. Vidare tillkännages de överväganden som kan leda till att rådet stödjer sig på beslut av en myndighet i ett tredjeland för den berörda personen eller gruppen endast om rådet finner att det föreligger likvärdighet. Om resultatet av den bedömningen är negativt, kan det leda till att rådet inte stödjer sig på beslutet av myndigheten i det tredjelandet och att ingen del av rådets bedömning tillkännages för den berörda personen eller gruppen, eller offentliggörs.

69.      Av samma skäl finns det ingen grund för att enbart tillkännage motiveringen i inlagor som ges in i förfaranden vid tribunalen. Under alla förhållanden innebär motiveringsskyldigheten en motsvarande rätt för den drabbade parten att få en motivering. Den rätten kan inte göras beroende av att parten först angriper rådets förordning vid EU:s domstolar. Denna rätt gör det möjligt för den berörda personen att få kännedom om samtliga omständigheter som ligger till grund för den åtgärd som drabbar honom och därmed att angripa åtgärden, inte tvärtom.(63)

70.      Om den bedömningen är positiv, måste rådet därefter i motiveringen ange sina grunder för att det beslutat att beslutet av den behöriga myndigheten i ett tredjeland hade antagits under iakttagande av ett skydd för grundläggande rättigheter som motsvarar det som enligt unionsrätten gäller för beslut som fattas av myndigheter i medlemsstaterna. Det räcker därför inte att bara föra in en hänvisning till beslutet.

71.      Detta innebär dock inte att rådet i sin motivering måste redovisa hela sin analys och lägga fram en allmän och fullständig utvärdering av ett tredjelands författningsrätt, straffrätt och praxis. Däremot måste rådet tydligt ange varför lagen i tredjelandet, i det aktuella fallet som innefattar ett visst beslut av en behörig myndighet, ger ett likvärdigt skydd för åtminstone rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd och det måste ange rättskällorna för de rättigheter som det har stött sig på.

72.      Rådet förefaller också att som stöd för sin första grund för överklagandet göra åtskillnad mellan det beslut genom vilket det ursprungligen för in en person eller grupp i förteckningen och efterföljande beslut att behålla dem i förteckningen enligt artikel 2.3. Jag ska gå närmare in på den åtskillnaden när jag behandlar den andra grunden. Av de skäl som redovisas i den delen av detta förslag till avgörande,(64) anser jag att när rådet stödjer sig på ett beslut av en behörig myndighet i ett tredjeland när det beslutar att behålla en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3, måste det lämna en tillräcklig motivering till varför det grundar sig på det beslutet.

73.      Jag finner därför inget fel i den tolkning som låg till grund för tribunalens konstaterande att rådet inte tillhandahöll någon bedömning av nivåerna för skyddet av rätten till försvar eller det domstolsskydd som den indiska lagstiftningen ger och att det inte räcker att enbart hänvisa till lagrum eller en regelbunden översyn av Indiens inrikesminister. Den omständigheten att jag anser att tribunalen gjorde fel då den antydde att det finns en allmän skyldighet för rådet att undersöka om ett tredjeland i teorin och i praktiken verkligen tillämpar sin lagstiftning för skydd av rätten till försvar och till ett effektivt domstolsskydd påverkar inte den slutsatsen.

74.      Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden för överklagandet

 Inledning

75.      Rådets andra grund för överklagandet rör främst de grunder på vilka rådet får besluta att behålla en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3 och kravet på att ange dessa grunder i motiveringen. Denna grund för överklagandet bygger främst på tre argument: i) Tribunalen antog felaktigt att rådet regelbundet måste ange nya skäl för varför den berörda parten ska fortsätta att omfattas av restriktiva åtgärder. ii) Tribunalen slog felaktigt fast att rådet inte får stödja sig på allmänt tillgängliga uppgifter som inte har förts in i ett beslut av en behörig myndighet. iii) Tribunalen beslutade felaktigt att ogiltigförklara det angripna beslutet på den grunden att rådet inte fick stödja sig på allmänt tillgängliga uppgifter.

76.      Jag ska behandla vart och ett av argumenten för sig.

 Måste rådet regelbundet ange nya skäl för varför en grupp ska fortsätta att omfattas av restriktiva åtgärder?

77.      Jag anser i likhet med rådet att, när rådet beslutar att en person eller grupp ska kvarstå i förteckningen enligt artikel 2.3 är det inte alltid skyldigt att ange nya skäl (i betydelsen nya uppgifter som tagits upp i ett beslut av en behörig myndighet eller ett nytt beslut från en sådan myndighet rörande uppgifter som rådet tidigare har stött sig på) för att behålla den parten i förteckningen. Det kan krävas i vissa fall, men inte nödvändigtvis alltid.

78.      Grunden för ett upptagande i förteckningen enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 är att det finns ett beslut från en behörig myndighet ”beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom för sådana handlingar”. Bevisen måste utgöras av exakta uppgifter eller fakta.

79.      Det ursprungliga upptagandet i förteckningen bygger således på beslut rörande tidigare uppgifter. Syftet med hänvisningen till ett nationellt beslut är att ”… säkerställa att rådets beslut fattas på grundval av faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för att rådet ska ha fog för att anta att det föreligger en fara för att den berörda personen, om restriktiva åtgärder inte vidtas, fortsätter att vara inblandad i terroristverksamhet”.(65) Dess funktion är att ”… säkerställa att det föreligger bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier på att den berörda personen är inblandad i terroristhandlingar, vilka den nationella myndigheten anser vara trovärdiga”.(66) För ett ursprungligt upptagande i förteckningen används dessa beslut således för att bedöma risken för terroristhandlingar eller inblandning i sådana handlingar i framtiden.(67) Det finns inget skäl att frysa tillgångar för (terrorist)handlingar när det inte längre finns någon risk för att sådana handlingar ska inträffa.

80.      På grundval av den bedömningen ankommer det sedan på rådet att fastställa nivån för skyddet mot den risken och att bedöma om en viss person eller grupp uppvisar en sådan risk (möjligen även om de inte har begått några terroristhandlingar på en viss tid).(68) Det motiverar sedan att förebyggande åtgärder används. Bedömningen av risken i ett specifikt fall måste grunda sig på de fakta och uppgifter som finns i besluten av behöriga myndigheter. Med beaktande av det system med två nivåer som gemensam ståndpunkt 2001/931 bygger på, utgör de besluten den enda grunden för att visa att det finns skäl att föra in en person, enhet eller grupp i förteckningen. Rådet måste undersöka huruvida beslutet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 är tillräckligt precist i) för att den berörda personen eller gruppen ska kunna identifieras och ii) för att kunna fastställa ett eventuellt samband (som beskrivs i artikel 1.2 i den gemensamma ståndpunkten) mellan den berörda personen eller gruppen och terroristhandlingar enligt definitionen i artikel 1.3 däri. Rådet måste också beakta tidpunkten för såväl beslutet som de omständigheter som det hänför sig till, för att kunna avgöra om de utgör en befintlig (och eventuellt framtida) risk för terrorism som motiverar att restriktiva åtgärder antas.

81.      Härav följer att även om rådet har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att bedöma risken för terrorism, fastställa skyddsnivån och välja de medel med hjälp av vilka den risken ska hanteras, kan det bara föra in personer, grupper och enheter i förteckningen enligt artikel 2.3 när det finns tillräckliga skäl för att slå fast att dessa personer, grupper och enheter har den anknytning som krävs till terroristhandlingar eller terroristverksamhet. Det utövar således sin befogenhet att göra en skönsmässig bedömning i sin granskning av besluten från behöriga myndigheter och de omständigheter och bevis som de bygger på. I gemensam ståndpunkt 2001/931 föreskrivs emellertid inte att rådet självt har befogenheter att göra utredningar när det fattar det ursprungliga beslutet om upptagande i förteckningen.(69) Följaktligen kan rådet inte fritt välja grunden för att fastställa skälen för upptagande i förteckningen. Grunden måste finnas i beslut från behöriga myndigheter.

82.      I artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 föreskrivs att förteckningen enligt artikel 2.3 ska ses över med jämna mellanrum (minst en gång var sjätte månad). Syftet med denna översyn är att försäkra sig om att det är berättigat att behålla en person eller grupp i förteckningen. Den ger ingen ytterligare vägledning om vad som krävs för att det ska vara berättigat och vad denna bedömning ska bygga på.

83.      Enligt min uppfattning måste grunderna (det vill säga skälen) för att först uppta och sedan behålla en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3 vara desamma: personer, enheter eller grupper får bara behållas i förteckningen om det fortfarande finns en risk för terroristhandlingar och terroristverksamhet och att de är inblandade i dem. Syftet med de två nivåerna i systemet för upptagande i förteckningen är detsamma oberoende av hur länge en person eller grupp har funnits med i förteckningen. Med andra ord kan en person eller grupp som har upptagits i förteckningen efter ett ursprungligt upptagande inte presumeras uppfylla skälen för upptagande fram till dess att den begär att få bli avförd från förteckningen och åberopar bevis eller nya faktiska omständigheter som stöd för begäran.

84.      I stället har rådet en övervakande funktion. Det ankommer på rådet att vid dess översyn undersöka om det fortfarande finns skäl, grundade på omständigheter och bevis, för att behålla en person eller enhet i förteckningen. I domen Al-Aqsa slog domstolen fast att vid prövningen av huruvida en person eller grupp ska behållas i förteckningen, är den avgörande frågan ”… huruvida de faktiska omständigheterna, sedan denna persons namn upptogs i nämnda förteckning eller sedan den senaste översynen, har förändrats så att det inte längre finns fog för slutsatsen att denna person är inblandad i terroristverksamhet”.(70) Vad som spelar roll är således om det har tillkommit nya omständigheter eller bevis eller om behöriga nationella myndigheter har ändrat sin bedömning av den partens inblandning i (finansiering av) terrorism.(71) På ett annat ställe i den domen hänvisade domstolen till frågan huruvida det förelåg tecken på ”att de faktiska omständigheterna eller de nationella myndigheternas bedömning av desamma har förändrats vad rör frågan huruvida Al-Aqsa varit inblandad i finansiering av terroristverksamhet”.(72)

85.      Jag uppfattade de punkterna i domen Al-Aqsa så att de var särskilt inriktade på vad som kan få rådet att stryka en person eller grupp från förteckningen enligt artikel 2.3. En behörig myndighet kan således mot bakgrund av nya omständigheter och ny bevisning, besluta att en person eller grupp inte längre är inblandad i finansiering av terrorism. Alternativt kan rådet självt upptäcka omständigheter som får det att ompröva sitt tidigare beslut och eventuellt stryka en person eller grupp från förteckningen enligt artikel 2.3.

86.      I förevarande fall är den fråga som aktualiseras genom den andra grunden för överklagandet huruvida rådet måste visa (och i motiveringen ange) nya skäl för att behålla en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3. Det kan enligt min uppfattning å ena sidan inte finnas en enda fast bestämmelse som enbart ger rådet rätt att behålla en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3 när det finns beslut av behöriga myndigheter som fattats eller kommit till rådets kännedom efter det ursprungliga eller föregående upptagandet i förteckningen. Å andra sidan är det eller de inledande beslut som lagts till grund för det ursprungliga upptagandet i förteckningen inte alltid tillräckligt.

87.      Huruvida ett nytt beslut av en behörig myndighet krävs eller inte, och därför behöver anges i motiveringen, beror på en rad olika faktorer.

88.      Om rådet fattar ett beslut enligt artikel 1.6 utan att stödja sig på ett nytt beslut av en behörig myndighet, måste det försäkra sig om att det beslut av en behörig myndighet som det tidigare lagt till grund för antingen det ursprungliga beslutet eller ett efterföljande beslut om att behålla en person eller en grupp i förteckningen enligt artikel 2.3, fortfarande utgör en tillräcklig grund för att visa att det finns skäl för att göra det. På grundval av de omständigheter och den bevisning som låg till grund för det tidigare beslutet eller de tidigare besluten av den behöriga myndigheten (även om de besluten senare upphävts av skäl som inte hänger samman med de omständigheter och den bevisning som styrkte inblandning i terroristhandlingar eller terroristverksamhet(73)), måste rådet visa att de omständigheter eller den bevisning som den behöriga myndighetens (ursprungliga eller tidigare) beslut byggde på, fortfarande motiverar dess bedömning att den berörda personen eller gruppen uppvisar en risk för terrorism och att förebyggande åtgärder därför är motiverade. Enkelt uttryckt måste det fortfarande finnas en risk och därmed ett behov av förebyggande åtgärder.

89.      Eftersom beslut av behöriga myndigheter måste röra omständigheter som föregick dessa beslut, följer det att ju längre tid som gått mellan omständigheterna och de besluten, å ena sidan, och det nya beslutet att behålla en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3, å andra sidan, desto starkare är rådets skyldighet att omsorgsfullt kontrollera om dess slutsats fortfarande kan baseras på det beslutet och de omständigheter som ligger till grund för det vid tidpunkten för dess översyn.(74) Om beslutet av den behöriga myndigheten har förnyats eller förlängts, måste rådet kontrollera på vilken grund det har skett. Härav följer därför att rådets analys inte kan vara helt identisk med den som det gjorde när det fattade ett tidigare beslut enligt artikel 1.6 på grundval av samma beslut av en behörig myndighet. Det är åtminstone nödvändigt att beakta att det har gått en viss tid. Detta måste också återspeglas i motiveringen.

90.      Om den person eller grupp som berörs har lagt fram uppgifter för rådet som svar på antingen det föregående beslutet om upptagande i förteckningen eller motiveringen rörande nästa beslut om upptagande i förteckningen, måste rådet även beakta dessa uppgifter(75) och förklara i motiveringen till det nya beslutet om upptagande i förteckningen varför dessa uppgifter inte ändrade dess bedömning.

91.      Om ett nytt relevant beslut av en behörig myndighet finns att tillgå och är känt för rådet, måste rådet kontrollera på vilka omständigheter och på vilken bevisning som det beslutet byggde och huruvida det kan användas för att visa att det fortfarande finns skäl för att behålla en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3. I det avseendet skiljer sig rådets skyldigheter (bland annat rörande dess motivering) åt beroende på om det nationella beslutet enbart förnyar eller förlänger det tidigare beslutet av den behöriga myndigheten som rådet tidigare grundat sig på eller om det är ett helt nytt beslut, eventuellt av en annan behörig myndighet (eventuellt i en annan medlemsstat) som bygger på andra omständigheter och annan bevisning.

92.      Jag har redan förklarat på vilka villkor jag anser att personer eller grupper får föras in i förteckningen enligt artikel 2.3 på grundval av ett beslut av en behörig myndighet i ett tredjeland.(76) Min uppfattning är densamma när det gäller beslut enligt artikel 1.6. Om tidigare beslut om upptagande i förteckningen redan grundat sig på sådana beslut från tredjeländer och rådet tidigare visat att de villkoren är uppfyllda, anser jag inte att rådet måste redovisa alla dessa omständigheter och bevis igen i den nya motiveringen när det fortsätter att stödja sig på de besluten. Rådet måste däremot förklara i) varför dessa beslut, vid tidpunkten för beslutet huruvida en person eller grupp ska behållas i förteckningen enligt artikel 2.3, fortfarande visar att det finns skäl att behålla den personen eller gruppen i förteckningen och ii) varför rådet fortfarande anser att de besluten antogs på grundval av en nivå på skyddet för grundläggande rättigheter som minst motsvarar den som enligt unionsrätten gäller för beslut som fattas av myndigheter i medlemsstaterna. När rådet stöder sig på ett nytt beslut från samma tredjeland, beror den omfattning i vilken rådet åter måste ange relevanta omständigheter och bevisning på hur det nya beslutet förhåller sig till det tidigare beslutet. Under alla förhållanden måste rådet dock visa att de villkor på vilka personer eller grupper får föras in i förteckningen enligt artikel 2.3 på grundval av ett sådant beslut, fortfarande är uppfyllda.

93.      I förevarande fall förefaller det visserligen som om tribunalen (i punkterna 175–177 i den överklagade domen) krävde att rådet skulle lägga fram senare nationella beslut och hänvisa till skälen för de besluten, utan att först undersöka huruvida rådet hade visat att det fortfarande förelåg skäl för att behålla LTTE i förteckningen enligt artikel 2.3 på grundval av de befintliga beslut av behöriga myndigheter som rådet tidigare hade stött sig på.

94.      När de punkterna jämförs med punkt 196 i den överklagade domen, blir det emellertid uppenbart att tribunalen även fann att rådet bara hade hänvisat till de ursprungliga besluten av behöriga myndigheter och utan vidare hade angett att de fortfarande gällde och att vad beträffar de särskilda handlingar som det identifierade (vilka hade utförts efter de besluten), stödde sig rådet inte på beslut av behöriga myndigheter. Under dessa omständigheter måste de eventuella beslut av behöriga myndigheter som rådet stödde sig på uppenbarligen vara andra och senare än de ursprungliga beslut som rådet hänvisat till. Tribunalen godtog att senare beslut nämndes med avseende på genomförandeförordning nr 790/2014, men fann att rådet inte hade visat hur de besluten prövade och fastställde de särskilda handlingar som rådet hänvisade till. I punkt 204 i den överklagade domen, klargjorde tribunalen ytterligare att rådet inte kunde behålla en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3 på grundval av nya terroristhandlingar utan att dessa handlingar har blivit föremål för prövning och beslut av en behörig myndighet.

95.      Mot denna bakgrund anser jag att tribunalen hade fog för att slå fast att eftersom det inte fanns något nytt eller annat beslut av en behörig myndighet rörande den förteckning över terroristhandlingar som rådet hade hänvisat till och som utgjorde en tillräcklig grund för att hävda att det fanns skäl för att uppta LTTE i förteckningen, var rådet förhindrat att stödja sig på en förteckning över terroristhandlingar som påstås ha begåtts av den organisationen utan att dessa omständigheter framgår av beslut av behöriga myndigheter.

 Får rådet stödja sig på öppna informationskällor då det beslutar att behålla en grupp i förteckningen enligt artikel 2.3?

96.      Det följer av min slutsats att rådet då det beslutade att behålla LTTE i förteckningen enligt artikel 2.3, var förhindrat att stödja sig på en förteckning över terroristhandlingar som påstods ha begåtts av LTTE utan att dessa omständigheter framgår av beslut av behöriga myndigheter, att rådet i princip inte (heller) får stödja sig på uppgifter om nya handlingar som offentliggjorts som grund för att visa att det finns skäl att behålla en person, enhet eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3.

97.      Rådets andra argument till stöd för den andra grunden för överklagandet väcker frågan huruvida undantag får göras från den principen. Får rådet när det beslutar att behålla en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3, trots det stödja sig på skäl som bygger på omständigheter och bevis som det funnit någon annanstans än i beslut av behöriga myndigheter?

98.      Jag anser att så inte är fallet.

99.      En väsentlig aspekt av det system med två nivåer som ligger till grund för gemensam ståndpunkt 2001/931, är att rådet självt inte får ta fram uppgifter som sedan kan ligga till grund för att underkasta en person eller grupp EU:s förebyggande åtgärder. Rådet har heller inte de befogenheter att göra utredningar som krävs för detta.(77) Det kan bara föra in en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3 om det framgår av handlingarna i ärendet att ett beslut har fattats av en nationell domstol, eller, på vissa villkor, av en myndighet. Det kravet finns för att säkerställa att en person eller grupp bara kan föras in i förteckningen om det finns faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag.(78) Förutsättningen är å ena sidan att beslut av sådana myndigheter, i enlighet med nationell rätt, slår fast eller prövar och bekräftar att det finns bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier på att en person eller grupp är inblandad i terroristhandlingar eller terroristverksamhet. Å andra sidan åtnjuter den berörda personen eller gruppen den grundläggande rätten till försvar och till en effektiv domstolsprövning med avseende på de besluten.

100. Som jag ser det är det resonemanget lika relevant för beslutet att behålla en person eller en grupp i förteckningen enligt artikel 2.3. Det måste finnas faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Om rådet självt hade tillåtits hitta bevis eller indicier på (tidigare eller framtida) inblandning i terroristhandlingar och terroristverksamhet som enligt rådet omfattades av artikel 1.2 och 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, skulle det innebära en skillnad i behandling mellan å ena sidan personer eller grupper som behålls i förteckningen enligt artikel 2.3 på grundval av beslut av behöriga myndigheter och å andra sidan personer eller grupper som behålls i förteckningen på grundval av faktiska omständigheter som rådet på eget initiativ har funnit (även om rådet också i någon mån stödde sig på beslut av behöriga myndigheter). Den sistnämnda kategorin skulle ha sämre möjligheter att försvara sig och åtnjuta ett mindre effektivt domstolsskydd beträffande faktiska omständigheter som rådet har funnit. De kan bara vända sig till unionsdomstolarna för att angripa de konstateranden av de faktiska omständigheterna som rådet har gjort. Enligt systemet med två nivåer är det däremot i princip möjligt att angripa dessa konstateranden både på nationell nivå (avseende beslutet av den behöriga myndigheten) och på EU-nivå (avseende rådets beslut om upptagande i förteckningen). Om rådet direkt skulle stödja sig på sådana uppgifter och fakta riskerar den berörda personen eller gruppen att nekas den grundläggande rätten till prövning vid en nationell domstol av ett beslut som går personen eller gruppen emot (medan de däremot skulle ha den möjligheten om ett beslut från en behörig myndighet fanns att tillgå). Det skulle snarare enbart ankomma på unionsdomstolarna att göra den prövningen. Rådet kan således inte föra in en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3 på grund av att det rapporteras i pressen att ”han gjorde det” eller att ”han sa att han gjorde det”. Ett sådant beslut kan inte uppfylla villkoren i gemensam ståndpunkt 2001/931 och är inte heller förenligt med rättsstatsprincipen.

101. Det kan invändas att det är alltför formalistiskt och strängt att hävda att rådet inte får stödja sig på anklagelser som är lätt tillgängliga för allmänheten. Jag anser att den invändningen inte kan godtas.

102. Det bör erinras om att konsekvenserna av ett upptagande i förteckningen är mycket allvarliga. Penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser spärras. Med ”spärrande av penningmedel, andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser” avses ”… förhindrande av varje flyttning, överföring, förändring, användning eller hantering av tillgångar på ett sätt som skulle leda till en förändring av volym, belopp, belägenhet, ägandeförhållanden, innehav, art, bestämmelse eller annan förändring som skulle göra det möjligt att utnyttja tillgångarna, inbegripet aktieförvaltning”.(79) För en person, enhet eller grupp som namnges i förteckningen enligt artikel 2.3, avbryts det normala ekonomiska livet. Det förefaller inte orimligt att hävda att när konsekvenserna är sådana, måste de förfaranden som tillämpas vara rigorösa och iaktta grundläggande rättigheter till försvar och till ett effektivt domstolsskydd.

104. Det är förstås oundvikligt att rådet i normalfallet inhämtar information rörande personers eller gruppers (eventuella) inblandning i terroristhandlingar och terroristverksamhet. Källan till den informationen kan vara offentlig eller privat. Skyldigheten att samarbeta lojalt, på vilken systemet med två nivåer som fastställs i gemensam ståndpunkt 2001/931 bygger, kräver att rådet informerar medlemsstaterna om uppgifter och bevis som den får kännedom om och som det anser kan vara relevanta för behöriga myndigheter. Gemensam ståndpunkt 2001/931 innehåller visserligen inte i sig något krav på att medlemsstater när de får sådan information från rådet, omgående måste vidta de åtgärder som krävs för att få till stånd ett nytt formellt beslut av en behörig myndighet rörande de faktiska omständigheter och personer som omfattas av den information som rådet har tillhandahållit dem. Samma skyldighet att samarbeta lojalt – som jag ser det – tvingar dock medlemsstaterna att reagera på ett lämpligt sätt på en begäran från rådet om en bedömning av den tillhandahållna informationen. När rådet gör sin översyn var sjätte månad måste det självklart i sådana fall avsätta tillräckligt med tid för att efterfråga och erhålla ett svar från medlemsstaten eller medlemsstaterna i fråga rörande den information som den eller de har tillhandahållit. Det förefaller vara ett acceptabelt pris att betala för att säkerställa den grundläggande rätten till försvar och till ett effektivt domstolsskydd.

105. Om rådet skulle få stödja sig på skäl som bygger på omständigheter och bevis som det funnit på annat håll än i beslut av behöriga myndigheter, hyser jag också vissa tvivel om hur en sådan process skulle fungera i praktiken.

106. Låt oss anta att rådet har tillgång till material från en tillförlitlig eller ursprunglig källa (offentlig eller annan) som utger sig för att innehålla eller återge ett uttalande av den berörda personen eller gruppen med innebörden att den erkänner (tidigare eller kommande) inblandning i terroristhandlingar eller terroristverksamhet som rådet anser omfattas av artikel 1.2 och 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. På sin höjd skulle rådet kunna dra den preliminära slutsatsen att det, på grundval av det materialet, hade tillräckligt underlag för att besluta att det fortfarande fanns skäl att behålla den gruppen eller personen i förteckningen enligt artikel 2.3 (oavsett eventuella relevanta beslut från behöriga myndigheter). Rådet skulle då behöva föra in de uppgifterna och bevisen i den motivering som den lämnade till den berörda parten innan den antog ett efterföljande beslut i den mening som avses i artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.(80) Är det i praktiken troligt att den parten uttryckligen skulle godta de omständigheter som rådet lägger den till last? Detta skulle emellertid vara den enda grunden på vilken rådet med giltig verkan antingen i) kan stödja sig på de omständigheterna om det inte finns något (tidigare eller nytt) beslut av en behörig myndighet eller ii) kombinera de omständigheterna med ett tidigare beslut av en behörig myndighet som det redan har grundat sig på. Jag måste erkänna att jag ställer mig något skeptisk till att den berörda personen eller gruppen skulle ha något intresse av att förse rådet med en sådan passande uttrycklig bekräftelse.

107. Jag kan därför inte godta en regel som innebär att rådet får stödja sig på ”omständigheter” som är kända för allmänheten och bevis därför i artiklar i pressen eller som har hämtats från internet, för att behålla en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3. Att en omständighet är av offentlig karaktär eller att den bevisning som hänger samman med den är allmänt tillgänglig är inte i sig en tillräcklig grund för att godta ett undantag från den allmänna regeln att rådet måste stödja sig på beslut av behöriga myndigheter. Avslutningsvis vill jag betona att min ståndpunkt bara gäller beslut genom vilka rådet behåller en person eller grupp i förteckningen enligt artikel 2.3. Rådet är inte underkastat samma begränsningar vid ett beslut om att stryka en person eller grupp från den förteckningen.

108. Jag anser därför att inte heller det andra argumentet till stöd för den andra grunden för överklagandet kan godtas.

 Var tribunalen berättigad att ogiltigförklara de angripna åtgärderna?

109. Genom sitt avslutande argument till stöd för den andra grunden, har rådet i huvudsak gjort gällande att, om det inte fick stödja sig på öppet källmaterial, borde slutsatsen ha blivit att det inte skett någon förändring i den faktiska situationen och att den därför kunde behålla LTTE i förteckningen. Om detta stämmer, innebär det att tribunalen inte borde ha ogiltigförklarat de angripna förordningarna på grund av bland annat dess vägran att tillåta att rådet stödde sig på öppet källmaterial.

110. Jag håller inte med om det.

111. För det första ogiltigförklarade tribunalen de angripna förordningarna i den del de berör LTTE, på grund av att rådet åsidosatte både artikel 1 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och motiveringsskyldigheten.

112. För det andra godtar jag inte logiken bakom rådets argument att eftersom ingen hänsyn kan tas till senare handlingar som dokumenterats i pressen, så blir konsekvensen att det inte skett någon förändring i den faktiska situationen och att LTTE således kan behållas i förteckningen enligt artikel 2.3. Jag har redan förklarat varför jag anser att det inte finns något fog för att anta att det finns skäl att behålla en person eller grupp i förteckningen om inte den faktiska situationen har ändrats på att sådant sätt att det finns (positiva) skäl till att stryka personen eller gruppen från den förteckningen. I takt med att tiden går ändras den faktiska situationen nödvändigtvis. Även om det inte finns något annat eller nyare beslut av en behörig myndighet (som omfattar andra faktiska omständigheter), måste rådet ändå pröva huruvida det på grundval av omständigheterna och bevisningen i det beslut som det tidigare stött sig på, fortfarande finns en risk för inblandning i terroristhandlingar och således skäl för upptagande i förteckningen. Det innebär också att rådet i förevarande fall var tvunget att förklara varför 2001 års UK Proscription Order fortsatte att utgöra en tillräcklig grund för dess beslut och att tribunalen borde ha prövat det argumentet. Tribunalens slutsatser beträffande 2001 års UK Proscription Order är föremålet för rådets tredje grund för överklagandet.

 Slutsats

113. Följaktligen anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

 Den tredje grunden för överklagandet

114. Rådets tredje grund för överklagandet är att tribunalen felaktigt bedömde att upptagandet av LTTE på förteckningen inte kunde ske på grundval av 2001 års UK Proscription Order. Vid tribunalen hade rådet gjort gällande att 2001 års UK Proscription Order var tillräckligt i sig.

115. Rådets första argument här är att tribunalen redan i tidigare fall hade godtagit att 2001 års UK Proscription Order var ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.(81) Det stämmer (och det förefaller inte ha ifrågasatts) och i punkt 120 i den överklagade domen stödde sig tribunalen uttryckligen på denna rättspraxis då den godtog att 2001 års UK Proscription Order var ett beslut av en behörig myndighet. Punkterna 205 och 206 i den överklagade domen, vilka rådet stöder sig på då det anför sitt argument, handlar i själva verket om tribunalens ståndpunkt rörande rådets hänvisning till handlingar, som skäl för dess beslut att behålla LTTE i förteckningen enligt artikel 2.3, som inte hade varit föremål för ett beslut av en behörig myndighet.

116. Rådets andra argument är att tribunalen, i punkterna 206–208 i den överklagade domen, felaktigt drog slutsatsen att rådet inte fick stödja sig på 2001 års UK Proscription Order utan att ha tillgång till de omständigheter och avgöranden som det beslutet vilade på. Som jag ser det drog tribunalen inte någon sådan slutsats. I de angivna punkterna behandlade tribunalen ett argument från rådet och kommissionen där de tog upp varför skälen i de angripna förordningarna inte rör särskilda beslut av behöriga myndigheter där de prövade och fastställde de handlingar som rådet stödde sig på i början av dess motivering (det vill säga, som tribunalen formulerade det, ett antal våldsdåd som rådet hade fått kännedom om via press och internet och som det tillskrev LTTE). Institutionerna gjorde gällande att LTTE kunde och borde ha angripit de restriktiva åtgärderna på nationell nivå. Tribunalen godtog inte de argumenten på grund av att i) när rådet använder terroristhandlingar som en faktisk grund för sitt eget beslut, ska rådet, i skälen till sitt beslut, ange i vilka beslut av behöriga nationella myndigheter det konkret har prövats och fastställts att terroristhandlingar föreligger;(82) ii) de argumenten bekräftade att rådet i själva verket hade låtit sina beslut vila på upplysningar som det hade hämtat från press och internet;(83) och (iii) de argumenten gav intryck av att de nationella beslut som lagts till grund för rådets beslut, då berörd part inte har bestritt dem, kan ha fattats utan grund i en konkret terrorhandling.(84) Till skillnad från vad rådet har gjort gällande, finns det ingenting i de punkterna (och i synnerhet inte i punkt 206) som ger intryck av att tribunalen krävde att rådet skulle ha tillgång till alla uppgifter som låg till grund för Home Secretarys beslut när LTTE förbjöds.

117. Det är även mot den bakgrunden som rådets argument om huruvida en part som LTTE är skyldig att väcka talan vid nationella domstolar måste ses. De argumenten saknar emellertid betydelse för rådets tredje grund för överklagandet, vilken i korthet rör tribunalens underlåtenhet att slå fast att de angripna förordningarna trots allt var giltiga eftersom de grundade sig på 2001 års UK Proscription Order.

118. Det framgår underförstått av rådets tredje grund för överklagandet att tribunalen, efter det att den godtagit LTTE:s första grund endast såvitt avsåg de indiska myndigheterna och förkastat rådets möjligheter att stödja sig på handlingar som inte hade varit föremål för beslut av behöriga myndigheter, likväl borde ha slagit fast att 2001 års UK Proscription Order utgjorde en tillräcklig grund för de angripna förordningarna. Följden hade då blivit att brister rörande de andra skälen inte hade kunnat motivera en ogiltigförklaring av de förordningarna.

119. Tribunalens slutsatser beträffande de beslut av nationella myndigheter som det hänvisades till i de angripna förordningarna (således bland annat 2001 års UK Proscription Order) syftar i huvudsak till att besvara frågan huruvida de omständigheter som rådet lade LTTE till last i det första och det andra skälet i de angripna förordningarna – vilka enligt tribunalen utgjorde den faktiska motiveringen och hade spelat en avgörande roll vid rådets bedömning(85) – var föremål för de besluten. Det kunde de självfallet inte vara, eftersom besluten fattades innan de handlingar som lades LTTE till last begicks.(86)

120. Trots att tribunalen godtog att rådet i skälen till genomförandeförordningarna nr 83/2011–125/2014 hade hänvisat till de ursprungliga nationella besluten (bland annat 2001 års UK Proscription Order), fann den att rådet enbart hade angett att de besluten fortfarande gällde.(87)

121. Tribunalen drog inte några uttryckliga slutsatser av den omständigheten. Trots att rådet felaktigt har hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning då den slog fast att 2001 års UK Proscription Order inte var, eller hade upphört att vara, ett giltigt beslut av en behörig myndighet, är det således mindre uppenbart huruvida tribunalen i själva verket underlät att ta upp frågan (som den uppenbart hade att ta ställning till, på grund av LTTE:s argument till stöd för dess fjärde, femte och sjätte grund, i förening med den andra grunden) huruvida rådet baserade de angripna förordningarna inte bara på beslut av behöriga myndigheter utan även på en förteckning över handlingar som rådet direkt tillskrev LTTE.(88)

122. Överklagandet kan eventuellt lämnas utan bifall såvitt avser den tredje grunden av det skälet att, eftersom tribunalen ogiltigförklarade de angripna förordningarna, måste den underförstått ha dragit slutsatsen att oaktat det indiska beslutet och de olika handlingar som följde efter antagandet av det ursprungliga beslutet och som rådet tillskrev LTTE utan hänvisning till beslut av behöriga myndigheter, kunde 2001 års UK Proscription Order inte utgöra en självständig och tillräcklig grund för de angripna förordningarna.

123. Enligt min uppfattning vore emellertid en sådan tolkning av den överklagade domen alltför vid. Jag håller med rådet om att tribunalen borde, när den fann att vissa av de skäl som anförts inte kunde motivera beslutet att behålla LTTE i förteckningen och att det därför skulle ogiltigförklaras, uttryckligen ha granskat de övriga skälen och prövat huruvida något av dem i sig var tillräckligt som grund för beslutet.(89) Endast om de andra skälen inte var tillräckligt precisa och konkreta för att ligga till grund för ett upptagande i förteckningen, kunde de angripna förordningarna ogiltigförklaras. Tribunalen gjorde emellertid inte någon sådan prövning. Tribunalens resonemang inskränkte sig i huvudsak till ett konstaterande avseende de faktiska omständigheterna, nämligen att rådet enbart hade hänvisat till de tidigare nationella besluten och angett att de fortfarande gällde. Av det skälet bör överklagandet vinna bifall såvitt avser den tredje grunden och tribunalens avgörande upphävas.

124. Lyckligtvis är förevarande mål färdigt för avgörande i den mening som avses i andra meningen i första stycket i artikel 61 i domstolens stadga, vilket innebär att domstolen själv slutligt kan avgöra det. I anslutning till den femte och den sjätte grunden, gjorde LTTE gällande att skälen för de angripna förordningarna var ofullständiga. Det medförde att LTTE inte kunde försvara sig på ett verksamt sätt och att domstolen inte kunde pröva förordningarna.

125. Jag har på andra ställen i detta förslag förklarat varför jag anser att tribunalen hade rätt när den drog slutsatsen att rådet, då det beslutade att behålla LTTE i förteckningen enligt artikel 2.3, (i sin motivering) inte kunde stödja sig på i) beslut som fattats av myndigheter i tredjeländer utan att ange skälen till att rådet funnit att de besluten hade antagits på grundval av en nivå på skyddet för grundläggande rättigheter som minst motsvarade den som enligt unionsrätten gäller för beslut som fattas av myndigheter i medlemsstaterna och ii) flera nya handlingar som inte hade prövats och slagits fast i beslut av behöriga myndigheter. Då återstår frågan huruvida det var tillräckligt för rådet att i skälen till de angripna förordningarna ange antingen att de ursprungliga besluten av de behöriga myndigheterna, i synnerhet 2001 års UK Proscription Order, fortfarande gällde, eller att ett beslut av en behörig myndighet hade fattats.

126. Av de skäl som jag tidigare har redovisat,(90) anser jag att detta inte var tillräckligt. Jag drar därför slutsatsen att de angripna åtgärderna ska ogiltigförklaras på den grunden. Mot bakgrund av detta behöver domstolen inte pröva de övriga grunder som LLTE åberopade i första instans.

 Förslag till avgörande

127. Mot bakgrund av ovan anförda överväganden anser jag att domstolen ska

–        bifalla Europeiska unionens råds överklagande,

–        upphäva den dom som tribunalen meddelade i de förenade målen T‑208/11 och T‑508/11,

–        ogiltigförklara rådets genomförandeförordningar (EU) nr 83/2011 av den 31 januari 2011, nr 687/2011 av den 18 juli 2011, nr 1375/2011 av den 22 december 2011, nr 542/2012 av den 25 juni 2012, nr 1169/2012 av den 10 december 2012, nr 714/2013 av den 25 juli 2013, nr 125/2014 av den 10 februari 2014 och nr 790/2014 av den 22 juli 2014 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordningarna (EU) nr 610/2010, 83/2011, 687/2011, 1375/2011, 542/2012, 1169/2012, 714/2013 och 125/2014 i de delar som avsåg Liberation Tigers of Tamil Eelam,

–        i enlighet med artiklarna 138.3 och 184.1 i domstolens rättegångsregler, förplikta rådet att bära sina rättegångskostnader och ersätta två tredjedelar av Liberation Tigers of Tamil Eelams rättegångskostnader i detta mål om överklagande,

–        i enlighet med artiklarna 138.3 och 184.1 i domstolens rättegångsregler, förplikta Liberation Tigers of Tamil Eelam att bära sina återstående rättegångskostnader i detta mål om överklagande,

–        i enlighet med artiklarna 138.1 och 184.1 i domstolens rättegångsregler, förplikta rådet att bära sina och Liberation Tigers of Tamil Eelams rättegångskostnader i första instans, och

–        i enlighet med artiklarna 140.1 och 184.1 i domstolens rättegångsregler, förplikta Frankrikes, Nederländernas och Förenade kungarikets regeringar och Europeiska kommissionen att bära sina rättegångskostnader.

1      Originalspråk: engelska

2      Dom av den 16 oktober 2014 i målet LTTE/rådet (T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885)..

3      Se punkt 15 nedan.

4      Rådets gemensamma ståndpunkt av den 27 december 2001 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93), i ändrad lydelse. Se skäl 2.

5      Punkt 1 a och c i säkerhetsrådets resolution 1373 (2001).

6      Se punkt 6 nedan.

7      Med terroristhandling avses en av de avsiktliga handlingar som anges i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och som på grund av sin art eller sitt sammanhang allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation och som definieras som ett brott enligt nationell lagstiftning och begås i syfte att i) injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, ii) otillbörligen tvinga offentliga organ eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling, eller iii) allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation. Se vidare mål C‑158/14 A m.fl. i vilket jag ska föredra mitt förslag till avgörande den 29 september 2016.

8      Rådets förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 70), i ändrad lydelse.

9      Rådets gemensamma ståndpunkt av den 29 maj 2006 om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2006/231/Gusp (EUT L 144, 2006, s. 25).

10      Rådets beslut av den 29 maj 2006 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2005/930/EG (EUT L 144, 2006, s. 21). Se artikel 1 och punkt 2.17 i den nya förteckning som infördes genom den förordningen.

11      Se punkt 16 nedan.

12      Det vill säga talan i mål T‑208/11.

13      Rådets genomförandeförordning av den 31 januari 2011 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 och genomförandeförordning nr 610/2010 (EUT L 28, 2011, s. 14).

14      Det vill säga talan i mål T‑508/11.

15      Rådets genomförandeförordning av den 18 juli 2011 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordningarna (EU) nr 610/2010 och (EU) nr 83/2011 (EUT L 188, 2011, s. 2).

16      Rådets genomförandeförordning nr 1375/2011 av den 22 december 2011 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 687/2011 (EU) (EUT L 343, 2011, s. 10).

17      Rådets genomförandeförordning nr 542/2012 av den 25 juni 2012 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 1375/2011 (EUT L 165, 2012, s. 12).

18      Rådets genomförandeförordning nr 1169/2012 av den 10 december 2012 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 542/2012 (EUT L 337, 2012, s. 2).

19      Rådets genomförandeförordning nr 714/2013 av den 25 juli 2013 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 1169/2012 (EUT L 201, 2013, s. 10).

20      Rådets genomförandeförordning nr 125/2014 av den 10 februari 2014 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 714/2013 (EUT L 40, 2014, s. 9).

21      Rådets genomförandeförordning nr 790/2014 av den 22 juli 2014 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 125/2014 (EUT L 217, 2014, s. 1).

22      Punkterna 104 och 110 i den överklagade domen.

23      I punkterna 105 och 106 i den överklagade domen, hänvisade tribunalen till domstolens dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa (C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711 (nedan kallad domen Al-Aqsa), punkterna 66–77), och till dess egna domar av den 9 september 2010, Al-Aqsa/rådet (T‑348/07, EU:T:2010:373, punkt 88), och av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet (T‑256/07, EU:T:2008:461 (nedan kallad tribunalens dom PMOI), punkterna 144 och 145).

24      Punkt 107 i den överklagade domen.

25      Punkt 113 i den överklagade domen.

26      Punkterna 126–136 i den överklagade domen.

27      Punkterna 131–140 i den överklagade domen. Tribunalen hänvisade till dom av den 30 september 2009, Sison/rådet (T‑341/07, EU:T:2009:372, punkterna 93 och 95).

28      Punkt 141 i den överklagade domen.

29      Punkt 152 i den överklagade domen.

30      Punkt 155 i den överklagade domen.

31      Punkterna 157–165 i den överklagade domen.

32      Som beskrivs i punkterna 167–172 i den överklagade domen.

33      Punkt 186 i den överklagade domen.

34      Punkterna 187–195 i den överklagade domen.

35      Punkt 196 i den överklagade domen.

36      I synnerhet punkterna 199–201 i den överklagade domen.

37      Punkterna 197 och 198 i den överklagade domen.

38      Punkterna 203 och 204 i den överklagade domen.

39      Punkterna 204 och 208 i den överklagade domen.

40      Punkterna 209–214 i den överklagade domen.

41      Punkterna 215 och 216 i den överklagade domen.

42      Punkterna 217 och 218 i den överklagade domen.

43      Se punkt 50 nedan.

44      Punkt 225 i den överklagade domen.

45      Kommissionen tog i sitt skriftliga yttrande bara upp den andra och den tredje grunden. Den angav att den helt instämde i rådets ståndpunkt rörande den första grunden.

46      Tribunalens dom PMOI, punkt 144.

47      Se exempelvis dom av den 21 december 2011 i målet Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran (C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 72).

48      Dom av den 1 mars 2016 i målet National Iranian Oil Company/rådet (C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 55).

49      Dom av den 28 november 2013 i målet rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft (C‑348/12 P, EU:C:2013:776 (nedan kallad domen Kala Naft), punkt 72 och där angiven rättspraxis).

50      Se exempelvis dom av den 15 november 2012 rådet/Bamba (C‑417/11 P, EU:C:2012:718 (nedan kallad domen rådet/Bamba), punkterna 49 och 50 och där angiven rättspraxis). Om syftet med domstolens prövning, se dom av den 18 juli 2013 kommissionen m.fl./Kadi (C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518 (nedan kallad domen Kadi II), punkt 119 och där angiven rättspraxis).

51      Se allmänt domen Kadi II, punkt 100 och där angiven rättspraxis. Se även domen rådet/Bamba, punkt 49 och där angiven rättspraxis.

52      Se exempelvis domen rådet/Bamba, punkt 60 och där angiven rättspraxis.

53      Se exempelvis domen rådet/Bamba, punkt 52.

54      Se domen Kadi II, punkt 116 och där angiven rättspraxis.

55      Se exempelvis domen rådet/Bamba, punkt 53 och där angiven rättspraxis.

56      Se även mitt förslag till avgörande i målet Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran (C‑27/09 P, EU:C:2011:482, punkterrna 198–201 och 207).

57      Se även mitt förslag till avgörande i målet Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran (C‑27/09 P, EU:C:2011:482, punkt 136).

58      Se allmänt domen Kadi II, punkt 116 och där angiven rättspraxis, domen rådet/Bamba, punkt 52, och domen Al-Aqsa, punkt 142.

59      Se exempelvis domen rådet/Bamba, punkt 60 och där angiven rättspraxis.

60      Förfarande för yttrande 2/13 av den 18 december 2014 (EU:C:2014:2454, punkt 191 och där angiven rättspraxis). Beträffande vilka sådana exceptionella omständigheter kan vara, se dom av den 5 april 2016 Aranyosi(C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 88–104).

61      Se mitt förslag till avgörande i målet Frankrike/People’s Mojahedin Organization if Iran (C‑27/09 P, EU:C:2011:482, punkt 202).

62      Där föreskrivs följande: ”Det skriftliga förfarandet ska innebära att parterna och de unionsinstitutioner vilkas beslut är föremål för tvist delges ansökningar, inlagor, svaromål samt förklaringar och eventuella bemötanden samt alla handlingar och dokument som åberopas eller bestyrkta kopior av dessa.”

63      Se exempelvis domen Kadi II, punkt 100 och där angiven rättspraxis.

64      Se särskilt punkterna 86–96 nedan.

65      Domen Al-Aqsa, punkt 81. Se även punkt 68.

66      Domen Al-Aqsa, punkt 104.

67      Se även tribunalens dom PMOI, punkt 110.

68      Tribunalens dom PMOI, punkt 112. Härav följer också att avsaknaden av ett beslut av en behörig myndighet inte kan motiveras med argumentet att på grund av att en person eller grupp (redan) har förts in i förteckningen enligt artikel 2.3, är det mindre sannolikt att den personen eller gruppen kommer att begå terroristhandlingar och därför bli föremål för beslut av behöriga myndigheter.

69      Domen Al-Aqsa, punkt 69.

70      Domen Al-Aqsa, punkt 82.

71      Domen Al-Aqsa, punkt 83.

72      Domen Al-Aqsa, punkt 111; se även punkt 90.

73      Så var fallet i domen Al-Aqsa, punkterna 83–90.

74      Beträffande en annan typ av sanktion, se analogt domen Kadi II, punkt 156.

75      Se även mitt förslag till avgörande i målet Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran (C‑27/09 P, EU:C:2011:482, punkt 89).

76      Se punkterna 60–73 ovan.

77      Domen Al-Aqsa, punkt 69.

78      Domen Al-Aqsa, punkt 68.

79      Artikel 1.2 i förordning nr 2580/2001.

80      Domen Kadi II, punkt 113 och där angiven rättspraxis.

81      I synnerhet tribunalens dom PMOI, punkt 144.

82      Punkt 206 i den överklagade domen.

83      Punkt 207 i den överklagade domen.

84      Punkt 208 i den överklagade domen.

85      Punkt 202 i den överklagade domen.

86      Punkt 195 i den överklagade domen.

87      Punkt 196 i den överklagade domen.

88      Se punkt 155 i den överklagade domen.

89      Domen Kala Naft, punkt 72 och där angiven rättspraxis.

90      Se punkterna 77–91 ovan.