DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 8 juni 2017 (*)
”Överklagande – Gemenskapens växtförädlarrätt – Ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt – Äppelsorten ’Gala Schnitzer’ – Teknisk provning – Riktlinjer som fastställts av förvaltningsrådet vid Gemenskapens växtsortsmyndighet (CPVO) – Förordning (EG) nr 1239/95 – Artikel 23.1 – Växtsortsmyndighetens ordförandes befogenheter – Ett särskiljande kännetecken har lagts till efter den tekniska provningen – Kännetecknets stabilitet över två odlingscykler”
I mål C‑625/15 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 23 november 2015,
Schniga GmbH, Bolzano (Italien), företrätt av R. Kunze och G. Würtenberger, Rechtsanwälte,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Gemenskapens växtsortsmyndighet (CPVO), företrädd av M. Ekvad och F. Mattina, båda i egenskap av ombud,
svarande i första instans,
Brookfield New Zealand Ltd, Havelbock North (Nya Zeeland),
Elaris SNC, Angers (Frankrike),
företrädda av M. Eller, avvocato,
intervenienter i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.L. da Cruz Vilaça samt domarna M. Berger, A. Borg Barthet, E. Levits (referent) och F. Biltgen,
generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,
justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 november 2016,
och efter att den 18 januari 2017 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Schniga GmbH (nedan kallat Schniga)har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 10 september 2015, Schniga/växtsortsmyndigheten – Brookfield New Zealand och Elaris (Gala Schnitzer) (T‑91/14 och T‑92/14, ej publicerad, EU:T:2015:624) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Schnigas överklagande av två beslut som hade fattats den 20 september 2013 av överklagandenämnden vid växtsortsmyndigheten angående beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt för äppelsorten Gala Schnitzer (ärendena A 003/2007 och A 004/2007) (nedan kallade de omtvistade besluten).
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
2 Enligt artikel 6 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 196) (nedan kallad grundförordningen) ska gemenskapens växtförädlarrätt beviljas för sorter som är särskiljbara, enhetliga, stabila och nya.
3 Enligt artikel 7.1 i grundförordningen ska en sort anses vara särskiljbar om den beträffande uttrycken av kännetecken som är resultatet av en given genotyp eller kombination av genotyper tydligt skiljer sig från alla andra sorter vars existens är allmänt känd på ansökningsdagen.
4 Kriterierna för vad som ska anses som enhetligt, stabilt och nytt definieras i artiklarna 8, 9 och 10 i förordningen.
5 I artikel 50.1 f i grundförordningen anges att en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt ska innehålla en teknisk beskrivning av sorten.
6 Frågan huruvida kriterierna om särskiljbarhet, enhetlighet och stabilitet (nedan kallade DUS-kriterierna) är uppfyllda i ett enskilt fall prövas i samband med en teknisk provning som genomförs i enlighet med artiklarna 55 och 56 i grundförordningen.
7 Artikel 55.1 i grundförordningen har följande lydelse:
”Om [växtsortsmyndigheten] efter en prövning enligt artiklarna 53 och 54 inte har upptäckt några hinder för beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt skall den se till att en teknisk provning för att fastställa om [DUS-kriterierna] uppfylls utförs av den eller de behöriga myndigheterna i minst en av de medlemsstater som av [växtsortsmyndighetens förvaltningsråd] har fått ansvaret för tekniska provningar av sorter av den berörda arten, nedan kallade ʼprovningsmyndigheter’.”
8 Enligt artikel 56.2 i grundförordningen ska de tekniska provningarna genomföras i enlighet med de riktlinjer för provning som utfärdats av växtsortsmyndighetens förvaltningsråd (nedan kallat förvaltningsrådet) och de instruktioner som lämnats av växtsortsmyndigheten. I dessa riktlinjer beskrivs bland annat vilket växtmaterial som krävs för den tekniska provningen, hur provningar ska genomföras, vilka metoder som ska användas, vilka yttranden som ska ges in och hur sammanförandet av de sorter som ingår i en provning ska gå till. Beskrivningen omfattar även den tabell över kännetecken som ska undersökas. I samband med den tekniska provningen odlas plantorna av den sökta växtsorten samtidigt som de referenssorter som växtsortsmyndigheten och det centrum för sortprovning som har valts ut anser är mest näraliggande, på grundval av den tekniska beskrivning som ingår i ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt.
9 I artikel 59.3 a i grundförordningen anges följande:
”Invändningar [mot beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt] får endast grunda sig på följande påståenden:
a) Att villkoren i artikel 7–11 inte uppfylls.
…”
10 Artikel 72 i grundförordningen har följande lydelse:
”Överklagandenämnden skall fatta beslut om överklagandet på grundval av den undersökning som utförs enligt artikel 71. Överklagandenämnden får utöva alla befogenheter som ligger inom [växtsortsmyndighetens] kompetensområde, eller hänskjuta frågan till den behöriga enheten inom [växtsortsmyndigheten] för vidare handläggning. Denna skall i den mån de faktiska omständigheterna är oförändrade vara bunden av överklagandenämndens beslutsskäl.”
11 I artikel 19.2 c i kommissionens förordning (EG) nr 1239/95 av den 31 maj 1995 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2100/94 i fråga om förfaranden inför Gemenskapens växtsortsmyndighet (EGT L 121, 1995, s. 37) (nedan kallad tillämpningsförordningen) anges att en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt bland annat ska innehålla en beskrivning av de karakteristiska kännetecken hos sorten som enligt sökandens uppfattning är särskilt utmärkande i förhållande till andra sorter, varvid dessa andra sorter kan namnges som referenssorter vid provning.
12 I artikel 22 i tillämpningsförordningen, med rubriken ”Beslut om riktlinjer för provningen” föreskrivs följande:
”1. Förvaltningsrådet ska fatta beslut om riktlinjerna för provningen efter förslag från växtsortsmyndighetens ordförande. Tidpunkten och de berörda sorterna enligt beslutet skall offentliggöras i den officiella tidskrift som anges i artikel 87.
2. I frånvaro av ett beslut från förvaltningsrådet om riktlinjer för provningen kan växtsortsmyndighetens ordförande fatta ett tillfälligt beslut i ärendet. Det tillfälliga beslutet ska upphöra att gälla samma dag som ett beslut fattas av förvaltningsrådet. Om det tillfälliga beslut som har fattats av växtsortsmyndighetens ordförande avviker från förvaltningsrådets beslut, skall den tekniska provning som har påbörjats innan förvaltningsrådets beslut inte påverkas. Förvaltningsrådet får besluta på annat sätt om omständigheterna kräver detta.”
13 I artikel 23 i förordningen, som har rubriken ”Bemyndigande för växtsortsmyndighetens ordförande”, föreskrivs följande:
”1. Om förvaltningsrådet fattar ett beslut om riktlinjer för provningen, ska det föreskriva om befogenhet för växtsortsmyndighetens ordförande att lägga till ytterligare karakteristiska kännetecken och deras uttryck med avseende på en sort.
2. Om växtsortsmyndighetens ordförande utnyttjar den befogenhet som anges i punkt 1, skall artikel 22.2 gälla i tillämpliga delar.”
14 I växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 av den 27 mars 2003 om bedömningar avseende särskiljbarhet, enhetlighet och stabilitet (Äpple) (nedan kallat växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1) fastställs riktlinjer för den tekniska provningen av äppelsorterna av arten Malus Mill. Innan det protokollet antogs fanns det inte några sådana riktlinjer eller allmänna anvisningar, i den mening som avses i grundförordningen, rörande dessa sorter. Enligt fast praxis rörande tekniska provningar bedömde växtsortsmyndigheten DUS-kriterierna för sorterna på grundval av de allmänna riktlinjer och metoder som tillämpades av Internationella unionen för skydd av växtförädlingsprodukter (nedan kallad UPOV), en mellanstatlig organisation som bildades genom den internationella konventionen om skydd för växtförädlingsprodukter, antagen i Paris (Frankrike) den 2 december 1961 (nedan kallad UPOV-konventionen).
15 Enligt punkt III.3 i växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 ska ”de kännetecken som nämns i bilaga I användas vid prövning av DUS-kriterierna och vid utarbetandet av beskrivningarna”.
16 I punkt III.5 i växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 anges att ”provningstidens minimilängd (självständiga växtcykler) normalt sett ska motsvara minst två tillfredsställande fruktskördar”. I punkt IV i protokollet anges även att ”de sökta växtsorterna kan uppfylla DUS-kriterierna efter två fruktbildningsperioder, men i vissa fall kan det krävas tre fruktbildningsperioder”.
17 I punkt III.6 i växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 anges följande:
”[E]n sökande får, antingen i det tekniska frågeformuläret eller medan provningen pågår, göra gällande att en sökt växtsort har ett kännetecken som kan användas för att särskilja den. Om detta görs gällande och om tillförlitliga uppgifter tillhandahålls för att styrka det, kan en provning genomföras, under förutsättning att det går att utarbeta ett tekniskt godtagbart provningsförfarande. Dessutom ska särskilda provningar genomföras, i samråd med växtsortsmyndighetens ordförande, när det inte är sannolikt att särskiljningsförmågan kommer att kunna styrkas enbart med hjälp av de kännetecken som räknas upp i protokollet”.
Internationell rätt
18 UPOV, som Europeiska gemenskapen anslöt sig till den 29 juli 2005, har antagit ett antal i protokoll intagna riktlinjer som är relevanta för det nu aktuella målet.
19 Det rör sig för det första om riktlinjerna TG/14/8 för bedömningen av särskiljbarhet, enhetlighet och stabilitet, av den 20 oktober 1995, vilka fastställdes av UPOV för äppelsorterna av arten Malus Mill (nedan kallat UPOV-protokoll TG/14/8).
20 Det rör sig för det andra om UPOV-dokument TG/1/3, som har titeln ”Allmän introduktion till bedömningen av växtförädlingsprodukters särskiljbarhet, enhetlighet och stabilitet, och till harmoniseringen av beskrivningarna av dessa”, vilket upprättades av UPOV den 19 april 2002 (nedan kallat UPOV-protokoll TG/1/3). Detta protokoll ligger till grund för alla UPOV:s riktlinjer rörande bedömningen av DUS-kriterierna (nedan kallad DUS-bedömningen).
21 I punkt 1.3 i UPOV-protokoll TG/1/3 anges att ”[d]e enda bindande förpliktelserna för [UPOV:s] medlemmar är de som anges i själva UPOV-konventionen, och detta dokument får inte tolkas på ett sådant sätt att det inte överensstämmer med den relevanta akten för den berörda [UPOV-medlemmen]”. I protokollet anges att syftet med det är ”att fastställa de principer som tillämpas vid DUS-bedömningen”. Vidare anges att ”bedömningen av växtförädlingsprodukter kan harmoniseras i samtliga [UPOV-medlemmar]”.
22 I punkt 4.2.3 i UPOV-protokoll TG/1/3 anges att ”[d]e kännetecken som ingår i riktlinjerna för individuell bedömning … inte nödvändigtvis [är] uttömmande, och om det anses användbart och de ovan angivna villkoren är uppfyllda, får ytterligare kännetecken beaktas.”
23 Punkt 5.3.3.1.1. i UPOV-protokoll TG/1/3 har följande lydelse:
”Ett sätt att försäkra sig om att en skillnad i ett kännetecken som observerats i ett odlingsförsök är tillräckligt reproducerbar är att undersöka kännetecknet vid minst två oberoende tillfällen. Detta kan uppnås för både ettåriga och fleråriga sorter genom observationer vid planteringar under två olika cykler eller, beträffande andra fleråriga sorter, genom observationer vid två olika årstider på grundval av en enda plantering. Vägledning om möjligheten att använda andra tillvägagångssätt, som till exempel att genomföra försök i två olika miljöer under samma år, ges i dokumentet TGP/9, ʼBedömning av särskiljbarhet’.”
24 I punkt 6.2 i UPOV-protokoll TG/1/3 anges följande:
”[B]land de relevanta kännetecknen för en växtsort ingår åtminstone alla de kännetecken som används som grund för DUS-bedömningen eller som ingår i den beskrivning av växtsorten som utarbetats vid den tidpunkt då den växtsorten beviljades skydd. Således kan alla uppenbara kännetecken anses vara relevanta, oberoende av om de återfinns i riktlinjerna för bedömningen eller inte.”
25 Punkt 7.2 i UPOV-protokoll TG/1/3 har följande lydelse:
”Bland de relevanta eller viktigaste egenskaperna för en växtsort ingår åtminstone alla de egenskaper som används för DUS-bedömningen eller som ingår i den beskrivning av växtsorten som utarbetats vid den tidpunkt då den växtsorten beviljades skydd. Således får samtliga uppenbara egenskaper beaktas, oberoende av om de återfinns i riktlinjerna för bedömningen eller inte.”
26 Slutligen kan det konstateras att nya riktlinjer för bedömningen av särskiljbarhet, enhetlighet och stabilitet vad beträffar äppelsorter antogs av UPOV i dokumentet UPOV TG/14/9 den 6 april 2005 (nedan kallat UPOV-protokoll TG/14/9). Den känneteckenstabell som finns intagen i UPOV-protokoll TG/14/9 omfattar kännetecken nr 40, med rubriken ”Frukt: strimmornas bredd”, vilket inte fanns med i den känneteckenstabell som utgjorde bilaga till UPOV-protokoll TG/14/8.
Bakgrund till tvisten
27 Tribunalen har sammanfattat bakgrunden till tvisten på följande sätt i punkterna 22–43 i den överklagade domen:
”22 Konsortium Südtiroler Baumschuler, vars rättigheter sedermera har övergått till [Schniga], ingav den 18 januari 1999 en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt till växtsortsmyndigheten med stöd av [grundförordningen]. Ansökan registrerades med nummer 1999/0033. Den sort som avsågs med ansökan var äppelsorten av arten Malus Mill med namnet Gala Schnitzer (nedan kallad den sökta växtsorten).
23 [I] februari 1999 gav växtsortsmyndigheten provningscentrumet Bundessortenamt (Federala växtsortsmyndigheten, nedan kallad BSA), Wurzen (Tyskland), i uppdrag att utföra den tekniska provningen av den sökta växtsorten, i enlighet med artikel 55.1 i [grundförordningen]. Vid provningen användes sorten Baigent (nedan kallad referenssorten) som jämförelsesort, på grund av dess likhet med den sökta växtsorten.
24 Det visade sig, [under år] 2001, att det växtmaterial som Schniga lämnat in för den tekniska provningen bar på virus. Den tekniska provningen avbröts därför, för att sedan återupptas våren 2002, efter det att Schniga fått tillstånd av växtsortsmyndigheten att lämna in nytt friskt material av den sökta sorten. Provningen fortsatte under åren 2003 och 2004 ….
25 I en skrivelse till växtsortsmyndigheten av den 18 januari 2005 angav BSA följande:
’Den 13 januari 2005 skickade vi en preliminär rapport över DUS-bedömningen av den [sökta] växtsorten på [växtsortsmyndighetens] vägnar. Vi anser att den sökta sorten skiljer sig från [referenssorten] på grundval av ett kännetecken som, för närvarande, inte förekommer i [växtsortsmyndighetens protokoll] TP/14/1: ʼBlomma: färgsättning på ståndarsträngens bas (efter det att ståndarknapparna har öppnat sig)’ ….
… Bevis har getts in till stöd för att denna egenskap är tillräckligt enhetlig och reproducerbar samt uppvisar tillräcklig variation mellan sorterna, vilket således innebär att kravet på särskiljbarhet kan anses vara uppfyllt.
I detta sammanhang kan det konstateras att det i samband med översynen av [UPOV-protokoll TG/14/9] föreslogs att det aktuella kännetecknet skulle tas med i protokollet. Detta förslag godtogs dock inte, av det skälet att man ville få ned antalet kännetecken till ett rimligt antal.
Vår avsikt fick stöd och vi blev rekommenderade att tillsammans med den preliminära rapporten skicka en begäran om att få använda det aktuella kännetecknet som nytt kännetecken, i enlighet med [växtsortsmyndighetens protokoll] TP/14/1, punkt [III.3].’
26 En kompletterande preliminär rapport översändes av växtsortsmyndigheten till Schniga den 7 februari 2005, med anmärkningen ”inga särskilda kommentarer”.
27 Den 19 december 2005 skickade BSA sin slutrapport om den tekniska provningen till växtsortsmyndigheten och Schniga (nedan kallad slutrapporten över provningen), i vilken BSA slog fast att den sökta sorten var enhetlig, stabil och skiljde sig från referenssorten, på grundval av kännetecknet ʼFrukt: strimmornas bredd’.
28 I punkt 9 i slutrapporten över provningen, under rubriken ʼDatum och/eller nummer för dokumentet med riktlinjer för den nationella provningen’, angavs ʼ2003–03–27 Växtsortsmyndigheten TP/14/1’.
29 Det framgår av punkterna 16 och 17 i slutrapporten över provningen, i vilka jämförelsen mellan den sökta sorten och referenssorten behandlas, att den sökta sorten har breda strimmor (not 7), medan referenssorten har smala till medelbreda strimmor (not 4), och att denna bedömning grundas på prövningen av ett ytterligare kännetecken, nämligen ʼFrukt: strimmornas bredd’, som motsvarar kännetecken nr 40 i UPOV-protokoll TG/14/9 av den 6 april 2005 (nedan kallat det omtvistade ytterligare kännetecknet). Växtsortsmyndigheten har i det avseendet påpekat att det omtvistade ytterligare kännetecknet inte fanns med vare sig i [växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1] eller i [UPOV-protokoll TG/14/8] …
30 Genom skrivelse av den 24 januari 2006 underrättade växtsortsmyndigheten BSA om att felaktiga riktlinjer hade angetts i slutrapporten över provningen och att det inte var växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 (antaget i mars 2003), utan i stället UPOV-protokoll TG/14/8 (antaget år 1995), som skulle använts som grund för rapporten, eftersom det var det sistnämnda protokollet som var i kraft vid tidpunkten för beslutet att låta göra en provning av den sökta växtsorten i januari 1999.
31 Den 9 februari 2006 skickade BSA en ändrad version av slutrapporten över provningen till växtsortsmyndigheten. Punkt 17 i den ändrade versionen hade följande lydelse:
ʼVäxtsorten har provats i enlighet med [UPOV-protokoll TG/14/8]. Beskrivningen av växtsorten har gjorts på grundval av känneteckenstabellen i växtsortsmyndighetens [protokoll] TP/14/1 av den 27 mars 2003, vilket trädde i kraft under provningsperioden. Detta innebär att den [sökta] växtsorten kan ingå i referenssamlingen för växtsorter med senare prioritet. Sorten är särskiljbar, stabil och enhetlig i den mening som avses i de två [protokollen].’
32 Intervenienterna Brookfield New Zealand Ltd och Elaris SNC, varav den ena innehar en licens för växtförädlarrätten avseende växtsorten Baigent och den andra innehar denna växtförädlarrätt, lämnade den 5 maj 2006 in invändningar till växtsortsmyndigheten mot beviljande av växtförädlarrätt avseende sorten Gala Schnitzer, i enlighet med artikel 59 i [grundförordningen]. Invändningarna grundade sig på den tidigare beviljade växtförädlarrätten avseende referenssorten.
33 De grunder som gjordes gällande till stöd för invändningarna var för det första den grund som avses i artikel 61.1 b i [grundförordningen], eftersom Schnigas underlåtenhet att iaktta de krav som växtsortsmyndigheten ställt upp vad gäller inlämning av material till den tekniska provningen borde ha föranlett myndigheten att avslå ansökan om växtförädlarrätt, och för det andra den grund som avses i artikel 7 i [grundförordningen], eftersom den sökta sorten inte skiljer sig från referenssorten.
34 Genom beslut av den 14 december 2006, med rättelse av den 5 februari 2007, godkände växtsortsmyndighetens ordförande att det omtvistade ytterligare kännetecknet användes för att särskilja den sökta sorten från referenssorten. I det beslutet nämndes däremot inte det ytterligare kännetecknet ʼantocyaninfärgning i ståndarsträngens bas’, vilket också angavs i slutrapporten över provningen. Beslutet är uttryckligen grundat på artikel 23 i [tillämpningsförordningen].
35 Den kommitté vid växtsortsmyndigheten som är behörig att pröva invändningar mot beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt beslutade den 26 februari 2007 dels att bevilja växtförädlarrätt för den sökta växtsorten (nedan kallat beslutet att bevilja växtförädlarrätt), dels att avslå invändningarna (nedan kallat besluten att avslå invändningarna). Som skäl för nämnda beslut angav kommittén bland annat att det ’av tekniska skäl’ var motiverat att beakta det omtvistade ytterligare kännetecknet, trots att det inte nämndes i de protokoll som var i kraft vid tidpunkten för ansökan om växtförädlarrätt.
36 Den 11 april 2007 gav intervenienterna, med stöd av artiklarna 67–72 i [grundförordningen], var och en för sig in ett överklagande till växtsortsmyndighetens överklagandenämnd [(nedan kallad överklagandenämnden)] mot beslutet att bevilja växtförädlarrätt respektive besluten att avslå invändningarna.
37 Genom beslut av den 21 november 2007 i de förenade ärendena A 003/2007 och A 004/2007 biföll överklagandenämnden båda överklagandena och upphävde beslutet att bevilja växtförädlarrätt respektive besluten att avslå invändningarna samt avslog ansökan om beviljande av växtförädlarrätt. Överklagandenämnden prövade endast den första av de två grunder som nämns i punkt 33 ovan ….
38 Schniga överklagade överklagandenämndens beslut av den 21 november 2007 till tribunalen, som genom dom av den 13 december 2010, Schniga/växtsortsmyndigheten – Elaris och Brookfield New Zealand (Gala Schnitzer) (T‑135/08, … EU:T:2010:397) ogiltigförklarade det. Domstolen ogillade överklagandet av tribunalens dom genom dom av den 19 december 2012, Brookfield New Zealand och Elaris/växtsortsmyndigheten och Schniga (C‑534/10 P, … EU:C:2012:813).
39 Överklagandenämnden återupptog därefter prövningen av intervenienternas överklaganden, vad gäller den andra grund som nämns i punkt 33 ovan, som avsåg att växtsortsmyndigheten felaktigt hade beviljat växtförädlarrätt till en icke särskiljbar sort. Genom … de [omtvistade] besluten … upphävde överklagandenämnden på nytt beslutet att bevilja växtförädlarrätt respektive besluten att avslå invändningarna samt avslog ansökan om beviljande av växtförädlarrätt.
40 För det första slog överklagandenämnden, med stöd av artikel 56.2 i [grundförordningen] och artiklarna 22 och 23 i [tillämpningsförordningen], fast följande:
– Gällande protokoll och riktlinjer för den tekniska provningen var, vid den i ärendena relevanta tidpunkten, UPOV-protokoll TG/14/8 … och växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 … (punkt 19 i de [omtvistade] besluten).
– I nämnda protokoll nämndes inte det omtvistade ytterligare kännetecknet.
– Schniga hade inte begärt, vare sig i det tekniska frågeformuläret eller under provningsperioden, att det enligt punkt III.6 i växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 skulle tas hänsyn till det omtvistade ytterligare kännetecknet (punkt 21 i de [omtvistade] besluten).
– BSA hade inte nämnt det omtvistade ytterligare kännetecknet i sin skrivelse av den 18 januari 2005 till växtsortsmyndigheten, och BSA hade inte heller gett in någon begäran till växtsortsmyndigheten beträffande detta kännetecken. Växtsortsmyndigheten nämnde det aktuella kännetecknet för första gången i slutrapporten över provningen och därefter i växtsortsmyndighetens ordförandes beslut av den 14 december 2006 om att godkänna användningen av det (punkt 22 i de [omtvistade] besluten).
– Vid sådana förhållanden åsidosatte BSA punkt III.3 i växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1, som var i kraft vid den aktuella tidpunkten, när den vid den tekniska provningen beaktade ett ytterligare kännetecken som inte angavs i nämnda protokoll (punkt 25 i de [omtvistade] besluten).
– Växtsortsmyndighetens ordförandes beslut av den 14 december 2006 om att med retroaktiv verkan godkänna användningen av detta ytterligare kännetecken i samband med den tekniska provningen var förenat med en grundläggande brist, eftersom beslutet fattades drygt tolv månader efter slutrapporten över provningen. Beslutet kan inte anses vara rättfärdigat, särskilt mot bakgrund av artikel 22.2 i [tillämpningsförordningen] (punkt 26 i de [omtvistade] besluten).
41 I punkt 27 i de [omtvistade] besluten) hänvisade överklagandenämnden i det avseendet till sitt beslut av den 8 oktober 2009 i ärende A 010/2008 (JEWEL), där den hade slagit fast att det krävs ett föregående godkännande av växtsortsmyndighetens ordförande för att få använda ett ytterligare kännetecken. Detta krav syftar till att säkerställa rättssäkerheten samt att ansökningar behandlas objektivt och att samtliga berörda parters beteende kan förutses.
42 För det andra slog överklagandenämnden fast, i punkterna 28 och 29 i de [omtvistade] besluten, att det dessutom under alla omständigheter var oriktigt att beakta det omtvistade ytterligare kännetecknet vid den tekniska provningen, eftersom provningen hade ägt rum under en period av endast ett år, det vill säga [år] 2005, vilket BSA hade medgett, medan alla andra kännetecken hade undersökts under två på varandra följande odlingscykler åren 2004 och 2005. Enligt överklagandenämnden stred detta på ett uppenbart sätt mot de protokoll och riktlinjer som var tillämpliga i det aktuella fallet, särskilt UPOV-protokollen TG/1/3 och UPOV TG/14/8, enligt vilka det, vad beträffar äppelsorter, krävs en provning som omfattar åtminstone två odlingscykler för att det ska kunna fastställas huruvida villkoren om enhetlighet och stabilitet är uppfyllda.
43 Överklagandenämnden fann således, i punkterna 30 och 31 i de [omtvistade] besluten, att den sökta sorten inte kunde anses vara särskiljbar i rättslig mening från referenssorten.”
Målen vid tribunalen och den överklagade domen
28 Schniga överklagade de omtvistade besluten genom två överklagandeskrifter som inkom till tribunalens kansli den 10 februari 2014.
29 Till stöd för överklagandena åberopade Schniga en enda grund, som bestod av två delar. Den första delen avsåg att växtsortsmyndigheten – i motsats till vad överklagandenämnden hade funnit – hade rätt att beakta det omtvistade ytterligare kännetecknet vid den tekniska provningen. Den andra delen avsåg att överklagandenämnden gjorde fel när den fann att resultaten av den tekniska undersökningen var behäftade med en brist, eftersom provningen – med avseende på det omtvistade ytterligare kännetecknet – endast hade avsett en enda odlingscykel, i strid med gällande riktlinjer.
30 Tribunalen ogillade överklagandet genom den överklagade domen.
31 I samband med prövningen av den första delen av den enda grunden anförde tribunalen bland annat följande. Handläggningsreglerna i växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 är tillämpliga på ansökan om beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt för den aktuella sorten (punkt 76 i den överklagade domen). Växtsortsmyndighetens protokoll måste anses ha företräde framför UPOV:s protokoll (punkt 80 i den överklagade domen).
32 Växtsortsmyndigheten har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av den tekniska provningen av en sort. Tillämpningsförordningen ger i synnerhet växtsortsmyndighetens ordförande befogenhet att lägga till nya kännetecken och deras uttryck med avseende på en sort när förvaltningsrådet antar riktlinjerna (punkterna 81 och 82 i den överklagade domen). Växtsortsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning begränsas av de protokoll och riktlinjer för provningen som antas av förvaltningsrådet och som är bindande för växtsortsmyndigheten (punkt 83 i den överklagade domen).
33 Växtsortsmyndighetens ordförande har inte befogenhet att tillåta att ett kännetecken som inte anges i växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 beaktas vid den tekniska provningen av en sort (punkt 86 i den överklagade domen). Mot bakgrund av det nyss anförda slog tribunalen fast att talan inte kunde vinna bifall på den första delen av den enda grunden.
34 Tribunalen övergick därefter till att pröva den andra delen av den enda grunden. Den anförde därvid att det första skäl som överklagandenämnden lagt till grund för de omtvistade besluten, nämligen att växtsortsmyndigheten inte haft rätt att beakta det omtvistade ytterligare kännetecknet vid den tekniska provningen av den sökta sorten, inte var rättsstridigt och utgjorde en tillräcklig rättslig grund för besluten. Tribunalen slog således fast att den andra delen av den grund som åberopats av Schniga var verkningslös och därför skulle lämnas utan avseende. Tribunalen påpekade dock att den tekniska provningen hade ägt rum under en period av endast ett år, det vill säga år 2005, vilket på ett uppenbart sätt stred mot växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 och UPOV-protokoll TG/1/3. Den fann därför att Schnigas överklagande under alla omständigheter skulle ogillas.
Parternas yrkanden
35 Schniga har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen, och
– förplikta växtsortsmyndigheten och intervenienterna att ersätta rättegångskostnaderna.
36 Växtsortsmyndigheten har yrkat att domstolen ska
– bifalla överklagandet, och
– besluta att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
37 Brookfield New Zealand och Elaris har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta Schniga att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
Parternas argument
38 Schniga har till stöd för sitt överklagande åberopat en enda grund, som avser att tribunalen i den överklagade domen åsidosatte artiklarna 7 och 56 i grundförordningen, jämförda med artiklarna 22 och 23 i tillämpningsförordningen.
39 Till utveckling av grunden för överklagandet har Schniga gjort gällande en första anmärkning, till vilken växtsortsmyndigheten har anslutit sig. Anmärkningen avser att det var oriktigt av tribunalen att slå fast att protokollen och riktlinjerna i fråga om beviljande av växtförädlarrätt är bindande för växtsortsmyndigheten.
40 Brookfield New Zealand och Elaris anser att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att de handläggningsregler som växtsortsmyndigheten åtagit sig att tillämpa måste anses vara bindande och att de har företräde framför UPOV:s handläggningsregler. Kravet på att handläggningsregler som ett förvaltningsorgan åtar sig att tillämpa är bindande gör sig än mer gällande när organet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.
41 Schniga har även gjort gällande en andra anmärkning, vilken för det första avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 var tillämpligt på en ansökan om beviljande av växtförädlarrätt som getts in före det att protokollet trätt i kraft.
42 Vad beträffar växtsortsmyndighetens ordförandes befogenhet att lägga till ett nytt kännetecken för en sort, har Schniga för det andra anfört att varken bestämmelserna i grundförordningen eller bestämmelserna i tillämpningsförordningen utgör hinder för att ett sådant tillägg görs efter det att den tekniska provningen har genomförts.
43 Enligt artikel 23.1 i tillämpningsförordningen har således växtsortsmyndighetens ordförande befogenhet att beakta samtliga särskiljande kännetecken hos den sökta sorten, även kännetecken som inte nämns i ansökan om beviljande av växtförädlarrätt.
44 Brookfield New Zealand och Elaris har anfört att den tidpunkt som bestämmer ramen för det förfarande som är tillämpligt på en ansökan om beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt inte är när ansökan ges in, utan när den tekniska provningen faktiskt påbörjas. För att rättssäkerheten ska kunna säkerställas kan det vid DUS-bedömningen inte tas hänsyn till särskiljande kännetecken som tillkommit efter den tekniska provningen.
Domstolens bedömning
45 Domstolen börjar med att pröva den andra anmärkning som Schniga gjort gällande till utveckling av den enda grunden för överklagandet. Närmare bestämt ska det göras en prövning av argumentet att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den i punkterna 87–93 i den överklagade domen slog fast att växtsortsmyndighetens ordförande inte hade rätt att lägga till det omtvistade ytterligare kännetecknet för den sökta sorten.
46 För det första ska det erinras om att växtsortsmyndighetens uppgift kännetecknas av att villkoren för bedömningen av ansökningar om gemenskapens växtförädlarrätt är vetenskapligt och tekniskt komplicerade, vilket innebär att myndigheten måste ges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den fullgör sina uppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2012, Brookfield New Zealand och Elaris/växtsortsmyndigheten och Schniga, C‑534/10 P, EU:C:2012:813, punkt 50). Detta stora utrymme för skönsmässig bedömning omfattar bland annat att fastställa huruvida en sort är särskiljbar, i den mening som avses i artikel 7.1 i grundförordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2010, Schräder/växtsortsmyndigheten, C‑38/09 P, EU:C:2010:196, punkt 77).
47 För det andra kan det konstateras att växtsortsmyndigheten i egenskap av unionsorgan är skyldig att iaktta principen om god förvaltningssed, som innebär att myndigheten omsorgsfullt och opartiskt ska pröva samtliga relevanta omständigheter i ett ärende och inhämta samtliga de uppgifter om sak- och rättsförhållandena som behövs för att den ska kunna använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Härtill kommer att myndigheten ska se till att de förfaranden som den genomför fungerar väl och är effektiva (dom av den 19 december 2012, Brookfield New Zealand och Elaris/växtsortsmyndigheten och Schniga, C‑534/10 P, EU:C:2012:813, punkt 51).
48 Det är mot denna bakgrund som domstolen ska pröva huruvida tribunalen gjorde en felaktig tolkning – som Schniga och växtsortsmyndigheten har hävdat – av de bestämmelser i grundförordningen och i tillämpningsförordningen som reglerar vilka befogenheter växtsortsmyndighetens ordförande har.
49 Enligt artikel 56.2 i grundförordningen ska de tekniska provningarna genomföras i enlighet med de riktlinjer för provning som utfärdats av förvaltningsrådet och de instruktioner som lämnats av växtsortsmyndigheten.
50 I det avseendet anges i artikel 22.1 i tillämpningsförordningen att förvaltningsrådet ska fatta beslut om riktlinjerna på förslag av växtsortsmyndighetens ordförande. I artikel 22.2 anges vidare att om förvaltningsrådet inte fattat något beslut om riktlinjerna, kan växtsortsmyndighetens ordförande fatta ett tillfälligt beslut i ärendet.
51 I artikel 23.1 i tillämpningsförordningen anges att om förvaltningsrådet fattar ett beslut om riktlinjerna, ska rådet ge växtsortsmyndighetens ordförande befogenhet att lägga till ytterligare kännetecken och deras uttryck med avseende på en sort.
52 Domstolen gör i denna del följande bedömning. Även om det antas att växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 skulle ha varit tillämpligt i det omtvistade förfarandet, hade växtsortsmyndighetens ordförande under alla omständigheter befogenhet att lägga till ett nytt kännetecken, i det aktuella fallet ”strimmornas bredd”, för den tekniska provningen av den sökta sorten.
53 Det är endast om en sådan tolkning görs av växtsortsmyndighetens ordförandes befogenheter, såsom de följer av bland annat artikel 23 i tillämpningsförordningen, som det är möjligt att beakta den särskilda beskaffenheten av det skyddsvärda objektet och förfarandet för beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt.
54 Som generaladvokaten har anfört i punkt 97 i sitt förslag till avgörande, innehåller bedömningen av en växtsorts kännetecken nämligen alltid en viss osäkerhetsfaktor på grund av själva beskaffenheten av det objekt som den tekniska provningen avser, det vill säga en växtsort, och den tid som krävs för att genomföra en sådan provning.
55 Vid sådana förhållanden kan objektiviteten i förfarandet för beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt endast säkerställas genom den flexibilitet som möjliggörs av att växtsortsmyndighetens ordförande, enligt artikel 23.1 i tillämpningsförordningen, har befogenhet att lägga till nya kännetecken för en sort. Detta innebär att en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt inte kan avslås enbart av det skälet att ett kännetecken hos en sökt sort, vilket har konstaterats föreligga vid den tekniska provningen och är avgörande för att kunna bedöma sortens särskiljbarhet i förhållande till andra sorter, inte har nämnts i det av sökanden ifyllda tekniska frågeformuläret och inte heller anges i tillämpliga riktlinjer och protokoll.
56 I det avseendet ska det erinras om att växtsortsmyndighetens stora utrymme för skönsmässig bedömning innebär att myndigheten, om den finner det nödvändigt, får ta hänsyn till omständigheter och bevisning som åberopas eller ges in i ett sent skede av förfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2012, Brookfield New Zealand och Elaris/växtsortsmyndigheten och Schniga, C‑534/10 P, EU:C:2012:813, punkt 50).
57 Växtsortsmyndigheten måste ges en sådan möjlighet särskilt i ett fall som det nu aktuella, där de relevanta uppgifterna för bedömningen av en växtsorts särskiljbarhet framkommer under ett objektivt förfarande, nämligen den tekniska provningen, som begärs av växtsortsmyndigheten och som genomförs av en nationell provningsmyndighet.
58 En sådan tolkning av växtsortsmyndighetens ordförandes befogenheter vinner dessutom stöd av UPOV-protokoll TG/1/3, där det i punkt 4.2.3 särskilt anges att riktlinjerna för provningen inte innehåller en uttömmande förteckning över kännetecken och att andra kännetecken kan läggas till, om detta bedöms vara lämpligt.
59 Härtill kommer att eftersom växtsortsmyndighetens ordförandes befogenheter anges i grundförordningen och tillämpningsförordningen, kan inte växtsortsmyndighetens riktlinjer och protokoll, som beslutats av förvaltningsrådet, anses ha till syfte eller verkan att begränsa dessa befogenheter.
60 Härav följer att det förfarande som föreskrivs i punkt III.6 i växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 och som tribunalen hänvisade till i punkt 93 i den överklagade domen, vilket rör fall där den som gett in en ansökan om beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt har begärt att ett nytt kännetecken ska läggas till, inte kan anses utgöra hinder för att växtsortsmyndighetens ordförande på eget initiativ lägger till ett nytt kännetecken vid den tekniska provningen av en sort.
61 Domstolen övergår nu till att behandla frågan om vid vilken tidpunkt växtsortsmyndighetens ordförande får utöva sin befogenhet enligt artikel 23.1 i tillämpningsförordningen. I det avseendet kan det konstateras att varken bestämmelserna i den förordningen eller bestämmelserna i grundförordningen utgör hinder för att ett nytt kännetecken läggs till efter det att den tekniska provningen avslutats, om ett sådant kännetecken har konstaterats föreligga vid provningen.
62 För det första anges i punkterna 6.2 och 7.2 i UPOV-protokoll TG/1/3, som tribunalen hänvisade till i punkt 77 i den överklagade domen, att de kännetecken som är relevanta vid prövningen av huruvida DUS-kriterierna är uppfyllda ska bestämmas med utgångspunkt i den sortbeskrivning som upprättats ”vid tidpunkten för beviljandet av den sökta växtförädlarrätten”, och inte med utgångspunkt i den sortbeskrivning som upprättats vid tidpunkten för ansökans ingivande.
63 Den tekniska beskrivningen av den sökta sorten, som krävs enligt artikel 50.1 f i grundförordningen och artikel 19.2 c i tillämpningsförordningen, kan därför endast vara vägledande för växtsortsmyndighetens ordförande när denne utövar sin befogenhet enligt artikel 23.1 i grundförordningen.
64 För det andra är en sådan lösning inte oförenlig med rättssäkerhetsprincipen.
65 Faktum är att även om det är tillåtet för en utomstående part, vars skyddade sort har valts ut som referenssort för den tekniska provningen, att framställa invändningar mot beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt, måste dessa invändningar ha till syfte, i enlighet med artikel 59.3 a i grundförordningen, att visa att DUS-kriterierna inte är uppfyllda.
66 Det förhållandet att växtsortsmyndighetens ordförande lägger till ett nytt kännetecken som konstaterats föreligga först vid den tekniska provningen av en sort kan således inte i sig anses utgöra ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen i förhållande till den utomstående part vars skyddade sort har valts ut som referenssort för den tekniska provningen. Denna part kan nämligen inte åberopa berättade förväntningar beträffande omfattningen av provningen och arten av de undersökta särskiljande kännetecknen.
67 Av det ovan anförda följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att artikel 23.1 i tillämpningsförordningen inte ger växtsortsmyndighetens ordförande befogenhet att efter avslutad teknisk provning av en sort lägga till ett nytt kännetecken för den aktuella sorten om detta kännetecken inte har nämnts i det av sökanden ifyllda tekniska frågeformuläret och inte heller anges i tillämpliga riktlinjer och protokoll.
68 Domstolen finner således att det finns stöd för Schnigas argument och att – utan att de övriga anmärkningar som bolaget gjort gällande behöver prövas – den överklagade domen ska upphävas, eftersom tribunalen därigenom fastställde överklagandenämndens upphävande av växtsortsmyndighetens beslut av det skälet att det angivna särskiljande kännetecknet ”strimmornas bredd” hade lagts till av växtsortsmyndighetens ordförande.
Prövning av Schnigas talan vid tribunalen
69 Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra saken, om målet är färdigt för avgörande.
70 I det nu aktuella fallet finner domstolen att målet, i den del det rör Schnigas överklaganden av de omtvistade besluten, är färdigt för avgörande. Domstolen ska således slutligt avgöra saken i denna del.
71 Den omständigheten att tribunalen, i punkterna 103 och 104 i den överklagade domen, endast prövade den andra delen av Schnigas enda grund för fullständighetens skull är i det avseendet inte av avgörande betydelse, eftersom parterna har haft möjlighet att ingående utveckla sina argument i denna del både vid tribunalen och vid domstolen.
72 Mot denna bakgrund finner domstolen inledningsvis att det finns stöd för den första delen av Schnigas enda grund, av de skäl som angetts i punkterna 46–68 ovan.
73 Domstolen övergår därefter till att pröva den andra delen av Schnigas enda grund. I det avseendet kan det konstateras att överklagandenämnden upphävde beslutet att bevilja växtförädlarrätt av det skälet att den tekniska provningen med avseende på det omtvistade ytterligare kännetecknet hade ägt rum under en period av endast ett år, nämligen år 2005, och inte under två på varandra följande odlingscykler.
74 Schniga och växtsortsmyndigheten har gjort gällande att BSA i praktiken själv konstaterade att det omtvistade ytterligare kännetecknet hade undersökts efter år 2005, närmare bestämt under åren 2006 och 2007. Då det var fråga om en brist i förfarandet som kunde avhjälpas, borde överklagandenämnden under alla omständigheter ha återförvisat ärendet till behöriga enheter inom växtsortsmyndigheten för vidtagande av nödvändiga åtgärder.
75 Brookfield New Zealand och Elaris har gjort gällande att Schniga inte vid någon tidpunkt under ärendets handläggning begärde att den konstaterade bristen skulle avhjälpas.
76 Domstolen erinrar i det avseendet om att växtsortsmyndighetens ordförande genom beslutet av 14 december 2006 godkände att det omtvistade ytterligare kännetecknet användes för att fastställa huruvida den sökta sorten var särskiljbar från referenssorten och att växtsortsmyndigheten genom beslutet av den 26 februari 2007 biföll Schnigas ansökan om beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt för den aktuella växtsorten.
77 Det är dock ostridigt att växtsortsmyndigheten, när den antog beslutet att bevilja växtförädlarrätt och beslutet att avslå invändningarna, det vill säga den 26 februari 2007, endast hade tillgång till slutrapporten över provningen, som antogs av BSA den 19 december 2005 och ändrades den 9 februari 2006, i vilken det angavs att nämnda kännetecken hade konstaterats föreligga under 2005 års odlingscykel. Det var först den 8 augusti 2008 som BSA underrättade växtsortsmyndigheten om att kännetecknet hade konstaterats föreligga även under 2006 och 2007 års odlingscykler.
78 Schnigas ansökan om beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt för den aktuella växtsorten bifölls således utan att växtsortsmyndigheten hade tillgång till uppgifter som visade att det omtvistade ytterligare kännetecknet hade undersökts under två odlingscykler, vilket strider både mot växtsortsmyndighetens protokoll TP/14/1 och mot UPOV-protokoll TG/1/3.
79 Som anförts i punkt 46 ovan har växtsortsmyndigheten ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den fullgör sina uppgifter, men detta utrymme ger dock inte myndigheten rätt att bortse från de tekniska bestämmelser som gäller vid genomförandet av tekniska provningar, eftersom den annars skulle åsidosätta sin skyldighet att iaktta god förvaltningssed, omsorg och opartiskhet. Det framgår dessutom av artikel 56.2 i grundförordningen att de tekniska bestämmelserna är bindande även för växtsortsmyndigheten. Där anges nämligen att tekniska provningar ska genomföras i enlighet med dessa bestämmelser.
80 Domstolen finner således att det var rätt av överklagandenämnden att slå fast att växtsortsmyndigheten hade bifallit Schnigas ansökan om beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt på grundval av en oriktig teknisk provning.
81 Härav följer att det saknas stöd för den andra delen av den enda grund som Schniga åberopade vid tribunalen.
82 De omtvistade besluten borde därför fastställas.
83 Domstolen konstaterar dock att enligt artikel 72 i grundförordningen kan överklagandenämnden antingen utöva växtsortsmyndighetens befogenheter eller återförvisa ärendet till den behöriga enheten inom växtsortsmyndigheten för vidare handläggning.
84 Överklagandenämnden har visserligen ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller huruvida den ska pröva ansökan själv eller återförvisa ärendet till den behöriga enheten inom växtsortsmyndigheten. Om den beslutar att utöva växtsortsmyndighetens befogenheter, är den dock skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva samtliga relevanta omständigheter som framgår av en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt och att inhämta samtliga de uppgifter om sak- och rättsförhållandena som behövs för att den ska kunna använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning, såsom angetts i punkt 47 ovan.
85 Överklagandenämnden utövade växtsortsmyndighetens befogenheter och slog fast att den sökta sorten inte kunde beviljas gemenskapens växtförädlarrätt, trots att den inte var säker på att kännetecknet ”strimmornas bredd” inte var reproducerbart över två odlingscykler.
86 I denna del gör domstolen följande bedömning. Den brist som gjorde att överklagandenämnden upphävde beslutet att bevilja växtförädlarrätt och beslutet att avslå invändningarna kunde inte tillskrivas sökanden och utgjorde under alla omständigheter inte i sig en förutsättning för frågan huruvida ansökan om beviljande av växtförädlarrätt skulle bifallas eller inte. Om överklagandenämnden hade återförvisat ärendet till den behöriga enheten inom växtsortsmyndigheten för fortsatt teknisk provning för att säkerställa att det omtvistade ytterligare kännetecknet uppfyllde kravet på reproducerbarhet, skulle myndigheten ha kunnat få tillgång till samtliga relevanta uppgifter för att kunna bedöma huruvida det fanns grund för att bevilja den sökta sorten gemenskapens växtförädlarrätt. Därigenom skulle sökandens rättigheter också ha kunnat tas tillvara på ett bättre sätt.
87 Det förhållandet att Schniga inte begärde att nämnda brist skulle avhjälpas kan inte med framgång åberopas som skäl för överklagandenämndens underlåtenhet att återförvisa ärendet till den behöriga enheten inom växtsortsmyndigheten, eftersom den som ansökt om gemenskapens växtförädlarrätt och fått ansökan beviljad inte kan anses ha en skyldighet att på eget initiativ ifrågasätta själva giltigheten av den beviljade rätten.
88 Domstolen finner således att de omtvistade besluten ska ogiltigförklaras. Denna bedömning grundas på att överklagandenämnden för det första slog fast att artikel 23.1 i tillämpningsförordningen inte ger växtsortsmyndighetens ordförande befogenhet att efter avslutad teknisk provning av en sort lägga till ett nytt kännetecken för den aktuella sorten, om detta kännetecken inte har nämnts i det tekniska frågeformulär som getts in tillsammans med ansökan och inte heller anges i tillämpliga riktlinjer och protokoll, och för det andra upphävde beslutet att bevilja växtförädlarrätt och beslutet att avslå invändningarna utan att dessförinnan – med stöd av artikel 72 i grundförordningen – ha återförvisat ärendet till den behöriga enheten inom växtsortsmyndigheten för att få tillgång till samtliga relevanta uppgifter för att kunna bedöma huruvida det fanns grund för att bevilja gemenskapens växtförädlarrätt för den sökta sorten.
Rättegångskostnader
89 När överklagandet avvisas eller ogillas, eller när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken, ska domstolen enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska gälla i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Slutligen föreskrivs i artikel 140.3 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i dessa regler också ska tillämpas i mål om överklagande, att domstolen får besluta att även andra intervenienter än medlemsstater eller en institution ska bära sina rättegångskostnader.
90 Schniga har yrkat att domstolen ska förplikta växtsortsmyndigheten att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom växtsortsmyndigheten delvis har tappat målet finner domstolen att den ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Schnigas rättegångskostnader, eftersom tvisten har uppkommit till följd av en brist som kan tillskrivas myndigheten. Brookfield New Zealand och Elaris ska bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 10 september 2015, Schniga/växtsortsmyndigheten – Brookfield New Zealand och Elaris (Gala Schnitzer) (T‑91/14 och T‑92/14, ej publicerad, EU:T:2015:624) upphävs.
2) De beslut som fattades den 20 september 2013 av överklagandenämnden vid Gemenskapens växtsortsmyndighet (CPVO) angående beviljande av gemenskapens växtförädlarrätt för äppelsorten Gala Schnitzer (ärendena A 003/2007 och A 004/2007) ogiltigförklaras.
3) Gemenskapens växtsortsmyndighet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Schniga GmbH:s rättegångskostnader.
4) Brookfield New Zealand Ltd och Elaris SNC ska bära sina rättegångskostnader.
Underskrifter