Meddelande i Europeiska Unionens Officiella Tidning

 

Talan mot Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission väckt den 22 augusti 2002 av Chafiq Ayadi.

    (mål T-253/02)

    Rättegångsspråk: engelska

Chafiq Ayadi, Dublin (Irland), har den 22 augusti 2002 väckt talan vid Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt mot Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission. Sökanden företräds av advokaterna A. Lyon och S. Cox.

Sökanden yrkar att förstainstansrätten skall

(ogiltigförklara dels artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 881/2002 av den 27 maj 2002 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa med Usama bin Ladin, nätverket al-Qaida och talibanerna associerade personer och enheter och om upphävande av förordning (EG) nr 467/2001 om förbud mot export av vissa varor och tjänster till Afghanistan, skärpning av flygförbudet och förlängning av spärrandet av tillgångar och andra finansiella medel beträffande talibanerna i Afghanistan,¹ dels den del av artikel 4 vari det hänvisas till artikel 2, och

(förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökanden anges i bilaga I till den ifrågasatta förordningen såsom en person på vilken artikel 2 är tillämplig. Med stöd av den bestämmelsen har sökandens bankkonton frusits.

Sökanden hävdar att de bestämmelser enligt vilka FN:s säkerhetsråd har möjlighet att anmoda sina medlemmar att vidta vissa åtgärder inte ålägger FN:s medlemmar någon skyldighet att vidta de åtgärderna. Det står medlemmarna fritt att välja hur de vill reagera på säkerhetsrådets anmodan.

Sökanden gör vidare gällande att rådet saknade behörighet att anta artikel 2 i förordningen eftersom det enligt artiklarna 60 EG och 301 EG inte ges behörighet därtill. Rådet och kommissionen har gjort sig skyldiga till maktmissbruk eftersom artikel 2 i förordningen inte eftersträvar samma syften artiklarna 60 EG och 301 EG.

Artikel 2 i förordningen innebär vidare en kränkning av grundläggande gemenskapsrättsliga principer, särskilt subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna.

Det är medlemsstaterna som är bäst lämpade att bestämma vilka åtgärder som är proportionerliga och det är oproportionerligt att helt neka den enskilde all inkomst och allt icke-förvärvat bistånd. De mänskliga rättigheterna kränks genom artikel 2 eftersom den enskilde fråntas tillgång till sin egendom och till sina medel för uppehälle utan att ges möjlighet till en rättslig prövning av detta fråntagande.

Sökanden hävdar slutligen att väsentliga formföreskrifter åsidosatts när artikel antogs, nämligen kravet att rådet och kommissionen skall lämna en tillräcklig motivering till varför de åtgärder som bedömts vara nödvändiga inte kunde beslutas av enskilda medlemsstater.

____________

¹ - EGT L 139, s. 9