Language of document : ECLI:EU:T:2015:78

Mål T‑473/12

(utdrag)

Aer Lingus Ltd

mot

kommissionen

”Statligt stöd – Irländsk flygskatt – Lägre skattesats för flygningar till en destination som ligger högst 300 kilometer från Dublins flygplats – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden och i vilket det förordnas att stödet ska återkrävas – Fördel – Selektiv karaktär – Identifiering av stödmottagarna – Artikel 14 i förordning (EG) nr 659/1999 – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (nionde avdelningen) av den 5 februari 2015

1.      Stöd som ges av en medlemsstat – Återkrav av ett olagligt stöd – Återställande av den tidigare rådande situationen – Beräkning av belopp som ska återkrävas – Skyldighet för kommissionen att fastställa belopp som motsvarar stödets faktiska fördel– Räckvidd – Fördel som följer av att en indirekt skatt tillämpas med en lägre nationell skattesats som tas ut hos flygbolagen – Regler för beräkning – Skyldighet för kommissionen att identifiera stödmottagarna – Räckvidd (Artikel 108 FEUF rådets förordning nr 659/1999, artikel 14)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Bedömning mot bakgrund av artikel 107.1 FEUF –Beaktande av tidigare praxis – Omfattas inte (Artikel 107.1 FEUF) 

1.      Det finns inte någon unionsbestämmelse som kräver att kommissionen, när den beslutar om återkrav av ett stöd som förklarats vara oförenligt med den inre marknaden, fastställer det exakta stödbelopp som ska återbetalas. Det är nämligen tillräckligt att kommissionens beslut innehåller uppgifter som gör det möjligt för beslutets adressat att själv utan alltför stora svårigheter fastställa detta belopp. Om kommissionen emellertid beslutar att kräva återbetalning av ett visst bestämt belopp måste den, i enlighet med sin skyldighet att vidta en snabb och opartisk granskning av handlingarna inom ramen för artikel 108 FEUF, på ett så precist sätt som omständigheterna i målet tillåter fastställa värdet av det stöd som företaget har erhållit. Kommissionen är, vid återställandet av situationen före utbetalningen av stödet, skyldig att säkerställa att den verkliga förmånen av stödet har upphört och således skyldig att kräva återbetalning av stödet i dess helhet. Den kan inte av förbarmande över stödmottagaren, kräva återbetalning av ett lägre belopp än värdet av det stöd som den sistnämnda har erhållit. Vidare har inte kommissionen behörighet att, för att understryka sitt missnöje med hänsyn till hur allvarlig olagligheten är, kräva återbetalning av ett högre belopp än värdet av det stöd som mottagaren har erhållit.

2.      Eftersom det handlar om en flygskatt som tas ut direkt från flygbolagen till en lägre skattesats för inrikesflyg, där flygskatten är avsedd att övervältras på passagerarna och där även den ekonomiska fördel som följer av att den lägre skattesatsen tillämpas kan överföras på passagerarna, kan kommissionen inte utgå från att den fördel som faktiskt erhållits och bibehålls av flygbolagen i samtliga fall uppgår till skillnaden mellan den skatt som beräknats enligt den reducerade skattesatsen och den skatt som beräknats enligt den normala skattesatsen. I ett sådant fall utgörs nämligen den fördel som flygbolagen faktiskt erhållit inte nödvändigtvis av skillnaden mellan de två skattesatserna, utan av möjligheten att erbjuda sina kunder mer attraktiva priser och således öka sin omsättning. Kommissionen ska följaktligen, med avseende på flygbolag som betalar punktskatt enligt den lägre skattesatsen, fastställa i vilken grad dessa faktiskt hade överfört den ekonomiska fördel som följde av den lägre skattesatsen på sina passagerare, för att med precision kunna beräkna den fördel som de faktiskt fått. För det fall det skulle visa sig vara omöjligt att med säkerhet fastställa dessa belopp i beslutet om återkrav, ska kommissionen överlåta denna uppgift till de nationella myndigheterna och ge dem nödvändiga uppgifter härvidlag.

3.      Att återkräva skillnaden mellan den normala skattens belopp och beloppet av den lägre skattesatsen från flygbolagen gör det nämligen inte möjligt att återställa den situation som skulle ha rått om de aktuella transaktionerna hade genomförts utan stödet i fråga, eftersom det inte är möjligt för flygbolagen att i efterhand kräva betalning av kunderna av detta belopp per passagerare som borde ha tagits ut. Det är således inte nödvändigt att återkräva detta belopp per passagerare från företagen för att undanröja den snedvridning av konkurrensen som orsakats av den konkurrensfördel som stödet medfört. Ett återkrav av detta belopp skulle istället medföra en risk för ytterligare snedvridningar, eftersom det skulle kunna innebära att återkravet hos flygbolagen överstiger den fördel som de faktiskt erhållit.

Den omständigheten att kunderna till de flygbolag som var skyldiga att erlägga den här aktuella flygskatten inte är företag i den mening som avses i unionsrätten, med följd att stödet inte kan återkrävas från dem, påverkar inte kommissionens skyldighet att identifiera stödmottagarna, det vill säga de företag som faktiskt kommit i åtnjutande av det statliga stödet och begränsa återkravet till den ekonomiska fördel som stödmottagaren verkligen har haft.

(se punkterna 84–86, 97–99, 105, 115 och 122)

4.      Se domen.

(se punkterna 117 och 118)