DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 16 juli 2009 (*)

Innehållsförteckning

I –  Tillämpliga bestämmelser

II –  Bakgrund till tvisten

III –  Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

IV –  Parternas yrkanden

V –  De grunder som anförts till stöd för överklagandet

VI –  Prövning av överklagandet

A –  Den första grunden: Förstainstansrätten slog felaktigt fast att invändningen om stödjande hade ”[utelämnats]” i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001 och att det inte hade medfört ”några särskilda tekniska svårigheter” att inkludera denna invändning

1.  Parternas argument

2.  Domstolens bedömning

a)  Den första grundens tre första delar: Förstainstansrätten åsidosatte den rättskraft som tillkommer domen i målet Schneider I, gjorde en materiellt oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och missuppfattade bevisningen

i)  Huruvida meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001 innehöll en hänvisning till invändningen om stödjande

ii)  Huruvida det förelåg svårigheter som gjorde att invändningen om stödjande inte kunde anges på ett tillräckligt klart och precist sätt i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001

b)  Den första grundens fjärde del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

B –  Den andra grunden: Förstainstansrätten slog felaktigt fast att kommissionen hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter

1.  Parternas argument

2.  Domstolens bedömning

a)  Den andra grundens första del: Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna

b)  Den andra grundens andra del: Förstainstansrätten åsidosatte motiveringsskyldigheten

C –  Den tredje grunden: Förstainstansrätten gjorde fel när den slog fast att det förelåg ett direkt orsakssamband mellan kommissionens vållande och den skada som Schneider lidit till följd av den medgivna nedsättningen av överlåtelsepriset för Legrand

1.  Parternas argument

2.  Domstolens bedömning

a)  Upptagande till sakprövning

b)  Prövning i sak

VII –  Följderna av att den överklagade domen delvis upphävs

A –  Skadan avseende de kostnader som Schneider hade haft för att delta i det återupptagna förfarandet för kontroll av koncentrationen

B –  Skadan avseende den av Schneider medgivna nedsättningen av överlåtelsepriset för Legrand

VIII –  Rättegångskostnader

”Överklagande – Företagskoncentrationer – Förordning (EEG) nr 4064/89 – Kommissionens beslut att förklara en koncentration oförenlig med den gemensamma marknaden – Ogiltigförklaring – Utomobligatoriskt ansvar för gemenskapen till följd av den konstaterade rättsstridigheten – Villkor”

I mål C‑440/07 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 21 september 2007,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av M. Petite, F. Arbault, T. Christoforou, R. Lyal och C.-F. Durand, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

klagande,

i vilket de andra parterna är:

Schneider Electric SA, Rueil-Malmaison (Frankrike), företrätt av M. Pittie och A. Winckler, avocats,

sökande i första instans,

Förbundsrepubliken Tyskland,

Republiken Frankrike,

intervenienter i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena P. Jann, C.W.A. Timmermans, A. Rosas, K. Lenaerts, A. Ó Caoimh och J.-C. Bonichot samt domarna J. Makarczyk, P. Kūris, E. Juhász, G. Arestis, A. Borg Barthet och L. Bay Larsen (referent),

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: enhetschefen M.-A. Gaudissart,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 december 2008,

och efter att den 3 februari 2009 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Europeiska gemenskapernas kommission har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt meddelade den 11 juli 2007 i mål T‑351/03, Schneider Electric mot kommissionen (REG 2007, s. I‑2237) (nedan kallad den överklagade domen). I denna dom slog förstainstansrätten fast följande:

–        Europeiska gemenskapen förpliktas att ersätta dels de kostnader som Schneider Electric SA har haft i samband med det återupptagna förfarandet för kontroll av koncentrationen efter meddelandet av förstainstansrättens domar av den 22 oktober 2002 i målen T‑310/01 och T‑77/02, Schneider Electric mot kommissionen (REG 2002, s. II-4071 respektive s. II‑4201) (nedan kallade domen i målet Schneider I respektive domen i målet Schneider II), dels två tredjedelar av den skada som Schneider Electric har lidit till följd av den nedsättning av överlåtelsepriset för Legrand SA som Schneider Electric var tvunget att medge köparen i utbyte mot att tidpunkten för det faktiska genomförandet av försäljningen av Legrand flyttades fram till den 10 december 2002.

–        Talan ogillas i övriga delar.

–        Parterna ska inom tre månader meddela förstainstansrätten vilket belopp avseende den första delen av skadan som de fastställt genom en gemensam överenskommelse. Om en sådan överenskommelse inte träffas, ska parterna inom samma tid inkomma med sina beloppsmässiga yrkanden.

–        Det ska inhämtas ett sakkunnigutlåtande i syfte att fastställa storleken på den andra delen av skadan.

–        Storleken på det skadestånd som Schneider har rätt till från och med tidpunkten för uppkomsten av skadan avseende framflyttningen av tidpunkten för det faktiska genomförandet av överlåtelsen av Legrand, det vill säga den 10 december 2002, ska uppräknas fram till dagen för meddelande av den dom i vilken skadeståndsbeloppet fastställs. Därefter ska dröjsmålsränta utgå till dess full betalning sker.

–        Beslutet om rättegångskostnader ska anstå.

I –  Tillämpliga bestämmelser

2        Enligt artikel 2 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, s. 1, svensk specialutgåva, s. 16, rättelse i EGT L 257, 1990, s. 13), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1310/97 av den 30 juni 1997 (EGT L 180, s. 1) (nedan kallad förordningen), ska kommissionen bedöma huruvida en företagskoncentration i den mening som avses i förordningen är förenlig med den gemensamma marknaden.

3        Enligt artikel 4.1 i förordningen ska en sådan koncentration anmälas till kommissionen senast en vecka efter avtalets ingående eller offentliggörandet av budet om övertagande eller förvärvet av en kontrollerande andel.

4        Enligt artiklarna 6 och 8 i förordningen gäller följande:

–        Kommissionen ska pröva anmälan så snart den har mottagits.

–        Om kommissionen finner att den anmälda koncentrationen omfattas av förordningen och att den inte ger anledning till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet med den gemensamma marknaden, ska den besluta att inte göra invändning mot den och ska förklara att den är förenlig med den gemensamma marknaden.

–        Om kommissionen däremot finner att den anmälda koncentrationen omfattas av förordningen och ger anledning till allvarliga tvivel när det gäller dess förenlighet med den gemensamma marknaden, ska den besluta att inleda ett förfarande för fördjupad prövning.

–        Om kommissionen, sedan de berörda företagen eventuellt har vidtagit ändringar, finner att en anmäld koncentration inte längre ger anledning till allvarliga tvivel, får den besluta att förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden.

–        Om kommissionen finner att koncentrationen inte är förenlig med den gemensamma marknaden, ska den fatta ett beslut med denna innebörd.

–        I sådant fall, och om koncentrationen redan har genomförts, kan kommissionen kräva, antingen i själva beslutet om att förklara koncentrationen oförenlig med den gemensamma marknaden eller i ett särskilt beslut, att de sammanförda företagen eller tillgångarna delas upp eller att den gemensamma kontrollen upphör eller att andra åtgärder som är nödvändiga för att återupprätta förutsättningarna för en effektiv konkurrens vidtas.

5        I artikel 7.1 i förordningen anges att en koncentration inte får genomföras före anmälan eller innan den har förklarats förenlig med den gemensamma marknaden.

6        I artikel 7.3 i förordningen anges emellertid att artikel 7.1 inte utgör hinder för genomförandet av ett offentligt bud om övertagande som har anmälts till kommissionen, förutsatt att förvärvaren inte utövar de rösträttigheter som följer med värdepappren i fråga eller gör det endast för att upprätthålla det fulla värdet av dessa investeringar och på grundval av en dispens som har lämnats av kommissionen.

7        Av artikel 10.l i förordningen framgår att när en koncentration anmälts, ska kommissionens beslut att antingen förklara den förenlig med den gemensamma marknaden eller att inleda ett förfarande för fördjupad prövning fattas senast inom en månad räknat från dagen efter det att anmälan har mottagits eller, om de upplysningar som ska lämnas med anmälan är ofullständiga, från dagen efter det att de fullständiga uppgifterna har mottagits.

8        I artikel 10.2 och 10.3 anges att kommissionen inom ramen för ett förfarande för fördjupad prövning måste fatta ett beslut om koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden senast inom fyra månader från dagen när förfarandet inleddes.

9        Av artikel 10.5 i förordningen framgår att när gemenskapsdomstolen meddelar en dom varigenom ett beslut som kommissionen fattat med stöd av förordningen ogiltigförklaras helt eller delvis, ska de tidsfrister som anges i förordningen börja löpa på nytt från dagen när domen meddelades.

10      Enligt artikel 10.6 ska en koncentration anses ha förklarats förenlig med den gemensamma marknaden om kommissionen inte har fattat något beslut om att inleda ett förfarande för fördjupad prövning vid utgången av den längsta fristen på en månad räknat från dagen efter det att anmälan har mottagits eller dagen efter det att de fullständiga uppgifterna har mottagits eller, om ett förfarande för fördjupad prövning har inletts, om kommissionen inte har fattat något beslut om koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden senast inom fyra månader från dagen när förfarandet inleddes.

11      I artikel 18.1 i förordningen anges att kommissionen, innan den fattar beslut om bland annat att förklara en koncentration oförenlig med den gemensamma marknaden ska lämna de berörda företagen tillfälle att i varje skede av förfarandet fram till samrådet med den rådgivande kommitté som avses i artikel 19 i förordningen yttra sig över de anmärkningar som framförs mot dem.

12      I artikel 18.3 anges att kommissionen ska fatta sitt beslut endast på grundval av de anmärkningar beträffande vilka parterna har haft möjlighet att yttra sig, och att parternas rätt till försvar ska respekteras fullt ut under förfarandet.

II –  Bakgrund till tvisten

13      Schneider och Legrand är franska moderbolag i koncerner som är verksamma inom tillverkning och försäljning av varor och system för eldistribution, industriell kontroll och automatisering (Schneider) respektive inom tillverkning och försäljning av elektriska apparater för lågspänningsinstallationer (Legrand). Den 16 februari 2001 anmälde bolagen med stöd av artikel 4.1 i förordningen ett förslag rörande Schneiders förvärv av kontrollen över hela företaget Legrand genom ett offentligt erbjudande om aktieutbyte.

14      Kommissionen ansåg att koncentrationen gav anledning till allvarliga tvivel när det gällde dess förenlighet med den gemensamma marknaden, och inledde därför ett förfarande för fördjupad prövning.

15      Den 3 augusti 2001 lämnade kommissionen ett meddelande om invändningar till Schneider avseende att Schneider genom den anmälda koncentrationen skulle skapa eller förstärka en dominerande ställning inom ett visst antal nationella sektoriella marknader.

16      Commission des opérations de bourse (den franska börsinspektionen) offentliggjorde den 6 augusti 2001 ett meddelande avseende det slutliga resultatet av Schneiders offentliga bud om aktieutbyte. Schneider hade därvid förvärvat 98,7 procent av aktierna i Legrand.

17      I sina yttranden över meddelandet om invändningar av den 16 augusti 2001 angav Schneider och Legrand att de invände mot kommissionens definition av marknaderna och dess bedömning av koncentrationens inverkan på dessa marknader.

18      Den 29 augusti 2001 ägde ett sammanträde rum mellan å ena sidan Schneider och Legrand och å andra sidan kommissionens ansvariga tjänstemän i syfte att komma överens om vilka ändringar som var nödvändiga för att lösa de av kommissionen påtalade konkurrensproblemen.

19      Schneider lämnade vid upprepade tillfällen förslag på korrigerande åtgärder till kommissionen.

20      Vid utgången av förfarandet för fördjupad prövning ansåg kommissionen att koncentrationen var oförenlig med den gemensamma marknaden. Enligt kommissionen skulle koncentrationen komma att skapa en dominerande ställning som skulle medföra att den effektiva konkurrensen påtagligt hämmades på olika nationella sektoriella marknader i Danmark, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Portugal och Förenade kungariket. Vidare skulle den komma att förstärka en sådan dominerande ställning på olika sektoriella marknader i Frankrike.

21      Kommissionen antog således den 10 oktober 2001 beslut 2004/275/EG, i vilket den förklarade den tilltänkta koncentrationen oförenlig med den gemensamma marknaden (EGT L 101, 2004, s. 1) (nedan kallat beslutet om oförenlighet). Kommissionen anförde att de konkurrensproblem som angetts i beslutet inte skulle lösas genom de korrigerande åtgärder som Schneider föreslog.

22      Den 24 oktober 2001 sände kommissionen ett andra meddelande om invändningar till Schneider avseende en uppdelning av Schneider och Legrand.

23      Schneider väckte den 13 december 2001 talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av beslutet om oförenlighet (mål T‑310/01) och begärde i en särskild inlaga att förstainstansrätten skulle pröva målet med tillämpning av bestämmelserna om skyndsamt förfarande i artikel 76a i dess rättegångsregler.

24      Förstainstansrätten avslog den 23 januari 2002 denna begäran.

25      Den 30 januari 2002 antog kommissionen beslut 2004/276/EG om uppdelning av företag, som fattats enligt artikel 8.4 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 (EUT L 101, 2004, s. 134) (nedan kallat beslutet om uppdelning).

26      I beslutet förpliktade kommissionen Schneider att avveckla sitt aktieinnehav i Legrand inom nio månader eller senast den 5 november 2002.

27      Genom skrivelser som inkom den 18 mars 2002 väckte Schneider talan om ogiltigförklaring av beslutet om uppdelning (mål T‑77/02) och ansökte om uppskov med verkställigheten av beslutet om uppdelning (mål T‑77/02 R).

28      Begäran om skyndsam handläggning bifölls i mål T‑77/02 genom beslut som meddelades parterna den 25 mars 2002.

29      Efter sammanträdet angående interimistiska åtgärder den 23 april 2002 i mål T‑77/02 R, förlängde kommissionen i skrivelse av den 8 maj 2002 den frist inom vilken Schneider skulle avveckla sitt aktieinnehav i Legrand till den 5 februari 2003, vilket dock inte påverkade genomförandet av de olika stegen av uppdelningsförfarandet under den förlängda fristen.

30      Förstainstansrätten beslutade den 3 maj 2002 bifalla Schneiders begäran om att mål T‑310/01 skulle handläggas skyndsamt, med beaktande av bolagets bekräftelse av att den förkortade version av ansökan som hade överlämnats den 12 april 2002 ersatte den ursprungliga ansökan.

31      Till följd av den förlängda frist som kommissionen medgett i sin skrivelse av den 8 maj 2002, återkallade Schneider sin begäran om uppskov med verkställigheten i mål T‑77/02 R.

32      Schneider förberedde den överlåtelse av Legrand som skulle bli nödvändig att genomföra för det fall bolagets talan om ogiltigförklaring i de två målen skulle ogillas. Schneider ingick därför den 26 juli 2002 ett överlåtelseavtal med konsortiet Wendel-KKR, vilket skulle genomföras senast den 10 december 2002. Avtalet innehöll en klausul som gav Schneider rätt att fram till den 5 december 2002 häva överlåtelseavtalet, mot betalning av ett skadestånd på 180 miljoner euro, om förstainstansrätten skulle ogiltigförklara beslutet om oförenlighet.

33      Genom dom av den 22 oktober 2002 i målet Schneider I ogiltigförklarade förstainstansrätten beslutet om oförenlighet. I domskälen anförde förstainstansrätten att kommissionen hade gjort en felaktig bedömning av koncentrationens verkningar på de nationella sektoriella marknaderna utanför Frankrike och att Schneiders rätt till försvar hade åsidosatts på ett sätt som hade förvrängt bedömningen av koncentrationens påverkan på de sektoriella marknaderna i Frankrike och av de korrigerande åtgärder som Schneider hade föreslagit.

34      Förstainstansrätten ansåg i synnerhet att kommissionen hade övervärderat den ekonomiska styrkan hos den nya enhet som bildats genom koncentrationen på de nationella sektoriella marknaderna utanför Frankrike. Beträffande vissa marknader hade kommissionen undervärderat den ekonomiska styrkan hos två betydande konkurrenter till nämnda enhet och därigenom i motsvarande mån övervärderat enhetens styrka.

35      Beträffande de sektoriella marknader i Frankrike som berördes av den anmälda koncentrationen, prövade förstainstansrätten en av Schneider åberopad grund avseende att kommissionen hade åsidosatt rätten till försvar under förfarandet för fördjupad prövning.

36      Förstainstansrätten anförde i detta avseende att det i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001 inte med tillräcklig klarhet och precision förklarades hur Schneiders ställning skulle förstärkas i förhållande till de franska distributörerna av elektrisk lågspänningsmateriel, en ställning som inte endast berodde på tillskottet av Legrands försäljning på marknaderna för komponenter till elcentraler, utan även på Legrands ledande ställning inom segmenten för ultraterminal elektrisk utrustning.

37      Förstainstansrätten påpekade vidare att den allmänna slutsatsen i meddelandet om invändningar innehöll en uppräkning av de olika nationella sektoriella marknader som berördes av koncentrationen, dock utan att det visades att en ställning som innehades av endera företaget på en given produktmarknad på något sätt skulle stödja det andra företagets ställning på en annan sektoriell marknad.

38      Förstainstansrätten slog därefter fast att Schneider genom meddelandet om anmärkningar inte hade kunnat avgöra hela omfattningen av de konkurrensproblem på distributionsnivå som kommissionen identifierat på den franska marknaden för elektrisk lågspänningsmateriel.

39      Förstainstansrätten ansåg att Schneider inte hade getts möjlighet att på vederbörligt sätt bestrida kommissionens påstående i sak eller att vederbörligen och i rimlig tid lägga fram sina förslag till lämpliga korrigerande åtgärder.

40      Genom domen i målet Schneider II ogiltigförklarade förstainstansrätten beslutet om uppdelning, av det skälet att det utgjorde en åtgärd för genomförande av det ogiltigförklarade beslutet om oförenlighet.

41      Kommissionen överklagade inte domarna i målen Schneider I och Schneider II, vilka således vann laga kraft.

42      Genom skrivelse av den 13 november 2002 meddelade kommissionen Schneider att koncentrationen kunde snedvrida konkurrensen på de sektoriella marknaderna i Frankrike. De skäl som angavs var att de betydande marknadsandelar som innehades av Schneider och Legrand överlappade varandra och att deras traditionella rivalitet upphörde. Vidare underströks styrkan hos de varumärken som innehades av den enhet som bildades av Schneider och Legrand och det inflytande som enheten hade över grossisterna. Slutligen angav kommissionen att ingen konkurrent skulle kunna ersätta det konkurrenstryck som Legrand utövade före koncentrationen.

43      Enligt kommissionen skulle koncentrationen, på var och en av de berörda marknaderna på vilka någon av parterna hade en dominerande ställning före koncentrationen, leda till utslagning av en direkt konkurrent, som var den enda som kunde utöva ett konkurrenstryck på det dominerande företaget tack vare sitt stöd till koncernens mycket starka ställning inom andra segment i samma sektor.

44      Den 14 november 2002 inkom Schneider med ett förslag till korrigerande åtgärder till kommissionen. Dessa åtgärder syftade till att undanröja överlappningarna mellan Schneiders och Legrands verksamheter på de berörda sektoriella marknaderna i Frankrike.

45      Den 15 november 2002 offentliggjorde kommissionen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (C 279, s. 22) ett meddelande om att förfarandet för kontroll av koncentrationen skulle återupptas. I meddelandet angav kommissionen att i enlighet med artikel 10.5 i förordningen hade prövningsfristen börjat löpa den 23 oktober 2002, det vill säga dagen efter det att förstainstansrätten meddelade dom i målet Schneider I. Vidare uppmanades tredje parter att lämna eventuella synpunkter.

46      Genom en skrivelse av den 25 november 2002 påpekade Schneider för kommissionen att i avsaknad av en prövning av hur varje enskild marknad skulle påverkas av koncentrationen, var argumenten i meddelandet om invändningar av den 13 november 2002 otydliga såväl till sin natur som till sin omfattning och visade inte på att den skulle få en konkurrensbegränsande verkan på de berörda marknaderna. Dessutom motsades kommissionens allmänna påståenden av de faktiska förhållandena.

47      Genom en skrivelse av den 29 november 2002 meddelade kommissionen Schneider att de korrigerande åtgärderna som bolaget i olika skeden hade föreslagit inte var tillräckliga för att undanröja alla de problem med konkurrensbegränsningar som följde av koncentrationen, detta på grund av fortsatta tvivel avseende den överlåtna verksamhetens lönsamhet och oberoende samt på grund av att de korrigerande åtgärderna inte var tilläckliga för att skapa en motvikt till enheten Schneider-Legrands styrka.

48      Schneider svarade i en skrivelse av den 2 december 2002, och anförde att i det långt gångna skede som förfarandet befann sig innebar kommissionens ställningstagande att en fortsättning av diskussionerna inte längre var realistisk. Följaktligen meddelade Schneider kommissionen sitt beslut att genomföra försäljningen av Legrand till Wendel-KKR, för att få slut på den osäkerhet som hade rått i över ett år.

49      Schneider bekräftade sitt beslut i telefax skickat till kommissionen den 3 december 2002. Bolaget angav vidare att i enlighet med bestämmelserna i överlåtelseavtalet av den 26 juli 2002 krävde försäljningen av Legrand till Wendel-KKR inte längre något ytterligare initiativ från Schneiders sida och att försäljningen skulle äga rum den 10 december 2002.

50      Genom beslut av den 4 december 2002 inledde kommissionen förfarandet för fördjupad prövning, eftersom Schneiders förslag till korrigerande åtgärder, i det skede som utredningen då befann sig, inte avlägsnade de allvarliga tvivel som kvarstod beträffande koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden, på grund av koncentrationens verkningar på de sektoriella marknader i Frankrike som angetts i beslutet om oförenlighet.

51      Schneider bekräftade för kommissionen den 11 december 2002 att överlåtelsen till Wendel‑KKR av bolagets aktieinnehav i Legrand hade genomförts den 10 december 2002.

52      Genom skrivelse av den 13 december 2002 underrättade kommissionen Schneider om att prövningsförfarandet hade avslutats, eftersom det inte längre hade något föremål.

53      Schneider väckte den 10 februari 2003 talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 4 december 2002 att inleda förfarandet för fördjupad prövning av den 4 december 2002 och mot beslutet av den 13 december 2002 att avsluta förfarandet (mål T‑48/03).

54      Förstainstansrätten fastställde i beslut av den 29 oktober 2004, Schneider Electric mot kommissionen (T‑310/01 DEP och T‑77/02 DEP, ej publicerade i rättsfallssamlingen), att kommissionen skulle utge ersättning för Schneiders rättegångskostnader med 419 595,32 euro i mål T‑310/01 och med 426 275,06 euro i målen T‑77/02 och T‑77/02 R.

55      I beslut av den 31 januari 2006 i mål T‑48/03, Schneider Electric mot kommissionen (REG 2006, s. II‑111), avvisade förstainstansrätten talan om ogiltigförklaring, eftersom varken beslutet att inleda förfarandet för fördjupad prövning eller beslutet att avsluta förfarandet utgjorde rättsakter som gick Schneider emot.

56      Schneider ingav den 12 april 2006 ett överklagande mot detta beslut.

57      Domstolen avslog detta överklagande genom beslut av den 9 mars 2007 i mål C‑188/06 P, Schneider Electric mot kommissionen.

III –  Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

58      Den 10 oktober 2003 väckte Schneider talan mot kommissionen vid förstainstansrätten om ersättning för den skada som bolaget ansåg sig ha lidit till följd av kommissionens rättsstridiga handlande i samband med förfarandet för kontroll av den anmälda koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden.

59      Schneider yrkade att förstainstansrätten

–        i första hand skulle förplikta gemenskapen att till bolaget utge ett belopp om 1 663 734 716,76 euro, i förekommande fall minskat med det belopp avseende ersättningsgilla rättegångskostnader som fastställts i besluten om rättegångskostnader i målen T‑310/01 DEP och T‑77/02 DEP, jämte dels upplupen ränta från och med den 4 december 2002 till dess betalning sker efter en årlig räntesats om fyra procent, dels den skatt som Schneider skulle komma vara skyldig att betala, vid beskattningstidpunkten, på bolaget tillkommande skadeståndsbelopp, eller

–        i andra hand

–        uppta talan till prövning,

–       fastställa att gemenskapen ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar,

–       ange det förfarande som ska iakttas vid fastställandet av omfattningen av den ersättningsgilla skada som Schneider faktiskt lidit, och

–        förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader i målet.

60      Förstainstansrätten beslutade den 11 december 2003 att begränsa prövningen av målet till att avse principen om gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar och metoderna för att fastställa skadans omfattning.

61      Genom beslut av den 20 april 2004 och av den 6 december 2004 tilläts Förbundsrepubliken Tyskland respektive Republiken Frankrike att intervenera i målet, den förstnämnda medlemsstaten till stöd för kommissionens yrkanden och den sistnämnda till stöd för Schneiders yrkanden.

62      I den överklagade domen slog förstainstansrätten fast det som angetts ovan i punkt 1 i förevarande dom.

63      I punkterna 152 och 156 i den överklagade domen slog förstainstansrätten fast att det åsidosättande av rätten till försvar som fastslagits i domen i målet Schneider I i fråga om de sektoriella marknaderna i Frankrike utgjorde en uppenbar och allvarlig överträdelse av en rättsregel, i artikel 18.1 och 18.3 i förordningen, som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

64      I punkt 155 i den överklagade domen tillbakavisade förstainstansrätten kommissionens argument att kommissionens tjänstemän objektivt sett är utsatta för särskilda påfrestningar under förfarandet för fördjupad prövning, och anförde följande:

”Kommissionens argument avseende de inneboende svårigheterna att genomföra en komplex marknadsanalys under mycket stark tidspress är irrelevanta. Den skadeståndsgrundande omständighet som här avses består nämligen inte i bedömningen av relevanta marknader i meddelandet om invändningar eller i beslutet om oförenlighet, utan i att det i meddelandet om invändningar saknas en upplysning av väsentlig betydelse för beslutsdelen i beslutet om oförenlighet. Att inkludera denna upplysning hade inte medfört några särskilda tekniska svårigheter och hade inte krävt någon ytterligare, av tidsmässiga skäl ogenomförbar, specifik undersökning. Utelämnandet av den kan inte heller tillskrivas något oväntat eller slumpartat problem vid utformningen av meddelandet om invändningar som skulle kunna kompenseras genom en helhetsförståelse av detsamma.”

65      I punkt 157 i den överklagade domen slog förstainstansrätten fast att det aktuella åsidosättandet av rätten till försvar utgjorde ett vållande från kommissionens sida som gav upphov till ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för gemenskapen.

66      I samband med prövningen av frågan huruvida det förelåg en skada och frågan huruvida det fanns ett orsakssamband mellan kommissionens vållande och skadan, anförde förstainstansrätten, i punkt 269 i den överklagade domen, att även om det tillräckligt klara åsidosättandet av rätten till försvar hade medfört att beslutet om oförenlighet ansågs vara rättsstridigt, följde emellertid av detta inte att koncentrationen borde ha förklarats förenlig med den gemensamma marknaden om det inte varit för denna överträdelse.

67      Förstainstansrätten slog fast, i punkt 278 i den överklagade domen, att det fel som konstaterats i beslutet om oförenlighet inte hade berövat Schneider någon rätt till ett beslut att förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden, vilket skulle ha motiverat att alla ekonomiska konsekvenser av berövandet av en sådan rätt, i synnerhet de som följt av skyldigheten att avyttra tillgångarna i Legrand, ansågs utgöra en skada för vilken gemenskapen är ersättningsskyldig.

68      I punkt 279 i den överklagade domen slog förstainstansrätten därefter fast att Schneider inte kunde hävda att bolaget hade lidit en skada motsvarande hela värdeförlusten i de tillgångar som det ägde i Legrand den 10 oktober 2001, eftersom det inte förelåg ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan denna skada och den överträdelse som gett upphov till skadeståndsskyldighet för gemenskapen.

69      I punkterna 288 och 316 i den överklagade domen slog förstainstansrätten däremot fast att det fanns ett tillräckligt starkt orsakssamband mellan den rättsstridighet som kommissionen gjort sig skyldig till och två typer av skada som Schneider hade lidit, nämligen

–        de kostnader som bolaget haft för att delta i det återupptagna förfarandet för kontroll av koncentrationen efter förstainstansrättens dom om ogiltigförklaring av den 22 oktober 2002, och

–        det lägre överlåtelsepris Schneider hade tvingats godta från den som förvärvade tillgångarna i Legrand för att kunna skjuta upp genomförandet av denna överlåtelse till en sådan tidpunkt att de mål som då pågick vid gemenskapsdomstolen inte skulle förlora sitt föremål innan de hade avgjorts.

70      Beträffande Schneiders kostnader för att delta i det återupptagna förfarandet för kontroll av koncentrationen, det vill säga kostnader för rådgivning och arvoden samt administrativa kostnader av olika slag, anförde förstainstansrätten i punkt 301 i den överklagade domen att Schneider, om invändningen om stödjande hade lagts fram i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001, hade varit tvunget att yttra sig över detta och, i förekommande fall, förbereda lämpliga korrigerande åtgärder innan kommissionen fattade beslut om koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden, såsom bolaget var tvunget att göra efter det att beslutet hade ogiltigförklarats och förfarandet för kontroll av koncentrationen hade återupptagits.

71      Förstainstansrätten ansåg emellertid, i samma punkt i den överklagade domen, att den omständigheten att ett administrativt förfarande som varit avbrutet sedan tolv månader återupptogs på nya rättsliga grunder med nödvändighet utgjorde en ojämförligt större belastning för Schneider än den som ett bemötande av samma invändning under det ursprungliga kontrollförfarandet skulle ha medfört för bolaget och dess rådgivare som då redan var fullt involverade i möten och meningsutbyten med kommissionens behöriga tjänstemän.

72      Beträffande den av Schneider medgivna nedsättningen av överlåtelsepriset anförde förstainstansrätten, i punkt 308 i den överklagade domen, att bolaget hade tvingats att såväl förhandla om och – den 26 juli 2002 – ingå avtalet om överlåtelse av Legrand som att flytta fram tidpunkten för det faktiska genomförandet av denna överlåtelse till den 10 december 2002.

73      I punkt 311 i den överklagade domen anförde förstainstansrätten att skyldigheten att flytta fram tidpunkten för det faktiska genomförandet av försäljningen med nödvändighet hade förmått Schneider att medge Wendel-KKR en nedsättning av överlåtelsepriset, jämfört med det pris som bolaget skulle ha erhållit vid en bindande försäljning som hade ägt rum i avsaknad av rättsstridigheter i beslutet om oförenlighet.

74      I punkt 312 i den överklagade domen anförde förstainstansrätten att den omständigheten att tidpunkten för försäljningen flyttades fram till den 10 december 2002 innebar att Schneider fick ersätta Wendel-KKR för den risk för nedgång i värdet på tillgångarna i Legrand som förelåg till följd av att kursen på industriaktier skulle kunna förändras negativt under perioden.

75      I punkt 322 i den överklagade domen anförde förstainstansrätten att den skada som utgjordes av nedsättningen av överlåtelsepriset motsvarade skillnaden mellan det faktiskt överenskomna överlåtelsepriset och det pris som Schneider skulle ha kunnat erhålla om bolaget, vid avslutandet av det första förfarandet för kontroll av koncentrationen den 10 oktober 2001, hade erhållit ett rättsenligt beslut avseende koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden.

76      Förstainstansrätten påpekade emellertid, i punkt 329 i den överklagade domen, att Schneider, genom att på ett fullt lagligt sätt förvärva kontrollen över Legrand, hade utsatt sig för risken att koncentrationskontrollen skulle komma att utmynna i ett beslut i vilket det konstaterades att den rättsligt sett fullbordade koncentrationen var oförenlig med den gemensamma marknaden, och i en däremot svarande skyldighet att genomföra en uppdelning av tillgångarna i de redan fusionerade företagen.

77      I punkt 330 i den överklagade domen anförde förstainstansrätten att med hänsyn till omfattningen av den genomförda fusionen och den märkbara förstärkning av den ekonomiska styrkan som den medförde för de två enda dominerande aktörerna på de sektoriella marknaderna för elektrisk lågspänningsutrustning i Frankrike, kunde Schneider inte ha varit omedvetet om att den genomförda fusionen i vart fall riskerade att skapa eller förstärka en dominerande ställning på en väsentlig del av den gemensamma marknaden, och att den därför skulle komma att förbjudas av kommissionen.

78      Mot bakgrund av detta slog förstainstansrätten fast, i punkt 334 i den överklagade domen, att Schneider var ansvarigt för en tredjedel av den skada som var förknippad med den medgivna prisnedsättningen.

79      Under dessa omständigheter slog förstainstansrätten fast, i punkt 335 i den överklagade domen, att gemenskapen endast var skyldig att ersätta två tredjedelar av nämnda skada.

80      Slutligen slog förstainstansrätten fast, i punkterna 342 och 344–346 i den överklagade domen, att det skadestånd som Schneider hade rätt till från och med tidpunkten för uppkomsten av den skada som var förknippad med det faktiska genomförandet av överlåtelsen av Legrand, det vill säga den 10 december 2002, skulle uppräknas fram till dagen för meddelande av den dom i vilken skadeståndsbeloppet fastställs och att dröjsmålsränta därefter skulle utgå till dess full betalning skedde.

IV –  Parternas yrkanden

81      Kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och förplikta Schneider att ersätta rättegångskostnaderna.

82      Schneider har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

V –  De grunder som anförts till stöd för överklagandet

83      Kommissionen har till stöd för sitt överklagande formellt sett anfört sju grunder för upphävande. Dessa kan i huvudsak delas in i fem grunder.

84      Med dessa grunder har kommissionen gjort gällande att förstainstansrätten i den överklagade domen gjorde sig skyldig till följande felaktigheter:

–        I punkt 155 anförde förstainstansrätten att invändningen om stödjande hade ”[utelämnats]” i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001 och slog fast att det inte hade medfört ”några särskilda tekniska svårigheter” att inkludera denna invändning.

–        I punkt 156 slog förstainstansrätten fast att kommissionen hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

–        I punkt 316 slog förstainstansrätten fast att det fanns ett direkt orsakssamband mellan kommissionens vållande och den skada som Schneider lidit till följd av den nedsättning av överlåtelsepriset för Legrand som medgavs i utbyte mot att tidpunkten för det faktiska genomförandet av försäljningen, som överenskommits den 26 juli 2002, flyttades fram till den 10 december 2002.

–        I punkt 288 identifierade förstainstansrätten en skada som inte hade åberopats av Schneider, nämligen en nedsättning av priset som medgavs för att uppnå att överlåtelsen av Legrand flyttades fram till den 10 december 2002.

–        I punkterna 345 och 346 gjorde sig förstainstansrätten skyldig till felaktig rättstillämpning, genom att beträffande skadan förknippad med den påstådda nedsättningen av överlåtelsepriset tillerkänna Schneider kompensationsränta från den 10 december 2002 fram till dagen för meddelande av den dom i vilken skadeståndsbeloppet fastställs, trots att sådan ränta endast kan beviljas i undantagssituationer.

VI –  Prövning av överklagandet

A –  Den första grunden: Förstainstansrätten slog felaktigt fast att invändningen om stödjande hade ”[utelämnats]” i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001 och att det inte hade medfört ”några särskilda tekniska svårigheter” att inkludera denna invändning

1.     Parternas argument

85      Kommissionen har erinrat om att den inte någon gång under förfarandet vid förstainstansrätten bestred att Schneider hade en rätt att yttra sig under förfarandet för kontroll av koncentrationen. Kommissionen har gjort gällande att den däremot formellt bestrider att den rättsstridighet som konstaterats medför att gemenskapen ådrar sig skadeståndsansvar.

86      Kommissionens första grund består av fyra delar.

87      Kommissionen har gjort gällande att förstainstansrätten, genom att i punkt 155 i den överklagade domen slå fast att invändningen om stödjande hade ”[utelämnats]” i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001 och att det inte hade medfört några särskilda tekniska svårigheter att inkludera den,

–        åsidosatte den rättskraft som domen i målet Schneider I har,

–        gjorde en materiellt oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna,

–        missuppfattade bevisningen, och

–        åsidosatte sin motiveringsskyldighet.

88      I själva verket konstaterade förstainstansrätten i punkt 445 i domen i målet Schneider I endast att invändningen om stödjande inte hade framställts med ”tillräcklig klarhet och precision”. När förstainstansrätten därefter kritiserade kommissionen för att i slutsatsen i meddelandet om invändningar inte ha ”[påvisat någon form av stödjande]”, begränsade den sig till att påpeka att kommissionen efter sin bedömning inte i tillräcklig omfattning hade framhävt denna invändning.

89      Enligt kommissionen måste likväl den slutsatsen dras att förstainstansrätten ansåg att motiveringsdelen i meddelandet om invändningar åtminstone innehöll en underförstådd formulering av invändningen om stödjande.

90      Denna slutsats visar på en andra motstridighet mellan domen i målet Schneider I och den överklagade domen. I punkt 155 i den sistnämnda domen anförde förstainstansrätten nämligen uttryckligen att invändningen om stödjande hade utelämnats och att detta inte skulle ha kunnat vägas upp genom en helhetsförståelse av meddelandet om invändningar.

91      En tredje motstridighet mellan de båda domarna består i en skillnad i bedömning med avseende på konsekvenserna för Schneider av rättsstridigheterna i meddelandet om invändningar.

92      I detta avseende har kommissionen gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 453 i domen i målet Schneider I slog fast att Schneider genom meddelandet om invändningar inte hade kunnat avgöra ”hela omfattningen” av de konkurrensproblem som kommissionen identifierat på den franska marknaden, medan den i punkt 152 i den överklagade domen konstaterade att Schneider ”inte kunnat veta” att det, utan att lämpliga korrigerande åtgärder föreslogs för att undanröja den av koncentrationen skapade situationen där Schneider och Legrand kunde stödja sig på varandras ställning, ”inte fanns någon möjlighet” att koncentrationen skulle förklaras förenlig med den gemensamma marknaden.

93      Enligt kommissionen följer av denna jämförelse mellan de två domarna att förstainstansrätten i domen i målet Schneider I ansåg att Schneider hade kunnat få insikt om att stödjandet utgjorde ett problem ur konkurrenssynpunkt, men att bolaget inte hade kunnat avgöra hela omfattningen av det hinder som stödjandet utgjorde, på grund av att detta inte hade angetts uttryckligen i slutsatsen i meddelandet om invändningar. I den överklagade domen ansåg förstainstansrätten däremot att Schneider aldrig hade getts möjlighet att få kännedom om problemet och att bolaget således aldrig hade vetat om att det skulle ha varit tvunget att föreslå lämpliga åtgärder för att avhjälpa det.

94      Kommissionen har vidare gjort gällande att den vid förstainstansrätten hade åberopat de inneboende svårigheterna att genomföra en komplicerad marknadsanalys i ett ärende som i sin tur var komplicerat inom den strikta tidsram som följer av bestämmelserna i förordningen. Kommissionen påpekade i synnerhet att utarbetandet av ett meddelande om invändningar är en mycket grannlaga uppgift som måste utföras tillräckligt tidigt efter det att förfarandet har inletts och undersökningen har avslutats för att ge parterna möjlighet att lämna synpunkter.

95      Kommissionen har kritiserat förstainstansrätten för att den underkände dessa argument med hänvisning till att de endast utgjorde en redogörelse för svårigheterna förknippade med den komplicerade marknadsanalysen, och att de därför saknade relevans, eftersom den skadeståndsgrundande omständigheten i själva verket bestod i att kommissionen i meddelandet om invändningar hade utelämnat en upplysning som det inte hade medfört några särskilda tekniska svårigheter att inkludera eller som hade krävt någon ytterligare, av tidsmässiga skäl ogenomförbar, specifik undersökning. Utelämnandet av denna upplysning kunde inte heller tillskrivas något oväntat eller slumpartat problem.

96      Enligt kommissionen är dessa överväganden från förstainstansrättens sida, i den mån de utgör fastställande av faktiska omständigheter, uppenbart oriktiga mot bakgrund av de uppgifter som den hade att bedöma under förfarandet. De visar även att förstainstansrätten missuppfattade bevisningen.

97      I alla händelser åsidosatte förstainstansrätten sin motiveringsskyldighet med avseende på dess beaktande av såväl utelämnandet av invändningen om stödjande som den omständigheten att det inte hade medfört några särskilda tekniska svårigheter att inkludera den.

98      Kommissionen anser slutligen att den överklagade domen ska upphävas i sin helhet enbart med stöd av den första grunden.

99      Schneider anser att kommissionen inte kan vinna någon framgång med denna grund.

100    Bolaget har gjort gällande att grunden inte kan tas upp till sakprövning, och har anfört följande skäl:

–        Kommissionen har ifrågasatt förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna.

–        Kommissionen har anfört nya påståenden. För det första har den påstått att meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001 åtminstone innehåller en underförstådd formulering av invändningen om stödjande och att förstainstansrätten på ett underförstått sätt konstaterade detta i domen i målet Schneider I. För det andra har den påstått att förstainstansrätten i domen i målet Schneider I ansåg att Schneider hade kunnat få insikt om att stödjandet utgjorde ett problem ur konkurrenssynpunkt.

–        Kommissionen har inte förklarat på vilket sätt den första grunden bygger på att förstainstansrätten missuppfattade bevisningen och åsidosatte motiveringsskyldigheten.

101    I alla händelser saknar grunden fog.

2.     Domstolens bedömning

a)     Den första grundens tre första delar: Förstainstansrätten åsidosatte den rättskraft som tillkommer domen i målet Schneider I, gjorde en materiellt oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och missuppfattade bevisningen

102    Rättskraften omfattar endast de sak- och rättsfrågor som faktiskt eller med nödvändighet har avgjorts genom ett domstolsavgörande (se bland annat dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

103    Vidare följer det av artikel 225 EG och artikel 58 första stycket i domstolens stadga att förstainstansrätten är ensam behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma dessa faktiska omständigheter. Domstolen är således varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Med förbehåll för det fall bevisningen har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning i mål om överklagande (se bland annat dom av den 10 juli 2008 i mål C‑413/06 P, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala, REG 2008, s. I‑0000, punkt 29).

104    Med andra ord utgör förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna och värdering av bevisningen rättsfrågor som är underställda domstolens prövning i mål om överklagande, när det framgår av handlingarna i målet att de omständigheter som förstainstansrätten fastställt är materiellt oriktiga respektive när bevisningen har missuppfattats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 1999 i mål C‑119/97 P, Ufex m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I‑1341, punkt 66).

105    Med den första grundens första del, som avser att förstainstansrätten åsidosatte den rättskraft som tillkommer domen i målet Schneider I, söker kommissionen visa att förstainstansrätten i den överklagade domen beaktade sakfrågor som stod i strid med dem som faktiskt eller med nödvändighet hade avgjorts genom den lagakraftvunna domen i målet Schneider I.

106    Med den första grundens andra och tredje delar söker kommissionen, med stöd av ovan angivna rättspraxis, i huvudsak visa följande:

–        De omständigheter som förstainstansrätten fastställde i den överklagade domen är materiellt oriktiga i förhållande till de faktiska omständigheter som faktiskt beaktades i domen i målet Schneider I, och denna oriktighet framgår direkt av nämnda doms ordalydelse.

–        Förstainstansrätten missuppfattade i den överklagade domen innebörden av domen i målet Schneider I i dess egenskap av bevisfaktum som vid behov måste tolkas för att fastställa vilka faktiska omständigheter som ska prövas för att avgöra huruvida gemenskapen har ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

107    Vid prövningen av den första grundens tre första delar måste således följande frågor besvaras:

–        Vilka sakfrågor lade förstainstansrätten, i punkterna 152 och 156 i den överklagade domen, till grund för sitt konstaterande att kommissionen hade gjort sig skyldig till en ”uppenbar och allvarlig överträdelse” av de begränsningar som den hade att iaktta i fråga om Schneiders rätt till försvar?

–        Avgjordes dessa sakfrågor genom domen i målet Schneider I?

–        Finns det en bristande överensstämmelse mellan dessa sakfrågor, såsom de beaktades i den överklagade domen, och de genom domen i målet Schneider I avgjorda sakfrågorna?

108    Domstolen ska således pröva samtliga de argument som kommissionen har anfört i samband med dessa tre delar, när det gäller frågan om huruvida meddelandet om invändningar innehöll en hänvisning till invändningen om stödjande och frågan om huruvida det förelåg svårigheter som gjorde att denna invändning inte kunde anges på ett tillräckligt klart och precist sätt i nämnda meddelande.

109    Det ska dock påpekas att den första grundens andra och tredje del sammanfaller med den första delen på så sätt att de avser faktiska omständigheter vilka, såvitt avser den bedömning som görs i det följande, visar sig faktiskt eller med nödvändighet ha avgjorts genom domen i målet Schneider I. Den andra och den tredje delen har ett eget berättigande endast i den mån de avser faktiska omständigheter som visar sig inte ha avgjorts genom domen i målet Schneider I.

i)     Huruvida meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001 innehöll en hänvisning till invändningen om stödjande

110    I punkt 140 i den överklagade domen angav förstainstansrätten att Schneider gjorde gällande att kommissionen i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001 inte på ett tillräckligt klart och precist sätt hade uttryckt den invändning mot koncentrationens förenlighet som grundade sig på att det förelåg ett stödjande på de franska sektoriella grossistmarknaderna för lågspänningsutrustning.

111    I sin bedömning erinrade förstainstansrätten inledningsvis, i punkterna 145–150 i den överklagade domen, om vilka skyldigheter som åligger kommissionen enligt artikel 18 i förordningen och redogjorde för skyldigheternas innehåll och räckvidd. Av detta drog förstainstansrätten i punkt 151 i domen slutsatsen att Schneider åberopade en överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter i den mening som avses i systemet för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar.

112    I punkt 152 i den överklagade domen slog den därefter fast att det förhållandet ”[a]tt kommissionen, som i förevarande mål, avfattar sitt meddelande om invändningar på ett sådant sätt att [Schneider], såsom framgår av domen i målet Schneider I, inte kunnat veta att det, utan att korrigerande åtgärder vidtogs för att begränsa eller undanröja de situationer där Schneider och Legrand kunde stödja sig på varandras ställning på de sektoriella marknaderna i Frankrike, inte fanns någon möjlighet att förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden utgör en uppenbar och allvarlig överträdelse av artikel 18.1 och 18.3 i förordningen”.

113    Genom denna formulering i punkt 152 i den överklagade domen slog förstainstansrätten fast att en av förutsättningarna för att gemenskapen ska ådra sig skadeståndsansvar var uppfyllt, och hänvisade därvid till det som ”följer av domen i målet Schneider I”. I detta skede av sitt resonemang grundade således förstainstansrätten konstaterandet, att det förelåg en ”uppenbar och allvarlig överträdelse”, på analysen i punkterna 440–461 i domen i målet Schneider I, i samma ordalag som användes i den domen, med avseende på de omständigheter under vilka meddelandet om invändningar hade utarbetats.

114    I fråga om utarbetandet av meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001 beaktade således förstainstansrätten följande sakfrågor, såsom de konstaterats och bedömts i punkterna 445 och 453 i domen i målet Schneider I:

–        I meddelandet om invändningar ”förklaras … inte med tillräcklig klarhet och precision hur Schneiders ställning skulle förstärkas i förhållande till de franska distributörerna av elektrisk lågspänningsmateriel, en ställning som inte endast beror på Legrands försäljning på marknaderna för komponenter till elcentraler utan även på Legrands ledande ställning inom segmenten för ultraterminal elektrisk utrustning”.

–        ”[I] den allmänna slutsatsen i meddelandet om anmärkningar räknas de olika nationella sektoriella marknader upp som berörs av koncentrationen, utan att det påstås att någon som helst ställning som innehas av endera av de båda anmälande parterna på en given produktmarknad skulle stödja den andra partens ställning på en annan sektoriell marknad.”

–        ”Schneider [kunde] genom meddelandet om anmärkningar inte … avgöra hela omfattningen av de konkurrensproblem på distributionsnivå, med anledning av den anmälda koncentrationen, som kommissionen identifierat på den franska marknaden för elektrisk lågspänningsmateriel.”

115    Förstainstansrättens hänvisning i den överklagade domen till domen i målet Schneider I innebar således inte att den enbart grundade sitt resonemang på att invändningen om stödjande helt hade utelämnats i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001. Tvärtom tog den, som den hade gjort i domen i målet Schneider I, hänsyn just till att frågan om stödjandet inte hade behandlats med tillräcklig klarhet i motiveringsdelen i meddelandet om invändningar och att denna fråga inte uttryckligen hade omnämnts i meddelandets allmänna slutsats.

116    Vid sådant förhållande kan förstainstansrätten inte anses ha åsidosatt den rättskraft som omfattar dessa genom domen i målet Schneider I avgjorda sakfrågor.

117    Denna slutsats påverkas inte av att förstainstansrätten i punkt 155 i den överklagade domen tillbakavisade ett argument som anförts av kommissionen till stöd för att den inte skulle anses ha ådragit sig skadeståndsansvar, genom att slå fast att den skadeståndsgrundande omständigheten bestod i att ”en upplysning av väsentlig betydelse för beslutsdelen i beslutet om oförenlighet [hade utelämnats i meddelandet om invändningar]”. Om uttrycket ”[utelämnandet av] en upplysning av väsentlig betydelse” placeras i det sammanhang som beskrivits ovan måste det nämligen förstås på så sätt att ett tillräckligt klart och precist omnämnande av invändningen om stödjande hade utelämnats.

118    I alla händelser kan förstainstansrättens användande av uttrycket ”saknas” inte anses ha medfört en påstått felaktig bedömning, i form av uttalandet i punkt 152 i den överklagade domen, att Schneider ”inte kunnat veta att det, utan att korrigerande åtgärder vidtogs för att begränsa eller undanröja de situationer där Schneider och Legrand kunde stödja sig på varandras ställning på de sektoriella marknaderna i Frankrike, inte fanns någon möjlighet att förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden”.

119    I domen i målet Schneider I prövade förstainstansrätten huruvida kommissionen genom meddelandet om invändningar hade gett Schneider möjlighet att få full insikt om att ett stödjande skulle kunna komma att utgöra orsaken till att koncentrationen förklarades oförenlig med den gemensamma marknaden, det vill säga ett avgörande hinder mot koncentrationen.

120    En invändning som inte formulerats på ett tillräckligt klart och precist sätt ger inte möjlighet, som förstainstansrätten slog fast i punkt 453 i domen i målet Schneider I, att avgöra ”hela omfattningen” av vissa konkurrensproblem. Den hindrar därmed, på samma sätt som ett utelämnande av invändningen, de berörda företagen från att få insikt om nämnda problems avgörande betydelse för utgången av kontrollförfarandet.

121    Det var därför som förstainstansrätten, i punkterna 455, 456, 458 och 460 i domen i målet Schneider I, slog fast följande:

–        Schneider hade ”berövats möjligheten att i sak bestrida kommissionens påstående att Schneiders dominerande ställning inom sektorn för komponenter till fördelningscentraler och gruppcentraler skulle komma att förstärkas i Frankrike, på distributionsnivå, med anledning av Legrands ledande ställning på marknaden för ultraterminal utrustning”.

–        ”Schneider [hade] inte haft tillfälle att lägga fram sina synpunkter på detta vare sig i sitt svar på meddelandet om anmärkningar eller vid förhöret den 21 augusti 2001.”

–        Schneider skulle inte ”anses ha erhållit någon möjlighet att vederbörligen och i rimlig tid lägga fram sina förslag till tillräckligt omfattande överlåtelser av tillgångar för att de av kommissionen identifierade konkurrensproblemen på ifrågavarande franska sektoriella marknader skulle kunna lösas.”

–        ”Schneider [hade] indirekt [kunnat berövas] möjligheten att erhålla det godkännande som kommissionen hade kunnat ge till föreslagna korrigerande åtgärder, om de anmälande parterna hade givits möjlighet att i tid lägga fram så omfattande avyttringsförslag att alla de konkurrensproblem på distributionsnivå som kommissionen identifierat på ifrågavarande sektoriella marknader i Frankrike skulle kunna lösas”.

122    Lokutionerna ”inte … erhållit någon möjlighet”, ”inte haft tillfälle” och ”indirekt [kunnat berövas] möjligheten” ger i detta avseende uttryck för förstainstansrättens bedömning i domen i målet Schneider I att Schneider, på grund av felet i meddelandet om invändningar, inte hade haft möjlighet att få insikt om att invändningen om stödjande var av avgörande betydelse.

123    När förstainstansrätten i punkt 152 i den överklagade domen angav att Schneider ”inte kunnat veta att det, utan att korrigerande åtgärder vidtogs …, inte fanns någon möjlighet att förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden”, gjorde den således inte en annan bedömning än den som förstainstansrätten hade gjort i domen i målet Schneider I, utan gav endast uttryck för samma bedömning i andra ordalag.

124    Pa samma sätt utgör förstainstansrättens uttalande i punkt 155 i den överklagade domen, om att en ”helhetsförståelse av [meddelandet om invändningar inte skulle ha kunnat väga upp]” problem vid utformningen av detsamma, inte någon motsägelsefull bedömning. Det förhållandet att förstainstansrätten i domen i målet Schneider I beaktade att Schneider inte hade haft möjlighet att få insikt om att stödjandet utgjorde ett hinder förutsatte just, för att kunna beaktas, att en helhetsförståelse av meddelandet om invändningar inte kunde väga upp för bristerna i utformningen av detsamma.

125    Av det ovan anförda följer att det saknas skäl att godta de argument som kommissionen har anfört till stöd för att invändningen om stödjande fanns med i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001.

ii)  Huruvida det förelåg svårigheter som gjorde att invändningen om stödjande inte kunde anges på ett tillräckligt klart och precist sätt i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001

126    Det framgår av punkterna 437 och följande i domen i målet Schneider I att förstainstansrätten genom denna dom inte avgjorde sakfrågan huruvida det hade medfört ”särskilda tekniska svårigheter” för kommissionen att inkludera invändningen om stödjande i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001.

127    Domstolen konstaterar vidare att denna sakfråga inte ingår i ett fastställande av faktiska omständigheter, utan i en bedömning av faktiska omständigheter.

128    Den första grundens två delar, som avser åsidosättande av principen om rättskraft respektive en materiell oriktighet i samband med fastställande av faktiska omständigheter, är följaktligen verkningslösa.

129    Domstolen övergår nu till att i sak pröva den första grundens tredje del, det vill säga huruvida förstainstansrättens påstående att det inte hade medfört några ”särskilda tekniska svårigheter” att inkludera invändningen om stödjande berodde på att förstainstansrätten hade missuppfattat bevisningen.

130    Omnämnandet i ett meddelande om invändningar av en invändning som den om stödjande förutsätter inte att det visas fullt ut att det finns fog för invändningen, efter det att en uttömmande ekonomisk analys genomförts.

131    Att visa detta kan på området för koncentrationer rent faktiskt innebära betydande svårigheter och behöver därför inte ske förrän under det fortsatta förfarandet, mot bakgrund särskilt av yttrandena från de berörda företagen. Dessa ska genom meddelandet om invändningar ha fått tillräckliga upplysningar om förekomsten av konkurrensproblemet, vilket är nödvändigt för att de på ett verksamt sätt ska kunna utöva sin rätt till försvar.

132    I det skede av förfarandet då meddelandet om invändningar antas är kommissionen endast skyldig att på ett tillräckligt klart och precist sätt ange att problemet med stödjandet eventuellt kan utgöra hinder mot att koncentrationen förklaras förenlig med den gemensamma marknaden.

133    Mot bakgrund av det nyss sagda finner domstolen att förstainstansrättens bedömning av avsaknaden av särskilda tekniska svårigheter att ange att det förelåg ett problem med stödjande inte berodde på att den hade missuppfattat den i målet förebringade bevisningen.

134    Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens tre första delar.

b)     Den första grundens fjärde del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

135    Det följer av fast rättspraxis att motiveringsskyldigheten inte innebär att förstainstansrätten är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför förstainstansrätten inte ansåg att det fanns fog för deras argument, och att domstolen kan få tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll (se bland annat dom av den 9 september 2008 i de förenade målen C‑120/06 P och C‑121/06 P, FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑0000, punkt 96 och där angiven rättspraxis).

136    I punkt 152 i den överklagade domen behandlade förstainstansrätten frågan om omnämnandet av invändningen om stödjande. Med avseende på det sätt som meddelandet om invändningar hade avfattats på, hänvisade förstainstansrätten där till det som ”följer av domen i målet Schneider I”.

137    Som angetts ovan i punkt 114, hänvisade förstainstansrätten således till faktiska omständigheter som hade beaktats i punkterna 445 och 453 i domen i målet Schneider I och som avses med den första grundens tre första delar. Hänvisningen gör det således möjligt att förstå att förstainstansrätten grundade sitt konstaterande, att det förelåg en ”uppenbar och allvarlig överträdelse”, på dessa faktiska omständigheter.

138    Vidare framgår det av punkt 117 ovan att genom denna hänvisning anges ett sammanhang varav det går att utläsa räckvidden av uttrycket ”[avsaknad av] en upplysning av väsentlig betydelse”, som förstainstansrätten därefter använde i punkt 155 i den överklagade domen.

139    I punkt 155 i den överklagade domen gjorde förstainstansrätten bedömningen att det inte hade medfört några särskilda tekniska svårigheter att inkludera invändningen om stödjande i meddelandet om invändningar. Bedömningen är motiverad i tillräcklig utsträckning. Förstainstansrätten anförde i nämnda punkt att det måste göras en åtskillnad mellan att göra en materiell bedömning av relevanta marknader i syfte att visa att koncentrationen är oförenlig med den gemensamma marknaden och att i meddelandet om invändningar helt enkelt ange att det föreligger ett konkurrensproblem som eventuellt, om inget annat framkommer av de berörda företagens yttranden, kan utgöra hinder mot att förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden.

140    Av det ovan anförda följer att överklagandet inte heller kan vinna bifall såvitt avser den första grundens fjärde del.

141    Överklagandet ska således ogillas såvitt avser samtliga delar av den första grunden, och det saknas därför skäl att ta ställning till huruvida grunden kan tas upp till sakprövning.

B –  Den andra grunden: Förstainstansrätten slog felaktigt fast att kommissionen hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter

1.     Parternas argument

142    Kommissionens andra grund är indelad i två delar, vilka avser att förstainstansrätten i den överklagade domen gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna respektive att den åsidosatte motiveringsskyldigheten.

143    När det gäller den första delen av denna grund, har kommissionen medgett att enligt systemet för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar kan själva den omständigheten att den aktuella institutionen, när denna endast har ett mycket begränsat, eller rentav obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning, bryter mot gemenskapsrätten vara tillräcklig för att det ska anses vara styrkt att det har skett en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

144    Kommissionen har när det gäller genomförandet av rätten att yttra sig enligt artikel 18.1 och 18.3 i förordningen även medgett att dess skyldighet att på ett klart och precist sätt formulera invändningen om stödjande inte ingick som en del av institutionens utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, utan den framgick redan av tillämpningen av de relevanta förfarandebestämmelserna.

145    Kommissionen anser emellertid att förstainstansrätten, förutom att ta hänsyn till kommissionens obetydliga eller rentav obefintliga utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om Schneiders rätt att yttra sig, borde ha beaktat att de förhållanden som kommissionen hade att bedöma var komplicerade och att kommissionen var tvungen att hantera detta under det administrativa förfarandet.

146    Kommissionen har erinrat om att den vid förstainstansrätten gjorde gällande att det hade varit särskilt komplicerat att utarbeta meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001, inte bara på grund av de frister som den hade att iaktta, utan även framför allt på grund av omfattningen av de konkurrensproblem som uppkom till följd av en företagskoncentration som omfattade ett stort antal nationella sektoriella marknader. Det skulle således ha varit mycket komplicerat för kommissionen, både ur begreppsmässig och redaktionell synvinkel, att på ett tillräckligt klart och precist sätt ange var och en av de invändningar som kommissionen hade med avseende på varje nationell sektoriell marknad.

147    Själva invändningen om stödjande var särskilt komplicerad på grund av att kommissionen för att kunna utarbeta och avfatta denna invändning var tvungen att göra en tvärgående analys av samtliga marknader för lågspänningsutrustning i varje medlemsstat, inbegripet de sektoriella marknader för vilka koncentrationen inte utgjorde något horisontellt konkurrensproblem och inte en analys av varje nationell sektoriell marknad för sig, som för de övriga invändningarna i meddelandet om invändningar.

148    För att redogöra för invändningen som rörde det komplicerade ekonomiska begreppet stödjande var det nödvändigt att sätta parternas ställningar i samband med de ställningar som deras konkurrenter hade på ett flertal sektoriella marknader inom varje medlemsstat och därefter undersöka distributionsstrukturen och förhållandena mellan leverantörerna och grossisterna i var och en av medlemsstaterna.

149    Kommissionen har framhållit att den inte gör gällande att det var svårt att visa att invändningen om stödjande var sakligt grundad, utan att det var särskilt komplicerat att på ett klart och precist sätt formulera denna invändning.

150    Enligt kommissionen gjorde Schneider vid förstainstansrätten gällande att bolaget ända från det att koncentrationen anmäldes hade bestritt att det förelåg ett stödjande, vilket borde ha gjort det mindre svårt för kommissionen att på ett tillräckligt klart och precist sätt formulera en invändning angående denna fråga. På detta hade kommissionen emellertid genmält att denna omständighet snarare innebar att det begångna förfarandefelet framstod som än mindre allvarligt.

151    Kommissionen har hävdat att eftersom Schneider självt hade förringat betydelsen av stödjandeproblematiken, kunde det förhållandet att kommissionen inte på ett klart och precist sätt hade formulerat invändningen angående denna fråga i alla händelser inte anses utgöra en tillräckligt klar överträdelse.

152    Kommissionen har gjort gällande att förstainstansrätten i det aktuella fallet borde ha slagit fast att kommissionen befann sig i en situation som var komplicerad att hantera, eftersom den inom en mycket kort frist måste utarbeta ett meddelande om invändningar på 145 sidor, och att detta innebar att det inte förelåg en tillräckligt klar överträdelse.

153    Den andra delen av kommissionens andra grund avser att förstainstansrätten var skyldig att med särskild noggrannhet redogöra för skälen för slutsatsen att den överträdelse som hade konstaterats i domen i målet Schneider I var tillräckligt klar.

154    Enligt kommissionen är förstainstansrättens motivering på denna punkt praktiskt taget obefintlig i den överklagade domen.

155    Den motivering som anges i domen gör det inte möjligt att förstå varför de svårigheter av olika slag som kommissionen hade åberopat inte skulle anses mildra överträdelsens betydelse.

156    Kommissionen anser i alla händelser att förstainstansrätten inte i tillräcklig utsträckning bemötte följande relevanta argument:

–        Kommissionen hade åberopat stödjandeproblematiken i ett flertal punkter i meddelandet om invändningar.

–        Kommissionen hade åberopat svårigheterna med att inom en kort frist utarbeta meddelandet om invändningar och med att göra en komplicerad bedömning av både samtliga sakargument, varav invändningen om stödjande endast utgjorde en av flera relevanta omständigheter, och av de åtgärder som Schneider hade föreslagit.

–        Kommissionen hade gjort gällande att den omständigheten att Schneider lämnat kommissionen upplysningar som visade att koncentrationen inte skulle medföra några problem beträffande ett stödjande utgjorde ytterligare skäl att anse att det begångna förfarandefelet inte var så allvarligt.

–        Kommissionen hade gjort gällande att den hade kunnat anse sig vara i god tro beträffande att den hade rätt att i beslutet om oförenlighet lägga till argument avseende de faktiska omständigheterna eller rättsliga argument till stöd för den tidigare identifierade invändningen om stödjande.

–        Kommissionen hade gjort gällande att kravet på klarhet i meddelanden om invändningar i koncentrationsärenden inte ännu hade slagits fast på ett lika klart sätt i rättspraxis vid tiden för de faktiska omständigheterna.

157    Schneider anser att kommissionen inte kan vinna någon framgång med den andra grunden.

158    Schneider har gjort gällande att den andra grundens första del inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den går ut på att domstolen ska ompröva förstainstansrättens bedömningar av de faktiska omständigheterna och eftersom den innehåller ett nytt påstående, nämligen att det var komplicerat ur redaktionell synpunkt att ange invändningen om stödjande.

159    Enligt Schneider saknas det i alla händelser fog för den andra grunden.

2.     Domstolens bedömning

a)     Den andra grundens första del: Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna

160    Ett antal förutsättningar måste vara uppfyllda för att gemenskapen ska ådra sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Det innebär bland annat, när det är fråga om en rättsakts rättsstridighet, att det måste föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Vad gäller denna förutsättning är det avgörande kriteriet för att en överträdelse av gemenskapsrätten ska anses vara tillräckligt klar att en gemenskapsinstitution uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Redan den omständigheten att gemenskapsrätten har överträtts kan medföra att det ska anses vara en tillräckligt klar överträdelse, om institutionen endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 19 april 2007 i mål C‑282/05 P, Holcim (Deutschland) mot kommissionen, REG 2007, s. I‑2941, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

161    Enligt det system som domstolen har utvecklat med avseende på gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska det i förekommande fall tas hänsyn till att de förhållanden som institutionen har att bedöma är komplicerade (domen i det ovannämnda målet Holcim (Deutschland) mot kommissionen, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

162    I det nu aktuella fallet har det inte ifrågasatts att, såsom förstainstansrätten slog fast i punkterna 145–151 i den överklagade domen, den åberopade rättsstridigheten består i en överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, nämligen artikel 18.3 i förordningen, som rör tillämpningen av principen om iakttagande av rätten till försvar.

163    I detta avseende ska det inledningsvis påpekas att meddelandet om invändningar är en handling av väsentlig betydelse för genomförandet av denna princip.

164    I syfte att säkerställa att rätten till försvar kan utövas på ett verksamt sätt, avgränsar meddelandet om invändningar föremålet för det administrativa förfarande som kommissionen inlett, så att kommissionen hindras från att i det slutliga beslutet grunda sig på andra invändningar (domen i det ovannämnda målet Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala, punkt 63).

165    Artikel 18.3 i förordningen innebär att när kommissionen under förfarandet för fördjupad prövning, det vill säga efter meddelandet om invändningar, konstaterar att ett konkurrensproblem som skulle kunna medföra att koncentrationen förklaras oförenlig med den gemensamma marknaden inte alls eller på ett otillräckligt sätt har angetts i meddelandet, måste den antingen avstå från denna invändning när den antar sitt slutliga beslut eller bereda de berörda företagen tillfälle att yttra sig och föreslå korrigerande åtgärder innan detta beslut antas.

166    Vidare ska det påpekas att kommissionens skyldighet att på ett tillräckligt klart och precist sätt formulera invändningen om stödjande framgick, såsom den själv har medgett, redan av tillämpningen av de relevanta förfarandebestämmelserna. Detta innebär att kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller Schneiders rätt att yttra sig var mycket begränsat, eller rentav obefintligt.

167    Den andra grundens första del avser för det första att förstainstansrätten borde ha tagit hänsyn till att de förhållanden som kommissionen hade att bedöma var komplicerade, och av detta dragit slutsatsen att det inte förelåg en tillräckligt klar överträdelse.

168    Denna del av den andra grunden utgår således från premissen att förstainstansrätten gjorde en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna i punkt 155 i den överklagade domen, när den slog fast att det inte hade medfört några ”särskilda tekniska svårigheter” att inkludera invändningen om stödjande i meddelandet om invändningar av den 3 augusti 2001. Denna bedömning omfattas av förstainstansrättens behörighet.

169    När det gäller nyss nämnda bedömning har domstolen emellertid i punkt 133 ovan redan slagit fast att det saknas fog för påståendet att förstainstansrätten hade missuppfattat bevisningen.

170    Vid sådant förhållande saknas det skäl att godta argumentet att de förhållanden som skulle bedömas var komplicerade, som kommissionen åberopat till stöd för påståendet att förstainstansrätten gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna.

171    Den andra grundens första del bygger för det andra på påståendet att förstainstansrätten gjorde fel när den slog fast att kommissionens handlande utgjorde en tillräckligt klar överträdelse, trots att Schneider var medveten om det konkurrensproblem som koncentrationen medförde, eftersom bolaget ända från det att koncentrationen anmäldes självt hade förringat betydelsen av stödjandeproblematiken, vilket innebar att det begångna förfarandefelet skulle anses vara mindre allvarligt.

172    Domstolen finner att även om det antas att Schneider ända från det att koncentrationen anmäldes, i förebyggande syfte, faktiskt hade försäkrat kommissionen om att koncentrationen inte medförde något problem ur stödjandesynpunkt, innebar den omständigheten att denna fråga inte hade behandlats på ett tillräckligt klart och precist sätt i meddelandet om invändningar inte att bolaget blev medvetet om att det fanns en risk för att koncentrationen skulle komma att förklaras vara oförenlig med den gemensamma marknaden. Tvärtom innebar detta att Schneider stärktes i sin uppfattning och att bolaget, då det förberedde sitt yttrande, inte kom att inrikta sig på att lämna ytterligare skäl eller förslag till lämpliga korrigerande åtgärder.

173    Av det ovan anförda följer att förstainstansrätten inte gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna när den slog fast att det förelåg en tillräckligt klar överträdelse utan att beakta vare sig att de förhållanden som kommissionen skulle bedöma var komplicerade eller att Schneider eventuellt kände till att det fanns en risk för att koncentrationen inte skulle komma att godkännas på grund av att det fanns ett problem ur stödjandesynpunkt.

174    Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del, och det saknas därför skäl att ta ställning till huruvida denna del kan tas upp till sakprövning.

b)     Den andra grundens andra del: Förstainstansrätten åsidosatte motiveringsskyldigheten

175    Som angetts ovan i punkt 135 innebär inte motiveringsskyldigheten att förstainstansrätten är skyldig att på ett uttömmande sätt bemöta samtliga de argument som parterna i tvisten anfört. Motiveringen kan således vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför förstainstansrätten inte biföll deras yrkanden, och att domstolen kan utöva sin kontroll.

176    För att motivera sitt konstaterande av att det förelåg en tillräckligt klar överträdelse, påpekade förstainstansrätten inledningsvis, i punkterna 145–150 i den överklagade domen, att meddelandet om invändningar är betydelsefullt när det gäller möjligheten att utöva rätten till försvar, och hänvisade i detta avseende till en rad avgöranden i rättspraxis.

177    Den anförde därvid följande:

–        ”[Enligt] artikel 18.3 i förordningen [får] kommissionen endast … grunda ett konstaterande av oförenlighet på de invändningar som berörda företag har beretts tillfälle att yttra sig över.”

–        ”De företag som deltar i en koncentration skall nämligen, i egenskap av mottagare av ett beslut från en offentlig myndighet som påtagligt påverkar deras intressen, ges möjlighet att i tid lämna sina synpunkter. De har i detta syfte en rätt att på ett tydligt sätt och i rimlig tid informeras om de invändningar som kommissionen har mot den anmälda koncentrationen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 23 oktober 1974 i mål 17/74, Transocean Marine Paint mot kommissionen, REG 1974, s. 1063, punkt 15, svensk specialutgåva, volym 2, s. 357, och förstainstansrättens dom av den 4 mars 1999 i mål T‑87/96, Assicurazioni Generali och Unicredito mot kommissionen, REG 1999, s. II‑203, punkt 88).”

–        ”Meddelandet om invändningar är i detta avseende av särskild betydelse, eftersom det är specifikt avsett att göra det möjligt för de berörda företagen att reagera på kommissionens invändningar dels genom att ge dem möjlighet att yttra sig angående dessa, dels genom att de får möjlighet att föreslå kommissionen korrigerande åtgärder för att motverka den anmälda koncentrationens negativa verkningar.”

–        ”Denna garanti, som utgör en del av de grundläggande garantier som i gemenskapens rättsordning gäller vid administrativa förfaranden, är av särskilt stor vikt med avseende på kontrollen av företagskoncentrationer (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 21 november 1991 i mål C‑269/90, Technische Universität München, REG 1991, s. I‑5469, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑453).”

178    I fråga om bedömningen av vilka konsekvenser det medförde för möjligheten att utöva rätten till försvar att meddelandet om invändningar var bristfälligt utformat, hänvisade förstainstansrätten därefter i punkt 152 i den överklagade domen till domen i målet Schneider I.

179    Förstainstansrätten grundade sig således på de omständigheter som hade beaktats i punkterna 445, 453 och följande punkter i domen i målet Schneider I, nämligen följande:

–        En invändning om stödjande hade inte formulerats med tillräcklig klarhet och precision i meddelandet om invändningar.

–        Kommissionen hade inte påvisat någon form av stödjande i den allmänna slutsatsen i meddelandet.

–        Schneider hade genom meddelandet berövats möjligheten att i sak bestrida kommissionens påstående och att i tid lämna förslag till korrigerande åtgärder.

180    I punkt 152 i den överklagade domen, som återgetts ovan i punkt 112, drog förstainstansrätten av dessa omständigheter den avgörande slutsatsen att Schneider inte hade getts möjlighet att få insikt om att problem ur stödjandesynpunkt skulle kunna medföra att den anmälda koncentrationen förklarades oförenlig med den gemensamma marknaden.

181    I punkt 153 i den överklagade domen påpekade förstainstansrätten den skadliga följden av denna situation och anförde att de korrigerande åtgärder som Schneider hade föreslagit därför inte var av sådant slag att de objektivt sett kunde lösa det specifika problemet med ett stödjande på de berörda sektoriella marknaderna i Frankrike.

182    I punkt 155 i den överklagade domen gjorde förstainstansrätten i allt väsentligt en åtskillnad mellan det att göra en fullständig analys i sak av ett konkurrensproblem och det att ange ett sådant problem, och slog fast att det inte hade medfört några särskilda svårigheter att helt enkelt ange problemet. Därefter gjorde förstainstansrätten en närmare prövning av den förutsättning för att en tillräckligt klar överträdelse ska anses föreligga som avser frågan huruvida den situation som ska bedömas är komplicerad.

183    Domstolen finner att förstainstansrätten, med samtliga dessa överväganden,

–        gjorde det möjligt för kommissionen att få kännedom om skälen till att den ansåg att det förelåg en tillräckligt klar överträdelse och för domstolen att utöva sin kontroll av denna rättsliga kvalificering, samt

–        gav kommissionen uttryckliga och underförstådda svar på de argument som den hade anfört.

184    Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.

185    Överklagandet ska således ogillas såvitt avser den andra grundens samtliga delar.

C –  Den tredje grunden: Förstainstansrätten gjorde fel när den slog fast att det förelåg ett direkt orsakssamband mellan kommissionens vållande och den skada som Schneider lidit till följd av den medgivna nedsättningen av överlåtelsepriset för Legrand

1.     Parternas argument

186    Den tredje grunden som kommissionen har anfört till stöd för sitt yrkande att den överklagade domen ska upphävas består av fem delar. Dessa avser i tur och ordning att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till följande felaktigheter när den slog fast att det förelåg ett direkt orsakssamband mellan kommissionens vållande och den skada som Schneider lidit till följd av den nedsättning av överlåtelsepriset för Legrand som bolaget gått med på i utbyte mot att tidpunkten för det faktiska genomförandet av den överlåtelse som överenskommits den 26 juli 2002 skulle flyttas fram till den 10 december 2002: 

–        Den gjorde en materiellt oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, som lades till grund för att slå fast, för det första, att Schneider hade tvingats avsluta förhandlingarna om försäljningen av och överlåtelsepriset för Legrand den 26 juli 2002, för det andra, att den tidpunkt längre fram i tiden som överenskommits för det faktiska genomförandet av försäljningen, det vill säga den 10 december 2002, låg tillräckligt långt efter den tidpunkt då det kunde förväntas att domen i målet Schneider I skulle meddelas för att Schneider skulle kunna vara säkert på att kunna få till stånd en förnyad prövning av koncentrationen från kommissionens sida genom att lägga fram nya korrigerande åtgärder och, för det tredje, att det förelåg ett orsakssamband mellan den tillräckligt klara överträdelsen och den av Schneider påstådda nedsättningen av överlåtelsepriset.

–        Den missuppfattade bevisningen i samband med prövningen av dessa tre frågor.

–        Den gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna.

–        Den överklagade domens domskäl är motstridiga med hänsyn till bedömningen i punkterna 260–286, som tidigare hade fått förstainstansrätten att dra slutsatsen att det inte förelåg ett tillräckligt starkt orsakssamband mellan kommissionens vållande och den sammanlagda värdeminskningen på de aktuella tillgångarna från tidpunkten då Schneider förvärvade dem fram till tidpunkten då de avyttrades.

–        Den gjorde en materiellt oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att Schneider inte hade bidragit till hela skadan, trots att det fanns skäl som gjorde att den borde ha slagit fast motsatsen. Dessa skäl var för det första att Schneider hade haft möjlighet att få kännedom om de konkurrensproblem som med nödvändighet skulle uppstå till följd av den stödjandesituation som koncentrationen medförde, för det andra att bolaget hade avstått från att begära uppskov med verkställigheten av beslutet om uppdelning och inte heller senare hade ansökt om interimistiska åtgärder i fråga om skyldigheten att avyttra tillgångarna i Legrand och för det tredje att Schneider hade valt att överlåta Legrand vid en tidpunkt då bolaget inte hade någon skyldighet att göra detta.

187    Kommissionen har till stöd för den tredje grunden särskilt gjort gällande följande. Efter domarna i målen Schneider I och Schneider II och i synnerhet efter den därav följande ogiltigförklaringen av beslutet om uppdelning, var Schneider, den 10 december 2002, inte skyldigt att överlåta Legrand, vilket var ”ett oeftergivligt villkor för att den aktuella skadan skulle uppstå”.

188    Schneider har gjort gällande att den tredje grundens tre första delar inte kan tas upp till sakprövning, eftersom de går ut på att domstolen ska ompröva förstainstansrättens bedömningar av de faktiska omständigheterna i den överklagade domen. Enligt bolaget kan inte heller den tredje grundens femte del tas upp till sakprövning, eftersom den innehåller argument som har åberopats för första gången i målet om överklagande.

189    Schneider har i övrigt gjort gällande att det saknas fog för de argument som framförts inom ramen för denna grund eller att dessa argument är verkningslösa.

2.     Domstolens bedömning

190    Domstolen ska först gemensamt pröva den tredje grundens tredje och femte delar, i den mån de avser frågan om verkan av den faktiska överlåtelsen av Legrand, som skedde den 10 december 2002.

a)     Upptagande till sakprövning

191    Det följer av rättspraxis att när förstainstansrätten har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen enligt artikel 225 EG behörig att pröva förstainstansrättens rättsliga kvalificering av dessa omständigheter och de rättsföljder som den har ansett att denna kvalificering leder till (se bland annat domen i det ovannämnda målet Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala, punkt 29, och dom av den 19 mars 2009 i mål C‑510/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑0000, punkt 105).

192    Frågan huruvida det finns ett orsakssamband mellan den skadeståndsgrundande omständigheten och själva skadan, vilket är ett villkor för att gemenskapen ska ådra sig sådant ansvar, utgör i mål som rör gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar en rättsfråga, som följaktligen ska prövas av domstolen.

193    Vid sådant förhållande anser domstolen att den tredje grundens tredje del kan tas upp till sakprövning, eftersom den avser just en prövning av den rättsliga bedömning av de faktiska omständigheterna som förstainstansrätten lade till grund för att slå fast att det förelåg ett direkt orsakssamband mellan kommissionens vållande och den skada som Schneider påstod sig ha lidit. Som kommer att framgå i det följande kan domstolen i det nu aktuella fallet göra denna prövning utan att ifrågasätta hur förstainstansrätten fastställde och bedömde de faktiska omständigheterna.

194    Domstolen konstaterar vidare att argumentet i den tredje grundens femte del om att Schneider hade valt att överlåta Legrand vid en tidpunkt då bolaget inte hade någon skyldighet att göra detta inte har åberopats för första gången i målet om överklagande, i motsats till vad Schneider har påstått.

195    I sin duplik i målet vid förstainstansrätten bestred nämligen kommissionen att det fanns något orsakssamband och gjorde uttryckligen gällande följande:

–        Kommissionens beslut att återuppta förfarandet för fördjupad prövning efter domarna i målen Schneider I och Schneider II gjorde inte på något sätt överlåtelsen oundviklig.

–        Kommissionen ålade inte Schneider någon skyldighet att överlåta sina aktier, särskilt som bolaget hade möjlighet att utnyttja den hävningsklausul som den hade förhandlat fram för att inte behöva genomföra överlåtelsen.

–        Schneider hade valt att genomföra överlåtelsen av Legrand på grund av att bolaget inte ville föreslå lämpliga korrigerande åtgärder för att avhjälpa de problem som koncentrationen medförde i Frankrike, och inte på grund av något skadeståndsgrundande agerande från kommissionens sida.

196    Vid sådant förhållande anser domstolen att den tredje grundens femte del kan tas upp till sakprövning, i den mån den avser argumentet att Schneider hade valt att överlåta Legrand vid en tidpunkt då bolaget inte hade någon skyldighet att göra detta.

b)     Prövning i sak

197    I punkt 303 i den överklagade domen angav förstainstansrätten att den hade att pröva huruvida rättsstridigheten i beslutet om oförenlighet hade medfört en minskning av det värde till vilket Schneiders aktieinnehav i Legrand hade bestämts i överlåtelseavtalet.

198    I punkterna 315 och 316 i den överklagade domen slog förstainstansrätten fast följande:

–        Åsidosättandet av rätten till försvar i beslutet om oförenlighet har ett tillräckligt direkt samband med den omständigheten att det i överlåtelseavtalet angavs att tidpunkten för det faktiska genomförandet av försäljningen av Legrand skulle flyttas fram till den 10 december 2002, eftersom denna framflyttning var oundgänglig för att Schneider på ett verkningsfullt sätt skulle kunna utnyttja sin rätt att erhålla ett beslut innehållande en rättsenlig prövning av den i vederbörlig ordning anmälda koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden, och eventuellt få möjlighet att yttra sig i ett förfarande med erforderliga rättssäkerhetsgarantier.

–        Följaktligen ska den tillräckligt allvarliga överträdelse av gemenskaprätten som fastslagits av förstainstansrätten även anses ha ett tillräckligt direkt orsakssamband med den skada som Schneider har lidit till följd av nedsättningen av överlåtelsepriset för Legrand, vilken var direkt förknippad med framflyttningen av tidpunkten för det faktiska genomförandet av överlåtelsen.

199    Förstainstansrätten grundade dessa slutsatser på följande omständigheter, som den redogjorde för i punkterna 304–312 i den överklagade domen:

–        Schneiders beslut att inleda förhandlingar i syfte att överlåta Legrand och att ingå avtal om sådan överlåtelse den 26 juli 2002 var en direkt följd av beslutet om oförenlighet vilket, även om det var rättsstridigt, hade full rättslig verkan fram till dess att det ogiltigförklarades genom domen i målet Schneider I av den 22 oktober 2002.

–        Schneider tvingades till följd av beslutet om oförenlighet att inleda och avsluta förhandlingarna om överlåtelsen före det att förstainstansrätten meddelade dom avseende bolagets talan om ogiltigförklaring.

–        Schneider tvingades till följd av beslutet om oförenlighet att fastställa ett överlåtelsepris i avtalet av den 26 juli 2002 och att säkerställa möjligheten att flytta fram tidpunkten för det faktiska genomförandet av överlåtelsen till den 10 december 2002.

–        Denna tidpunkt inföll nämligen tillräckligt långt efter den tidpunkt då det kunde förväntas att domen i målet Schneider I skulle meddelas för att Schneider, om bolagets talan ogillades, skulle kunna få beslutets laglighet bekräftad eller, om dess talan bifölls, säkerställa möjligheten till en förnyad prövning av koncentrationen från kommissionens sida, genom att föreslå nya korrigerande åtgärder i syfte att få till stånd ett slutligt beslut innehållande en rättsenlig prövning av koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden.

–        Skyldigheten att flytta fram tidpunkten för det faktiska genomförandet av försäljningen förmådde med nödvändighet Schneider att medge förvärvaren en nedsättning av överlåtelsepriset, jämfört med det pris som bolaget skulle ha erhållit i en situation där det hade skett en bindande försäljning och där beslutet om oförenlighet inte var rättsstridigt.

–        Den omständigheten att tidpunkten för den faktiska försäljningen flyttades fram till den 10 december 2002 innebar nämligen att förvärvaren fick ersättas för risken för en nedgång i värdet på tillgångarna i Legrand, om så bara på grund av att kursen på industriaktier skulle kunna förändras negativt under perioden från det att överlåtelseavtalet undertecknades till den senare tidpunkt som parterna fastställt för det faktiska genomförandet av försäljningen.

200    Den 26 juli 2002 ingick Schneider med Wendel-KKR ett avtal om överlåtelse av Legrand. Överlåtelsen skulle genomföras senast den 10 december 2002, med förbehåll för att Schneider enligt avtalet hade rätt att häva detsamma mot betalning av ett skadestånd på 180 miljoner euro. Vid tidpunkten för avtalets ingående var Schneider skyldigt att sätta i gång en försäljningsprocess för att genomföra beslutet om uppdelning.

201    Det ska emellertid påpekas att den 26 juli 2002 – efter det att Schneider hade inlett ett förfarande om interimistiska åtgärder, men senare återkallat sin ansökan – hade kommissionen förlängt fristen för att genomföra uppdelningen till den 5 februari 2003, från det datum som fastställts från början, det vill säga den 5 november 2002. Det ska även påpekas att förstainstansrätten, som hade beviljat Schneiders ansökan om skyndsam handläggning, ogiltigförklarade beslutet om oförenlighet genom domen i målet Schneider I av den 22 oktober 2002, vilken således meddelades före den i avtalet fastställda fristen för att genomföra överlåtelsen.

202    I detta sammanhang beslutade Schneider att inte utnyttja möjligheten att häva avtalet inom fristen som löpte ut den 5 december 2002 och att således låta överlåtelsen genomföras faktiskt den 10 december 2002.

203    Det framgår av handlingarna i målet att Schneider fattade detta beslut huvudsakligen på grundval av att bolaget befarade att det återupptagna förfarandet för fördjupad prövning inte skulle leda fram till att kommissionen antog ett beslut om att förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden, inte ens efter förslag till korrigerande åtgärder. Schneider fattade nämnda beslut trots att

–        det i samtliga kontrollförfaranden, oavsett om det är redan från början eller i ett återupptaget administrativt förfarande efter ogiltigförklaring av ett första beslut om oförenlighet, finns en risk för att kommissionen ska anta ett beslut om att förklara koncentrationen oförenlig med den gemensamma marknaden, och att

–        ett beslut om oförenlighet i alla händelser är underställt gemenskapsdomstolens prövning.

204    En logisk rättslig följd av ogiltigförklaringen av beslutet om oförenlighet och beslutet om uppdelning skulle emellertid ha varit att Schneider deltog i det återupptagna förfarandet för fördjupad prövning ända tills detta var avslutat. Vid denna tidpunkt skulle en av följande två saker ha kunnat inträffa, vilket kommissionen har gjort gällande i sitt överklagande, nämligen följande:

–        Kommissionen skulle ha kunnat anta ett beslut om att förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden, och Schneider skulle i sådant fall inte ha varit skyldigt att överlåta Legrand och således inte ha drabbats av den påstådda prisnedsättningen.

–        Kommissionen skulle på nytt ha kunnat anta ett beslut om att förklara koncentrationen oförenlig med den gemensamma marknaden och ett beslut om uppdelning, och överlåtelsen av Legrand skulle i sådant fall ha varit rättsföljden av den fastställda oförenligheten och således inte ha gett upphov till någon ersättningsgill skada, eftersom en sådan överlåtelse omfattas av den risk som ett företag normalt utsätter sig för när det utnyttjar möjligheten i artikel 7.3 i förordningen att genomföra en koncentration genom ett offentligt erbjudande om aktieutbyte innan kommissionen har antagit ett beslut om denna koncentration.

205    Förstainstansrätten drog således inte konsekvenserna av sina egna slutsatser och gjorde sig skyldig till en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna, eftersom den direkta orsaken till den åberopade skadan var Schneiders beslut att låta det faktiska genomförandet av överlåtelsen av Legrand ske den 10 december 2002, vilket bolaget inte hade någon skyldighet att göra inom ramen för den försäljningsprocess som hade igångsatts på de villkor som redovisats ovan.

206    Det förhållandet att Schneider, genom att agera på detta sätt, riskerade att behöva betala ett vite på 180 miljoner euro föranleder inte någon annan bedömning. En sådan risk följde nämligen av det överlåtelseavtal som bolaget hade ingått på de villkor som redovisats ovan.

207    Domstolen finner således att överklagandet ska bifallas såvitt avser den tredje grunden, och det finns därför inte anledning att pröva vare sig återstoden av denna grunds tredje och femte del eller grundens första, andra och fjärde delar.

208    Av det ovan anförda följer att det saknas skäl att pröva den fjärde och den femte grunden, vilka avser att förstainstansrätten identifierade en skada som inte hade åberopats av Schneider respektive att den slog fast att bolaget från och med den 10 december 2002 hade rätt till ränta på skadan avseende den påstådda nedsättningen av överlåtelsepriset, och att den överklagade domen ska upphävas i den del den avser

–        att gemenskapen ska ersätta två tredjedelar av den skada som Schneider påstått sig lida till följd av den nedsättning av överlåtelsepriset för Legrand som bolaget varit tvunget att medge förvärvaren i utbyte mot att tidpunkten för det faktiska genomförandet av försäljningen flyttades fram till den 10 december 2002,

–        att ett sakkunnigutlåtande ska inhämtas i syfte att fastställa storleken på denna skada, och

–        att ränta ska utgå på skadeståndet, till den del det avser denna skada.

209    Överklagandet ska i övrigt ogillas.

VII –  Följderna av att den överklagade domen delvis upphävs

210    Det följer av artikel 61 första stycket i domstolens stadga att domstolen ska upphäva förstainstansrättens avgörande, om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan då själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande.

211    I förevarande fall är målet färdigt för avgörande såvitt avser Schneiders skadeståndsyrkande.

A –  Skadan avseende de kostnader som Schneider hade haft för att delta i det återupptagna förfarandet för kontroll av koncentrationen

212    I den överklagade domen förpliktades gemenskapen att ersätta skadan avseende de kostnader som Schneider hade haft för att delta i det återupptagna förfarandet för kontroll av koncentrationen efter meddelandet av domarna i målen Schneider I och Schneider II.

213    Domstolen har ovan slagit fast att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser de grunder som kommissionen anfört mot denna del av den överklagade domen.

214    Den aktuella skadan ska således ersättas.

215    I sin ansökan genom vilken Schneider väckte talan om skadestånd, åberopade bolaget merkostnader på totalt 2 107 619,18 euro, som främst avsåg kostnader för juridisk, ekonomisk och finansiell rådgivning.

216    För att fastställa det belopp med vilket gemenskapen ska ersätta Schneider är det, som förstainstansrätten redan slagit fast i punkt 320 i den överklagade domen, nödvändigt att från samtliga dessa kostnader dra ifrån följande kostnader:

–        Samtliga kostnader som Schneider har haft i samband med rättegången i målen T‑310/01, T‑77/02 och T‑77/02 R.

–        De kostnader för juridisk rådgivning, skatterådgivning och finansiell rådgivning samt andra administrativa kostnader som bolaget ådragit sig för att genomföra uppdelningen på sätt som kommissionen beslutat.

–        De kostnader som Schneider med nödvändighet skulle ha haft för korrigerande åtgärder avseende stödjandet, vilka bolaget under alla förhållanden skulle ha varit tvunget att föreslå före antagandet av beslutet om oförenlighet, om detta hade antagits med iakttagande av bolagets rätt till försvar.

217    Parterna ska, inom tre månader från den dag då förevarande dom meddelas, underrätta domstolen om vilket belopp avseende denna skada som de fastställt genom en frivillig överenskommelse enligt det beräkningssätt som angetts i föregående punkt, eller, om en sådan överenskommelse inte träffas, inom samma tid inkomma med sina beloppsmässiga yrkanden till domstolen.

B –  Skadan avseende den av Schneider medgivna nedsättningen av överlåtelsepriset för Legrand

218    I den överklagade domen förpliktades gemenskapen att ersätta två tredjedelar av den skada som Schneider påstått sig lida till följd av den nedsättning av överlåtelsepriset för Legrand som bolaget varit tvunget att medge förvärvaren i utbyte mot att tidpunkten för det faktiska genomförandet av försäljningen flyttades fram till den 10 december 2002. Vidare beslutade förstainstansrätten att det skulle inhämtas ett sakkunnigutlåtande i syfte att fastställa storleken på denna skada och att ränta skulle utgå på skadeståndet, till den del det avsåg denna skada.

219    Dessa delar av förstainstansrättens avgörande har upphävts efter kommissionens överklagande.

220    Domstolen ska således på nytt pröva Schneiders yrkande, i den del det avser den aktuella skadan.

221    Mot bakgrund av de ovan angivna skälen till att den överklagade domen delvis ska upphävas, finner domstolen att det inte finns något direkt orsakssamband mellan den omtvistade prisnedsättningen och rättsstridigheten i kommissionens beslut om oförenlighet.

222    Den direkta orsaken till den påstådda skadan var nämligen Schneiders beslut att låta det faktiska genomförandet av överlåtelsen av Legrand ske den 10 december 2002 , vilket bolaget inte hade någon skyldighet att göra.

223    Schneiders talan, i den del den avser denna skada, ska således ogillas såvitt avser kapitalbelopp och ränta.

VIII –  Rättegångskostnader

224    Enligt artikel 122 första stycket i domstolens rättegångsregler[*] ska domstolen, när överklagandet bifalls och domstolen själv avgör tvisten, besluta om rättegångskostnaderna. [*I artikel 122 i den svenska versionen av domstolens rättegångsregler föreskrivs endast följande: ”När överklagandet avvisas eller slutlig dom avkunnas, skall domstolen besluta om rättegångskostnaderna.” Jämför även artikel 148 i den svenska versionen av förstainstansrättens rättegångsregler. Övers. anm.]

225    Enligt artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 118 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

226    Kommissionen har yrkat att Schneider ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna vid förstainstansrätten och domstolen.

227    Schneider har, mot bakgrund av förevarande dom, till stora delar tappat målet såvitt avser bolagets grunder och yrkanden. Bolaget ska således bära sina rättegångskostnader vid förstainstansrätten och domstolen och, dessutom, förpliktas att ersätta två tredjedelar av kommissionens rättegångskostnader vid förstainstansrätten och domstolen.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1)      Den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt meddelade den 11 juli 2007 i mål T‑351/03, Schneider Electric mot kommissionen, upphävs i den del den avser

–        att gemenskapen ska ersätta två tredjedelar av den skada som Schneider Electric SA påstått sig lida till följd av den nedsättning av överlåtelsepriset för Legrand SA som bolaget varit tvunget att medge förvärvaren i utbyte mot att tidpunkten för det faktiska genomförandet av försäljningen flyttades fram till den 10 december 2002,

–        att ett sakkunnigutlåtande ska inhämtas i syfte att fastställa storleken på denna skada, och

–        att ränta ska utgå på skadeståndet, till den del det avser denna skada.

2)      Överklagandet ogillas i övrigt.

3)      Parterna ska, inom tre månader från den dag då förevarande dom meddelas, underrätta Europeiska gemenskapernas domstol om storleken på skadan – som de fastställt genom en frivillig överenskommelse enligt det beräkningssätt som angetts i punkt 216 i förevarande dom – avseende de kostnader som Schneider Electric SA har haft för att delta i det återupptagna förfarandet för kontroll av koncentrationen efter meddelandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts domar av den 22 oktober 2002 i målen T‑310/0l och T‑77/02, Schneider Electric mot kommissionen.

4)      Om en sådan överenskommelse inte träffas, ska parterna inom samma tid inkomma med sina beloppsmässiga yrkanden till Europeiska gemenskapernas domstol.

5)      Schneider Electric SA:s talan ogillas i övrigt. 

6)      Schneider Electric SA ska bära sina rättegångskostnader vid förstainstansrätten och domstolen och, dessutom, förpliktas att ersätta två tredjedelar av Europeiska gemenskapernas kommissions rättegångskostnader vid förstainstansrätten och domstolen.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.