TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

8 oktober 2014

Mål T‑530/12 P

Moises Bermejo Garde

mot

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK)

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Mobbning – Olagliga handlingar som skadar unionens intressen – Allvarligt åsidosättande av tjänstemännens skyldigheter – Artiklarna 12a och 22 i tjänsteföreskrifterna – Sökandens angivelse – Omplacering till följd av denna angivelse – Den överordnade som mottagit informationen underrättade inte OLAF – Rättsakt som går någon emot – God tro – Rätt till försvar – Behörighet för den som antagit rättsakten”

Saken:      Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 25 september 2012 i mål F-41/10, Bermejo Garde mot EESK, med yrkande om upphävande av domen.

Avgörande:      Den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 25 september 2012 i mål F-41/10, Bermejo Garde mot EESK, upphävs i den del den avslog Moises Bermejo Gardes yrkanden om ogiltigförklaring av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs (EESK) beslut nr 133/10 A av den 24 mars 2010 om att frånta honom hans tidigare tjänst och EESK:s beslut nr 184/10 A av den 13 april 2010 om att omplacera honom. Överklagandet avslås i övrigt. Målet återförvisas till personaldomstolen. Beslut om rättegångskostnaderna anstår.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Yttrandefrihet – Lämnande av uppgifter om förhållanden som kan ge anledning att misstänka olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande – Skyldighet – Undantag i en situation där en tjänsteman anser sig ha blivit utsatt för mobbning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12a och 22a)

2.      Tjänstemän – Mobbning – Angivande av mobbning, inte bara enligt artikel 12a, utan också enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna – Skydd mot disciplinåtgärder – Villkor – Tjänstemannens goda tro – Faktorer som ska beaktas – Iakttagande av de villkor som anges i ovannämnda bestämmelser – Iakttagande av övriga skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12a och 22a)

3.      Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Yttrandefrihet – Lämnande av uppgifter om förhållanden som kan ge anledning att misstänka olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande – Skydd mot disciplinåtgärder – Villkor – Tjänstemannens goda tro – Faktorer som ska beaktas – Skyldighet att beakta det sammanhang i vilket överlämnandet av uppgifterna ägt rum

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 22a)

1.      I artikel 22a.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs, i unionens intresse, en skyldighet som i princip åligger alla tjänstemän. I särskilda fall, där allvarliga åsidosättanden eller olagligheter som följer av beteenden som också kan klassificeras som mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 och 12a.4 i tjänsteföreskrifterna, åtnjuter den berörda tjänstemannen de rättigheter som stadgas i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna och denne har i detta hänseende möjlighet att ge in en begäran om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Den allmänna underrättelseskyldigheten enligt artikel 22a.1 i stadgan kan följaktligen visa sig vara oförenlig med det särskilda skydd som mobbningsoffret uttryckligen ska ges enligt artikel 12a.2 första meningen i tjänsteföreskrifterna. Följaktligen ska den tjänsteman som anser sig ha utsatts för mobbning inte anses vara skyldig att lämna en underrättelse om de omständigheter som utgör mobbning. Tjänstemannen är dock inte förhindrad att, om denne så önskar, lämna en underrättelse om de omständigheter som utgör mobbning på grundval av artikel 22a, i unionens intresse, eftersom mobbningen ”kan innebära ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åligger unionens tjänstemän” i den mening som avses i den artikeln.

(se punkt 106)

2.      Det följer av både artikel 12a.2 och artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna att den tjänsteman som lämnar information i den mening som avses i dessa båda bestämmelser inte får behandlas av institutionen på ett sätt som är till hans nackdel, såvida han har handlat i god tro. God tro är således ett villkor för att dessa båda bestämmelser ska vara tillämpliga.

Artiklarna 12a och 22a i tjänsteföreskrifterna har visserligen olika tillämpningsområden. Begreppet mobbning definieras nämligen uttryckligen i artikel 12a.3 och 12a.4 och skiljer sig från begreppen olaglig verksamhet som kan skada unionens intressen och allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åligger unionens tjänstemän, vilka avses i artikel 22a.1 i tjänsteföreskrifterna.

När en tjänsteman upplyser om omständigheter som utgör mobbning inte bara inom ramen för en begäran om bistånd enligt artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna utan också enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna är denne däremot skyldig att iaktta det som anges i denna sistnämnda bestämmelse.

I detta hänseende avser artikel 22b.1 i tjänsteföreskrifterna olaglig verksamhet som kan skada unionens intressen, vilket nödvändigtvis innebär att handlingarna är av ett visst allvar. De exempel som ges i denna bestämmelse, bedrägeri och korruption, är också som sådana allvarliga handlingar. Mot denna bakgrund ska den varningsmekanism som föreskrivs i artikel 22a i enlighet med des syfte endast aktiveras i situationer där den information som lämnas avser beteenden som är av ett visst allvar. Denna bestämmelse ska nämligen tillämpas mot bakgrund av de krav på objektivitet och opartiskhet som åligger tjänstemän, skyldigheten för tjänstemän att värna tjänstens anseende och deras lojalitetsplikt samt skyldigheten att respektera berörda personers heder och presumtionen om deras oskuld.

När en tjänsteman lämnar information enligt artiklarna 12a och 22a i tjänsteföreskrifterna får denne följaktligen inte åsidosätta sina övriga skyldigheter och åligganden. Tjänstemannen måste istället agera med omdöme för att inte otillbörligen skada sina kollegor eller tjänsten. Lämnandet av information som inte är sanningsenlig eller som saknar grund är ägnat att ha sådana skadliga följder.

Även valet att lämna denna information till personer som inte uttryckligen anges i artikel 22a i tjänsteföreskrifterna är relevant för bedömningen av huruvida tjänstemannen har handlat i god tro.

(se punkterna 114–116, 118, 123, 128, 129 och 135)

3.      Frågan huruvida en tjänsteman, när denne har lämnat information enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna, har handlat i god tro kan inte bedömas abstrakt, utan kräver att personaldomstolen beaktar samtliga omständigheter rörande det sammanhang i vilket tjänstemannen till sina överordnade har lämnat information om vissa omständigheter.

I detta hänseende föreskriver artikel 22a.1 i tjänsteföreskrifterna i princip en informationsskyldighet och inte en rättighet eller möjlighet. Förekomsten av en skyldighet är ägnad att påverka svaret som ska ges på frågan huruvida tjänstemannen har handlat i god tro, i den mening som avses i artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna, när denne lämnar information som avses i artikel 22a.1. Bedömningsutrymmet för tjänstemannen, som har kännedom om omständigheter som kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 22a.1, är nämligen snävare i en situation där denne är skyldig att informera än i en situation där denne fritt kan välja att informera. I det förstnämnda fallet riskerar tjänstemannen en disciplinåtgärd enligt artikel 86 i tjänsteföreskrifterna, medan en sådan risk inte föreligger för det fall tjänstemannen beslutar sig för att inte utnyttja en möjlighet.

En tjänsteman som är osäker på huruvida artikel 22a.1 är tillämplig kommer följaktligen vara mer benägen att lämna information om denne är skyldig därtill än om denne inte är det.

Den berörde tjänstemannens höga nivå av ansvar kan dessutom innebära att denne i större utsträckning beaktar skyldigheterna enligt tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 148–150 och 152)