DOMSTOLENS DOM (tionde avdelningen)
1 februari 2024 (*)
”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Lastbilsmarknaden – Beslut i vilket det konstateras en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) – Avtal och samordnade förfaranden angående försäljningspriserna för lastbilar, tidsplanen för införandet av utsläppstekniker som krävs enligt Euro 3–Euro 6-normerna samt övervältringen av kostnaderna för dessa tekniker på kunderna – En enda, fortlöpande överträdelse – Överträdelsens geografiska omfattning – ’Hybridförfarande’ som lett till först ett förlikningsbeslut och sedan ett beslut efter ett ordinarie förfarande – Artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätten till god förvaltning – Europeiska kommissionens opartiskhet – Bedömning av den geografiska omfattningen av ett samordnat förfarande – Relevanta faktorer – Kvalificering av en samling beteenden som ’en enda, fortlöpande överträdelse’ – Förordning (EG) nr 1/2003 – Artikel 25 – Kommissionens befogenhet att påföra böter – Preskription”
I mål C‑251/22 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 8 april 2022,
Scania AB, Södertälje (Sverige),
Scania CV AB, Södertälje,
Scania Deutschland GmbH, Koblenz (Tyskland),
företrädda av D. Arts, N. De Backer, K. Schillemans, advocaten, S. Falkner, P. Hammarskiöld, C. Langenius, L. Ulrichs, advokater, och F. Miotto, avocate,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av M. Domecq, M. Farley och L. Wildpanner, samtliga i egenskap av ombud,
svarande i första instans
meddelar
DOMSTOLEN (tionde avdelningen)
sammansatt av tillförordnade ordföranden på tionde avdelningen M. Ilešič samt domarna I. Jarukaitis (referent) och D. Gratsias,
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Scania AB, Scania CV AB och Scania Deutschland GmbH (nedan kallat Scania DE), tre juridiska enheter inom företaget Scania (nedan gemensamt kallade Scania), har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 2 februari 2022, Scania m.fl./kommissionen (T‑799/17, EU:T:2022:48) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Scanias talan om, i första hand, ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2017) 6467 final av den 27 september 2017 om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39824 – Lastbilar) (nedan kallat det omtvistade beslutet) och, i andra hand, nedsättning av de böter som Scania ålagts genom nämnda beslut.
Tillämpliga bestämmelser
2 Artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) avser Europeiska kommissionens befogenhet att ålägga böter. I artikel 25 i samma förordning, med rubriken ”Preskriptionstider för åläggande av påföljder”, föreskrivs följande:
”1. Följande preskriptionstider gäller kommissionens befogenheter enligt artiklarna 23 …:
a) Tre år vid överträdelser av bestämmelser om begäran om upplysningar eller genomförande av inspektioner.
b) Fem år vid alla övriga överträdelser.
2. Preskriptionstiden skall räknas från och med den dag då överträdelsen begicks. Vid fortsatta eller upprepade överträdelser skall dock tiden räknas från och med den dag då överträdelsen upphörde.
3. Preskriptionstiden för åläggande av böter … skall avbrytas av åtgärder som vidtas av kommissionen eller av en medlemsstats konkurrensmyndighet i syfte att undersöka eller ingripa mot överträdelsen. Avbrottet i preskriptionstiden skall gälla från och med den dag då minst ett företag eller en företagssammanslutning som har deltagit i överträdelsen underrättas om åtgärden. …
4. Avbrottet i preskriptionstiden skall gälla alla de företag eller företagssammanslutningar som har deltagit i överträdelsen.
…”
3 Artikel 31 i förordningen, med rubriken ”EG‑domstolens prövning” har följande lydelse:
”EG‑domstolen skall ha obegränsad behörighet att pröva beslut genom vilka kommissionen har fastställt böter eller viten. EG‑domstolen får upphäva, sänka eller höja förelagda böter eller viten.”
Bakgrund till tvisten
4 Bakgrunden till tvisten och det omtvistade beslutet – såsom de har beskrivits i punkterna 1–61 i den överklagade domen – kan sammanfattas enligt följande.
5 I artikel 1 i det omtvistade beslutet konstaterade kommissionen att klagandena under perioden 17 januari 1997–18 januari 2011 hade åsidosatt artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3) (nedan kallat EES-avtalet) genom att tillsammans med juridiska enheter från företagen [konfidentiellt](1), [konfidentiellt], [konfidentiellt], [konfidentiellt] och [konfidentiellt] delta i hemlig och otillbörlig samverkan om prissättning, om höjningar av bruttopriserna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) för tunga och medeltunga lastbilar samt om tidpunkten för och övervältrande av kostnaderna för införandet av utsläppstekniker för tunga och medeltunga lastbilar som krävs enligt Euro 3–Euro 6-normerna. Kommissionen ålade, i punkt 2 i det beslutet, Scania AB och Scania CV AB att, solidariskt med varandra, betala böter på 880 523 000 euro. Av detta belopp var Scania DE, solidariskt med Scania AB och Scania CV AB, skyldigt att betala 440 003 282 euro.
Det administrativa förfarandet
6 Den 20 september 2010 ingav [konfidentiellt] en ansökan om immunitet mot böter i enlighet med punkt 14 i kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EUT C 298, 2006, s. 17). Den 17 december 2010 beviljade kommissionen [konfidentiellt] villkorad immunitet mot böter.
7 Under perioden 18–21 januari 2011 genomförde kommissionen inspektioner i bland annat klagandenas lokaler.
8 Den 28 januari 2011 ansökte [konfidentiellt] om immunitet mot böter i enlighet med punkt 14 i det tillkännagivande som anges i punkt 6 ovan och, om detta inte skulle beviljas, nedsättning av böterna i enlighet med punkt 27 i nämnda tillkännagivande. [Konfidentiellt] och [konfidentiellt] kom senare in med liknande ansökningar.
9 Kommissionen skickade under sin utredning en rad begäranden om upplysningar bland annat till klagandena med stöd av artikel 18 i förordning nr 1/2003.
10 Den 20 november 2014 inledde kommissionen ett förfarande med stöd av artikel 11.6 i den förordningen mot klagandena och de juridiska enheterna hos de företag som nämns i punkt 5 ovan. Kommissionen antog ett meddelande om invändningar som delgavs samtliga dessa enheter, inbegripet klagandena.
11 Efter det att meddelandet om invändningar hade delgivits mottagarna fick dessa tillgång till kommissionens handlingar i ärendet.
12 Under [konfidentiellt] tog mottagarna av meddelandet om invändningar informellt kontakt med kommissionen och hemställde att den fortsatta handläggningen av ärendet skulle ske inom ramen för det förlikningsförfarande som föreskrivs i artikel 10a i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101 och 102 FEUF] (EUT L 123, 2004, s. 18), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 622/2008 av den 30 juni 2008 (EUT L 171, 2008, s. 3) (nedan kallad förordning nr 773/2004). Kommissionen beslutade att inleda ett förlikningsförfarande efter det att respektive mottagare av meddelandet om invändningar hade bekräftat sin vilja att delta i förlikningsdiskussioner.
13 Under perioden [konfidentiellt] fördes förlikningsdiskussioner mellan respektive mottagare av meddelandet om invändningar och kommissionen. Efter dessa diskussioner framställde vissa mottagare av meddelandet om invändningar formella ansökningar om förlikning enligt artikel 10a.2 i förordning nr 773/2004 (nedan kallade parterna i förlikningen). Klagandena framställde inte någon sådan ansökan.
14 Kommissionen antog den 19 juli 2016, med stöd av artikel 7 och artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, beslut C(2016) 4673 final om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39824 – Lastbilar) som ställdes till dem som deltog i förlikningsförfarandet (nedan kallat beslutet om förlikning).
15 Eftersom klagandena hade beslutat att inte framställa någon formell ansökan om förlikning, fortsatte kommissionen utredningen mot dem enligt det normala förfarandet, det vill säga inte ett förlikningsförfarande.
16 Efter att ha fått tillgång till handlingarna i ärendet lämnade klagandena den 23 september 2016 sitt skriftliga svar på meddelandet om invändningar.
17 Den 18 oktober 2016 deltog klagandena i ett hörande.
18 Den 7 april 2017 sände kommissionen, i enlighet med punkt 111 i sitt tillkännagivande om bästa praxis för förfaranden som rör artiklarna 101 och 102 [FEUF] (EUT C 308, 2011, s. 6), en faktaskrivelse till Scania AB. Den 23 juni 2017 skickade kommissionen även faktaskrivelsen till Scania CV AB och Scania DE.
19 Den 12 maj 2017 inkom Scania AB till kommissionen med sina skriftliga synpunkter på den bevisning som bifogats faktaskrivelsen. Dessa synpunkter återspeglade även Scania CV AB:s och Scania DE:s inställning.
20 Den 27 september 2017 antog kommissionen det omtvistade beslutet.
Det omtvistade beslutet
Strukturen på lastbilsmarknaden och prissättningsmekanismen inom lastbilsindustrin och Scania
21 Vad beträffar lastbilsmarknadens struktur konstaterade kommissionen att denna marknad kännetecknas av en hög grad av insyn och koncentration, då parterna flera gånger om året har tillfälle att träffas och diskutera marknadsläget. Enligt kommissionen kunde parterna genom dessa utbyten skaffa sig en tydlig uppfattning om respektive företags konkurrenssituation.
22 Kommissionen påpekade även att parterna, inbegripet Scania, har dotterbolag på viktiga nationella marknader som fungerar som återförsäljare av deras produkter. Dessa nationella återförsäljare har sina egna nätverk av auktoriserade handlare. Kommissionen noterade att Scania säljer sina lastbilar genom nationella återförsäljare, vilka i samtliga EES-stater är helägda dotterbolag till Scania, utom i [konfidentiellt]. Scanias nationella återförsäljare säljer lastbilar som köps in från huvudkontoret till auktoriserade handlare som antingen är helägda dotterbolag eller oberoende företag. Kommissionen konstaterade att Scania i Tyskland har [konfidentiellt] auktoriserade handlare som är helägda dotterbolag.
23 Kommissionen konstaterade att prissättningsmekanismen för samtliga parter omfattar samma steg där det första steget i allmänhet är huvudkontorets fastställande av en bruttoprislista. I ett andra steg bestäms enligt kommissionen internpriser för försäljningen från tillverkarnas huvudkontor till de nationella återförsäljarna av lastbilar till olika nationella marknader. De nationella återförsäljarna är oberoende företag eller helägda av huvudkontoret. I ett tredje steg bestäms enligt kommissionen de priser som de auktoriserade handlarna betalar de nationella återförsäljarna. I ett fjärde steg bestäms det nettokundpris som betalas av konsumenterna, vilket förhandlas av de auktoriserade handlarna eller av tillverkarna själva när de säljer direkt till auktoriserade handlare eller fordonparkskunder (fleet customers).
24 Kommissionen konstaterade att även om det slutpris som konsumenterna betalar kan variera (till exempel till följd av tillämpningen av olika rabatter på olika nivåer i distributionskedjan), följer samtliga priser som gäller i respektive led av distributionskedjan antingen direkt (internpriser mellan huvudkontoret och återförsäljaren) eller indirekt (det pris som den auktoriserade handlaren betalar till återförsäljaren eller det pris som slutkunden betalar) av det ursprungliga bruttopriset. Enligt kommissionen utgör således de bruttoprislistor som fastställs av huvudkontoret en gemensam och grundläggande komponent i beräkningen av de priser som tillämpas i respektive led i nationella distributionskedjor i hela Europa. Kommissionen preciserade att samtliga parter, med undantag av [konfidentiellt], under perioden 2000–2006 fastställde bruttoprislistor med harmoniserade bruttopriser för hela EES.
25 Vad konkret beträffar Scanias prissättningsmekanism och de aktörer som var inblandade i denna, beskrev kommissionen att Scanias huvudkontor fastställer bruttoprislistan fritt fabrik (Factory Gross Price List) (nedan kallad FGPL) för samtliga lastbilskomponenter som erbjuds.
26 Scanias respektive nationella återförsäljare (exempelvis Scania DE) förhandlar – med utgångspunkt i den FGPL som återförsäljaren fått – ett ”nettoåterförsäljarpris” (det pris som återförsäljaren betalar huvudkontoret för respektive komponent) med Scanias huvudkontor. Återförsäljarens nettopris är angett i ett dokument benämnt RPU (Representantuppgift) i vilken skillnaden mellan FGPL och återförsäljarens nettopris beskrivs i form av rabatter. De rabatter som ges återförsäljaren bestäms [konfidentiellt] vid Scanias huvudkontor, men de diskuteras även i priskommittén. [Konfidentiellt] fattar det slutliga beslutet om nettopriset för Scanias återförsäljare.
27 Dessutom har den nationella återförsäljaren sin egen bruttoprislista (där detta pris utgörs av nettoåterförsäljarpriset plus marginal) för samtliga lastsbilskomponenter som erbjuds. Denna prislista gäller för de auktoriserade handlarna inom återförsäljarens territorium.
28 Scaniahandlaren förhandlar ett ”nettohandlarpris” med återförsäljaren. Detta pris grundar sig på återförsäljarens bruttoprislista, minskat med den kraftiga rabatt som handlaren får.
29 De kunder som köper lastbilar av Scaniahandlare betalar ”kundpriset”. ”Kundpriset” utgörs av nettohandlarpriset plus handlarens marginal och kostnaderna för eventuella individuella anpassningar av lastbilen, minskat med de rabatter och kampanjerbjudanden som kunden ges. Kommissionen konstaterade att en ändring av priset i något led i distributionskedjan kommer att ha begränsad inverkan eller helt sakna betydelse för det slutliga pris som konsumenten betalar.
30 Kommissionen konstaterade även att FGPL gäller globalt, medan nettoåterförsäljarpriset och återförsäljarens bruttoprislista gäller inom den region där återförsäljaren är verksam. På samma sätt är det pris som förhandlats av den auktoriserade handlaren tillämpligt i den region där handlaren är verksam.
31 När det gäller den inverkan som prishöjningarna på europeisk nivå har på priserna på nationell nivå, påpekade kommissionen att tillverkarnas nationella återförsäljare, såsom Scania DE, inte är oberoende vid fastställandet av bruttopriser och bruttoprislistor och att samtliga priser som tillämpas i varje led i distributionskedjan fram till och med slutkonsumenten följer av de Europabruttoprislistor som fastställts på huvudkontorsnivå.
32 Av detta följer enligt kommissionen att en prishöjning i den Europabruttoprislista som beslutats på huvudkontorsnivå bestämmer hur ”nettoåterförsäljarpriset”, det vill säga det pris som återförsäljaren betalar huvudkontoret för lastbilen, utvecklas. Enligt kommissionen påverkar följaktligen huvudkontorets höjning av de ovannämnda bruttopriserna även återförsäljarens bruttopris, det vill säga det pris som den auktoriserade handlaren betalar till återförsäljaren, även om priset till slutkonsumenten inte nödvändigtvis ändras i samma proportion eller inte ändras över huvud taget.
Otillbörliga och hemliga kontakter mellan Scania och parterna i förlikningen
33 I det omtvistade beslutet slog kommissionen fast att Scania hade deltagit i hemliga och otillbörliga möten och hade haft kontakter med parterna i förlikningen i olika forum och på olika nivåer, vilka förändrats över tiden. De deltagande företagen, målsättningarna och produkterna förblev emellertid desamma.
34 Kommissionen fann att hemliga och otillbörliga kontakter hade ägt rum på tre nivåer.
35 Kommissionen fann för det första att under överträdelsens första år diskuterade personer i företagsledningen för respektive part i kartellen sina prissättningsplaner och framtida höjningar av bruttopriserna, ibland även utvecklingen av nettokonsumtionspriserna, och vid vissa tillfällen kom de överens om höjningen av sina bruttopriser. I det omtvistade beslutet benämnde kommissionen hemliga och otillbörliga kontakter på denna nivå som kontakter på ”företagsledningsnivå” (top management). Kommissionen tillade att i samband med mötena på företagsledningsnivå kom parterna i kartellen dessutom överens om tidsplanen för och övervältringen av kostnaderna för införande av lastbilsmodeller som uppfyllde Euro 3–Euro 5-normerna och vid vissa tillfällen kom parterna överens om att inte införa den aktuella tekniken före ett visst datum. Kommissionen slog fast att mötena på företagsledningsnivå hade ägt rum under perioden 1997–2004.
36 Kommissionen slog för det andra fast att, under en begränsad tid och parallellt med mötena på företagsledningsnivå, höll personer på mellanchefsnivå vid huvudkontoren för parterna i kartellen diskussioner. Förutom utbyte av teknisk information, skedde vid dessa diskussioner utbyten av information om prissättning och höjningar av bruttopriserna. I det omtvistade beslutet hänvisade kommissionen till dessa hemliga och otillbörliga kontakter som ”lägre huvudkontorsnivå” (lower headquarters level). Kommissionen fann att mötena på lägre huvudkontorsnivå hade ägt rum under perioden 2000–2008.
37 Kommissionen fann för det tredje att parterna i kartellen, efter införandet av euron och efter det att nästintill samtliga lastbilstillverkare infört Europabruttoprislistor, hade fortsatt att systematiskt samordna sina planer för framtida prissättning genom sina tyska dotterbolag. I det omtvistade beslutet hänvisade kommissionen till hemliga och otillbörliga kontakter på denna nivå som kontakter på ”tysk nivå” (German level meetings). Kommissionen preciserade att på samma sätt som i samband med kontakterna under kartellens första år, diskuterade företrädare för de tyska dotterbolagen framtida höjningar av bruttopriserna samt tidsplanen för och övervältringen av kostnaderna för införande av utsläppstekniker för tunga och medeltunga lastbilar i enlighet med Euro 5- och Euro 6-normerna. De utbytte även annan känslig affärsinformation. Kommissionen slog fast att mötena på tysk nivå hade ägt rum från och med år 2004.
Tillämpningen av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet
38 Kommissionen fann att den skriftliga bevisningen i ärendet visade att de ovannämnda kontakterna avsåg:
– De ändringar av bruttoprislistorna som deltagarna i kartellen planerade att genomföra och tidsplanen för genomförandet av ändringarna samt, vid vissa tillfällen, utbyte av information angående planerade ändringar av nettopriser eller kundrabatter,
– datum för införande av de utsläppstekniker för tunga och medeltunga lastbilar som krävs enligt Euro 3–Euro 6-normerna samt övervältringen av kostnaderna för införande av dessa tekniker, och
– delning av annan konkurrenskänslig information, såsom mål för uppnådda marknadsandelar, aktuella nettopriser och rabatter, bruttoprislistor (även innan de trädde i kraft), lastbilskonfiguratorer, beställningar och lagernivåer.
39 Kommissionen konstaterade att parterna hade haft flerpartskontakter på olika nivåer och att de ibland hade haft kontakter och möten som var gemensamma för olika nivåer. Enligt kommissionen hängde dessa kontakter samman genom innehåll och datum, genom att det gjordes klara hänvisningar mellan dessa kontakter och genom att den information som erhållits cirkulerades.
40 Kommissionen ansåg att detta handlande utgjorde en form av samordning och samarbete genom vilken parterna avsiktligen ersatte de risker som konkurrens medför med ett praktiskt samarbete. Enligt kommissionen tog det aktuella handlandet formen av ett samordnat förfarande eller ett avtal enligt vilket konkurrerande företag avstod från att på ett oberoende sätt bestämma den affärspolicy som de avsåg att följa på marknaden och i stället samordnade sitt handlande avseende prissättning genom direkta kontakter och vidtog ett samordnat, försenat införande av nya tekniker. Enligt kommissionen skapade det systematiska deltagandet i hemliga och otillbörliga kontakter en anda av ömsesidig förståelse av parternas prissättningspolicy.
41 Kommissionen konstaterade att Scania regelbundet hade deltagit i olika former av konkurrensbegränsande samverkan under hela den tid som överträdelsen pågick och drog slutsatsen att den överträdelse som Scania hade deltagit i hade formen av ett avtal och/eller ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet.
42 Vad beträffar konkurrensbegränsningen fann kommissionen att Scania hade deltagit i de hemliga och otillbörliga kontakter som beskrivits i punkt 38 ovan och att samtliga avtal och samordnade förfaranden som företaget hade deltagit i hade till syfte att begränsa konkurrensen, i den mening som avses i artikel 101 FEUF.
43 Vad beträffar den enda, fortlöpande överträdelsen, ansåg kommissionen att avtalen och/eller de samordnade förfarandena mellan Scania och parterna i förlikningen utgjorde en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101.1 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet under perioden 17 januari 1997–18 januari 2011. Enligt kommissionen bestod överträdelsen i hemlig och otillbörlig samverkan kring prissättning och höjningar av bruttopriserna inom EES för tunga och medeltunga lastbilar samt kring tidsplanen för och övervältringen av kostnaderna för införande av utsläppstekniker för tunga och medeltunga lastbilar i enlighet med Euro 3–Euro 6-normerna.
44 Kommissionen ansåg närmare bestämt att parterna genom sina konkurrensbegränsande kontakter hade genomfört en gemensam plan med ett enda konkurrensbegränsande syfte. Scania hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om den generella omfattningen av och de grundläggande egenskaperna hos nätverket av hemliga och otillbörliga kontakter och hade genom sitt handlande avsikt att delta i kartellen.
45 Kommissionen konstaterade även att överträdelsens konkurrensbegränsande syfte var att begränsa konkurrensen på marknaden för tunga och medeltunga lastbilar i EES. Detta syfte uppnåddes genom förfaranden som minskade nivån av strategisk osäkerhet mellan parterna beträffande framtida prissättning och höjningar av bruttopriserna samt beträffande tidsplanen för och övervältringen av kostnaderna för introduktionen av lastbilar som uppfyller miljökraven.
Företag som omfattas av det omtvistade beslutet
46 Inledningsvis riktade kommissionen det omtvistade beslutet till Scania CV AB och Scania DE, som den ansåg direkt ansvariga för överträdelsen under följande perioder:
– vad beträffar Scania CV AB, för perioden 17 januari 1997–27 februari 2009, och
– vad beträffar Scania DE, för perioden 20 januari 2004–18 januari 2011.
47 Vidare fann kommissionen även att Scania AB, under perioden 17 januari 1997–18 januari 2011, direkt eller indirekt kontrollerade samtliga aktier i Scania CV AB, vilket i sin tur direkt eller indirekt kontrollerade samtliga aktier i Scania DE. I enlighet härmed angav kommissionen därför att den även riktade det omtvistade beslutet till följande enheter, vilka i egenskap av moderbolag, solidariskt med varandra, var ansvariga:
– Scania AB, som för det första, hölls ansvarigt för Scania CV AB:s handlande under perioden 17 januari 1997–27 februari 2009 och, som för det andra, hölls ansvarigt för Scania DE:s handlande under perioden 20 januari 2004–18 januari 2011, och
– Scania CV AB, i egenskap av ansvarigt för Scania DE:s handlande under perioden 20 januari 2004–18 januari 2011.
Bötesbelopp
48 Kommissionen fastställde bötesbeloppet till 880 523 000 euro.
Talan vid tribunalen och den överklagade domen
49 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 december 2017 väckte klagandena talan om, i första hand, ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, i andra hand, delvis ogiltigförklaring av detta beslut och nedsättning av de böter som klagandena hade ålagts, samt, under alla omständigheter, nedsättning av böterna i enlighet med artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003.
50 Genom skrivelse av den 5 juni 2020 begärde klagandena att vissa uppgifter i förhandlingsrapporten skulle utelämnas i förhållande till allmänheten. I skrivelse samma dag begärde även kommissionen att vissa uppgifter i bland annat förhandlingsrapporten och domen skulle utelämnas i förhållande till allmänheten.
51 Tribunalen beslutade i samband med sistnämnda begäran att i den offentliga versionen av den överklagade domen anonymisera namnen på de fysiska personer som nämns och maskera andra juridiska personers firmor än klagandenas. Tribunalen beslutade även att maskera vissa uppgifter om bland annat Scanias prissättningsmekanism och om beräkningen av de böter som Scania hade ålagts, såvitt utelämnandet av dessa uppgifter inte påverkade förståelsen av den offentliga versionen av domen.
52 Klagandena hade anfört nio grunder till stöd för sin talan.
53 Den första grunden avsåg åsidosättande av rätten till försvar, principen om god förvaltningssed och oskuldspresumtionen. Den andra grunden avsåg åsidosättande av artikel 48.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och av artikel 27.1 och 27.2 i förordning nr 1/2003.
54 Den tredje till den sjunde grunden avsåg kommissionens slutsats att det förelåg en enda fortlöpande överträdelse och att Scania ansvarade för den. Den tredje grunden avsåg närmare bestämt felaktig tillämpning av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet eftersom utbytet av information på lägre huvudkontorsnivå har ansetts utgöra en överträdelse av dessa bestämmelser. Genom den fjärde grunden gjorde klagandena gällande åsidosättande av motiveringsskyldigheten och felaktig tillämpning av nämnda artiklar, eftersom kommissionen fann att klagandena hade ingått ett avtal eller ägnat sig åt ett samordnat förfarande avseende tidsplanen för införandet av utsläppstekniker. Den femte grunden avsåg felaktig tillämpning av samma artiklar, såvitt kommissionen kvalificerade informationsutbytena på tysk nivå som en överträdelse ”genom syfte”. Klagandena gjorde genom den sjätte grunden gällande felaktig tillämpning av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet, såvitt kommissionen ansåg att den geografiska räckvidden för överträdelsen som skett på tysk nivå omfattade EES i dess helhet. Den sjunde grunden avsåg felaktig tillämpning av nämnda artiklar, såvitt kommissionen ansåg att det identifierade beteendet utgjorde en enda, fortlöpande överträdelse och att klagandena var ansvariga i detta avseende.
55 Den åttonde grunden avsåg huruvida kommissionen tillämpade nämnda artiklar och artikel 25 i förordning nr 1/2003 på ett felaktigt sätt genom att ålägga klagandena böter för en preskriberad överträdelse och i vart fall genom att inte beakta att det inte var fråga om en fortlöpande överträdelse. Klagandenas nionde och sista grund avsåg huruvida kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen i fråga om storleken på bötesbeloppet samt huruvida det i vart fall är nödvändigt att sätta ned bötesbeloppet med tillämpning av artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003.
56 Genom den överklagade domen ogillade tribunalen klagandenas talan. Det ska framhållas att tribunalen, med hänvisning till sin obegränsade behörighet i fråga om böter för överträdelser av konkurrensreglerna, fann att klagandena i de rättsliga grunder som prövats ovan inte åberopat några invändningar, argument eller rättsliga och faktiska omständigheter som skulle kunna föranleda en ändring av det bötesbelopp som kommissionen ålade klagandena i det omtvistade beslutet. Tribunalen ogillade därför talan i dess helhet och förpliktade klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
57 Klagandena har, genom ansökan som inkom den 8 april 2022, ingett förevarande överklagande. Samma dag begärde de dessutom att domstolen i förhållande till allmänheten skulle besluta att de uppgifter som avses i punkt 51 ovan skulle behandlas konfidentiellt på samma sätt som tribunalen beslutat med avseende på dessa uppgifter.
58 Genom en skrivelse av den 29 april 2022 begärde även kommissionen att vissa uppgifter skulle behandlas konfidentiellt i förhållande till allmänheten.
59 Genom beslut av den 12 juli 2022 biföll domstolens ordförande respektive begäran om konfidentiell behandling.
60 Klagandena har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska
– helt eller delvis upphäva den överklagade domen,
– helt eller delvis ogiltigförklara det omtvistade beslutet och/eller ogiltigförklara eller sätta ned de böter som klagandena ålagts,
– i andra hand, återförvisa målet till tribunalen, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet de kostnader som uppkommit i förevarande mål om överklagande.
61 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
62 Klagandena har anfört fyra grunder för överklagandet. Den första grunden avser åsidosättande av rätten till god förvaltning enligt artikel 41.1 i stadgan. Den andra grunden avser felaktig tillämpning av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet, av det skälet att tribunalen fann att den geografiska räckvidden för överträdelsen som skett på tysk nivå omfattade EES i dess helhet. Klagandena har genom den tredje grunden gjort gällande att tribunalen åsidosatte de två sistnämnda artiklarna genom att kvalificera en serie handlanden bestående av kontakter på tre olika nivåer som en enda överträdelse. Den fjärde grunden avser åsidosättande av samma artiklar och artikel 25 i förordning nr 1/2003 på grund av att tribunalen fastställde att böter skulle åläggas för ett handlande som är preskriberat.
Den första grunden
Parternas argument
63 Klagandena har genom den första grunden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underkände klagandenas argument att kommissionen åsidosatte artikel 41.1 i stadgan genom att anta förlikningsbeslutet och fortsätta sin utredning av klagandena utan att lämna över utredningen till en annan grupp än den som ansvarade för det ärende som gav upphov till förlikningsbeslutet.
64 Klagandena har för det första hävdat att tribunalen underlät att bedöma huruvida det administrativa förfarandet, som återupptogs mot Scania efter antagandet av förlikningsbeslutet, var förenligt med principen om objektiv opartiskhet. De har hänvisat till övervägandena i bland annat punkterna 129, 147 och 151 i den överklagade domen, avseende iakttagandet av principen om opartiskhet i samband med ett ”hybridförfarande”, såsom det som är aktuellt i förevarande mål. De har gjort gällande att antagandet av detta beslut medförde en ytterligare börda för kommissionen, som borde ha sett till att inte bara den så kallade ”tabula rasa”-principen iakttogs, utan även att den framstod som opartisk. Även om tribunalen i denna punkt 151 i huvudsak medgav att det under sådana omständigheter kunde vara motiverat att anförtro ärendena till två olika grupper, drog den inte någon riktig rättslig slutsats av detta och tog endast upp frågan om opartiskhet mot bakgrund av den subjektiva opartiskheten.
65 De har i detta avseende särskilt påpekat att tribunalen, i punkt 151 i den överklagade domen, angav att Scania inte hade visat hur den omständigheten att samma avdelningar vid kommissionen var inblandade i antagandet av såväl förlikningsbeslutet som det omtvistade beslutet ”i sig” skulle ha kunnat visa att det inte hade gjorts en opartisk prövning av ärendet avseende Scania, för att därefter, i punkt 152 i den överklagade domen, konstatera att Scania inte hade visat att kommissionen hade ”uttryckt ett ställningstagande eller en personlig förutfattad mening i förhållande till Scania … i strid med principen om subjektiv opartiskhet”. Tribunalen gjorde sig därigenom skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom den begränsade sin bedömning till ”subjektiv” opartiskhet och underlät att pröva den juridiskt åtskilda principen om ”objektiv” opartiskhet.
66 Klagandena har för det andra hävdat att även om domstolen skulle anse att tribunalen beaktade principen om objektiv opartiskhet, är tribunalens bedömning i detta avseende under alla omständigheter felaktig i rättsligt hänseende. Den överklagade domen innehåller inte någon motivering som gör det möjligt att dra slutsatsen att kommissionen iakttog nämnda princip om objektiv opartiskhet, trots den omständigheten att samma avdelningar vid kommissionen var delaktiga i antagandet av förlikningsbeslutet och det omtvistade beslutet, även om tribunalen i punkt 151 i den domen uttryckligen medgav att denna omständighet ”gör det … svårare att säkerställa att prövningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen i förhållande till ett företag efter antagandet av förlikningsbeslutet görs enligt [principen] om tabula rasa”.
67 Enligt klagandena innebär ett sådant erkännande emellertid att kommissionens opartiskhet kan ifrågasättas. I punkt 151 i den överklagade domen angav tribunalen även hur kommissionen hade kunnat agera för att undanröja ett sådant tvivel, nämligen genom att ”ärendena anförtros två olika arbetslag”, det vill säga genom att det ordinarie förfarande som ledde till antagandet av det omtvistade beslutet tilldelades en annan grupp än den som var inblandad i förlikningsförfarandet. Det följer således av tribunalens resonemang i den domen att kommissionen åsidosatte artikel 41.1 i stadgan när den antog förlikningsbeslutet och fortsatte sin utredning mot Scania med stöd av samma avdelningar vid kommissionen. Tribunalen underlät emellertid att erkänna att kommissionen inte hade erbjudit tillräckliga garantier för att undanröja varje form av legitima tvivel om dess objektiva opartiskhet vid genomförandet av detta ordinarie förfarande, och gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning.
68 Kommissionen har bestritt dessa argument.
Domstolens bedömning
69 För det första, vad gäller klagandenas argument att tribunalen underlät att bedöma huruvida det administrativa förfarandet, som återupptogs mot Scania efter antagandet av förlikningsbeslutet, var förenligt med principen om objektiv opartiskhet, erinrar domstolen om att kommissionen enligt domstolens praxis är skyldig att under det administrativa förfarandet respektera de berörda företagens grundläggande rättigheter. I detta avseende måste principen om opartiskhet, som ingår i rätten till god förvaltning, särskiljas från oskuldspresumtionen (dom av den 12 januari 2023, HSBC Holdings m.fl./kommissionen, C‑883/19 P, EU:C:2023:11, punkt 76 och där angiven rättspraxis).
70 Rätten till god förvaltning, som stadfästs i artikel 41 i stadgan, innebär att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt av Europeiska unionens institutioner. Kravet på opartiskhet omfattar dels den subjektiva opartiskheten, det vill säga att ingen av institutionens medarbetare som handhar ärendet får ge uttryck för partiskhet eller personliga förutfattade meningar, dels den objektiva opartiskheten, det vill säga att institutionen ska erbjuda tillräckliga garantier för att i detta avseende utesluta varje form av legitima tvivel (se dom av den 12 januari 2023, HSBC Holdings m.fl./kommissionen, C‑883/19 P, EU:C:2023:11, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
71 I förevarande fall erinrade tribunalen, i punkterna 144–145 i den överklagade domen, om vad denna rätt till god förvaltning innebär, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i de två föregående punkterna.
72 Därefter underkände tribunalen, i punkt 147 i den överklagade domen, kommissionens argument att ett åsidosättande av principen om opartiskhet under omständigheter liknande dem i förevarande fall, enbart ska bedömas som en eventuell följd av ett åsidosättande av oskuldspresumtionen vid antagandet av förlikningsbeslutet. Enligt tribunalen kan ett sådant åsidosättande nämligen även följa av att kommissionen på annat sätt har underlåtit att erbjuda tillräckliga garantier för att utesluta varje form av legitima tvivel, i den mening som avses i rättspraxis, beträffande sin opartiskhet under genomförandet av det ordinarie förfarandet.
73 Tribunalen konstaterade emellertid, i punkt 148 i den överklagade domen, att inget av de argument som klagandena hade anfört gjorde det möjligt att fastställa att kommissionen i det aktuella fallet inte hade erbjudit alla garantier för att utesluta varje form av legitima tvivel beträffande sin opartiskhet vid prövningen av ärendet vad gäller Scania. Tribunalen motiverade detta konstaterande med en analys av dessa argument i punkterna 149–164 i samma dom.
74 Tribunalen konstaterade närmare bestämt, i punkt 151 i den överklagade domen, att den omständigheten att samma avdelningar var delaktiga i antagandet av båda besluten visserligen gjorde det svårare att säkerställa att prövningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen i förhållande till ett företag efter antagandet av förlikningsbeslutet ”[gjordes] enligt [principen] om tabula rasa”, vilket skulle kunna motivera, för att undanröja tvivlen i detta avseende, att ärendena anförtroddes olika arbetslag. I punkt 152 i den överklagade domen konstaterade tribunalen emellertid att klagandena inte hade visat att en kommissionsledamot eller en av de avdelningar som var inblandade i antagandet av det omtvistade beslutet hade uttryckt ett ställningstagande eller en personlig förutfattad mening i förhållande till Scania, i synnerhet på grund av sitt deltagande i antagandet av förlikningsbeslutet, ”i strid med principen om subjektiv opartiskhet”.
75 Det ska i detta hänseende erinras om att förlikningsförfarandet som är ett alternativ till det ordinarie administrativa förfarandet, skiljer sig från detta och uppvisar vissa särdrag. Vidare, om företaget inte ger in någon förlikningsinlaga kommer det förfarande som leder fram till det slutliga beslutet att regleras av de allmänna bestämmelserna i förordning nr 773/2004 i stället för av bestämmelserna om förlikningsförfarandet. Vidare är kommissionen, vad beträffar det ordinarie förfarandet, inom ramen för vilket ansvaret ännu inte har fastställts, enbart bunden av meddelandet om invändningar och den är skyldig att beakta nya omständigheter som kommer till dess kännedom under detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2017, Timab Industries och CFPR/kommissionen, C‑411/15 P, EU:C:2017:11, punkt 136).
76 Således är ”principen om tabula rasa”, som tribunalen nämnde i punkt 129 i den överklagade domen, som i huvudsak återger de överväganden som det erinrats om i föregående punkt, endast ett uttryck för konstaterandet att oskuldspresumtionen ska iakttas med avseende på det eller de företag som beslutar att inte fullfölja förlikningsförfarandet med kommissionen.
77 Av detta följer dels att ”principen om tabula rasa” inte alls var relevant för tribunalens bedömning, i det mål som den hade att avgöra, av kommissionens iakttagande av principen om opartiskhet, dels att, i motsats till vad tribunalen fann, den omständigheten att samma avdelningar var delaktiga i antagandet av såväl förlikningsbeslutet som det omtvistade beslutet inte innebar några svårigheter för iakttagandet av ”principen om tabula rasa”. Att byta ut den grupp som ansvarar för ett ärende inom kommissionen mot en annan skulle nämligen till och med strida mot principerna om god förvaltningssed och om handläggning inom rimlig tid under det administrativa förfarandet.
78 Domstolen konstaterar emellertid att tribunalen inte drog några slutsatser av det felaktiga övervägande som återfinns i den andra meningen i punkt 151 i den överklagade domen och som det erinrats om i punkt 74 i förevarande dom, vilket innebär att klagandenas kritik av detta övervägande är verkningslös.
79 I den mån klagandenas argument ska förstås så, att de har gjort gällande att tribunalen borde ha ansett att den omständigheten att samma grupp ansvarade för ärendet under hela det aktuella ”hybridförfarandet” med nödvändighet visade att kommissionen hade åsidosatt sin skyldighet att vara objektivt opartisk, ska det påpekas att enbart den omständigheten att samma grupp vid kommissionen ansvarade för de olika på varandra följande faserna i den utredning som ledde till antagandet av förlikningsbeslutet och det omtvistade beslutet inte i sig, utöver alla andra objektiva omständigheter, kan ge upphov till tvivel om denna institutions opartiskhet (se, analogt, dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 56).
80 Klagandena har emellertid inte visat att de gjorde gällande sådana objektiva omständigheter vid tribunalen. Det finns inte heller något i klagandenas argument som gör det möjligt att fastställa att tribunalen underlät att bedöma huruvida kommissionen i förevarande fall hade agerat på ett sätt som var förenligt med principen om objektiv opartiskhet.
81 I punkt 152 i den överklagade domen fann tribunalen nämligen att klagandena inte hade visat att den grupp som ansvarade för ärendet eller en medarbetare i denna grupp hade gett uttryck för någon förutfattad mening i förhållande till Scania under det ordinarie förfarandet. I motsats till vad klagandena har hävdat är punkt 152 inte det enda skälet till att tribunalen slog fast att kommissionen inte hade åsidosatt principen om god förvaltningssed i det aktuella fallet, och den gjorde det inte heller möjligt att slå fast att tribunalen i detta sammanhang underlät att pröva huruvida kommissionens beteende var förenligt med principen om objektiv opartiskhet.
82 Det framgår således av punkterna 100–104 och 148–164 i den överklagade domen att tribunalen inte bara behandlade den ”subjektiva” delen, utan även den ”objektiva” delen av principen om opartiskhet, mot bakgrund av de argument som klagandena framfört i detta avseende.
83 Vad särskilt gäller en sådan objektiv opartiskhet erinrade tribunalen inledningsvis, i punkterna 100 och 101 i den överklagade domen, om de principer i rättspraxis som reglerar kommissionens användning av ett så kallat hybridförfarande och drog därav, i punkt 104 i den överklagade domen, slutsatsen att användningen av ”hybridförfaranden” i samband med tillämpningen av artikel 101 FEUF, i vilka antagandet av förlikningsbeslutet och beslutet efter det ordinarie förfarandet sker successivt, utsträckta i tid, i motsats till vad klagandena i huvudsak har gjort gällande, inte i sig och under alla omständigheter innebär ett åsidosättande av skyldigheten att vara opartisk. Av detta drog tribunalen, i punkt 105 i den överklagade domen, slutsatsen att kommissionen hade rätt att använda sig av ett sådant hybridförfarande, under förutsättning att bland annat denna skyldighet iakttogs, vilket tribunalen därefter prövade i punkt 143 och följande punkter i samma dom.
84 I detta avseende erinrade tribunalen, i punkt 145 i den överklagade domen, bland annat om de principer i rättspraxis som anges i punkt 70 ovan och prövade, i punkterna 148–164 i den överklagade domen, de argument som klagandena hade anfört till stöd för sitt påstående att kommissionen i förevarande fall inte hade erbjudit dem alla garantier för att utesluta varje form av legitima tvivel vad gäller dess opartiskhet vid prövningen av ärendet.
85 Genom att i punkt 104 i den överklagade domen först påpeka att kommissionens användning av ett hybridförfarande inte i sig gör det möjligt att fastställa att denna institution har åsidosatt sin skyldighet att vara opartisk, därefter, i punkt 149 i den överklagade domen, påpeka att kommissionen när den inom ramen för det ordinarie förfarandet prövar den bevisning som lagts fram av de parter som valt att inte ingå förlikning, inte på något sätt är bunden av de konstateranden av de faktiska omständigheterna och de rättsliga kvalificeringar som den gjorde i förlikningsbeslutet med avseende på de parter som valt att ingå förlikning, och slutligen, i punkt 159 i nämnda dom, påpeka att klagandena inte kritiserade kommissionen för att under det administrativa förfarande som ledde till antagandet av det omtvistade beslutet inte ha iakttagit alla de processrättsliga skyddsregler som är knutna till det faktiska utövandet av deras rätt till försvar, såsom de föreskrivs bland annat i de allmänna bestämmelserna i förordning nr 773/2004, behandlade tribunalen åtminstone underförstått, men med nödvändighet, den ”objektiva” delen av skyldigheten att vara opartisk som kommissionen har att iaktta. Dessa omständigheter visar nämligen att tribunalen prövade huruvida klagandena hade getts tillräckliga garantier för att utesluta varje form av legitima tvivel beträffande kommissionens objektiva opartiskhet.
86 För det andra, vad gäller klagandenas argument att tribunalen under alla omständigheter gjorde en felaktig rättslig bedömning av principen om objektiv opartiskhet, erinrar domstolen om att klagandena genom dessa argument har kritiserat tribunalen för att inte ha motiverat sin bedömning att kommissionen hade iakttagit principen om opartiskhet. Denna invändning avser således i huvudsak tribunalens åsidosättande av sin motiveringsskyldighet. Såsom framgår av punkterna 80–85 ovan har tribunalen motiverat den överklagade domen i detta avseende.
87 I den mån klagandena har grundat sina argument på övervägandet i punkt 151 i den överklagade domen, enligt vilket den omständigheten att samma avdelningar inom kommissionen var delaktiga i såväl förlikningsbeslutet som det omtvistade beslutet gjorde det svårare att iaktta principen om tabula rasa, är det vidare tillräckligt att påpeka att det framgår av punkt 77 ovan att detta övervägande är rättsligt felaktigt.
88 Det följer av det ovanstående att överklagandet inte kan bifallas vad avser den första grunden.
Den andra grunden
89 Klagandena har genom den andra grunden i huvudsak gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet genom att slå fast att den geografiska räckvidden för det handlande som skett på tysk nivå omfattade EES i dess helhet. Klagandena har delat upp denna grund i fyra delar.
Den andra grundens första del
– Parternas argument
90 Genom den andra grundens första del har klagandena, med hänvisning till punkt 421 i den överklagade domen, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning dels genom att slå fast att den, för att fastställa den geografiska räckvidden av ett samordnat förfarande, kunde beakta endast omfattningen av den erhållna informationen, dels genom att i sin rättsliga bedömning underlåta att beakta avsikten hos de företag som deltog i detta samordnade förfarande, trots att denna avsikt var en förutsättning för ett sådant förfarande.
91 Tribunalen kan således inte grunda sig enbart på innehållet i och arten av den utbytta informationen för att beskriva denna geografiska räckvidd. Den omständigheten att tribunalen inte beaktade denna ”avsikt” ledde till att tribunalen felaktigt bekräftade att Scania hade deltagit i informationsutbyten på tysk nivå, vilka utgjorde en del av en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet, på EES-nivå och för hela överträdelseperioden, det vill säga från den 17 januari 1997 till den 18 januari 2011.
92 Kommissionen har bestritt dessa argument.
– Domstolens bedömning
93 I punkt 421 i den överklagade domen fann tribunalen, på grundval av bevisningen avseende den geografiska räckvidden av den information som erhållits av Scania DE, som tribunalen hade analyserat i punkterna 405–420 i den domen, vid en helhetsbedömning, att Scania DE, genom att dess anställda deltog i informationsutbyten på tysk nivå, erhöll information som geografiskt gick utöver den tyska marknaden. På grundval av detta konstaterande underkände tribunalen den sjätte grund som klagandena hade åberopat och som avsåg ett påstått åsidosättande av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet genom att kommissionen hade funnit att den geografiska räckvidden av överträdelsen på tysk nivå omfattade hela EES. Tribunalen preciserade vidare, i nämnda punkt 421, att dessa konstateranden var tillräckliga för att talan inte skulle kunna vinna bifall såvitt avser denna grund, och detta oberoende av huruvida Scania DE även tillhandahöll information som omfattade mer än den tyska marknaden.
94 Enligt fast rättspraxis kan en överträdelse av artikel 101.1 FEUF följa inte bara av ett enstaka handlande utan även av en serie handlanden eller av ett fortlöpande beteende. Detta gäller också då ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och betraktade var för sig kan utgöra en överträdelse av nämnda bestämmelse. När de olika handlandena ingår i en ”samlad plan” på grund av deras identiska syfte som snedvrider konkurrensen på den gemensamma marknaden, får kommissionen således tillskriva ansvar för dessa handlanden utifrån deltagandet i överträdelsen bedömd i dess helhet (se dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
95 Det framgår även av fast rättspraxis att kommissionen, för att styrka att ett företag har varit delaktigt i genomförandet av en enda överträdelse, måste visa att företaget genom sitt eget beteende avsåg att bidra till att uppnå de gemensamma mål som deltagarna eftersträvade, och att det hade kännedom om de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller att företaget rimligen kunde förutse dem och att det var berett att godta den risk som detta innebar (se dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkterna 42 och 60 och där angiven rättspraxis).
96 Ett företag kan således ha deltagit direkt i samtliga de konkurrensbegränsande beteenden som utgör en enda fortlöpande överträdelse, och kommissionen har då rätt att hålla företaget ansvarigt för samtliga dessa beteenden och följaktligen för överträdelsen i dess helhet. Ett företag kan också ha deltagit direkt endast i en del av nämnda konkurrensbegränsande beteenden, men haft kännedom om samtliga de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i kartellen i samma syfte eller rimligen kunnat förutse dem och varit berett att godta den risk som detta innebar. Även i ett sådant fall har kommissionen rätt att hålla företaget ansvarigt för samtliga dessa beteenden och följaktligen för överträdelsen i dess helhet (dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 43).
97 Av det ovan anförda följer att tribunalen, för att dra slutsatsen att det aktuella informationsutbytet gick utöver den tyska marknaden och avsåg EES, räckte att konstatera att en sådan slutsats framgick av innehållet i den information som Scania DE hade erhållit från de övriga deltagarna.
98 Klagandenas påstående att tribunalen inte kunde grunda sig enbart på den omständigheten att utbytena på tysk nivå avsåg EES för att fastställa att klagandena varit delaktiga i överträdelsen grundar sig således på en sammanblandning av villkoren för att fastställa och definiera omfattningen av en enda, fortlöpande överträdelse och de villkor som ska vara uppfyllda för att ett företag ska kunna hållas ansvarigt för hela överträdelsen.
99 Enligt fast rättspraxis behöver nämligen kommissionen endast visa att det berörda företaget har deltagit i möten under vilka konkurrensbegränsande avtal slutits, utan att öppet motsätta sig detta, för att styrka att nämnda företag har deltagit i kartellen. När deltagandet vid sådana möten är bevisat, åvilar det detta företag att anföra omständigheter som visar att det deltog i nämnda möten utan någon som helst konkurrensbegränsande avsikt genom att styrka att företaget förklarat för sina konkurrenter att det deltog i mötena med en annan inställning än dessa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 142 och där angiven rättspraxis).
100 Av rättspraxis följer även att det, såvida motsatsen inte bevisas, vilket det åvilar de berörda aktörerna att göra, emellertid måste antas att de företag som deltar i samordningen och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till informationsutbytet med sina konkurrenter när de bestämmer sitt beteende på denna marknad (dom av den 19 mars 2015, Dole Food och Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen, C‑286/13 P, EU:C:2015:184, punkt 127 och där angiven rättspraxis).
101 Det följer av denna rättspraxis att när kommissionen visar att det berörda företaget har deltagit i möten under vilka konkurrensbegränsande avtal slutits, utan att öppet motsätta sig detta, behöver kommissionen inte heller bevisa att företaget hade för avsikt att delta i överträdelsen, utan det ankommer på företaget att bevisa att det tagit avstånd från dessa avtal och särskilt, såsom i förevarande fall, från avtalens geografiska räckvidd.
102 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, efter att ha analyserat den bevisning som lagts fram för dess bedömning, fann att kommissionen hade fog för sin slutsats att Scania DE, genom informationsutbytena på tysk nivå, erhöll information som geografiskt gick utöver den tyska marknaden, utan att ålägga kommissionen att dessutom visa att Scania DE, genom att delta i informationsutbytet, hade för avsikt att erhålla denna information och beakta detta vid bedömningen av sitt beteende.
103 Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall på den andra grundens första del.
Den andra grundens andra del
– Parternas argument
104 Genom den andra grundens andra del har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att räckvidden av den information som Scania DE erhöll vid utbytena på tysk nivå geografiskt gick utöver den tyska marknaden.
105 Klagandena har i detta avseende i huvudsak kritiserat tribunalens resonemang i punkterna 405–414 i den överklagade domen. I de punkterna analyserade tribunalen handlingarna i målet och drog i punkt 414 slutsatsen att det mot bakgrund av dessa omständigheter betraktade tillsammans kunde konstateras att räckvidden av den information som Scania DE erhöll vid utbytena på tysk nivå geografiskt gick utöver den tyska marknaden. Klagandena har i huvudsak påstått att de fem skäl som anges i dessa punkter inte bara är otillräckliga för att på ett adekvat sätt utgöra stöd för denna slutsats, utan även är inkonsekventa eller till och med motstridiga, trots att det enligt rättspraxis krävs att kommissionen lägger fram trovärdiga, precisa och samstämmiga bevis för att fastställa en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet.
106 Kommissionen har gjort gällande att denna argumentation inte kan godtas.
– Domstolens bedömning
107 Genom den andra grundens andra del har klagandena i själva verket försökt få domstolen att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, dock utan att göra gällande att tribunalen missuppfattat dem. Genom de argument som klagandena har anfört till stöd för denna andra delgrund har de nämligen begränsat sig till att ange skälen till att tribunalen, enligt deras uppfattning, borde ha gjort en annan tolkning av de olika omständigheter som angavs i de punkter i den överklagade domen som de har angett, och de har för övrigt hänvisat till flera avsnitt i deras ansökan till tribunalen.
108 Frågan huruvida tribunalen har iakttagit reglerna om bevisbörda och bevisföring inom ramen för prövningen av de bestämmelser som åberopats av kommissionen för att styrka att det skett en överträdelse av unionens konkurrensregler är visserligen en rättsfråga som kan göras gällande inom ramen för ett överklagande. Domstolen kan emellertid inte överpröva tribunalens bedömning av bevisvärdet av handlingarna i målet, förutom i fall då reglerna om bevisbörda och bevisföring inte har följts eller handlingarna har missuppfattats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2017, kommissionen/Keramag Keramische Werke m.fl., C‑613/13 P, EU:C:2017:49, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis). Klagandena har emellertid inte framfört något sådant påstående.
109 Överklagandet kan således inte tas upp till prövning såvitt avser den andra delen av den andra grunden.
Den andra grundens tredje del
– Parternas argument
110 Klagandena har genom den andra grundens tredje del gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den underförstått fann att Scania DE hade för ”avsikt” att delta i ett informationsutbyte på tysk nivå som omfattade EES.
111 Klagandena har i detta avseende, med hänvisning till tribunalens resonemang i punkterna 415–420 i den överklagade domen och genom att kritisera det, gjort gällande att tribunalen – i den mån tribunalens bedömning ska betraktas som en bedömning av Scania DE:s avsikt att delta i ett informationsutbyte på tysk nivå som omfattade EES – gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 416 och 418 i den överklagade domen grunda sin bedömning på en otillräcklig, inkonsekvent och motsägelsefull motivering och genom att i punkt 419 i den överklagade domen varken pröva eller i tillräcklig mån beakta de specifika argument som Scania hade anfört eller den bevisning som Scania hade lagt fram, och därmed åsidosatte sin motiveringsskyldighet. Tribunalen åsidosatte även den rättspraxis enligt vilken det krävs att kommissionen lägger fram trovärdig, precis och samstämmig bevisning för att styrka en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet. Klagandena har i detta avseende hänvisat till punkt 417 i samma dom.
112 Klagandena har dessutom gjort gällande att tribunalen, i punkt 420 i den överklagade domen, rättsstridigt underkände och inte i vederbörlig ordning beaktade bevisvärdet av de förklaringar som Scania lämnade under ed. Klagandena anser att i avsaknad av direkt bevisning för att den information som erhållits på tysk nivå vidarebefordrades till Scanias huvudkontor, kunde uttalandena från de personer som var direkt inblandade i det påstådda handlandet inte anses ha ett ”begränsat bevisvärde”, enbart av det skälet att de hade lagts fram efter de relevanta händelserna i syfte att försvara Scania under det administrativa förfarandet.
113 Kommissionen har bestritt dessa argument.
– Domstolens bedömning
114 Det ska påpekas att klagandenas argument till stöd för den andra grundens tredje del bygger på antagandet att tribunalen, i punkterna 415–420 i den överklagade domen, konstaterade att Scania DE hade för avsikt att delta i ett informationsutbyte på tysk nivå som omfattade EES.
115 Det framgår emellertid av dessa punkter, jämförda med punkterna 405–414 och 421 i den överklagade domen, att tribunalen endast konstaterade att Scania DE, genom sina anställdas deltagande i informationsutbyten på tysk nivå, erhöll information som geografiskt gick utöver den tyska marknaden. Punkterna 415–420 i den överklagade domen innehåller närmare bestämt ett underkännande av klagandenas påstående vid tribunalen att de anställda vid Scania DE som deltog i informationsutbytena på tysk nivå aldrig utgått från att den information som de erhållit från företrädare för andra dotterbolag till lastbilstillverkare avsåg europeiska priser eller kunde minska osäkerheten om övriga tillverkares europeiska strategi.
116 Det är inte nödvändigt att avgöra huruvida den andra grundens tredje del i själva verket syftar till att ifrågasätta tribunalens bevisvärdering och, följaktligen, om den ska avvisas i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 108 ovan. Överklagandet kan inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund, eftersom den grundar sig på det antagande som nämns i punkt 114 ovan, vilket är felaktigt.
Den andra grundens fjärde del
– Parternas argument
117 Klagandena har genom den andra grundens fjärde del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bedömde räckvidden av den information som Scania DE tillhandahållit. Klagandena har i detta avseende angett att tribunalens slutsats att Scania DE, genom kontakterna på tysk nivå, tillhandahöll information vars räckvidd omfattade hela EES inte är tillräckligt motiverad och grundar sig på icke ändamålsenliga skäl. I synnerhet gjorde tribunalen en felaktig bedömning av betydelsen av den bevisning som ingick i de ekonomiska rapporter som utarbetats av en konsultbyrå i ekonomi när den i punkterna 439 och 440 i den överklagade domen fann att dessa rapporter inte var relevanta.
118 Kommissionen har bestritt dessa argument.
– Domstolens bedömning
119 Liksom i fråga om den andra grundens andra del kan det konstateras att klagandena genom den andra grundens fjärde del har yrkat att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, utan att göra gällande att tribunalen missuppfattat dem. Av samma skäl som angetts med avseende på den andra grundens andra del kan således inte heller den andra grundens fjärde del tas upp till prövning.
120 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den andra grunden, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.
Den tredje grunden
Parternas argument
121 Genom den tredje grunden har klagandena gjort gällande att de faktiska omständigheter på grundval av vilka tribunalen fann att kommissionen hade fog för sitt konstaterande att det i förevarande fall förelåg en enda överträdelse inte kan ligga till grund för konstaterandet att varje åtgärd som var i fråga hade ett identiskt konkurrensbegränsande syfte och följaktligen ingick i en samlad plan med ett enda konkurrensbegränsande syfte eller bidrog till genomförandet av denna plan. Tribunalen har inte heller fört något resonemang i detta avseende. Tribunalen gjorde följaktligen en felaktig bedömning när den kvalificerade de handlanden som ägde rum på de tre olika kontaktnivåer som avses i punkterna 33–36 i förevarande dom som en ”enda överträdelse”.
122 Klagandena har delat upp denna grund i tre delar.
123 Genom den tredje grundens första del har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den kvalificerade handlandena på de tre kontaktnivåer som avses i punkterna 33–36 ovan som en enda överträdelse och genom att inte ange på vilket sätt de faktiska omständigheter som den grundade sig på motiverade denna kvalificering.
124 I punkterna 464–469 i den överklagade domen grundade sig tribunalen således på ett visst antal omständigheter för att göra denna kvalificering, men ingen av dessa, var för sig eller tillsammans, kunde stödja slutsatsen att dessa tre kontaktnivåer utgjorde en enda överträdelse. Klagandena har i detta avseende kritiserat det förhållandet att tribunalen grundade sig på den omständigheten att de aktuella kontakterna avsåg samma produkter och hade genomförts av samma koncern av lastbilstillverkare och på den omständigheten att det aktuella handlandet inbegrep en liten grupp anställda på varje nivå, vars sammansättning förblev relativt stabil. Vidare har klagandena bestritt olika konstateranden från tribunalens sida enligt vilka det fanns faktiska samband mellan dessa tre kontaktnivåer och dess slutsats att den lägre huvudkontorsnivån och den tyska nivån bidrog till genomförandet av en gemensam plan.
125 Klagandena har genom den tredje grundens andra del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att informationsutbyten som inte är konkurrensbegränsande utgör en del av en enda överträdelse. Klagandena har i detta avseende, med hänvisning till tribunalens konstateranden i punkterna 223, 235 och 236 i den överklagade domen, vilka avsåg tre informationsutbyten som ägde rum under åren 2004 och 2005 och som ägde rum på lägre huvudkontorsnivå, i huvudsak gjort gällande att tribunalen kvalificerade dessa tre informationsutbyten, även om de var helt legitima, som informationsutbyten med samma konkurrensbegränsande syfte som andra separata utbyten som ägde rum på olika nivåer. Tribunalen konstaterade således felaktigt att alla dessa tre informationsutbyten ingick i en enda överträdelse. Tribunalen har i detta avseende inte fört något resonemang som förklarar hur sådana legitima handlingar kan bidra till ett konkurrensbegränsande syfte. Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att informationsutbyten på lägre huvudkontorsnivå som varken var hemliga eller otillbörliga utgjorde en enda överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet.
126 Klagandena har genom den tredje grundens tredje del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att syftet med handlandet på tysk nivå var identiskt med det som eftersträvades på företagsledningsnivå och, i den mån det är relevant, på lägre huvudkontorsnivå. Handlandets omfattning på tysk nivå omfattade nämligen inte EES. Punkt 467 i den överklagade domen, i vilken tribunalen emellertid konstaterade att kommissionen hade fog för att anse att den geografiska omfattningen av de konkurrensbegränsande utbytena på tysk nivå och på företagsledningsnivå omfattade hela EES, är således felaktig.
127 Klagandena har i detta avseende hänvisat till sin andra grund, genom vilken de har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att informationsutbytet på tysk nivå hade en räckvidd som omfattade hela EES. Av detta misstag följer att handlandet på tysk nivå inte heller kan anses ha samma syfte som det som eftersträvades på företagsledningsnivå och på lägre huvudkontorsnivå, varvid det ska preciseras att endast perioden 2004–2005 berörs med avseende på huvudkontorsnivån.
128 Kommissionen har bestritt dessa argument.
Domstolens bedömning
129 Det ska påpekas att tribunalen, i punkt 479 i den överklagade domen, underkände klagandenas påstående att kommissionen borde ha bedömt de tre nivåer av hemliga och otillbörliga kontakter som avses i punkterna 33–36 ovan var för sig, bland annat på grund av att det fanns kopplingar mellan dessa tre kontaktnivåer, och att tribunalen, i punkt 229 i den överklagade domen, konstaterade att klagandena inte med framgång hade lyckats ifrågasätta kommissionens konstateranden avseende dessa kopplingar. I punkt 229 angav tribunalen närmare bestämt att kommissionen hade åberopat ett visst antal omständigheter, vilka räknats upp i punkt 218 i den överklagade domen, som visade att det fanns sådana kopplingar, vilka inte hade bestritts, nämligen att deltagarna var anställda i samma företag och att mötena på dessa tre nivåer överlappade varandra i tiden. Tribunalen grundade sin slutsats att samma tre nivåer var förbundna med varandra och att de inte agerade separat och självständigt med avseende på samtliga omständigheter som kommissionen hade beaktat i det omtvistade beslutet.
130 Tribunalen konstaterar vidare att den tredje grunden som helhet betraktad bygger på antagandet att varje enskilt handlande som kommissionen anser utgöra en del av en enda, fortlöpande överträdelse i sig ska utgöra en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet.
131 Såsom det har erinrats om i punkt 94 ovan, följer det av fast rättspraxis att en överträdelse av artikel 101.1 FEUF kan följa inte bara av ett enstaka handlande utan även av en serie handlanden eller av ett fortlöpande beteende. Detta gäller också då ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och betraktade för sig kan utgöra en överträdelse av nämnda bestämmelse. När de olika beteendena ingår i en ”samlad plan” på grund av att de har ett identiskt syfte som snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden, får kommissionen hålla företag ansvariga för dessa handlanden utifrån deras deltagande i överträdelsen som helhet betraktad (dom av den 16 juni 2022, Sony Optiarc och Sony Optiarc America/kommissionen, C‑698/19 P, EU:C:2022:480, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
132 Ett företag som har deltagit i en sådan enda, fortlöpande överträdelse genom egna handlanden, vilka omfattas av begreppet ”avtal” eller begreppet ”samordnat förfarande” med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF och vilka syftat till att bidra till förverkligandet av överträdelsen i dess helhet, kan således även vara ansvarigt, under hela den tid som företaget deltagit i överträdelsen, för andra företags handlanden inom ramen för denna överträdelse (dom av den 16 juni 2022, Sony Optiarc och Sony Optiarc America/kommissionen, C‑698/19 P, EU:C:2022:480, punkt 60 och där angiven rättspraxis).
133 Domstolen har emellertid redan preciserat att även om en samling beteenden, på de villkor som anges i de två föregående punkterna i förevarande dom, kan kvalificeras som en enda, fortlöpande överträdelse, innebär inte detta att vart och ett av dessa beteenden i sig och betraktat för sig nödvändigtvis ska kvalificeras som en separat överträdelse av denna bestämmelse (dom av den 16 juni 2022, Sony Optiarc och Sony Optiarc America/kommissionen, C‑698/19 P, EU:C:2022:480, punkt 64).
134 Vid fastställandet av en enda, fortlöpande överträdelse är det nämligen vanligt att beakta de olika kopplingarna mellan de olika delar som utgör den aktuella överträdelsen. Kontakter mellan företag som var för sig inte i sig utgör en överträdelse av artikel 101.1 FEUF kan emellertid vara relevanta för att visa att det föreligger en enda, fortlöpande överträdelse av denna bestämmelse, med hänsyn till det sammanhang i vilket kontakterna ägde rum. I en sådan situation ingår nämnda kontakter bland de indicier som kommissionen med fog kan grunda sig på för att fastställa att det föreligger en enda, fortlöpande överträdelse av nämnda bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2017, kommissionen/Keramag Keramische Werke m.fl., C‑613/13 P, EU:C:2017:49, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
135 Det följer således av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 131–134 ovan att det, för att konstatera att det föreligger en enda, fortlöpande överträdelse, räcker att kommissionen visar att de olika handlanden som beaktas ingår i en ”samlad plan”, utan att det är nödvändigt att vart och ett av dessa handlanden, i sig och betraktade för sig, kan kvalificeras som en separat överträdelse av artikel 101.1 FEUF.
136 Eftersom den tredje grunden vilar på det felaktiga antagandet att tribunalen, för att kunna fastställa att det förelåg en sådan enda, fortlöpande överträdelse, borde ha krävt att kommissionen även styrkte att vart och ett av dessa handlanden betraktade var för sig utgjorde en överträdelse av artikel 101.1 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet, kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser denna grund.
Den fjärde grunden
Parternas argument
137 Klagandena har genom den fjärde grunden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 516 och 532 i den överklagade domen, slog fast att den åttonde grunden för deras talan om ogiltigförklaring vid tribunalen, avseende en felaktig tillämpning av artikel 25 i förordning nr 1/2003, inte kunde godtas. Tribunalen gjorde den bedömningen, eftersom handlandet på företagsledningsnivå ingick i en enda överträdelse som upphörde den 18 januari 2011, vilket innebar att den femåriga preskriptionstiden i artikel 25.1 b började löpa först från och med detta datum och att kommissionens befogenhet att ålägga böter således inte var preskriberad.
138 Enligt klagandena hade denna preskriptionstid i själva verket löpt ut den 20 september 2010, som utan tvekan var den dag då kommissionen vidtog den första åtgärden, i den mening som avses i artikel 25.3 i förordning nr 1/2003, genom vilken preskriptionstiden avbröts. Eftersom beteendet på företagsledningsnivå upphörde den 23 september 2004, var kommissionens befogenhet att ålägga böter för detta beteende preskriberad. För det fall domstolen upphäver den överklagade domen, prövar talan om ogiltigförklaring vid tribunalen och beslutar att endast delvis ogiltigförklara det omtvistade beslutet, har klagandena gjort gällande att det sista konkurrensbegränsande beteendet på lägre huvudkontorsnivå som skulle kunna vara hemligt och otillbörligt ägde rum mer än fem år före den 20 september 2010. Kommissionen var således inte längre behörig att ålägga böter för detta beteende, för det fall det skulle anses utgöra en del av en enda överträdelse på företagsledningsnivå och på lägre huvudkontorsnivå. Eftersom domstolen kan pröva en invändning om bristande behörighet ex officio, borde domstolen slå fast att kommissionens befogenhet att ålägga böter för nämnda beteende var preskriberad med tillämpning av nämnda artikel 25.
139 Kommissionen har bestritt dessa argument.
Domstolens bedömning
140 Det räcker att konstatera att den fjärde grunden bygger på antagandet att domstolen upphäver den överklagade domen, prövar klagandenas talan vid tribunalen och beslutar att ogiltigförklara en del av konstaterandena i det omtvistade beslutet avseende förekomsten av en enda, fortlöpande överträdelse. Klagandena har nämligen gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 25 i förordning nr 1/2003 genom att fastställa kommissionens beslut att ålägga klagandena böter, trots att det konkurrensbegränsande beteendet på företagsledningsnivå hade upphört den 23 september 2004 och att detta beteende således var preskriberat och inte längre kunde bli föremål för böter, eftersom kommissionens första åtgärd, i den mening som avses i nämnda artikel 25.3, antogs den 20 september 2010.
141 Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser de tre första grunderna, finner domstolen att kommissionens och tribunalens slutsats att den aktuella kartellen utgjorde en enda, fortlöpande överträdelse som omfattade hela EES och pågick till och med den 18 januari 2011 är välgrundad. Med hänsyn till datumet för kommissionens första åtgärd, i den mening som avses i nämnda artikel 25.3, kan det under dessa omständigheter inte anses att kommissionens befogenhet att ålägga böter var preskriberad den 18 januari 2011.
142 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
143 Av vad som ovan anförts följer att överklagandet i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar saknar verkan eller är ogrundat. Överklagandet ska således ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
144 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.
145 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
146 Kommissionen har yrkat att Scania AB, Scania CV AB och Scania Deutschland GmbH ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Scania AB, Scania CV AB och Scania Deutschland GmbH har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Scania AB, Scania CV AB och Scania Deutschland GmbH ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
Underskrifter