Meddelande i Europeiska Unionens Officiella Tidning

 

Överklagande, ingivet den 27 februari 2003 genom telefax, bekräftat genom original ingivet den 7 mars 2003, av Védial SA av den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, fjärde avdelningen, har meddelat den 12 december 2002 i mål T-110/01: Védial SA mot Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) inter partes France Distribution.

    (mål C-106/03 P)

Védial SA har den 27 februari 2003 genom telefax, bekräftat genom original av den 7 mars 2003 till Europeiska gemenskapernas domstol överklagat den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, fjärde avdelningen, har meddelat den 12 december 2002 i mål T-110/01: Védial SA mot Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller), inter partes France Distribution.

Klaganden yrkar att domstolen skall

(upphäva förstainstansrättens dom av den 12 december 2002 i mål T-110/01 och

-slutligt avgöra målet enligt artikel 54 i EG-stadgan, och bifalla sökandens yrkanden vid förstainstansrätten,

-i andra hand, återförvisa ärendet till förstainstansrätten för avgörande,

(    förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

(Åsidosättande av dispositionsprincipen

Dispositionsprincipen är en allmän rättsprincip enligt vilken parterna själva i stor utsträckning får bestämma ramen för rättegången. Det är de som avgränsar föremålet för tvisten. Förstainstansrätten har åsidosatt dispositionsprincipen genom att, i motsats till vad parterna har överenskommit härom, anse att det inte föreligger någon likhet mellan de varumärken som tvisten avser.

(Åsidosättande av rätten till försvar

Förstainstansrättens har även åsidosatt rätten till försvar, eftersom sökandens berättigade förväntningar vad beträffar avgränsningen av tvisten har urholkats.

(Åsidosättande av begreppen förväxlingsrisk och allmänhet i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 40/94¹.

I den överklagade domen utesluts förekomsten av förväxlingsrisk på grundval av att allmänheten inte hänför de i frågavarande varorna till samma område. Förväxlingsrisk föreligger emellertid även när allmänheten kan tro att varorna härrör från bolag som endast har ett ekonomiskt samarbete. Dessutom har förstainstansrätten inte ansett att förväxlingsrisk föreligger på den grunden att även om de varumärken som tvisten avser är identiska eller liknar varandra, innebär skillnaden i visuell likhet, ljudlikhet och begreppsmässig likhet mellan varumärkena att det inte föreligger någon förväxlingsrisk, eftersom det inte är fråga om huruvida det föreligger skillnader mellan de varumärken som tvisten avser, utan huruvida varumärkena är identiska eller liknar varandra och huruvida de, från ett helhetsperspektiv, kan anses så lika att det föreligger en förväxlingsrisk.

Dessutom har förstainstansrätten inte tydligt tillämpat principen om ömsesidigt beroende. Förstainstansrätten har inte angivit att den påstådda lägre graden av likhet mellan varumärkena inte motsvaras av att likheten mellan varorna är stor och av att sökandens varumärke har en mycket stark särskiljningsförmåga.

Slutligen har förstainstansrätten åsidosatt begreppet förväxlingsrisk genom att avgränsa den allmänhet som berörs till den avsedda allmänheten, vilken endast omfattar konsumenter som antas vara intresserade av att köpa märkta varor, medan den berörda allmänheten utgörs av alla personer som kan antas komma i kontakt med varumärket, vilket är något helt annat.

____________

¹ - Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3). .