TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)

den 11 juli 2014(*)

”Statligt stöd – Public service-radio – Stöd som Spanien planerar att genomföra till förmån för RTVE – Ändrad finansieringsmetod – Reklamintäkter ersätts av nya skatter för tv-programföretag och telekomoperatörer – Beslut som förklarar stödet förenligt med den inre marknaden – Processuella rättigheter – Nytt stöd – Ändring av en befintlig stödordning – Skatteåtgärd som utgör finansieringssätt för stödet – Förekomsten av ett nödvändigt samband mellan skatten och stödet – Intäkterna från skatten har en direkt inverkan på stödets storlek – Proportionalitet – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑151/11,

Telefónica de España, SA, Madrid (Spanien),

Telefónica Móviles España, SA, Madrid,

företrädda av advokaterna F. González Díaz och F. Salerno,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av G. Valero Jordana och C. Urraca Caviedes, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Konungariket Spanien, inledningsvis företrätt av M. Muñoz Pérez, därefter av S. Centeno Huerta och N. Díaz Abad, därefter av Díaz Abad och slutligen av M. Sampol Pucurull, abogados del Estado,

och av

Corporación de Radio y Televisión Española, SA (RTVE), Madrid, företrätt av advokaterna A. Martínez Sánchez, A. Vázquez-Guillén Fernández de la Riva och J. Rodríguez Ordóñez,

intervenienter,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2011/1/EU av den 20 juli 2010 om det statliga stöd C 38/09 (f.d. NN 58/09) som Spanien planerar att genomföra till förmån för Corporación de Radio y Televisión Española (RTVE) (EUT 1, 2011, s. 9),

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen),

sammansatt av ordföranden O. Czúcz (referent) samt domarna I. Labucka och D. Gratsias,

justitiesekreterare: handläggaren T. Weiler,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 oktober 2013,

följande

Dom

1        Telefónica de España, SA, och Telefónica Móviles España, SA, har yrkat att domstolen ska ogiltigförklara kommissionens beslut 2011/1/EU av den 20 juli 2010 om det statliga stöd C 38/09 (f.d. NN 58/09) som Spanien planerar att genomföra till förmån för Corporación de Radio y Televisión Española (RTVE) (EUT 1, 2011, s. 9) (nedan kallat det angripna beslutet). I detta beslut fastställde kommissionen att ordningen för finansiering av Corporación de Radio y Televisión Española, SA (RTVE), som ändrades av Konungariket Spanien genom Ley 8/2009, de 28 de agosto, de financiación de la Corporación de Radio y Televisión Española (lag nr 8/2009 av den 28 augusti 2009 om finansieringen av RTVE, BOE nr 210 av den 31 augusti 2009, s. 74003) (nedan kallad lag nr 8/2009), om ändring av Ley 17/2006, de 5 de junio, de la radio y la televisión de titularidad estatal (lag nr 17/2006 av den 5 juni 2006 om offentlig radio och TV, BOE nr 134 av den 6 juni 2006, s. 21270) (nedan kallad lag nr 17/2006), var förenligt med den inre marknaden enligt artikel 106.2 FEUF.

 Bakgrund till tvisten och det angripna beslutet

2        Telefónica de España är historiskt sett den viktigaste operatören inom sektorn för telekommunikation i Spanien, bland annat för tjänster avseende fast telefoni, vilka kan innefatta tillhandahållande via kabel av betal-tv, sammanlänkning och hyrda linjer. Telefónica Móviles España är en mobiloperatör i Spanien. Dessa två bolag ägs till 100 % av Telefónica de España, SA. Telefónica de España är verksamt på marknaden för audiovisuella produkter, vilka tillhandahålls genom bolagets nät ”Internet Protocol Television” inom ramen för bolagets tjänst ”Imagenio”.

3        RTVE är det spanska offentliga organet för radio- och tv-utsändningar, som enligt lag nr 17/2006 har ett public service-uppdrag inom dessa områden.

4        Lag nr 17/2006 föreskriver en ordning med flera finansieringskällor för RTVE. Enligt denna lag har RTVE för det första intäkter från sina kommersiella verksamheter, bland annat försäljning av reklamutrymme. För det andra erhåller RTVE kompensation från spanska staten för fullgörandet av public service-uppdraget. Denna finansieringsordning (nedan kallat den befintliga finansieringsordningen för RTVE) godkändes av Europeiska gemenskapernas kommission i dess beslut C (2005) 1163 slutlig av den 20 april 2005 om ett statligt stöd till förmån för RTVE (E 8/05) (sammanfattning i EUT C 239, 2006, s. 17) och C (2007) 641 slutlig av den 7 mars 2007 om finansiering av personalminskningar på RTVE (NN 8/07) (sammanfattning i EUT C 109, 2007, s. 2).

5        Den 22 juni 2009 ingavs ett klagomål till kommissionen avseende det lagförslag som låg till grund för lag nr 8/2009. Den 5 augusti 2009 ombad kommissionen Konungariket Spanien att lämna upplysningar till kommissionen avseende detta lagförslag.

6        Genom lag nr 8/2009, som trädde i kraft den 1 september 2009, ändrades den befintliga finansieringsordningen för RTVE.

7        För det första föreskrev lag nr 8/2009 att reklam-, teleshopping-, sponsorskaps- och pay-per-view-tjänster skulle upphöra som finansieringskälla för RTVE vid årsslutet 2009. De enda kommersiella intäkter som RTVE skulle fortsätta att ha efter detta datum var de som härrörde från tillhandahållandet av tjänster till tredje man och försäljningen av egna produktioner (artikel 2.1 e i lag nr 8/2009). Dessa intäkter uppgick till ett belopp på knappt 25 miljoner euro (se skäl 9 i det angripna beslutet).

8        För att kompensera förlusten av övriga kommersiella intäkter har följande tre skatteåtgärder införts eller omarbetats genom artiklarna 2.1 b–d och 4–6 i lag nr 8/2009:

–        En ny skatt på 3 % av de intäkter som genereras av programföretag som tillhandahåller fri tv och på 1,5 % av de intäkter som genereras av betal-tv-företag som är etablerade i Spanien. Dessa bidrag till RTVE:s budget får inte överstiga 15 % (för fri tv) och 20 % (för betal-tv) av det totala årliga stödet till RTVE. Alla överskottsskatteintäkter utöver dessa procentsatser kommer att överföras till den allmänna spanska statsbudgeten (artiklarna 2.1 d och 6 i lag nr 8/2009).

–        En ny skatt på 0,9 % av bruttodriftsintäkterna (förutom intäkter som erhålls på grossistreferensmarknaden) för telekomoperatörer som är etablerade i Spanien och registrerade i registret över operatörer hos den spanska tillsynsmyndigheten, bedriver verksamhet i hela landet eller i mer än en autonom region och tillhandahåller audiovisuella tjänster eller någon annan tjänst som omfattar reklam, för en av följande tjänster: fast telefoni, mobiltelefoni och internetuppkoppling. Detta bidrag får inte överstiga 25 % av det totala årliga stödet till RTVE. Alla överskottsskatteintäkter utöver denna procentsats kommer att överföras till den allmänna spanska statsbudgeten (artiklarna 2.1 c och 5 i lag nr 8/2009).

–        En andel på 80 %, upp till ett högsta belopp på 330 miljoner euro, av den redan befintliga skatten för radiospektrumanvändning. Återstoden kommer att överföras till den allmänna spanska statsbudgeten. Denna procentsats kan ändras enligt lagarna om den allmänna spanska statsbudgeten (artiklarna 2.1 b och 4 i lag nr 8/2009).

9        Dessutom bibehölls den kompensation för public service-skyldigheter som föreskrivits i lag nr 17/2006 (artikel 2.1 a i lag nr 8/2009). Om de ovannämnda finansieringskällorna (och vissa andra källor av mindre betydelse som föreskrivs i artikel 2.1 f–i i lag nr 8/2009) inte räckte för att täcka RTVE:s samtliga kostnader för fullgörande av public service-skyldigheter, var den spanska staten således skyldig att täcka detta underskott enligt artikel 2.2 i lag nr 8/2009 och artikel 33 i lag nr 17/2006. Följaktligen omvandlades ordningen med flera finansieringskällor för RTVE till en nästan helt offentlig finansieringsordning (nedan kallat nästan helt offentlig finansieringsordning).

10      Slutligen föreskrev artikel 3.2 i lag nr 8/2009 ett tak för RTVE:s intäkter. Under åren 2010 och 2011 fick summan av dessa intäkter inte överstiga 1 200 miljoner euro per år, vilket motsvarade utgiftstaket för varje år. För åren 2012–2014 fick detta belopp högst höjas med 1 % och för de följande åren kommer höjningen att göras på grundval av den årliga ökningen av konsumentprisindex.

11      Lag nr 8/2009 ändrade också definitionen av RTVE:s public service-uppdrag. Bland annat fastställdes ytterligare skyldigheter för RTVE när det gäller barnprogram. Vidare föreskrevs begränsningar för förvärvandet av sändningsrättigheter för idrottsevenemang samt för sändning på bästa sändningstid av filmer som producerats av de stora internationella producenterna.

12      Den 2 december 2009 underrättade kommissionen Konungariket Spanien om sitt beslut att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF rörande ändringen av ordningen för finansiering av RTVE (nedan kallat beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet) (sammanfattning i EUT C 8, 2010, s. 31). Kommissionen uppmanade berörda tredje parter att inkomma med synpunkter på den aktuella åtgärden.

13      Den 18 mars 2010 inledde kommissionen i enlighet med artikel 258 i EUF-fördraget ett överträdelseförfarande angående den spanska skatten på elektroniska kommunikationer, med motiveringen att den strider mot artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108, s. 21). Den 30 september 2010 anmodade kommissionen, i ett motiverat yttrande, Konungariket Spanien att avskaffa nämnda skatt med anledning av att den var oförenlig med nämnda direktiv.

14      Den 20 juli 2010 antog kommissionen det angripna beslutet, i vilket den fastställde att den ändring av ordningen för finansiering av RTVE som föreskrevs i lag nr 8/2009 var förenlig med den inre marknaden enligt artikel 106.2 FEUF. Kommissionen grundade bland annat sitt beslut på konstaterandet att de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 inte utgjorde en del av de nya stödåtgärder som föreskrevs i den lagen samt att den eventuella slutsatsen att dessa skatteåtgärder var oförenliga med auktorisationsdirektivet således inte påverkade prövningen av huruvida de var förenliga med den inre marknaden. Dessutom fastställde kommissionen att den ändrade ordningen för finansiering av RTVE var förenlig med artikel 106.2 FEUF, eftersom den är proportionerlig.

 Förfarandet vid tribunalen

15      Sökandena har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 mars 2011.

16      Konungariket Spanien ansökte genom handling som inkom till tribunalens kansli den 25 maj 2011 om att få intervenera i detta förfarande till stöd för kommissionen.

17      RTVE begärde, genom handling som inkom till tribunalens kansli den 16 juni 2011, att få intervenera i förevarande mål till stöd för kommissionen.

18      Genom beslut av den 30 juni och den 22 september 2011 tillät ordföranden på tribunalens tredje avdelning dem att intervenera.

19      Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 20 juli 2011 begärde sökandena att vissa uppgifter i repliken med bilagor skulle behandlas konfidentiellt i förhållande till RTVE.

20      Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 10 oktober 2011 anförde RTVE invändningar mot samtliga delar i den ansökan om konfidentiell behandling som ingetts av sökandena.

21      Genom beslut av den 7 december 2011 avslog ordföranden på tribunalens tredje avdelning denna ansökan om konfidentiell behandling.

22      Intervenienterna inkom med sina inlagor och svarandena yttrade sig över dessa inlagor inom föreskrivna tidsfrister.

23      Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 8 mars 2012 begärde sökandena att vissa uppgifter i deras yttrande över RTVE:s interventionsinlaga skulle behandlas konfidentiellt i förhållande till Konungariket Spanien och RTVE.

24      Genom skrivelser som inkom till tribunalens kansli den 10 respektive 11 april 2012 motsatte sig Konungariket Spanien och RTVE sökandenas begäran om konfidentiell behandling.

25      Genom beslut av den 4 juli 2013 avslog ordföranden på tribunalens tredje avdelning denna ansökan om konfidentiell behandling.

26      Genom skrivelser av den 9 juli 2013 anmodade tribunalen, såsom en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler, parterna att svara på frågor. Parterna efterkom begäran inom den föreskrivna fristen.

27      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 15 oktober 2013.

28      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet enligt artikel 263 FEUF,

–        under alla omständigheter förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna,

–        förplikta Konungariket Spanien att ersätta samtliga kostnader som orsakats av dess intervention, inklusive sökandenas kostnader, och

–        förplikta RTVE att ersätta samtliga kostnader som orsakats av dess intervention, inklusive sökandenas kostnader.

29      Kommissionen, Konungariket Spanien och RTVE har yrkat att tribunalen ska

–        delvis avvisa talan,

–        under alla omständigheter ogilla talan såsom ogrundad, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

30      Till stöd för talan har sökandena åberopat följande fem grunder: 1) Åsidosättande av de processuella rättigheterna enligt artikel 108.2 FEUF. 2) Åsidosättande av artikel 108 FEUF och artikel 1 c i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF] (EGT L 83, s. 1). 3) Åsidosättande av motiveringsskyldigheten i detta hänseende. 4) Oriktig bedömning av begreppet stöd, i den mening som avses i artikel 107 FEUF. 5) Åsidosättande av artikel 106.2 FEUF och motiveringsskyldigheten.

1.     Huruvida talan och grunderna kan tas upp till sakprövning

31      Kommissionen, med stöd av Konungariket Spanien och RTVE, har gjort gällande att talan till viss del inte kan prövas. Sökandena har endast ett berättigat intresse av att få saken prövad avseende yrkandet om ogiltigförklaring när det gäller de delar av det angripna beslutet som har samband med de skatter som ska betalas av sökandena. De saknar således ett berättigat intresse av att få saken prövad när det gäller yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet i den del beslutet rör antingen skatter som de under alla omständigheter måste erlägga, oberoende av fördelningen av beloppen, eller skatter som de inte måste erlägga. Alla de skatter som föreskrivs i artiklarna 4–6 i lag nr 8/2009 är oberoende av varandra. En ogiltigförklaring av en av dem har således inte någon inverkan på de andra.

32      Konungariket Spanien har gjort gällande att grunderna 2–5 inte kan tas upp till sakprövning med anledning av att sökandena inte har ett berättigat intresse av att få saken prövad. Dessa grunder avser frågan huruvida det angripna beslutet var välgrundat. Det är således inte tillräckligt att sökandena anses berörda, i den mening som avses i artikel 108.2 FEUF. De måste också vara individuellt berörda av beslutet. Sökandenas ställning på marknaden påverkas emellertid inte i betydande grad av lag nr 8/2009.

33      Sökandena har bestritt denna argumentation.

34      I detta hänseende räcker det att erinra om att det ankommer på unionsdomstolarna att bedöma huruvida en god rättskipning, mot bakgrund av omständigheterna i målet, motiverar att talan ogillas i sak, utan att svarandens invändning om rättegångshinder först prövas (domstolens dom av den 26 februari 2002 i mål C‑23/00 P, rådet mot Boehringer, REG 2002, s. I‑1873, punkterna 51 och 52, och förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i mål T‑171/02, Regione autonoma della Sardegna mot kommissionen, REG 2005, s. II‑2123, punkt 155).

35      Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande mål anser tribunalen att det av processekonomiska skäl är lämpligt att inledningsvis pröva sökandenas yrkande om ogiltigförklaring och de grunder som sökandena åberopat till stöd för det yrkandet, utan att först vare sig fastställa huruvida talan i sin helhet kan upptas till sakprövning eller pröva grunderna 2–5, eftersom talan under alla omständigheter och av de skäl som anges nedan är ogrundad.

2.     Prövning i sak

 Den första grunden: Åsidosättande av de processuella rättigheterna enligt artikel 108.2 FEUF

36      Inom ramen för den första grunden har sökandena gjort gällande att kommissionen har åsidosatt deras processuella rättigheter enligt artikel 108.2 FEUF. I skäl 29 i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet fastslog kommissionen att de tre skatteåtgärder som infördes eller ändrades genom lag nr 8/2009 kunde särskiljas från den föreliggande finansieringsordningen för RTVE, trots vissa tvivel. Således begränsade kommissionen föremålet för det formella granskningsförfarandet. Denna begränsning ledde till att sökandenas processuella rättigheter begränsades, eftersom kommissionen endast var skyldig att beakta yttranden från berörda tredje parter angående föremålet för förfarandet. När det gäller frågan huruvida skatteåtgärderna kunde särskiljas från stödkomponenterna har sökandena gjort gällande att de inte åtnjutit ett skydd som motsvarar det som de skulle ha åtnjutit om denna fråga hade omfattats av förfarandet. Situationen motsvarar således den där kommissionen antar ett slutligt beslut angående en åtgärd utan att inleda det formella granskningsförfarandet trots att det föreligger allvarliga tvivel rörande åtgärden i fråga.

37      Med stöd av Konungariket Spanien och RTVE har kommissionen bestritt denna argumentation.

38      I detta hänseende erinrar tribunalen om att det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF bland annat syftar till att skydda eventuella berörda parters rättigheter och att det är nödvändigt att inleda förfarandet när kommissionen har allvarliga svårigheter att bedöma om ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden (domstolens dom av 27 oktober 2011 i mål C‑47/10 P, Österrike mot Scheucher-Fleisch m.fl., REU 2011, s. I‑10707, punkt 70, och tribunalens dom av den 10 februari 2009 i mål T‑388/03, Deutsche Post och DHL International mot kommissionen, REU 2009, s. II‑199, punkt 87).

39      Tribunalen vill även påpeka att sökandena i förevarande fall inte har kritiserat kommissionen för att inte ha inlett det formella granskningsförfarandet avseende lag nr 8/2009. Sökandena har gjort gällande att kommissionen, trots att den beslutat att inleda det formella granskningsförfarandet avseende denna lag, har åsidosatt sökandenas processuella rättigheter enligt artikel 108.2 FEUF genom att, i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, fastställa att de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 kunde särskiljas från den befintliga finansieringsordningen för RTVE.

40      Tribunalen kan inte godta detta argument.

41      De konstateranden, som kommissionen gjorde i skäl 29 i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, rörande de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 kan nämligen inte påverka sökandenas processuella rättigheter enligt artikel 108.2 FEUF.

42      I motsats till vad sökandena har gjort gällande kan situationen i förevarande fall inte jämföras med en situation där kommissionen beslutat att inte inleda ett formellt granskningsförfarande avseende lag nr 8/2009.

43      Om kommissionen inte hade beslutat att inleda det formella granskningsförfarandet avseende lag nr 8/2009, så skulle nämligen sökandena inte ha kunnat använda sig av sina processuella rättigheter enligt artikel 108.2 FEUF i egenskap av berörda tredje parter.

44      Dessutom beslutade kommissionen i förevarande fall att inleda ett formellt granskningsförfarande avseende lag nr 8/2009. Sökandena hade således kunnat ge in yttranden i egenskap av berörda tredje parter och kommissionen hade kunnat beakta dessa yttranden.

45      För det första utgör kommissionens konstateranden i skäl 29 i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet inte hinder för att sökandena uttrycker tvivel rörande frågan huruvida de skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 kan särskiljas. När kommissionen beslutar att formellt granska en åtgärd ger den nämligen berörda tredje parter möjlighet att yttra sig om åtgärden. Det finns inget som hindrar att berörda tredje parter yttrar sig inte bara när det gäller de tvivel som kommissionen nämnt i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, utan också när det gäller andra egenskaper hos den granskade åtgärden.

46      Även om kommissionen, i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, inte hade uttryckt tvivel i frågan huruvida skatteåtgärderna kunde särskiljas, så skulle detta inte ha hindrat kommissionen från att beakta de tvivel som framförts av berörda tredje parter under det formella granskningsförfarandet. Det finns inget som hindrar att kommissionen, till följd av tvivel som framförts i yttranden från berörda tredje parter, genomför en mer ingående granskning, inhämtar ytterligare information och, i förekommande fall, ändrar sin ståndpunkt. Det framgår nämligen av artikel 4.4 och artikel 6.1 i förordning nr 659/1999 att beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet omfattar en preliminär utvärdering som gör att kommissionen kan bilda sig en första uppfattning i frågan huruvida de granskade åtgärderna utgör ett stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och är förenliga med den inre marknaden. Ett sådant beslut är således endast av förberedande karaktär (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 25 november 2009 i mål T‑87/09, Andersen mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 53). Att de bedömningar som görs i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet nödvändigtvis måste vara av provisorisk karaktär bekräftas av artikel 7 i förordning nr 659/1999, i vilken det föreskrivs att kommissionen genom det slutgiltiga beslutet kan besluta att den granskade åtgärden inte utgör ett stöd, att det anmälda stödet är förenligt med den gemensamma marknaden, att det anmälda stödet kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden under vissa villkor eller att det anmälda stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden (förstainstansrättens dom av den 27 november 2003 i mål T‑190/00, Regione Siciliana mot kommissionen, REG 2003, s. II‑5015, punkt 48).

47      Sökandena kan således inte med framgång göra gällande att deras processuella rättigheter enligt artikel 108.2 FEUF har påverkats av kommissionens konstaterande i skäl 29 i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet.

48      Inget argument som sökanden har framfört är av sådan beskaffenhet att det påverkar denna slutsats.

49      För det första har sökandena anfört att det inte kan utläsas ur punkterna 90–99 i domstolens dom av den 2 september 2010 i mål C‑290/07, kommissionen mot Scott (REU 2010, s. I‑7763), att kommissionen inte är skyldig att beakta tvivel rörande de egenskaper hos den granskade åtgärden som påpekats av berörda tredje parter, i den mån som kommissionen inte har nämnt dem i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet. En sådan tolkning av den nämnda domen är emellertid felaktig. I nämnda dom har nämligen domstolen begränsat sig till att konstatera att kommissionen inte är skyldig att beakta handlingar som inte ingetts till kommissionen under det administrativa förfarandet, utan senare, och handlingar som endast innehåller vaga påståenden.

50      För det andra har sökandena, med hänvisning till punkterna 124–137 i förstainstansrättens dom av den 12 september 2007 i mål T‑25/04, González y Díez mot kommissionen (REG 2007, s. II‑3121), gjort gällande att kommissionen måste beakta de berättigade förväntningar som kunnat uppstå till följd av uppgifter i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet.

51      Inte heller detta argument kan godtas.

52      Den i punkt 50 ovan omnämnda domen rör nämligen ett fall där tribunalen prövade huruvida kommissionen, i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, hade lämnat tillräckligt med uppgifter och således gjort det möjligt för den som gynnats av åtgärden att inse att kommissionen hade tvivel avseende en komponent i den granskade åtgärden, att framföra sina argument och att inge uppgifter och bevisning som denne anser nödvändiga i detta hänseende, med full kännedom om frågan. När sådana tillräckliga uppgifter inte föreligger kan det inte begäras att den som gynnas av åtgärden ska behöva uttala sig i de frågor där kommissionen eventuellt haft tvivel beträffande åtgärden. Denne kan följaktligen åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar när kommissionen grundar sig på detta tvivel i det slutliga beslutet.

53      Detta resonemang kan inte överföras på förevarande fall, i vilket sökandena, om de var av annan uppfattning, kunde lämna synpunkter rörande kommissionens konstaterande i skäl 29 i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet. Enligt beslutet kunde de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 särskiljas från den befintliga finansieringsordningen för RTVE. Med beaktande av att kommissionens bedömningar i ett sådant beslut nödvändigtvis måste vara av provisorisk karaktär, kunde sökandena inte lita på att kommissionen inte skulle ändra uppfattning under förfarandets gång, exempelvis med anledning av sökandenas yttranden.

54      Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden: Felaktig tolkning av begreppet nytt stöd, i den mening som avses i artikel 108 FEUF och artikel 1 c i förordning nr 659/1999

55      Den andra grunden avser den del av skälen i det angripna beslutet som har rubriken ”Bedömning av åtgärdernas befintliga stödkaraktär”, vilken består av skälen 48–55. Kommissionen svarade på Konungariket Spaniens argument att lag nr 8/2009 inte utgjorde en betydande förändring av den befintliga stödordningen, som ändrats i enlighet med kommissionens beslut i ärende E 8/05, och att den således inte utgjorde ett nytt stöd som krävde en ny anmälan (se skäl 48 i det angripna beslutet).

56      Sökandena har gjort gällande att kommissionen i skälen 48–55 i det angripna beslutet gjort en felaktig tolkning av begreppet nytt stöd, i den mening som avses i artikel 108 FEUF och artikel 1 c i förordning nr 659/1999, genom att konstatera att den ändring av finansieringsordningen för RTVE som gjordes genom lag nr 8/2009 kunde särskiljas från den befintliga finansieringsordningen. Denna lag kan inte ses som ett rent tillägg till den befintliga ordningen. Lagen inskränker sig inte till att ändra finansieringen av RTVE, utan har också ändrat RTVE:s public service-uppdrag. Det finns alltså ett samband mellan finansieringen och utvecklingen av public service-uppdraget. Kommissionen kunde därför inte anse att den ändring av finansieringen av RTVE som gjordes genom denna lag kunde särskiljas från den befintliga ordningen och borde prövas självständigt.

57      Sökandena har vidare gjort gällande att kommissionen har åsidosatt principen om rättssäkerhet. Kommissionen har avvikit från sin beslutspraxis genom att i det angripna beslutet göra åtskillnad mellan bedömningen av ändringen av finansieringen å ena sidan och bedömningen av ändringen av public service-uppdraget å andra sidan.

58      Kommissionen, som stöds av Konungariket Spanien och RTVE, anser däremot att talan ska ogillas såvitt avser denna grund. De ändringar som gjorts genom lag nr 8/2009 kan nämligen särskiljas från den befintliga ordningen. Endast de ändringar som påverkar det väsentliga, det vill säga en befintlig ordnings själva funktionssätt, är oskiljbara från ordningen. De ändringar som gjorts genom lag nr 8/2009 påverkade emellertid inte den befintliga finansieringsordningens funktionssätt. De tre skatteåtgärder som infördes eller ändrades genom lag nr 8/2009 påverkade för det första varken utvecklingen av övriga delar av det stöd som beviljats RTVE eller den påverkan som det statliga stödet kunde ha på marknaden. Den omständigheten att skatteåtgärderna hade stärkt public services oberoende påverkade varken den befintliga ordningens funktionssätt eller den påverkan som stödet kunde ha på marknaden. Slutligen ledde ändringarna av public service-uppdraget till en mer snäv definition av public service-uppdraget, vilket inte påverkade prövningen av förenligheten och inte ändrade kvalificeringen av den befintliga finansieringsordningen för RTVE som ett befintligt stöd.

59      Kommissionen har dessutom anfört att argumentet avseende kommissionens beslutspraxis är ogrundat, eftersom förekomsten av en sådan praxis inte kan påverka lagligheten av det angripna beslutet. Under alla omständigheter är kommissionens praxis inte inkonsekvent.

60      I detta sammanhang kommer tribunalen först att redogöra för bestämmelserna rörande ändringar av en befintlig stödordning innan den prövar frågan huruvida kommissionen följt dessa bestämmelser i skälen 48–55 i det angripna beslutet.

 Bestämmelserna rörande ändringar av en befintlig stödordning

61      När det gäller bestämmelserna rörande ändringar av en befintlig stödordning erinrar tribunalen inledningsvis om att enligt artikel 1 c i förordning nr 659/1999 ska med nytt stöd förstås allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd.

62      Enligt artikel 4 i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 utgör emellertid inte varje ändring av ett befintligt stöd nödvändigtvis ett nytt stöd. Såsom framgår av denna bestämmelse anses ändringar av rent formell eller administrativ art, som inte kan påverka bedömningen av stödåtgärden, inte vara ändringar av befintligt stöd. För att utgöra ett nytt stöd måste ändringen av ett befintligt stöd således vara väsentlig.

63      Om ändringen av en befintlig stödordning anses utgöra ett nytt stöd, så ska kommissionen pröva i vilken utsträckning ändringen påverkar den befintliga stödordningen. I princip är det endast ändringen som sådan som utgör ett nytt stöd. Det är endast när ändringen påverkar själva det materiella innehållet i den ursprungliga stödordningen som detta ska anses omvandlas till en ny stödordning. En ändring påverkar emellertid inte själva det materiella innehållet i den ursprungliga stödordningen när den nya beståndsdelen klart kan särskiljas från den ursprungliga ordningen (tribunalens dom av den 30 april 2002 i förenade målen T‑195/01 och T‑207/01, Government of Gibraltar mot kommissionen, REG 2002, s. II‑2309, punkterna 109–111).

64      En ändring av en stödordning som föreskriver att en befintlig stödordning utsträcks till att omfatta en ny kategori av mottagare är således en ändring som är tydligt särskiljbar från den ursprungliga ordningen, eftersom tillämpningen av den befintliga stödordningen på en ny kategori av mottagare inte påverkar bedömningen av den ursprungliga ordningens förenlighet (tribunalens dom av den 11 juni 2009 i mål T‑189/03, ASM Brescia mot kommissionen, REG 2009, s. II‑1831, punkt 106).

65      I detta sammanhang påpekar tribunalen också att det endast är om ändringen av en befintlig stödordning påverkar det materiella innehållet i den stödordningen som ändringen ska anses utgöra ett nytt stöd, i den mening som avses i artikel 1 c i förordning nr 659/1999. Följaktligen kan kommissionen begränsa sig till att endast pröva de delar av det befintliga stödet som påverkats av ändringen vad avser deras materiella innehåll. När det gäller dessa delar finns det inget som hindrar att kommissionen grundar sig på resultatet av sin inledande prövning och begränsar sig till att pröva huruvida denna påverkas av ändringen. När det gäller en medlemsstats anmälningsskyldighet följer det av detta att även för det fall en ny stödåtgärd ändrar det materiella innehållet i en befintlig stödordning är medlemsstaten inte nödvändigtvis skyldig att på nytt anmäla stödordningen i dess helhet, utan kan begränsa sig till att anmäla ändringen, under förutsättning att denna anmälan innehåller samtliga uppgifter som är nödvändiga för att kommissionen ska kunna pröva den nya stödåtgärden.

 Kommissionens tillvägagångssätt i förevarande fall

66      Det är mot bakgrund av ovannämnda överväganden som det ska prövas huruvida kommissionen följde bestämmelserna rörande ändringar av en befintlig stödordning i skälen 48–55 i det angripna beslutet.

67      I skälen 49 och 50 i det angripna beslutet angav kommissionen att den, enligt artikel 4 i förordning nr 794/2004, först måste pröva huruvida den ändring av ordningen för finansiering av RTVE som införts genom lag nr 8/2009 var väsentlig. Därefter konstaterade kommissionen att övergången från en ordning med flera finansieringskällor till en nästan helt offentlig finansieringsordning för RTVE, vilken Konungariket Spanien genomförde genom antagandet av nämnda lag, utgjorde en väsentlig ändring och således ett nytt stöd. I detta sammanhang påpekade kommissionen att stödbeloppet hade stigit kraftigt och att reklamfinansieringen, som inte utgjorde ett stöd, hade ersatts av en finansiering från spanska staten.

68      I denna del av skälen i det angripna beslutet, som för övrigt inte ifrågasatts av parterna, uttalade sig kommissionen endast i frågan huruvida de ändringar som gjorts av den befintliga finansieringsordningen för RTVE genom lag nr 8/2009 utgjorde ett nytt stöd (se punkt 62 ovan). Dessa överväganden rör således inte frågan huruvida de ändringar som gjordes genom lag nr 8/2009 kunde särskiljas från den befintliga finansieringsordningen för RTVE.

69      I skäl 51 och 52 i det angripna beslutet redogjorde kommissionen för det tillvägagångssätt som den avsåg att följa avseende behandlingen av en ändring av en befintlig stödordning. Efter att ha hänvisat till artikel 1 c i förordning nr 659/1999 och till den rättspraxis som nämnts i punkt 63 ovan, konstaterade kommissionen, i första meningen i skäl 52 i det angripna beslutet, att de ändringar som inte påverkade bedömningen av åtgärdens förenlighet inte heller påverkade det väsentliga i stödet och således inte ändrade kvalificeringen av åtgärden som befintligt stöd. I den andra och den tredje meningen i skäl 52 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att när en ändring påverkar det väsentliga i en stödordning, men på ett sådant sätt att det inte krävs en ny bedömning av övriga delar av stödordningen, kan ändringen bli föremål för en självständig bedömning utan att det behöver hänvisas till andra delar av stödordningen och att, i ett sådant fall, medlemsstatens anmälningsskyldighet och kommissionens prövningsskyldighet endast avser ändringen.

70      Dessa slutsatser är inte felaktiga. Såsom anförts i punkterna 63 och 64 ovan ska nämligen en ändring – som inte kan påverka bedömningen av en befintlig stödordning, eftersom den inte påverkar det väsentliga i stödordningen – anses kunna särskiljas från denna stödordning. När en åtgärd som ska anses utgöra ett nytt stöd kan påverka bedömningen av en ursprunglig stödordning är det, såsom anförts i punkt 65 ovan, endast de delar av den ursprungliga stödordningen som väsentligen påverkas som blir att anse som nya stöd.

71      I skälen 53–55 i det angripna beslutet tillämpade kommissionen den metod som nämnts i punkt 69 ovan.

72      I skälen 54 och 55 i det angripna beslutet uttalade sig kommissionen i frågan huruvida de ändringar som gjorts genom lag nr 8/2009 i den befintliga finansieringsordningen för RTVE kunde särskiljas från den befintliga stödordningen.

73      I skäl 54 i det angripna beslutet prövade kommissionen förhållandet mellan RTVE:s nya resurser och de delar av stödet som föreskrivs i den befintliga finansieringsordningen och förklarade att dessa nya resurser var betydande och således utgjorde ett nytt stöd. Kommissionen konstaterade vidare att resurserna kunde påverka ”förenligheten avseende hela stödet” och således också de delar av stödet som redan föreskrivs i den befintliga stödordningen för RTVE.

74      I skäl 55 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att dessa ändringar borde ha anmälts formellt med anledning av deras inverkan på förenligheten avseende hela finansieringsordningen för RTVE. Kommissionen påpekade att kvalificeringen som nytt stöd endast hänförde sig till ändringen som sådan, vilket innebar att kommissionen endast var skyldig att pröva ändringarna och ändringarnas konsekvenser för stödets förenlighet.

75      I skälen 54 och 55 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen således inte att de nya delarna av stödet som införts genom lag nr 8/2009 inte kunde särskiljas från den befintliga stödordningen. Tvärtom framgår det tydligt av nämnda punkter att kommissionen ansåg att nämnda lag väsentligen hade ändrat vissa delar i den befintliga stödordningen.

76      Denna slutsats får stöd av systematiken i det angripna beslutet. Vid prövningen av stödets förenlighet hade kommissionen nämligen undersökt finansieringsordningen för RTVE såsom den ändrats genom lag nr 8/2009, det vill säga den stödordning för RTVE som bestod av inte bara de nya delar av stödet som införts genom den lagen, utan också av de delar av den befintliga stödordningen som väsentligen ändrats genom den lagen. I skälen 56–60 i det angripna beslutet gjorde kommissionen en bedömning av den ändrade definitionen av RTVE:s public service-uppdrag. I skälen 67–76 i det angripna beslutet prövade kommissionen frågan huruvida det fanns en risk för överkompensation, med beaktande av detta uppdrag och samtliga delar av det stöd som RTVE mottar, det vill säga de offentliga medel som föreskrivs enligt denna lag och de medel som redan föreskrevs i den befintliga finansieringsordningen för RTVE.

77      Det följer således tydligt av skälen 54 och 55 och systematiken i det angripna beslutet att kommissionen inte fastslog att de delar av stödet som föreskrivs i lag nr 8/2009 utgjorde ett nytt stöd som kunde särskiljas från den befintliga stödordningen för RTVE.

78      Denna slutsats påverkas inte av kommissionens överväganden i skäl 53 i det angripna beslutet. Visserligen konstaterade kommissionen att de skatteåtgärder som infördes eller ändrades genom lag nr 8/2009 kunde särskiljas från den aktuella finansieringsordningen för RTVE. I detta sammanhang konstaterade kommissionen att de nya finansieringskällorna kunde påverka stödordningens laglighet som sådan, men att dessa inte påverkade bedömningen av vare sig de övriga delarna av stödet till RTVE eller den inverkan som stödet kunde ha på marknaden.

79      Sökanden har emellertid fel i sitt påstående att det framgår av skäl 53 i det angripna beslutet att kommissionen ansåg att de delar av stödet som föreskrivs i lag nr 8/2009 kunde särskiljas från den befintliga stödordningen för RTVE.

80      För det första behöver en sådan tolkning inte göras. Det framstår nämligen även som tänkbart att de överväganden som kommissionen gjorde i skäl 53 i det angripna beslutet endast avsåg de skatteåtgärder som infördes eller ändrades genom lag nr 8/2009 och således skatteåtgärderna i denna lag. Om så är fallet skulle kommissionens överväganden i detta skäl endast avse de delar i denna lag som enligt kommissionen inte utgjorde en integrerad del av stödet och således inte kunde påverka stödets förenlighet med den gemensamma marknaden (se skälen 61–66 i det angripna beslutet, som tribunalen kommer att bedöma vid prövningen av den fjärde grunden). Det framstår likaledes som tänkbart att kommissionen, i detta skäl, endast avsåg att slå fast att Konungariket Spanien var skyldigt att anmäla lagen i fråga till kommissionen, men inte att på nytt anmäla alla delar av den befintliga stödordningen för RTVE (se, i detta hänseende, punkt 65 ovan).

81      För det andra kan sökandens tolkning av detta skäl under alla omständigheterinte godtas – trots att det bör påpekas att den exakta innebörden av kommissionens synpunkter i skäl 53 i det angripna beslutet inte är helt klar – eftersom denna tolkning helt skulle strida mot övriga skäl och systematiken i beslutet (se punkterna 72–77 ovan).

82      Tribunalen konstaterar därför att kommissionen, i skäl 53 i det angripna beslutet, inte slog fast att de ändringar som gjorts av den befintliga finansieringsordningen för RTVE utgjorde ett nytt stöd som helt och hållet kunde särskiljas från denna och som kunde bedömas självständigt. I motsats till vad sökanden gjort gällande åsidosatte kommissionen följaktligen inte artikel 108 FEUF och artikel 1 c i förordning nr 659/1999.

83      Följaktligen kan överklagandet inte bifallas såvitt avser någon del av den andra grunden.

 Den tredje grunden, vilken avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten när det gäller särskiljbarheten av ändringen av den befintliga stödordningen

84      Sökanden har i sin tredje grund gjort gällande att kommissionen, i punkt 53 i det angripna beslutet, åsidosatte motiveringsskyldigheten. Kommissionen motiverade inte hur den kom fram till slutsatsen att de tre skatteåtgärderna som infördes eller ändrades genom lag nr 8/2009 kunde särskiljas från den aktuella finansieringsordningen för RTVE.

85      Kommissionen, med stöd av Konungariket Spanien och RTVE, anser att motiveringen i det angripna beslutet är tillräcklig.

86      I detta sammanhang erinrar tribunalen om att den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se förstainstansrättens dom av den 1 juli 2009 i de förenade målen T‑81/07–T‑83/07, KG Holding m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. II‑2411, punkterna 61 och 62 och där angiven praxis).

87      För det första kan denna grund inte godtas i den mån den riktas mot kommissionens konstaterande att de nya offentliga resurser som införts genom lag nr 8/2009 och ändringen av definitionen av public service-uppdraget kunde särskiljas från den befintliga stödordningen. Såsom anförts i punkterna 71–83 ovan innehåller det angripna beslutet nämligen inte några sådana konstateranden från kommissionens sida.

88      När det för det andra gäller osäkerheten rörande den exakta innebörden av kommissionens överväganden i skäl 53 i det angripna beslutet (se punkterna 80 och 81 ovan) erinrar tribunalen om att en eventuell motsägelse i motiveringen av ett beslut endast utgör ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten om det fastställs att mottagaren av rättsakten, med anledning av denna motsägelse, inte kunde få kännedom om de verkliga skälen till beslutet, helt eller delvis, och att artikeldelen i rättsakten därför helt eller delvis saknade rättsligt stöd (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 12 september 2013 i mål T‑347/09, Tyskland mot kommissionen, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

89      Detta villkor är emellertid inte uppfyllt i förevarande fall. Såsom angetts i punkterna 72–76 ovan framgår det tydligt av skälen 54 och 55 och systematiken i det angripna beslutet att kommissionen inte ansåg att de ändringar som införts genom lag 8/2009 kunde särskiljas från den befintliga stödordningen. I detta sammanhang påpekar tribunalen också att anledningen till att kommissionen ansåg att finansieringsordningen för RTVE, såsom den ändrats genom lag nr 8/2009, var förenlig med den gemensamma marknaden framgår av skälen 56–76 i det angripna beslutet, där kommissionen inte bara prövade förenligheten när det gäller de nya delar av stödet som införts genom lag nr 8/2009, utan också förenligheten när det gäller de delar av stödet som ändrats genom lag nr 17/2006.

90      Även om man utgår från det ostyrkta påståendet att kommissionen, i punkt 53 i det angripna beslutet, motsagt övriga skäl i det angripna beslutet, kan en sådan motsägelse för det tredje inte påverka lagligheten av det angripna beslutet. Kommissionens inställning och verkliga motivering framgår nämligen av skälen 54 och 55 och systematiken i det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Tyskland mot kommissionen, punkt 88 ovan, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

91      Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

 Den fjärde grunden: Kommissionen har felaktigt konstaterat att de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 inte utgör en integrerad del av stödet

92      Den fjärde grunden avser den motivering som återfinns i skälen 61–66 i det angripna beslutet, i vilka kommissionen konstaterade att de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 inte utgjorde en integrerad del av den stödåtgärd som införts genom lagen.

93      Sökandena har, i motsats till kommissionen, gjort gällande att de tre nya skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 utgjorde en integrerad del av de nya delar av stödet som införts genom denna lag. Vid prövningen av stödets förenlighet borde kommissionen följaktligen också ha prövat de tre nya skatteåtgärdernas förenlighet med unionsrätten, bland annat auktorisationsdirektivet.

94      Denna grund består av två delar. För det första har sökandena gjort gällande att kommissionen har åsidosatt de kriterier som avser förhållandet mellan en stödåtgärd och dess finansiering. För det andra har de gjort gällande att kommissionen, genom en tillämpning av rätt kriterier, borde ha slagit fast att de tre nya skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 utgjorde en integrerad del av de nya delar av stödet som införts genom denna lag.

 Den första delgrunden, vilken avser förutsättningarna för att ett sätt att finansiera ett stöd ska anses utgöra en integrerad del av stödet

95      Den första delgrunden avser skälen 61–63 i det angripna beslutet. I skäl 61 har kommissionen anfört att, i samband med övergången från en ordning med flera finansieringskällor för RTVE till en nästan helt offentlig finansieringsordning, infördes eller ändrades enligt lag nr 8/2009 tre skatteåtgärder, vars syfte var att inbringa nödvändiga resurser. I skäl 62 erinrade kommissionen om att den, för det fall en skatt utgör en integrerad del av stödet, måste beakta det sätt på vilket stödet finansieras och endast kan förklara att stödordningen är förenlig med den inre marknaden om stödordningen är förenlig med unionsrätten. I skäl 63 anförde kommissionen att för att en skatt ska anses utgöra en integrerad del av en stödåtgärd måste det finnas ett tvingande samband mellan skatten och det berörda stödet, i den meningen att intäkterna från skatten nödvändigtvis används för att finansiera stödet och direkt inverkar på stödbeloppet.

96      Sökandena har gjort gällande att kommissionen i skäl 63 i det angripna beslutet felaktigt konstaterat att det räcker att skatteåtgärderna kommer stödmottagren till godo för att skatteåtgärder som syftar till att finansiera en stödåtgärd ska anses utgöra en integrerad del av stödåtgärden. Enligt sökanden är det dock inte nödvändigt att skatteåtgärden direkt påverkar stödbeloppet. Denna omständighet kan endast anses som ett indicium bland andra.

97      Däremot anser kommissionen, som stöds av Konungariket Spanien och RTVE, att de kriterier som nämndes i skäl 63 i det angripna beslutet inte är felaktiga. En skatt kan inte anses utgöra en integrerad del av en stödåtgärd när två villkor är uppfyllda, nämligen dels att intäkterna från skatten nödvändigtvis måste gå till finansieringen av stödet, dels att intäkterna från skatten direkt påverkar stödets storlek.

98      I detta hänseende erinrar tribunalen om att EUF-fördraget införde en exakt avgränsning mellan, å ena sidan, bestämmelserna rörande statligt stöd, vilka återfinns i artiklarna 107 FEUF–109 FEUF, och, å andra sidan, bestämmelserna rörande snedvridningar som följer av skillnader mellan bestämmelserna i medlemsstaternas lagar eller andra författningar, bland annat skattebestämmelser, vilka återfinns i artiklarna 116 FEUF och 117 FEUF (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 januari 2005 i mål C‑174/02, Streekgewest, REG 2005, s. I‑85, punkt 24).

99      Av detta följer att skatter som syftar till att finansiera en stödåtgärd i princip inte omfattas av tillämpningsområdet för de bestämmelser i EUF-fördraget som rör statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 januari 2005 i mål C‑175/02, Pape, REG 2005, s. I‑127, punkt 14, och domen i det ovan i punkt 98 nämnda målet Streekgewest, punkt 25).

100    När skatter utgör finansieringssättet för en stödåtgärd på så sätt att skatterna utgör en integrerad del av stödåtgärden kan kommissionen emellertid inte avskilja prövningen av ett stöd från prövningen av sättet att finansiera stödet. I en sådan situation kan nämligen finansieringssättets oförenlighet med unionsrätten påverka stödordningens förenlighet med den gemensamma marknaden (domen i det ovan i punkt 99 nämnda målet Pape, punkt 14, och domen i det ovan i punkt 98 nämnda målet Streekgewest, punkt 25).

101    När det gäller kriterierna för bedömningen av frågan huruvida sättet att finansiera stödet utgör en integrerad del av stödet framgår det av rättspraxis att det måste föreligga ett tvingande samband mellan skatten och stödet i fråga enligt relevanta nationella bestämmelser, i den meningen att intäkterna från skatten måste användas för att finansiera stödet och direkt inverkar på stödets storlek och, följaktligen, på bedömningen av huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden (domstolens dom av den 15 juni 2006 i de förenade målen C‑393/04 och C‑41/05, Air Liquide Industries Belgium, REG 2006, s. I‑5293, punkt 46, och av den 22 december 2008 i mål C‑333/07, Regie Networks, REG 2008, s. I‑10807, punkt 99).

102    Av denna rättspraxis framgår följande. För att en skatt ska anses utgöra en integrerad del av en stödåtgärd måste det finnas en bindande nationell bestämmelse som kräver att intäkterna från skatten används till att finansiera stödet. Av detta följer att en skatt, i avsaknad av en sådan bestämmelse, inte kan anses användas till en stödåtgärd och således inte anses utgöra en av stödåtgärdens egenskaper. Förekomsten av en sådan bestämmelse kan dock inte i sig vara tillräcklig för att en skatt ska anses utgöra en integrerad del av stödåtgärden. När det finns en sådan nationell bestämmelse ska det prövas huruvida intäkterna från skatten direkt påverkar stödets storlek.

103    I motsats till vad sökandena har gjort gällande är det, för att en skatt ska anses utgöra en integrerad del av stödåtgärden, inte tillräckligt att intäkterna från skatten måste användas till finansieringen av stödet.

104    När det gäller den rättspraxis som sökandena åberopat till stöd för sina argument konstaterar tribunalen att ingen av de domar som de nämnt stödjer deras påstående att det, för att visa att finansieringssättet utgör en integrerad del av stödåtgärden, är tillräckligt att visa att intäkterna från skatten går till stödmottagaren.

105    I detta sammanhang har sökandena åberopat den omständigheten att domstolen i vissa domar har slagit fast att det måste föreligga ett tvingande samband mellan skatten och stödet i fråga och att intäkterna från skatten, om det föreligger ett sådant samband, direkt påverkar stödets storlek.

106    I motsats till vad sökandena har påstått kan det inte utläsas ur de domar som de har åberopat (domstolens dom i det ovan i punkt 98 nämnda målet Streekgewest, punkt 26, och domen i det ovan i punkt 99 nämnda målet Pape, punkt 15, samt dom av den 14 april 2005 i de förenade målen C‑128/03 och C‑129/03, AEM och AEM Torino, REG 2005, s. I‑2861, punkterna 46 och 47, och av den 27 oktober 2005 i de förenade målen C‑266/04–C‑270/04, C‑276/04 och C‑321/04–C‑325/04, Distribution Casino France m.fl., REG 2005, s. I‑9481, punkt 40) att skattens direkta inverkan på stödets belopp inte är ett nödvändigt villkor, utan endast ett av flera indicier. Tvärtom har domstolen, i domen i det ovan i punkt 98 nämnda målet Streekgewest (punkt 28), inte inskränkt sig till att pröva huruvida det förelåg ett tvingande samband mellan skatten och stödet i fråga, utan också prövat huruvida intäkterna från skatten direkt påverkade stödets storlek.

107    Tribunalen erinrar också om att det i alla domar där domstolen konstaterade att det förelåg ett oupplösligt samband mellan stödåtgärden och dess finansiering utan att uttryckligen nämna villkoret att skatten ska ha en direkt inverkan på stödets storlek (domstolens dom av den 21 oktober 2003 i de förenade målen C‑261/01 och C‑262/01, van Calster m.fl., REG 2003, s. I‑12249, punkt 55, och av den 27 november 2003 i de förenade målen C‑34/01–C‑38/01, Enirisorse, REG 2003, s. I‑14243, punkt 47) rörde sig om fall där detta villkor var uppfyllt.

108    Kommissionen gjorde följaktligen inte en felaktig rättstillämpning när den slog fast att det, för att ett finansieringssätt ska anses utgöra en integrerad del av en stödåtgärd, måste föreligga ett tvingande samband mellan skatten och stödet i fråga, i den meningen att intäkterna från skatten måste användas för att finansiera stödet och direkt påverkade stödets storlek.

109    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.

 Den andra delgrunden, vilken avser tillämpningen av dessa villkor

110    Den andra delgrunden avser skälen 64–66 i det angripna beslutet, i vilka kommissionen slog fast att de villkor som ska vara uppfyllda för att finansieringssättet ska anses utgöra en integrerad del av stödåtgärden inte var uppfyllda i det aktuella fallet.

111    I skäl 64 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att det stödbelopp som tilldelades RTVE endast fastställdes med beaktande av RTVE:s finansieringsbehov och de nettokostnader som beräknats för tillhandahållande av public service-radio. Den finansiering som RTVE mottar i praktiken och enligt lag är oberoende av de intäkter som genereras av skatterna, eftersom finansieringen endast beror på nettokostnaderna för public service-uppdraget. Den föreskrivna totala finansieringen av RTVE:s public service-uppdrag är därför inte beroende av storleken på intäkterna från skatterna, utan kommer i alla händelser att garanteras av den allmänna spanska statsbudgeten. I detta hänseende konstaterade kommissionen att de intäkter från skatterna som användes för finansieringen av RTVE inte kunde överstiga nettokostnaderna för public service-uppdraget, eftersom samtliga överintäkter skulle återgå till den allmänna statsbudgeten. När nettokostnaderna för public service-uppdraget överskrider de intäkter som genereras av skatterna kommer skillnaden å andra sidan att täckas av bidrag från den allmänna statsbudgeten. Högre eller lägre intäkter från skatterna leder inte till ändringar av de föreskrivna beloppen. Om intäkterna från de nya skatterna inte skulle räcka till för att täcka den finansiering som faller bort genom upphörandet av reklam, så kommer nödvändiga medel att tas från den allmänna statsbudgeten, i enlighet med artikel 33 i lag nr 17/2006.

112    Dessutom slog kommissionen, i skäl 65 i det angripna beslutet, fast att omständigheten att sambandet mellan skatterna och syftet med att de införs nämns i förarbetena och i lag nr 8/2009 inte i sig påverkar denna slutsats. I lydelsen av denna lag definieras inte sambandet mellan skatterna och stödet.

113    I skäl 66 i det angripna beslutet fastslog kommissionen slutligen att de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 inte utgjorde en integrerad del av stödet och att omständigheten att skatterna inte var förenliga med auktorisationsdirektivet således inte påverkade kommissionens beslut när det gäller skatteåtgärdens förenlighet med den inre marknaden.

114    Sökandena anser att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning vid denna bedömning. Enligt sökandena borde kommissionen ha fastställt att skatten enligt artikel 5 i lag nr 8/2009 utgjorde en integrerad del av de delar av stödet som införts genom den lagen.

115    Inledningsvis framgår det av artikel 5.1 och 5.7 i lag nr 8/2009 att intäkterna från skatten bidrar till finansieringen av RTVE och således väsentligen inte var avsedda för andra ändamål. De procentsatser som tillämpas på de skattskyldiga avseende de tre nya skatteåtgärder som införts eller ändrats genom nämnda lag fastställdes för övrigt på så sätt att spanska staten kan erhålla ett belopp som gör det möjligt för denna att täcka det underskott som uppstår på grund av avskaffandet av reklam.

116    I motsats till vad kommissionen har anfört har följaktligen sambandet mellan de nya skatteåtgärderna och stödet till RTVE inte brutits. För det första kan det inte utläsas ur artikel 33 i lag nr 17/2006 att spanska staten har en skyldighet att tillhandahålla nödvändiga medel för RTVE. För det andra är en garanti från spanska staten endast kompletterande och hypotetisk, vilket bekräftas dels av RTVE:s klagomål, enligt vilka de privata operatörernas uteblivna betalning eller den felaktiga beräkningen av deras skatt orsakar RTVE ekonomiska problem, dels av den omständigheten att spanska staten i praktiken inte kommer att infria en sådan garanti. För det tredje hade inte kommissionen rätt att grunda sin bedömning på den omständigheten att överskottet skulle återföras till den spanska statsbudgeten. Samtliga skatteintäkter skulle nämligen nödvändigtvis användas för finansieringen av RTVE upp till det föreskrivna maxbeloppet. Vidare är en överföring till den spanska statsbudgeten endast en teoretisk möjlighet och under alla omständigheter inte huvudalternativet, eftersom lag nr 8/2009 föreskriver instiftandet av en reservfond som ska utgöras av de intäkter som överstiger de faktiska nettokostnaderna för public service-uppdraget.

117    För att visa att skatteåtgärden enligt artikel 5 i lag nr 8/2009 inte utgjorde en integrerad del av stödet borde kommissionen under alla omständigheterha visat att det, även för det fall skatten var olaglig, förelåg ett åtagande från spanska statens sida att finansiera hela RTVE:s budget. Det framgår dock av den lagen att de privata operatörerna skulle bära den ekonomiska bördan för finansieringen av RTVE.

118    Med stöd av Konungariket Spanien och RTVE har kommissionen bestritt denna argumentation.

119    Inledningsvis erinrar tribunalen om att sökandena, för att visa att skatten enligt artikel 5 i lag nr 8/2009 utgjorde en integrerad del av de delar av stödet som införts genom denna lag, främst framfört argument som avser att visa att det föreligger ett nödvändigt samband mellan denna skatteåtgärd och finansieringen av RTVE.

120    Såsom anförts i punkterna 101–108 ovan är det, för att en skatteåtgärd ska anses utgöra en integrerad del av stödet, inte tillräckligt att det finns ett nödvändigt samband mellan skatteåtgärden och stödet. Det krävs också att det visas att skatteåtgärden direkt påverkar stödets storlek.

121    Tribunalen konstaterar emellertid att vissa av de argument som sökandena framfört kan förstås som att de inte bara avser villkoret att det ska förekomma ett tvingande samband mellan skatteåtgärden och finansieringen av RTVE, utan också villkoret att det ska styrkas att skatteåtgärden direkt påverkar stödets storlek.

122    Det ska således inledningsvis prövas huruvida de argument som sökandena framfört kan påverka kommissionens slutsats att intäkterna från de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 inte direkt påverkar storleken på stödet till RTVE.

123    I detta hänseende erinrar tribunalen om att enligt lag nr 8/2009 fastställs storleken på stödet till RTVE med beaktande av nettokostnaderna för fullgörandet av RTVE:s public service-uppdrag. Storleken på stödet beror således inte på storleken på de betalningar som gjorts till följd av de skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009.

124    För det fall RTVE:s resurser överstiger kostnaderna för att fullgöra public service-uppdraget ska nämligen överskottet återbetalas enligt artikel 33 i lag nr 17/2006, i dess lydelse enligt lag nr 8/2009. I den mån överskottet inte överstiger 10 % av RTVE:s årliga budgeterade utgifter överförs det till en reservfond. I den mån det överstiger denna gräns överförs det till statsbudgeten.

125    När det gäller det kapital som överförs till reservfonden framgår det av artikel 8 i lag nr 8/2009 att detta kapital endast kan användas efter uttrycklig tillåtelse från det spanska ekonomi- och finansministeriet och att det, om det inte används under fyra år, ska användas för att minska den ersättning som belastar den allmänna spanska statsbudgeten. Det kapital som överförs till reservfonden kan följaktligen inte anses direkt påverka storleken på stödet till RTVE.

126    Dessutom föreskriver artikel 3.2 i lag nr 8/2009 ett absolut tak för RTVE:s resurser, vilket fastställts till 1 200 miljoner euro för åren 2010 och 2011. Allt som överstiger detta tak ska direkt återföras till den allmänna spanska statsbudgeten.

127    För det fall RTVE:s resurser inte räcker för att täcka kostnaderna för att fullgöra public service-uppdraget ska, enligt artikel 2.2 i lag nr 8/2009, mellanskillnaden täckas genom bidrag från den allmänna spanska statsbudgeten.

128    Kommissionen konstaterade således med rätta att storleken på de betalningar som gjordes med anledning av de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 inte var ägnad att direkt påverka storleken på stödet till RTVE, vilket fastställdes på grundval av nettokostnaderna för fullgörandet av public service-uppdraget.

129    Inget argument som sökandena har framfört kan påverka denna slutsats.

130    I motsats till vad sökandena har anfört är den omständigheten att de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 var avsedda att kompensera RTVE för förlusten av reklamintäkter (se skäl 13 i det angripna beslutet) för det första inte i sig tillräcklig för att visa att finansieringssättet utgör en integrerad del av stödet. Domstolen har nämligen redan slagit fast att denna omständighet inte i sig är tillräcklig för att visa att det föreligger ett tvingande samband mellan skatten och bidraget (domen i det ovan i punkt 98 nämnda målet Streekgewest, punkterna 26 och 27).

131    För det andra kan tribunalen inte godta sökandenas argument att kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den, i skäl 64 i det angripna beslutet, konstaterade att det följer av artikel 33 i lag nr 17/2006 att spanska staten har en skyldighet att täcka mellanskillnaden mellan kostnaderna för fullgörandet av public service-uppdraget och de ekonomiska medel som RTVE har att tillgå. I detta hänseende räcker det att påpeka att artikel 2.2 i lag nr 8/2009 uttryckligen föreskriver en sådan skyldighet och att denna bestämmelse hänvisar till artikel 33.1 i lag nr 17/2006, vilken också föreskriver en sådan skyldighet.

132    För det tredje har sökandena gjort gällande att spanska staten i praktiken inte kan komplettera RTVE:s budget med medel från den allmänna statsbudgeten, även om det skulle föreligga en sådan skyldighet i teorin.

133    Detta argument kan inte heller godtas.

134    Enligt fast rättspraxis ska nämligen, vid en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF, en unionsrättsakts lagenlighet bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs. De bedömningar som kommissionen har gjort ska följaktligen bedömas enbart mot bakgrund av de upplysningar som kommissionen hade tillgång till när den gjorde dessa bedömningar (domstolens dom av den 7 februari 1979 i de förenade målen 15/76 och 16/76, Frankrike mot kommissionen, REG 1979, s. 321, punkt 7).

135    Tribunalen konstaterar att sökandena inte har anfört någon omständighet som kan visa att kommissionen, när den fattade det omtvistade beslutet, hade tillgång till upplysningar som tydde på att spanska staten inte kunde komplettera RTVE:s budget enligt artikel 2.2 i lag nr 8/2009. Samtliga handlingar som sökandena har gett in angående detta rör nämligen tiden efter antagandet av det angripna beslutet, det vill säga tiden efter 20 juli 2010.

136    Sökandena har som ett fjärde argument gjort gällande att en förutsättning för att en skatteåtgärd som syftar till att finansiera ett stöd inte ska anses utgöra en integrerad del av stödet är att kommissionen visar att den berörda medlemsstaten har gjort ett åtagande som innebär att den finansierar stödet i dess helhet, även om skatteåtgärden är oförenlig med unionsrätten.

137    Detta argument kan inte heller godtas.

138    I ett fall där skatteåtgärden med tillämpning av de två ovannämnda kriterierna − det vill säga villkoret att det måste föreligga ett tvingande samband mellan skatteåtgärden och finansieringen av RTVE och villkoret att det måste visas att skatteåtgärden direkt påverkar stödets storlek – anses utgöra en integrerad del av stödet, såsom är fallet med en skatteliknande åtgärd där samtliga eller en viss del av skatteintäkterna går till stödmottagaren direkt och ovillkorat, har skattens oförenlighet en direkt inverkan på stödet. I sådana fall leder nämligen omständigheten att den skatterättsliga delen av den skatteliknande åtgärden är oförenlig med den inre marknaden till att stödet måste avskaffas eller minskas.

139    I förevarande fall föreskrev artikel 2.2 i lag nr 8/2009 och artikel 33 i lag nr 17/2006 att den spanska staten var skyldig att ersätta mellanskillnaden för det fall finansieringskällorna inte var tillräckliga för att täcka RTVE:s kostnader för fullgörandet av public service-uppdraget. I förevarande fall var stödets storlek således inte direkt beroende av skatteåtgärden.

140    Följaktligen konstaterade kommissionen med rätta att storleken av stödet till RTVE inte var direkt beroende av storleken på inbetalningarna av de skatter som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009.

141    Tribunalen erinrar om de villkor som beskrivs i punkt 120 ovan. Dessa villkor innebär att för att de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 ska kunna anses utgöra en integrerad del av den del av stödet som införts genom den lagen att följande två villkor är uppfyllda: 1) Det måste föreligga ett tvingande samband mellan skatteåtgärden och stödet. 2) Det måste visas att skatteåtgärden direkt påverkar storleken på stödet.

142    Mot bakgrund av att det andra villkoret inte är uppfyllt är det inte nödvändigt att pröva de argument som sökandena har anfört till styrkande av att det föreligger ett nödvändigt samband mellan den skatteåtgärd som föreskrivs i artikel 5 i lag nr 8/2009 och finansieringen av RTVE, eftersom dessa argument inte kan vinna framgång.

143    Följaktligen kan överklagandet inte bifallas såvitt avser någon del av den fjärde grunden.

 Den femte grunden Åsidosättande av artikel 106.2 FEUF och av motiveringsskyldigheten

144    Den femte grunden rör den motivering som återfinns i skälen 67–73 i det angripna beslutet, i vilka kommissionen prövade frågan huruvida det fanns en risk för överkompensation och slog fast att ingenting tydde på att den uppskattade årliga kompensationen för RTVE:s public service-uppdrag skulle överstiga de kostnader för detta uppdrag som rimligen kunde förutses eller slutligen överstiga nettokostnaderna för public service-uppdraget. I skäl 71 angav kommissionen bland annat följande:

”Spanien kunde ... visa att budgetplaneringen fortfarande ligger i linje med RTVE:s årliga budgeterade kostnader under tidigare år, och att det inte finns någon anledning till att tro att det nu eller inom den närmaste framtiden skulle ske betydande kostnadsbesparingar bara för att reklamen har upphört. RTVE kommer att vara tvunget att locka stor publik även i framtiden, och upphörandet av reklamen kommer att skapa ett behov av ytterligare produktioner som måste finansieras. Jämfört med siffrorna för föregående år (1 177 miljoner euro år 2007, 1 222 miljoner euro år 2008 och 1 146 miljoner euro år 2009), och med hänsyn till den ytterligare kostnad (104 miljoner euro) för de produktioner som måste ersätta den sändningstid som upptagits av reklaminslag, förefaller den återstående kommersiella inkomsten (som endast uppskattas till 25 miljoner euro) och taket på 1 200 miljoner euro för budgetkostnadsplaneringen vara ett försiktigt räknat och rimligt belopp för de årliga budgeterade kostnaderna för public service-kompensationen. Dessutom innebär principen om kompensation av ett public service-företags faktiska nettokostnader nödvändigtvis att företaget måste skyddas från variationer i intäkterna på reklammarknaden.”

145    Den femte grunden består av två delgrunder, vilka avser ett åsidosättande av artikel 106.2 FEUF respektive ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

 Den första delgrunden: Åsidosättande av artikel 106.2 FEUF

146    Sökandena har gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 106.2 FEUF när den godkände finansieringsordningen för RTVE utan att ha säkerställt att den inte innebar en risk för överkompensation.

147    För det första anser sökandena att kommissionen, i skäl 71 i det angripna beslutet, inte gjorde en tillräckligt ingående förhandsgranskning, utan grundade sig på indicier. För det andra anser sökandena att kommissionen inte beaktade omständigheten att den ekonomiska krisen ledde till en minskning av reklamintäkterna under 2010 och således till en minskning av RTVE:s totala intäkter.

–       Anmärkningen rörande avsaknaden av en tillräckligt ingående granskning

148    Sökandena har anfört att kommissionen, för att säkerställa att det inte föreligger någon risk för överkompensation, måste skaffa sig ingående upplysningar och klart ange sitt resonemang avseende avsaknaden av överkompensation. Den kan därvid inte grunda sin bedömning på indicier. I förevarande fall begränsade sig kommissionen till att jämföra RTVE:s budget enligt ordningen med flera finansieringskällor med budgeten enligt den nästan helt offentliga finansieringsordning som införts genom lag nr 8/2009. Detta tillvägagångssätt är felaktigt, eftersom RTVE:s faktiska kostnader för public service-uppdraget enligt lag nr 8/2009 har minskat. RTVE är numera en operatör som inte är utsatt för de kommersiella påfrestningar som följer av deltagandet på reklammarknaden. RTVE kan därför erbjuda ett annat programutbud och behöver inte använda lika mycket resurser för att förvärva rättigheter. Kommissonen hade följaktligen inte rätt att begränsa sig till att i skäl 71 i det angripna beslutet konstatera att RTVE fortfarande måste locka ett stort antal tittare och att RTVE hade ytterligare produktionskostnader på 104 miljoner euro för att fylla ut den sändningstid som frigjorts genom avskaffandet av reklam. Dessutom är inte förekomsten av mekanismer för kontroll i efterhand tillräcklig för att utesluta att det finns en risk för överkompensation.

149    Med stöd av Konungariket Spanien och RTVE har kommissionen bestritt denna argumentation.

150    I detta hänseende erinrar tribunalen inledningsvis om innehållet i artikel 106.2 FEUF och det rättsliga sammanhang som denna artikel ingår i.

151    Enligt artikel 106.2 FEUF ska företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse vara underkastade reglerna i fördragen, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs. I denna artikel anges även att utvecklingen av handeln inte får påverkas i en omfattning som strider mot unionens intresse.

152    För att ett statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107 FEUF, ska kunna förklaras förenligt med den inre marknaden enligt artikel 106.2 FEUF måste följande villkor vara uppfyllda. För det första ska den berörda operatören ha anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse genom en offentligrättslig rättsakt som klart anger skyldigheterna avseende de aktuella tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse. För det andra får denna operatör inte erhålla överdriven kompensation och den statliga finansieringen får inte på ett oproportionerligt sätt påverka konkurrensen på den externa marknaden (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 12 februari 2008 i mål T‑289/03, BUPA m.fl. mot kommissionen, REG 2008, s. II‑81, punkterna 181 och 222).

153    I förevarande fall har sökandena inte ifrågasatt kommissionens slutsats att RTVE anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse genom en offentligrättslig rättsakt som klart anger skyldigheterna avseende de aktuella tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse.

154    Däremot anser sökandena att kommissionens slutsats, i skäl 73 i det angripna beslutet – att det inte fanns något som tydde på att den beräknade årliga kompensationen för RTVE:s public service-skyldighet skulle överskrida de kostnader som rimligen kan förväntas uppstå för denna tjänst eller att kompensationen eventuellt skulle överskrida nettokostnaderna för den allmännyttiga tjänsten – är behäftad med ett fel, eftersom kommissionen inte tillräckligt undersökte risken för överkompensation.

155    Innan tribunalen prövar denna invändning erinrar den om de principer som styr tribunalens kontroll av ett kommissionsbeslut på området för allmännyttiga tjänster och särskilt på området för radio- och televisionstjänster.

156    Enligt artikel 14 FEUF ska unionen och medlemsstaterna, var och en inom ramen för sina respektive befogenheter och inom fördragens tillämpningsområde, sörja för att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utförs på grundval av principer och villkor, särskilt ekonomiska och finansiella, som gör det möjligt för dem att fullgöra sina uppgifter. Artikeln föreskriver också att dessa principer och villkor ska fastställas utan att det påverkar medlemsstaternas befogenheter att i överensstämmelse med fördragen tillhandahålla, beställa och finansiera sådana tjänster.

157    Det framgår av protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse, som kompletterar EU- och EUF-fördragen, att ett av unionens gemensamma värden avseende dessa tjänster är nationella, regionala och lokala myndigheters avgörande roll och stora handlingsutrymme när det gäller att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

158    Enligt protokoll nr 29 om systemet för radio och TV i allmänhetens tjänst i medlemsstaterna, som kompletterar EU- och EUF-fördragen, har systemet för radio och tv i allmänhetens tjänst i medlemsstaterna ett direkt samband med de demokratiska, sociala och kulturella behoven i varje samhälle och med behovet att bevara mångfalden i medierna. Det framgår också av detta protokoll att bestämmelserna i fördragen inte ska påverka medlemsstaternas behörighet att svara för finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst i den utsträckning som denna finansiering beviljas radio- och tv-organisationerna för att de ska utföra det uppdrag att verka i allmänhetens tjänst som har tilldelats dem, utformats och organiserats av varje medlemsstat och i den utsträckning som finansieringen inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom unionen i en omfattning som kan strida mot det gemensamma intresset, varvid kraven på att utföra uppdraget att verka i allmänhetens tjänst ska beaktas.

159    Av detta följer att medlemsstaterna har ett stort handlingsutrymme när det gäller fastställandet av kompensationen för utförandet av ett uppdrag avseende radio och tv i allmänhetens tjänst (se, analogt, domen i det ovan i punkt 152 nämnda målet BUPA m.fl. mot kommissionen, punkt 220).

160    Följaktligen är kommissionens kontroll av huruvida kompensationen är proportionerlig begränsad (se, analogt, domen i det ovan i punkt 152 nämnda målet BUPA m.fl. mot kommissionen, punkt 220).

161    När det gäller tribunalens kontroll av ett kommissionsbeslut på detta område påpekar tribunalen att kommissionens bedömning rör komplicerade ekonomiska omständigheter. Följaktligen är tribunalens kontroll av kommissionens beslut ännu mer begränsad än kommissionens kontroll av den berörda medlemsstatens åtgärd. Denna är begränsad till en kontroll av huruvida den fastställda kompensationen är nödvändig för att det ifrågavarande uppdraget av allmänt ekonomiskt intresse ska kunna fullgöras på ekonomiskt godtagbara villkor, eller om det tvärtom är uppenbart att åtgärden i fråga inte är ändamålsenlig för att uppnå det eftersträvade målet (se, analogt, domen i det ovan i punkt 152 nämnda målet BUPA m.fl. mot kommissionen, punkterna 221 och 222).

162    När det gäller sökandenas anmärkning konstaterar tribunalen att sökandena endast åberopat att kommissionen inte undersökte risken för överkompensation på ett lämpligt sätt, eftersom kommissionen inte tillräckligt ingående prövade huruvida beloppet på 1 200 miljoner euro som föreskrivs i artikel 3.2 i lag nr 8/2009 överensstämde med RTVE:s kostnader för fullgörandet av sina public service-skyldigheter.

163    I detta hänseende konstaterar tribunalen för det första att sökandena begränsat sig till att endast ifrågasätta en av de kontrollmekanismer som föreskrivs genom finansieringsordningen för RTVE, trots att finansieringsordningen föreskriver ett flertal kontrollmekanismer för att säkerställa att RTVE endast erhåller de medel som behövs för att fullgöra sitt uppdrag.

164    I detta sammanhang påpekar tribunalen för det första att budgeten för RTVE:s verksamhet fastställs med beaktande av de public service-skyldigheter som RTVE tilldelats. Det framgår sålunda av artikel 3.2 i lag nr 8/2009 att RTVE:s verksamhet fastställs genom ett ramuppdrag, som godkänns av lagstiftaren och gäller under nio års tid (se artikel 4.1 i lag nr 17/2006), och genom programkontrakt, som konkretiserar ramuppdraget, godkänns av regeringen och gäller under tre års tid (se artikel 4.2 i lag nr 17/2006). Dessa rättsakter måste innehålla anvisningar om budgeten för RTVE:s verksamhet samt om gränserna för dess årliga tillväxt. Denna budget ska fastställas med beaktande av de public service-skyldigheter som RTVE tilldelats.

165    Vidare erinrar tribunalen om att RTVE:s finansieringskällor har utformats för att förhindra överkompensation. Såsom påpekats i punkterna 6–9 ovan finansieras RTVE på flera sätt, vilka nämns i artikel 2.1 i lag nr 8/2009. De huvudsakliga finansieringskällorna är dels intäkter från de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom artiklarna 4–6 i lag nr 8/2009, dels den årliga kompensationen från den spanska statens allmänna budget, vilken nämns i artikel 2.1 a i lagen. Fastställandet av storleken på den årliga kompensationen gör det således möjligt att anpassa det beräknade beloppet för de medel som RTVE kommer att ha tillgång till för ett visst budgetår. När det gäller storleken på den årliga kompensationen föreskriver artikel 33.1 i lag nr 17/2006 att den ska fastställas på så sätt att summan av den årliga kompensationen och de andra intäkter som RTVE har inte överstiger de nödvändiga kostnaderna för det public service-uppdrag som RTVE ska fullgöra under budgetåret i fråga.

166    Dessutom föreskriver artikel 33.2 i lag nr 17/2006, i dess lydelse enligt lag nr 8/2009, att om det vid slutet av ett räkenskapsår konstateras att den kompensation som RTVE fått överstiger nettokostnaderna för fullgörandet av public service-skyldigheten under räkenskapsåret i fråga, så ska det överskott som inte överförs till reservfonden dras av från de belopp som anslås i den spanska statens allmänna budget för efterföljande räkenskapsår.

167    Slutligen föreskrivs i finansieringsordningen för RTVE också kontroller i efterhand. Såsom kommissionen har påpekat i skäl 72 i det angripna beslutet föreskrivs i finansieringsordningen för RTVE för det första kontrollmekanismer rörande budgeten i form av en internrevision, en undersökning som utförs av den spanska riksrevisionen och en extern revision som genomförs av ett specialiserat privat företag. För det andra föreskrivs en kontroll av fullgörandet av public service-uppdraget och RTVE:s bokföring, vilken genomförs av det spanska parlamentet och den spanska radio- och tv-myndigheten. För det tredje genomförs en kontroll av den spanska revisionsrätten.

168    De kontrollmekanismer som nämnts ovan i punkterna 164–167 är förvisso abstrakta. Den fråga kommissionen hade att pröva i det angripna beslutet var emellertid huruvida stödordningen är förenlig med den inre markanden. Följaktligen kunde kommissionen begränsa sig till att kontrollera huruvida det fanns tillräckliga kontrollmekanismer för att säkerställa att totalbeloppet för det stöd som RTVE mottog för ett visst räkenskapsår med tillämpning av denna stödordning inte översteg nettokostnaderna för fullgörandet av det radio- och tv-uppdrag som RTVE tilldelats.

169    Tribunalen konstaterar att sökandena inte har anfört några argument som specifikt ifrågasätter effektiviteten hos de kontrollmekanismer som nämnts ovan i punkterna 164–167. Sökandena har gjort gällande att kommissionen, i det angripna beslutet, rätteligen inte kunde hänvisa till sina tidigare beslut rörande finansieringen av RTVE. I detta hänseende erinrar tribunalen om att kommissionen endast var skyldig att pröva förenligheten av delarna av den befintliga stödordningen för RTVE i den mån de påverkades av lag nr 8/2009 (se punkt 65 ovan). I den mån effektiviteten hos de kontrollmekanismer som föreskrevs i den tidigare stödordningen för RTVE inte påverkades av de ändringar som gjordes genom lag nr 8/2009 finns det följaktligen inte något som hindrar kommissionen från att hänvisa till sin tidigare bedömning av dessa mekanismer.

170    När det för det andra mer specifikt gäller de anmärkningar sökandena har gjort rörande kommissionens överväganden i skäl 71 i det angripna beslutet ska tribunalen undersöka innebörden av det belopp på 1 200 miljoner euro som föreskrivs i artikel 3.2 i lag nr 8/2009 innan den undersöker huruvida den kontroll som kommissionen gjorde var otillräcklig.

171    När det gäller innebörden av beloppet på 1 200 miljoner euro erinrar tribunalen för det första om att kommissionen inte godkände en finansieringsordning enligt vilken RTVE, för ett visst räkenskapsår, hade en budget med denna storlek. Såsom påpekats i punkterna 164–167 ovan föreskriver lag nr 8/2009 mekanismer för att säkerställa att stödet till RTVE motsvarar nettokostnaderna för fullgörandet av public service-skyldigheten. Artikel 3.2 i lag nr 8/2009 föreskriver således en absolut gräns på 1 200 miljoner euro för RTVE:s budget, det vill säga en gräns som inte får överskridas. RTVE:s budget skulle dock kunna vara större om det enda relevanta kriteriet hade varit kostnaderna för fullgörandet av public service-skyldigheten. Med tillämpning av denna gräns kan inte RTVE:s budget överstiga maxbeloppet 1 200 miljoner euro, men den kan vara mindre när kostnaderna för fullgörandet av public service-uppdraget för ett visst räkenskapsår är lägre.

172    Av detta följer för det första att tribunalen inte kan godta sökandenas anmärkning om att RTVE:s kostnader för fullgörandet av public service-skyldigheten eventuellt kan vara lägre än 1 200 miljoner euro. Den kontrollmekanism som nämnts i punkterna 164–167 ovan säkerställer nämligen att stödbeloppet för ett visst räkenskapsår i ett sådant fall begränsas till nettokostnaderna för fullgörandet av public service-skyldigheten.

173    När det gäller sökandenas anmärkning om att kommissionens kontroll rörande maxbeloppet på 1 200 miljoner euro inte var tillräckligt ingående erinrar tribunalen om att medlemsstaterna har ett stort handlingsutrymme när det gäller fastställandet av kompensationen för utförandet av ett uppdrag avseende radio och tv i allmänhetens tjänst. När det gäller kontrollen av huruvida kompensationen för en public service-skyldighet är proportionell erinrar tribunalen om att kommissionens kontroll är begränsad och att tribunalens kontroll av ett kommissionsbeslut är ännu mer begränsad (se punkterna 159–161 ovan). Tribunalens kontroll begränsar sig således till att pröva huruvida kommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömning.

174    I förevarande fall visar inte något av sökandenas argument att kommissionens bedömning i skäl 71 i det angripna beslutet, enligt vilken ett tak på 1 200 miljoner euro framstod som välavvägt, är innebär en uppenbart felaktig bedömning.

175    Såsom kommissionen har angett i skäl 71 i det angripna beslutet motsvarar för det första beloppet på 1 200 miljoner euro den genomsnittliga budget som RTVE hade under ordningen med flera finansieringskällor.

176    För det andra framgår det av skäl 71 i det angripna beslutet att kommissionen dels beaktade förekomsten av extra kostnader på 104 miljoner euro för att fylla den sändningstid som tidigare användes för reklam och de kostnader som orsakats av fullgörandet av ytterligare public service-skyldigheter när det gäller programutbud som ålagts RTVE genom lag nr 8/2009, dels konstaterade att det inte fanns något som tydde på att avskaffandet av reklam kunde leda till en betydande minskning av RTVE:s faktiska kostnader.

177    Sökandena har fel i sitt påstående att dessa bedömningar är uppenbart felaktiga. Det kan nämligen inte antas att RTVE:s kostnader för fullgörandet av public service-skyldigheten skulle vara betydligt lägre än kostnaderna enligt den ordning som framgår av lag nr 17/2006. Kommissionen konstaterade visserligen, i skäl 59 i det angripna beslutet, att avlägsnandet av RTVE från reklammarknaden kunde bidra till att stärka public service-uppdraget genom att göra programutbudet mindre beroende av kommersiella hänsynstaganden och variationerna i de kommersiella intäkterna. I motsats till vad sökandena gjort gällande kan emellertid inte omständigheten att RTVE numera är en operatör som inte är utsatt för de kommersiella påfrestningar som följer av deltagandet på reklammarknaden leda till slutsatsen att RTVE därmed skulle kunna erbjuda ett annat programutbud, som skulle möjliggöra betydande kostnadsminskningar. Artikel 106.2 FEUF utgör nämligen inte hinder för att en medlemsstat gör en bredare definition av public service-uppdraget som gör det möjligt för public service-bolaget att tillhandahålla ett välavvägt och varierat programutbud samtidigt som det behåller en viss tittarandel (förstainstansrättens dom av den 26 juni 2008 i mål T‑442/03, SIC mot kommissionen, REG 2008, s. II‑1161, punkt 201).

178    Sökandena har, för det tredje, fel i sitt påstående att kommissionen gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning genom att inte mer ingående pröva huruvida övergången till en nästan helt offentlig finansieringsordning och ändringen av public service-skyldigheterna kunde påverka RTVE:s kostnader. Det är utrett att det belopp på 1 200 miljoner euro som föreskrivs i artikel 3.2 i lag nr 8/2009 endast utgör en övre gräns för RTVE:s budget och att de mekanismer som nämnts ovan i punkterna 164–167 säkerställer att stödet till RTVE inte överstiger nettokostnaderna för fullgörandet av public service-skyldigheterna. Med hänsyn till dessa omständigheter var kommissionen således inte skyldig att göra en mer ingående prövning.

179    När det för det fjärde gäller sökandenas påstående att kommissionen borde ha reagerat på yttrandena från vissa nationella myndigheter konstaterar tribunalen följande. I skäl 69 i det angripna beslutet anförde kommissionen själv tvivel rörande åtgärdens proportionalitet, men kom efter sin prövning fram till slutsatsen att det inte förelåg någon risk för överkompensation. Den omständigheten att kommissionen inte i detalj prövade samtliga kritiska yttranden från de nationella förvaltningsmyndigheterna rörande ett lagförslag kan inte i sig anses visa att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning, särskilt på ett område där medlemsstaterna har ett stort bedömningsutrymme och kommissionens kontroll är begränsad.

180    Följaktligen har sökandena inte visat att slutsatsen, som återfinns i skäl 71 i det angripna beslutet, att ett tak på 1 200 miljoner euro framstår som välavvägt var behäftad med en uppenbart felaktig bedömning.

181    Mot bakgrund av det ovan anförda kan tribunalen inte godta anmärkningen rörande avsaknaden av en tillräckligt ingående förhandsgranskning.

–       Anmärkningen rörande underlåtenheten att beakta minskningen av reklamintäkterna

182    Sökandena anser att kommissionen inte beaktade omständigheten att den ekonomiska krisen ledde till en minskning av reklamintäkterna under 2010 och således till en minskning av RTVE:s totala intäkter.

183    Med stöd av Konungariket Spanien och RTVE har kommissionen bestritt denna argumentation.

184    I detta hänseende påpekar tribunalen att redan under ordningen med flera finansieringskällor, som infördes genom lag nr 17/2006, var kriteriet vid fastställandet av RTVE:s budget inte storleken på reklamintäkterna, utan kostnaderna för public service-skyldigheten. Såsom framgår av skäl 7 i det angripna beslutet hade budgetkompensationen från spanska staten, under ordningen med flera finansieringskällor, för år 2009 redan ökat på grund av minskningen av RTVE:s reklamintäkter, vilken blivit märkbar under detta år.

185    Omständigheten att kommissionen inte beaktade att RTVE:s reklamintäkter, under ordningen med flera finansieringskällor, från försäljning av reklamutrymme hade minskat visar inte i sig att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning.

186    Följaktligen kan tribunalen inte heller godta denna anmärkning. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första delen av den femte grunden.

 Den andra delgrunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

187    Sökandena har gjort gällande att kommissionen åsidosatte motiveringsskyldigheten i den mening som avses i artikel 296 FEUF. För det första angav den inte en tillräcklig motivering när det gäller slutsatsen att det inte förelåg någon risk för överkompensation. För det andra uttalade den sig inte i tillräcklig utsträckning när det gäller de snedvridningar av konkurrensen som införts genom de betalningsskyldigheter som införts genom lag nr 8/2009.

–       Den första anmärkningen: Otillräcklig motivering när det gäller avsaknaden av risk för överkompensation

188    Sökandena har gjort gällande att kommissionen inte tillräckligt motiverade det angripna beslutet när det gäller skälen till att det saknas en risk för överkompensation. Först och främst borde kommissionen ha reagerat i större utsträckning på yttranden från vissa nationella myndigheter rörande möjlig överkompensation. Vidare lämnade inte kommissionen några särskilda upplysningar angående vare sig RTVE:s affärsplan för de kommande åren eller nettokostnaderna för public service-uppdraget. Utöver kommissionens kortfattade resonemang i skäl 71 i det angripna beslutet finns det inget som gör det möjligt att fastställa vilka omständigheter kommissionen grundat sitt resonemang på. Följaktligen är det omöjligt för sökandena att på grundval av beslutet lämna några andra synpunkter än de som angetts i ansökan. Dessutom får kommissionen inte hänvisa till motiveringen i ett tidigare beslut rörande RTVE.

189    Med stöd av RTVE har kommissionen gjort gällande att den, i punkterna 67–69 och 71–73 i det angripna beslutet, tillräckligt motiverat sin slutsats att det inte förelåg några tecken på överkompensation.

190    Mot bakgrund av de krav som följer av motiveringsskyldigheten och som det erinrats om i punkt 86 ovan, konstaterar tribunalen att motiveringen av det angripna beslutet är tillräcklig.

191    I motsats till vad sökandena har gjort gällande är nämligen motiveringen i det angripna beslutet av kommissionens slutsats att det inte förelåg någon risk för överkompensation inte begränsad till skäl 71 i det angripna beslutet. I skälen 67–73 i det angripna beslutet hänvisade kommissionen nämligen också till de kontrollmekanismer som nämnts i punkterna 164–167 ovan. I detta sammanhang påpekar tribunalen också att kommissionen även i skälen 14, 16 och 17 i det angripna beslutet hänvisade till dessa mekanismer.

192    När det gäller sökandenas anmärkning rörande den abstrakta karaktären avseende vissa av dessa överväganden räcker det att erinra om att det tydligt framgår av det angripna beslutet att kommissionen begränsat sig till att godkänna en stödordning som gör det möjligt att ge RTVE ett stöd som motsvarar nettokostnaderna för fullgörandet av public service-skyldigheterna samt om att kommissionen inte uttalat sig om förenligheten av ett stöd på ett belopp på 1 200 miljoner euro.

193    När det gäller sökandenas påstående att kommissionen borde ha reagerat på yttranden från vissa nationella myndigheter påpekar tribunalen följande. Kommissionen har motiverat ett beslut tillräckligt när det av beslutet klart och tydligt framgår hur kommissionen har resonerat, så att de som berörs av beslutet kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen. Efter att i skälen 67–76 i det angripna beslutet ha angett skälen till varför åtgärden var proportionell var inte kommissionen skyldig att specifikt bemöta samtliga kritiska synpunkter från nationella förvaltningsmyndigheter rörande ett lagförslag. Detta gäller i ännu större utsträckning på ett område där medlemsstaterna har ett stort bedömningsutrymme och kommissionens kontroll därför är begränsad.

194    I motsats till vad sökandena har gjort gällande fanns det inte heller något som hindrade att kommissionen hänvisade till tidigare beslut som rörde finansieringen av RTVE och som således ingick i det angripna beslutets sammanhang, i den mening som avses i den rättspraxis som nämnts i punkt 86 ovan. I förevarande fall var det ännu mer berättigat att kommissionen hänvisade till sina tidigare beslut, eftersom en stor andel av kontrollmekanismerna redan hade införts genom lag nr 17/2006 och kommissionen därför kunde begränsa sig till att pröva huruvida den ursprungliga bedömningen av dessa mekanismer påverkades av ändringarna som gjorts genom lag nr 8/2009 (se punkt 65 ovan).

195    När det slutligen gäller sökandenas argument att de på grundval av beslutet inte kunnat lämna några andra synpunkter än de som angetts i ansökan konstaterar tribunalen att ingenting hindrade dem från att framföra argument som ifrågasatte effektiviteten hos kontrollmekanismerna enligt finansieringsordningen för RTVE. Sökandena har dock inte framfört något sådant argument.

196    Följaktligen kan tribunalen inte godta den första anmärkningen i den andra delen av den femte grunden.

–       Den andra anmärkningen, vilken avser de snedvridningar som införts genom skyldigheten att betala skatt

197    Sökandena har gjort gällande att kommissionen åsidosatte motiveringsskyldigheten, eftersom den inte uttalade sig tillräckligt angående de snedvridningar av konkurrensen som infördes genom skyldigheterna att betala skatt, bland annat avseende sökandenas minskade konkurrensförmåga i förhållande till RTVE. Slutsatsen i skäl 53 i det angripna beslutet att de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom artiklarna 4–6 i lag nr 8/2009 kunde särskiljas från den befintliga stödordningen för RTVE var inte tillräcklig. I repliken gjorde sökandena även gällande att lag nr 8/2009 innehåller en diskriminerande föreskrift, eftersom endast de operatörer vars geografiska verksamhetsområde är Spanien eller mer än en autonom region är skyldiga att erlägga skatten, medan övriga operatörer inte behöver bidra till kostnaden för finansieringen av RTVE.

198    Kommissionen och RTVE har ifrågasatt dessa argument, varvid RTVE har gjort gällande att tribunalen bör avvisa det argument som sökandena inte anfört förrän i repliken.

199    Den andra anmärkningen i den andra delen av den femte grunden kan inte heller godtas. Det är därvid inte nödvändigt att tribunalen prövar frågan om avvisning av det argument som sökandena inte anfört förrän i repliken. Det är nämligen tillräckligt att erinra om att kommissionen, i skälen 61–66 i det angripna beslutet, angav varför de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 inte utgjorde en integrerad del av de delar av stödet som införts genom denna lag och angav att det därför inte var nödvändigt att pröva huruvida skatteåtgärderna var förenliga med den gemensamma marknaden inom ramen för det förfarande som ledde till det angripna beslutet.

200    Följaktligen kan inte talan vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden och således inte alls såvitt avser den femte grunden.

201    Mot bakgrund av samtliga ovan anförda överväganden ska talan ogillas.

 Rättegångskostnader

202    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet, ska sökandena bära sina egna rättegångskostnader och solidariskt ersätta kommissionens och RTVE:s rättegångskostnader, enligt de sistnämndas yrkanden.

203    Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska medlemsstater som har intervenerat i ett mål bära sina egna rättegångskostnader. Konungariket Spanien ska därför bära sina egna rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Telefónica de España, SA och Telefónica Móviles España, SA ska bära sina egna rättegångskostnader och solidariskt ersätta de rättegångskostnader som Europeiska kommissionen och Corporación de Radio y Televisión Española, SA (RTVE) har haft.

3)      Konungariket Spanien ska bära sina egna rättegångskostnader.

Czúcz Labucka Gratsias

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 juli 2014 .

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten och det angripna beslutet

Förfarandet vid tribunalen

Rättslig bedömning

1.  Huruvida talan och grunderna kan tas upp till sakprövning

2.  Prövning i sak

Den första grunden: Åsidosättande av de processuella rättigheterna enligt artikel 108.2 FEUF

Den andra grunden: Felaktig tolkning av begreppet nytt stöd, i den mening som avses i artikel 108 FEUF och artikel 1 c i förordning nr 659/1999

Bestämmelserna rörande ändringar av en befintlig stödordning

Kommissionens tillvägagångssätt i förevarande fall

Den tredje grunden, vilken avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten när det gäller särskiljbarheten av ändringen av den befintliga stödordningen

Den fjärde grunden: Kommissionen har felaktigt konstaterat att de tre skatteåtgärder som införts eller ändrats genom lag nr 8/2009 inte utgör en integrerad del av stödet

Den första delgrunden, vilken avser förutsättningarna för att ett sätt att finansiera ett stöd ska anses utgöra en integrerad del av stödet

Den andra delgrunden, vilken avser tillämpningen av dessa villkor

Den femte grunden Åsidosättande av artikel 106.2 FEUF och av motiveringsskyldigheten

Den första delgrunden: Åsidosättande av artikel 106.2 FEUF

–  Anmärkningen rörande avsaknaden av en tillräckligt ingående granskning

–  Anmärkningen rörande underlåtenheten att beakta minskningen av reklamintäkterna

Den andra delgrunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

–  Den första anmärkningen: Otillräcklig motivering när det gäller avsaknaden av risk för överkompensation

–  Den andra anmärkningen, vilken avser de snedvridningar som införts genom skyldigheten att betala skatt

Rättegångskostnader

** Rättegångsspråk: spanska.