Language of document : ECLI:EU:T:2007:269

Mål T‑60/05

Union française de l’express (UFEX) m.fl.

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – Marknaden för internationell expresspost – Beslut att avslå klagomålet – Gemenskapsdomstolens ogiltigförklaring av beslutet att avslå klagomålet – Förnyad prövning och nytt avslag på klagomålet – Statligt företag”

Sammanfattning av domen

1.      Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad

(Artikel 230 fjärde stycket EG)

2.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Prövning av klagomål – Kommissionens fastställande av i vilken ordning klagomål skall prövas

3.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Prövning av klagomål – Klagomål som rör statligt stöd och missbruk av dominerande ställning

(Artiklarna 82 EG, 87 EG och 88 EG)

4.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens konstaterande att överträdelsen upphört

5.      Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Korssubventioner som ett företag som åtnjuter ett legalt monopol beviljar ett dotterbolag inom en konkurrensutsatt sektor

(Artikel 82 EG)

6.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Prövning av klagomål – Klagomål som rör gemenskapens och de nationella myndigheternas delade behörighet – Kommissionens skyldighet att i beslut fastställa förekomsten av en överträdelse – Föreligger inte

(Artikel 82 EG; kommissionens förordning nr 773/2004; kommissionens förordning 2004/C 101/04)

7.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Prövning av klagomål – Beaktande av gemenskapens intresse av att ett ärende handläggs

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

8.      Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Kommissionens beslut att inte fortsätta utredningen av ett klagomål, i vilket kommissionen anmodas att vidta åtgärder med stöd av artikel 86.3 EG – Omfattas inte

(Artiklarna 3.1 g EG, 10 EG och 86 EG; rådets förordningar nr 17 och nr 1/2003; kommissionens förordningar nr 2842/98 och nr 773/2004)

1.      En sökande som väckt en talan om ogiltigförklaring mot ett beslut av kommissionen att avslå dennes klagomål som ingetts mot ett agerande som kan utgöra ett missbruk av dominerande ställning kan endast i undantagsfall anses sakna ett berättigat intresse av att få saken prövad. Detta gäller bland annat om det med säkerhet kan uteslutas att kommissionen är i stånd att fatta ett beslut där det konstateras att det berörda företaget i dominerande ställning gjort sig skyldigt till en överträdelse. Så är fallet om det kan fastställas att det undersökta företagets framtida möjligheter att försvara sig verkligen begränsas av den utdragna tiden för det administrativa förfarandet i sin helhet.

(se punkterna 54–58)

2.      När det gäller prövningen av klagomål mot ett åsidosättande av konkurrensreglerna kan kommissionen, när den ger de ingivna klagomålen olika prioritet, inte endast fastställa i vilken ordning klagomålen skall behandlas utan även avslå ett klagomål på grund av att det inte finns ett tillräckligt gemenskapsintresse av att pröva ärendet. Om kommissionen med tillämpning av dess utrymme för skönsmässig bedömning anser att ett klagomål mot påstått fördragsstridiga aktiviteter saknar gemenskapsintresse, kan kommissionen inte fatta ett sådant beslut enbart på grundval av att detta förfarande upphört, utan att ha kontrollerat att de konkurrensbegränsande verkningarna inte bestod och att, i förekommande fall, den påstådda konkurrensbegränsningens allvar eller bestående verkningar inte kunde innebära att klagomålet var av gemenskapsintresse. Om de konkurrensbegränsande verkningarna består, är kommissionen således skyldig att kontrollera huruvida de påstådda överträdelsernas allvar eller deras bestående verkningar medför att klagomålet är av gemenskapsintresse, vilket bland annat innebär att kommissionen i det enskilda fallet skall beakta hur länge de påtalade överträdelserna har pågått och deras omfattning samt vilken inverkan de har haft på konkurrenssituationen inom gemenskapen. Även om de konkurrensbegränsande verkningarna inte består, är kommissionen skyldig att beakta de påstådda överträdelsernas varaktighet och allvar.

Inom ramen för kommissionens prövning av huruvida det finns ett gemenskapsintresse av att pröva klagomålet, är kommissionen inte skyldig att i en bestämd ordning bedöma den påstådda överträdelsens allvar och varaktighet samt huruvida verkningarna av denna består.

Ett fel som kommissionen begått genom att ha ansett sig inte vara skyldig att beakta de påstådda överträdelsernas allvar och varaktighet vid bedömningen av gemenskapsintresset saknar betydelse för rättsenligheten av beslutet att avslå klagomålet, om detta fel inte hade kunnat ha ett avgörande inflytande på resultatet av detta. Så är fallet när kommissionen, efter att enbart med hänsyn till god förvaltningssed ändå faktiskt har prövat överträdelsernas allvar och varaktighet, anser att det inte finns ett tillräckligt gemenskapsintresse av att pröva ett klagomål.

(se punkterna 65, 69–70, 73–74 och 78)

3.      Vad däremot gäller ett klagomål som avser statligt stöd och ett agerande som kan utgöra missbruk av dominerande ställning har kommissionen möjlighet att undersöka de två aspekterna av klagomålet separat. Att kommissionen inlett ett förfarande avseende statligt stöd och gjort en fördjupad undersökning på den punkten utesluter inte att den kan avslå den del av klagomålet som rör missbruk av dominerande ställning på grund av bristande gemenskapsintresse utifrån de kriterier som är tillämpliga i den delen. Även om kommissionen, när den utövar sin exklusiva behörighet att fastställa att ett stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden, är skyldig att efter det första skedet av prövningen besluta antingen att den statliga åtgärden i fråga inte utgör ”stöd” i den mening som avses i artikel 87.1 EG, att åtgärden visserligen utgör stöd men att detta är förenligt med den gemensamma marknaden eller att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 EG, förfogar kommissionen emellertid, inom ramen för sin icke exklusiva behörighet vad gäller klagomål mot ett missbruk av dominerande ställning, över ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller prioriteringar och är inte skyldig att ta ställning till huruvida det skett en eventuell överträdelse.

(se punkterna 106–107)

4.      Eftersom kommissionen konstaterade att det saknades ekonomiska skäl för att fortsätta ett agerande som kunde utgöra missbruk av dominerande ställning, kan kommissionen i princip anse att den påstådda överträdelsen har upphört, såvida det inte finns tillräckliga tecken på motsatsen. Detta är fallet när det inte finns några ekonomiska skäl för ett företag i dominerande ställning att för tillträde till dess nätverk ta ut underpriser av ett dotterbolag som är verksamt på en konkurrensutsatt marknad, i den mån detta företag måste erbjuda konkurrenterna tillträde på samma villkor.

(se punkt 109)

5.      Enbart den omständigheten att ett företag har getts en ensamrätt för att kunna utföra en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse innebär inte att företaget inte får göra vinster på de verksamheter som det har monopol på och hindrar inte att företaget utvidgar sin verksamhet till konkurrensutsatta områden Förvärv av en del av ett företag och, analogt, korssubventionering, kan ge upphov till problem med avseende på gemenskapens konkurrensregler om de ekonomiska medel som företaget i monopolställning har nyttjat är resultatet av överpriser eller diskriminerande priser eller annat missbruk som har förekommit på den marknad där företaget har monopol.

Det följer emellertid inte av rättspraxis att korssubventionering i sig utgör missbruk av dominerande ställning, oberoende av vilken politik som förs inom den sektor där monopol råder och i den konkurrensutsatta sektorn. Det förhållandet att ett företag som har ett legalt monopol tar ut underpriser för sina tjänster till ett dotterbolag inom en konkurrensutsatt sektor utgör inte nödvändigtvis ett hinder för konkurrenterna, särskilt om dotterbolaget använde detta stöd till att göra avsevärda vinster eller betala ut hög utdelning. Det förhållandet att ett företag gör mycket stora vinster påverkar nämligen inte kundernas val av vem som skall tillhandahålla dem tjänster.

(se punkterna 113–116)

6.      När det gäller prövningen av ett klagomål som omfattas av kommissionens och de nationella myndigheternas delade behörighet, är kommissionen inte skyldig att göra en undersökning av eller fatta ett definitivt beslut om den påstådda överträdelsens existens. Härav följer att en subjektiv inställning hos de nationella myndigheterna eller domstolarna, att kommissionen vore bättre lämpad att behandla ett klagomål, inte kan medföra att kommissionen är skyldig att pröva klagomålet som om detta omfattades av dess exklusiva behörighet. När en sökande inte är nöjd med hur de nationella konkurrensmyndigheterna eller domstolarna tagit till vara dess rättigheter, ankommer det på denne att vidta nödvändiga åtgärder inför dessa myndigheter eller undersöka vilka talemöjligheter som finns på nationell nivå.

Förekomsten av ett samarbete mellan kommissionen och en nationell myndighet medför inte att kommissionen blir exklusivt behörig. Inte heller kan det föregripa kommissionens beslut i frågan huruvida ärendet är av gemenskapsintresse. Kommissionen är i den meningen inte heller skyldig att prioritera ett ärende när en nationell domstol har vilandeförklarat förfarandet i avvaktan på kommissionens beslut. I den mån kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna har överlappande behörighet kan en marknads gemenskapsdimension för övrigt inte medföra att kommissionen måste slå fast att överträdelsen är av en viss allvarsgrad eller att ett visst ärende är av gemenskapsintresse.

(se punkterna 152–153, 155–156 och 158)

7.      Kommissionen skall inom ramen för sin bedömning av gemenskapsintresset av att pröva ett ärende ta hänsyn till omständigheterna i fallet, i synnerhet de faktiska och rättsliga omständigheter som har beskrivits i klagomålet. Den skall särskilt ta hänsyn till den påstådda överträdelsens betydelse för den gemensamma marknadens funktion, möjligheten att kunna fastställa dess existens och omfattningen av de utredningsåtgärder som är nödvändiga för att på bästa sätt fullgöra skyldigheten att övervaka efterlevnaden av artiklarna 81 EG och 82 EG.

Svårigheten att styrka en överträdelse och därmed kunna fatta ett beslut där denna överträdelse fastställs är följaktligen en omständighet som kan beaktas vid bedömningen av gemenskapsintresset.

(se punkterna 178–179)

8.      Det följer av ordalydelsen i artikel 86.3 EG och av systematiken i artikel 86 EG som helhet att kommissionen inte är skyldig att vidta åtgärder i den mening som avses i dessa bestämmelser, och enskilda kan inte kräva att institutionen intar en viss ståndpunkt. Ett beslut av kommissionen att avslå ett klagomål med en begäran om att kommissionen skulle vidta åtgärder enligt artikel 86.3 EG utgör därför inte en rättsakt mot vilken en talan om ogiltigförklaring kan väckas.

Varken det förhållandet att ett sådant klagomål ingetts med stöd av en irrelevant rättslig grund eller att kommissionen eventuellt begått ett fel i detta hänseende – som innebär att klagomålet handlagts enligt förordning nr 17, trots att denna förordning liksom förordningarna nr 1/2003, nr 2842/98 och nr 773/2004 inte är tillämpliga på artikel 86 EG även om kommissionen funnit sig skyldig att tillämpa dem – eller hänvisningen i klagomålet och i kommissionens beslut till bestämmelser som 3 g EG och 10 EG, kan inte i sig ge en klagande en rätt att väcka talan mot beslut som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 86 EG.

Den omständigheten att en klagande kombinerar ett klagomål mot en medlemsstat med ett klagomål mot ett företag kan inte heller ge denne en rätt att angripa den delen av kommissionens beslut som rör klagomålet mot medlemsstaten. Den rättsliga kvalificeringen av ett sådant beslut påverkas varken av de skäl som kommissionen anger för att avslå klagomålet enligt artikel 86 EG eller av det förhållandet att kommissionen inte gjorde någon åtskillnad mellan de olika aspekterna av sitt beslut i sin talehänvisning till klaganden.

(se punkterna 189 och 191–194)