PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 11 juli 2007

Mål F-7/06

B

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Lön – Utlandstillägg – Villkor som föreskrivs i artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna”

Saken: Talan väckt med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA, genom vilken B huvudsakligen har yrkat ogiltigförklaring av kommissionens tillsättningsmyndighets beslut av den 26 april 2005 att vägra sökanden utlandstillägg, tillsammans med samma organs beslut av den 10 oktober 2005 att avslå sökandens klagomål mot nämnda beslut av den 26 april 2005.

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.

Sammanfattning

Tjänstemän – Lön – Utlandstillägg – Villkor för beviljande

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 4.1 b)

Gemenskapslagstiftaren har, då den utnyttjar det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över då den fastställer villkoren för beviljande av utlandstillägg, rätt att fastställa att de gemensamma bestämmelserna ska gälla för tjänstemän med dubbelt medborgarskap – även om dessa personer inte befinner sig en situation som är likvärdig med den som personer med bara en nationalitet befinner sig i – i syfte att begränsa den krets av personer som får utlandstillägg i enlighet med artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Strikta villkor, såsom avsaknaden av varje varaktig bosättning på anställningsorten under en period om tio år före tillträdet till tjänsten, är nämligen avsedda att säkerställa att bidraget endast beviljas tjänstemän som är medborgare i det land där anställningsorten ligger i de fall då presumtionen att en persons medborgarskap utgör en stark indikation på att det finns ett flertal band mellan denna person och det land där personen är medborgare bryts och det kan fastställas att samtliga varaktiga band mellan tjänstemannen och detta land har klippts av.

En sådan begränsning av den krets av personer som åtnjuter utlandstillägg utgör inte en godtycklig eller irrelevant diskriminering i förhållande till det syfte som eftersträvas med artikel 4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Det förhållandet att det vid tillämpningen av de kategorier som fastställts i artikel 4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna förvisso kan uppkomma gränsfall där tjänstemän som befinner sig i situationer som ligger nära dem som omfattas av artikeln inte beviljas utlandstillägg medför inte att det kan anses att bestämmelserna i artikeln åstadkommer en godtycklig åtskillnad, eftersom de grundas på objektiva faktorer och tillämpas på samma sätt på alla tjänstemän som befinner sig i den situation som avses i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 39-41, 45 och 46)

Hänvisning till

domstolen den 16 oktober 1980, 147/79, Hochstrass mot domstolen, REG 1980, s. 3005, punkt 12; den 15 januari 1981, 1322/79, Vutera mot kommissionen, REG 1981, s. 127, punkt 9; den 2 oktober 2003, C‑148/02, Garcia Avello, REG 2003, s. I‑11613, punkterna 31–37

förstainstansrätten den 8 april 1992, T‑18/91, Costacurta Gelabert mot kommissionen, REG 1992, s. II‑1655, punkt 42; den 13 april 2000, T‑18/98, Reichert mot parlamentet, REGP, s. I‑A‑73 och II‑309, punkt 25; den 27 september 2000, T‑317/99, Lemaître mot kommissionen, REGP, s. I‑A‑191 och II‑867, punkt 50; den 13 december 2004, T‑251/02, E mot kommissionen, REGP, s. I‑A‑359 och II‑1643, punkterna 124 och 126