Talan väckt den 23 februari 2024 – Lattanzio KIBS och m.fl. mot kommissionen

(Mål T-113/24)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Lattanzio KIBS SpA (Milano, Italien), CY, CV och CW (ombud: juristerna B. O’Connor och M. Hommé)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökandena yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 13 december 2023 om förfarandet för att utesluta den första sökanden från att delta i tilldelningsförfaranden vid offentlig upphandling och offentliga bidrag som regleras av förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (budgetförordningen)¹ och förordning (EU) 2018/1877² eller från att väljas för genomförande av fondinsatser som regleras av dessa förordningar (Ref. Ares (2023)8545235),

förplikta Europeiska kommissionen (och eventuella intervenienter) att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökandena åtta grunder.

Den första grunden: Sökandena hävdar att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna genom att klassificera den dom som Brottmålsdomstolen i Milano meddelade den 13 juli 2021 (avgörandet från Milano) som en slutgiltig brottmålsdom genom vilken den andra och den tredje sökanden dömdes för korruption.

Det görs gällande att kommissionen gjorde uppenbart oriktiga bedömningar vilka låg till grund för den felaktiga slutsatsen att avgörandet från Milano utgjorde en slutgiltig brottmålsdom.

Sökandena hävdar även att kommissionen gjorde uppenbart oriktiga bedömningar i viktiga avseenden med avseende på italiensk rätt.

Den andra grunden: Sökandena gör gällande att kommissionen åsidosatte artikel 136.1 d ii) i budgetförordningen genom att, på grundval av en uppenbart oriktig bedömning, slå fast att avgörandet från Milano utgjorde en giltig grund för att utesluta den första sökanden från att delta i de tilldelningsförfaranden som regleras av förordning 2018/1046 och förordning 2018/1877.

Det föreskrivs i nämnda artikel 136.1 d ii) att det för uteslutning krävs att det genom en slutgiltig dom har fastställts att personen eller enheten har gjort sig skyldig till korruption.

Det hävdas att avgörandet från Milano inte kan betraktas som en slutgiltig brottmålsdom och inte innebär att den andra och den tredje sökanden dömdes för korruption. Följaktligen kunde kommissionen inte rättsenligt utesluta den första sökanden enligt artikel 136.1 d ii) i budgetförordningen.

Den tredje grunden: Sökandena hävdar att kommissionen åsidosatte sina skyldigheter att beakta den nationella rättens innehåll och art.

Kommissionen påstod i det omtvistade beslutet att begreppet ”slutgiltig brottmålsdom” har en självständig betydelse i unionsrätten. Trots det kunde den, enligt sökandena, inte ge en definition eller ange den rättsliga grunden för sin bedömning.

Det görs vidare gällande att kommissionen underlät att beakta hur avgörandet från Milano klassificeras enligt italiensk rätt.

Den fjärde grunden: Sökandena gör gällande att kommissionen åsidosatte artikel 136.4 i budgetförordningen genom att utesluta den första sökanden på grundval av slutsatsen, som dragits genom en uppenbart oriktig bedömning, att den andra och den tredje sökanden hade befogenhet att fatta beslut om eller utöva kontroll över den första sökanden.

De omständigheter som kommissionen bedömde enligt artikel 136.4 i budgetförordningen var enligt sökandena otillräckliga för att fastställa att villkoren i den bestämmelsen var uppfyllda och utgjorde ett uttryck för kommissionens felaktiga tolkning av avgörandet från Milano.

Den femte grunden: Sökandena hävdar att kommissionen underlät att tillhandahålla en motivering till stöd för de slutsatser som drogs i det omtvistade beslutet.

Sökandena hävdar i detta hänseende att kommissionen åsidosatte artikel 296 FEUF och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Det påstås även att kommissionen underlät att tillhandahålla en motivering med avseende på de två slutsatser som hade ett avgörande inflytande på det slutgiltiga beslutet.

Den sjätte grunden: Sökandena gör gällande att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen, som erkänns i artikel 136.3 i budgetförordningen och som en allmän princip i unionsrätten enligt artikel 5.4 FEU, genom att anta artiklarna 2 och 3 i det omtvistade beslutet.

Beslutet att publicera uteslutningsbeslutet på DG NEAR:s webbplats och att registrera den andra och den tredje sökandens namn och personuppgifter i databasen över system för tidig upptäckt och uteslutning var enligt sökandena uppenbart oproportionerligt.

Det görs även gällande att kommissionen underlät att beakta de omständigheter som anges i artikel 136.3 i budgetförordningen.

Den sjunde grunden: Sökandena hävdar att kommissionen åsidosatte artikel 136.6 i budgetförordningen genom att bortse från de korrigerande åtgärder som presenterats av den första sökanden.

Det påstås att kommissionen underlät att beakta de framställningar genom vilka sökandena under det kontradiktoriska förfarandet begärt att det ska klargöras vilka korrigerande åtgärder som eventuellt är tillgängliga för dem.

Kommissionen underlät att bedöma omfattande bevis som sökandena lagt fram för den och som kan betraktas som korrigerande åtgärder.

Den åttonde grunden: Sökandena gör gällande att kommissionen åsidosatte den fjärde sökandens rätt att yttra sig, vilken garanteras i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Det hävdas således slutligen att kommissionen åsidosatte artikel 41.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna genom att inte underrätta den fjärde sökanden om att den företog en utvärdering av dennes person och genom att inte ge honom rätt att försvara sig.

____________

¹ Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1).

¹ Rådets förordning (EU) 2018/1877 av den 26 november 2018 med budgetförordning för elfte Europeiska utvecklingsfonden och om upphävande av förordning (EU) 2015/323 (EUT L 307, 2018, s. 1).