Mål C‑94/18
Nalini Chenchooliah
mot
Minister for Justice and Equality
(begäran om förhandsavgörande från High Court (Irland))
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 10 september 2019
”Begäran om förhandsavgörande – Unionsmedborgarskap – Artikel 21 FEUF – Unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom en medlemsstats territorium – Direktiv 2004/38/EG – Artiklarna 3.1, 15, 27, 28, 30 och 31 – Begreppet förmånstagare – Tredjelandsmedborgare som är make eller maka till en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet – Unionsmedborgaren har återvänt till den medlemsstat som han eller hon är medborgare i och avtjänar där ett fängelsestraff – Krav som ställs på den mottagande medlemsstaten enligt direktiv 2004/38/EG i samband med att det antas ett beslut om avlägsnande av nämnda tredjelandsmedborgare”
1. Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Direktiv 2004/38 – Förmånstagare – Make eller maka, som är tredjelandsmedborgare, som följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som uppehåller sig i en annan medlemsstat än den som han eller hon är medborgare i – Tredjelandsmedborgare som stannat kvar i den mottagande medlemsstaten efter det att unionsmedborgaren återvänt till den medlemsstat som han eller hon är medborgare i – Omfattas inte
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artiklarna 3.1, 6.2 och 7.2)
(se punkterna 59–63)
2. Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Direktiv 2004/38 – Begränsningar i rätten till inresa och uppehåll på andra grunder än allmän ordning, allmän säkerhet eller hälsa – Rättssäkerhetsgarantier – Tillämpningsområde – Beslut om avlägsnande av en tredjelandsmedborgare som är make eller maka till en unionsmedborgare som utövat sin rätt till fri rörlighet, efter det att nämnda unionsmedborgare utan tredjelandsmedborgaren återvänt till den medlemsstat som han eller hon är medborgare i – Omfattas – Beslut som kan förenas med ett återreseförbud – Föreligger inte
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artiklarna 15, 30 och 31)
(se punkterna 73, 74, 77–79 och 88 samt domslutet)
3. Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Direktiv 2004/38 – Begränsningar i rätten till inresa och uppehåll på andra grunder än allmän ordning, allmän säkerhet eller hälsa – Rättssäkerhetsgarantier – Tillämpning av rättssäkerhetsgarantierna på motsvarande sätt i samband med begränsningar i rätten till inresa och uppehåll med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa – Räckvidd
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 51.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artiklarna 15, 27, 28, 30 och 31)
(se punkterna 80–87)
Resumé
Begränsningar i rätten till inresa och uppehåll med hänsyn till allmän ordning kan tillämpas på en tredjelandsmedborgare som är gift med en unionsmedborgare som utövat sin rätt till fri rörlighet och som efter det att hans eller hennes make eller maka återvänt till sin ursprungsmedlemsstat inte längre har rätt att uppehålla sig i den medlemsstat där han eller hon bodde med sin make eller maka
I domen i målet Chenchooliah (C‑94/18) som meddelades den 10 september 2019 tolkade domstolen (stora avdelningen) artikel 15 i direktiv 2004/38,(1) i vilken det bland annat föreskrivs att vissa förfaranden som anges i kapitel VI i direktivet, med rubriken ”Begränsningar i rätten till inresa och uppehåll med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa”,(2) ska tillämpas på motsvarande sätt på alla beslut som på andra grunder än allmän ordning, säkerhet eller hälsa begränsar unionsmedborgares och deras familjemedlemmars fria rörlighet. Domstolen fann att denna artikel är tillämplig på ett beslut om avlägsnande av en tredjelandsmedborgare på grund av att han eller hon inte längre har uppehållsrätt enligt direktivet, i en sådan situation där tredjelandsmedborgaren har ingått äktenskap med en unionsmedborgare vid en tidpunkt då unionsmedborgaren utövade sin rätt till fri rörlighet genom att bege sig till och tillsammans med tredjelandsmedborgaren uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten, men där denna unionsmedborgare därefter har återvänt till den medlemsstat där han eller hon är medborgare. Domstolen tillade att detta innebär att vissa garantier som föreskrivs i direktivet i samband med beslut som begränsar den fria rörligheten för unionsmedborgare och dennes familjemedlemmar med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa,(3) är tillämpliga när det fattas ett beslut om avlägsnande, såsom det i det nationella målet. Ett sådant beslut kan inte under några omständigheter förenas med ett återreseförbud.
Denna dom är hänförlig till ett mål mellan en mauritisk medborgare, bosatt i Irland, och Minister for Justice and Equality (justitie- och likabehandlingsministern) angående ett beslut om utvisning av henne enligt artikel 3 i 1999 års irländska immigrationslag, till följd av att hennes make, som är unionsmedborgare, återvänt till den medlemsstat som han är medborgare i, nämligen Portugal, och där avtjänar ett fängelsestraff. Utvisningsbeslutet åtföljdes, enligt nationell rätt, automatiskt av ett förbud mot att åter resa in i landet på obestämd tid.
Domstolen konstaterade först att en tredjelandsmedborgare, som är make eller maka till en unionsmedborgare, – i en situation där unionsmedborgaren har återvänt till den medlemsstat som han eller hon är medborgare i och således inte längre utövar sin rätt till fri rörlighet enligt unionsrätten i den mottagande medlemsstaten – inte längre har egenskap av ”förmånstagare” i den mening som avses i detta direktiv,(4) när han eller hon stannar kvar i den mottagande medlemsstaten och inte längre vistas med sin make eller maka.
Domstolen slog därefter fast att även om förlusten av denna egenskap medför att den berörda tredjelandsmedborgaren inte längre har den rätt att röra sig och uppehålla sig på den mottagande medlemsstatens territorium som han eller hon hade under en viss tid, eftersom han eller hon inte längre uppfyller de villkor som uppställs för dessa rättigheter, så innebär denna förlust emellertid inte att direktiv 2004/38 inte längre är tillämpligt på ett beslut om avlägsnande av denna tredjelandsmedborgare som av denna anledning fattas av den mottagande medlemsstaten. I artikel 15 i direktiv 2004/38,(5) som ingår i kapitel III i direktivet, med rubriken ”Uppehållsrätt”, föreskrivs nämligen den ordning som ska tillämpas när en tillfällig uppehållsrätt enligt detta direktiv upphör att gälla, särskilt när en unionsmedborgare eller en av hans eller hennes familjemedlemmar, som tidigare har haft uppehållsrätt i högst tre månader eller i mer än tre månader, inte längre uppfyller de relevanta villkoren för uppehållsrätten och således i princip kan avlägsnas från den mottagande medlemsstaten.
Domstolen påpekade dessutom att artikel 15 i direktiv 2004/38 endast innebär att vissa bestämmelser i kapitel VI i direktivet ska tillämpas på motsvarande sätt, närmare bestämt de bestämmelser som rör delgivning av beslut och tillgång till domstolsprövning.(6) Däremot ska andra bestämmelser i detta kapitel(7) inte tillämpas i samband med att ett beslut fattas enligt artikel 15 i direktivet. Dessa bestämmelser är nämligen endast tillämpliga om den berörda personen vid tidpunkten för beslutet har en antingen tillfällig eller permanent uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten.
Slutligen tillade domstolen att det av artikel 15.3 i direktiv 2004/38 framgår att det beslut om avlägsnande som kan fattas i det nationella målet inte under några omständigheter får förenas med ett återreseförbud.(8)