Förenade målen T‑101/05 och T‑111/05
BASF AG och UCB SA
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Konkurrens – Karteller inom sektorn för vitaminprodukter – Kolinklorid (vitamin B4) – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet fastställs – Böter – Avskräckande verkan – Återfall – Samarbete under det administrativa förfarandet – En enda, fortgående överträdelse”
Sammanfattning av domen
1. Konkurrens – Böter – Belopp – Bestämmande – Avskräckande karaktär – Beaktande av storleken på det berörda företaget – Relevans – Skyldighet att dels beakta sannolikheten för att det berörda företaget skall göra sig skyldigt till förnyad överträdelse, dels de böter som redan påförts för annan konkurrensbegränsande verksamhet eller som påförts i tredjeland – Föreligger inte
(Rådets förordning nr 17, artikel 15, och förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)
2. Konkurrens – Böter – Belopp – Bestämmande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Försvårande omständigheter – Återfall – Begrepp – Avsaknad av preskriptionsfrist – Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen – Föreligger inte – Domstolsprövning – Full prövningsrätt
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2, och förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
3. Konkurrens – Böter – Belopp – Bestämmande – Beräkningsmetod som anges i de av kommissionen antagna riktlinjerna
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2, och förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
4. Konkurrens – Böter – Belopp – Bestämmande – Kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter mot att de berörda företagen samarbetar – Tvingande karaktär för kommissionen
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2, och förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04)
5. Konkurrens – Böter – Belopp – Bestämmande – Kriterier – Nedsättning av bötesbeloppet mot att det berörda företaget samarbetar – Villkor
(Rådets förordning nr 17, artiklarna 11 och 15.2, och förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04, avsnitt D)
6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Sammanträden – Avsaknad av protokoll och ljudupptagning från ett möte som hållits med ett företag inom ramen för meddelandet om samarbete – Formaliteter som inte begärts av företaget – Åsidosättande av principen om god förvaltningssed – Föreligger inte
(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 65 c; rådets förordning nr 17, artiklarna 11 och 15.2, och förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04)
7. Konkurrens – Böter – Belopp – Bestämmande – Kriterier – Förmildrande omständigheter – Överträdelsens upphörande före kommissionens ingripande
(Rådets förordning nr 17, artiklarna 11 och 15.2, och förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
8. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Avtal och samordnande förfaranden som kan beaktas såsom delar av en enda överträdelse – Begrepp
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2, och förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
9. Konkurrens – Böter – Belopp – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Full prövningsrätt
(Artikel 229 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
10. Konkurrens – Böter – Belopp – Bestämmande – Riktlinjer för beräkning av böter som åläggs till följd av överträdelse av konkurrensreglerna – Skyldighet att tillämpa ”lex mitior” – Föreligger inte
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
1. Kommissionen åsidosätter inte förordning nr 17 och förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget när den inte gör en utvärdering av sannolikheten för att det berörda företaget skulle upprepa överträdelsen utan enbart beaktar företagets storlek i samband med att den ökar utgångsbeloppet för att säkerställa att detta får en avskräckande verkan. Ett företags storlek är en omständighet som kan användas som en anvisning om det inflytande som det berörda företaget har kunnat utöva på marknaden.
De åtgärder som det berörda företaget vidtagit för att förhindra att överträdelser upprepas påverkar inte de faktiska omständigheter som hänför sig till den överträdelse som begåtts och det förhållandet att det berörda företaget har antagit ett program för att säkerställa efterlevnad medför inte en skyldighet för kommissionen att bevilja en nedsättning av böterna. Mot denna bakgrund godtas inte påståendet att det med anledning av de böter som påförts det berörda företaget på en annan marknad genom ett annat beslut av kommissionen inte fanns något behov av att vidta avskräckande sanktionsåtgärder. Det förhållandet att böter påförts för andra konkurrensbegränsande åtgärder påverkar nämligen inte heller de faktiska omständigheter som hänför sig till den överträdelse som begåtts och medför således inte att kommissionen är skyldig att bevilja en nedsättning på denna grund.
Samma sak gäller sanktionsåtgärder som beslutats i tredjeland. Den avskräckande verkan som kommissionen nämligen har rätt att eftersträva när den fastställer bötesbeloppet syftar till att säkerställa att företagen följer de konkurrensregler som fastställts i fördraget när de bedriver sin verksamhet inom gemenskapen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Härav följer att den avskräckande verkan som eftersträvas med de böter som påförs på grund av en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler inte enbart kan bestämmas med hänsyn till det berörda företagets särskilda situation eller med hänsyn till huruvida detta företag efterlever konkurrensreglerna i stater utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
(se punkterna 46–47, 50 och 52–53)
2. Artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget utgör de relevanta rättsliga grunderna med stöd av vilka kommissionen får ålägga företag och företagssammanslutningar böter för överträdelser av artiklarna 81 EG och 82 EG. Enligt förstnämnda bestämmelser skall det vid fastställandet av bötesbeloppet tas hänsyn till hur länge överträdelsen har pågått och hur allvarlig den är. Vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är beaktas en rad omständigheter, beträffande vilka kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning. Beaktandet av försvårande omständigheter vid fastställandet av böterna är förenligt med kommissionens uppdrag att säkerställa att konkurrensreglerna efterlevs. Vidare skall det vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är beaktas huruvida det föreligger eventuella upprepade överträdelser, vilket om så är fallet kan motivera en väsentlig ökning av böternas grundbelopp.
För att kunna hävda en upprepad överträdelse är det nämligen tillräckligt att kommissionen finner att det är fråga om överträdelser av samma bestämmelse i EG‑fördraget och det är inte nödvändigt att överträdelserna berör samma produktmarknad.
Avsaknaden av en längsta tidsfrist i förordningarna nr 17 och nr 1/2003 samt i de riktlinjer som fastställts av kommissionen för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget strider inte mot rättssäkerhetsprincipen. Kommissionens konstaterande av förekomsten av upprepade överträdelser och bedömningen av de särskilda kännetecknen för dessa omfattas av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning såvitt avser valet av omständigheter som skall beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet. I detta sammanhang är kommissionen inte bunden av en eventuell preskriptionsfrist för ett sådant konstaterande. I detta hänseende utgör förekomsten av upprepade överträdelser en viktig omständighet som det åligger kommissionen att bedöma, med hänsyn till att ett beaktande av denna omständighet syftar till att förmå företag som uppenbarligen har en benägenhet att överträda konkurrensreglerna att förändra sitt beteende. Kommissionen kan således i varje enskilt fall beakta de indicier som kan bekräfta en sådan benägenhet, inbegripet exempelvis den tid som har förflutit mellan överträdelserna i fråga.
När gemenskapsdomstolen skall pröva den bedömning som kommissionen gjort beträffande förekomsten av upprepade överträdelser, kan utövandet av dess fulla prövningsrätt motivera ingivandet och beaktandet av sådana kompletterande upplysningar som inte i sig måste finnas med i beslutet för att motiveringsskyldigheten i artikel 253 EG skall anses vara uppfylld. Gemenskapsdomstolen kan således beakta det förhållandet att det berörda företaget har deltagit i en överträdelse även om denna omständighet har utelämnats i kommissionens beslut.
(se punkterna 64–67 och 70–71)
3. Inom ramen för riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget skall de procentsatser som avser en ökning eller en minskning på grund av försvårande eller förmildrande omständigheter tillämpas på grundbeloppet, vilket fastställs i förhållande till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.
(se punkt 73)
4. Med hänsyn till de berättigade förväntningar kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden har kunnat ge upphov till hos företag som önskat samarbeta med kommissionen, är kommissionen skyldig att följa meddelandet, då den vid fastställandet av det bötesbelopp som skall åläggas det ifrågavarande företaget bedömer dess samarbete med kommissionen.
(se punkt 89)
5. Ett företag kan bara komma i åtnjutande av en nedsättning av böterna på grund av att det har samarbetat under det administrativa förfarandet när dess beteende underlättar kommissionens uppgift att fastställa och beivra överträdelser av gemenskapens konkurrensregler. Det utgör således inte ett samarbete som omfattas av avsnitt D i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, som bland annat rör överlämnandet av upplysningar, dokument eller annat bevismaterial som bidrar till att fastställa att överträdelsen har begåtts, när ett företag inom ramen för ett kartellärende förser kommissionen med information rörande ett förfarande om överträdelse av konkurrensreglerna som inletts i ett tredjeland utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som varken direkt eller indirekt har använts av kommissionen för att fastställa förekomsten av en överträdelse inom detta område.
Dessutom är en nedsättning på grundval av detta meddelande endast motiverad när de uppgifter som lämnats, och, mer allmänt, det berörda företagets beteende, visar att företaget verkligen samarbetat. Det följer nämligen av själva begreppet samarbete, såsom det framställts i meddelandet, särskilt i inledningen och avsnitt D.1 i detta, att en nedsättning endast kan beviljas på grundval av nämnda meddelande när det berörda företagets beteende visar på sådan samarbetsvilja. Ett företag som besvarat en fråga från kommissionen, trots att det inte var skyldigt att göra det, kan inte anses ha visat på en sådan samarbetsvilja när den besvarar frågan på ett ofullständigt och vilseledande sätt. Inte heller kan ett företag anses ha visat sådan samarbetsvilja när det till kommissionen överlämnar handlingar som svar på en begäran om upplysningar i enlighet med artikel 11 i förordning nr 17, eftersom företaget i det fallet har en rättslig skyldighet att göra det, även om upplysningarna har kunnat tjäna till att fastställa förekomsten av ett konkurrensbegränsande beteende gentemot det företag som överlämnat upplysningarna eller gentemot ett annat företag.
(se punkterna 90–92, 108 och 111)
6. Kommissionen kan inte klandras för att ha åsidosatt principen om god förvaltningssed på grund av att den försummat att upprätta ett protokoll eller göra en ljudupptagning från ett möte som hölls med ett företag inom ramen för ett samarbete som kan beaktas i enlighet med meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden när detta företag faktiskt inte begärt att kommissionen skulle vidta dessa formaliteter.
Vad gäller bedömningen av ett skriftligt intygande från en person som deltog i mötet såsom bevismedel för vad som avhandlades på mötet, utgör förstainstansrättens rättegångsregler inte hinder för parterna att inge sådana intyganden. Det är emellertid förstainstansrätten som skall bedöma deras värde och den kan, om de omständigheter som beskrivs i däri är av väsentlig betydelse för tvistens avgörande, som en åtgärd för bevisupptagning förordna om att upphovsmannen till en sådan handling skall höras.
(se punkterna 96–97)
7. Upphörandet med överträdelser av konkurrensreglerna vid kommissionens första ingripanden såsom föreskrivs i punkt 3 tredje strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, kan logiskt sett endast utgöra en förmildrande omständighet om det finns anledning att anta att de berörda företagen har föranletts att upphöra med sina konkurrensbegränsande beteenden till följd av ingripandet i fråga. Det fall då överträdelsen redan har upphört före kommissionens första ingripande omfattas inte av denna bestämmelse i riktlinjerna. Det sistnämnda fallet har redan i tillräcklig mån beaktats genom beräkningen av den ifrågavarande överträdelseperiodens varaktighet.
Uppsägningen av tjänstemän som spelat en avgörande roll i överträdelsen utgör inte heller en handling som motiverar en nedsättning av de påförda böterna. Det handlar nämligen om en åtgärd som syftar till att säkerställa att företagets anställda följer konkurrensreglerna, vilket under alla omständigheter utgör en skyldighet för företaget och således inte kan anses utgöra en förmildrande omständighet.
(se punkterna 128–129)
8. Bedömningen av huruvida vissa rättsstridiga handlingar utgör en enda överträdelse eller flera överträdelser påverkar i princip den sanktionsåtgärd som skall vidtas, eftersom ett konstaterande att det är fråga om flera överträdelser kan leda till att det påförs flera separata böter, vilka i varje enskilt fall fastställs inom de gränser som anges i artikel 15.2 i förordning nr 17 och i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget. Ett konstaterande att det föreligger flera överträdelser kan vara förmånligt för den som begått dessa när vissa av överträdelserna är preskriberade.
Begreppet en enda överträdelse kan i detta avseende hänföra sig till den rättsliga bedömningen av ett konkurrensbegränsande beteende som består av avtal, samordnade förfaranden och beslut av företagssammanslutningar. Begreppet kan även hänföra sig till den personliga formen av ansvar för överträdelser av konkurrensreglerna. Ett företag som har deltagit i en överträdelse genom egna handlingar som omfattades av begreppen avtal eller samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81.1 EG och som syftade till att bidra till förverkligandet av överträdelsen i sin helhet kan, för hela den tid som företaget deltog i överträdelsen, även vara ansvarigt för handlingar som begåtts av andra företag inom ramen för en och samma överträdelse. Så är nämligen fallet när det konstateras att företaget i fråga kände till övriga deltagares rättsstridiga handlingar eller rimligen kunde förutse dem och företaget var berett att acceptera den risk som det innebar. Denna lösning går tillbaka på en uppfattning som är vida spridd bland medlemsstaternas rättsordningar och som rör fastställande av ansvar vad avser överträdelser begångna av flera medgärningsmän beroende på deras deltagande i överträdelsen som helhet. En sådan slutsats strider inte mot principen om att ansvaret för sådana överträdelser måste vara personligt, leder inte till att man bortser från kravet på att individuellt ta ställning till bevisningen för anklagelsen och åsidosätter inte de berörda företagens rätt till försvar. Ett åsidosättande av artikel 81.1 EG kan således följa av en serie handlingar eller ett fortlöpande beteende som ingår i en ”samlad plan” på grund av deras identiska syfte som snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden. I ett sådant fall får kommissionen tillskriva företag ansvar för dessa handlingar utifrån deltagandet i överträdelsen bedömd i dess helhet, även om det är fastställt att det berörda företaget endast har deltagit direkt i ett eller flera av de moment som tillsammans utgör överträdelsen. Under förutsättning att varje företag bidragit på sitt eget vis till att uppnå ett gemensamt syfte, utesluter den omständigheten att olika företag spelade olika roller när de strävade efter att uppnå det gemensamma syftet inte att det varit fråga om ett konkurrensbegränsande ändamål och därmed om en överträdelse.
Begreppet ett enda syfte kan inte fastställas med en allmän hänvisning till en snedvridning av konkurrensen på den marknad som berörs av överträdelsen, eftersom påverkan av konkurrensen, både där det är syftet eller där den har den verkan, utgör ett agerande av samma slag som alla beteenden som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 81.1 EG. En sådan definition av begreppet ett enda syfte riskerar att frånta begreppet en enda, fortgående överträdelse en del av dess betydelse, eftersom det skulle leda till att flera beteenden som berör en ekonomisk sektor och som är förbjudna enligt artikel 81.1 EG systematiskt skulle kvalificeras som ageranden som tillsammans utgör en enda överträdelse. Vid en bedömning av huruvida olika ageranden utgör en enda fortgående överträdelse, skall det undersökas om det föreligger ett komplementärt samband i den meningen att var och en av åtgärderna syftade till att motverka en eller flera konsekvenser av en normalt fungerande konkurrens, och bidrog, genom ett samspel, till att åstadkomma samtliga de konkurrensbegränsande verkningar som eftersträvades av upphovsmännen inom ramen för en övergripande plan för förverkligandet av ett enda syfte, varvid de olika konkurrensbegränsande agerandena således hade ett ”nära samband”. I detta hänseende skall samtliga omständigheter som kan läggas till grund för eller ifrågasätta detta samband beaktas, såsom den tillämpliga perioden, innehållet (inbegripet de tillämpade metoderna) och, i samband härmed, syftet med de olika agerandena i fråga.
En världsomspännande kartell som rörde uppdelningen av världsmarknaderna genom att de nordamerikanska producenterna skulle dra sig tillbaka från den europeiska marknaden i utbyte mot att de europeiska producenterna drog sig tillbaka från den nordamerikanska marknaden samt en kartell som genomförts av de europeiska producenterna efter det att den världsomspännande kartellen slutgiltigt upphört, och som rörde uppdelning av marknaden och kunder samt prisfastställelse i hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall anses utgöra två olika överträdelser av artikel 81.1 EG. Överträdelserna utgör inte en enda, fortgående överträdelse med hänsyn till att de hade olika syften som genomfördes med olika metoder, samt till att det saknas bevis som styrker de europeiska producenternas avsikt att ansluta sig till de världsomfattande överenskommelserna för att senare genomföra en uppdelning av marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
(se punkterna 157–161, 179–181, 199–201 och 209)
9. När det gäller bestämmandet av de böter som påförts på grund av överträdelse av konkurrensreglerna medför den fulla prövningsrätt som gemenskapsdomstolen tillerkänts enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget inte endast en behörighet att företa en kontroll av sanktionsåtgärdens lagenlighet utan även en behörighet att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Följaktligen kan gemenskapsdomstolarna undanröja, sätta ned eller öka de böter eller viten som påförts när frågan om bötes- eller vitesbeloppet är föremål för prövning. Gemenskapsdomstolen är inte bunden av de riktlinjer som fastställts av kommissionen för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget vid sin bedömning, när den avgör en talan i enlighet med denna behörighet.
(se punkt 213)
10. Principen om förbud mot retroaktiv lagstiftning hindrar inte en tillämpning av riktlinjer som hypotetiskt skulle kunna ha en negativ inverkan på storleken på de böter som påförs ett företag för överträdelser som begåtts före riktlinjernas antagande, under förutsättning att den politik som riktlinjerna avser att genomföra var förutsägbar vid den tidpunkt då de berörda överträdelserna begicks. Den rättighet som kommissionen har, även om den är villkorad, att till nackdel för de berörda retroaktivt tillämpa uppföranderegler som syftar till att ha verkan gentemot tredje man, såsom riktlinjerna, utesluter följaktligen varje skyldighet för denna institution att tillämpa ”lex mitior”.
(se punkterna 233–234)