Language of document : ECLI:EU:T:2016:281

Mål T‑47/15

Förbundsrepubliken Tyskland

mot

Europeiska kommissionen

”Statligt stöd – Förnybar energi – Stöd som beviljats enligt vissa bestämmelser i den ändrade tyska lagen om förnybara energikällor (2012 års EEG‑lag) – Stöd till elektricitet från förnybara energikällor och nedsatt EEG‑tilläggsavgift för energiintensiva användare – Beslut att stöd är delvis oförenligt med den inre marknaden – Begreppet statligt stöd – Förmån – Statliga medel”

Sammanfattning – Tribunalens dom (tredje avdelningen) av den 10 maj 2016

1.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan

(Domstolens stadga, artikel 21 första stycket och artikel 53 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 76 d)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Staten hålls ansvarig för beviljandet av förmåner – Mekanism föreskriven i lag som kompenserar vissa nätföretag för elmängder som överstiger de elmängder som leverantörerna levererat till slutkonsumenterna – Omfattas

(Artikel 107.1 FEUF)

3.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Mottagarna beviljas en förmån – Statlig åtgärd som minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget – Omfattas

(Artikel 107.1 FEUF)

4.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Mottagarna beviljas en förmån – Nedsättning av en avgift som tas ut för att finansiera stöd till elektricitet som produceras från förnybara energikällor – Omfattas

(Artikel 107.1 FEUF)

5.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Statliga åtgärder som vidtas för att närma konkurrensvillkoren till de konkurrensvillkor som råder i andra medlemsstater – Avsaknad av betydelse på kvalificeringen av stöd

(Artikel 107.1 FEUF)

6.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Mottagarna beviljas en förmån – Åtgärd som vidtas för att kompensera en strukturell nackdel – Avsaknad av betydelse av kvalificeringen av stöd

(Artikel 107.1 FEUF)

7.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som härrör från statliga medel – Offentlig politik som stödjer producenter av elektricitet som produceras från förnybara energikällor – Medel som är att jämställa med en skatt och som uppkommer genom att en avgift tas ut från leverantörer av denna typ av energi och som förvaltas gemensamt av nätföretag under statens dominerande inflytande vilka likställs med en enhet som innehar en statlig koncession – Omfattas

(Artikel 107.1 FEUF)

1.      Se domen.

(se punkterna 25 och 26)

2.      Se domen.

(se punkterna 36, 37 och 40)

3.      Se domen.

(se punkt 49)

4.      En nationell lagstiftning som beviljar ett tak för den avgift som används för att finansiera stöd till elektricitet från förnybara energikällor till stöd för tillverkningssektorns elintensiva företag, och som därmed hindrar dem som driver nätverk och elleverantörerna att få tillbaka en del av sina tilläggskostnader för el som producerats från förnybara energikällor från dessa företag, innebär att dessa företag befrias från en omkostnad som de normalt skulle ha och att företagen därmed erhåller en förmån.

(se punkterna 52 och 55)

5.      Se domen.

(se punkt 56)

6.      En åtgärd kan inte anses inte utgöra statligt stöd endast av den anledningen att den innebär att de mottagande företagen undantas från en strukturell nackdel.

(se punkt 61)

7.      Enbart förmåner som ges direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel ska anses som stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. En nationell lag om bestämmelser om den rättsliga ramen till stöd för produktion av el från förnybara energikällor (EEG‑el) som föreskriver dels en ordning för stöd till EEG‑elproducenter genom inmatningspriser och marknadspremier, vilken finansieras genom att EEG‑avgifter tas ut från elproducenter vilka kan övervältras på slutkonsumenterna och tas ut och förvaltas av dem som driver överföringsnät (systemansvariga), dels en särskild kompensationsordning med ett tak på EEG‑avgiften som elleverantörerna kan övervältra på energiintensiva användare, innebär att statliga medel tas i anspråk i den mening som avses i denna bestämmelse.

Denna avgift, som består i skillnaden, i förhållande till såld mängd, mellan det pris som erhålls vid elförsäljningen och de kostnader som följer av den lagstadgade skyldigheten att ersätta EEG‑elen enligt den taxa som fastställs i lag och som elleverantörerna får kräva från slutkonsumenterna, tas upp och förvaltas, för det första, av de systemansvariga och syftar slutligen till att täcka de kostnader som uppkommer på grund av inmatningspriserna och den marknadspremie som föreskrivs i den aktuella nationella lagen och som säkerställer att EEG‑elproducenterna får ett högre pris än marknadspriset för den el som de producerar. EEG‑tilläggsavgiften är därför först och främst en följd av att en offentlig politik genomförts till stöd för producenter av el från förnybara energikällor, vars politik fastställs av staten genom lag.

De systemansvariga har för det andra enligt den aktuella nationella lagen ansvar för att förvalta systemet för stöd till produktion av el från förnybara energikällor. De systemansvariga har i detta avseende ett antal skyldigheter och privilegier och har i uppdrag att driva och förvalta det systemet, vilket i fråga om verkan är att jämföra med en statlig koncession. De medel som är i fråga i samband med denna lag förvaltas uteslutande med hänsyn till allmänintresset och på det sätt som den nationella lagstiftaren har fastställt. Dessa medel, som utgörs av merkostnaderna som förs över till slutkonsumenterna och betalas av dem som levererar el till de systemansvariga för den EEG‑el för vilken priset överstiger priset på den el som köps på marknaden, överförs inte direkt från slutkonsumenterna till EEG‑elproducenterna, det vill säga till andra självständiga marknadsaktörer, utan de kräver en mellanhand med uppdrag att uppbära och förvalta dem. Dessa medel som uppkommer genom EEG‑tilläggsavgiften och som förvaltas gemensamt av de systemansvariga kvarstår därför under myndigheternas dominerande inflytande.

För det tredje har de medel som uppkommit genom EEG‑tilläggsavgiften och som är avsedda för att finansiera ordningen för stöd till EEG‑el och kompensationsordningen, tillkommit genom avgifter som till syvende och sist betalats genom de avgifter som privata rättssubjekt erlägger enligt den aktuella nationella lagstiftningen. Däri föreskrivs nämligen att de systemansvariga har möjlighet att ålägga leverantörerna ett pristillägg, vilka därefter kan övervältra detta på slutkonsumenterna på det sätt – bland annat i fråga om öppenhet med avseende på fakturorna – som lagstiftaren har fastställt. Det är ostridigt att elleverantörerna i praktiken övervältrar de kostnader som följer av EEG‑tilläggsavgiften på slutkonsumenterna, för att gottgöras för kostnaderna i samband med den skyldigheten. De kostnaderna utgör mellan 20 och 25 procent av totalbeloppet för en faktura till en genomsnittlig slutkonsument. Med hänsyn till kostnadernas storlek, ska den omständigheten att de övervältras på slutkonsumenterna anses utgöra en följd som den nationella lagstiftaren förutsett och anordnat.

Att slutkonsumenterna de facto är skyldiga att erlägga det pristillägget eller merkostnaden sker således på grund av den aktuella lagen. Det är således fråga om en kostnad som staten ålägger ensidigt i samband med sin politik för stöd till EEG‑elproducenterna. Den kan således till sin verkan likställas med en avgift på elkonsumtionen i den aktuella medlemsstaten. Avgiften åläggs nämligen av en myndighet och den har ett allmänintresse, det vill säga klimat- och miljöskydd, genom att den säkerställer en hållbar utveckling av energiförsörjningen och utvecklar tekniken för produktion av EEG‑el i enlighet med objektiva kriterier i förhållande till den mängd el som leverantörerna levererar till slutkonsumenterna. De aktuella beloppen ska således kvalificeras som medel som innebär att statliga medel som kan likställas med en avgift tas i anspråk.

Den slutsatsen gäller även förmånen för energiintensiva användare, genom att den kompensationsmekanism som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen utgör en ytterligare omkostnad för de systemansvariga. Samtliga nedsättningar av EEG‑tilläggsavgiften innebär nämligen en minskning av de belopp som elleverantörerna hämtar från tillverkningssektorns elintensiva företag och kan anses leda till inkomstförluster för de systemansvariga. De förlusterna återfås emellertid senare från andra leverantörer och i realiteten från andra slutkonsumenter för att kompensera de förluster som uppkommit på det sättet. Den genomsnittlige slutkonsumenten i den aktuella medlemsstaten deltar därför på ett visst sätt i subventionerna till tillverkningssektorns elintensiva företag som har förmånen av ett tak för EEG‑tilläggsavgiften.

Det förhållandet att staten inte har någon verklig tillgång till de medel som uppkommer genom EEG‑tilläggsavgiften i den mening att dessa inte passerar genom statens budget, har inte någon inverkan på statens dominerande inflytande över användningen av dessa medel eller på statens möjligheter att i föregående distributionsled, med anledning av att den aktuella lagstiftningen antagits, besluta om vilka ändamål som ska eftersträvas och om hur medlen i deras helhet ska användas.

(se punkterna 81, 92–96, 106, 108, 110–112, 118, 127 och 128)