Mål T‑317/12
Holcim (Romania) SA
mot
Europeiska kommissionen
”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser – Culpaansvar – Kommissionens beslut att inte lämna ut information och förbjuda alla transaktioner avseende utsläppsrätter som påstås ha stulits – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter – Strikt ansvar”
Sammanfattning – Tribunalens dom (åttonde avdelningen) av den 18 september 2014
1. Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Fastställelse av föremålet för tvisten – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Ansökan om ersättning för skada som påstås ha orsakats av en unionsinstitution – Omständigheter som gör det möjligt att identifiera det handlande som läggs institutionen till last, orsakssambandet och arten och omfattningen av skadan
(Domstolens stadga, artiklarna 21 första stycket och 53 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)
2. Skadeståndstalan – Självständig karaktär – De nationella rättsmedlen uttömda – Undantag – Omöjlighet att utverka skadestånd vid nationell domstol – Nationella rättsmedel har ej uttömts vilket utgör hinder för unionsdomstolen att pröva förekomsten och omfattningen av påstådd skada – Avvisning
(Artiklarna 268 FEUF och 340 andra stycket FEUF; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)
3. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten – Institutionens utrymme för skönsmässig bedömning då den antar rättsakten
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
4. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser – Integrerat registersystem för unionen och medlemsstaterna – Uppgifter om transaktioner med utsläppsrätter – Utlämnande och sekretess – Tillämpliga bestämmelser – Undantag – Åberopande av ett privat bolag som påstår sig ha blivit bestulet på utsläppsrätter – Omfattas inte
(Kommissionens förordning nr 2216/2004, artikel 10; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artikel 20)
5. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser – Integrerat registersystem för unionen och medlemsstaterna – Uppgifter om transaktioner med utsläppsrätter – Utlämnande och sekretess – Tillämpliga bestämmelser – Begränsning av rätten till egendom – Föreligger inte
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 17.1 och 52.1; kommissionens förordning nr 2216/2004, artikel 10; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artikel 19.3)
6. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser – Integrerat registersystem för unionen och medlemsstaterna – Möjlighet för kommissionen att blockera vissa utsläppsrätter inom ett register – Gränser
(Kommissionens förordning nr 2216/2004, artiklarna 27 och 69; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artikel 20)
7. Domstolsförfarande – Åberopande av nya grunder under rättegången – Villkor – Utvidgning av en redan åberopad grund – Tillåtet
(Tribunalens rättegångsregler, artiklarna 44.1 c och 48.2 första stycket)
8. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Lagenlig rättsakt – Skada som orsakats av att kommissionen inte röjt sekretessbelagda uppgifter angående utsläppsrätter för växthusgaser samt av att utsläppsrätterna utan medgivande överförts från bolagets konto – Avsaknad av skada som är ovanlig och av särskild beskaffenhet – Unionens skadeståndsansvar – Omfattas inte
Artikel 340 andra stycket FEUF; kommissionens förordning nr 2216/2004, artikel 10)
1. Se domen.
(se punkterna 55, 56 och 181)
2. Upptagandet till sakprövning av en sådan skadeståndstalan som föreskrivs i artiklarna 268 FEUF och 340 andra stycket FEUF kan i vissa fall vara villkorat av att de nationella rättsmedlen för att få sina krav tillgodosedda av de nationella myndigheterna har uttömts, förutsatt att de nationella rättsmedlen på ett effektivt sätt säkerställer skyddet för enskilda som berörs, genom att de kan leda till ersättning för den skada som görs gällande.
Visserligen är det så att den omständigheten att de nationella rättsmedlen inte har uttömts inte systematiskt ska leda till att unionsdomstolen avvisar talan. Det finns en situation då den omständigheten att det inte har fattats något slutligt avgörande avseende den skadeståndstalan som väckts vid den nationella domstolen med nödvändighet medför att den skadeståndstalan som har väckts vid unionsdomstolen ska avvisas. Det är när denna omständighet hindrar unionsdomstolen från att fastställa arten och omfattningen av den skada som gjorts gällande vid den, med följden att kraven i artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler inte har iakttagits.
När en person har väckt talan om ersättning för en och samma skada i två parallella mål, och talan i det ena målet riktar sig mot en nationell myndighet och förs vid nationell domstol, och talan i det andra målet riktar sig mot en unionsinstitution eller ett unionsorgan och förs vid unionsdomstolen, och det finns en risk för att personen, på grund av de olika bedömningar av skadan som de två domstolarna gör, får otillräcklig ersättning eller överkompenseras, är unionsdomstolen skyldig att avvakta den nationella domstolens avgörande innan den tar ställning till förekomsten och omfattningen av skadan. I avvaktan på detta får därför unionsdomstolen inte heller ta ställning till orsakssambandet mellan det handlande som läggs unionen till last och den åberopade skadan. Däremot får unionsdomstolen, även innan den nationella domstolen har fattat ett avgörande, avgöra huruvida det kritiserade handlandet är sådant att det kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen.
(se punkterna 73–75, 79 och 80)
3. Se domen.
(se punkt 87)
4. Ett bolag som påstår sig ha blivit bestulet på utsläppsrätter för växthusgaser kan inte med framgång åberopa de undantag från sekretessregler angående information rörande dessa utsläppsrätter som föreskrivs i artikel 10 i förordning nr 2216/2004 om ett standardiserat och skyddat registersystem i enlighet med direktiv 2003/87 och beslut 280/2004, för att begära att kommissionen lämnar ut information om de aktuella utsläppsrätterna.
I artikel 20 i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av direktiv 96/61 föreskrivs att den centrala förvaltare som utses av kommissionen ska genomföra automatiska kontroller av varje transaktion i registren, för att se till att inga oegentligheter uppkommer vid transaktionerna avseende utsläppsrätterna, och att när en oegentlighet upptäcks, ska denna myndighet underrätta den eller de berörda medlemsstaterna. Det föreskrivs inte uttryckligen vare sig i denna artikel eller för övrigt i någon annan bestämmelse i direktiv 2003/87 eller i förordning nr 2216/2004 att kommissionen kan lämna ut information avseende påstått stulna utsläppsrätter till den som antas ha utsatts för stölden. I artikel 20 föreskrivs inte att information ska lämnas ut angående en transaktion som är att anse som en oegentlighet. Därför är kommissionen i än mindre grad skyldig att lämna ut information om kvoter som avses med en sådan transaktion.
Eftersom det inte är nödvändigt att häva sekretessen för att en bestämmelse i direktiv 2003/87 eller i förordning nr 2216/2004 eller en lagbestämmelse som är tillämplig i en medlemsstat ska tillämpas på ett korrekt sätt, kan bolaget inte åberopa undantaget från det materiella tillämpningsområdet för den i artikel 10.1 i förordning nr 2216/2004 föreskrivna sekretessregeln.
Det föreskrivs uttryckligen i artikel 10.2 i förordning nr 2216/2004 att det däri föreskrivna undantaget endast gäller en medlemsstats rättsvårdande myndigheter, en medlemsstats skattemyndigheter, Olaf, Europol och medlemsstaternas registeradministratörer. Därför kan inte ett nationellt aktiebolag med framgång åberopa undantaget från det materiella tillämpningsområdet (ratione materiae) för sekretessregeln. Vidare gav inte undantaget kommissionen tillstånd att lämna ut sekretessbelagda uppgifter som fanns i registren till en domare med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder. Nämnda domare har nämligen inte ställning som ”rättsvårdande myndighet” i den mening som avses i artikel 10.2 led a.
(se punkterna 109, 116–119, 122 och 158)
5. Även om det antas att de i artikel 10 i förordning nr 2216/2004 om ett standardiserat och skyddat registersystem i enlighet med direktiv 2003/87 och beslut 280/2004 föreskrivna sekretessreglerna för utsläppsrätter för växthusgaser kan anses begränsa den i artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanterade rätten till egendom, så ska denna begränsning anses stå i överensstämmelse med de krav som uppställs i artikel 52.1 i stadgan.
För det första föreskrivs nämligen dessa sekretessregler i artikel 10 i förordning nr 2216/2004, vilken är förenlig med bestämmelserna om bemyndigande i artikel 19.3 i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av direktiv 96/61. Följaktligen ska de anses vara föreskrivna i lag, i den mening som avses i artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. För det andra tillgodoser dessa regler behovet av att bevara affärshemligheter, det vill säga ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen. För det tredje uppställer dessa regler inte några krav som är oproportionerliga i förhållande till det mål som eftersträvas. De undergräver inte det väsentliga innehållet i rätten till egendom. Reglerna i sig kränker nämligen inte direkt denna rätt. Vidare överskrider de inte gränserna för vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppnå det mål som nämnts i föregående punkt. När en brottsbekämpande myndighet, i fråga om stöld av utsläppsrätter för växthusgaser, har tagit del av sekretessbelagd information i register och i gemenskapens oberoende transaktionsförteckning som enligt myndighetens mening krävdes för att identifiera gärningsmännen, utgör artikel 10 i förordning nr 2216/2004 inte något hinder mot att myndigheten lämnar ut denna information till en fysisk eller juridisk person som är den som har utsatts för det påstådda brottet. Enligt artikel 10.2 b kan en sådan person endast anses vara berörd av det som åberopats för att få sekretessen hävd. Denna artikel utgör inte heller hinder mot att en sådan person vidtar åtgärder, på grundval av den information som lämnats ut, för att återfå sina utsläppsrätter, och den gör inte heller denna uppgift orimligt komplicerad.
(se punkterna 113, 154, 165–169 och 224)
6. Artikel 69 i förordning nr 2216/2004 om ett standardiserat och skyddat registersystem i enlighet med direktiv 2003/87 och beslut nr 280/2004 tillåter inte att tillträdet till vissa depåkonton inom ett register för utsläppsrätter för växthusgaser spärras. Den tillåter endast, vid systemrisker, att allt tillträde till ett register i sin helhet eller till gemenskapens oberoende transaktionsförteckning i sin helhet avbryts. Förordning nr 2216/2004 föreskriver emellertid att vissa utsläppsrätter inom ett register ska spärras endast i ett fall, vilket avses i artikel 27 i förordningen. Det rör sig om fallet då en verksamhetsutövare, i fråga om en av sina anläggningar, inte inom den föreskrivna fristen har uppfyllt de tekniska reglerna avseende rapporten om mängden växthusgasutsläpp från denna anläggning, som godkänts av den behöriga myndigheten.
Artikel 20 i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av direktiv 96/61 ålägger inte och tillåter inte ens, varken uttryckligen eller underförstått, att kommissionen själv spärrar de utsläppsrätter som de transaktioner som drabbats av oegentligheter enligt artikel 20 avsåg. Artikel 20 i direktiv 2003/87 ålägger nämligen först kommissionen, i dess egenskap av central förvaltare, att underrätta de berörda medlemsstaterna när transaktioner påverkas av oegentligheter, och ålägger därefter dessa medlemsstater att inte registrera dessa transaktioner.
(se punkterna 201, 205 och 215)
7. Se domen.
(se punkt 218)
8. När unionsdomstolen har att pröva en talan om unionens ansvar för skada som orsakats genom en lagenlig rättsakt, gör unionsdomstolen inte sig skyldig till felaktig rättstillämpning om den inte avgör frågan huruvida det finns ett strikt ansvar i unionsrätten och under alla omständigheter underkänner det argument som anförts vid den, då det inte hade visats att den åberopade skadan var av ovanlig och särskild beskaffenhet. En skada ska därvid anses vara ovanlig om den överskrider gränserna för de ekonomiska risker som hänger samman med verksamheten i den berörda sektorn, och särskild om den påverkar en särskild kategori näringsidkare på ett oproportionerligt sätt jämfört med andra näringsidkare.
Den omständigheten att kommissionen tillämpat sådana sekretessregler avseende utsläppsrätter för växthusgaser som fastslagits i artikel 10 i förordning nr 2216/2004 om ett standardiserat och skyddat registersystem i enlighet med direktiv 2003/87 och beslut 280/2004 på ett bolag som innehar sådana utsläppsrätter, utgör inte en ovanlig skada. Den omständigheten att sekretessregler har fastslagits i artikel 10 i förordning nr 2216/2004 och sedan tillämpats på bolaget utgör inte en ovanlig risk i sektorn, det vill säga sektorn för ekonomiska agenter som omfattas av gemenskapssystemet för handel med utsläppsrätter – om sådana regler inte fanns, skulle affärshemligheter inte kunna skyddas, vilket skulle äventyra själva förekomsten av en marknad för utsläppsrätter.
Det är allmänt känt att ett öppet datasystem på internet genom vilket handeln med utsläppsrätter sker medför tekniska risker, som ibland är betydande. Den skada motsvarande värdet på de utsläppsrätter som på elektronisk väg har överlåtits utan bolagets tillstånd till andra konton än bolagets egna kan således under alla omständigheter inte anses överstiga de ekonomiska eller tekniska risker som hänger samman med verksamheten i den berörda sektorn.
(se punkterna 235–238)