TRIBUNALENS BESLUT (åttonde avdelningen)
den 21 mars 2012 (*)
”Talan om ogiltigförklaring – Statligt stöd – Stödordningar vilka tillåter avskrivning av skatt på finansiellt mervärde vid förvärv av aktieinnehav i utländska företag – Beslut i vilket stödordningarna förklaras vara oförenliga med den gemensamma marknaden men enligt vilket stödet inte ska återbetalas – Villkoret personligen berörd ej uppfyllt – Avvisning”
I mål T‑174/11,
Modelo Continente Hipermercados, SA, sucursal en España, Madrid (Spanien), företrätt av J. Buendía Sierra, E. Abad Valdenebro, M. Muñoz de Juan och R. Calvo Salinero, avocats,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av R. Lyal och C. Urraca Caviedes, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av artikel 1.1 i kommissionens beslut 2011/5/EG av den 28 oktober 2009 om avskrivning av skatt på finansiellt mervärde vid förvärv av betydande aktieinnehav i utländska företag C 45/07 (f.d. NN 51/07, f.d. CP 9/07) som Spanien har genomfört (EUT L 7, 2011, s. 48),
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av ordföranden L. Truchot (referent) samt domarna M. E. Martins Ribeiro och A. Popescu,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
1 Ledamöterna i Europaparlamentet ställde år 2005 och 2006 flera skriftliga frågor (E-4431/05, E-4772/05, E-5800/06 och P-5509/06) till Europeiska gemenskapernas kommission avseende kvalificeringen av det statliga stöd som föreskrivs i artikel 12.5 i den spanska lagen om företagsskatt, vilken infördes genom lag 24/2001 av den 27 december 2001 om skatte-, förvaltnings- och sociala åtgärder (Ley 24/2001, de Medidas Fiscales, Administrativas y del Orden Social) (BOE nr 313 av den 31 december 2001, s. 50493), och återgavs i kungligt lagstiftningsdekret 4/2004 av den 5 mars 2004 om konsolidering av den omarbetade lydelsen av lagen om företagsskatt (Real Decreto Legislativo 4/2004, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Impuesto sobre Sociedades) (BOE nr 61 av den 11 mars 2004, s. 10951) (nedan kallad den omtvistade stödordningen). Kommissionen svarade i huvudsak att den omtvistade stödordningen enligt de uppgifter den förfogade över inte verkade omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna om statligt stöd.
2 Kommissionen anmodade genom skrivelser av den 15 januari och den 26 mars 2007 spanska myndigheter att tillhandahålla relevanta uppgifter för att kommissionen skulle kunna utvärdera omfattningen och följderna av den omtvistade stödordningen. Genom skrivelser av den 16 februari och den 4 juni 2007 försåg Konungariket Spanien kommissionen med de efterfrågade uppgifterna.
3 Kommissionen mottog genom fax den 28 augusti 2007 ett klagomål från en privat aktör som hävdade att den omtvistade stödordningen utgjorde statligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden.
4 Genom beslut av den 10 oktober 2007 (sammanfattning i EUT C 311, s. 21) inledde kommissionen ett formellt granskningsförfarande avseende den omtvistade stödordningen.
5 Kommissionen mottog genom skrivelse av den 5 december 2007 Konungariket Spaniens yttrande avseende inledandet av det formella förfarandet. Mellan den 18 januari och den 16 juni 2008, mottog kommissionen även yttranden från 32 berörda parter. Konungariket Spanien bemötte genom skrivelser av den 30 juni 2008 och den 22 april 2009 de yttranden som berörda tredje parter avgett.
6 Den 18 februari 2008, den 12 maj och den 8 juni 2009 anordnades tekniska möten med spanska myndigheter. Andra tekniska möten anordnades även med de 32 berörda parterna.
7 Genom skrivelse av den 14 juli 2008 och e-post av den 16 juni 2009 försåg Konungariket Spanien kommissionen med kompletterande uppgifter.
8 Kommissionen avslutade förfarandet vad avsåg förvärv av aktieinnehav som genomförts inom Europeiska unionen genom beslut 2011/5/EG av den 28 oktober 2009 om avskrivning av skatt på finansiellt mervärde vid förvärv av betydande aktieinnehav i utländska företag C 45/07 (f.d. NN 51/07, f.d. CP 9/07) som Spanien har genomfört (EUT L 7, 2011, s. 48) (nedan kallat det angripna beslutet).
9 Genom det angripna beslutet förklarades den omtvistade stödordningen, som bestod av en skatteförmån enligt vilken spanska företag tilläts avskriva mervärdet vid förvärv av aktieinnehav i utländska företag, vara oförenlig med den gemensamma marknaden när denna ordning tillämpas på förvärv av aktieinnehav från företag med säte inom unionen.
10 Enligt artikel 1.2 och 1.3 i det angripna beslutet får den omtvistade stödordningen med hänsyn till principen om berättigade förväntningar emellertid fortsätta att tillämpas på förvärv av aktieinnehav vilka genomförts innan beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 21 december 2007, samt på förvärv av aktieinnehav vilkas genomförande skulle godkännas av en tillsynsmyndighet till vilken transaktionen anmälts före denna tidpunkt och som oåterkalleligen inletts före den 21 december 2007.
Förfarandet och parternas yrkanden
11 Sökandebolaget Modelo Continente Hipermercados, SA, sucursal en España väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 18 mars 2011.
12 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 26 maj 2011 framförde kommissionen en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler.
13 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 8 juli 2011 yttrade sig sökandebolaget över kommissionens invändning om rättegångshinder.
14 Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska
– förklara att talan kan upptas till sakprövning samt besluta att förfarandet ska fortgå,
– ogiltigförklara artikel 1.1 i det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
15 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan, och
– förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
16 I enlighet med artikel 114.1 i rättegångsreglerna kan tribunalen meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan om en part begär det. I enlighet med punkt 3 i samma artikel ska återstoden av förfarandet avseende begäran vara muntligt om inte tribunalen bestämmer annat. I förevarande fall anser tribunalen att handlingarna innehåller tillräckliga upplysningar och har beslutat att inte inleda det muntliga förfarandet.
17 Kommissionen har gjort gällande att förevarande talan inte kan tas upp till sakprövning med anledning av att sökandebolaget varken har visat att det hade ett berättigat intresse av att få saken prövad eller att det var personligen berört av det angripna beslutet.
18 Det andra rättegångshindret som kommissionen har åberopat ska först prövas.
19 Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får ”[a]lla fysiska eller juridiska personer ... på de villkor som anges i första och andra styckena väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder”.
20 Eftersom det angripna beslutet antogs i samband med att det formella granskningsförfarandet avslutades och inte riktades till sökandebolaget ska frågan huruvida detta är personligen berört bedömas enligt de kriterier som framkom i domstolens dom av den 15 juli 1963, Plaumann mot kommissionen (25/62, REG 1963, s. 197, 223; svensk specialutgåva, s. 181). Det ankommer således på sökandebolaget att visa att det angripna beslutet påverkar det på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för det eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer det från alla andra rättssubjekt och beslutet därigenom medför att det individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C‑298/00 P, Italien mot kommissionen, REG 2004, s. I‑4087, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
21 Sökandebolaget har åberopat den omständigheten att det är mottagare av det omtvistade stödet, för att visa att det berörs personligen av det angripna beslutet i vilket stödordningen förklaras vara rättsstridig och oförenlig med den gemensamma marknaden, när denna ordning tillämpas på förvärv av aktieinnehav inom unionen.
22 Enligt fast rättspraxis kan ett företag i princip inte väcka talan om ogiltigförklaring av ett beslut av kommissionen att förbjuda en stödordning till förmån för en viss sektor om det enbart berörs av detta beslut på grund av att det är verksamt inom sektorn i fråga och eventuellt kan erhålla stöd enligt nämnda stödordning. Med avseende på företaget framstår nämligen ett sådant beslut som en åtgärd med allmän giltighet som är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 37 samt där angiven rättspraxis, och förstainstansrättens dom av den 11 juni 2009 i mål T‑309/02, Acegas mot kommissionen, REG 2009, s. II‑1809, punkt 47 samt där angiven rättspraxis).
23 När sökandebolaget inte enbart berörs av det ifrågavarande beslutet i egenskap av företag inom den berörda sektorn som eventuellt kan komma i fråga för stödordningen, utan även i egenskap av förmånstagare som verkligen, i enlighet med denna stödordning, har beviljats ett individuellt stöd, vilket kommissionen har beslutat ska återbetalas, ska bolaget emellertid anses personligen berört av beslutet, och dess talan mot detsamma kan därmed tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 19 oktober 2000 i de förenade målen C‑15/98 och C‑105/99, Italien och Sardegna Lines mot kommissionen, REG 2000, s. I‑8855, punkterna 34 och 35, samt förstainstansrättens dom av den 10 september 2009 i mål T‑75/03, Banco Comercial dos Açores mot kommissionen, ej publicerad i rättfallssamlingen, punkt 44).
24 Det ska följaktligen prövas huruvida sökandebolaget är en stödmottagare som verkligen har beviljats ett individuellt stöd i enlighet med den stödordning som det angripna beslutet avser, vilket kommissionen har beslutat ska återbetalas (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 9 juni 2011 i de förenade målen C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, Comitato ”Venezia vuole vivere” m.fl. mot kommissionen, REU 2011, s. I‑4727, punkt 53 samt där angiven rättspraxis, och tribunalens dom av den 8 mars 2012 i mål T‑221/10, REU 2012, ej offentliggjort i rättsfallssamlingen, punkt 27).
25 Sökandebolaget har gjort gällande att det är personligen berört av det angripna beslutet på grund av ett förvärv av aktieinnehav i ett bolag med säte i Portugal. Sökandebolaget har uppgett att dess i Portugal hemmahörande moderbolag ingick ett köpeavtal med ett nederländskt bolag den 26 juli 2007. Avtalet innehöll ett villkor om tillstånd från den portugisiska konkurrensmyndigheten. Denna myndighet godkände den 27 december 2007 den aktuella transaktionen, efter att ha informerats om att moderbolagets ”ställning enligt avtalet” hade överlåtits till sökandebolaget enligt köpekontraktet. Transaktionen genomfördes slutligen den 31 december 2007, och sökandebolaget har i bilagan till ansökan redovisat flera handlingar som intygar att sökandebolaget tillämpade den omtvistade stödordningen på nämnda transaktion. Sökandebolaget har således styrkt sin ställning som förmånstagare som verkligen har beviljats stöd i enlighet med den omtvistade stödordningen. Sökandebolaget har dock angett att det inte är skyldigt att betala tillbaka stödet.
26 Sökandebolaget har, med hänvisning till rättspraxis, anfört att erkännandet av att en part är personligen berörd såsom mottagare av ett stöd som beviljats i enlighet med en stödordning som förklarats vara rättsstridig och oförenlig med den gemensamma marknaden, inte kan begränsas till sådana fall då parten är återbetalningsskyldig. Enligt sökandebolaget undersöks nämligen återbetalningsskyldigheten endast för fullständighetens skull i rättspraxis.
27 Detta argument måste avfärdas. Av domarna i de mål som nämns ovan i punkt 23 samt av de beslut som sökandebolaget har nämnt framgår, genom identiska lydelser, att för att en sökande ska anses vara personligen berörd av ett beslut, i vilket en stödordning förklaras vara oförenlig med den gemensamma marknaden, måste sökanden kunna styrka att den är en förmånstagare som verkligen, i enlighet med denna stödordning, har beviljats ett individuellt stöd, vilket kommissionen har beslutat ska återbetalas (förstainstansrättens dom av den 20 september 2007 i mål T‑136/05, Salvat père & fils m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑4063, punkt 70, samt domarna av den 11 juni 2009 i mål T‑292/02, Confservizi mot kommissionen, REG 2009, s. II‑1659, punkt 44, och i mål T‑301/02, AEM mot kommissionen, REG 2009, s. II‑1757, punkt 45). Denna formulering, enligt vilken återbetalningsskyldigheten jämställs med omständigheten att sökanden är en förmånstagare som verkligen har beviljats stöd, kan inte tolkas som att kravet på en sådan skyldighet är av underordnad betydelse eller överflödigt.
28 Det kan för övrigt påpekas att förstainstansrättens dom av den 28 november 2008 i de förenade målen T‑254/00, T‑270/00 och T‑277/00, Hôtel Cipriani m.fl. mot kommissionen (REG 2008, s. II‑3269, punkt 84), vilken sökandebolaget även har hänvisat till, enbart innehåller en återupprepning av de två ovannämnda villkoren. I detta mål fäste förstainstansrätten till och med särskild vikt vid återbetalningskravet, genom att konstatera att särskiljandet i det förevarande målet följde av den särskilda inverkan som kravet på återbetalning hade för medlemmar i denna slutna krets som mycket väl kunde identifieras. Efter överklagande av domen fann domstolen att förstainstansrätten med rätta hade funnit att klagandeföretagen hade talerätt i egenskap av personligen berörda av det omtvistade beslutet på grund av den särskilda inverkan som beslutet att återkräva det berörda stödet hade på deras rättsställning (domen i det ovannämnda målet Comitato ”Venezia vuole vivere” m.fl. mot kommissionen, punkt 51).
29 I motsats till vad sökandebolaget har hävdat går det inte att av punkt 56 i domen i det ovannämnda målet Comitato ”Venezia vuole vivere” m.fl. mot kommissionen dra slutsatsen att domstolen otvivelaktigt fastställde att återkravet av stödet inte är ett nödvändigt villkor för att en sökande ska kunna anses vara personligen berörd. I detta avseende bekräftade domstolen dels att förordnandet om återkrav redan personligen avsåg samtliga stödmottagare under den berörda ordningen, eftersom de redan från det ögonblick när det omtvistade beslutet antogs utsattes för risken att de förmåner de mottagit skulle komma att återkrävas, dels att deras rättsställning påverkades, utan att det var nödvändigt att pröva de ytterligare villkor som avser situationer i vilka kommissionens beslut inte innehåller ett förordnande om återkrav. Domstolen fann även, i samma punkt, att möjligheten att de förmåner som förklarats rättsstridiga senare inte skulle återkrävas från mottagarna inte hindrade att dessa ansågs vara personligen berörda. Domstolen nöjde sig således med att konstatera att återbetalningskravet i det angripna beslutet räckte för att särskilja de berörda stödmottagarna, utan att det var nödvändigt att pröva huruvida detta krav hade fått några följder på det nationella planet.
30 Därav följer att när en angripen rättsakt innehåller återkrav av stöd som beviljats enligt en stödordning så är det enbart de som omfattas av återbetalningskravet som är personligen berörda av denna rättsakt.
31 Eftersom sökandebolaget inte omfattas av återbetalningskravet kan det följaktligen inte heller anses vara personligen berört av det angripna beslutet.
32 Sökandebolaget har, inom ramen för sin argumentation avseende sitt berättigade intresse av att få saken prövad, hävdat att det skulle berövas rätten till effektivt domstolsskydd om förevarande talan avvisades. Även om detta argument även ska tolkas såsom åberopat till stöd för att sökandebolaget ska anses vara personligen berört, ska det erinras om att unionen är en rättslig union vars institutioner är underkastade kontroll av om deras rättsakter står i överensstämmelse med fördraget och de allmänna rättsprinciperna, till vilka även de grundläggande rättigheterna hör. Enskilda ska således ha tillgång till ett effektivt domstolsskydd för sina på unionsrätten grundade rättigheter. I förevarande fall har sökandebolaget emellertid på intet sätt nekats alla former av effektivt domstolsskydd. Även om förevarande talan avvisas föreligger nämligen inget hinder för att sökandebolaget föreslår att en nationell domstol – inom ramen för mål som enligt sökandebolaget anhängiggjorts vid en sådan domstol, där den omständigheten att sökandebolaget inte är återbetalningsskyldigt enligt det angripna beslutet ifrågasätts – hänskjuter en begäran om förhandsavgörande enligt 267 FEUF avseende giltigheten av det angripna beslutet, för såvitt det innebär att den omtvistade stödordningen förklaras vara oförenlig med den gemensamma marknaden (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 24 mars 2011 i de förenade målen T‑443/08 och T‑455/08, Freistaat Sachsen m.fl. mot kommissionen, REU 2011, s. II‑1311, punkt 55 samt där angiven rättspraxis). I motsats till vad sökandebolaget har hävdat utgör inte den omständigheten att det finns andra fall där talan väckts vid tribunalen mot artikel 1.1 i det angripna beslutet något hot mot ett sådant domstolsskydd. Antingen kommer tribunalen att ogiltigförklara bestämmelsen och då är den nationella domstolen bunden av denna ogiltigförklaring, eller så kommer tribunalen att ogilla talan och då är den nationella domstolen fortsatt skyldig att anhängiggöra ett mål vid domstolen med en begäran om förhandsavgörande, om det föreligger tvekan avseende den aktuella bestämmelsens giltighet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 oktober 1987 i mål 314/85, Foto-Frost, REG 1987, s. 4199, punkt 15; svensk specialutgåva, volym 9, s. 233).
33 Talan ska följaktligen avvisas. Det saknas anledning att pröva frågan om det första rättegångshindret som åberopats av kommissionen, avseende att sökandebolaget saknar berättigat intresse av att få saken prövad.
Rättegångskostnader
34 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandebolaget ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom sökandebolaget har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Modelo Continente Hipermercados, SA, sucursal en España, ska ersätta rättegångskostnaderna.
Luxemburg den 21 mars 2012
Justitiesekreterare | | Ordförande |