FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (andra avdelningen)
den 7 juni 2004 (1)

”Skadeståndstalan – Rättsliga och inrikes frågor – Rådets gemensamma ståndpunkt – Åtgärder avseende personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar – Uppenbart att förstainstansrätten saknar behörighet – Uppenbart att talan är ogrundad”

I mål T-338/02,

Segi,

Araitz Zubimendi Izaga, Hernani (Spanien),

Aritza Galarraga, Saint Pée sur Nivelle (Frankrike),

företrädda av advokaten D. Rouget,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av M. Vitsentzatos och M. Bauer, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Konungariket Spanien, företrätt av dess ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

och av

Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, inledningsvis företrädda av P. Ormond, därefter av C. Jackson, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

angående en begäran om ersättning för den skada som sökandena påstås ha lidit till följd av att Segi förts upp på den förteckning över personer, grupper och enheter vilka avses i artikel 1 i rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931/GUSP av den 27 december 2001 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 93), rådets gemensamma ståndpunkt 2002/340/GUSP av den 2 maj 2002 om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 (EGT L 116, s. 75) och rådets gemensamma ståndpunkt 2002/462/GUSP av den 17 juni 2002 om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 och upphävande av gemensam ståndpunkt 2002/340 (EGT L 160, s. 32),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)

sammansatt av ordföranden J. Pirrung samt domarna A.W.H. Meij och N.J. Forwood,

justitiesekreterare: H. Jung,

följande

Beslut

Bakgrund till tvisten

1

Det framgår av handlingarna i målet att Segi är en organisation med målsättningen att föra fram den baskiska ungdomens krav samt försvara den baskiska identiteten, kulturen och det baskiska språket. Organisationen bildades enligt sökandena den 16 juni 2001 och den har sitt säte i Bayonne (Frankrike) och Donostia (Spanien). Araitz Zubimendi Izaga och Aritza Galarraga har utsetts till organisationens språkrör. Dock saknas officiell dokumentation om detta.

2

Förenta nationernas säkerhetsråd antog den 28 september 2001 resolution 1373 (2001) genom vilken det bland annat beslutades att alla stater i största möjliga utsträckning skall bistå varandra i samband med brottsutredningar och andra förfaranden avseende finansiering av terroristhandlingar och stöd som dessa handlingar erhåller. Staterna skall härvid hjälpa varandra att få tillgång till bevis som finns i deras besittning vilka är nödvändiga för förfarandet.

3

Med hänsyn till att det krävdes ett handlande från gemenskapens sida för att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001) antog rådet den 27 december 2001 gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, s. 93). Denna gemensamma ståndpunkt antogs på grundval av artikel 15 EU som ingår i avdelning V i EU-fördraget med rubriken ”Bestämmelser om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik” (GUSP) och artikel 34 EU som ingår i avdelning VI i EU-fördraget med rubriken ”Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete” (allmänt kallade rättsliga och inrikes frågor) (RIF).

4

Artiklarna 1 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 har följande lydelse:

”Artikel 1

1. Denna gemensamma ståndpunkt skall tillämpas i enlighet med bestämmelserna i följande artiklar på personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar och finns förtecknade i bilagan.

…

6. Namnen på de personer och enheter som finns i förteckningen i bilagan skall ses över med jämna mellanrum minst en gång var sjätte månad för att man skall försäkra sig om att det är berättigat att behålla dem i förteckningen.”

”Artikel 4

Medlemsstaterna skall genom polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom ramen för avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen ge varandra största möjliga bistånd när det gäller att förhindra och bekämpa terroristhandlingar. Därför kommer de, med hänsyn till undersökningar och förfaranden som genomförs av deras myndigheter när det gäller någon av de personer, grupper och enheter som finns i förteckningen i bilagan, att på anmodan fullt ut utnyttja sina befintliga befogenheter i enlighet med Europeiska unionens rättsakter och andra internationella avtal, ordningar och konventioner som är bindande för medlemsstaterna.”

5

I bilagan till gemensam ståndpunkt 2001/931 punkt 2 om ”grupper och enheter” anges följande:

”* – Euskadi Ta Askatasuna/Tierra Vasca y Libertad/Baskerlandet och friheten (ETA)

(följande organisationer ingår i terroristgruppen ETA: K.a.s, Xaki, Ekin, Jarrai-Haika-Segi, Gestoras Pro-amnistia).”

6

I en fotnot i bilagan anges följande: ”För personer som markerats med * gäller endast artikel 4.”

7

Den 27 december 2001 antog rådet även gemensam ståndpunkt 2001/930/GUSP om bekämpande av terrorism (EGT L 344, s. 90), förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 70) och beslut 2001/927/EG om upprättande av den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EGT L 344, s. 83). Sökandena anges inte i någon av dessa texter.

8

Rådets förklaring som skrevs in i bilagan till protokollet vid antagandet av gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001 (nedan kallad rådets förklaring om rätt till skadestånd) har följande lydelse:

”Rådet erinrar angående artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt [2001/931] om att varje misstag vad gäller personer, grupper och enheter ger den förfördelade parten rätt att begära ersättning i domstol.”

9

Genom beslut av den 5 februari och den 11 mars 2002 förklarade den centrala undersökningsdomaren nr 5 vid Audencia Nacional i Madrid (Spanien) att Segis verksamhet var olaglig och förordnade att vissa av Segis presumtiva ledare skulle frihetsberövas, med motiveringen att organisationen helt och hållet ingick i den baskiska separatiströrelsen ETA.

10

Genom beslut av den 23 maj 2002 avvisade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna den talan angående gemensam ståndpunkt 2001/931 som väckts av sökandena gentemot de femton medlemsstaterna, då de under rådande förhållanden inte kunde tillerkännas egenskap av offer för en överträdelse av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen).

11

Den 2 maj och den 17 juni 2002 antog rådet i enlighet med artiklarna 15 EU och 34 EU de gemensamma ståndpunkterna 2002/340/GUSP och 2002/462/GUSP om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 (EGT L 116, s. 75, och EGT L 160, s. 32). Bilagorna till dessa båda gemensamma ståndpunkter innehåller namnet Segi, som införts med samma beteckning som i gemensam ståndpunkt 2001/931.

Förfarandet och parternas yrkanden

12

Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 13 november 2002 har sökandena väckt denna talan.

13

Genom separat handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 12 februari 2003 har rådet framställt en invändning om rättegångshinder i enlighet med artikel 114 i förstainstansrättens rättegångsregler över vilken sökandena har inkommit med yttranden.

14

Genom beslut av den 5 juni 2003 tilläts Konungariket Spanien och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland av ordföranden för förstainstansrättens andra avdelning att intervenera till stöd för rådets yrkanden. Förenade kungariket avstod från att inge yttrande över invändningen om rättegångshinder. Konungariket Spanien ingav ett yttrande över invändningen om rättegångshinder inom den föreskrivna fristen.

15

Rådet har, med stöd av Konungariket Spanien, i sin invändning om rättegångshinder yrkat att förstainstansrätten skall

–

avvisa talan då det är uppenbart att den inte kan upptas till sakprövning, och

–

förplikta ”sökanden” att ersätta rättegångskostnaderna.

16

Sökandena yrkar i sina yttranden över denna invändning att förstainstansrätten skall

–

uppta skadeståndstalan till sakprövning,

–

i andra hand fastställa att rådet har åsidosatt allmänna gemenskapsrättsliga principer,

–

i vart fall förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

Parternas argument

17

Rådet och Konungariket Spanien har för det första gjort gällande att Segi saknar förmåga att vara part i rättegång. De har tillagt att Zubimendi Izaga och Aritza Galarraga saknar behörighet att företräda Segi och enligt Konungariket Spanien har dessa inte heller något intresse av att väcka talan vid förstainstansrätten.

18

Rådet och Konungariket Spanien har för det andra anfört att artikel 288 andra stycket EG innebär att den åberopade skadan skall vara en följd av ett handlande från gemenskapens sida (domstolens dom av den 26 november 1975 i mål 99/74, Société des grands moulins des Antilles mot kommissionen, REG 1975, s. 1531; svensk specialutgåva, volym 2, s. 535, punkt 17). Eftersom rådet handlade i enlighet med sin behörighet på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt de rättsliga och inrikes frågorna saknas det emellertid en gemenskapsrättsakt.

19

Rådet och Konungariket Spanien har för det tredje påstått att ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för gemenskapen förutsätter att det kan visas att det beteende institutionen anklagas för är rättsstridigt. Förstainstansrätten är dock enligt artiklarna 35 EU och 46 EU inte behörig att bedöma lagenligheten hos en rättsakt som kan hänföras till utrikes- och säkerhetspolitiska eller rättsliga och inrikes frågor.

20

Sökandena har inledningsvis understrukit att det är särskilt upprörande att rådet förnekar den sökande organisationens existens och förmåga att vara part i rättegång enbart i syfte att hindra den från att väcka talan mot att den skrivits in i bilagan till gemensam ståndpunkt 2001/931 och om skadestånd. Detta utgör ett åsidosättande av gemenskapsrättens grundläggande principer såsom de formulerats särskilt i artikel 1, artikel 1.6 och artikel 13 i Europakonventionen.

21

Sökandena har i fråga om den sökande organisationen anfört att enligt medlemsstaternas interna rätt, gemenskapsrätten och Europadomstolen för mänskliga rättigheters rättspraxis äger en organisation rätt att väcka talan i domstol i synnerhet när det är fråga om att göra sina rättigheter gällande (domstolens dom av den 8 oktober 1974 i mål 18/74, Syndicat général du personnel des organismes européens mot kommissionen, REG 1974, s. 933, svensk specialutgåva, volym 2, s. 351, och av den 28 oktober 1982 i mål 135/81, Groupement des agences de voyages mot kommissionen, REG 1982, s. 3799, punkt 11, förstainstansrättens dom av den 11 juli 1996 i mål T-161/94, Sinochem Heilongjiang mot rådet, REG 1996, s. II-695, punkt 34). Genom rådets förklaring om rätt till ersättning har det erkänt att de ”grupper” och ”enheter” som avses i den gemensamma ståndpunkten har rätt att väcka talan i domstol. Dessutom har rådet genom att föra upp den sökande organisationen på ifrågavarande förteckning behandlat den som en självständig juridisk enhet.

22

Vad beträffar de båda fysiska personer som ingår bland sökandena, har dessa gjort gällande att de agerar både som individuella sökande och som företrädare för organisationen.

23

De har anfört att i en gemenskap som utgör ett rättssamhälle där grundläggande rättigheter tillgodoses, särskilt de som stadfästs i Europakonventionen, måste sökandena förfoga över ett effektivt rättsmedel för att det skall kunna konstateras att de lidit skada och för att de skall kunna erhålla skadestånd. I det motsatta fallet skulle det föreligga underlåtenhet att fatta beslut vilket innebär att institutionerna, när de agerar inom ramen för unionen, handlar på ett fullständigt godtyckligt sätt.

24

Sökandena anser att rådet på ett bedrägligt sätt valt den rättsliga grunden för ifrågavarande rättsakt i syfte att undvika all demokratisk, rättslig och utomrättslig kontroll. Detta åsidosättande av handläggningsregler har klart fördömts av Europaparlamentet, bland annat i dess resolution P5_TA(2002)0055 av den 27 december 2001. Valet av olika rättsliga grunder för de texter om terrorism som antogs av rådet den 27 december 2001 har till syfte att frånta vissa kategorier av personer, särskilt de som avses i artikel 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, rätten till ett effektivt rättsmedel till skillnad mot de som avses i förordning nr 2580/2001. Förstainstansrätten är behörig att vidta sanktionsåtgärder för ett sådant åsidosättande av handläggningsregler inom ramen för en skadeståndstalan.

25

Vad gäller rådets förklaring om rätt till ersättning, ankommer det på förstainstansrätten att definiera tolkningen och den rättsliga räckvidden. Medlemsstaternas ansvar är odelbart, för det första därför att det rör sig om en rättsakt av rådet, för det andra därför att de nationella domstolarna saknar behörighet att pröva den skada som rådet orsakat och för det tredje därför att det vore orimligt att ålägga den förfördelade parten att vidta rättsliga åtgärder i de femton medlemsstaterna. Förstainstansrätten ges genom förklaringen behörighet att fatta beslut angående den kategori av personer som avses i artikel 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 liksom angående de personer som avses i förordning nr 2580/2001 och artikel 3 i den gemensamma ståndpunkten, vilka kan åberopa ett handlande från gemenskapens sida. Det fel som nämns i förklaringen är ansvarsgrundande och i förevarande mål utgörs det av felaktig bedömning i sak, felaktig rättstillämpning, felaktig rättslig beteckning samt maktmissbruk.

26

Även om förstainstansrätten skulle nödgas förklara att den saknar behörighet att pröva denna talan anser sökandena att den bör fastställa att rådet åsidosatt de allmänna gemenskapsrättsliga principer som finns angivna i artikel 1, artikel 6.1 och artikel 13 i Europakonventionen.

27

Sökandena har gjort gällande att det skulle vara oskäligt att låta dem ersätta rättegångskostnaderna då de i ett komplicerat och svårt rättsläge försöker erhålla gottgörelse för den skada de påstår sig ha lidit.

Förstainstansrättens bedömning

28

I artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler anges att om en part begär att rätten skall meddela beslut i fråga om rättegångshinder kan det ske utan att själva sakfrågan prövas. Enligt artikel 114.3 skall, om inte rätten bestämmer annat, återstoden av förfarandet vara muntligt.

29

Enligt artikel 111 i rättegångsreglerna kan rätten, om det är uppenbart att talan helt saknar rättslig grund, fatta ett motiverat beslut utan ytterligare behandling.

30

Förstainstansrätten anser att den erhållit tillräckliga upplysningar av handlingarna i förevarande mål och att det saknas anledning att inleda det muntliga förfarandet.

31

Det skall inledningsvis erinras om att sökandena genom sin talan önskar få ersättning för den skada de lidit till följd av att Segi uppfördes på den förteckning som bifogats gemensam ståndpunkt 2001/931, uppdaterad genom de gemensamma ståndpunkterna 2002/340 och 2002/462.

32

Förstainstansrätten framhåller vidare att de rättsakter som i enlighet med vad som har hävdats har vållat den av sökandena lidna skadan utgörs av gemensamma ståndpunkter som antagits på grundval av artikel 15 EU som ingår i avdelning V i EU-fördraget om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och på grundval av artikel 34 EU som ingår i avdelning VI i EU-fördraget om rättsliga och inrikes frågor.

33

Förstainstansrätten konstaterar slutligen att sökandena enbart berörs av artikel 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 såsom uttryckligen anges i fotnoten i bilagan till denna gemensamma ståndpunkt. Det anges dock i denna artikel att medlemsstaterna genom polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom ramen för avdelning VI i EU-fördraget skall ge varandra största möjliga bistånd och detta innefattar inte några åtgärder som har med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att göra. Följaktligen utgör artikel 34 EU den enda relevanta rättsliga grunden för de rättsakter som skall ha vållat den påstådda skadan.

34

Det måste slås fast att det inte finns angivet någon möjlighet att väcka skadeståndstalan inom ramen för avdelning VI i EU-fördraget.

35

I EU-fördraget, i dess i enlighet med Amsterdamfördraget ändrade version, uppräknas domstolens befogenheter uttömmande i artikel 46 EU. Vad gäller de bestämmelser som är relevanta i förevarande mål, vilka inte har ändrats genom Nicefördraget, anges följande i artikel 46 EU:

”Bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen om Europeiska gemenskapernas domstols behörighet och om utövandet av denna behörighet, skall endast tillämpas på följande bestämmelser i det här fördraget:

…

b)

Bestämmelserna i avdelning VI enligt de villkor som föreskrivs i artikel 35.

…

d) Artikel 6.2 i fråga om institutionernas verksamhet i den mån som domstolen har behörighet enligt fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och enligt det här fördraget.

…”

36

Det följer av artikel 46 EU att de enda föreskrivna rättsmedlen inom ramen för avdelning VI i EU-fördraget finns införda i artikel 35.1 EU, 35.6 EU och 35.7 EU och utgörs av hänskjutande för förhandsavgörande, talan om ogiltigförklaring och avgörande av tvister mellan medlemsstaterna.

37

Det skall vidare framhållas att den i artikel 6.2 EU angivna garantin för att de grundläggande rättigheterna iakttas inte är relevant i förevarande mål eftersom domstolen enligt artikel 46 d EU inte har någon ytterligare behörighet.

38

Vad beträffar den av sökandena åberopade avsaknaden av ett effektivt rättsmedel måste det slås fast att sökandena förmodligen inte förfogar över något effektivt rättsmedel, vare sig inför gemenskapsdomstolarna eller inför de nationella domstolarna, mot att Segi uppförts på förteckningen över personer, grupper eller enheter som deltar i terroristhandlingar. Tvärtemot vad rådet har hävdat skulle det nämligen inte på något sätt gagna sökandena att göra gällande varje medlemsstats individuella ansvar för de nationella rättsakter som genomförts på grundval av gemensam ståndpunkt 2001/931, eftersom de önskar få ersättning för den eventuella skada som påstås ha uppstått genom att Segi införts i bilagan till denna gemensamma ståndpunkt. Att åberopa varje medlemsstats individuella ansvar inför de nationella domstolarna för respektive medlemsstats deltagande i antagandet av ifrågavarande gemensamma ståndpunkter förefaller vara en föga effektiv metod. Vidare skulle varje ifrågasättande, genom ett hänskjutande för förhandsavgörande om giltighet, av att det var lagenligt att införa Segi i denna bilaga omöjliggöras genom valet av en gemensam ståndpunkt i stället för exempelvis ett beslut i enlighet med artikel 34 EU. Emellertid kan inte avsaknaden av rättsmedel i sig utgöra grund för en rent gemenskapsrättslig behörighet i ett rättssystem som baseras på principen om tilldelade befogenheter såsom den framgår av artikel 5 EU (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I-6677, punkterna 44 och 45).

39

Sökandena har vidare åberopat rådets förklaring om rätt till skadestånd, i vilken det föreskrivs att ”varje misstag vad gäller personer, grupper och enheter ger den förfördelade parten rätt att begära ersättning i domstol”. Enligt fast rättspraxis är förklaringar som finns i protokoll av begränsat värde i den bemärkelsen att de inte kan beaktas för att tolka en bestämmelse i gemenskapsrätten när innehållet i förklaringen inte finner något uttryck i den aktuella bestämmelsens ordalydelse och förklaringen därför inte har någon rättslig betydelse (domstolens dom av den 26 februari 1991 i mål C-292/89, Antonissen, REG 1991, s. I‑745, punkt 18, och av den 29 maj 1997 i mål C-329/95, VAG Sverige, REG 1997, s. I-2675, punkt 23). Det måste konstateras att det i ifrågavarande förklaring inte anges vilken talan som kan väckas och således inte heller vilka villkor som i så fall skulle uppfyllas. Förklaringen kan i vart fall inte avse en talan inför gemenskapsdomstolarna, eftersom det skulle stå i strid med det domstolssystem som inrättas genom EU-fördraget. Eftersom förstainstansrätten inte har någon behörighet enligt EU-fördraget, kan en dylik förklaring inte föranleda förstainstansrätten att pröva förevarande talan.

40

Det följer av det ovan angivna att det är uppenbart att förstainstansrätten saknar behörighet att pröva denna skadeståndstalan såvitt avser ersättning för eventuell skada som vållats av att Segi förts upp på den förteckning som bifogats gemensam ståndpunkt 2001/931, uppdaterad genom de gemensamma ståndpunkterna 2002/340 och 2002/462.

41

Förstainstansrätten är däremot behörig att pröva skadeståndstalan såvitt avser sökandenas påstående om att gemenskapens behörighet överskridits. Gemenskapsdomstolarna är nämligen behöriga att pröva innehållet i en rättsakt som antagits inom ramen för EU-fördraget för att kontrollera om denna rättsakt inte rör gemenskapens behörighet (se analogt domstolens dom av den 14 januari 1997 i mål C-124/95, Centro-Com, REG 1997, s. I-81, punkt 25, och av den 12 maj 1998 i mål C-170/96, kommissionen mot rådet, REG 1998, s. I-2763, punkt 17).

42

I den mån sökandena har gjort gällande att rådet åsidosatt handläggningsregler när det agerat på området för rättsliga och inrikes frågor och härvid överskridit gemenskapens behörighet, vilket lett till att de fråntagits allt rättsligt skydd, hänför sig denna talan således till gemenskapsdomstolarnas behörighet enligt artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG.

43

Förstainstansrätten anser det lämpligt att först uttala sig i sak i denna talan, endast såsom preciserats ovan i punkt 42.

44

Enligt fast rättspraxis förutsätts för att gemenskaperna skall anses skadeståndsansvariga att flera villkor samtidigt är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan.

45

I förevarande mål är det uppenbart att villkoret rättsstridigt agerande inte är uppfyllt. Såsom framgår av punkt 42 ovan skulle det påstådda rättsstridiga agerandet endast bestå i avsaknaden av en rättsakt baserad på en bestämmelse i EG-fördraget, vars antagande var obligatoriskt, i stället för eller samtidigt med gemensam ståndpunkt 2001/931. I enlighet med vad som konstaterats ovan i punkt 33 är sökandena emellertid endast berörda av artikel 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, bekräftad genom de gemensamma ståndpunkterna 2002/340 och 2002/462. Denna bestämmelse innebär en skyldighet för medlemsstaterna att fullt utnyttja de rättsakter som antagits av Europeiska unionen samt andra befintliga internationella avtal, ordningar och konventioner vid undersökningar och förfaranden angående de personer, grupper och enheter som åsyftas, och att inom ramen för samarbetet enligt avdelning VI i EU-fördraget, ge varandra största möjliga bistånd. Innehållet i denna bestämmelse kan således hänföras till avdelning VI i EU-fördraget och den relevanta rättsliga grunden för dess antagande är artikel 34 EU.

46

Sökandena har inte lyckats påtala någon som helst rättslig grund i EG‑fördraget som skulle ha åsidosatts. Såvitt de emellertid härvidlag har åberopat den omständigheten att rådet den 27 december 2001 antog diverse rättsakter i syfte att bekämpa terrorism, särskilt förordning nr 2580/2001 som baseras på artiklarna 60 EG, 301 EG och 308 EG, kan det inte anses att dessa bestämmelser i EG-fördraget åsidosätts genom det i artikel 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 föreskrivna biståndet medlemsstaterna emellan inom polisen och på det rättsliga området. Dessa bestämmelser syftar nämligen klart till att, när detta är nödvändigt, genomföra rättsakter som antas på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och avser inte de som antas på området för rättsliga och inrikes frågor. Vad beträffar artikel 308 EU, är det enligt denna artikel visserligen tillåtet att anta lämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser när en åtgärd visar sig nödvändig för att förverkliga något av gemenskapens mål utan att det anges i EG‑fördraget vilka befogenheter som står till buds för detta syfte. Det är visserligen riktigt att det i artikel 61e EG föreskrivs åtgärder inom polissamarbete och straffrättsligt samarbete, men det anges uttryckligen i denna artikel att rådet beslutar om dessa åtgärder i enlighet med bestämmelserna i EU-fördraget. Under dessa förhållanden och oberoende av huruvida åtgärder av detta slag vid behov skulle kunna vidtas med stöd av artikel 308 EU, är inte antagandet av artikel 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, enbart på grundval av artikel 34 EU, oförenligt med det system för gemenskapsrättslig behörighet som upprättats genom EU-fördraget. Vad gäller parlamentets resolution av den 7 februari 2002, i vilken parlamentet beklagar att det valts en rättslig grund för upprättandet av förteckningen över terroristorganisationer som hänför sig till rättsliga och inrikes frågor, måste det slås fast att denna kritik gäller ett politiskt val. Den innebär inte något ifrågasättande av lagenligheten hos den valda rättsliga grunden som sådan eller något påstående om att gemenskapens behörighet överskridits. Även om den omständigheten att förteckningen över personer, grupper och enheter som deltar i en terroristhandling införs i en gemensam ståndpunkt innebär att de åsyftade personerna fråntas rätten till prövning vid gemenskapsdomstolarna, utgör inte detta resultat, som sådant, ett överskridande av gemenskapens behörighet.

47

I den mån talan baseras på att rådet överskridit gemenskapens behörighet i rättsliga och inrikes frågor, finner förstainstansrätten att den skall ogillas såsom uppenbart ogrundad utan att det härvidlag finns anledning att pröva den av rådet framställda invändningen om rättegångshinder (domstolens dom av den 26 februari 2002 i mål C‑23/00 P, rådet mot Boehringer, REG 2002, s. I-1873, punkt 52).

48

Sökandenas andrahandsyrkande som innebär att förstainstansrätten trots att talan ogillats skall fastställa att rådet har åsidosatt allmänna gemenskapsrättsliga principer kan inte heller vinna bifall. I den gemenskapsrättsliga processen har domstolarna nämligen inte rätt att via en allmän förklaring ta ställning till en fråga vars föremål överskrider gränserna för tvisten. Följaktligen är det likaledes uppenbart att förstainstansrätten saknar behörighet att avgöra detta yrkande.

Rättegångskostnader

49

Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan rätten, om särskilda omständigheter motiverar det, besluta att vardera parten skall bära sin kostnad. I detta mål har sökandena yrkat att rådet skall ersätta rättegångskostnaderna även om talan ogillas. Förstainstansrätten finner i detta avseende att rådets förklaring om rätt till skadestånd kunnat vilseleda sökandena och att sökandena hade ett legitimt intresse av att finna en domstol som är behörig att pröva deras talan. Mot denna bakgrund finner förstainstansrätten att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

50

Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna skall de medlemsstater som intervenerat i målet bära sina rättegångskostnader. Intervenienterna skall således bära sina rättegångskostnader.

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)

följande beslut:

1)

Talan ogillas.

Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Luxemburg den 7 juni 2004.

H. Jung J. Pirrung

Justitiesekreterare Ordförande

1 –

Rättegångsspråk: franska.