Mål T‑481/08

Alisei

mot

Europeiska kommissionen

”Talan om ogiltigförklaring – Externa åtgärder och EUF – Avslutad revision och antagande av slutrapport – Rättsakt som ingår i ett rent avtalsrättsligt sammanhang – Bristande behörighet – Villkoret direkt berörd ej uppfyllt – Avvisning – Skadeståndstalan – Uppenbart att talan ska avvisas”

Sammanfattning av beslutet

1.      Talan om ogiltigförklaring – Talan som egentligen rör en avtalstvist – Gemenskapsdomstolarna saknar behörighet.

(Artiklarna 230 EG och 238 EG)

2.      Europeiska gemenskapernas upphandling – Projekt finansierade av Europeiska utvecklingsfonden i AVS-länderna.

(Artikel 230 EG)

3.      Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Rättsakter som har bindande rättsverkningar

(Artikel 230 EG)

4.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Åsidosättande av principerna om god förvaltningssed och insyn – Åberopande inom ramen för rent avtalsrättsliga förhållanden.

1.      Även om en skrivelse angående återkrav av en del av det förskott som utbetalats till en ideell förening inom ramen för projekt för utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd ska förstås så, att granskningsförfarandet avseende avtal om bistånd till projekten i fråga därigenom avslutas och att den externa revisorns slutsatser fastställs genom antagandet av slutrapporten, är den inte fristående från det avtalsrättsliga sammanhang som utformats i avtalen. Granskningen som den av kommissionen utvalda externa revisorn utfört omfattas nämligen av kommissionens utövande av de rättigheter som den har i enlighet med nämnda avtal och ingår således i den avtalsrättsliga ram som anges i avtalen. Talan om ogiltigförklaring av det beslut som påstås ha fattats genom denna skrivelse ska, i den del den avser dessa avtal, således avvisas.

(se punkterna 54 och 55)

2.      Inom offentlig upphandling som finansieras genom Europeiska utvecklingsfonden (EUF) föreskrivs att ingripanden av kommissionens företrädare, oavsett om det gäller godkännande eller avslag, intyg eller vägran att utfärda intyg, endast består i att avgöra om villkoren för finansiering är uppfyllda och inte syftar till att inverka menligt – och heller inte skulle kunna få en sådan verkan – på principen att upphandlingen i fråga förblir en nationell upphandling beträffande vilken företrädarna för de stödmottagande staterna ensamma har ansvaret att förbereda, förhandla och sluta avtal. Det föreligger i själva verket endast ett rättsförhållande mellan de företag som lämnar anbud eller som tilldelas kontrakten i fråga och den stödmottagande stat som är ansvarig för kontraktet. Rättsakter som härrör från kommissionens företrädare kan i förhållande till dessa inte få till följd att ett beslut från denna institution ersätter ett beslut fattat av AVS-staten, som är ensam behörig att sluta och underteckna detta avtal. Dessa överväganden gäller även för de avtal om bidrag som ingåtts med en AVS-stat och som finansieras av EUF.

Dessa överväganden är emellertid inte i sig tillräckliga för att den slutsatsen ska kunna dras att en talan om ogiltigförklaring mot en rättsakt, som kommissionen antagit vid utövandet av sina befogenheter, som väckts av en enskild person som omfattas av denna rättsakt och till vilken rättsakten formellt riktar sig, ska avvisas, även om denna rättsakt ryms inom ramen för ett avtalsrättsligt förfarande. En skrivelse som antagits under sådana villkor kan, om den verkligen innehåller ett beslut av kommissionen, bli föremål för en talan om ogiltigförklaring vid tribunalen.

(se punkterna 60–64)

3.      Fordringar som ska inbetalas till Europeiska utvecklingsfonden (EUF), vilka konstaterats till följd av en revision av kommissionen eller på dess uppdrag, har emellertid inte sitt ursprung i själva granskningen. Fordringarna följer snarare av åsidosättandet av avtalsrättsliga förpliktelser av en av parterna till ett avtal som finansieras genom EUF. I revisionsrapporten konstateras nämligen endast sådana oegentligheter som redan förekommer samt de fordringar som följer därav. Revisionsrapporten påverkar således inte på något sätt den rättsliga situationen för den som är betalningsansvarig för fordringarna. Sistnämnda har för övrigt möjlighet att bestrida konstaterandena och slutsatserna i revisionsrapporten vid behörig domstol inom ramen för en tvist avseende fordringarna i fråga.

Konstaterandet i en revisionsrapport att det finns en fordran som kan drivas in till EUF kan således medföra att ett betalningskrav utfärdas avseende fordran samt, i förekommande fall, att en debetnota tillställs gäldenären. Dessa handlingar har i sig inte några bindande rättsverkningar som kan påverka gäldenärens intressen.

Det är för övrigt inte säkert att en revisionsrapport i vilken det konstaterats att EUF har fordringar ger upphov till en rättsakt som har bindande rättsverkningar som kan påverka gäldenärens intresse. Även om det antogs att en revisionsrapport avseende avtal som finansieras av EUF utmynnar i en senare rättsakt som har bindande rättsverkningar för en av avtalsparterna, utgör nämnda revisionsrapport endast en förberedande rättsakt till den senare rättsakten, som är den enda rättsakt som går den berörde emot. Ett beslut av kommissionen varigenom granskningen avslutas och den externa revisorns slutsatser fastställs genom ett antagande av slutrapporten kan således inte bli föremål för en talan om ogiltigförklaring vid tribunalen.

(se punkterna 67 och 71–75)

4.      Eftersom talan rör en avtalsrättslig tvist kan åberopandet av rättsregler som inte följer av ett avtal, men som parterna är bundna av, nämligen inte medföra att tvistens avtalsrättsliga art ändras och att den part som åberopar dessa regler därmed kan undandra sig den behöriga domstolen. Om så inte var fallet skulle tvistens art och därmed den behöriga domstolen kunna ändras beroende på vilka bestämmelser parterna åberopar, vilket skulle strida mot bestämmelserna för de olika domstolarnas materiella behörighet.

Vidare är institutionerna endast underkastade de krav som följer av den allmänna principen om god förvaltningssed i förhållande till enskilda inom ramen för utövandet av deras administrativa uppgifter. Eftersom det däremot är helt klart att förhållandet mellan kommissionen och sökanden är avtalsrättsligt, kan sökanden endast klandra kommissionen för åsidosättande av avtalsrättsliga bestämmelser eller av regler som är tillämpliga på avtalet. I sådana fall är det inte tillräckligt att sökanden i sin ansökan endast åberopade gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar och påstod att kommissionen hade åsidosatt principerna om god förvaltningssed och insyn. Sökanden skulle ha preciserat vilka förhållanden, avtalsrättsliga eller ej, som ligger till grund för de skyldigheter som institutionen har åsidosatt.

(se punkterna 94–96)