Mål T‑67/11

Martinair Holland NV

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Europeiska marknaden för flygfrakt – Avtal och samordnade förfaranden avseende flera delar av priset på flygfraktstjänster (införande av bränsletillägg och säkerhetstillägg, beslut att inte betala provision på tilläggen) – Artikel 101 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet mellan gemenskapen och Schweiz om luftfart – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (första avdelningen) av den 16 december 2015

1.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut om tillämpning av konkurrensreglerna – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras och böter påförs – Krav som följer av principen om ett effektivt domstolsskydd – Artikeldelen i beslutet ska vara klar och precis

(Artiklarna 101.1 FEUF och 296 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; avtalet mellan gemenskapen och Schweiz om luftfart, artikel 8; rådets förordning nr1/2003, artiklarna 2 och 23.5)

2.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Angivande av de överträdelser som lett till påföljd – Fastställelse av till vilka personer ett beslut är riktat – Artikeldelen har företräde framför skälen

(Artiklarna 101.1 FEUF och 296 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; avtalet mellan gemenskapen och Schweiz om luftfart, artikel 8; rådets förordning nr1/2003, artikel 2)

3.      Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Direkt effekt – Enskildas rätt att begära ersättning för liden skada – Närmare villkor för utövandet – Överträdelser som utgör föremål för ett beslut av kommissionen – Beslutet är bindande för de nationella domstolarna – Räckvidd – Vikten av att beslutets artikeldel är tydlig och precis

(Artiklarna 101.1 FEUF och 296 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; avtalet mellan gemenskapen och Schweiz om luftfart, artikel 8; rådets förordning nr1/2003, artiklarna 2 och 16.1)

4.      Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Företag som kan klandras för överträdelsen bestående i att ha deltagit i en övergripande överenskommelse – Kriterier – Enda mål och övergripande plan

(Artikel 101.1 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; avtalet mellan gemenskapen och Schweiz om luftfart, artikel 8; rådets förordning nr1/2003, artikel 2)

5.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut om tillämpning av konkurrensreglerna – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras och böter påförs – Interna motsägelser i beslutet – Följder – Ogiltigförklaring – Villkor – Skadlig inverkan på de anklagade företagens rätt till försvar – Unionsdomstolen kan inte utföra sin prövning

(Artiklarna 101.1 FEUF och 296 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; avtalet mellan gemenskapen och Schweiz om luftfart, artikel 8; rådets förordning nr1/2003, artikel 2)

6.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut om tillämpning av konkurrensreglerna – Brister i motiveringen avhjälps under domstolsförfarandet – Otillåtet

(Artiklarna 101.1 FEUF och 296 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; avtalet mellan gemenskapen och Schweiz om luftfart, artikel 8; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

1.      När kommissionen motiverar ett beslut vilket antagits för att säkerställa tillämpning av konkurrensreglerna är den, enligt artikel 296 FEUF, skyldig att åtminstone nämna de faktiska omständigheter och de överväganden som har väsentlig betydelse för systematiken i beslutet, för att på så sätt göra det möjligt för den behöriga domstolen och berörda parter att få kännedom om på vilka villkor kommissionen har tillämpat unionsrätten. Motiveringen ska dessutom vara logisk och får bland annat inte innehålla motsägelser som kan hindra förståelsen av de skäl som ligger bakom rättsakten.

Oberoende av bestämmelserna i artikel 23.5 i förordning nr 1/2003, av vilka det framgår att besluten att ålägga böter för överträdelse av konkurrensrätten inte är av straffrättslig art, förutsätter ett åsidosättande av artikel 101.1 FEUF, artikel 53 i EES-avtalet och artikel 8 i avtalet med Schweiz ett agerande som generellt sett anses vara illojalt, är till nackdel för allmänheten och vilket verkligen drar vanära över förövaren samt för de ansvariga företagen kan ge upphov till böter på upp till 10 procent av årsomsättningen, vilket obestridligen är en sträng påföljd. Med hänsyn till de nämnda överträdelsernas art och till arten av och strängheten i de därtill knutna sanktionsåtgärderna omfattas dessa av straffrätten i den mening som avses i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Europadomstolen har i detta avseende erinrat om att om en administrativ myndighet genom beslut ålägger ett ”straff” bör den berörda ha möjlighet att få beslutet överprövat av en domstol som erbjuder sådana garantier som föreskrivs i artikel 6 i Europakonventionen.

Principen om ett effektivt domstolsskydd, vilken är en allmän unionsrättslig princip som i dag återfinns i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och som utgör unionsrättens motsvarighet till artikel 6.1 i Europakonventionen, kräver emellertid att artikeldelen i ett beslut som antagits av kommissionen och i vilket åsidosättanden av konkurrensreglerna fastställs, är särskilt klar och precis samt att de företag som hållits ansvariga och har ålagts sanktioner ska kunna förstå varför de funnits vara ansvariga och har ålagts sanktioner och kunna bestrida detta ansvar och sanktionerna, såsom de formulerats i nämnda artikeldel.

(se punkterna 27–31)

2.      I unionens konkurrensrätt är det i beslutets artikeldel som kommissionen anger arten och omfattningen av de överträdelser för vilka den ålägger sanktioner. När det gäller just omfattningen och arten av överträdelserna är det i princip artikeldelen och inte skälen som är av betydelse. Det är endast om artikeldelen är otydligt formulerad som den ska tolkas med hjälp av skälen i beslutet. Vid fastställelse av till vilka personer ett beslut i vilket kommissionen har konstaterat en överträdelse är riktat ska, enligt vad unionsdomstolen har slagit fast, endast beslutets artikeldel beaktas, förutsatt att den inte är otydligt formulerad.

(se punkt 32)

3.      I unionens konkurrensrätt har artikel 101.1 FEUF direkt effekt i förhållandena mellan enskilda och ger enskilda rättigheter med innebörden att dessa personer kan begära ersättning för skada som ett avtal eller beteende som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen påstås ha orsakat personen i fråga. Nationella domstolar som har att tillämpa denna bestämmelse är således inte enbart skyldiga att, inom ramen för sin behörighet, säkerställa att dessa ges full verkan, utan ska även skydda dessa rättigheter. Var och en har således rätt att begära ersättning för uppkommen skada när det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och en konkurrensbegränsande samverkan eller något annat förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF.

I enlighet med artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 får nationella domstolar när de fäller avgöranden om avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 101 FEUF som redan är föremål för ett beslut av kommissionen emellertid inte fatta beslut som strider mot detta beslut, inklusive vad avser den tidsperiod under vilken det undersökta beteendet pågått eller nämnda beteendes geografiska omfattning eller vad avser frågan om ansvaret för de personer som utgjort föremål för undersökningen. Av detta följer att det beslut som antagits av kommissionen är bindande för de nationella domstolarna i den mån som nämnda beslut inte ogiltigförklarats. Detta innebär att beslutets artikeldel måste kunna förstås på ett entydigt sätt.

I synnerhet ska de nationella domstolarna, av den tydligt formulerade artikeldelen i ett beslut i vilket en överträdelse av konkurrensregler fastställs, kunna utläsa överträdelsens omfattning och identifiera de ansvariga personerna, för att kunna dra de nödvändiga slutsatserna med avseende på de krav på ersättning för skada som orsakats av överträdelsen vilka ingetts av personer som skadats av denna överträdelse.

Det är således inte uteslutet att en person som bedöms vara ansvarig för en överträdelse av konkurrensreglerna vilken fastställts av kommissionen är skyldig att ersätta skada som kunder till andra personer vilka bedömts ansvara för samma överträdelse lidit. Lydelsen av artikeldelen i ett beslut i vilket en överträdelse av konkurrensregler fastställs är således i detta avseende av betydelse då den till sin natur fastställer de berörda personernas inbördes rättigheter och skyldigheter. Den nationella domstolen kan även, om detta föreskrivs i nationell rätt, vara skyldig att fastställa att samtliga personer vilka bedömts ansvara för en överträdelse av konkurrensreglerna som fastställts av kommissionen solidariskt ska ersätta den uppkomna skadan. Också i ett sådant fall kan lydelsen av artikeldelen i ett beslut i vilket en överträdelse av konkurrensreglerna fastställs, med avseende på de berörda personerna, vara av betydelse.

(se punkterna 33–39)

4.      Se domen.

(se punkterna 55 och 60)

5.      På området för konkurrensrätt föreligger således en motsägelse mellan skälen i ett beslut, genom vilket kommissionen konstaterar en överträdelse och påför böter, vilka beskriver en enda, fortlöpande överträdelse, i vilken samtliga anklagade företag ska ha deltagit, och artikeldelen i nämnda beslut, vilken innehåller flera artiklar, vilken antingen fastställer flera olika, enskilda och fortlöpande överträdelser eller en enda, fortlöpande sådan för vilka/vilken endast de företag som direkt har deltagit i de beteenden som avses i var och en av nämnda artiklar hålls ansvariga.

Enbart den omständigheten att det föreligger en motsägelse mellan skälen och artikeldelen i ett beslut räcker inte för att detta ska anses vara bristfälligt motiverat, under förutsättning att, för det första, den berörda på grundval av beslutet i dess helhet kan identifiera och åberopa denna motsägelse, för det andra, lydelsen av artikeldelen är tillräckligt tydlig och precis för att den berörda ska kunna förstå beslutets exakta innebörd och, för det tredje, den bevisning vilken använts för att visa att de anklagade företagen deltagit i de överträdelser för vilka de hålls ansvarig i artikeldelen tydligt identifieras och undersöks i skälen.

Om de interna motsägelserna i beslutet har varit av sådant slag att de äventyrar de anklagade företagens rätt till försvar och hindrar unionsdomstolen från att utföra sin prövning är beslutet däremot bristfälligt motiverat vilket utgör skäl för ogiltigförklaring. Så är bland annat fallet när det på grundval av beslutet inte går att bedöma om den bevisning som tagits upp i skälen är tillräcklig eller att begripa den logik som låg bakom kommissionens bedömning att mottagarna av beslutet var skyldiga.

(se punkterna 58, 74–76, 78 och 84)

6.      Vad avser ett beslut av kommissionen i vilket en överträdelse av konkurrensrätten konstateras och böter påförs ska den berörda i princip underrättas om skälen samtidigt som vederbörande underrättas om rättsakten. En brist i detta avseende kan inte rättas till genom att vederbörande underrättas om skälen för rättsakten under förfarandet vid unionsdomstolen.

Om detta inte sker undergrävs syftet med skyldigheten att motivera ett individuellt beslut, vilket är att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att denna person ska kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller är behäftat med ett fel som innebär att dess lagenlighet kan bestridas och att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet.

(se punkterna 80 och 81)