Mål T‑133/07
Mitsubishi Electric Corp.
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för projekt avseende gasisolerade ställverk – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Uppdelning av marknaden – Rätten till försvar – Bevis för överträdelsen – Överträdelsens varaktighet – Böter – Utgångsbelopp – Referensår – Likabehandling”
Sammanfattning av domen
1. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Räckvidd – Underlåtenhet att lämna ut en handling – Följder
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53.1)
2. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Meddelande av svar på meddelandet om invändningar – Villkor – Gränser
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53.1)
3. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Bevis på överträdelse – Skriftliga bevis från anställda på ett bolag som är inblandat i överträdelse – Bevisvärde – Bedömning
(Artikel 81.1 EG)
4. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Preliminär karaktär – Nödvändigt innehåll – Gränser
(Artikel 81.1 EG)
5. Gemenskapsrätt – Principer – Grundläggande rättigheter – Presumtion om att någon är oskyldig – Förfarande på konkurrensområdet
(Artikel 6.2 EU; artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53.1)
6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Bedömning av indicier
(Artikel 81.1 EG)
7. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Bevis på överträdelse – Bedömning av bevisvärdet av olika delar av beviset – Kriterier
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53.1)
8. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Kommissionens skyldighet att bevisa överträdelsen och dess varaktighet
(Artikel 81.1 EG; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)
9. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt konstaterande
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53.1)
10. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Kommissionens skyldighet att bevisa överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans räckvidd
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53.1)
11. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar och varaktighet – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nrº1/2003, artikel 23.2 och 23.3)
12. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Iakttagande av likabehandlings- och proportionalitetsprincipen
(Rådets förordning nrº1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)
1. Rätten att få ta del av handlingarna i ärendet följer av principen om iakttagande av rätten till försvar och innebär, i ett administrativt förfarande avseende tillämpningen av konkurrensreglerna, att kommissionen måste ge ett företag som berörs möjlighet att undersöka samtliga handlingar som ingår i akten i utredningen och som kan vara relevanta för företagets försvar. Detta omfattar både uppgifter som är till företagets fördel och uppgifter som är till dess nackdel, med undantag av andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella upplysningar.
Den underlåtenhet att lämna ut en handling på vilken kommissionen stöder sig för att styrka att ett företag har begått en överträdelse utgör inte något åsidosättande av rätten till försvar, såvida inte det berörda företaget kan visa att kommissionen skulle ha dragit en annan slutsats i sitt beslut om den ej utlämnade handlingen inte hade fått användas som bevisning mot företaget.
När det gäller underlåtenheten att lämna ut en handling som är till det berörda företagets fördel, behöver företaget endast visa att underlåtenheten att lämna ut handlingen har kunnat inverka på förfarandets fortskridande och innehållet i kommissionens beslut på ett för företaget negativt sätt. Det räcker att företaget visar att det hade kunnat utnyttja handlingen till sitt försvar i den meningen att om företaget hade kunnat använda handlingen under det administrativa förfarandet, skulle det ha kunnat åberopa omständigheter som inte stämde överens med kommissionens slutsatser i detta skede och, därmed, i någon riktning kunnat påverka kommissionens bedömning i dess beslut, åtminstone när det gällde hur allvarligt det beteende var som hade tillvitats företaget och hur länge detta hade pågått, och följaktligen även nivån på böterna.
(se punkterna 40, 45 och 46)
2. I samband med ett förfarande avseende överträdelse av konkurrensreglerna, är det först när den kontradiktoriska administrativa fasen inleds som det berörda företaget informeras, genom meddelandet om invändningar, om alla väsentliga omständigheter som kommissionen grundar sig på i detta skede av förfarandet, och det är först då som företaget har rätt att ta del av akten för att ändamålsenligt kunna utöva sin rätt till försvar. Av detta följer att de svar som övriga företag som uppges ha deltagit i en kartell lämnar på meddelandet om invändningar i regel inte ingår bland de handlingar från akten som parterna kan få tillgång till.
Om kommissionen i ett förfarande för tillämpning av artikel 81.1 EG avser att använda ett avsnitt i ett svar på ett meddelande om invändningar, eller en handling som har bifogats ett sådant svar, för att styrka en överträdelse, måste emellertid de övriga företag som berörs av detta förfarande ges tillfälle att yttra sig över denna bevisning. Då utgör det aktuella avsnittet i svaret på meddelandet om invändningar eller den handling som har bifogats detta svar nämligen bevisning som är till nackdel för de olika företag som påstås ha deltagit i överträdelsen.
På motsvarande sätt gäller att om ett avsnitt i ett svar på ett meddelande om invändningar eller en handling som har bifogats ett sådant svar kan vara relevant för ett företags försvar genom att avsnittet eller handlingen ger det företaget möjlighet att åberopa bevisning som inte stämmer överens med de slutsatser som kommissionen har dragit vid den tidpunkten, utgör avsnittet eller handlingen bevisning som kan vara till fördel för det berörda företaget. Då måste det företaget ges möjlighet att undersöka och yttra sig om avsnittet eller handlingen i fråga.
(se punkterna 41–43)
3. Skriftliga vittnesmål från ett bolags anställda, som har utarbetats under bolagets kontroll och som bolaget lägger fram till sitt försvar inom ramen för ett administrativt förfarande som inletts avseende överträdelse av konkurrensreglerna, kan i regel inte betraktas som skilda och fristående från de uttalanden som det bolaget har gjort. I normalfallet är det nämligen primärt de anställdas och företagsledningens kunskaper och åsikter som ligger till grund för hur ett bolag ställer sig i frågan huruvida de faktiska omständigheter som kommissionen lägger bolaget till last verkligen föreligger.
(se punkt 59)
4. I ett administrativt förfarande rörande konkurrensfrågor ska det av meddelandet om invändningar klart framgå de väsentliga omständigheter som kommissionen stöder sig på i detta skede av förfarandet. Redogörelsen för dessa omständigheter kan emellertid vara kortfattad, och beslutet behöver inte nödvändigtvis vara en kopia av redogörelsen för invändningarna. Anledningen till detta är att meddelandet om invändningar är ett förberedande dokument och att de bedömningar av faktiska och rättsliga förhållanden som görs i detta är av rent provisorisk karaktär. Kommissionen får visserligen inte tillvita de berörda andra överträdelser än dem som nämns i meddelandet om invändningar och får inte heller åberopa andra faktiska omständigheter än dem som de berörda har haft tillfälle att yttra sig om. Däremot ska kommissionen beakta resultatet av det administrativa förfarandet genom att avstå från eventuella invändningar som har visat sig ogrundade och genom att vid behov såväl faktiskt som rättsligt korrigera och komplettera sin argumentation till stöd för de invändningar som den vidhåller.
(se punkt 66)
5. Om en domstol anser att det föreligger tvivel på den punkten, ska den ge företräde åt den lösning som gynnar det företag till vilket det beslut där överträdelsen konstateras riktar sig. En domstol kan således inte slå fast att kommissionen har styrkt att den aktuella överträdelsen har förelegat, om denna fråga enligt domstolen fortfarande är föremål för tvivel, särskilt i samband med en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om påförande av böter.
I den sistnämnda situationen är det nämligen nödvändigt att beakta principen om oskuldspresumtion, som bland annat följer av artikel 6.2 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Principen om oskuldspresumtion är en av de grundläggande rättigheter som utgör allmänna gemenskapsrättsliga principer. Denna princip ska bland annat tillämpas på förfaranden som rör överträdelser av konkurrensreglerna där företag kan åläggas böter eller viten, mot bakgrund av de aktuella överträdelsernas art samt de därtill knutna sanktionernas art och omfattning.
(se punkterna 73 och 74)
6. På konkurrensområdet måste kommissionen lägga fram exakt och samstämmig bevisning till stöd för att överträdelsen har ägt rum. Varje del av den bevisning som kommissionen har åberopat måste dock inte nödvändigtvis motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det räcker att de indicier som kommissionen har åberopat sammantagna uppfyller detta krav.
Eftersom det är notoriskt att konkurrensbegränsande avtal är förbjudna, kan det inte heller krävas att kommissionen ska lägga fram bevisning som uttryckligen visar att de berörda aktörerna har varit i kontakt med varandra. Den fragmentariska och utspridda bevisning som kommissionen kan ha till hands bör under alla omständigheter kunna kompletteras med slutsatser som möjliggör en rekonstruktion av de relevanta omständigheterna. Förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal kan alltså härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som sammantagna, förutsatt att det saknas en annan hållbar förklaring, kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett.
När kommissionens enda underlag för att dra slutsatsen att det föreligger en överträdelse av artikel 81.1 EG är de berörda företagens beteende på marknaden, räcker det att dessa företag visar att det föreligger omständigheter som, genom att kasta ett annat ljus över de omständigheter som kommissionen har styrkt, gör det möjligt att ge en annan trolig förklaring till dessa omständigheter än den som kommissionen har lagt till grund för sin slutsats att det har skett en överträdelse av konkurrensreglerna.
Denna regel är emellertid inte tillämplig på samtliga fall där en överträdelse styrks uteslutande med hjälp av icke-skriftlig bevisning. När det gäller den bevisning som kan åberopas för att styrka en överträdelse av artikel 81 EG är det nämligen principen om fri bevisprövning som gäller i gemenskapsrätten.
Av detta följer att avsaknad av skriftlig bevisning visserligen kan visa sig vara relevant vid den sammantagna bedömningen av de indicier som kommissionen har åberopat, men att en sådan avsaknad inte i sig medför att det berörda företaget kan ifrågasätta kommissionens påståenden genom att lämna en alternativ förklaring till de faktiska omständigheterna. Så är nämligen endast fallet om den bevisning som kommissionen har lagt fram inte styrker överträdelsens existens på ett sådant sätt att det inte föreligger något tvivel och inte krävs någon tolkning.
(se punkterna 75, 76, och 79–82)
7. I samband med ett förfarande avseende överträdelse av artikel 81.1 EG finns det bara ett enda relevant kriterium för att värdera framlagd bevisning, nämligen dess trovärdighet. Enligt de allmänna reglerna för bevisning beror en handlings trovärdighet och därmed dess bevisvärde på dess ursprung, omständigheterna vid dess upprättande, dess avsedda mottagare och dess innehåll.
När det gäller företagens uttalanden kan ett särskilt högt bevisvärde tillmätas de uttalanden som för det första är trovärdiga, för det andra görs i ett företags namn, för det tredje görs av en person som på grund av sitt yrke är skyldig att handla i det företagets intresse, för det fjärde strider mot intresset hos den som gör uttalandet, för det femte görs av en person som direkt har bevittnat de omständigheter som nämns i uttalandet och för det sjätte redovisas skriftligen och på ett genomtänkt och välövervägt sätt.
Om ett uttalande från ett företag som misstänks ha deltagit i en kartell däremot har bestritts av flera andra misstänkta företag, kan det uttalandet visserligen inte, såvida det inte stöds av annan bevisning, anses utgöra ett tillräckligt bevis för att dessa andra företag har gjort sig skyldiga till en överträdelse. Om uttalandet är trovärdigt, kan emellertid kraven på bevisningen till stöd för detsamma ställas förhållandevis lågt.
(se punkterna 84–87)
8. Viss vaksamhet mot uppgifter som de huvudsakliga deltagarna i en rättsstridig kartell har lämnat frivilligt kan visserligen i allmänhet vara på sin plats, eftersom sådana deltagare tenderar att främst redovisa komprometterande uppgifter om sina konkurrenters aktiviteter. Att ett företag ansöker om att få immunitet mot eller nedsättning av böter med stöd av meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden medför emellertid inte med nödvändighet att det företaget får incitament att förvanska bevisningen avseende övriga medlemmars deltagande i kartellen. Om ett företag försöker vilseleda kommissionen kan detta nämligen leda till att dess uppriktighet och dess fullständiga samarbetsvilja ifrågasätts, vilket kan äventyra företagets möjligheter att fullt ut dra fördel av meddelandet om samarbete.
När det specifikt gäller vittnesmål är det förvisso möjligt att anställda vid ett sådant företag, vilka är skyldiga att värna sin arbetsgivares intressen, också vill lägga fram så många komprometterande uppgifter som möjligt, även med tanke på att de genom att samarbeta under förfarandet kan påverka sin egen framtid i arbetslivet på ett positivt sätt. Om så är fallet, torde sådana anställda emellertid också vara medvetna om vilka de negativa konsekvenserna kan bli om de lämnar felaktiga uppgifter, särskilt med tanke på kravet på att uppgifterna måste styrkas med andra bevis.
(se punkterna 88 och 107)
9. För att det ska anses föreligga ett avtal i den mening som avses i artikel 81.1 EG och artikel 53.1 i EES-avtalet, räcker det att de berörda företagen har gett uttryck för en gemensam vilja att bete sig på ett visst sätt på marknaden. De konkreta effekterna av ett avtal behöver inte tas i beaktande, förutsatt att det framgår att avtalets syfte är att begränsa, hindra eller snedvrida konkurrensen. I detta avseende förutsätter existensen av en ömsesidig utfästelse oundvikligen existensen av en gemensam vilja, även om det saknas uppgifter som gör det möjligt att avgöra exakt när denna vilja kom till uttryck eller formaliserades.
(se punkterna 230 och 231)
10. I fall där parterna är oense om huruvida det föreligger en överträdelse av konkurrensbestämmelserna, förutsätter kravet på rättssäkerhet för de ekonomiska aktörerna enligt rättspraxis att kommissionen, som har bevisbördan för att de överträdelser som den fastställer har ägt rum, lägger fram tillfredsställande bevisning för de faktiska omständigheter som den anser utgör en överträdelse. När det gäller en överträdelses påstådda varaktighet kräver samma rättssäkerhetsprincip att kommissionen, när det saknas bevisning som gör det möjligt att direkt fastställa varaktigheten, åtminstone ska stödja sig på bevisning som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen har fortsatt utan avbrott mellan två exakta tidpunkter.
Den omständigheten att ett bevis om förekomsten av en fortlöpande överträdelse inte har lagts fram beträffande vissa bestämda perioder hindrar inte att överträdelsen kan anses omfatta en helhetsperiod som är längre än de ovannämnda perioderna, om ett sådant konstaterande grundar sig på objektiva och samstämmiga indicier. Att en konkurrensbegränsande samverkan, inom ramen för en överträdelse som pågår under flera år, kommer till uttryck vid olika perioder, som kan vara mer eller mindre åtskilda i tiden, påverkar inte förekomsten av denna samverkan, förutsatt att de olika handlingar som är en del av överträdelsen har samma syfte och ingår i en enda, fortlöpande överträdelse.
(se punkterna 241 och 242)
11. I ett förfarande om överträdelse av artikel 81.1 EG har kommissionen, när den fastställer bötesbelopp, utrymme för en skönsmässig bedömning, detta för att kunna främja att företagen iakttar konkurrensreglerna.
Kommissionen fastställer bötesbeloppet utifrån överträdelsens allvar och i förekommande fall dess varaktighet. Överträdelsens allvar ska bedömas med hänsyn till kriterier såsom de särskilda omständigheterna i ärendet, dess kontext och böternas avskräckande verkan. Sådana objektiva omständigheter som innehållet i och varaktigheten av de konkurrensbegränsande beteendena, deras antal och deras intensitet, den berörda marknadens omfattning och den skada som samhällsekonomin har lidit ska beaktas. Vid bedömningen ska även de ansvariga företagens relativa storlek och marknadsandel beaktas, liksom eventuell förekomst av upprepade överträdelser.
(se punkterna 264 och 265)
12. När kommissionen beslutar att ålägga böter i kraft av konkurrensreglerna är den alltid skyldig att iaktta de allmänna rättsprinciperna, däribland likabehandlings- och proportionalitetsprinciperna såsom dessa har tolkats av gemenskapsdomstolarna.
Likabehandlingsprincipen, eller icke‑diskrimineringsprincipen, åsidosätts endast i de fall då lika situationer behandlas olika eller då olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.
Om det för att fastställa förhållandet mellan de böter som ska åläggas de olika företag som har deltagit i en överträdelse är lämpligt att utgå från dessa företags omsättning, måste den period som tas i beaktande således avgränsas på ett sådant sätt att de omsättningsuppgifter som erhålls blir så jämförbara som möjligt.
Proportionalitetsprincipen innebär att gemenskapsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen.
När kommissionen utgår från olika år för att fastställa värdet av vissa företags globala försäljning, och beräknar utgångsbeloppet för dessa företags böter avseende den period då dessa deltog i kartellen som separata företag på grundval av deras omsättning för olika år, behandlar den inte dessa företag lika. Även om det syfte som kommissionen har hänvisat till är legitimt, eftersom det gör det möjligt att jämföra den förmåga att skada konkurrensen som aktieägarna i ett gemensamt bolag hade innan det bolaget bildades, kan en sådan olikabehandling inte motiveras när kommissionen emellertid hade kunnat uppnå sitt eftersträvade syfte med hjälp av andra metoder, utan att behandla företagen olika när det gällde valet av referensår.
(se punkterna 266–269, 271, 272, 275 och 276)