TRIBUNALENS DOM (femte avdelningen)

den 9 juni 2016 (*)

”Dumpning – Import av bioetanol med ursprung i Förenta staterna – Slutgiltig antidumpningstull – Talan om ogiltigförklaring – Sammanslutning – Sammanslutningens medlemmar anses inte vara direkt berörda – Avvisning – Landsomfattande antidumpningstull – Individuell behandling – Stickprov – Rätten till försvar – Icke-diskriminering – Omsorgsplikt”

I mål T‑276/13,

Growth Energy, i Washington, DC (Förenta staterna)

och

Renewable Fuels Association, Washington,

inledningsvis företrädda av advokaten P. Vander Schueren, därefter av advokaterna P. Vander Schueren och M. Peristeraki,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av S. Boelaert, i egenskap av ombud, inledningsvis biträdd av advokaten G. Berrisch och B. Byrne, solicitor, därefter av advokaterna R. Bierwagen och C. Hipp,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av M. França och T. Maxian Rusche, båda i egenskap av ombud,

och

ePURE, de Europese Producenten Unie van Hernieuwbare Ethanol, företrädd av advokaterna O. Prost och A. Massot,

intervenienter,

angående en talan om delvis ogiltigförklaring av rådets genomförandeförordning (EU) nr 157/2013 av den 18 februari 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av bioetanol med ursprung i Amerikas förenta stater (EUT L 49, 2013, s. 10), i den del som rör sökandena och deras medlemmar,

meddelar

TRIBUNALEN (femte avdelningen)

sammansatt av ordföranden A. Dittrich samt domarna J. Schwarcz och V. Tomljenović (referent),

justitiesekreterare: handläggaren C. Heeren,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 och den 21 maj 2015,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökandena Growth Energy och Renewable Fuels Association är sammanslutningar som företräder amerikanska tillverkare av bioetanol och andra organisationer som är verksamma inom biobränslen, vad gäller Growth Energy, och organisationer som förespråkar användning av etanol i Förenta staterna, vad gäller Renewable Fuels Association.

2        Med anledning av ett klagomål som ingavs den 12 oktober 2011 av ePURE, de Europese Producenten Unie van Hernieuwbare Ethanol (europeisk sammanslutning av tillverkare av förnybar etanol, nedan kallad ePure), inledde Europeiska kommissionen ett antidumpningsförfarande (nedan kallat antidumpningsförfarandet eller förfarandet) beträffande import till unionen av bioetanol med ursprung i Förenta staterna, i enlighet med artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51) (nedan kallad grundförordningen).

3        Sökandena har hävdat att de under antidumpningsförfarandet hade ställning som intresseorganisationer och att de behandlades som berörda parter under hela undersökningen.

4        Kommissionen meddelade i tillkännagivandet om inledande av ett antidumpningsförfarande beträffande import till unionen av bioetanol med ursprung i Amerikas förenta stater (EUT, C 345, 2011, s. 7), att den med anledning av det stora antalet exporterande tillverkare i Förenta staterna och tillverkare i unionen hade för avsikt att använda sig av ett stickprovsförfarande i fråga om såväl de förstnämnda, som de sistnämnda i enlighet med artikel 17 i grundförordningen.

5        Kommissionen underrättade genom skrivelse av den 16 januari 2012 bolagen Marquis Energy LLC, Patriot Renewable Fuels LLC, Plymouth Energy Company LLC, POET LLC och Platinum Ethanol LLC (nedan kallade de utvalda tillverkarna), vilka är medlemmar i sökandesammanslutningarna, att de hade valts ut i stickprovsförfarandet avseende exporterande tillverkare i Förenta staterna. Dessa bolag översände sedan sina respektive svar på frågeformuläret till kommissionen den 22 februari 2012 och kommissionen gjorde kontrollbesök i deras lokaler.

6        Den 26 mars 2012 inkom sökandena med sina skriftliga synpunkter till kommissionen avseende det faktum att den hade inlett ett antidumpningsförfarande.

7        Den 24 augusti 2012 delgav kommissionen sökandena det preliminära informationsdokumentet i vilket den redogjorde för de faktiska omständigheter och överväganden som legat till grund för beslutet att fullfölja undersökningen utan att vidta några provisoriska åtgärder (nedan kallat det preliminära informationsdokumentet). I punkterna 45–47 i dokumentet konstaterade kommissionen bland annat att det inte var möjligt att bedöma, på detta stadium, huruvida exporten av bioetanol med ursprung i Förenta staterna hade skett till dumpade priser, på grund av att de utvalda tillverkarna inte gjorde någon åtskillnad mellan försäljning inom landet och försäljning på export och att all försäljning skedde till icke-närstående handlare/blandningsföretag som var etablerade i Förenta staterna vilka sedan blandade bioetanol med bensin och sålde den vidare. Följaktligen hade de utvalda tillverkarna inte någon kännedom om produktens destination och dess exportpris. Således beslutade kommissionen att fullfölja undersökningen och att utvidga den till att även omfatta handlare/blandningsföretag i syfte att erhålla uppgifter om exportpriset samt en fullständig bild av bioetanolmarknaden (punkt 50 i nämnda dokument).

8        På begäran av sökandena, Plymouth Energy Company och POET, genomfördes den 11 september 2012 ett hörande inför kommissionens förhörsombud.

9        Den 24 september 2012 inkom sökandena med sina synpunkter på det preliminära informationsdokumentet.

10      Den 6 december 2012 översände kommissionen det slutgiltiga informationsdokumentet till sökandena i vilket den hade undersökt på grundval av uppgifter från de icke-närstående handlarna/blandningsföretagen huruvida det förekom dumpning som skadade unionsindustrin (nedan kallat det slutgiltiga informationsdokumentet). Kommissionen avsåg således att införa landsomfattande slutgiltiga åtgärder uppgående till 9,6 procent, för en period av tre år.

11      Sökandena lämnade sina synpunkter på detta dokument den 17 december 2012.

12      Genom skrivelse av den 21 december 2012 översände kommissionen ett kompletterande informationsdokument som väsentligen innebar dels att den slutgiltiga antidumpningsåtgärden skulle utsträckas från tre till fem år, dels att sökandena anmodades att inge skriftliga yttranden på denna ändring och på det slutgiltiga informationsdokumentet senast den 2 januari 2013.

13      Sökandena ingav yttrande över det dokumentet den 2 januari 2013.

14      Genom skrivelse av den 30 januari 2013 besvarade kommissionen sökandenas yttrande över det slutgiltiga informationsdokumentet.

15      Den 18 februari 2013 antog Europeiska unionens råd genomförandeförordning (EU) nr 157/2013 av den 18 februari 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av bioetanol med ursprung i Amerikas förenta stater (EUT L 49, 2013, s. 10) (nedan kallad den angripna förordningen), genom vilken den införde en antidumpningstull på bioetanol, kallad drivmedelsetanol, det vill säga etylalkohol framställd av jordbruksprodukter, denaturerad eller odenaturerad, utom produkter med en vattenhalt på mer än 0,3 viktprocent uppmätt enligt standarden EN 15376, men inbegripet etylalkohol framställd av jordbruksprodukter i blandningar med bensin med en etylalkoholhalt på mer än 10 volymprocent, med ursprung i Förenta staterna, för närvarande klassificerad enligt KN-nummer ex 2207 10 00, ex 2207 20 00, ex 2208 90 99, ex 2710 12 21, ex 2710 12 25, ex 2710 12 31, ex 2710 12 41, ex 2710 12 45, ex 2710 12 49, ex 2710 12 51, ex 2710 12 59, ex 2710 12 70, ex 2710 12 90, ex 3814 00 10, ex 3814 00 90, ex 3820 00 00 och ex 3824 90 97 (TARIC‑nummer 2207100012, 2207200012, 2208909912, 2710122111, 2710122592, 2710123111, 2710124111, 2710124511, 2710124911, 2710125111, 2710125911, 2710127011, 2710129011, 3814001011, 3814009071, 3820000011 och 3824909767), med en landsomfattande sats på 9,5 procent, i form av ett fast belopp på 62,30 euro per ton netto. Antidumpningstullen skulle vara tillämplig i proportion, i vikt, till den totala bioetanolhalten för en period av fem år.

16      Vad angår stickprovsförfarandet med tillverkarna/exportörerna i Förenta staterna, konstaterade rådet i skälen 12–16 i den angripna förordningen att undersökningen visade att ingen av de utvalda tillverkare som nämnts ovan i punkt 5 exporterade bioetanol till unionsmarknaden. De sålde den i stället till icke-närstående handlare/blandningsföretag på hemmamarknaden vilka sedan blandade den med bensin och sålde den vidare inom landet och för export, särskilt till unionen. Dessa tillverkare kände inte alltid till huruvida deras tillverkning var avsedd för unionsmarknaden och de kände inte alls till handlarnas/blandningsföretagens försäljningspriser. Detta innebar att de amerikanska bioetanoltillverkarna inte var exportörer av den berörda produkten till unionen. Det är i stället handlarna/blandningsföretagen som är exportörer. För att kunna genomföra antidumpningsundersökningen grundade sig rådet på uppgifter från två handlare/blandningsföretag som gick med på att samarbeta under undersökningen.

17      Vad gäller konstaterandet av dumpning, förklarade rådet i skälen 62–64 i den angripna förordningen att den ansåg att det var lämpligt att fastställa en landsomfattande dumpningsmarginal. Även om vissa tillverkare hävdade att det var möjligt att identifiera och spåra deras produkter när de såldes till amerikanska aktörer för export, kunde de inte påvisa något särskilt samband mellan deras försäljning på den amerikanska marknaden och den export som andra aktörer bedriver till EU. Dessa tillverkare kände inte till nivån på exportpriset till unionen. Rådet konstaterade att strukturen för bioetanolindustrin och metoden för att tillverka och sälja den berörda produkten på den amerikanska marknaden och exportera den till unionen betydde att det inte var praktiskt möjligt att fastställa individuella dumpningsmarginaler för de amerikanska tillverkarna.

18      Genom skrivelse av den 20 februari 2013 besvarade kommissionen de synpunkter på det kompletterande informationsdokumentet som framförts av sökandena och Plymouth Energy Company.

 Förfarandet och parternas yrkanden

19      Sökandena har väckt denna talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 maj 2013 och ändrades genom skrivelse av den 17 maj 2013.

1.     Ansökan om förening med mål T‑277/13, Marquis Energy/rådet

20      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 18 juni 2013 ansökte sökandena om att det aktuella målet skulle förenas med mål T‑277/13, Marquis Energy/rådet. Rådet begärde i sitt yttrande att tribunalen skulle skjuta upp handläggningen av en eventuell förening av de båda målen till dess att det skriftliga förfarandet avslutats och tribunalen prövat sökandenas argument angående talans upptagande till prövning.

21      Den 31 juli 2013 beslutade ordföranden på tribunalens femte avdelning att inte förena förevarande mål med målet T‑277/13, Marquis Energy/rådet.

2.     Interventionerna

22      Kommissionen ansökte om att få intervenera i förevarande mål till stöd för rådets yrkanden, genom handling som inkom till tribunalens kansli den 16 juli 2013. Sökandena och rådet anförde inte några invändningar mot interventionen.

23      ePure ansökte om att få intervenera i målet till stöd för rådets yrkanden genom handling som inkom den 20 september 2013. Sökandena och rådet anförde inte några invändningar mot interventionen.

24      Ordföranden på tribunalens femte avdelning biföll interventionsansökningarna genom beslut av den 4 februari 2014.

25      Den 18 april 2014 inkom kommissionen och ePure med sina interventionsinlagor.

3.     Åtgärderna för processledning och det muntliga förfarandet

26      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet och att som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, anmoda rådet och sökandena att skriftligen besvara vissa frågor. Parterna efterkom denna anmodan inom utsatt tid.

27      Rådet underrättade emellertid tribunalen genom skrivelse av den 29 april 2015 om att det ansåg att vissa upplysningar som behövdes för att besvara frågorna var konfidentiella. För att kunna ”lämna ut de aktuella handlingarna” begärde rådet att tribunalen skulle besluta om konfidentiell behandling av dem.

28      Genom skrivelse av den 19 maj 2015 begärde sökandena att tribunalen skulle vidta åtgärder för processledning och härvid, för det första, förordna om att rådet skulle lämna ut de nämnda handlingarna, för det andra, avlägsna avsnitt i) 1 i rådets svar på tribunalens skriftliga frågor, alternativt ge sökandena möjlighet att lämna skriftliga synpunkter och för det tredje, ge dem möjlighet att yttra sig skriftligen för att rätta de faktiska fel som rådet begått i sitt svar.

29      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 20 och den 21 maj 2015. Vid förhandlingen frånföll sökandena delvis sin begäran av den 19 maj 2015 genom att de återkalla den andra och den tredje begäran vilka angetts i punkt 28 ovan. Tribunalen förde detta till förhandlingsprotokollet.

30      Vid förhandlingens slut beslutade ordföranden på tribunalens femte avdelning att det muntliga förfarandet skulle avslutas vid ett senare tillfälle.

31      Då tribunalen inte fann det nödvändigt att förordna om den ovannämnda processledningsåtgärden informerades parterna genom skrivelse av den 9 december 2015 om att det muntliga förfarandet hade avslutats samma dag.

4.     Ansökningarna om konfidentiell behandling

32      Genom handling som inkom den 22 november 2013 begärde sökandena konfidentiell behandling i förhållande till ePure av vissa handlingar som bifogats ansökan, en del av deras replik och vissa handlingar som bifogats denna.

33      Genom handling som inkom den 15 maj 2015 begärde sökandena att vissa delar av rådets svar på tribunalens frågor skulle behandlas konfidentiellt i förhållande till ePure, inom ramen för en processledningsåtgärd.

34      ePure mottog enbart icke-konfidentiella versioner av de nämnda handlingarna och anförde ingen invändning mot ansökningarna om konfidentiell behandling i förhållande till sammanslutningen.

5.     Parternas yrkanden

35      I ansökan, i ändrad lydelse enligt skrivelsen av den 17 maj 2013, har sökandena yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara den angripna förordningen såvitt den rör sökandena och deras medlemmar,

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

36      Rådet har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan,

–        i andra hand, ogilla talan såsom ogrundad,

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

37      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan,

–        i andra hand, ogilla talan såsom ogrundad,

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

38      ePure har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan,

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

39      Sökandena har till stöd för sin talan åberopat tio grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 2.8, artikel 9.5 samt artikel 18.1, 18.3 och 18.4 i grundförordningen, åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om god förvaltning samt uppenbart oriktiga bedömningar. Den andra grunden avser uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen. Den tredje grunden avser uppenbart oriktig bedömning samt åsidosättande av principen om icke-diskriminering och artikel 3.2 i grundförordningen. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 3.2 i grundförordningen och uppenbart oriktig bedömning. Den femte grunden avser uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av artikel 1.4, artikel 3.1–3.3 och 3.5–3.7 samt artikel 4.1 i grundförordningen. Den sjätte grunden avser uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av artikel 3.1 i grundförordningen. Den sjunde grunden avser uppenbart oriktig bedömning av orsakssambandet. Den åttonde grunden avser åsidosättande av artikel 9.2 i grundförordningen och av proportionalitetsprincipen. Den nionde grunden avser åsidosättande av artikel 5.2 och 5.3 i grundförordningen samt av principen om god förvaltning och principen om icke-diskriminering. Den tionde grunden slutligen avser åsidosättande av artikel 6.7, artikel 19.1 och 19.2, artikel 20.2, 20.4 och 20.5 i grundförordningen, rätten till försvar, principen om icke-diskriminering och principen om god förvaltning samt bristfällig motivering.

40      I detta sammanhang ska det nämnas att sökandena har framfört en rad argument i sina inlagor vilka samtidigt som de syftar till att det ska fastställas att den angripna förordningen är ogiltig, innehåller påståenden om överträdelser av unionsrätten som begåtts av ”kommissionen”. Exempelvis bygger grunderna 1–5, 7 och 9, såsom de sammanfattas i punkt 5 i ansökan, på konstaterandet att ”kommissionen” gjort sig skyldig till diverse åsidosättanden av grundförordningen. Det kan konstateras att åberopandet av åsidosättanden som följer av den angripna förordningen och som ”kommissionen” gjort sig skyldig till i stället för ”rådet” utgör ett skrivfel i sökandenas inlagor. Det framgår utan tvetydighet vid läsningen av sökandenas inlagor att deras argument syftar till att uppnå en ogiltigförklaring av den angripna förordningen med anledning av åsidosättanden begångna av rådet. Det ska även nämnas att det svar som rådet och kommissionen gav på dessa argument visar att de anser att sökandena i själva verket syftade på åsidosättanden som rådet begått. Under dessa förhållanden ska sökandenas argument prövas i ovannämnda mening i vilken även rådet och kommissionen instämmer.

41      Rådet har med stöd av kommissionen och ePure gjort gällande, utan att framställa en formell invändning om rättegångshinder, i enlighet med artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler, att talan inte kan tas upp till prövning. Rådet bedömer att sökandena inte har talerätt vare sig som företrädare för sina medlemmar eller individuellt, med motiveringen att de villkor som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF inte är uppfyllda. Vidare har kommissionen gjort gällande att sökandena inte har något berättigat intresse av att få sin sak prövad.

1.     Upptagande till prövning

42      Eftersom sökandena är sammanslutningar som företräder den amerikanska bioetanolindustrins intressen, ska det först undersökas huruvida sådana sammanslutningar kan göra gällande att de har talerätt i förvarande mål, innan det därefter ska prövas om de har rätt att väcka individuell talan och även om de kan föra vissa av sina medlemmars talan. Slutligen ska det prövas huruvida sökandena har ett berättigat intresse av att få sin sak prövad i det aktuella målet.

 Huruvida sådana sammanslutningar som sökandena har talerätt

43      Rådet anser att sökandena, i deras egenskap av sammanslutningar som företräder sina medlemmars intressen, endast kan begära ogiltigförklaring av den angripna förordningen i den mån den påverkar deras medlemmar som är personligen berörda. Rådet har även gjort gällande att bortsett från Marquis Energy som beslutat att väcka individuell talan mot den angripna förordningen (i målet T‑277/13, Marquis Energy/rådet), har den angripna förordningen blivit slutgiltig i förhållande till sökandenas medlemmar. Rådet har i detta avseende hävdat att förevarande talan, som väckts av en sammanslutning, inte kan få till resultat, för det fall den tas upp till prövning och är grundad, att den angripna förordningens slutgiltiga karaktär ifrågasätts, med risk för att den allmänna rättssäkerhetsprincip som stadfästs i unionsrätten annars åsidosätts.

44      Sökandena har bestritt rådets argument och hävdat att rådet fråntar sammanslutningarna deras talerätt vid tribunalen. En talan om ogiltigförklaring som väckts av en sammanslutning borde däremot, när den tas upp till prövning, ge upphov till verkningar i förhållande till alla medlemmar i sammanslutningen vilka var lagenligt registrerade i den vid tidpunkten för talans väckande.

45      Det framgår av rättspraxis att en talan som väckts av en sammanslutning med uppdrag att försvara sina medlemmars kollektiva intressen endast kan upptas till prövning i tre typer av situationer, det vill säga för det första, när en lagbestämmelse uttryckligen erkänner detta (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 10 december 2004, EFfCI/parlamentet och rådet, T‑196/03, REG, EU:T:2004:355, punkt 42), för det andra, när de företag som sammanslutningen företräder, eller vissa av dem, har egen talerätt, och för det tredje, när sammanslutningen kan göra gällande ett eget intresse av att föra talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2006, Belgien och Forum 187/kommissionen, C‑182/03 och C‑217/03, REG, EU:C:2006:416, punkt 56 och där angiven rättspraxis, samt beslut av den 24 juni 2014, PPG och SNF/ECHA, T‑1/10 RENV, EU:T:2014:616, punkt 30).

46      Det ska således fastställas om sökandena i det aktuella målet har åberopat att någon eller flera av dessa tre situationer är för handen.

47      Angående den första situationen där en talan som väckts av en sammanslutning kan upptas till prövning när detta uttryckligen anges i en lagbestämmelse, ska det påpekas att sökandena inte har angett någon lagbestämmelse som tillerkänner dem en specifik rätt att väcka talan. Vidare framgår det inte av någon uppgift i handlingarna i målet vid tribunalen att det finns en lagbestämmelse som sökandena skulle kunna åberopa härvidlag.

48      Förevarande talan kan således inte tas upp till prövning med motiveringen att sökandena drar nytta av en specifik lagbestämmelse som tillåter dem att väcka talan.

49      Vad angår den andra situationen, där en talan som väckts av en sammanslutning kan tas upp till prövning när sammanslutningen företräder ett eller flera företag som har egen talerätt, kan det konstateras att sökandena väsentligen har gjort gällande att de har talerätt på grund av att vissa av deras medlemmar ”exporterar bioetanol med ursprung i Förenta staterna till unionen”.

50      I fråga om sökandenas medlemmar ska det således undersökas om följande fyra kategorier av aktörer har talerätt:

–        Den amerikanske bioetanoltillverkaren, Marquis Energy, som valdes ut genom stickprov och som har väckt en egen talan mot den angripna förordningen i målet T‑277/13, Marquis Energy/rådet,

–        de fyra övriga amerikanska bioetanoltillverkarna utöver Marquis Energy som valdes ut genom stickprov, vilka angavs i skäl 36 i den angripna förordningen (nedan kallade de fyra utvalda tillverkarna), Patriot Renewable Fuels, Plymouth Energy Company, POET och Platinum Ethanol, som var och en är medlem i åtminstone en av sökandesammanslutningarna. Dessa fyra grupper av tillverkare är nämligen medlemmar i den första sökandesammanslutningen, Growth Energy, Patriot Renewable Fuels och Plymouth Energy Company är även medlemmar i den andra sökandesammanslutningen, Renewable Fuels Association,

–        bioetanolhandlarna/blandningsföretagen Murex och CHS,

–        alla övriga medlemmar i sökandesammanslutningarna.

51      Det är viktigt att inledningsvis slå fast att det är uteslutet att förevarande talan kan tas upp till prövning vad angår den första motiveringen, det vill säga att sökandena företräder Marquis Energy. En sammanslutning som agerar i egenskap av företrädare för sina medlemmar har nämligen enligt rättspraxis talerätt gentemot ett beslut, när inte medlemmarna själva har väckt talan, trots att de hade rätt att göra detta (se beslut av den 29 mars 2012, Asociación Española de Banca/kommissionen, T‑236/10, REU, EU:T:2012:176, punkterna 23 och 24 samt där angiven rättspraxis). I förevarande mål innebär således denna rättspraxis att den av sökandena väckta talan i vart fall inte kan tas upp till prövning, såvitt gäller den omständigheten att sökandena har gjort gällande att de företräder Marquis Energy, eftersom Marquis Energy har väckt en egen talan mot den angripna förordningen vid tribunalen i målet T‑277/13, Marquis Energy/rådet. Denna slutsats får i gengäld inga konsekvenser för behovet av att pröva huruvida sökandenas talan kan tas upp till prövning i den mån de även företräder andra medlemmar.

52      Vad vidare beträffar de av sökandenas medlemmar som är handlare/blandningsföretag som exporterar bioetanol, är det viktigt att notera att sökandena under förhandlingen ofta framförde argumentet att två av deras ”associerade” medlemmar, Murex och CHS, var handlare/blandningsföretag som exporterade bioetanol. Murex var ”associerad medlem” i Growth Energy och CHS var ”associerad medlem” i Renewable Fuels Association. Av denna anledning ansåg sig sökandena följaktligen ha talerätt, som företrädare för dessa. Dessutom har sökandena anmärkt att dessa båda exportörer hade lämnat in stickprovsformulär.

53      Det är utrett att CHS är ”associerad” medlem i Renewable Fuels Association. Såsom kommissionen helt riktigt uppgav vid förhandlingen, anges det emellertid i artikel IV.4 b i Renewable Fuels Associations stadgar att en ”associerad” medlem i denna sammanslutning har rätt att delta i medlemmarnas möten men däremot saknar rösträtt, vilket fördes till förhandlingsprotokollet.

54      När det rör sig om Murex, är det utrett att företaget är ”associerad” medlem i Growth Energy. Såsom kommissionen emellertid helt riktigt påpekade vid förhandlingen, anges det i fjärde artikeln i Growth Energys ”articles of incorporation” (stadgar) kategorier av medlemmar med och utan rösträtt, såsom förts till förhandlingsprotokollet. Närmare bestämt föreskrivs det i artikel II avsnitt 2.01 c i Growth Energys ”Second Amended and Restated Bylaws” (andra utgåvan av ändrade och omformulerade föreskrifter) att en ”associerad” medlem i denna sammanslutning saknar rösträtt.

55      Utan rösträtt har CHS och Murex dock inte någon möjlighet att göra sina intressen gällande om de eventuellt skulle företrädas av den berörda sammanslutningen. Under dessa förhållanden och i avsaknad av andra uppgifter som skulle kunna visa att en ”associerad” medlem har en sådan möjlighet att göra sina intressen gällande, ska det slås fast att Renewable Fuels Association inte har talerätt i förevarande mål i den mån denna sammanslutning har hävdat att den företräder CHS och att Growth Energy inte har talerätt i den mån den har gjort gällande att den företräder Murex.

56      Det framgår av övervägandena i punkterna 51–55 ovan, att även om det ska uteslutas att denna talan kan tas upp till prövning såvitt sökandena har åberopat den omständigheten att de företräder Marquis Energy och CHS eller Murex, måste det däremot prövas om deras talan kan tas upp till prövning såvitt de har åberopat, för det första, de fyra utvalda tillverkarna utöver koncernen Marquis Energy och för det andra, alla andra medlemmar än de fyra utvalda tillverkarna, Marquis Energy eller handlarna/blandningsföretagen CHS och Murex.

57      Därefter underkänner tribunalen sökandenas argument att en talan om ogiltigförklaring som väckts av en sammanslutning, när den kan tas upp till prövning, bör ge upphov till verkningar i förhållande till alla medlemmar i sammanslutningen som var lagenligt registrerade i den vid tidpunkten för talans väckande.

58      Det ska här erinras om att även om det stämmer, med avseende på kriterierna i artikel 263 fjärde stycket FEUF, att förordningarna om införande av antidumpningstullar genom sin natur och räckvidd faktiskt har en normativ karaktär, eftersom de är tillämpliga på flertalet berörda ekonomiska aktörer, är det för den skull inte uteslutet att vissa ekonomiska aktörer har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av vissa bestämmelser i förordningarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 1984, Allied Corporation m.fl./kommissionen, 239/82 och 275/82, REG, EU:C:1984:68, punkt 11, och dom av den 20 mars 1985, Timex/rådet och kommissionen, 264/82, REG, EU:C:1985:119, punkt 12).

59      Det framgår emellertid av rättspraxis att, när ett antal bolag påförs olika tullar i en förordning om införande av en antidumpningstull har ett bolag endast talerätt mot de bestämmelser genom vilka det bolaget påförs en särskild antidumpningstull och dess belopp bestäms, och inte mot bestämmelser genom vilka andra bolag påförs tull, med följd att detta bolags talan endast kan tas upp till prövning i den mån den avser ogiltigförklaring av de bestämmelser i förordningen som bara gäller det bolaget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe, C‑239/99, REU, EU:C:2001:101, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

60      För övrigt framgår det av punkt 29 i domen av den 21 mars 2012, Fiskeri og Havbruksnæringens Landsforening m.fl./rådet (T‑115/06, EU:T:2012:136), som sökandena har åberopat, jämförd med punkterna 27 och 28 i samma dom, att en ogiltigförklaring endast kan ge upphov till verkningar i förhållande till alla medlemmar i en sammanslutning i den mån dessa medlemmars talan har kunnat tas upp till prövning.

61      Om det inte förhöll sig på det sättet skulle nämligen en yrkessammanslutning kunna göra gällande att vissa av dess medlemmar har talerätt, för att uppnå ogiltigförklaring av en förordning till förmån för alla dess medlemmar, inklusive dem som inte var och en för sig uppfyller villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Detta skulle innebära ett kringgående av bestämmelserna om villkoren för upptagande till prövning av en talan som kan väckas mot en förordning genom vilken det införs antidumpningstullar.

62      Sökandena i detta mål kan således begära ogiltigförklaring av den angripna förordningen till förmån för sina medlemmar, endast i den mån förordningen påverkar de medlemmar som själva har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av densamma i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF.

63      Sökandena anser i fråga om den tredje situationen enligt vilken en sammanslutnings talan kan tas upp till prövning när en sammanslutning kan göra gällande ett eget intresse, att de har rätt att väcka individuell talan i deras egenskap av sammanslutningar som företräder de främsta etanoltillverkarna. De har erinrat om att de även har varit berörda parter i det administrativa antidumpningsförfarandet. Det ska således undersökas om sökandena, i detta fall, har ett eget intresse i deras egenskap av sammanslutning som deltagit i antidumpningsförfarandet (se punkterna 75–87 nedan).

 Huruvida sökandena har talerätt

64      Det bör erinras om att artikel 263 fjärde stycket FEUF avser tre fall i vilka alla fysiska och juridiska personer får väcka talan om ogiltigförklaring. De får, för det första, på de villkor som anges i första och andra styckena i artikeln väcka talan mot en akt som är riktad till dem. För det andra, får de väcka talan mot en akt som direkt eller personligen berör dem och för det tredje, mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder.

65      Det ska nämnas att villkoret för att vara direkt berörd är identiskt i det andra och det tredje fall av talerätt som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF (beslut av den 13 mars 2015, European Coalition to End Animal Experiments/ECHA, T‑673/13, REU, EU:T:2015:167, punkt 67).

66      I det aktuella målet är det utrett att den angripna förordningen inte är riktad till sökandena. Följaktligen ska det undersökas huruvida sökandena kan väcka talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen enligt den andra eller den tredje hypotesen i artikel 263 fjärde stycket FEUF, nämligen att de antingen väcker individuell talan eller att de väcker talan som företrädare för en av de kategorier av aktörer som är medlemmar i sammanslutningen.

67      När det gäller begreppet direkt berörd i artikel 263 fjärde stycket FEUF ska det konstateras att begreppet kräver att två kriterier samtidigt är för handen. För det första måste den rättsakt vars ogiltigförklaring sökandena eftersträvar ha direkt inverkan på deras rättsliga ställning. För det andra får rättsakten inte lämna något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen, utan att några mellankommande regler tillämpas (beslut av den 24 september 2009, Município de Gondomar/kommissionen, C‑501/08 P, EU:C:2009:580, punkt 25, och dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, REU, EU:C:2011:656, punkt 66).

68      Angående begreppet personligen berörd i artikel 263 fjärde stycket FEUF, framgår det av fast rättspraxis att andra personer än dem till vilka ett beslut riktar sig kan göra anspråk på att vara personligen berörda, endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer, och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett sådant beslut riktar sig till (dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen, 25/62, REG, EU:C:1963:17, s. 223, och dom av den 13 december 2005 kommissionen/Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum, C‑78/03 P, REG, EU:C:2005:761, punkt 33).

69      På området för skydd mot dumpningspraxis framgår det för det första av fast rättspraxis att de rättsakter genom vilka antidumpningstullar införs är av sådan karaktär att de direkt och personligen berör de av producent- och exportföretagen som kan visa att de har utpekats i kommissionens eller rådets rättsakter eller har berörts av de förberedande undersökningarna (dom Allied Corporation m.fl./kommissionen, punkt 58 ovan, EU:C:1984:68, punkt 12, och dom av den 23 maj 1985, Allied Corporation m.fl./rådet, 53/83, REG, EU:C:1985:227, punkt 4).

70      För det andra är importörer av den berörda produkten vilkas försäljningspriser beaktades vid fastställandet av exportpriserna och som därför berörs av konstaterandena om en föreliggande dumpningspraxis direkt och personligen berörda av förordningar genom vilka antidumpningstullar införs (dom av den 14 mars 1990, Nashua Corporation m.fl./kommissionen och rådet, C‑133/87 och C‑150/87, REG, EU:C:1990:115, punkt 15, och dom Gestetner Holdings/rådet och kommissionen, C‑156/87, REG, EU:C:1990:116, punkt 18). Detsamma gäller importörer som är närstående till exportörer från tredjeland, vars produkter påförs antidumpningstullar, bland annat när exportpriset har beräknats på grundval av de försäljningspriser på unionsmarknaden som nämnda importörer tillämpar, samt i de fall där själva antidumpningstullen beräknats på grundval av dessa försäljningspriser (se, för ett liknande resonemang, dom Neotype Techmashexport/kommissionen och rådet, C‑305/86 och C‑160/87, REG, EU:C:1990:295, punkterna 19 och 20).

71      För det tredje har domstolen funnit att en tillverkare av originaldelar, utan att det fanns anledning att kvalificera denne som importör eller exportör, var direkt och personligen berörd av de bestämmelser i förordningen som rörde den dumpning som tillverkarens leverantör tillämpade, på grund av särdragen i affärsförbindelserna mellan tillverkaren av originaldelar och nämnda leverantör. Domstolen ansåg nämligen att det var i syfte att beakta dessa särskilda omständigheter som rådet hade fastställt en viss vinstmarginal i samband med fastställandet av normalvärdet, vilket därefter hade beaktats vid beräkningen av dumpningsmarginalen på grundval av vilken antidumpningstullen hade fastställts med resultatet att tillverkaren av originaldelar berördes av konstaterandet att den påtalade dumpningen förelåg (se, för ett liknande resonemang, dom Nashua Corporation m.fl./kommissionen och rådet, punkt 70 ovan, EU:C:1990:115, punkterna 17–20, och dom Gestetner Holdings/rådet och kommissionen, punkt 70 ovan, EU:C:1990:116, punkterna 20‑23).

72      För det fjärde har unionsdomstolen även fastslagit att en unionstillverkare hade talerätt i och med att förordningen om införande av antidumpningstullen grundades på denne tillverkares personliga situation, vilken var den främste tillverkaren av den berörda produkten inom unionen. För att komma fram till den slutsatsen fann domstolen att de invändningar som hade anförts av nämnda tillverkare låg till grund för det klagomål som föranledde undersökningsförfarandet, att tillverkaren hade beretts tillfälle att yttra sig under detta förfarande vars genomförande i stor utsträckning hade påverkats av nämnda yttrande, och att antidumpningstullen hade fastställts med utgångspunkt i den konstaterade dumpningens konsekvenser för denna tillverkare (se, för ett liknande resonemang, dom Timex/rådet och kommissionen, punkt 58 ovan, EU:C:1985:119, punkterna 14 och 15).

73      För det femte har domstolen också funnit att det faktum att vissa kategorier av ekonomiska aktörer ges rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av en antidumpningsförordning inte heller hindrar att andra aktörer också kan vara personligen berörda av en sådan förordning, på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem och som särskiljer dem från alla andra personer. Domstolen slog således fast att den talan som väckts i det målet kunde tas upp till prövning på grund av att sökanden var den mest betydande importören av den vara som var föremål för antidumpningsåtgärden, samtidigt som den var slutanvändare av varan, och på grund av att dess ekonomiska verksamhet i mycket stor utsträckning var beroende av importen och påverkades allvarligt av den omtvistade förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 1991, Extramet Industrie/rådet, C‑358/89, REG, EU:C:1991:214, punkterna 16–18).

74      Det är mot denna bakgrund som sökandenas talerätt i det aktuella målet ska prövas.

 Huruvida sökandena har individuell talerätt

75      Sökandena har gjort gällande att de är sammanslutningar vilkas medlemmar är de främsta amerikanska etanoltillverkarna och att dessa har deltagit aktivt i det administrativa förfarande som ledde till antagandet av den angripna förordningen. Sökandena strävar efter att skydda den amerikanska etanolindustrin. Eftersom antagandet av den angripna förordningen utgör ett stort problem för sökandena och de har erkänts som berörda parter under hela antidumpningsförfarandet, borde de ha rätt att väcka förevarande talan individuellt i eget namn.

76      Rådet har, med stöd av kommissionen, genmält att det inte räcker att sökandena påstår att de företräder den amerikanska bioetanolindustrin i dess helhet, att de främjar dess intressen eller att de har samarbetat med kommissionen under undersökningen genom att företräda sina medlemmars intressen, för att de ska kunna väcka talan vid tribunalen. Rådet har gjort gällande att det inte finns några särskilda omständigheter som särskiljer sökandena.

77      Det ska således undersökas om den i det aktuella målet angripna förordningen påverkar var och en av sökandena direkt och personligen, på så sätt att den har en inverkan på deras rättsliga ställning i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 67 ovan.

78      Tribunalen påpekar inledningsvis att det är utrett att det genom den angripna förordningen införs en enhetlig antidumpningstull på all import av ren bioetanol, det vill säga etylalkohol som framställs av jordbruksprodukter samt blandningar med bensin med en etylalkoholhalt på mer än 10 volymprocent, i leverantörslandet, det vill säga Förenta staterna. Det har vidare inte bestritts att sökandena, även om de är sammanslutningar i fråga om vilka det är utrett att de företräder den amerikanska bioetanolindustrins intressen och att de har deltagit i antidumpningsförfarandet, emellertid inte är skyldiga att erlägga tull var och en för sig.

79      Följaktligen kan det konstateras att den angripna förordningen, såvitt den inför antidumpningstullar enbart på sökandenas medlemmars produkter, inte påverkar deras rättsliga ställning. Det faktum att det genom den angripna förordningen införts antidumpningstullar på sökandenas medlemmars produkter har varken påverkat de individuella rättigheter som sökandena åtnjuter eller de skyldigheter som åligger dem.

80      Den omständigheten att sökandena har varit parter i dumpningsförfarandet saknar inverkan på konstaterandet att införandet av antidumpningstullar på deras medlemmars produkter varken ger upphov till någon rättighet eller någon skyldighet för dem. Det ska dock noteras att de har gjort gällande i den tionde grunden för talan att de, i egenskap av berörda parter i antidumpningsförfarandet, har ett eget intresse av att utverka ogiltigförklaring av den angripna förordningen med motiveringen att deras processuella rättigheter har åsidosatts, nämligen de rättigheter som följer av artikel 6.7, artikel 19.1 och 19.2 samt artikel 20.2, 20.4 och 20.5 i grundförordningen.

81      Det framgår emellertid av rättspraxis att den omständigheten att en person på ett eller annat sätt deltar i det förfarande som leder till antagande av en unionsrättsakt utmärker denna person med avseende på rättsakten i fråga enbart när vissa processrättsliga skyddsregler har föreskrivits för denna person i de tillämpliga unionsbestämmelserna. (se, analogt, dom av den 4 oktober 1983, Fediol/kommissionen, 191/82, REG, EU:C:1983:259, punkt 31, och dom av den 17 januari 2002, Rica Foods/kommissionen, T‑47/00, REG, EU:T:2002:7, punkt 55).

82      Det ska således prövas huruvida de bestämmelser i grundförordningen som nämnts ovan i punkt 80, såsom sökandena har hävdat, ger processrättsliga garantier åt personer som intervenerat i proceduren för antagande av en förordning om införande av antidumpningstullar.

83      Genom artikel 6.7 i grundförordningen tillerkänns intresseorganisationer, såsom sökandena, som ger sig till känna, i enlighet med artikel 5.10, rätt att på skriftlig begäran få granska alla de uppgifter som har gjorts tillgängliga av någon av parterna i undersökningen, med undantag av interna handlingar som upprättats av myndigheterna i unionen eller dess medlemsstater, under förutsättning att uppgifterna har betydelse för framläggandet av deras sak och att de inte är konfidentiella i den mening som avses i artikel 19 och att de används i undersökningen. Dessa parter får dessutom bemöta uppgifterna och deras synpunkter ska beaktas i den mån de är tillräckligt väl underbyggda.

84      För övrigt tillerkänns intresseorganisationer genom artikel 20.2, 20.4 och 20.5 i förordningen rätt att begära att slutligen få ta del av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka man avser att rekommendera att slutgiltiga åtgärder införs eller att en undersökning eller ett förfarande avslutas utan att åtgärder införs. De har rätt att lämna synpunkter på den slutgiltiga informationen inom en frist på tio dagar. I det aktuella fallet är det utrett att sökandena har fått tillgång till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet och att de erhållit den slutliga informationen i enlighet med artikel 20.2 i grundförordningen samt den kompletterande informationen av den 21 december 2012.

85      I den mån sökandena har grundat sin talan på skyddet av de processuella garantier som de åtnjuter genom artikel 6.7, artikel 19.1 och 19.2 samt artikel 20.2, 20.4 och 20.5 i grundförordningen, ska det slås fast att förevarande talan kan tas upp till prövning i den del förordningen rör sökandena när de har väckt talan var och en för sig.

86      I detta sammanhang har sökandena understrukit att de har talerätt på grund av att de deltog i antidumpningsförfarandet i egenskap av intresseorganisationer som var samtalspartner i diskussionerna mellan kommissionen och ”den amerikanska bioetanolindustrin i dess helhet”. De har åberopat domen av den 24 mars 1993, CIRFS m.fl./kommissionen (C‑313/90, REG, EU:C:1993:111, punkterna 28–30), i vilken domstolen medgav att en sammanslutnings ställning i dess egenskap av förhandlingspartner påverkades av beslutet i fråga. Det ska emellertid konstateras, för det första, att sökandenas ställning som intresseorganisationer enligt grundförordningen inte kan jämföras med den ställning som en förhandlare som agerar formellt i sina medlemmars namn har. För det andra ska det uppmärksammas att den nämnda domen rörde ett yrkande om ogiltigförklaring framställt av en sammanslutning av ett beslut som fattats på området för statligt stöd, närmare bestämt ett beslut av kommissionen att inte inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF vilket syftar till att det ska konstateras att stöd som beviljats inte är förenligt med den inre marknaden. CIRFS företrädde inte det bolags intressen som var stödets mottagare. Det aktuella målet rör emellertid en förordning som antagits på antidumpningsområdet. Rådet har inte genom den angripna förordningen vägrat att inleda något förfarande och sökandena anser sig företräda de ekonomiska aktörers intressen vilkas produkt är föremål för antidumpningsåtgärden. Det aktuella målet gäller således en annan situation än den som ledde till ovannämnda domen CIRFS m.fl./kommissionen (EU:C:1993:111), vilken i det avseendet inte är relevant för det aktuella fallet.

87      Mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkterna 77–86, finner tribunalen att sökandena i egenskap av berörda parter i förfarandet ska tillerkännas talerätt därför att de är direkt och personligen berörda, men att de endast kan åberopa den tionde grunden för talan, då det är den enda grund som syftar till att tillvarata deras processuella rättigheter.

 Huruvida sökandena har talerätt i deras egenskap av företrädare för sina medlemmar

88      Rådet anser med stöd av kommissionen att sökandena saknar talerätt i deras egenskap av företrädare för sina medlemmar.

89      Sökandena har bestritt detta argument.

90      I det aktuella fallet ska det vid prövningen av talerätten göras en åtskillnad mellan de fyra utvalda amerikanska bioetanoltillverkarna och sökandenas övriga medlemmar.

91      För att det ska kunna avgöras om de fyra utvalda amerikanska tillverkarna har rätt att väcka talan mot den angripna förordningen, ska det undersökas om de är direkt och personligen berörda av förordningen i den mening som avses i den andra hypotes som tas upp i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

–       Huruvida sökandena är direkta berörda i deras egenskap av företrädare för de utvalda bioetanoltillverkarna

92      Vad gäller frågan huruvida de fyra utvalda tillverkarna direkt berörs av den angripna förordningen, ska det slås fast ett bolag vars produkter påförs antidumpningstull är direkt berört, eftersom en förordning om införande av en antidumpningstull medför skyldighet för medlemsstaternas tullmyndigheter att ta ut den införda tullen utan att dessa myndigheter lämnas något utrymme för eget skön (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 september 1997, Shanghai Bicycle/rådet, T‑170/94, REG, EU:T:1997:134, punkt 41 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 november 1998, Champion Stationery m.fl./rådet, T‑147/97, REG, EU:T:1998:266, punkt 31).

93      I det aktuella fallet ska det slås fast att i stället för att varje leverantör av produkten i fråga påförs en individuell tull, föreskrivs det i artikel 1.1 i den angripna förordningen att en antidumpningstull påförs all import av ren bioetanol, det vill säga etylalkohol som framställts av jordbruksprodukter samt blandningar med bensin med en etylalkoholhalt på mer än 10 volymprocent i leverantörslandet, nämligen Förenta staterna. Det införs närmare bestämt en landsomfattande antidumpningstull på 62,30 euro per ton netto som ska vara tillämplig i proportion, i vikt, till den totala bioetanolhalten. Därför ska det slås fast att importen av bioetanol inte identifieras i den angripna förordningen utifrån dess individuella ursprung eller genom angivandet av aktörer som är relevanta för exporten i försäljningskedjan.

94      Rådet har vidare angett i skäl 12 i den angripna förordningen och i svaromålet att ingen av de fyra utvalda tillverkarna själv exporterade bioetanol till unionsmarknaden. De sålde den i stället till icke-närstående handlare/blandningsföretag på hemmamarknaden som sedan blandade den med bensin och sålde den vidare inom landet och för export, särskilt till unionen.

95      Sedan har rådet anfört i samma skäl 12 i den angripna förordningen att de fem amerikanska tillverkare som ingick i stickprovet ”tog upp export av bioetanol till unionen i sitt stickprovsformulär”.

96      Rådet har även uppgett i skälen 10 och 11 i den angripna förordningen att kommissionen under det administrativa antidumpningsförfarandet gjorde ett urval på grundval av den största representativa exportvolym av bioetanol till unionen som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Stickprovet omfattade sex amerikanska tillverkare av bioetanol. Under undersökningen uteslöts ett företag från stickprovet, medan de fem övriga utvalda tillverkarna behölls i stickprovet, i och med att det konstaterades att företagets produktion inte exporterades till unionen under undersökningsperioden, det vill säga, från den 1 oktober 2010 till den 30 september 2011.

97      Det följer av resonemangen i punkterna 92–96 ovan, angående bioetanolmarknadens sätt att fungera, såsom det fastställts av rådet, att rådet självt ansåg i den angripna förordningen att en betydande volym av bioetanol som härrörde från de fyra utvalda tillverkarna regelbundet hade exporterats till unionen under undersökningsperioden.

98      Konstaterandet i punkt 97 ovan bekräftas vidare av rådets och kommissionens bedömningar som uttrycktes under antidumpningsförfarandets gång samt i deras skriftliga och muntliga uttalanden.

99      Det ska inledningsvis nämnas att rådet konstaterade i sitt svar på tribunalens skriftliga frågor att det ”verkar mycket troligt” att bioetanol som uppfyller de europeiska standardspecifikationerna (nedan kallade standarden EN) och såldes till unionen av de båda handlare/blandningsföretag som samarbetade med kommissionen under undersökningen ”inneh[öll] bioetanol som tillverkats av [konfidentiellt](1)”. Dessutom ansåg rådet att det var ”troligt” att bioetanol som säljs till unionen av två andra handlare/blandningsföretag ”inneh[öll] bioetanol som tillverkats av [konfidentiellt]”.

100    Kommissionen bekräftade sedan under undersökningen i en skrivelse, riktad till sökandena, av den 30 januari 2013 att åtta handlare/blandningsföretag, som kommissionen hade pekat ut, vilka sålde bioetanol producerad av de utvalda tillverkarna, stod för mer än 90 procent av hela bioetanolexporten till unionen under undersökningsperioden.

101    I svaret på tribunalens skriftliga frågor lämnade rådet dessutom sifferuppgifter på de sammanlagda kvantiteter som uppfyllde standarden EN, vilka hade erhållits under undersökningsperioden av de åtta handlare/blandningsföretag som besvarat frågeformulären under undersökningen av de fem amerikanska tillverkare som ingick i stickprovet. Dessa sifferuppgifter motsvarade mer än [konfidentiellt] av de åtta handlarnas/blandningsföretagens bioetanolimport med ursprung i Förenta staterna under samma period.

102    Rådet uppgav vid förhandlingen att det inte bestred att den största delen av den bioetanolförsäljning som uppfyllde standarden EN hade exporterats till unionen. Rådet uppgav härvidlag i svaromålet endast att de handlare/blandningsföretag som hade samarbetat under förfarandet faktiskt försåg sig med bioetanol hos olika tillverkare, blandade den och sålde den på export. Enligt rådet var det således inte längre möjligt vare sig att peka ut tillverkaren vid tidpunkten för exporten till unionen, att spåra alla enskilda inköp eller att jämföra normalvärdena med relevanta exportpriser.

103    Det följer av det anförda att det har styrkts att de mycket stora volymer med bioetanol som köptes in under undersökningsperioden av de åtta handlare/blandningsföretag som fyllde i frågeformulären hos de fem utvalda amerikanska bioetanoltillverkarna, till stor del exporterades till unionen. Rådet har inte tillhandahållit några upplysningar som motsäger eller kan undergräva detta konstaterande.

104    Det ska således slås fast att de fyra utvalda amerikanska tillverkarna är direkt berörda, i den mening som avses i den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 67 och 92, av den antidumpningstull som införts genom den angripna förordningen till följd av att de har producerat den produkt som när den har importerats till unionen, sedan den angripna förordningens ikraftträdande, har påförts antidumpningstull.

105    Detta konstaterade kan inte vederläggas av rådets och kommissionens övriga argument.

106    Rådet har först uppmärksammat, med stöd av kommissionen, att sökandena vad beträffar undersökningsperioden företrädde bioetanoltillverkarna och inte bioetanolexportörerna. Bioetanoltillverkarna är emellertid inte, till skillnad från blandningsföretagen/exportörerna, direkt berörda av den angripna förordningen, eftersom rådet inte har ”anklagat” dem i den angripna förordningen för att ha ägnat sig åt dumpning och deras direkta försäljning inte har blivit föremål för antidumpningstullar.

107    Härvidlag kan det anföras, tvärtemot vad rådets och kommissionens argument innebär, att det inte principiellt ska uteslutas att de utvalda tillverkarna, till skillnad mot exportörerna, har rätt att väcka talan mot den angripna förordningen.

108    Såsom framgår av den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 67, 69 och 92, beror nämligen frågan huruvida en talan mot en förordning genom vilken antidumpningstullar åläggs kan tas upp till prövning, inte på om sökanden har ställning av tillverkare eller exportör.

109    Dessutom ska det erinras om att antidumpningsbestämmelserna syftar till att säkerställa skyddet mot dumpad import. Det anges i artikel 1.1 i grundförordningen att en antidumpningstull får tillämpas på alla dumpade produkter vilkas övergång till fri omsättning inom gemenskapen vållar skada. Det ska även erinras om att enligt rättspraxis rör antidumpningsförfaranden i princip all import av en viss kategori av produkter från ett tredjeland och inte import av produkter från bestämda företag (dom av den 7 december 1993, Rima Eletrometalurgia/rådet, C‑216/91, REG, EU:C:1993:912, punkt 17). Vid prövningen av huruvida det rör sig om direkt inverkan är det således inte relevant att känna till vilket företag som institutionerna ”anklagar” för att ha genomfört ifrågavarande dumpningspraxis.

110    Det följer av det ovan anförda att i och med att antidumpningstullen är förbunden med de exporterade produkterna kan en tillverkare, även om denne inte är exportör av de nämnda produkterna, påtagligt påverkas av att en sådan antidumpningstull påförs den produkt som importeras till unionen.

111    Det är viktigt att understryka att det är utrett i det aktuella målet att de fyra utvalda tillverkarna producerade ren bioetanol under undersökningsperioden och att det var deras produkter som handlarna/blandningsföretagen blandade med bensin och exporterade till unionen.

112    Det följer av övervägandena i punkterna 107–111 ovan, att de av rådet och kommissionen anförda omständigheterna att sökandenas medlemmar inte anklagas i den angripna förordningen för att ha ägnat sig åt dumpning, att deras direkta försäljning inte påförts antidumpningstull och att de i det väsentliga inte är exportörer, inte gör det möjligt att principiellt utesluta att sökandena blev direkt påverkade i deras egenskap av utvalda tillverkare av att den angripna förordningen antogs.

113    Kommissionen har sedan gjort gällande att den angripna förordningen inte har några rättsverkningar för sökandenas medlemmar och endast kan ha indirekt verkan på dem, i och med att de sålde bioetanol till tredje parter som, för sin del, kunde exportera en del av denna bioetanol till unionen. Enligt kommissionen räckte inte enbart konstaterandet av en ekonomisk inverkan på sökandenas medlemmars situation för att visa att de var direkt berörda.

114    Även om det antas att handlarna/blandningsföretagen får bära antidumpningstullen och det visar sig att försäljningskedjan för bioetanol blir avbruten, så att de inte har förmåga att övervältra antidumpningstullen på tillverkarna, ska det erinras om att införandet av en antidumpningstull ändrar de rättsliga villkoren för saluföringen på unionsmarknaden av den bioetanol som de fyra utvalda tillverkarna producerar. Därför kommer den ifrågavarande tillverkarens rättsliga ställning på unionsmarknaden i vart fall att påverkas direkt och påtagligt.

115    Av samma skäl ska det slås fast att kommissionen även saknade fog för att bestrida att ett annat företag i försäljningskedjan än den sistnämnda exportören, i fråga om vilken det har konstaterats att han ägnar sig åt dumpning, kan väcka talan mot en antidumpningstull ”som avser exportörens och inte företagen i leverantörsledets dumpningspraxis”.

116    Kommissionen anser också att den angripna förordningen enbart har indirekta verkningar på sökandenas medlemmar genom att antidumpningstullen direkt påverkar transaktionen mellan handlaren/blandningsföretaget och importören. Här ska det påpekas att strukturen på avtalsarrangemangen mellan de ekonomiska aktörerna i försäljningskedjan avseende bioetanol inte har någon som helst betydelse för frågan huruvida en bioetanoltillverkare är direkt berörd av den angripna förordningen. För det första skulle den motsatta slutsatsen innebära att det anses att endast en tillverkare som säljer sin produkt direkt till en importör i unionen, kan vara direkt berörd av en förordning om införande av en antidumpningstull på produkter som härrör från hans tillverkning, vilket inte alls framgår av grundförordningen. För det andra skulle en sådan inställning få till följd att det rättsliga skyddet inskränktes för tillverkare som producerar varor som drabbas av antidumpningstullar, enbart till följd av försäljningsstrukturen hos den ifrågavarande tillverkarens export.

117    I det sammanhanget ska även kommissionens påstående vid förhandlingen att en tillverkare, för att ha talerätt, måste vara medveten om att hans specifika produkt exporteras till unionen anses vara verkningslöst. Det faktum att en tillverkare vet exakt vilka varor i hans produktion som exporteras till unionen saknar nämligen betydelse för frågan om han är direkt berörd av den angripna förordningen.

118    Det följer av den prövning som utförts ovan i punkterna 106–117, att rådets och kommissionens argument att de fyra utvalda tillverkarna inte är direkt berörda av den angripna förordningen ska underkännas.

–       Huruvida sökandena är personligen berörda i deras egenskap av företrädare för de utvalda amerikanska bioetanoltillverkarna

119    Vad angår frågan huruvida de fyra utvalda amerikanska tillverkarna har berörts personligen av den angripna förordningen bör det erinras om, såsom konstaterats ovan i punkt 69, att rättsakter genom vilka antidumpningstullar införs är av sådan karaktär att de personligen berör de av producent- och exportföretagen som kan visa att de har utpekats i kommissionens eller rådets rättsakter eller har berörts av de förberedande undersökningarna.

120    Parterna är förvisso oense om huruvida de fyra utvalda tillverkarna i det aktuella fallet är exportörer av den produkt som de tillverkar.

121    Det bör emellertid noteras att enligt den rättspraxis som redogjorts för ovan i punkt 73, är det inte uteslutet att andra aktörer också kan vara personligen berörda av en sådan förordning, på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem och som särskiljer dem från alla andra personer. Om sökandena i de fyra utvalda tillverkarnas namn ifrågasätter det beslut genom vilket en antidumpningstull införs som sådant, måste de visa att nämnda tillverkare har en särskild ställning i den mening som avses i rättspraxis till följd av domen Plaumann/kommissionen, punkt 68 ovan (EU:C:1963:17, s. 223) (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum, punkt 68 ovan, EU:C:2005:761, punkt 37).

122    Härvidlag ska det konstateras att, även om det antas att det rör sig om tillverkare av den produkt som påförts antidumpningstull men som på intet sätt är involverade i exporten av produkten, förhåller det sig med säkerhet så, om de för det första kan visa att de utpekats i kommissionens eller rådets rättsakter eller att de berörts av de förberedande undersökningarna (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom Allied Corporation m.fl./kommissionen, punkt 58 ovan, EU:C:1984:68, punkt 12), och för det andra att deras marknadsposition påtagligt påverkas av den antidumpningstull som är föremål för den angripna förordningen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom kommissionen/Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum, punkt 68 ovan, EU:C:2005:761, punkt 37).

123    Vad gäller de fyra utvalda amerikanska tillverkarnas deltagande i det administrativa förfarandet, ska det först och främst anföras, i likhet med vad sökandena har gjort gällande, att dessa i egenskap av utvalda amerikanska bioetanoltillverkare inkom med stickprovsformulären som svar på kommissionens tillkännagivande om inledande av ett antidumpningsförfarande (se punkt 4 ovan). De ingick i stickprovet och behölls i stickprovet under hela undersökningens gång.

124    Sedan ska det konstateras att de fyra utvalda amerikanska tillverkarna deltog i den förberedande undersökningen. I egenskap av utvalda tillverkare samarbetade de i undersökningen genom att besvara kommissionens frågeformulär och ta emot dess ansvariga avdelning på kontrollbesök.

125    Dessutom har deras uppgifter använts vid beräkningen av normalvärdet på stadiet för det preliminära informationsdokumentet.

126    Slutligen tyder andra uppgifter på att vissa av de fyra utvalda amerikanska tillverkarna även var involverade i andra skeden av antidumpningsförfarandet i fråga. I kommissionens rapport av den 15 november 2012 angående förhandlingen av den 11 september 2012, bekräftade förhörsombudet att sökandena Plymouth Energy Company och POET hade begärt att denna förhandling skulle äga rum. Vidare angav kommissionen i skrivelsen av den 20 februari 2013, vilken var riktad till sökandenas advokater, att den bemötte bland annat ”Plymouths” argument avseende sökandenas skriftliga synpunkter på informationsdokumentet av den 21 december 2012.

127    Således ska det konstateras att de fyra utvalda amerikanska tillverkarna var intensivt engagerade i den förberedande undersökningen. De var, såväl enligt sin egen som enligt kommissionens uppfattning, parter som deltog i den förberedande undersökningen och deras ställning granskades av kommissionen i det förfarande som ledde till införandet av antidumpningstullen.

128    När det därefter gäller frågan huruvida de fyra utvalda amerikanska tillverkarnas marknadsställning avsevärt påverkades av den antidumpningstull som är föremål för den angripna förordningen, har det redan angetts ovan i punkterna 93–103, att mycket betydande volymer bioetanol som under undersökningsperioden köptes in av de åtta handlare/blandningsföretag som utfrågades hos de utvalda amerikanska bioetanoltillverkarna, till stor del exporterades till unionen. Den bioetanol som producerades av de fyra utvalda amerikanska tillverkarna har sedan den angripna förordningens ikraftträdande, i samband med importen till unionen, påförts den antidumpningstull som infördes genom förordningen. Det har nämligen inte bestritts att det var de utvalda tillverkarna vilka producerade den bioetanol som exporterades till unionen under undersökningsperioden och inte handlarna/blandningsföretagen som blandade den med bensin och exporterade den till unionen. På denna punkt ska det anmärkas att de sistnämnda inte har definierats som tillverkare av den berörda produkten i den angripna förordningen.

129    Det framgår av dessa konstateranden att de fyra utvalda amerikanska tillverkarna berördes av den förberedande undersökningen i och med att de intensivt deltog i den och i hög grad påverkades av den antidumpningstull som är föremål för den angripna förordningen.

130    Det följer av vad som anförts ovan i punkterna 119–129, att de fyra utvalda tillverkare som är medlemmar i sökandesammanslutningarna är personligen berörda av den angripna förordningen i enlighet med den andra situationen som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

131    De argument som kommissionen och rådet har anfört föranleder ingen annan bedömning.

132    Rådet anser med stöd av kommissionen att sökandenas medlemmar inte är personligen berörda av den angripna förordningen i och med att dumpningen tillämpades av handlarna/blandningsföretagen och tillskrevs dem, även om vissa av sökandenas medlemmar utpekades som tillverkare i den angripna förordningen.

133    Först och främst ska det framhållas, såsom redan har konstaterats ovan i punkterna 123–127, att de fyra utvalda tillverkarna deltog fullt ut i den förberedande undersökningen och att deras ställning undersöktes av kommissionen inom ramen för det förfarande som ledde till att antidumpningstullen infördes. Dessutom har det förklarats ovan i punkterna 128 och 129 att marknadsställningen för sökandenas fyra utvalda medlemmar påtagligt påverkades av den antidumpningstull som avses i den angripna förordningen. Av dessa skäl finns det anledning att anse att de fyra utvalda tillverkarna är personligen berörda av den angripna förordningen.

134    Såvitt kommissionen därefter har tillagt att de fyra utvalda tillverkarna inte har ”anklagats” för att ha ägnat sig åt dumpning och att den angripna förordningen inte utgör ett beslut som berör dem med anledning av deras eget beteende, ska det erinras om att det genom förordningen har införts en landsomfattande antidumpningstull på importen till unionen av bioetanol, inklusive den produktion som härrör från de fyra utvalda tillverkarna. Frågan om exakt vem som har ägnat sig åt denna dumpning är således inte relevant för att avgöra huruvida de fyra utvalda tillverkarna är personligen berörda av den angripna förordningen. Tillverkarna i fråga får nämligen ta konsekvenserna av anklagelsen om dumpning även om denna praxis inte tillskrivs dem.

135    Slutligen, såvitt rådet har gjort gällande att de fyra utvalda tillverkarna inte är personligen berörda, enligt vad som anges i punkt 45 i domen av den 28 februari 2002, BSC Footwear Supplies m.fl./rådet (T‑598/97, REG, EU:T:2002:52), därför att de inte kan betraktas som tillverkare eller exportörer ”som påstås ha ägnat sig åt dumpning”, är det viktigt att slå fast att det inte är ett nödvändigt villkor att det företag vars talerätt ska prövas tillskrivs dumpning för att det ska anses att företaget är personligen berört. Enligt den rättspraxis som redogjorts för ovan i punkt 73, ska det faktum att vissa kategorier av ekonomiska aktörer ges rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av en antidumpningsförordning inte heller utgöra hinder mot att andra aktörer också kan vara personligen berörda av en sådan förordning, på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem och som särskiljer dem från alla andra personer. Här ska det påpekas att den omständigheten att en tillverkare eller exportör tillskrivs dumpning kan särskilja denne, men detta är inte ett nödvändigt villkor för dessa ekonomiska aktörer. Unionsdomstolen har nämligen fastslagit att sådana ekonomiska aktörer är personligen berörda utan att därvid grunda sig på att de kunde tillskrivas dumpning (dom Allied Corporation m.fl./rådet, punkt 69 ovan, EU:C:1985:227, punkt 4, dom Shanghai Bicycle/rådet, punkt 92 ovan, EU:T:1997:134, punkt 39, och dom Champion Stationery m.fl./rådet, punkt 92 ovan, EU:T:1998:266, punkt 47).

136    Tribunalen godtar således inte rådets argument att sökandenas medlemmar inte är personligen berörda, eftersom de inte kan betraktas som tillverkare eller exportörer som tillskrivs dumpningspraxis på grundval av uppgifter angående deras affärsverksamhet. Om detta argument godtogs skulle det nämligen strida mot den princip, såsom den framgår av den rättspraxis som redogjorts för ovan i punkterna 69–73, enligt vilken det inte ens skulle kunna uteslutas att såväl unionens importörer som unionens tillverkare kan ha talerätt.

137    Rådet anser vidare, med stöd av kommissionen, att den faktor som särskiljer vissa företag från andra företag i värdekedjan är den omständigheten att dumpningen har kunnat styrkas på grundval av uppgifter som dessa har tillhandahållit och som rör deras affärsverksamhet. Rådet och kommissionen har här hänvisat till rättspraxis angående närstående importörer som berörs personligen. Närmare bestämt har kommissionen anfört att det framgår av domen Nashua Corporation m.fl./kommissionen och rådet, punkt 70 ovan (EU:C:1990:115), och beslutet av den 7 mars 2014, FESI/rådet (T‑134/10, EU:T:2014:143), att den avgörande faktorn är huruvida institutionerna verkligen har använt sig av uppgifterna på ett sätt som särskiljer det företag som tillhandahållit dem.

138    Det ska först anföras att den rättspraxis som kommissionen åberopat inte är relevant i det aktuella fallet på grund av att de fyra utvalda tillverkarnas situation inte kan jämföras med närstående importörers situation. Det görs en åtskillnad i rättspraxis som avser villkoren för att tillverkarna och exportörerna, å ena sidan, och importörerna, å andra sidan, ska anses vara personligen berörda av förordningar om införande av antidumpningstullar (dom Nashua Corporation m.fl./kommissionen och rådet, punkt 70 ovan, EU:C:1990:115, punkterna 14 och 15, och dom Gestetner Holdings/rådet och kommissionen, punkt 70 ovan, EU:C:1990:116, punkterna 17 och 18).

139    I motsats till vad rådet har hävdat, kan vidare den omständigheten att rådet beslutade att inte använda den information som de utvalda bioetanoltillverkarna hade tillhandahållit i syfte att beräkna en individuell dumpningsmarginal för dem, vilket sökandena just har kritiserat i sin första grund, inte utesluta att en talan som väckts av dessa tillverkare kan tas upp till prövning.

140    I detta sammanhang ska det nämnas att tribunalen konstaterade i målet Shanghai Bicycle/rådet (punkt 92 ovan, EU:T:1997:134, punkt 38), i vilket en enhetlig antidumpningstull påfördes import av den berörda produkten med ursprung i Kina, att domstolsskyddet för de enskilda företag som berörs av en antidumpningstull inte får påverkas av det enda förhållandet att tullen i fråga är enhetlig och har införts med avseende på en stat och inte med avseende på enskilda företag. Av samma skäl kan det faktum att den antidumpningstull som införts genom den angripna förordningen är en enhetlig antidumpningstull, som är landsomfattande och inte införts med hänvisning till enskilda tillverkare, inte utgöra hinder mot sökandenas medlemmars rätt till domstolsskydd.

141    Enbart den omständigheten att institutionerna använt sig av stickprov kan inte utgöra ett giltigt skäl till att de tillverkare vilka inte ingick i stickprovet och vilkas uppgifter inte har använts av institutionerna ska nekas talerätt. Detta framgår bland annat av domen av den 11 juli 1996, Sinochem Heilongjiang/rådet (T‑161/94, REG, EU:T:1996:101, punkterna 47 och 48), i vilken tribunalen konstaterade att det faktum att kommissionen beslutade att inte beakta de upplysningar som lämnats av sökanden och som avsåg sakfrågan i målet inte kunde leda till ett ifrågasättande av slutsatsen att denna exportör berördes av den förberedande undersökningen. Detsamma gäller således i än högre grad situationen för en tillverkare som ingår i ett stickprov.

142    Att låta frågan om upptagande till prövning av en talan som väckts av en tillverkare eller en exportör som inbegrips i ett stickprov vara beroende av om uppgifter som denne tillhandahållit har använts, skulle vidare vara detsamma som att rådet godtyckligt kunde bestämma att tillämpningen av bestämmelserna i grundförordningen på tillverkare som dem i det aktuella fallet undandras all direkt kontroll av tribunalen.

143    Följaktligen ska det argument enligt vilket den faktor som särskiljer vissa företag från andra företag i värdekedjan utgörs av att dumpningen har styrkts på grundval av uppgifter som dessa har tillhandahållit avfärdas.

144    Kommissionen anser till skillnad från sökandena att det inte utgör en relevant omständighet hur stor deras medlemmars produktion är, när det ska avgöras om dessa är personligen berörda av den angripna förordningen. Här ska det anmärkas att det framgår av konstaterandena ovan i punkterna 119–130 att de fyra utvalda tillverkare som är medlemmar i sökandesammanslutningarna personligen berörs av den angripna förordningen, utan att det behöver undersökas hur stor deras produktion av den ifrågavarande produkten är.

145    Det framgår således av vad som konstaterats ovan i punkterna 132–144 att rådets och kommissionens argument enligt vilka de fyra utvalda tillverkarna inte är personligen berörda av den angripna förordningen ska underkännas.

–       Huruvida det existerar alternativa rättsmedel

146    Kommissionen har hävdat att sökandenas medlemmar inte saknar rättsmedel för det fall de vill börja exportera bioetanol till unionen. Dels skulle de kunna föreskriva i sina avtal med importörerna att de åtar sig att erlägga tullavgifterna för att kunna ha möjlighet att bestrida tullskulden vid medlemsstaternas domstolar, dels skulle de medlemmar som berörs av en antidumpningstull även ha möjlighet att begära en översyn i egenskap av ny exportör, i enlighet med artikel 11.4 i grundförordningen. Kommissionen har anfört att enligt denna bestämmelse skulle nya exportörer i exportlandet i fråga, som inte exporterade produkten under den undersökningsperiod på vilken åtgärderna grundades, kunna göra anspråk på att en översyn inleds om de visade att de faktiskt hade exporterat produkten till unionen efter undersökningsperioden eller att de var i stånd att visa att de hade ingått en oåterkallelig avtalsförpliktelse om att exportera en betydande kvantitet produkter till unionen. Den gällande tullen upphävs för denna import, vilken ska bli föremål för registrering. Institutionerna ska utföra översynen skyndsamt och därefter avgöra om den berörda exportören ägnar sig åt dumpning. I förekommande fall ska de ta ut antidumpningstull retroaktivt.

147    Inledningsvis ska det konstateras att frågan huruvida sökandenas medlemmar har andra rättsmedel till sitt förfogande för att göra sina rättigheter gällande inte har någon som helst betydelse för prövningen av huruvida vissa personer berörs direkt och personligen av den angripna förordningen.

148    I den mån kommissionen genom detta argument har föreslagit att tillverkaren eller exportören säljer varorna med leveransklausulen DDP (Delivered Duty Paid, levererat, förtullat) enligt de internationella handelstermerna (incoterms) för att ha möjlighet att bestrida de nationella myndigheternas delgivning av tullskulden vid de nationella domstolarna, eller utforma en affärstransaktion med en köpare i unionen, enbart i syfte att kunna bestrida skulden vid de nationella domstolarna och eventuellt vid EU-domstolen, anger tribunalen att det, enligt de överväganden som redogjorts för ovan i punkterna 69–73 och 122, inte finns någon sådan inskränkning vad gäller upptagandet till prövning av en talan om ogiltigförklaring som väckts av sådana tillverkare som de fyra utvalda. Såsom har angetts ovan i punkterna 109 och 110, är antidumpningstullar förbundna med den aktuella produkten. Härav följer att avtalsförhållandet mellan en exportör och en tillverkare inte har någon som helst betydelse för frågan om de villkor som föreskrivs i nämnda rättspraxis måste vara uppfyllda eller ej. Kommissionens argument ska således underkännas.

149    Kommissionen har slutligen åberopat möjligheten att begära översyn i egenskap av ny exportör i enlighet med artikel 11.4 i grundförordningen. Det måste slås fast att artikel 11.4 fjärde stycket uttryckligen utesluter att en sådan översyn kan ske i situationer där kommissionen har använt sig av ett stickprovsförfarande. Vidare utgör inte nämnda punkt ett lämpligt alternativt rättsmedel för en tillverkare som uppfyller de föreskrivna villkoren i den rättspraxis som redogjorts för ovan i punkterna 69–73. Artikel 11.4 gör det exempelvis inte möjligt för denne att råda bot på verkningarna av en antidumpningstull på dennes produktion, i den mån tillverkaren i fråga inte har börjat exportera den direkt till unionen. Detta argument måste därför avvisas.

150    Det följer av vad som anförts ovan i punkterna 92–149 att sökandena enligt den andra hypotesen i artikel 263 fjärde stycket FEUF har rätt att väcka förevarande talan i den mån den syftar till en ogiltigförklaring av den angripna förordningen såvitt förordningen rör de fyra utvalda tillverkarna.

 Huruvida sökandena har talerätt i deras egenskap av företrädare för andra medlemmar än de fyra utvalda tillverkarna

151    Sökandena har inte framfört något konkret argument i sina inlagor och har inte tillhandahållit någon information som finns i handlingarna i målet vid tribunalen som skulle kunna göra det möjligt för tribunalen att dra slutsatsen att en eller flera av deras medlemmar, som inte ingick i stickprovet med amerikanska tillverkare, skulle ha varit berörd av den antidumpningstull som införts genom den angripna förordningen.

152    Utöver de fyra utvalda amerikanska tillverkarna, Marquis Energy, Murex och CHS, har sökandena inte uppgett namnet på någon annan av sina medlemmar som enligt dem skulle kunna ha talerätt i det aktuella fallet.

153    Dessutom har sökandena inte lämnat någon uppgift som visar att den ena eller den andra medlemmens bioetanol har exporterats till unionen och följaktligen påförts antidumpningstullen i fråga. Under dessa förhållanden kan det inte anses att några andra av sökandenas medlemmar kan ha varit direkt berörda av den angripna förordningen.

154    Eftersom det inte har kunnat styrkas att andra av sökandenas medlemmar än de fyra utvalda tillverkarna var direkt berörda av den angripna förordningen, ska det nämnas att i överensstämmelse med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 65, har sökandena enligt den andra och den tredje hypotesen i artikel 263 fjärde stycket FEUF inte rätt att väcka förevarande talan i den mån den syftar till att den angripna förordningen ska ogiltigförklaras såvitt förordningen rör andra av deras medlemmar än de fyra utvalda tillverkarna.

 Berättigat intresse av att få saken prövad

155    Kommissionen anser att sökandena saknar ett faktiskt intresse av att den angripna förordningen ogiltigförklaras. Den har gjort gällande att sökandena inte har bestritt att deras medlemmar inte hade exporterat bioetanol till unionen under undersökningsperioden och att de inte heller har visat att deras medlemmar hade börjat göra det den dag då talan väcktes. Deras försäljning blev således inte föremål för den antidumpningstull som införts genom den angripna förordningen. I konsekvens härmed kan en ogiltigförklaring av den angripna förordningen inte få några rättsföljder för deras medlemmar.

156    Sökandena har bestritt dessa argument.

157    Det bör erinras om att enligt artikel 40 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol får endast ett av parternas yrkanden biträdas genom yrkanden i interventionsansökan. Dessutom föreskrivs det i artikel 142.3 i rättegångsreglerna att intervenienten måste godta målet sådant det föreligger vid tidpunkten för dennes intervention. Härav följer att kommissionen inte har rätt att framställa en invändning om rättegångshinder, grundad på att sökandena saknar berättigat intresse av att få saken prövad, vilken inte har framställts av rådet och att tribunalen därmed inte är skyldig att pröva denna invändning. Då det emellertid är fråga om ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, ska domstolen på eget initiativ pröva om sökandena har ett berättigat intresse av att få saken prövad (se, för ett liknande resonemang, dom CIRFS m.fl./kommissionen, punkt 86 ovan, EU:C:1993:111, punkterna 20–23).

158    Det ska slås fast att ett berättigat intresse av att få saken prövad utgör det väsentliga och främsta villkoret för varje talan vid domstol (dom av den 10 april 2013, GRP Security/revisionsrätten, T‑87/11, EU:T:2013:161, punkt 44) och det ska föreligga när talan väcks, med risk för att den annars avvisas. Det berättigade intresset av att få saken prövad ska bestå fram till domstolsavgörandet (se dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, REG, EU:C:2007:322, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

159    En förutsättning för att en sökande ska ha ett berättigat intresse av att få saken prövad är att talan kan medföra en fördel för denne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, rådet/Zhejiang Xinan Chemical Industrial Group, C‑337/09 P, REU, EU:C:2012:471, punkt 46 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 18 mars 2009, Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision/rådet, T‑299/05, REG, EU:T:2009:72, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

160    I det aktuella målet är det tillräckligt att konstatera att kommissionen väsentligen anser att den antidumpningstull som införts genom den angripna förordningen inte drabbar den bioetanol som härrör från sökandenas medlemmars produktion, därför att den exporteras av handlarna/blandningsföretagen. Det har emellertid redan konstaterats i punkt 104 ovan att de fyra utvalda amerikanska tillverkarna producerade den produkt som när den importerades till unionen påfördes antidumpningstull. Följaktligen har sökandena ett berättigat intresse av att få saken prövad i detta fall, såtillvida att en ogiltigförklaring av den antidumpningstull som införts genom den angripna förordningen, vilken drabbar importen av bioetanol till unionen som deras medlemmar som ingick i stickprovet producerar, kan medföra fördelar för medlemmarna. Det ska tilläggas att sökandena har ett berättigat intresse av att få saken prövad i detta fall, såvitt de har gjort gällande inom ramen för den tionde grunden att deras egna processuella rättigheter har åsidosatts.

161    Det följer av det ovan anförda att

–        förevarande talan ska avvisas i den mån den syftar till ogiltigförklaring av den angripna förordningen såvitt den rör Marquis Energy (se punkt 51 ovan),

–        talan ska avvisas såvitt avser de nio första grunderna i den mån sökandena har gjort gällande att de har individuell talerätt (se punkt 87 ovan), och

–        talan ska avvisas i den mån den syftar till ogiltigförklaring av den angripna förordningen såvitt den rör andra av sökandenas medlemmar än de fem utvalda amerikanska tillverkarna (se punkterna 55 och 154 ovan).

162    Det ska emellertid konstateras att förevarande talan kan tas upp till prövning såvitt sökandena har yrkat

–        för det första, att den angripna förordningen ska ogiltigförklaras såvitt den rör de fyra utvalda amerikanska tillverkarna (se punkt 150 ovan), och

–        för det andra, att den angripna förordningen ska ogiltigförklaras i den mån de har gjort gällande, i den tionde grunden, att deras egna processuella rättigheter har åsidosatts under antidumpningsförfarandet (se punkt 87 ovan).

2.     Prövning i sak

 Första grunden: Åsidosättande av artikel 2.8, artikel 9.5, artikel 18.1, 18.3 och 18.4 i grundförordningen, åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om god förvaltningssed samt rådets uppenbart oriktiga bedömningar i samband med dess vägran att beräkna en individuell dumpningsmarginal och att vid behov påföra de av sökandenas medlemmar som ingick i stickprovet en individuell antidumpningstull

163    Eftersom förevarande talan kan tas upp till prövning i och med att den har väckts i de fyra utvalda amerikanska tillverkarnas namn, är det lämpligt att inleda prövningen av målet i sak med den första grunden.

164    Sökandena har i sin första grund väsentligen hävdat att rådet genom att vägra att beräkna individuella dumpningsmarginaler för deras medlemmar som tillverkar den berörda produkten i Förenta staterna och som ingick i stickprovet med exporterande tillverkare och i stället fastställa en landsomfattande dumpningsmarginal, har åsidosatt flera artiklar i grundförordningen samt rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om god förvaltnings.

165    Den första grunden är uppdelad i fyra delgrunder. Den första delgrunden avser åsidosättande av artikel 2.8 i grundförordningen såvitt rör fastställandet av exportpriset. Den andra delgrunden avser åsidosättande av artikel 9.5 i grundförordningen, där institutionernas skyldighet att påföra varje leverantör en individuell tull fastställs. Den tredje delgrunden avser påstådda åsidosättanden av artikel 18.1, 18.3 och 18.4 i grundförordningen, vad gäller användandet av bästa tillgängliga uppgifter såtillvida att institutionerna använde sig av uppgifter som icke-närstående handlare/blandningsföretag tillhandahållit för att beräkna en landsomfattande dumpningsmarginal. Den fjärde delgrunden rör slutligen åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om god förvaltningssed.

166    Det är lämpligt att inleda prövningen med den första grundens andra del.

167    I den första grundens andra del har sökandena i huvudsak hävdat att rådet borde ha beräknat en individuell dumpningsmarginal och en individuell antidumpningstull för var och en av de fyra utvalda amerikanska tillverkarna. I och med att rådet i stället använde en landsomfattande dumpningsmarginal och antidumpningstull för alla parter som är verksamma inom bioetanolindustrin i Förenta staterna, har rådet åsidosatt artikel 9.5 i grundförordningen, rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar samt sin motiveringsskyldighet.

168    Sökarna anser närmare bestämt att artikel 9.5 i grundförordningen utgör ett införlivande med unionsrätten av artiklarna 6.10 och 9.2 i avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (GATT) (EGT L 336, 1994, s. 103; svensk specialutgåva, specialutgåva, område 11, volym 38, s. 105) (nedan kallat WTO:s antidumpningsavtal). Enligt sökandena infördes, genom artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal, en skyldighet att beräkna individuella dumpningsmarginaler och att påföra tillverkare och exportörer individuella antidumpningstullar utom vad angår de exportörer som inte inbegripits i stickprovet och exportörer som bildar en ekonomisk enhet med staten. Kommissionen har tolkat uttrycket ogenomförbart, vilket används i artikel 9.5 i grundförordningen felaktigt och rättsstridigt. Enligt kommissionens tolkning skulle det nämligen vara möjligt att tillämpa andra undantag från skyldigheten att tillämpa individuella dumpningsmarginaler och antidumpningstullar än dessa, exempelvis på grund av strukturen hos den amerikanska exporten av bioetanol eller det sätt på vilket produkten exporteras.

169    Rådet har med stöd av ePure bestritt dessa argument. Det anser i korthet att institutionerna, när de varken kan spåra varje enskilt inköp eller jämföra normalvärdena med relevanta exportpriser som i det aktuella fallet, inte kan vara tvingade av artikel 9.5 i grundförordningen att fastställa antidumpningsåtgärder för var och en av tillverkarna. Det skulle vara omöjligt för rådet att utföra detta. Vidare har rådet hävdat att uttrycket ogenomförbart vilket används i artikel 9.5 i grundförordningen har en större räckvidd än det uttryck som används i artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal, och således medger ett undantag från skyldigheten att i detta fall tilldela individuella dumpningsmarginaler och individuella antidumpningstullar.

170    Det föreskrivs i artikel 9.5 första stycket i grundförordningen, i dess ursprungliga lydelse som är tillämplig i det aktuella fallet – eftersom det anges i artikel 2 andra stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 765/2012 av den 13 juni 2012 om ändring av grundförordningen (EUT L 237, 2012, s. 1), att artikel 9.5 i grundförordningen i dess ändrade lydelse ska tillämpas på alla undersökningar som inleds efter ikraftträdandet av förordning nr 765/2012 – att en antidumpningstull på ett icke-diskriminerande sätt och med ett i varje enskilt fall lämpligt belopp ska införas på import av en produkt som, oavsett var den kommer ifrån, konstaterats vara dumpad och vålla skada, utom på import från de leverantörer vilkas åtaganden enligt denna förordning har godtagits. I samma punkt anges också att i den förordning genom vilken tullen införs ska tullen anges för varje leverantör eller, om detta är praktiskt ogenomförbart och som regel i de fall som avses i artikel 2.7 a, för varje berört leverantörsland.

171    I artikel 6.10 i WTO:s antidumpningsavtal anges följande:

”Som regel skall myndigheterna fastställa individuella dumpningsmarginaler för varje känd berörd exportör eller tillverkare av varan i fråga. När antalet exportörer, tillverkare, importörer eller varuslag är så stort att ett sådant förfarande blir ohanterligt, får myndigheterna begränsa sin prövning antingen till ett rimligt antal berörda parter eller varor genom ett statistiskt representativt urval grundat på uppgifter som myndigheterna har tillgång till vid tiden för urvalet, eller till den största andel av exporten från landet i fråga som rimligen kan undersökas.”

172    I artikel 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal anges följande:

”När en antidumpningstull införs för en vara, skall den i varje enskilt fall tas ut med vederbörligt belopp på ett icke-diskriminerande sätt för all import av sådan vara, oavsett ursprung, som befinns vara dumpad och förorsaka skada, utom för import från leverantörer som lämnat prisåtaganden vilka accepterats enligt villkoren i detta avtal. Myndigheterna skall namnge leverantören eller leverantörerna av den berörda varan. Om flera leverantörer från samma land berörs och det är ogörligt att namnge alla får myndigheterna i stället namnge det berörda leverantörslandet.”

173    För att det ska kunna fastställas om det var korrekt av rådet att beräkna en landsomfattande dumpningsmarginal och att följaktligen införa en landsomfattande antidumpningstull, ska det således undersökas, för det första, om WTO:s antidumpningsavtal är relevant för tolkningen av artikel 9.5 i grundförordningen i detta fall, för det andra, om de fyra utvalda amerikanska tillverkarna kan kräva att en individuell antidumpningstull tillämpas på var och en av dem i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen och, för det tredje, om det var med rätta som rådet ansåg att det existerade ett undantag från denna allmänna regel med motiveringen att det var ”ogenomförbart” att precisera beloppen för varje enskild leverantör i den angripna förordningen.

 Huruvida WTO:s antidumpningsavtal är tillämpligt i det aktuella fallet

174    Det framgår av ingressen till grundförordningen, särskilt av skäl 3, att förordningen har till syfte att införliva de nya detaljerade reglerna i WTO:s antidumpningsavtal med unionsrätten (se, analogt, dom av den 9 januari 2003, Petrotub och Republica/rådet, C‑76/00 P, REG, EU:C:2003:4, punkt 55, och dom av den 24 september 2008, Reliance Industries/rådet och kommissionen, T‑45/06, REG, EU:T:2008:398, punkt 89). Det anges även i skäl 3 att det för att säkerställa en adekvat och överskådlig tillämpning av de nya reglerna är lämpligt att i möjligaste mån överföra villkoren i avtalet till unionsrätten. Bland de regler som räknas upp i samma skäl som har införlivats av grundförordningen med unionsrätten återfinns bland annat dem som rör införandet av antidumpningstullar, nämligen artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal.

175    Emellertid har domstolen upprepade gånger funnit att WTO-avtalen, bland vilka WTO:s antidumpningsavtal ingår, med hänsyn till deras beskaffenhet och systematik, i princip inte ingår bland de regler som domstolen ska beakta när den prövar lagenligheten av unionsinstitutionernas rättsakter (se dom Petrotub och Republica/rådet, punkt 174 ovan, EU:C:2003:4, punkt 53 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 december 2014, LVP, C‑306/13, REU, EU:C:2014:2465, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

176    Unionsdomstolen har vidare ansett att om det ankom direkt på unionsdomstolen att säkerställa unionsrättens förenlighet med WTO:s bestämmelser, skulle detta innebära att unionens lagstiftande eller verkställande organ berövades den handlingsfrihet som motsvarande organ hos unionens handelspartners åtnjuter. Vissa av de avtalsslutande parterna, däribland unionens viktigaste handelspartners, med hänsyn till WTO-avtalens föremål och syfte har dragit slutsatsen att dessa bestämmelser inte ingår bland de normer i förhållande till vilka deras dömande organ ska kontrollera lagenligheten av bestämmelser i deras nationella rätt. En sådan bristande ömsesidighet skulle, om den tilläts, riskera att leda till obalans vid tillämpningen av WTO:s bestämmelser (se dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen, C‑120/06 P och C‑121/06 P, REG, EU:C:2008:476, punkt 119 och där angiven rättspraxis, och dom LVP, punkt 175 ovan, EU:C:2014:2465, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

177    Det är endast i en situation där unionen avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som den åtagit sig inom ramen för WTO, eller om en unionsrättsakt innehåller en uttrycklig hänvisning till vissa bestämmelser i WTO-avtalen som det åvilar unionsdomstolen att pröva lagenligheten av unionsrättsakten i fråga med hänsyn till WTO:s regler (se dom Petrotub och Republica/rådet, punkt 174 ovan, EU:C:2003:4, punkt 54 och där angiven rättspraxis, och dom LVP, punkt 175 ovan, EU:C:2014:2465, punkt 47).

178    Vad gäller införlivandet av WTO:s antidumpningsavtal genom artikel 9.5 i grundförordningen, bör det noteras att förordningen, vilken i förevarande fall är tillämplig i sin ursprungliga lydelse, har ändrats genom förordning nr 765/2012 med anledning av att WTO:s tvistlösningsorgan antog överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 (WT/DS397/AB/R) (nedan kallad överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon) och panelens rapport av den 3 december 2010 (WT/DS397/R), i dess ändrade lydelse enligt överprövningsorganets rapport i ärendet ”Europeiska gemenskaperna – Slutgiltiga antidumpningsåtgärder beträffande vissa fästdon av järn eller stål från Kina” (nedan kallat ärendet fästdon).

179    I skälen i förordning nr 765/2012, erinrade unionslagstiftaren om att det hade konstaterats i rapporterna bland annat att artikel 9.5 i grundförordningen strider mot artiklarna 6.10, 9.2 och 18.4 i WTO:s antidumpningsavtal och artikel XVI.4 i avtalet om upprättande av WTO (EGT L 336, 1994, s. 3; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 5). Unionslagstiftaren bekräftade i skälen 5 och 6 i förordning nr 765/2012, att artikel 9.5 i grundförordningen hade ändrats i avsikt att genomföra tvistlösningsorganets rekommendationer och utslag angående ärendet fästdon på ett sådant sätt att unionens skyldigheter inom ramen för WTO fullgjordes.

180    Det kan konstateras att det följer av själva antagandet av förordning nr 765/2012 att unionslagstiftaren anser att unionen genom artikel 9.5 har avsett att genomföra en särskild skyldighet som den åtagit sig inom ramen för WTO och som följer av artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal.

181    Det framgår av dessa konstateranden att det erkänns i förordning nr 765/2012 att artikel 9.5 i grundförordningen innebär ett införlivande med unionsrätten av de skyldigheter som följer av artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal, såsom sökandena helt riktigt har påpekat.

182    Det kan vidare konstateras att de ändringar som gjorts i förordning nr 765/2012 genom artikel 9.5 i grundförordningen rör ett undantag från skyldigheten att införa individuella antidumpningstullar som angår de exportörer på vilka artikel 2.7 a i grundförordningen var tillämplig. Ändringarna gäller emellertid huvudsakligen inte den del av artikel 9.5 i grundförordningen som är relevant i det aktuella målet, enligt vilken tullen ska anges i den förordning genom vilken tullen införs för varje leverantör eller, om detta är praktiskt ogenomförbart, för varje berört leverantörsland.

183    Närmare bestämt ska det konstateras att unionslagstiftaren inte ansåg att det var nödvändigt att ändra orden ”import av en produkt som, oavsett var den kommer ifrån, konstaterats vara dumpad och vålla skada” och inte heller orden ”leverantör” och ”ogenomförbart” för att genomföra tvistlösningsorganets rekommendationer och utslag i ärendet fästdon på ett sätt som fullgör unionens skyldigheter inom ramen för WTO. Följaktligen har de termer som är relevanta i det aktuella fallet samma innebörd i artikel 9.5 i grundförordningen i dess ursprungliga lydelse som i den lydelse som följer av ändringen genom förordning nr 765/2012.

184    Av det ovan anförda följer således att artikel 9.5 i grundförordningen i dess ursprungliga lydelse, såvitt den är relevant i detta mål, måste tolkas i överensstämmelse med artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal.

 Huruvida de fyra utvalda amerikanska tillverkarna har rätt att bli föremål för en individuell antidumpningstull i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen

185    Sökandena anser att en tillverkare som valts ut genom stickprov, i likhet med de fyra utvalda amerikanska tillverkarna, har rätt att påföras en individuell antidumpningstull i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen.

186    Rådet har genmält att varken WTO:s antidumpningsavtal eller grundförordningen kräver att institutionerna gör ”det omöjliga”. När institutionerna inte kan spåra varje enskilt inköp eller jämföra normalvärdena med relevanta exportpriser, som fallet är i detta mål, är de inte skyldiga att införa individuella antidumpningsåtgärder för varje enskild tillverkare.

187    I syfte att avgöra om en genom stickprov utvald tillverkare av den dumpade produkten hade rätt att bli påförd en individuell antidumpningstull, ska det anföras att det i artikel 9.5 i grundförordningen och artikel 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal föreskrivs att en individuell antidumpningstull i princip ska påföras varje enskild leverantörs import av en produkt – oavsett produktens ursprung – i fråga om vilken det har konstaterats att den är dumpad och vållar skada. Det framgår av dessa bestämmelsers ordalydelse att en aktör som inte anses vara en ”leverantör” helt saknar rätt att bli påförd en individuell antidumpningstull.

188    I detta sammanhang bör det nämnas att enligt punkt 624 a i) i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon, rör artikel 9.5 i grundförordningen inte enbart påförandet av antidumpningstullar utan även beräkningen av dumpningsmarginaler.

189    I fråga om WTO-rätten kan det konstateras att myndigheterna enligt artikel 6.10.2 i WTO:s antidumpningsavtal, i de fall där de tillämpar ett stickprovsförfarande, ändå ska fastställa individuella dumpningsmarginaler för varje exportör eller tillverkare som inte tagits med från början men som inkommer med nödvändiga uppgifter i tillräckligt god tid för att kunna beaktas under undersökningens gång, dock med undantag för sådana fall där antalet exportörer eller tillverkare är så stort att individuella prövningar vore orimligt betungande för myndigheterna och därmed skulle hindra att undersökningen slutförs i tid.

190    Det följer av denna bestämmelse att förutom i de fall där antalet exportörer eller tillverkare är mycket stort ska den myndighet som ansvarar för undersökningen fastställa individuella dumpningsmarginaler för varje exportör eller tillverkare som inte tagits med från början, men som inkommer med nödvändiga uppgifter i tillräckligt god tid för att kunna beaktas under undersökningen. Enligt punkt 6.90 i panelens rapport av den 28 september 2001 (WT/DS189/R), i ärendet ”Argentina – Slutgiltiga antidumpningsåtgärder beträffande klinkers med ursprung i Italien”, har det angetts att den huvudregel som finns i den första meningen i artikel 6.10 i WTO:s antidumpningsavtal, där det föreskrivs att myndigheterna ska fastställa individuella dumpningsmarginaler för varje känd exportör eller tillverkare av den vara som undersökningen avser, fullt ut ska tillämpas på de exportörer som väljs ut för att undersökas i enlighet med den andra meningen i artikel 6.10. Denna mening gör det möjligt för den för undersökningen ansvariga myndigheten att begränsa sin prövning till vissa exportörer eller tillverkare, men det föreskrivs inte något undantag i den från huvudregeln att individuella marginaler ska fastställas för de exportörer eller tillverkare som undersökningen avser. Om till och med de tillverkare som inte inbegrips i det ursprungliga stickprovet har rätt att dra nytta av att individuella marginaler beräknas, följer härav enligt rapporten, att de tillverkare som inbegrips i detta stickprov också har rätt härtill.

191    Det ska således konstateras att den för undersökningen ansvariga myndigheten förväntas fastställa individuella dumpningsmarginaler för varje exportör eller tillverkare som valts ut genom stickprovet med leverantörer av den dumpade produkten.

192    Härav följer enligt WTO-rätten att varje exportör eller tillverkare som valts ut i stickprovet och som således har samarbetat med den för undersökningen ansvariga myndigheten under hela undersökningens gång uppfyller villkoren för att betraktas som leverantör i den mening som avses i artikel 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal.

193    Vad angår bestämmelserna i grundförordningen, har det redan konstaterats, ovan i punkterna 183 och 184, att artikel 9.5 i förordningen i dess ursprungliga lydelse såvitt den är relevant i det aktuella målet, ska tolkas i överensstämmelse med bestämmelserna i WTO:s antidumpningsavtal. Vidare föreskrivs det även i artikel 17.1 i grundförordningen att i de fall där antalet klagande, exportörer eller importörer, slag av produkter eller transaktioner är stort, får undersökningen begränsas till ett rimligt antal parter, produkter eller transaktioner genom stickprov. I artikel 17.3 anges det att när kommissionen använder sig av ett stickprovsförfarande, ska en enskild dumpningsmarginal dock beräknas för varje exportör eller producent som inte ursprungligen utvaldes och som lämnar de nödvändiga uppgifterna inom de föreskrivna tidsfristerna, utom när antalet exportörer eller tillverkare är så stort att enskilda undersökningar skulle bli orimligt betungande och skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid. Det är viktigt att slå fast att det också framgår av dessa bestämmelser i grundförordningen, tolkade i överensstämmelse med WTO-rätten, att om till och med de tillverkare som inte inbegreps i det ursprungliga stickprovet har rätt att dra nytta av att individuella marginaler beräknas, så gäller in än högre grad att de tillverkare som inbegreps i detta stickprov har rätt härtill. I det avseendet erinras det i den sista meningen i artikel 9.6 i grundförordningen om att enskilda tullsatser ska tillämpas på import från exportörer eller producenter som enligt artikel 17 i förordningen beviljats individuell behandling.

194    Härav följer att med tillämpning av bestämmelserna i grundförordningen uppfyller varje exportör eller tillverkare, som valts ut i stickprovet med leverantörer av den dumpade produkten och som således har samarbetat med institutionerna under hela undersökningens gång, villkoren för att betraktas som leverantör i den mening som avses i artikel 9.5 i grundförordningen.

195    Det ska erinras om att syftet med att sammanställa ett urval av exporterande tillverkare är att fastställa under en begränsad undersökning så exakt som möjligt den verkliga prispress som unionsindustrin utsätts för. Därför har kommissionen befogenhet att när som helst ändra stickprovets sammansättning i enlighet med undersökningens behov. Det finns nämligen inte någon bestämmelse i WTO:s antidumpningsavtal eller i grundförordningen som tvingar institutionerna att behålla de ursprungligen utvalda tillverkarna i stickprovet med leverantörer av den dumpade produkten, om de anser att dessa inte har egenskap av leverantörer eller att de inte utgör importkällor för den dumpade produkt som vållar skada. Vad gäller frågan huruvida det är lämpligt att behålla en aktör i stickprovet, kan det konstateras att kommissionen förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som den ska bedöma (se, analogt, dom av den 27 september 2007, Ikea Wholesale, C‑351/04, REG, EU:C:2007:547, punkt 40). Eftersom kommissionen emellertid inte hade uteslutit någon tillverkare som ingick i stickprovet med leverantörer av den dumpade produkten, var den i princip skyldig att beräkna en individuell dumpningsmarginal för denna tillverkare och att påföra var och en av dem en individuell antidumpningstull.

196    Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det ska prövas huruvida de fyra utvalda amerikanska tillverkarna hade rätt till att en individuell antidumpningstull skulle tillämpas på dem i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen.

197    Det ska i det aktuella målet först och främst slås fast att kommissionen uteslöt en tillverkare som ursprungligen ingick i stickprovet med motiveringen att den bioetanol som detta företag producerade inte hade exporterats till unionen och att tillverkaren följaktligen inte var den dumpade produktens källa. Kommissionen behöll inte desto mindre de fyra utvalda amerikanska tillverkarna i stickprovet med leverantörer av den dumpade produkten ända till dess att det administrativa förfarandet hade avslutats.

198    Vad gäller frågan om det förekom import till unionen av bioetanol som härrörde från de fyra utvalda amerikanska tillverkarna, angående vilken det har konstaterats att den är dumpad och vållar skada, har det nämnts ovan i punkterna 93–104 att en del av den bioetanol som härrörde från dessas produktion hade exporterats till unionen och att export som härrörde från denna produktion hade påförts den antidumpningstull som införts genom förordningen. Enligt punkt 338 i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon, avser dessutom de föreskrifter som formulerats i artikel 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal – enligt vilka en antidumpningstull när den införs för en vara, i varje enskilt fall ska tas ut med vederbörligt belopp för all import av sådan vara, oavsett ursprung – exportörer eller tillverkare som är föremål för undersökningen, tagna var och en för sig. I skäl 60 i den angripna förordningen anges att undersökningen omfattade dels tillverkare av bioetanol, dels handlare/blandningsföretag som exporterade den berörda produkten till unionsmarknaden. Härav följer att de fyra utvalda amerikanska tillverkarna är ”källor” till importen av den produkt som påförs den antidumpningstull som införts genom den angripna förordningen i den mening som avses i artikel 9.5 i grundförordningen och i artikel 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal.

199    Dessutom ska det uppmärksammas att rådet inte har bestritt att de fyra utvalda amerikanska tillverkarna samarbetade med institutionerna under hela undersökningens gång och att det således inte fanns någon anledning att utesluta dem från stickprovet på grund av bristande samarbete.

200    Härutöver ska det påpekas att institutionerna inte uteslöt de fyra utvalda amerikanska tillverkarna från stickprovet på grund av att de inte var leverantörer. I skäl 63 i den angripna förordningen ansåg däremot rådet att strukturen hos bioetanolindustrin och metoden för att tillverka och sälja den berörda produkten på den amerikanska marknaden och exportera den till unionen betydde att det inte var praktiskt möjligt att fastställa individuella dumpningsmarginaler för de amerikanska tillverkarna. Enligt rådet gick det inte att spåra alla enskilda inköp och jämföra normalvärdena med relevanta exportpriser för de utvalda tillverkarna. Slutsatsen blev att det inte var möjligt för rådet att fastställa individuella dumpningsmarginaler i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen. Det följer av detta resonemang att rådet önskade tillämpa antidumpningstullen på de produkter som härrörde från de fyra utvalda amerikanska tillverkarnas produktion, utan att skilja mellan det fall där de exporterades av handlare/blandningsföretag och det fall där de exporterades av de utvalda amerikanska tillverkarna.

201    Härav följer att kommissionen genom att den behöll de fyra utvalda amerikanska tillverkarna i stickprovet med amerikanska tillverkare och exportörer, erkände att de var leverantörer av den dumpade produkten och att rådet följaktligen enligt artikel 9.5 i grundförordningen i princip var skyldigt att beräkna för var och en av dem en individuell dumpningsmarginal och påföra en individuell antidumpningstull.

202    Denna slutsats påverkas inte av rådets argument att institutionerna, när de varken kan spåra varje enskilt inköp eller jämföra normalvärdena med relevanta exportpriser som i det aktuella fallet, inte är skyldiga att fastställa antidumpningsåtgärder för var och en av tillverkarna.

203    Det ska med en gång konstateras att domstolen fann i domen av den 15 november 2012, Zhejiang Aokang Shoes/rådet (C‑247/10 P, EU:C:2012:710, punkt 33), att artikel 2.7 i grundförordningen ingår bland de bestämmelser i grundförordningen som enbart gäller fastställande av normalvärdet. Artikel 17 i samma förordning, som avser stickprov, ingår däremot bland de bestämmelser som bland annat gäller tillgängliga metoder för att fastställa dumpningsmarginaler. Det rör sig således om bestämmelser med olika innehåll och syfte. I detta avseende ska det nämnas att samma princip är analogt tillämplig på förhållandet mellan, å ena sidan, artikel 2.8 och 2.9 i grundförordningen som angår ett av de relevanta värdena för beräkningen av dumpningsmarginalen och, å andra sidan, artikel 9.5 i samma förordning som rör själva dumpningsmarginalen. De bestämmelser i grundförordningen som ägnas åt fastställandet av normalvärdet eller exportpriset har ett annat innehåll och syfte än bestämmelserna om tillgängliga metoder för att fastställa dumpningsmarginaler som dem i artikel 9.5 och artikel 17 i förordningen.

204    Dessutom följer det också av punkt 325 i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon, att det faktum att en myndighet måste rekonstruera normalvärdet och/eller exportpriset för en eller flera exportörer eller tillverkare inte med nödvändighet innebär ett undantag från huvudregeln angående fastställande av individuella dumpningsmarginaler och att dumpningsmarginaler som grundas på ett normalvärde och ett exportpris som konstruerats med stöd av samma upplysningar för många leverantörer inte är identiska med en marginal som har landsomfattande tillämpning.

205    Här kan det nämnas att det varken i artikel 9.5 i grundförordningen eller i artikel 6.10 och artikel 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal föreskrivs att institutionerna måste kunna spåra varje enskilt inköp och jämföra normalvärdena med relevanta exportpriser för att vara skyldiga att beräkna en individuell dumpningsmarginal och påföra en individuell antidumpningstull för varje leverantör. Sådana svårigheter har således ingen betydelse för frågan om en individuell antidumpningstull måste tas ut och det ska anmärkas att det inom ramen för grundförordningen finns andra instrument för att råda bot på denna situation.

206    Om institutionerna stöter på problem när de ska fastställa normalvärdet eller exportpriset för vissa tillverkare eller exportörer, föreskrivs det emellertid en möjlighet i artikel 2.3 och 2.9 i grundförordningen att rekonstruera dessa värden.

207    Det anges nämligen i artikel 2.9 i grundförordningen att det i de fall då det inte finns något exportpris eller då exportpriset förefaller otillförlitligt på grund av förhållandet eller ett kompensationsarrangemang mellan exportören och importören eller en tredje part, får exportpriset konstrueras på grundval av det pris till vilket de importerade produkterna första gången säljs vidare till en icke-närstående köpare eller, om produkterna inte säljs vidare till en icke-närstående köpare eller inte säljs vidare i samma skick som de importerats, på någon annan skälig grund. I dessa fall ska justeringar göras för alla omkostnader, inbegripet tullar och skatter som har tillkommit mellan importen och återförsäljningen samt förväntad vinst, i syfte att fastställa ett tillförlitligt exportpris vid unionens gräns.

208    Vidare föreskrivs det i ett annat sammanhang i artikel 18.1 och 18.3 i grundförordningen på vilka villkor institutionerna kan använda sig av tillgängliga uppgifter när en berörd part vägrar att ge tillgång till nödvändiga upplysningar eller lämnar uppgifter som inte i alla avseenden är de bästa. Det konstaterades i punkterna 7.215–7.216 i panelens rapport av den 22 april 2003 (WT/DS241/R) i ärendet ”Argentina – Slutgiltiga antidumpningstullar beträffande fjäderfäkött med ursprung i Brasilien” att det faktum att den för undersökningen ansvariga myndigheten mottar upplysningar som inte är användbara eller tillförlitliga inte borde förhindra att en individuell dumpningsmarginal beräknas för en exportör, eftersom WTO:s antidumpningsavtal uttryckligen tillåter att de myndigheter som ansvarar för undersökningen kompletterar uppgifter som angår en särskild exportör i syfte att fastställa en dumpningsmarginal, om de uppgifter som lämnats inte är tillförlitliga eller om nödvändiga upplysningar helt enkelt inte har tillhandahållits.

209    När det i det aktuella fallet handlar om de fyra utvalda tillverkarnas normalvärde, framgår det av punkt 45 i det preliminära informationsdokumentet att kommissionen själv har förklarat sig vara kapabel att med tillämpning av artikel 2.3 i grundförordningen rekonstruera deras normalvärde på grundval av produktionskostnaden i ursprungslandet jämte ett skäligt belopp för att täcka försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader och en rimlig vinst. Rådet har inte bestritt detta konstaterande.

210    Rådet fann i skäl 76 i den angripna förordningen att det inte var praktiskt möjligt att på ett tillförlitligt sätt fastställa ett exportpris och en dumpningsmarginal för de utvalda amerikanska tillverkarna. Det ska anföras att artikel 2.9 i grundförordningen tillåter att ett exportpris rekonstrueras när det saknas ett exportpris för en aktör som är föremål för undersökningen. Denna bestämmelse möjliggör nämligen, enligt vad som redogjorts för i punkt 207 ovan, en rekonstruktion av exportpriset på grundval av det pris till vilket de importerade produkterna första gången säljs vidare till en icke-närstående köpare eller på någon annan skälig grund med lämpliga justeringar. Det kan erinras om att det följer av ovan i punkt 203 angiven rättspraxis att eftersom artikel 2.8 och 2.9 i grundförordningen på ett uttömmande sätt reglerar de möjliga metoderna för fastställande av exportpriset, har svårigheter vid fastställandet av detta inte någon som helst betydelse för frågan huruvida det föreligger en skyldighet att tillämpa en individuell antidumpningstull på vissa aktörer.

211    Tribunalen underkänner således rådets argument enligt vilket institutionerna inte var skyldiga att vidta individuella antidumpningsåtgärder avseende var och en av de i det aktuella fallet utvalda tillverkarna.

212    Mot bakgrund av konstaterandet i punkt 201 ovan, är det lämpligt att fortsättningsvis pröva om rådet kunde göra gällande ett undantag från skyldigheten att fastställa en individuell dumpningsmarginal för de fyra i det aktuella fallet utvalda amerikanska tillverkarna.

 Huruvida det var ogenomförbart att införa individuella antidumpningstullar i det aktuella fallet

213    Tvisten mellan parterna fokuseras därefter på tolkningen av uttrycket ogenomförbart som återfinns i artikel 9.5 i grundförordningen.

214    Enligt sökandena ska uttrycket ogenomförbart väsentligen tolkas i överensstämmelse med artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal och innehållet i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon.

215    Rådet anser att artikel 9.5 andra stycket i grundförordningen har en mer allmän räckvidd än de nämnda artiklarna i WTO:s antidumpningsavtal. Rådets motivering är att det inte preciseras under vilka förhållanden det ska betraktas som ogenomförbart att tillämpa individuella tullar. Det har härvidlag erinrat om principen att unionsrättsakter så långt möjligt ska tolkas mot bakgrund av folkrätten. Rådet anser väsentligen att denna olikhet i sig motiverar en annan tolkning av uttrycket ogenomförbart inom ramen för artikel 9.5 i grundförordningen.

216    För det första ska det prövas om artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal tillåter att det görs undantag från skyldigheten att fastställa en individuell dumpningsmarginal för varje känd berörd exportör eller tillverkare som skulle kunna motivera att det införts en landsomfattande antidumpningstull i det aktuella målet.

217    Vad gäller artikel 6.10 i WTO:s antidumpningsavtal, anges det i punkterna 316–318 i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon att den första meningen i artikel 6.10, enligt vilken myndigheterna som regel ska fastställa individuella dumpningsmarginaler för varje känd berörd exportör eller tillverkare av varan i fråga, innehåller en tvingande bestämmelse och inte en preferens. I de nämnda punkterna anges det även att denna skyldighet inte är absolut och att det kan förekomma undantag från den. Stickprovsförfarandet är det enda undantag från fastställandet av individuella dumpningsmarginaler för varje känd berörd exportör eller tillverkare som uttryckligen anges i artikel 6.10 i avtalet. I den andra meningen i artikeln föreskrivs det nämligen ett undantag i de fall där antalet exportörer, tillverkare, importörer eller varuslag är så stort att ett sådant förfarande blir ohanterligt. I dessa fall får myndigheterna begränsa sin prövning antingen till ett rimligt antal berörda parter eller varor genom ett statistiskt representativt urval eller till den största andel av exporten från landet i fråga som rimligen kan undersökas.

218    Enligt punkt 320 i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon har uttrycket ”i regel skall … fastställa”, som återfinns i artikel 6.10 i WTO:s antidumpningsavtal, till syfte att inte uttrycka en skyldighet som skulle strida mot andra bestämmelser i avtalet och att tillåta att undantag görs från bestämmelsen om fastställande av individuella dumpningsmarginaler utöver undantaget med stickprov. Dessa undantag borde föreskrivas i de avtal som anges i den avtalspromemoria angående regler och förfaranden som reglerar tvistlösning (nedan kallade ”de angivna avtalen”) för att undvika att skyldigheten att fastställa individuella dumpningsmarginaler kringgås. Medlemmarna i WTO har emellertid inte någon obegränsad möjlighet att skapa undantag från artikel 6.10 i WTO:s antidumpningsavtal.

219    I punkt 323 i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon avvisade överprövningsorganet argumentet att tilldelning av tillverkarens dumpningsmarginal till den handlare som exporterar produkten är ett undantag. Det faktum att det anges ”exportörer [eller] tillverkare” i artikel 6.10 i WTO:s antidumpningsavtal gör det möjligt för myndigheterna att inte fastställa separata dumpningsmarginaler för tillverkaren och exportören av samma produkt, utan att fastställa en enda marginal för båda. Detta utgör en tillämpning av skyldigheten att fastställa individuella dumpningsmarginaler.

220    Enligt punkt 327 i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon, måste varje undantag från huvudregeln i den första meningen i artikel 6.10 i WTO:s antidumpningsavtal således vara föreskrivet i de angivna avtalen.

221    I punkt 328 i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon konstateras det slutligen att det i WTO-avtalen inte anges något sådant undantag som det som nämns i artikel 9.5 i grundförordningen för de enskilda tillverkarna/exportörerna i ett land som inte har marknadsekonomi, på vilka artikel 2.7 a i förordningen är tillämplig och vilka omfattas av en landsomfattande antidumpningstull såvida inte dessa exportörer kan visa att de uppfyller de villkor som gör det möjligt att åtnjuta individuell behandling.

222    Vad gäller artikel 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal, förklaras det i punkt 344 i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon att denna artikel och artikel 6.10 i WTO:s antidumpningsavtal är mycket lika varandra, såtillvida att det i artikel 6.10 föreskrivs att individuella dumpningsmarginaler ska fastställas, vilket får till följd att de berörda myndigheterna tvingas införa antidumpningstullar på individuell basis såsom föreskrivs i artikel 9.2 i avtalet. Överprövningsorganet har vidare konstaterat att samma uttryck ”ogenomförbart” eller ”ogörligt” används i de nämnda artiklarna för att beskriva de fall där undantaget är tillämpligt och på så sätt anges att de båda undantagen hänför sig till en situation där en myndighet fastställer dumpningsmarginaler genom att använda stickprov. WTO:s överprövningsorgan har emellertid också noterat att den fråga som ställdes till det varken rörde omfattningen av det undantag som föreskrivs i artikel 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal eller frågan huruvida detta undantag och det som föreskrivs i artikel 6.10 i avtalet exakt överlappar varandra.

223    Det har emellertid slagits fast i punkt 354 i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon att artikel 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal medför en skyldighet för myndigheterna att precisera den tull som ska påföras varje leverantör, utom när detta är ogenomförbart då flera leverantörer är berörda.

224    Det anges slutligen i punkt 376 i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon att artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal inte utgör hinder mot att den för undersökningen ansvariga myndigheten fastställer en enhetlig dumpningsmarginal och en enhetlig antidumpningstull för ett visst antal exportörer, om den visar att de utgör en enda enhet med avseende på tillämpningen av de nämnda artiklarna.

225    Det framgår således av bedömningen av i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon att, när en myndighet använder sig av stickprov, som i det aktuella fallet, föreskrivs det i WTO:s antidumpningsavtal en skyldighet att fastställa individuella dumpningsmarginaler och att införa individuella antidumpningstullar för varje leverantör som samarbetar under undersökningen. Undantag från denna skyldighet kan i princip göras, för det första, avseende tillverkare eller exportörer som inte ingick i stickprovet, utom dem som anges i artikel 6.10.2 i WTO:s antidumpningsavtal och för det andra, avseende aktörer som utgör en enda enhet. Emellertid följer det inte av WTO:s antidumpningsavtal att det existerar ett undantag från skyldigheten att påföra en utvald tillverkare som har samarbetat under undersökningen en individuell antidumpningstull när institutionerna anser att de inte haft möjlighet att fastställa ett individuellt exportpris.

226    Sedan ska det undersökas huruvida dessa konstateranden i överprövningsorganets rapport av den 15 juli 2011 i ärendet fästdon rörande tolkningen av artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal likaledes är tillämpliga när rådet tillämpar artikel 9.5 i grundförordningen.

227    Rådet har hävdat att skyldigheten att tolka grundförordningen med beaktande av WTO:s antidumpningsavtal är begränsad därför att ordalydelsen i de ifrågavarande bestämmelserna inte är densamma. Det ska härvidlag erinras om att uttrycken ogenomförbart och ogörligt, vilka är synonymer, används i artikel 9.5 i grundförordningen samt i artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal. Vidare ska det uppmärksammas att det inte finns något i ordalydelsen i artikel 9.5 i grundförordningen som utgör hinder mot att uttrycket ogenomförbart tolkas i överensstämmelse med artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal. Enbart den omständigheten att artikel 9.5 i grundförordningen inte förtydligar uttrycket ogenomförbart innebär inte, såsom rådet har hävdat, att denna bestämmelse innehåller ett undantag med en större räckvidd än det undantag som föreskrivs i bestämmelserna i WTO:s antidumpningsavtal.

228    Det ska vidare erinras om att det tydligt framgår av ordalydelsen i artikel 9.5 i grundförordningen att fastställandet av en landsomfattande dumpningsmarginal och införandet av en landsomfattande antidumpningstull är ett undantag från huvudregeln. En ”mer allmän” tolkning av uttrycket ogenomförbart, såsom rådet har förslagit, skulle ge rådet ett extremt omfattande utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller möjligheten att avstå från att påföra individuella antidumpningstullar. En sådan tolkning skulle strida mot lagstiftarens syfte att genomföra tvistlösningsorganets rekommendationer och utslag angående ärendet fästdon på ett sådant sätt att dess skyldigheter inom ramen för WTO fullgörs (se punkt 179 ovan).

229    Det framgår nämligen av skälen i förordning nr 765/2012 att unionslagstiftaren önskade genomföra WTO:s överprövningsorgans beslut i det nämna ärendet fullt ut. Genom artikel 1 i förordning nr 765/2012 togs hänvisningen till artikel 2.7 a i grundförordningen bort i första stycket i artikel 9.5 i grundförordningen och likaså ströks artikelns andra stycke i vilket villkoren preciserades för att enskilda tillverkare-exportörer i länder som saknar marknadsekonomi skulle kunna åtnjuta en individuell behandling. Härutöver följer det av skäl 2 i förordning nr 765/2012 att unionslagstiftaren lade till ett nytt stycke i artikel 9.5 i grundförordningen i syfte att inbegripa de preciseringar som WTO:s överprövningsorgan hade tillfört av villkoren för att myndigheterna ska kunna fastställa en enhetlig dumpningsmarginal och en enhetlig antidumpningstull för flera exportörer som utgör en enda enhet.

230    Såsom har konstaterats i punkt 182 ovan, rör för övrigt de ändringar som gjordes i artikel 9.5 i grundförordningen i princip inte den del som är relevant i detta mål, enligt vilken tullen ska anges i den förordning genom vilken tullen införs för varje leverantör eller, om detta är praktiskt ogenomförbart, för varje berört leverantörsland.

231    Härav följer att rådet gjorde fel när det fann att ordalydelsen i artikel 9.5 i grundförordningen samt artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal, i den mån de är relevanta i det aktuella målet, väsentligen skiljer sig åt. Tribunalen underkänner följaktligen rådets argument enligt vilket uttrycket ogenomförbart i artikel 9.5 i grundförordningen har allmän räckvidd.

232    Det följer av det ovan anförda att uttrycket ogenomförbart i artikel 9.5 i grundförordningen ska tolkas i överensstämmelse med det liknande uttryck som används i artiklarna 6.10 och 9.2 i WTO:s antidumpningsavtal. När myndigheten använder sig av ett stickprovsförfarande medger uttrycket ogenomförbart i artikel 9.5 i grundförordningen således i princip två undantag från fastställandet av individuella dumpningsmarginaler och påförandet av individuella antidumpningstullar för de aktörer som har samarbetat i undersökningen. Det rör sig för det första om tillverkare eller exportörer som inte ingår i ett stickprov, utom dem för vilka det föreskrivs en individuell dumpningsmarginal i artikel 17.3 i grundförordningen och för det andra om aktörer som utgör en enda enhet. Med andra ord, i den mån institutionerna har använt sig av ett stickprovsförfarande, som i det aktuella målet, är undantag från fastställandet av individuella dumpningsmarginaler och påförande av individuella antidumpningstullar i princip endast möjligt för de företag som inte ingår i ett stickprov och som inte annars har någon rätt att få en individuell antidumpningstull fastställd. I synnerhet tillåter inte artikel 9.5 i grundförordningen något undantag från skyldigheten att påföra en utvald tillverkare som har samarbetat under undersökningen en individuell antidumpningstull när institutionerna anser att de inte har haft möjlighet att fastställa ett individuellt exportpris.

233    Det följer därför av artikel 9.5 i grundförordningen att när tillverkare och/eller exportörer ingår i ett stickprov, är institutionerna skyldiga att precisera storleken på den antidumpningstull som varje leverantör är skyldig att erlägga.

234    Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det ska prövas huruvida rådet i det aktuella fallet hade rätt att tillämpa ett undantag från skyldigheten att fastställa en individuell dumpningsmarginal för varje känd berörd exportör eller tillverkare som skulle kunna motivera att det infördes en landsomfattande antidumpningstull.

235    I det aktuella fallet framgår det av skälen 6–10 i den angripna förordningen att kommissionen, med anledning av det stora antalet exporterande tillverkare i Förenta staterna, beslutade att använda sig av ett stickprovsförfarande i överensstämmelse med artikel 17 i grundförordningen.

236    Enligt skäl 64 i den angripna förordningen har det fastställts en landsomfattande dumpningsmarginal för Förenta staterna. Genom den angripna förordningen har det följaktligen införts en landsomfattande antidumpningstull på 62,30 euro per ton netto. Antidumpningstullen ska vara tillämplig i proportion, i vikt, till den totala bioetanolhalten.

237    I skäl 63 i den angripna förordningen motiverade rådet att det hade fastställt en landsomfattande dumpningsmarginal i det aktuella fallet med att det ansåg att strukturen för bioetanolindustrin och metoden för att tillverka och sälja den berörda produkten på den amerikanska marknaden och exportera den till unionen medförde att det inte var praktiskt möjligt att fastställa individuella dumpningsmarginaler för de amerikanska tillverkarna. Enligt rådet exporterade tillverkarna i det amerikanska stickprovet i själva verket inte den berörda produkten till unionen och de handlare/blandningsföretag som utfrågats under undersökningen köpte in bioetanol från olika tillverkare, blandade den och sålde den i synnerhet för export till unionen. Följaktligen ansåg rådet att det inte gick att spåra alla enskilda inköp och jämföra normalvärdena med relevanta exportpriser och att det inte heller gick att identifiera tillverkaren vid den tidpunkt som exporten till unionen ägde rum.

238    Rådet har således bedömt att det inte kunde fastställa individuella dumpningsmarginaler i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen eftersom det inte var möjligt att på ett tillförlitligt sätt fastställa ett exportpris och en dumpningsmarginal för de fyra utvalda amerikanska tillverkarna. Dessa hade nämligen inte någon export av den berörda produkten till unionen under undersökningsperioden och rådet kunde därför inte spåra de produkter som de amerikanska tillverkarna exporterade till unionen. De kände i allmänhet inte heller till när exporten skedde eller vilket pris som betalats eller skulle betalas av importörerna i unionen (se skäl 76 i den angripna förordningen).

239    Här bör det nämnas att rådet således har grundat tillämpningen av undantaget från den regel som består i att fastställa individuella dumpningsmarginaler och att införa individuella antidumpningstullar på andra skäl än undantaget avseende de tillverkare eller exportörer som inte ingår i stickprovet, när myndigheten använder sig av ett stickprovsförfarande eller undantaget avseende de aktörer som utgör en enda enhet (se punkterna 225 och 232 ovan).

240    Det ska konstateras att rådet inte har gjort gällande att det undantag som det tillämpade grundades på ett annat undantag som följer av de angivna avtalen vilka det har hänvisats till ovan i punkterna 218 och 220.

241    Följaktligen gjorde rådet en oriktig bedömning när det fann att påförandet av individuella antidumpningstullar för dem som ingick i stickprovet med amerikanska exportörer var ogenomförbart i den mening som avses i artikel 9.5 i grundförordningen.

242    Angående möjligheten att beräkna individuella dumpningsmarginaler har det nämligen förklarats i punkterna 202–211 ovan att om institutionerna stöter på problem när de ska fastställa normalvärdet eller exportpriset för vissa tillverkare eller exportörer, föreskrivs det en möjlighet enligt artikel 2.3 och 2.9 i grundförordningen att rekonstruera dessa värden.

243    Vad gäller argumentet att det inte gick att spåra de utvalda tillverkarnas produkter som hade exporterats till unionen och att de utvalda tillverkarna i allmänhet varken kände till dagen för exporten eller vilket pris som betalats eller skulle betalas av unionsimportörerna, räcker det att konstatera att kommissionen, i enlighet med sitt omfattande utrymme för skönsmässig bedömning, skulle ha kunnat utesluta de fyra utvalda amerikanska tillverkarna från stickprovet med tillverkare och exportörer, med motiveringen att de inte var leverantörer som var involverade i exporten av bioetanol till unionen, i och med att de enligt kommissionen och rådet inte kunde identifieras vid tidpunkten för exporten av bioetanol till unionen. Kommissionen behöll dem emellertid i stickprovet under hela undersökningens gång.

244    Den omständigheten att institutionerna ansåg sig ha problem med att spåra varje enskild försäljning eller jämföra normalvärdena med relevanta exportpriser för de utvalda tillverkarna, innebar således inte att det var tillåtet att betrakta införandet av individuella antidumpningstullar för de amerikanska exportörernas i det aktuella fallet som ogenomförbart i den mening som avses i artikel 9.5 i grundförordningen.

245    Det finns anledning att dra slutsatsen att den angripna förordningen innebär ett åsidosättande av artikel 9.5 i grundförordningen av det skälet att det genom den har införts en landsomfattande antidumpningstull såvitt angår de fyra utvalda amerikanska tillverkarna.

246    Det följer av det ovan anförda att talan ska bifallas såvitt avser den första grundens andra del och följaktligen den första grunden i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva denna grunds övriga delar och de argument som framförts inom ramen för den andra grunden genom vilka sökandena rent allmänt har åberopat att det skett åsidosättanden av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar samt motiveringsskyldigheten.

 Tionde grunden: Åsidosättande av artikel 6.7, artikel 19.1 och 19.2 samt artikel 20.2, 20.4 och 20.5 i grundförordningen, rätten till försvar, principen om icke-diskriminering och principen om god förvaltningssed samt bristfällig motivering

247    Eftersom förevarande talan kan tas upp till prövning med motiveringen att den har väckts av sökandena individuellt, är det lämpligt att även pröva huruvida det finns fog för den tionde grunden.

248    Sökandena har inom ramen för den tionde grunden väsentligen gjort gällande att institutionerna gjort sig skyldiga till flera förfarandefel som fått till följd att sökandenas processuella rättigheter har åsidosatts.

249    Den tionde grunden är uppdelad i fyra delgrunder. Den första delgrunden avser åsidosättande av artikel 20.2 och 20.4 i grundförordningen samt bristfällig motivering. Den andra delgrunden avser åsidosättande av artikel 20.5 i grundförordningen. Den tredje delgrunden avser åsidosättande av artikel 6.7, artikel 19.1 och 19.2 i grundförordningen samt rätten till försvar och den fjärde delgrunden grunden avser åsidosättande av artikel 20.5 i förordningen och rätten till försvar.

 Inledande synpunkter

250    Det följer av fast rättspraxis att iakttagandet av rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot, utgör en grundläggande princip i unionsrätten som ska säkerställas även när det saknas regler för det aktuella förfarandet. Denna princip innebär ett krav på att de personer till vilka ett beslut som på ett påtagligt sätt påverkar deras intressen riktar sig ska ges tillfälle att framföra sina synpunkter (se dom av den 1 oktober 2009, Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware/rådet, C‑141/08 P, REG, EU:C:2009:598, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

251    Det ska härvidlag betonas att iakttagande av rätten till försvar är av grundläggande vikt i förfaranden som det i förevarande mål (se dom Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware/rådet, punkt 250 ovan, EU:C:2009:598, punkt 93 och där angiven rättspraxis).

252    Rätten till försvar har åsidosatts när kommissionens administrativa förfarande, på grund av kommissionens felaktiga handlande, skulle ha kunnat få en annan utgång. Ett sökandebolag visar att ett sådant fel har begåtts, inte genom att bevisa att kommissionens beslut skulle ha haft ett annat innehåll, utan genom att bevisa att det hade kunnat försvara sig bättre om kommissionen inte hade handlat fel, exempelvis genom att det hade kunnat åberopa handlingar till sitt försvar som det hade nekats tillgång till under det administrativa förfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware/rådet, punkt 250 ovan, EU:C:2009:598, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

253    När en förordning om införande av slutgiltiga antidumpningstullar följer systematiken i det åtgärdspaket i vilket den ingår, kan det vidare inte krävas att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter – vilka ibland är både många och komplicerade – anges i motiveringen. Institutionerna är inte heller skyldiga att ta ställning till samtliga argument som åberopats av berörda parter. Det är tvärtom tillräckligt att rättsaktens upphovsman redovisar de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för utformningen av den omtvistade förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2010, Whirlpool Europe/rådet, T‑314/06, REU, EU:T:2010:390, punkt 114).

254    Det ska emellertid framhållas att enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 ska en ansökan innehålla uppgifter om saken i målet samt en kortfattad framställning av de grunder som åberopats. Enligt fast rättspraxis ska dessa uppgifter vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till prövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 11 januari 2013, Charron Inox och Almet/kommissionen och rådet, T‑445/11 och T‑88/12, EU:T:2013:4, punkt 57).

255    Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva de argument som sökandena har anfört inom ramen för den tionde grundens fyra delar.

 Den tionde grundens första del: Det slutgiltiga informationsdokumentets ofullständiga karaktär, åsidosättande av artikel 20.2 och 20.4 i grundförordningen samt fel i den angripna förordningens motivering

256    Sökandena har hävdat att det slutgiltiga informationsdokumentet inte innehöll tillräckligt med information om beräkningen av dumpningsmarginalen och skadan, vissa justeringar, unionsindustrin och om ändringen av de införda åtgärdernas giltighetstid till fem år. Enligt sökandena följer härav att artikel 20.2 och 20.4 i grundförordningen har åsidosatts och att den angripna förordningen således inte har motiverats på ett korrekt sätt. Sökandena har i detta hänseende anfört sju olika anmärkningar.

257    Rådet har bestritt de argumenten.

258    Inledningsvis ska det uppmärksammas att enligt rubriken till den tionde grunden i sökandenas ansökan åberopas ”talrika åsidosättanden av sökandenas och deras medlemmars rätt till försvar”. Det framgår emellertid, vad angår denna grunds första del, av punkt 152 i ansökan att den rör ”det slutgiltiga informationsdokument som [sökandena] har mottagit”. Dessutom har sökandena inte alls angett i ansökan att denna delgrund avser den omständigheten att det slutgiltiga informationsdokumentet lämnades ut till en annan part i det administrativa förfarandet. Härav följer att denna delgrund ska tolkas så, att den avser påstådda åsidosättanden av sökandenas processuella rättigheter i deras egenskap av berörda parter under antidumpningsförfarandet.

259    I artikel 20.2 i grundförordningen anges att de klagande, importörer och exportörer och deras intresseorganisationer samt företrädare för exportlandet ”får begära att slutligen ta del av de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka man avser att rekommendera att slutgiltiga åtgärder införs”. Det kan konstateras att enligt artikel 20.4 i grundförordningen ska ett slutligt utlämnande av uppgifter ske skriftligen. Det ska ske så snart som möjligt med beaktande av skyddet för konfidentiella uppgifter och normalt sett senast en månad innan ett slutgiltigt beslut fattas eller innan kommissionen lämnar förslag till slutliga åtgärder. Det föreskrivs även att om kommissionen vid den tidpunkten inte kan utlämna vissa omständigheter eller överväganden, ska dessa utlämnas så snart som möjligt.

260    Genom den första anmärkningen har sökandena gjort gällande att det slutgiltiga informationsdokumentet inte innehöll någon information om beräkningen av den landsomfattande dumpningsmarginalen och den landsomfattande skademarginalen, utöver några allmänna uttalanden. Denna brist medförde att det blev omöjligt för sökandena ”och deras medlemmar” att över huvud taget kommentera huruvida beräkningarna inte innehöll några administrativa fel, huruvida den tillämpade metoden inte innehöll metodiska fel, huruvida de nationella försäljningspriserna hade justerats till nivån fritt fabrik och huruvida det hade utförts nödvändiga justeringar.

261    Vad först gäller skademarginalen, motsägs den första anmärkningen av den andra (se punkterna 268–270 nedan) enligt vilken kommissionen tillhandahöll ”en förklarande anmärkning och Excel-tabeller i syfte att visa hur skademarginalen hade beräknats”. Följaktligen kan den första anmärkningen avfärdas i den mån den gäller information om skademarginalen.

262    När det därefter rör sig om dumpningsmarginalen, har sökandena inte angett i sina inlagor vilka ”allmänna uttalanden” som gällde beräkningen av dumpningsmarginalen i det slutgiltiga informationsdokumentet till vilket de har hänvisat. De har inte heller förklarat varför de anser att dessa uttalanden är inadekvata och de har inte angett vilken information de anser att de hade behövt. I avsaknad av dessa preciseringar och i överensstämmelse med den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 252 och 254, ska den första anmärkningen avvisas.

263    I fråga om dumpningsmarginalen bör det i vart fall erinras om att enligt de resonemang angående dumpning som återfinns i punkterna 60–74 i det slutgiltiga informationsdokumentet, vilka väsentligen överensstämmer med skälen 60–62, 64–68, 72, 74 och 75 samt delar av skälen 70, 73 och 76 i den angripna förordningen, har den fastställts i det aktuella fallet, med utgångspunkt i de uppgifter som de icke-närstående handlarna/blandningsföretagen tillhandahållit, det vill säga deras försäljningspriser på hemmamarknaden för normalvärdet och deras priser till kunder i unionen för exportpriset. Dessa upplysningar utgör därför i allmänhet, såsom rådet helt riktigt har hävdat, hemliga uppgifter från handlare/blandningsföretag som, om det inte förelåg särskilda omständigheter, eventuellt inte behövde delges berörda parter som exempelvis sökandena som företrädde deras leverantörers intressen.

264    Det måste också framhållas att sökandena inte har visat hur de skulle ha kunnat försvara sig bättre om det inte hade förekommit felaktigheter i den mening som avses i den rättspraxis som angetts ovan i punkt 252. De har nämligen inte påstått att ett faktiskt eller rättsligt fel har begåtts av institutionerna, utan de har inskränkt sig till att konstatera att det var omöjligt för dem att lämna synpunkter på hypotetiska situationer, exempelvis huruvida beräkningarna inte innehöll några administrativa fel, huruvida den tillämpade metoden inte innehöll metodiska fel och huruvida det hade utförts nödvändiga justeringar. Dessutom kan det konstateras att sökandena inte alls har förklarat hur de skulle ha kunnat lämna relevanta synpunkter på icke-konfidentiella upplysningar angående de ifrågavarande handlarnas/blandningsföretagens priser och de har inte heller förklarat vilka justeringar som enligt dem kunde ha varit nödvändiga.

265    Vad gäller påståendet att det var omöjligt att lämna synpunkter på ”frågan huruvida de nationella försäljningspriserna hade justerats till nivån fritt fabrik” har sökandena inte preciserat vilken beräkning de syftar på. Det argumentet har följaktligen inte framförts på ett konsekvent och begripligt sätt i den mening som avses i den rättspraxis som redogjorts för ovan i punkt 254 och det ska avvisas. I vart fall kan det konstateras att det framgår av punkt 94 i det slutgiltiga informationsdokumentet och skäl 97 i den angripna förordningen att det vägda genomsnittliga försäljningspris för varje produkttyp som unionstillverkarna i stickprovet tog ut av icke-närstående kunder på unionsmarknaden, faktiskt hade justerats till nivån fritt fabrik.

266    Sökandena har hävdat att ”deras medlemmar” var förhindrade att lämna vissa synpunkter. Här är det tillräckligt att notera att sökandena inte har förklarat i sina inlagor vilka som berördes av deras argument. Följaktligen framgår det inte på ett begripligt sätt, i den mening som avses i den rättspraxis som redogjorts för ovan i punkt 254, av sökandenas inlagor vilka medlemmar de åsyftar och den första anmärkningen ska således avvisas såvitt den angår ett åsidosättande av sökandenas medlemmars processuella rättigheter under antidumpningsförfarandet.

267    Härav följer att den första anmärkningen ska underkännas i sin helhet.

268    Genom den andra anmärkningen har sökandena gjort gällande, vad beträffar de båda handlare/blandningsföretag som samarbetade under undersökningen, att kommissionen varken har tillhandahållit någon förklarande anmärkning angående den metod som hade använts för att beräkna dumpningsmarginalen eller någon elektronisk version av de Excel-tabeller som visade hur dumpningsmarginalen hade beräknats, vilket ”gjorde det ännu svårare att förstå slutresultatet”.

269    Märkas bör att sökandena, tvärtemot vad som krävs enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkt 252, inte har förklarat i vilken utsträckning antidumpningsförfarandet skulle ha fått ett annat resultat om inte de påstådda felaktigheterna hade förelegat.

270    Det ska i vart fall framhållas att rådet har genmält att de båda handlare/blandningsföretag som samarbetade under undersökningen faktiskt mottog beräkningen av dumpningsmarginalen och ett dokument med kompletterande information efter det att de lämnat synpunkter på det slutgiltiga informationsdokumentet. Rådet har vidhållit att det inte kunde föra dessa dokument till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet på grund av att de innehöll information som inte kunde delges sökandena av sekretesskäl. Sökandena har inte bestritt detta argument. Vad angår den påstådda avsaknaden av förklaring till den metod som använts för att beräkna dumpningsmarginalen, har sökandena inte uppgett varför de anser att de förklaringar som gavs i punkterna 72 och 73 i det slutgiltiga informationsdokumentet, såsom de återges i skälen 74 och 75 i den angripna förordningen, inte är adekvata. Vad slutligen gäller avsaknaden av tabeller i Excel-format, kan det konstateras att institutionerna inte alls är skyldiga att ge de berörda parterna en ”elektronisk version av de Excel-tabeller som visar hur dumpningsmarginalen har beräknats”.

271    Tribunalen godtar således inte den andra anmärkningen.

272    Genom den tredje anmärkningen har sökandena hävdat att kommissionen, i det slutgiltiga informationsdokumentet, inte tog ställning till de argument som sökandena och deras medlemmar framfört i sina synpunkter på det preliminära informationsdokumentet, särskilt ”vad gäller de specifika skälen till att kommissionen funnit att bolagen i stickprovet inte hade något exportpris, trots de bevis som flera av sökandenas medlemmar hade lagt fram”.

273    Beträffande sökandenas argument i de synpunkter som de lämnat som svar på det preliminära informationsdokumentet angående avsaknaden av ett exportpris för bolagen i stickprovet, ska det påpekas att den slutliga informationen, i den mening som avses i artikel 20.2 i grundförordningen, avser de väsentliga faktiska omständigheter och överväganden på grundval av vilka det ska rekommenderas att slutgiltiga åtgärder införs. Av denna bestämmelse följer således ingen skyldighet för kommissionen att i det slutgiltiga informationsdokumentet göra en bedömning av de argument som en berörd part har framfört i sina synpunkter på det preliminära informationsdokumentet, om den inte anser att dessa argument rör väsentliga faktiska omständigheter och överväganden på grundval av vilka det ska rekommenderas att slutgiltiga åtgärder införs.

274    Det är vidare viktigt att framhålla att kommissionen i förevarande fall anmärkte i punkterna 62 och 68 i det slutgiltiga informationsdokumentet, som väsentligen motsvarar skälen 63 och 69 i den angripna förordningen, att de utvalda amerikanska tillverkarna inte hade exporterat den berörda produkten till unionen, att det inte var möjligt att spåra varje enskilt inköp eller jämföra normalvärdena med relevanta exportpriser, att det inte var möjligt att identifiera tillverkaren vid tidpunkten för exporten till unionen och att dessa tillverkare inte kände till nivån på exportpriserna till unionen. På denna grund underkände kommissionen det argument som vissa amerikanska tillverkare framfört innebärande att det försäljningspris som tillämpades av tillverkarna i Förenta staterna i förhållande till icke-närstående handlare/blandningsföretag i deras land skulle kunna tjäna som exportpris. Sökandena har inte förklarat varför dessa konstateranden skulle vara inadekvata.

275    Vad därefter gäller sökandenas argument att kommissionen underlät att i det slutgiltiga informationsdokumentet pröva de argument som sökandena och deras medlemmar hade framfört i sina synpunkter på det preliminära informationsdokumentet och att den inte beaktade ”de bevis som flera av sökandenas medlemmar hade lagt fram”, ska det konstateras att sökandena inte har uppgett vilka argument som kommissionen underlät att undersöka i det slutgiltiga informationsdokumentet, vilka av deras medlemmar som framfört dessa argument eller vilka bevis som kommissionen inte har beaktat. Dessa argument uppfyller således inte de villkor som anges i artikel 44.1 d i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 vilka kräver att de väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på, framgår av själva ansökan på ett konsekvent och begripligt sätt (se punkt 254 ovan) och de ska därför avvisas.

276    Därmed ska den tredje anmärkningen underkännas i sin helhet.

277    Genom den fjärde anmärkningen har sökandena hävdat att det slutgiltiga informationsdokumentet inte förklarade varför det inte hade gjorts någon justering av volymen på den amerikanska importen med hänsyn till andelen bränsle, fastän denna justering hade utförts för import med ursprung i alla andra länder.

278    Det ska påpekas att sökandena i samband med denna anmärkning, tvärtemot vad som krävs enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkt 252, inte har förklarat hur antidumpningsförfarandet skulle ha kunnat få en annan utgång om det inte hade begåtts ett förfarandefel. I vart fall framgår det av den tredje grunden att den förklaring som ges i det slutgiltiga informationsdokumentet i detta avseende har gjort det möjligt för sökandena att kritisera avsaknaden av motsvarande justering i fallet med import med ursprung i Förenta staterna. Härav följer att den fjärde anmärkningen likaledes ska underkännas, då det inte finns fog för den.

279    Genom den femte anmärkningen har sökandena hävdat att det slutgiltiga informationsdokumentet inte innehåller några närmare upplysningar om skälet till att uteslutandet ”redan från början” av tillverkare av E85-blandningar och liknande blandningar i unionsindustrin inte hade haft någon som helst betydelse för fastställandet av den betydande skadan. Ingen uppgift i handlingarna i målet styrker kommissionens konstaterande i dess svar på sökandenas synpunkter på det slutgiltiga informationsdokumentet, enligt vilket produktionen av sådana blandningar ”[var] mycket begränsad”.

280    Rådet har förklarat i svaromålet att dessa påståenden är felaktiga därför att kommissionen inte hade uteslutit E85-blandningar ”redan från början”. Enligt den tillgängliga informationen fanns det endast några få tillverkare av E85-blandningar i unionen. Deras produktion verkade vara mycket begränsad, eftersom det i två unionstillverkares icke-konfidentiella frågeformulär angavs att de producerade E85 i små kvantiteter och dessa små kvantiteter således hade tagits med i beräkningarna.

281    För det första kan det konstateras att sökandena inte har underbyggt uttrycket ”liknande blandningar”. Argumentet om dessa liknande blandningar har således inte framförts på ett konsekvent och begripligt sätt i den mening som avses i den rättspraxis som angetts ovan i punkt 254 och ska därför avvisas.

282    För det andra har sökandena inte bestritt sanningshalten i de omständigheter som rådet har räknat upp i svaromålet. Följaktligen bör det slås fast att det följer av rådets förklaringar att E85-blandningar inte uteslöts ur undersökningen ”redan från början” och att det fanns uppgifter i handlingarna i ärendet som styrkte att produktionen av blandningarna i fråga i unionen var mycket begränsad. Den femte anmärkningen kan således inte godtas då det inte finns fog för den.

283    Genom den sjätte anmärkningen har sökandena gjort gällande att trots den begäran som de riktade till förhörsombudet under hörandet vid kommissionen, tillhandhöll inte rådet uppgifterna om unionsindustrins tillverkares råvarukostnader. Om sökandena hade haft tillgång till dessa uppgifter skulle de ha kunnat visa ”med större säkerhet” att den påstådda betydande skadan hade orsakats av unionsindustrins ökade råvarukostnader.

284    Här ska det först konstateras att sökandena vid hörandet den 11 september 2012 begärde att få ”uppgifter angående tendenser hos produktionskostnader och råvarukostnader”. Enligt protokollet från detta hörande anmodade förhörsombudet kommissionens undersökningsteam att inkomma skriftligen med förklaringar senast den 18 september 2012. Det är viktigt att påpeka att sökandena inte alls har hävdat i sina inlagor att förhörsombudets anmodan inte fick vederbörlig uppföljning. Sökandena har inte heller visat att de skulle ha upprepat sin begäran inom ramen för den slutliga delgivningen av information i enlighet med artikel 20.2 i grundförordningen.

285    Sedan ska det konstateras att sökandena inte har företett något bevis för att de hade begärt att rådet skulle tillhandahålla uppgifterna i fråga.

286    Slutligen har rådet förklarat att upplysningarna om att de flesta tillverkarna i unionsindustrin garderade sig mot risken för prisfluktuationer hos råvarupriserna var av konfidentiell karaktär och att det därför inte var möjligt att föra dem till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet, vilket sökandena inte har ifrågasatt.

287    Härav följer att sökandena inte har visat att institutionerna hade underlåtit att utföra en tillfredsställande uppföljning, inom ramen för de skyldigheter som följer av artikel 20.2 och 20.4 i grundförordningen, av deras ansökningar om tillgång till kompletterande upplysningar angående unionsindustrins råvarukostnader. Således kan det argument som ligger till grund för den sjätte anmärkningen inte godtas.

288    Genom den sjunde anmärkningen har sökandena gjort gällande att det kompletterande informationsdokumentet i vilket kommissionen föreslog att den slutgiltiga antidumpningsåtgärdens giltighetstid skulle ändras från tre till fem år inte var tillräckligt motiverat, på grund av att ”endast två av de tre anledningarna till att rådet ursprungligen hade föreslagit en giltighetstid på tre år underkändes” i dokumentet och på grund av att ”den tredje anledningen inte prövades”.

289    Det kan konstateras, såsom rådet helt riktigt har hävdat utan att motsägas av sökandena på denna punkt, att enligt artikel 11.2 i grundförordningen är antidumpningsåtgärdernas normala giltighetstid fem år. I det kompletterande informationsdokumentet föreskrevs således en återgång till den normala giltighetstiden. Det ska slås fast att motiveringsskyldigheten i samband med antidumpningsåtgärder inte innebär att institutionerna måste förklara på vilket sätt en ståndpunkt som beaktades under ett visst skede av det administrativa förfarandet eventuellt saknade grund (se, för ett liknande resonemang, dom Whirlpool Europe/rådet, punkt 253 ovan, EU:T:2010:390, punkt 116).

290    Härutöver har sökandena inte förklarat vilken inverkan det hade att kommissionen inte prövade ”den tredje anledningen” i det slutgiltiga informationsdokumentet som kommissionen ursprungligen hade anfört för att motivera en giltighetstid på endast tre år.

291    Följaktligen finns det inte fog för den sjunde anmärkningen.

292    Eftersom de sju anmärkningar som sökandena har anfört inte kan godtas, är det lämpligt att även underkänna sökandenas argument att den angripna förordningen inte var ”korrekt motiverad” i och med att det slutgiltiga informationsdokumentet var ofullständigt. I den del talan kan prövas såvitt avser den tionde grundens första del, ska den lämnas utan bifall.

 Den tionde grundens andra del: Det kompletterande informationsdokumentet delgavs först medlemsstaterna och därefter sökandena och detta med åsidosättande av principen om god förvaltningssed, principen om icke-diskriminering, rätten till försvar och artikel 20.5 i grundförordningen

293    Sökandena har i korthet gjort gällande att kommissionen lade fram förslaget till ändring av åtgärdernas giltighetstid från tre till fem år, för företrädare för medlemsstaterna i den rådgivande kommittén och klaganden, innan sökandena delgavs denna information och åsidosatte därigenom principen om icke-diskriminering och principen om god förvaltningssed samt sökandenas och ”deras medlemmars” rätt till försvar. Den omständigheten att den rådgivande kommittén dessutom hade godkänt ändringen av åtgärdernas giltighetstid vid ett möte som ägde rum två dagar innan det slutgiltiga informationsdokumentet delgavs de berörda parterna och således innan sökandena hade inkommit med synpunkter, utgör dessutom ett åsidosättande av den skyldighet att beakta synpunkterna på det slutgiltiga informationsdokumentet som föreskrivs i artikel 20.5 i grundförordningen.

294    Rådet har tillbakavisat sökandenas argument.

295    Det ska erinras om att det anges i artikel 20.5 i grundförordningen att ”[d]e uppgifter som lämnas efter ett slutligt utlämnande av uppgifter skall endast beaktas om de inkommer inom en period som i varje enskilt fall skall fastställas av kommissionen och som skall vara minst tio dagar med beaktande av hur brådskande ärendet är”.

296    När det gäller det påstådda åsidosättandet av rätten till försvar, räcker det att notera att sökandena inte har förklarat hur de själva eller deras medlemmar skulle ha kunnat försvara sig bättre om kommissionen inte enligt vad som presumerats hade handlat felaktigt. Följaktligen ska detta argument avfärdas mot bakgrund av den rättspraxis som angetts ovan i punkt 252.

297    I fråga om påståendet att klaganden hade informerats om förslaget till ändring av åtgärdernas giltighetstid innan denna information hade delgetts de övriga berörda parterna, har sökandena åberopat en presskommuniké på ePures webbsida av den 20 december 2012, i vilken denna sammanslutning tillkännagav att unionen hade tagit ett steg framåt mot ett införande av antidumpningsåtgärder, i det aktuella fallet för en tidsperiod av fem år i och med att ett sådant ”beslut” hade ”godkänts” av en majoritet av medlemsstaterna.

298    Rådet har bestritt detta påstående och gjort gällande i svaromålet att kommissionen informerade alla berörda parter, inklusive klaganden, om förslaget till ändring av åtgärdernas giltighetstid samtidigt, det vill säga den 21 december 2012. Rådet har tillagt att det inte är skyldigt att förklara eller försvara innehållet i en presskommuniké som offentliggjorts av tredje part.

299    Här ska påpekas att presskommunikén endast är ett indicium som inte bevisar att rådet eller kommissionen i realiteten hade underrättat klaganden före sökandena om den ändrade giltighetstiden för åtgärderna och att sökandena inte har anfört någon annan omständighet till stöd för sitt påstående. Följaktligen ska detta argument underkännas med motiveringen att sökandena inte har kunnat bevisa det.

300    Därefter ska det argument enligt vilket förslaget till ändring av åtgärdernas giltighetstid hade delgetts medlemsstaternas företrädare i den rådgivande kommittén i förväg prövas.

301    Enligt sökandena omnämns i ePures kommuniké av den 20 december 2012 en omröstning i den rådgivande kommittén vid ett möte som ägde rum den 19 december 2012. Kommunikén visar att kommissionen lade fram förslaget om att förlänga åtgärdernas giltighetstid från tre till fem år för medlemsstaternas företrädare i den rådgivande kommittén och klaganden innan denna information delgavs sökandena. Rådet har emellertid bestritt detta argument och hävdat i svaromålet att kommissionen underrättade medlemsstaterna och de berörda parterna om förslaget till ändring av åtgärdernas giltighetstid samtidigt, det vill säga den 21 december 2012.

302    Vad inledningsvis angår unionsinstitutionernas påstådda åsidosättande av principen om icke-diskriminering, ska det framhållas att åsidosättandet förutsätter att lika situationer behandlas olika, vilket innebär en nackdel för vissa aktörer jämfört med andra, utan att en sådan särbehandling är motiverad med hänsyn till att det föreligger icke obetydliga objektiva skillnader (dom av den 23 oktober 2003, Changzhou Hailong Electronics & Light Fixtures och Zhejiang Yankon/rådet, T‑255/01, REG, EU:T:2003:282, punkt 60).

303    Det är tillräckligt att påpeka att företrädare för medlemsstaterna i den rådgivande kommittén, till skillnad från sökandena, inte är berörda parter i antidumpningsförfarandet. Härav följer att sökandena och medlemsstaterna inte har befunnit sig i jämförbara situationer i den mening som avses i rättspraxis. Delgivningen av information till medlemsstaterna regleras nämligen inte genom artikel 20 i grundförordningen, utan den ska ske i enlighet med artikel 15.2, i dess ursprungliga lydelse som är tillämplig i det aktuella målet, där det anges att kommissionen före sammanträdet i den rådgivande kommittén ska förse medlemsstaterna med ”all relevant information”.

304    Angående det påstådda åsidosättandet av principen om god förvaltning ska det erinras om att kommissionen och rådet är skyldiga att iaktta de grundläggande rättigheterna i unionen under det administrativa förfarandet, däribland rätten till god förvaltning vilken har stadfästs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som innehåller en rad särskilda rättigheter. Principen om god förvaltning tillerkänner emellertid inte i sig enskilda rättigheter, utom i de fall då den ger uttryck för vissa särskilda rättigheter i den mening som avses i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (dom av den 4 oktober 2006, Tillack/kommissionen, T‑193/04, REG, EU:T:2006:292, punkt 127). Sökandena har emellertid inte på något sätt gjort gällande en sådan särskild rättighet.

305    Även om det antas att sökandenas argument ska förstås så, att de gör gällande att rätten till god förvaltning har åsidosatts, ska det erinras om att denna rätt medför en omsorgsplikt för den behöriga institutionen enligt vilken den är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2014, Crown Equipment (Suzhou) och Crown Gabelstapler/rådet, T‑643/11, REU (Utdrag), EU:T:2014:1076, punkt 46 och där angiven rättspraxis). I förevarande mål har sökandena emellertid inte anfört någon omständighet som på erforderligt sätt skulle kunna visa att kommissionen eller rådet har åsidosatt sin omsorgsplikt. Således ska argumentet angående åsidosättandet av principen om god förvaltning underkännas, då det saknar grund.

306    Följaktligen ska sökandenas argument att principen om icke-diskriminering och principen om god förvaltning har åsidosatts underkännas.

307    Slutligen ska även sökandenas argument underkännas som går ut på att artikel 20.5 i grundförordningen har åsidosatts genom att förslaget om att förlänga åtgärdernas giltighetstid hade förelagts den rådgivande kommittén och ”ratificerats” av denna innan de berörda parternas synpunkter hade inkommit. Även om det antas att denna bestämmelse, enligt vad sökandena har påstått, ger upphov till en skyldighet ”för institutionerna” att beakta ”synpunkter på det slutgiltiga informationsdokumentet”, är det tillräckligt att notera att sökandena inte har förklarat i vilken utsträckning antidumpningsförfarandet hade kunnat få ett annat resultat om inte de påstådda felaktigheterna hade förelegat, tvärtemot vad som krävs enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkt 252. Det bör i vart fall erinras om att enligt artikel 9.4 i grundförordningen, i dess ursprungliga lydelse som är tillämplig i förevarande mål, ska den rådgivande kommittén, vilken för övrigt inte är en institution, rådfrågas innan rådet inför en slutgiltig antidumpningstull. I artikel 15.2 i grundförordningen i dess ursprungliga lydelse anges förvisso att kommissionen i förväg ska förse medlemsstaterna med ”all relevant information”. Emellertid har sökandena för det första inte gjort gällande att rådet inte beaktade deras synpunkter, som lades fram den 2 januari 2013, på åtgärdernas varaktighet när det antog den angripna förordningen. För det andra har sökandena inte heller påstått att deras synpunkter som lades fram den 2 januari 2013 innehöll relevant information som kommissionen borde ha försett medlemsstaterna med enligt samma punkt.

308    Talan kan således inte bifallas på den tionde grundens andra del.

 Den tionde grundens tredje del: Ofullständig tillgång till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet, med åsidosättande av rätten till försvar, artikel 6.7 samt artikel 19.1 och 19.2 i grundförordningen

309    Sökandena har gjort gällande att kommissionen vägrade att ge dem tillgång till viss information, viss bevisning och vissa handlingar, trots att de framställt flera ansökningar härom under undersökningen. Detta strider mot artikel 6.7 samt artikel 19.1 och 2 i grundförordningen och innebär att deras rätt till försvar har åsidosatts. Sökandena har åberopat fem anmärkningar genom vilka de påstår att kommissionen inte beviljade dem fullständig tillgång till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet.

310    Rådet har tillbakavisat sökandenas argument.

311    I artikel 6.7 i grundförordningen föreskrivs följande:

”De klagande, importörer och exportörer och deras intresseorganisationer, användare och konsumentorganisationer som har givit sig till känna enligt artikel 5.10, samt företrädare för exportlandet, kan på skriftlig begäran få granska alla de uppgifter som har gjorts tillgängliga av någon av parterna i undersökningen, till skillnad från interna handlingar som upprättats av myndigheterna i [unionen] eller dess medlemsstater, under förutsättning att dessa har betydelse för framläggandet av deras sak och att de inte är konfidentiella i den mening som avses i artikel 19 och att de används i undersökningen. Dessa parter får bemöta uppgifterna, och deras synpunkter ska beaktas i den mån de är tillräckligt väl underbyggda.”

312    Enligt artikel 19.1 i grundförordningen ”[ska u]ppgifter som till sin karaktär är konfidentiella (t.ex. på grund av att deras utlämnande skulle medföra en klar konkurrensfördel för en konkurrent eller innebära en påtaglig nackdel för den person som lämnar uppgifterna eller för den person från vilken denne har erhållit uppgifterna) eller som lämnas konfidentiellt av parter i en undersökning, … om godtagbara skäl härför anförs, behandlas konfidentiellt av myndigheterna”.

313    I artikel 19.5 i grundförordningen föreskrivs att ”[r]ådet, kommissionen och medlemsstaterna eller deras tjänstemän … inte utan särskilt tillstånd från uppgiftslämnaren [får] lämna ut några uppgifter som mottas i enlighet med denna förordning och med avseende på vilka uppgiftslämnaren har begärt konfidentiell behandling. Uppgifter som utväxlas mellan kommissionen och medlemsstaterna eller uppgifter avseende samråd enligt artikel 15 eller interna handlingar som upprättats av [unionens] myndigheter eller medlemsstaterna får endast lämnas ut, om detta uttryckligen anges i denna förordning”.

314    Ett åsidosättande av rätten att få tillgång till handlingarna i en undersökning kan endast medföra att den omtvistade förordningen ogiltigförklaras om utlämnandet av de ifrågavarande handlingarna skulle ha haft en möjlighet, om än endast en minimal möjlighet, att påverka det administrativa förfarandet så, att utgången skulle ha kunnat bli en annan för det fall det berörda företaget hade kunnat åberopa handlingen under nämnda förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, REU, EU:C:2012:78, punkt 174).

315    Vad angår den första anmärkningen anser sökandena att kommissionen vägrade att ge dem tillgång till eller att tillhandahålla en icke-konfidentiell sammanfattning av Eurostats (Europeiska unionens statistikmyndighet) databaser och andra nationella databaser på tullområdet som används för att fastställa volymen och värdet på diverse import.

316    Det kan konstateras att sökandena inte har förklarat i den första anmärkningen i vilken utsträckning antidumpningsförfarandet skulle ha kunnat få ett annat resultat om inte de påstådda felaktigheterna hade förelegat, tvärtemot vad som krävs enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 252 och 314. Den första anmärkningen ska således underkännas då den saknar grund.

317    Genom den andra anmärkningen har sökandena gjort gällande att kommissionen vägrade att delge dem en intern handling som innehöll yttrandet av dess generaldirektorat (GD) ”Skatter och tullar”, vilket behandlade definitionen av den berörda produkten.

318    Det kan konstateras att sökandena genom denna anmärkning inte har förklarat i vilken utsträckning antidumpningsförfarandet skulle ha kunnat få ett annat resultat om inte de påstådda felaktigheterna hade förelegat, tvärtemot vad som krävs enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 252 och 314. Vidare ska enligt artikel 19.5 i grundförordningen interna handlingar inte lämnas ut, utom när detta uttryckligen anges i förordningen. Följaktligen ska den andra anmärkningen underkännas då den saknar grund.

319    I den tredje anmärkningen har sökandena gjort gällande att kommissionen, med avseende på fastställandet av den andel av bioetanolproduktionen som framställts av sockerbetor, grundade sig på ett e-postmeddelande från klaganden i vilket talet 12 procent nämndes. Meddelandet innehöll emellertid inte några upplysningar om källan till de uppgifter som använts eller om den metod som tillämpats för att komma fram till denna uppskattning. Sökandena är av den uppfattningen att det således var omöjligt för dem att visa för kommissionen att deras ”högre tal” på den produktion som framställts av sockerbetor var det ”korrekta talet”.

320    Det ska framhållas att sökandena inte har förklarat genom detta argument i vilken utsträckning antidumpningsförfarandet skulle ha kunnat få ett annat resultat om källan och den metod som använts vid beräkningen hade meddelats, tvärtemot vad som krävs enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 252 och 314.

321    I vart fall har kommissionen förklarat att den inte hade tillåtelse att lämna ut informationen i fråga därför att den innehöll upplysningar om affärshemligheter som klaganden tillhandahållit. Sökandena har inte förklarat varför den upplysning, i den del av det ifrågavarande e-postmeddelandet som de har citerat på sidan 434 i bilaga A.10 till ansökan enligt vilken satsen 12 procent härrörde från en affärsanalytiker, inte skulle vara tillräcklig för att fastställa uppgifternas källa. Vidare framgår det inte alls av citatet att e-postmeddelandet innehöll en beskrivning av den använda metoden vid beräkningen av marknadsandelen i fråga.

322    Den tredje anmärkningen ska således underkännas då det inte finns fog för den.

323    Genom den fjärde anmärkningen har sökandena gjort gällande att det inte finns någon uppgift i de icke-konfidentiella handlingarna i målet som stöder konstaterandet i skäl 141 i den angripna förordningen att de flesta tillverkare skyddade sig mot risken för fluktuationer i råvarupriserna genom en särskild prissättningsmekanism.

324    Det ska för det första påpekas att sökandena inte alls har gjort gällande i den fjärde anmärkningen att deras rätt att få tillgång till de icke-konfidentiella handlingarna i målet har åsidosatts. Följaktligen är denna anmärkning verkningslös och ska underkännas.

325    För det andra har rådet i vart fall förklarat att unionstillverkarna under kontrollbesöken på plats noga förklarade hur man skyddade sig mot risker men att informationen i fråga är konfidentiell och att det följaktligen inte var möjligt att föra den till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet. Dessutom har sökandena inte bestritt rådets påstående att det är vanligt förekommande i branschen att företagen skyddar sig mot risken för fluktuationer i råvarupriserna genom en särskild prissättningsmekanism och att det är lätt att kontrollera detta tack vare information som finns tillgänglig för allmänheten i unionstillverkarnas årsrapporter. Följaktligen finns det anledning att underkänna även den fjärde anmärkningen, eftersom den är ogrundad.

326    Såvitt avser den femte anmärkningen anser sökandena att ePures synpunkter på ändringen av antidumpningsåtgärdernas giltighetstid från tre till fem år inte fördes till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet i tillräckligt god tid för att de skulle kunna få tillfälle att förbereda sina synpunkter och överlämna dessa den 2 januari 2013. ePures synpunkter fördes inte till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet förrän den 4 februari 2013.

327    Härvidlag kan det konstateras att sökandena inte har förklarat i vilken utsträckning antidumpningsförfarandet skulle ha kunnat få ett annat resultat om inte de påstådda felaktigheterna hade förelegat, tvärtemot vad som krävs enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 252 och 314.

328    Rådet har i vart fall gjort gällande att kommissionen i det kompletterande informationsdokumentet av den 21 december 2012 sammanfattade ePures argument angående giltighetstiden och förklarade orsakerna till återgången till den normala fristen på fem år. Angående klagandens synpunkter ska det noteras att det kompletterande informationsdokumentet huvudsakligen innehöll samma upplysningar som skäl 173 i den angripna förordningen och således återgav de väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som institutionerna önskade grunda sig på i det aktuella fallet. Däremot har sökandena i repliken inskränkt sig till att bestrida rådets påstående utan att specificera vilka av ePures synpunkter som inte hade sammanfattats på ett tillräckligt utförligt sätt i det kompletterande informationsdokumentet.

329    I repliken anser sökandena för övrigt att det kompletterande informationsdokumentet enbart utgör ett förnekande av argumenten till förmån för den giltighetstid som kommissionen ursprungligen hade föreslagit utan minsta verkliga förklaring. Det kan konstateras med tillämpning av artikel 44.1 och artikel 48.2 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 att denna nya anmärkning har åberopats för sent då den åberopats i repliken och den ska därför avvisas (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 24 september 2009, Alcon/harmoniseringsbyrån, C‑481/08 P, EU:C:2009:579, punkt 17, och dom av den 30 april 2015, VTZ m.fl./rådet, T‑432/12, EU:T:2015:248, punkt 158). Även om det antas att den nya anmärkningen inte har åberopats för sent, räcker det att konstatera att sökandena genom den inte alls har gjort gällande att deras rätt att få tillgång till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet har åsidosatts. Den ska således även underkännas på grund av att den är verkningslös.

330    Slutsatsen blir följaktligen att sökandena hade möjlighet att i god tid förbereda sina synpunkter på förslaget till ändring av antidumpningsåtgärdernas giltighetstid. Den femte anmärkningen och den nya anmärkning som nämnts i föregående punkt ska därför underkännas.

331    Av detta följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den tionde grundens tredje del.

 Den tionde grundens fjärde del: Sökandena beviljades inte tillräckligt med tid för att lägga fram sina synpunkter på det slutgiltiga informationsdokumentet, med åsidosättande av artikel 20.5 i grundförordningen och deras rätt till försvar

332    Sökandena anser att rådet inte beviljade dem den lagstadgade minimifrist på tio dagar som föreskrivs i artikel 20.5 i grundförordningen för att lägga fram sina synpunkter på det slutgiltiga informationsdokumentet. Enligt dem skulle den lagstadgade minimifristen på tio dagar i vart fall inte ha utgjort en tillräckligt lång frist för att yttra sig över ett så komplicerat informationsdokument som det dokument som delgetts i det aktuella fallet.

333    Rådet har tillbakavisat sökandenas argument.

334    Inledningsvis bör det uppmärksammas att rådet enligt rubriken till den tionde grundens fjärde del i ansökan inte gav ”sökandena” tillräckligt med tid för att lägga fram sina synpunkter på det slutgiltiga informationsdokumentet. I ansökan har sökandena emellertid gjort gällande att de ”och deras medlemmar” inte hade erhållit tillräckligt med tid för att lägga fram sina synpunkter.

335    Här bör noteras att sökandena inte förklarade i sina inlagor vilka bland deras medlemmar som hade mottagit det slutgiltiga informationsdokumentet. Såvitt sökandena således genom denna delgrund har önskat göra gällande att deras medlemmars processuella rättigheter har åsidosatts, ska det anföras att en så föga preciserad ansökan inte uppfyller villkoren i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 enligt vilka de väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på måste framgå av själva ansökan på ett konsekvent och begripligt sätt (se punkt 254 ovan). I den mån sökandena har gjort gällande att deras medlemmar inte har erhållit tillräckligt med tid för att lägga fram sina synpunkter på det slutgiltiga informationsdokumentet, kan talan inte prövas vad avser denna delgrund.

336    I fråga om argumentet att rådet inte beviljade sökandena tillräckligt med tid för att lägga fram sina synpunkter på det slutgiltiga informationsdokumentet, ska det erinras om att det anges i artikel 20.5 i grundförordningen, i korthet, att institutionerna endast ska beakta de berörda parternas synpunkter om de inkommer inom en period som fastställs av kommissionen och som ska vara minst tio dagar.

337    Kommissionen delgav sökandena den 6 december 2012 det slutgiltiga informationsdokumentet och begärde att de skulle inkomma med eventuella synpunkter ”inom tio dagar … det vill säga, senast klockan 12 den 17 december 2012”. Den tiodagarsfrist för att kommentera dokumentet som föreskrivs i 20.5 i grundförordningen löpte ut söndagen den 16 december 2012. Det anges i artikel 3.4 i rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister (EGT L 124, 1971, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 71) att om sista dagen av en tidsfrist infaller på en söndag, ska tidsfristen upphöra vid utgången av påföljande arbetsdags sista timme, det vill säga vid utgången av den sista timmen den 17 december 2012. Emellertid anmodade kommissionen de berörda parterna att lämna synpunkter på detta dokument senast den 17 december 2012 kl. 12 på dagen och inte vid midnatt. Inte desto mindre meddelade sökandena sina synpunkter inom den av kommissionen fastställda fristen. Genom skrivelse av den 21 december 2012 delgav kommissionen det kompletterande informationsdokumentet angående de föreslagna åtgärdernas ändrade varaktighet. I denna skrivelse, anmodade kommissionen emellertid parterna att inkomma med synpunkter på den föreslagna ändringen och det slutgiltiga informationsdokumentet av den 6 december 2012 senast den 2 januari 2013 vid arbetsdagens slut.

338    Det ska slås fast att sökandena inte har förklarat i sina inlagor hur det administrativa förfarandet, enligt deras åsikt, skulle ha kunnat få ett annat resultat om inte detta förfarandefel hade förelegat. Det har i detta avseende slagits fast att den omständigheten att den tiodagarsfrist som föreskrivs i artikel 20.5 i grundförordningen inte har iakttagits kan föranleda ogiltigförklaring av den angripna förordningen, endast om det finns en möjlighet att det administrativa förfarandet på grund av förfarandefelet har lett till ett annat resultat och att sökandens rätt till försvar således verkligen har påverkats (se, för ett liknande resonemang, dom Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware/rådet, punkt 250 ovan, EU:C:2009:598, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

339    Såsom rådet helt riktigt har gjort gällande beviljades dessutom sökandena av kommissionen, i skrivelse av den 21 december 2012, en ytterligare frist för att inkomma med synpunkter på det slutgiltiga informationsdokumentet av den 6 december 2012. Härav följer att institutionerna inte har gjort sig skyldiga till något åsidosättande av artikel 20.5 i grundförordningen.

340    Sökandena har hävdat att tiodagarsfristen inte räckte för att lägga fram synpunkter på ett så komplicerat informationsdokument. Mot bakgrund av att det inte fanns någon förordning om införande av preliminär tull som innehöll en preliminär beräkning av dumpningsmarginalen ska det, såsom har redogjorts för ovan i punkt 337, erinras om att sökandena inte endast åtnjöt den lagstadgade minimifristen utan kommissionen beviljade dem omedelbart, den 21 december 2012, en ytterligare frist på tolv vardagar för att kommentera dokumentet. Sökandena har inte gjort gällande att denna förlängda frist var otillräcklig.

341    Sökandena har vidare påstått i repliken att institutionerna har gjort sig skyldiga till ett annat förfarandefel genom det kompletterande informationsdokumentet av den 21 december 2012 med motiveringen att den rådgivande antidumpningskommittén redan hade rådfrågats vid mötet den 19 december 2012 utan att den hade kännedom om en väsentlig omständighet, det vill säga sökandenas och de amerikanska tillverkarnas yttrande över de föreslagna åtgärdernas ändrade giltighetstid. Enligt artikel 44.1 c och artikel 48.2 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, har denna nya anmärkning åberopats för sent, nämligen i repliken, och den ska avvisas (se angiven rättspraxis i punkt 329 ovan).

342    Av detta följer att talan inte heller kan vinna bifall på den tionde grundens fjärde del.

343    Det följer av det ovan anförda att talan inte kan vinna bifall vad avser den tionde grunden.

344    Eftersom talan har vunnit bifall vad avser den första grundens andra del och följaktligen den första grunden, ska den angripna förordningen ogiltigförklaras såvitt den rör Patriot Renewable Fuels, Plymouth Energy Company, POET och Platinum Ethanol som är medlemmar i sökandesammanslutningarna. I övrigt ska förevarande talan delvis avvisas och delvis ogillas.

 Rättegångskostnader

345    Enligt artikel 134.1 och 134.3 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Om rättegångsdeltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, ska vardera deltagaren bära sina rättegångskostnader. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

346    Då sökandena och rådet i det aktuella fallet delvis har tappat målet ska de bära sina rättegångskostnader.

347    Enligt artikel 138.1 och 138.3 i rättegångsreglerna ska kommissionen och ePure bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (femte avdelningen)

följande:

1)      Rådets genomförandeförordning (EU) nr 157/2013 av den 18 februari 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av bioetanol med ursprung i Amerikas förenta stater ogiltigförklaras såvitt den rör Patriot Renewable Fuels LLC, Plymouth Energy Company LLC, POET LLC och Platinum Ethanol LLC.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Growth Energy och Renewable Fuels Association, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och ePure, de Europese Producenten Unie van Hernieuwbare Ethanol ska bära sina rättegångskostnader.

Dittrich Schwarcz Tomljenović

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 juni 2016.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

1.  Ansökan om förening med mål T‑277/13, Marquis Energy/rådet

2.  Interventionerna

3.  Åtgärderna för processledning och det muntliga förfarandet

4.  Ansökningarna om konfidentiell behandling

5.  Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1.  Upptagande till prövning

Huruvida sådana sammanslutningar som sökandena har talerätt

Huruvida sökandena har talerätt

Huruvida sökandena har individuell talerätt

Huruvida sökandena har talerätt i deras egenskap av företrädare för sina medlemmar

–  Huruvida sökandena är direkta berörda i deras egenskap av företrädare för de utvalda bioetanoltillverkarna

–  Huruvida sökandena är personligen berörda i deras egenskap av företrädare för de utvalda amerikanska bioetanoltillverkarna

–  Huruvida det existerar alternativa rättsmedel

Huruvida sökandena har talerätt i deras egenskap av företrädare för andra medlemmar än de fyra utvalda tillverkarna

Berättigat intresse av att få saken prövad

2.  Prövning i sak

Första grunden: Åsidosättande av artikel 2.8, artikel 9.5, artikel 18.1, 18.3 och 18.4 i grundförordningen, åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om god förvaltningssed samt rådets uppenbart oriktiga bedömningar i samband med dess vägran att beräkna en individuell dumpningsmarginal och att vid behov påföra de av sökandenas medlemmar som ingick i stickprovet en individuell antidumpningstull

Huruvida WTO:s antidumpningsavtal är tillämpligt i det aktuella fallet

Huruvida de fyra utvalda amerikanska tillverkarna har rätt att bli föremål för en individuell antidumpningstull i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen

Huruvida det var ogenomförbart att införa individuella antidumpningstullar i det aktuella fallet

Tionde grunden: Åsidosättande av artikel 6.7, artikel 19.1 och 19.2 samt artikel 20.2, 20.4 och 20.5 i grundförordningen, rätten till försvar, principen om icke-diskriminering och principen om god förvaltningssed samt bristfällig motivering

Inledande synpunkter

Den tionde grundens första del: Det slutgiltiga informationsdokumentets ofullständiga karaktär, åsidosättande av artikel 20.2 och 20.4 i grundförordningen samt fel i den angripna förordningens motivering

Den tionde grundens andra del: Det kompletterande informationsdokumentet delgavs först medlemsstaterna och därefter sökandena och detta med åsidosättande av principen om god förvaltningssed, principen om icke-diskriminering, rätten till försvar och artikel 20.5 i grundförordningen

Den tionde grundens tredje del: Ofullständig tillgång till de icke-konfidentiella handlingarna i ärendet, med åsidosättande av rätten till försvar, artikel 6.7 samt artikel 19.1 och 19.2 i grundförordningen

Den tionde grundens fjärde del: Sökandena beviljades inte tillräckligt med tid för att lägga fram sina synpunkter på det slutgiltiga informationsdokumentet, med åsidosättande av artikel 20.5 i grundförordningen och deras rätt till försvar

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: engelska.

1 –      Hemliga uppgifter dolda.