Mål T‑456/10

Timab Industries

och

Cie financière et de participations Roullier (CFPR)

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Europeiska marknaden för fosfater för djurfoder – Beslut i vilket det fastställts att artikel 101 FEUF har åsidosatts – Tilldelning av försäljningskvoter, samordning av priser och försäljningsvillkor samt utbyte av känslig affärsinformation – Sökandena har dragit sig ur förlikningsförfarandet – Böter – Motiveringsskyldighet – Överträdelsens allvar och varaktighet – Samarbete – Det sannolika bötesintervall som meddelats under förlikningsförfarandet har inte tillämpats”

Sammanfattning – Tribunalens dom (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) av den 20 maj 2015

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Förlikningsförfarande – Förfarande som inte innefattar samtliga kartelldeltagare – Ett företag har dragit sig ur förlikningsförfarandet – Antagande av två beslut med olika adressater och enligt två olika förfaranden – Tillämplighet av riktlinjerna för beräkning av böter – Skyldighet att iaktta likabehandlingsprincipen

(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003; kommissionens förordningar nr 773/2004, artikel 10a, och nr 622/2008; kommissionens meddelanden 2006/C 210/02 och 2008/C 167/01)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Nedsättning av bötesbeloppet till följd av samarbete – Krav på att företaget samarbetar under det administrativa förfarandet rörande överträdelsen – Bedömning av kvaliteten och användbarheten av den information som lämnats

(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03 och 2006/C 210/02)

3.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Nödvändigt innehåll – Iakttagande av rätten till försvar – Redogörelse för de huvudsakliga faktiska och rättsliga grunder som kan medföra att böter åläggs – Tillräcklig redogörelse för att rätten till försvar ska anses ha iakttagits vid fastställandet av böterna

(Rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 23 och 27)

4.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Meddelande om invändningar – Skyldighet för kommissionen att i sitt slutliga beslut förklara skillnaderna mellan det beslutet och dess preliminära bedömningar – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 27)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Förlikningsförfarande – Angivande av bötesintervall – Ett företag har dragit sig ur förlikningsförfarandet – Kommissionen tillämpade inte bötesintervallet i sitt slutliga beslut – Tillåtet

(Kommissionens förordningar nr 773/2004, artikel 10a.2, och nr 622/2008; kommissionens meddelanden 2002/C 45/03, 2006/C 210/02 och 2008/C 167/01)

6.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Användande av upplysningar från andra företag som har deltagit i överträdelsen som bevismedel – Tillåtet – Bevisvärde hos upplysningar som lämnats frivilligt av de huvudsakliga deltagarna i ett konkurrensbegränsande förfarande för att kunna dra fördel av meddelandet om samarbete

(Artikel 101 FEUF; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

7.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut i vilket en överträdelse konstateras

(Artiklarna 101 FEUF och 296 FEUF)

8.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Bedömning – Beteendets avsiktliga karaktär är mer betydelsefull än dess resultat

(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 201/02)

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Fastställande av böter i proportion till de omständigheter som beaktas avseende överträdelsens allvar

(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)

10.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Villkor – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Bevisbörda

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

11.    Konkurrens – Böter – Belopp – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Unionsdomstolarnas obegränsade behörighet – Räckvidd

(Artikel 261 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

1.      När förlikningen inte omfattar samtliga deltagare i en överträdelse avseende konkurrensbegränsande samverkan, exempelvis när ett företag drar sig ur förlikningsförfarandet, antar kommissionen enligt ett förenklat förfarande (förlikningsförfarandet) ett beslut vars adressater är de deltagare i överträdelsen som har beslutat att ingå förlikning och medge sitt ansvar. Kommissionen fattar dessutom enligt ett ordinarie förfarande ett beslut avseende de deltagare i överträdelsen som har beslutat att inte ingå förlikning.

Det är emellertid även i en sådan hybridsituation, som innebär att det antas två beslut med olika adressater och enligt två olika förfaranden, frågan om deltagare i en och samma kartell, vilket innebär att principen om likabehandling ska iakttas. Denna princip innebär att jämförbara situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.

Av detta följer att förlikningsförfarandet är ett alternativ till det vanliga administrativa förfarandet – som är kontradiktoriskt – och skiljer sig från detta då det har vissa särskilda kännetecken, såsom att anmärkningarna meddelas i förväg och att det anges ett intervall för det sannolika bötesbeloppet. Riktlinjerna för beräkning av böter är emellertid fullt ut tillämpliga. Detta innebär att det vid fastställandet av bötesbeloppet inte får förekomma diskriminering mellan de parter som har deltagit i samma kartell vad beträffar delar och beräkningsmetod som inte kan hänföras till förlikningsförfarandets särskilda kännetecken, såsom tillämpning av en nedsättning på 10 procent vid förlikning.

(se punkterna 71–74)

2.      Samarbete under det administrativa förfarandet motiverar en nedsättning av böterna enbart om företaget i fråga har agerat på ett sådant sätt att kommissionen lättare har kunnat fastställa att det föreligger en överträdelse och i förekommande fall fått den att upphöra.

När uppgifterna i en ansökan om tillämpning av meddelandet om samarbete avser ett annat konkurrensbegränsande samarbete än det som är föremål för kommissionens utredning, och som dessutom visar sig vara preskriberat, existerar inget mervärde och kommissionen är inte skyldig att belöna detta samarbete, eftersom det inte underlättar utredningen. Detta resonemang är även tillämpligt på samarbete som inte omfattas av tillämpningsområdet för meddelandet om samarbete.

(se punkterna 92 och 93)

3.      Se domen.

(se punkt 98)

4.      Se domen.

(se punkt 99)

5.      Bötesintervallet är ett unikt instrument som är avsett specifikt för förlikningsförfarandet. Artikel 10a.2 i förordning nr 773/2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] ger uttryckligen kommissionens avdelningar möjlighet att tillhandahålla deltagare i förlikningsdiskussioner en uppskattning av de böter de kan komma att åläggas med hänsyn till den vägledning som ges i riktlinjerna om beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003, i tillkännagivandet om förlikningsförfaranden i samband med beslut enligt artikel 7 och artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 i kartellärenden och, vid behov, i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden.

Om företaget inte ger in någon förlikningsinlaga kommer det förfarande som leder fram till det slutliga beslutet att regleras av de allmänna bestämmelserna i förordning nr 773/2004 i stället för av bestämmelserna om förlikningsförfarandet. Såsom redan angetts är det således fråga om en så kallad tabula rasa-situation i vilken ansvaret ännu inte har fastställts. Härav följer även att det bötesintervall som sökandena underrättas om under förlikningsförfarandet saknar betydelse, eftersom det är ett instrument knutet till just detta förfarande. Det vore således ologiskt, och till och med olämpligt om kommissionen var skyldig att tillämpa eller hänvisa till ett bötesintervall som fastställts i ett annat, sedermera avslutat förfarande. Att redan i meddelandet om invändningar ange ett bötesintervall skulle dessutom stå i strid med denna rättsakts rent förberedande karaktär. Kommissionen skulle då fråntas sin möjlighet att ålägga böter anpassade till nya omständigheter som föreligger vid tidpunkten för beslutet, samtidigt som den är skyldig att beakta nya argument eller bevis som den underrättas om under det ordinarie förfarandet och som kan få betydelse för bötesbeloppet.

Enligt samma logik är kommissionens motiveringsskyldighet inte mer omfattande när den tillämpar ett förlikningsförfarande (sedermera avslutat) som ska underlätta tvistlösning, än när den antar ett beslut i enlighet med det ordinarie förfarandet.

(se punkterna 100, 101 och 104–107)

6.      Den förhärskande principen i unionsrätten är fri bevisprövning och att det enda relevanta kriteriet för att bedöma den bevisning som läggs fram är dess trovärdighet. Det finns ingen bestämmelse eller allmän princip i unionsrätten som förbjuder kommissionen att gentemot ett företag stödja sig på uttalanden från andra företag. Uttalanden som görs inom ramen för en ansökan om att få omfattas av meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (meddelandet om samarbete) har ett icke försumbart bevisvärde. Det resonemanget kan överföras på uttalanden som är till nackdel för det företag som självt har ansökt om att få omfattas av meddelandet om samarbete. Om det ansökande företaget tar tillbaka sitt uttalande eller senare gör en annan tolkning av det, är det emellertid svårt för kommissionen och sedermera domstolarna att i avsaknad av andra bevis beakta det uttalandet på grund av dess devalverade bevisvärde. I ett sådant fall kan det inte förväntas av kommissionen att den nödvändigtvis gör företagets inledande uttalanden gällande gentemot det.

(se punkt 115)

7.      Se domen.

(se punkterna 132 och 133)

8.      Se domen.

(se punkterna 154 och 155)

9.      Se domen.

(se punkt 161)

10.    Se domen.

(se punkterna 177, 178 och 184)

11.    Se domen.

(se punkt 215)