TRIBUNALENS DOM (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

den 20 december 2023 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Sektorn för räntederivat i euro – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Manipulation av interbankreferensräntan Euribor – Utbyte av konfidentiell information – Konkurrensbegränsning genom syfte – En enda fortlöpande överträdelse – ’Hybridförfarande’ som har pågått under längre tid – Oskuldspresumtion – Opartiskhet – Böter – Grundbelopp – Försäljningsvärde – Artikel 23.2 och 23.3 i förordning (EG) nr 1/2003 – Motiveringsskyldighet – Ändringsbeslut genom vilket motiveringen har kompletterats – Likabehandling – Obegränsad behörighet”

I mål T‑113/17,

Crédit agricole SA, Montrouge (Frankrike),

Crédit agricole Corporate and Investment Bank, Montrouge,

företrädda av advokaterna J.‑P. Tran Thiet, M. Powell och J. Jourdan,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av M. Farley och T. Baumé, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten N. Coutrelis,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt under överläggningen av ordföranden S. Papasavvas samt domarna A. Kornezov, E. Buttigieg (referent), K. Kowalik-Bańczyk och G. Hesse,

justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

efter den skriftliga delen av förfarandet, särskilt med beaktande av

–        besluten av den 8 juni 2019 och den 30 mars 2021 att med stöd av artikel 69 d i tribunalens rättegångsregler vilandeförklara målet,

–        den inlaga om justering av talan som sökandena ingav till tribunalens kansli den 8 september 2021 och det yttrande om den inlagan som kommissionen ingav till tribunalens kansli den 19 november 2021,

efter förhandlingen den 17 mars 2022, och

med beaktande av domen av den 12 januari 2023, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (C‑883/19 P, EU:C:2023:11), och de synpunkter avseende den domen som parterna har framfört,

följande

Dom(1)

1        Inom ramen för sin talan med stöd av artikel 263 FEUF har sökandena – Crédit agricole SA och Crédit agricole Corporate and Investment Bank (nedan kallad CACIB) (nedan tillsammans kallade Crédit agricole) – yrkat dels delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut C (2016) 8530 final av den 7 december 2016 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39914 – Euro Interest Rate Derivatives) (nedan kallat det angripna beslutet), dels i andra hand nedsättning av de böter som de har ålagts genom det beslutet. Sökandena har också yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara kommissionens beslut C (2021) 4610 final av den 28 juni 2021 om ändring av det angripna beslutet (nedan kallat ändringsbeslutet) alternativt fastställa att ändringsbeslutet inte kunde avhjälpa det angripna beslutets bristande motivering.

I.      Bakgrund till tvisten

[utelämnas]

A.      Händelser efter väckandet av förevarande talan

21      Genom dom av den 24 september 2019, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (T‑105/17, EU:T:2019:675), ogiltigförklarade tribunalen artikel 2 b i det angripna beslutet, genom vilken kommissionen hade ålagt HSBC böter, med hänvisning till att kommissionen inte tillräckligt hade motiverat varför den enhetliga diskonteringsfaktor som den i samband med beräkningen av de berörda företagens böter hade tillämpat på dessas kontantintäkter (nedan kallad diskonteringsfaktorn) hade fastställts till just 98,849 procent och inte till ett eventuellt högre värde. I övrigt ogillade tribunalen talan.

22      Genom skrivelse av den 24 februari 2021 underrättade kommissionen sökandena och JP Morgan om sin avsikt att ändra det angripna beslutet mot bakgrund av domen av den 24 september 2019, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (T‑105/17, EU:T:2019:675). Genom samma skrivelse, och genom skrivelse av den 16 april 2021, redovisade kommissionen för samtliga mottagare av det angripna beslutet upplysningar och kompletterande förklaringar rörande de skäl som hade föranlett den att fastställa diskonteringsfaktorn till 98,849 procent. Sökandena inkom med sitt yttrande om de båda skrivelserna den 7 maj 2021.

23      Den 28 juni 2021 antog kommissionen ändringsbeslutet. Kommissionen gjorde bedömningen att eftersom diskonteringsfaktorn i det angripna beslutet var identisk för samtliga mottagare av det beslutet, var det sannolikt att tribunalen skulle anse att dess resonemang i domen av den 24 september 2019, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (T‑105/17, EU:T:2019:675), om det bristfälliga i motiveringen såvitt avsåg hur denna diskonteringsfaktor hade fastställts skulle vara giltigt även för de böter som hade ålagts sökandena och den andra mottagaren av ändringsbeslutet. Därför fann kommissionen att det med hänvisning till principen om god förvaltningssed var påkallat att rätta till de fel som tribunalen hade konstaterat i sin dom och att ändra det angripna beslutet med avseende på sökandena och den andra mottagaren av ändringsbeslutet genom att komplettera motiveringen såvitt avsåg fastställandet av diskonteringsfaktorn.

24      Genom dom av den 12 januari 2023, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (C‑883/19 P, EU:C:2023:11), upphävde EU-domstolen till att börja med domen av den 24 september 2019, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (T‑105/17, EU:T:2019:675), till den del som tribunalen hade ogillat förstahandsyrkandet om ogiltigförklaring av artikel 1 i det angripna beslutet och andrahandsyrkandet om ogiltigförklaring av artikel 1 b i detta. Vidare prövade EU-domstolen den talan som HSBC hade väckt i mål T‑105/17 och ogillade den till den del som den avsåg ogiltigförklaring av i första hand artikel 1 i det angripna beslutet och i andra hand artikel 1 b i detta.

II.    Parternas yrkanden

25      Sökandena har yrkat att tribunalen

–        i första hand ska ogiltigförklara artiklarna 1 a och 2 a i det angripna beslutet,

–        i andra hand, med utövande av sin obegränsade behörighet, väsentligt ska sätta ned beloppet för de böter som sökandena ålades genom artikel 2 a i det angripna beslutet,

–        därutöver ska ogiltigförklara förhörsombudets beslut av den 2 oktober 2014, av den 4 mars 2015, av den 27 mars 2015, av den 29 juli 2015 och av den 16 september 2016 samt som en följd därav ogiltigförklara artiklarna 1 a och 2 a i det angripna beslutet,

–        ska ogiltigförklara ändringsbeslutet, alternativt fastställa att det beslutet inte kunde avhjälpa det angripna beslutets bristfälliga motivering, och ogiltigförklara artikel 2 a i det angripna beslutet i dess ändrade lydelse,

–        ska förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

[utelämnas]

III. Rättslig bedömning

[utelämnas]

A.      Yrkandet om ogiltigförklaring av artiklarna 1 a och 2 a i det angripna beslutet till den del som detta yrkande grundar sig på åsidosättande av rätten till försvar genom vägran att ge tillgång till handlingarna i ärendet

[utelämnas]

1.      Genomförandet av det administrativa förfarande som utmynnade i att det angripna beslutet antogs (den första och den andra grunden i ansökan samt den tredje delen av den nionde grunden i ansökan)

[utelämnas]

a)      Den första grunden i ansökan: åsidosättande av rätten till tillgång till rättslig prövning, av principen om god förvaltningssed, av rätten till försvar och av den kontradiktoriska principen

[utelämnas]

1)      Vägran att besvara sökandenas frågor vid det muntliga hörandet

52      Genom sin andra invändning inom ramen för den första grunden har sökandena gjort gällande att kommissionen åsidosatte deras rätt till försvar liksom den kontradiktoriska principen genom sin vägran att besvara vissa frågor som den fick av sökandena vid det muntliga hörandet.

[utelämnas]

57      Slutligen finner tribunalen också för gott att erinra om att det muntliga hörande som förhörsombudet anordnar, vilket är att hänföra till garantierna för utövandet av rätten att yttra sig inom ramen för det administrativa förfarande som kommissionen genomför med stöd av artikel 101 FEUF, är avsett att ge bland annat mottagarna av meddelandet om invändningar möjlighet att utveckla sina synpunkter på kommissionens preliminära slutsatser. Att så är fallet framgår i allt väsentligt av artikel 12 i förordning nr 773/2004 och artikel 10.4 i Europeiska kommissionens ordförandes beslut 2011/695/EU av den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (EUT L 275, 2011, s. 29). Det är förvisso riktigt att förhörsombudet enligt artikel 14.7 i förordning nr 773/2004 och artikel 12.3 i beslut 2011/695 får tillåta bland annat mottagarna av ett meddelande om invändningar att ställa frågor under ett muntligt hörande. Såsom förhörsombudet i allt väsentligt framhöll under det muntliga hörandet av Crédit agricole, rör sig detta emellertid enbart om en möjlighet som förhörsombudet kan välja att utnyttja. Huvudsyftet med ett muntligt hörande är att ge bland annat mottagarna av meddelandet om invändningar möjlighet att utveckla sina argument.

58      Därutöver måste det också framhållas att de frågor som sökandena i det aktuella fallet ställde till kommissionen rörde – såsom sökandena också har vitsordat – de påstådda motsägelserna i metoden för beräkning av den sanktion som kommissionen avsåg att påföra.

59      Härvidlag har kommissionen gott fog för sitt påstående att den kontradiktoriska principen och respekten för rätten till försvar inte innebär att kommissionen under det administrativa förfarandet är skyldig att redovisa närmare upplysningar om hur den avser att tillämpa de kriterier som rör överträdelsens allvar och varaktighet i samband med att den fastställer bötesbelopp.

60      Av detta följer att en mottagare av ett meddelande om invändningar förvisso har rätt att lägga fram, bland annat vid det muntliga hörandet, alla argument som denne anser vara relevanta i syfte att fästa kommissionens uppmärksamhet på förekomsten av vissa motsägelser i övriga parters svar på en begäran om upplysningar som skulle kunna påverka kommissionens kommande beslut såvitt avser nämnda mottagare eller i syfte att föreslå kommissionen att den ska fortsätta sin utredning, så att det kan säkerställas att principen om likabehandling iakttas i förhållande till nämnda mottagare. Däremot är det inte ett krav för att kommissionen ska anses iaktta rätten till försvar att den bemöter sådana argument eller besvarar sådana frågor från parterna under det administrativa förfarandet.

[utelämnas]

b)      Åsidosättande av rätten till försvar genom vägran att ge tillgång till handlingarna i ärendet (den fjärde delen av den andra grunden i ansökan och den tredje delen av den nionde grunden i ansökan)

[utelämnas]

1)      Begäran om tillgång till handlingar rörande försäljningsvärde

171    Tribunalen påpekar att förhörsombudet genom sitt beslut av den 2 oktober 2014, med anledning av Crédit agricoles begäran om tillgång till de uppgifter rörande försäljningsvärde som de övriga parterna hade redovisat för kommissionen och till uppgifterna om de metoder som dessa parter hade använt vid framtagandet därav, upprättade ett system med blandad tillgång som innebar att sökandena fick direkt tillgång till vissa uppgifter och att deras externa rådgivare fick möjlighet att ta del av de konfidentiella versionerna av de berörda handlingarna genom ett datarumsförfarande (skäl 101 i det angripna beslutet). Ett annat datarum upprättades efter det att kommissionen hade antagit rättelsebeslutet avseende Société générale, med beaktande av de korrigerade finansiella uppgifter som nämnda företag hade lämnat in (skäl 106 i det angripna beslutet). Därutöver beredde förhörsombudet, genom sina beslut av den 4 mars 2015 och sitt ingripande av den 25 mars 2015 såsom detta noteras i beslutet av den 27 mars 2015, sökandena en mer långtgående direkt tillgång till vissa uppgifter som berördes av deras begäran.

172    Inom ramen för den fjärde delen av sin andra grund och den tredje delen av sin nionde grund har sökandena hävdat att kommissionen åsidosatte deras rätt till försvar genom att ålägga dem tvingande villkor i form av datarumsförfarandet för deras tillgång till de aktuella handlingarna och genom att förvägra dem direkt tillgång till samtliga berörda uppgifter, vilka inte längre kunde anses vara känsliga.

173    Till att börja med kan sökandena inte vinna framgång med den invändning varigenom de har ifrågasatt förfarandet för tillgång till handlingarna i ärendet via datarum.

174    Härvidlag ska det erinras om att kommissionen i kraft av principen om skydd för affärshemligheter – som är en allmän princip i unionsrätten och som bland annat har kommit till konkret uttryck i artikel 339 FEUF – är skyldig att inte avslöja hemliga uppgifter som en privat aktör har lämnat för dennes konkurrenter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och CRU, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 109 och där angiven rättspraxis). Såvitt avser rätten att få tillgång till utredningsakten i konkurrensärenden framgår det av artikel 15.2 i förordning nr 773/2004 att den rätten inte ska omfatta affärshemligheter och andra konfidentiella uppgifter. Under vissa omständigheter behöver emellertid behovet av att slå vakt om parternas rätt till försvar vägas mot kommissionens skyldighet att skydda konfidentiell information i en utredningsakt i ett konkurrensärende som härrör från övriga parter, något som i allt väsentligt framgår av artikel 27.2 tredje meningen i förordning nr 1/2003 och artikel 15.3 i förordning nr 773/2004 (se även, för ett liknande resonemang, punkt 24 i kommissionens tillkännagivande om reglerna för tillgång till dess handlingar).

175    Av detta följer att datarumsförfarandet under sådana omständigheter som var för handen i det aktuella fallet utgjorde ett lämpligt verktyg för att samtidigt tillgodose de olika legitima intressen som kommissionen var skyldig att skydda, det vill säga å ena sidan de intressen i fråga om konfidentialitet som kunde göras gällande av de banker som hade lämnat den information som sökandena hade begärt tillgång till och å andra sidan sökandenas rätt till försvar. Detta är också vad förhörsombudet i allt väsentligt angav i sina beslut av den 2 oktober 2014 och den 16 september 2016.

176    Sökandena har emellertid bestritt att de ifrågavarande uppgifterna fortfarande skulle anses vara konfidentiella med tanke på sin ålder och med tanke på att de var av så begränsad art att de inte gjorde det möjligt att få fram eventuella konfidentiella uppgifter om exempelvis kunders identitet. Av dessa skäl anser sökandena att dessa uppgifter hade kunnat lämnas ut direkt till Crédit agricole, något som – till skillnad från förfarandet där endast de externa rådgivarna fick ta del av uppgifterna i ett datarum – skulle ha möjliggjort ett ändamålsenligt utövande av rätten till försvar.

177    Tribunalen påpekar härvidlag för det första att det framgår av den rättspraxis som sökandena i detta hänseende har åberopat att uppgifter som har varit hemliga eller konfidentiella men som är äldre än fem år i princip – på grund av den tid som har förflutit – ska anses avse äldre förhållanden och därför ska anses ha förlorat sin hemliga eller konfidentiella karaktär, såvida inte den part som åberopar denna karaktär visar – i undantagsfall – att uppgifterna trots sin ålder fortfarande är väsentliga för dess eller berörda tredje parters ställning på marknaden (dom av den 14 mars 2017, Evonik Degussa/kommissionen, C‑162/15 P, EU:C:2017:205, punkt 64).

178    I sitt beslut av den 16 september 2016 beaktade förhörsombudet ett liknande argument som Crédit agricole hade anfört under det administrativa förfarandet. Därvid fann förhörsombudet i allt väsentligt att de ifrågavarande uppgifterna var av sådan beskaffenhet att de trots sin ålder inte hade förlorat sin konfidentiella karaktär. Enligt förhörsombudet var dessa uppgifter nämligen så komplexa, så specifika och så omfattande att de inte kunde anses utgöra enbart uppgifter om de berörda bankernas omsättning. På grund av denna beskaffenhet hos de ifrågavarande uppgifterna hade förhörsombudet gott fog för sin bedömning att den tid som hade förflutit inte i sig var ägnad att tillräckligt minska risken för att de berörda bankernas legitima intressen allvarligt skulle skadas om specialisterna inom Crédit agricole direkt fick ta del av dessa uppgifter.

179    Vidare ska det, liksom kommissionen har gjort, erinras om att de berörda företagens rätt till försvar inför kommissionen såvitt avser fastställandet av bötesbelopp garanteras genom dessa företags möjlighet att framföra sina synpunkter på de ifrågavarande beteendenas varaktighet, grad av allvar och konkurrensbegränsande art men att nämnda rätt till försvar däremot inte innebär något krav på att de ska få framföra synpunkter på hur kommissionen avser att tillämpa tvingande kriterier i fråga om överträdelsens allvar och varaktighet när den fastställer bötesbelopp (se dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkterna 428 och 439 samt där angiven rättspraxis). Detta måste beaktas när vissa parters intresse av konfidentialitet för vissa uppgifter som de har lämnat inför fastställandet av beloppet för deras böter – i det aktuella fallet exempelvis de uppgifter som har gjort det möjligt att beräkna försäljningsvärdet – ska vägas mot övriga parters rätt till försvar, något som förhörsombudet också i allt väsentligt påpekade i sina beslut av den 4 mars 2015 och den 16 september 2016.

180    Sökandena har inte anfört något argument till styrkande av att deras ändamålsenliga utövande av sin rätt till försvar i det aktuella fallet skulle väga tyngre än det legitima intresse av konfidentialitet som de övriga bankerna skulle kunna göra gällande såvitt avser de ifrågavarande uppgifterna. Således har de inte styrkt att förhörsombudet drog felaktiga slutsatser i sina beslut av den 2 oktober 2014, den 4 och 27 mars 2015 och den 16 september 2016, vilka har erinrats om i punkterna 171, 178 och 179 ovan.

[utelämnas]

2.      Huruvida det förelåg ett rättsstridigt beteende som kunde tillskrivas sökandena (den tredje, den fjärde och den åttonde grunden i ansökan)

[utelämnas]

a)      Den tredje grunden i ansökan: Crédit agricoles deltagande i de beteenden som rörde manipulation av Euribor

[utelämnas]

1)      Bestridandet av Crédit agricoles deltagande i de förfaranden som rörde manipulation av Euribor-räntesatsen

[utelämnas]

213    Tribunalen finner för gott att påpeka att det framgår av de utbyten mellan börsmäklare som redovisades i det angripna beslutet, vilka har sammanfattats i punkterna 203–210 ovan, att kommissionen förfogade över tillräcklig bevisning för att kunna göra bedömningen att Crédit agricole-börsmäklarna hade deltagit i utbytena avseende manipulation av Euribor-räntesatsen.

214    För det första tog nämligen Crédit agricole-börsmäklaren vid diskussionen den 1 mars 2007 initiativ till att be Barclays-börsmäklaren om ett bud från dennes bank till Euribor-panelen som låg i linje med Crédit agricole-börsmäklarens intressen (”jag har intresse av att den stiger högt”), vilket Barclays-börsmäklaren gick med på att göra (”ok, jag ska säga till dem”).

215    För det andra bad Barclays-börsmäklaren vid diskussionerna den 16 oktober, den 13 november och den 5 december 2006 och den 16 och 19 mars 2007 Crédit agricole-börsmäklaren att be sin banks finansavdelning om ett bud i en viss riktning, något som Crédit agricole-börsmäklaren gick med på att göra eller till och med rapporterade att han hade gjort, varvid han angav den budnivå som han hade föreslagit för finansavdelningen eller som denna avsåg att lägga sig på (se utbytena den 16 oktober 2006 klockan 07.33 (”jag säger till dem att försöka med 3,36”) och klockan 07.46 (”de kommer att bjuda 3,36”), den 13 november 2006 (”ok, inget problem, jag har inget, jag ska göra det” och sedan ”jag har sagt till dem att bjuda trettiosju”), den 16 mars 2007 klockan 14.06 (”Jag sa till henne att vi har intresse av att det blir lägre. Hon sa ok, jag noterar det”) och den 19 mars 2007 klockan 14.24 (”Japp, jag sa du vet vad till dem, de ville lägga sig på 91, … de sa ’ok, hmm, vi ska se vad vi kan göra’ ”)).

216    För det tredje framgår det otvetydigt av utbytet den 16 november 2006 att Barclays- och Crédit agricole-börsmäklarna lät varandra ta del av sina preferenser när det gällde den dagens fastställande av Euribor‑3M liksom av sina respektive därtill knutna handelspositioner. Syftet med detta var att undersöka huruvida deras intressen sammanföll och att i förekommande fall fortsätta sitt samråd med målet att påverka sina respektive bankers Euribor-bud i linje med dessa intressen. Att så var fallet får stöd i att Barclays-börsmäklaren beklagade att hans och Crédit agricole-börsmäklarens intressen såvitt avsåg nivån på fastställandet var motsatta. Trots detta uppgav Barclays-börsmäklaren för Crédit agricole-börsmäklaren, efter att ha hört sig för med denne om vilken nivå på Euribor-räntesatsen som passade honom, att han skulle ”kolla”.

217    För det fjärde underrättade Barclays-börsmäklaren vid telefonsamtalet den 14 februari 2007 Crédit agricole-börsmäklaren om huvuddragen i den manipulation som planerades inför den 19 mars 2007. Dessutom framgår det av utbytet den 16 mars 2007 att Crédit agricole-börsmäklaren var villig att dra fördel av den manipulationen genom att han bekräftade att hans intresse i fråga om den dagens fastställande av Euribor‑3M sammanföll med Barclays-börsmäklarens intresse därvidlag (”vi har båda intresse av att det blir lågt”, ”vi har också ett starkt intresse”) och genom att han vid utbytet den 19 mars 2007 bekräftade för Barclays-börsmäklaren att han också hade tjänat ett visst penningbelopp tack vare detta fastställande (”jag tjänade 156 000 euro på det”).

218    När tiden för att lämna bud hade passerat tackade de båda börsmäklarna för det femte varandra för sina respektive insatser i de aktuella förfarandena och gladde sig åt att deras planer hade lyckats (se, bland annat, utbytet den 19 mars 2007), vilket innebär att de följde upp resultatet eller de förväntade verkningarna av sina samordnade åtgärder.

219    Att Crédit agricole-börsmäklarna deltog i de beteenden som syftade till att manipulera Euribor-räntesatsen kan inte framgångsrikt ifrågasättas med hänvisning till de argument som sökandena har anfört.

220    För det första har sökandena gjort gällande att det inte skulle vara styrkt att Crédit agricole-börsmäklaren faktiskt kontaktade sin finansavdelning och således höll det löfte som han hade gett sin samtalspartner utan att det kan tänkas att Crédit agricole-börsmäklaren ljög för sin samtalspartner när han rapporterade att han hade gjort så. Att Crédit agricole deltog i de beteenden som syftade till manipulation av referensräntesatser är enligt sökandena inte styrkt med tanke på att det saknas bevis för att deras finansavdelning faktiskt medverkade i dessa beteenden.

221    Härvidlag ska det till att börja med påpekas, i linje med vad kommissionen i allt väsentligt har gjort gällande, att de konkurrensbegränsande beteenden som har lagts Crédit agricole till last inte består i manipulation av Euribor som sådan utan i utbyten av information mellan börsmäklare som avspeglade dessas avsikt att påverka sina bankers bud till Euribor-panelen i en riktning som gynnade deras egna intressen. Såsom framgår av skäl 113 a–f, skäl 358 a–f och skäl 392 a–f i det angripna beslutet, vilka har sammanfattats i punkt 15 ovan, rörde dessa utbyten nämligen preferenser i fråga om nivån på Euribor-räntesatsen (ibland jämte information om handelspositioner), möjligheten att jämka samman handelspositioner och Euribor-bud, ett löfte från den inblandade börsmäklarens sida om att kontakta en person inom den egna banken med ansvar för Euribor-bud i syfte att be denne om ett bud i en viss riktning eller på en viss nivå samt en redogörelse för den personens svar.

222    Det framgår tydligt av utbytena mellan börsmäklarna att dessa förmedlade information om preferenser i fråga om räntesatser och om därtill knutna handelspositioner samt ett erbjudande eller en avsikt från Crédit agricole-börsmäklarnas sida att påverka sin banks bud.

223    Av fast rättspraxis framgår i detta hänseende att ett företags deltagande i ett konkurrensbegränsande möte skapar en presumtion för att detta deltagande är rättsstridigt. För att bryta den presumtionen måste företaget styrka att det öppet har tagit avstånd och att övriga kartelldeltagare har uppfattat dess förfarande som ett öppet avståndstagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkterna 81 och 82 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 3 maj 2012, Comap/kommissionen, C‑290/11 P, ej publicerad, EU:C:2012:271, punkterna 74–76 och där angiven rättspraxis). Skälet för denna rättsprincip är att om företaget deltar i ett sådant möte utan att öppet ta avstånd från det som avhandlas där, ger detta övriga deltagare intrycket att företaget instämmer med vad som beslutas på mötet och kommer att rätta sig därefter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 82, och dom av den 25 januari 2007, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel/kommissionen, C‑403/04 P och C‑405/04 P, EU:C:2007:52, punkt 48).

224    I det aktuella fallet framgår det av de utbyten som kommissionen anförde, vilka har sammanfattats i punkterna 214 och 218 ovan, att Crédit agricole-börsmäklaren vid ett tillfälle låg bakom en begäran om ett bud till Euribor-panelen som stämde överens med hans intressen, varvid syftet var att manipulera Euribor-räntesatsen, och att nämnda börsmäklare vid andra tillfällen långt ifrån offentligt tog avstånd från de önskemål som framfördes av Barclays-börsmäklaren utan i stället lät denne tro att Crédit agricole skulle lägga eller faktiskt hade lagt ett bud till Euribor-panelen i linje med vad de hade kommit överens om, varvid han fick Barclays-börsmäklaren att tro att han hade talat med sina budansvariga och till och med redovisade det närmare innehållet i sina samtal med dem för denne.

225    Mer specifikt kan den omständigheten att Crédit agricole-börsmäklaren under samtalet den 14 februari 2007 var skeptisk till att manipulationsplanen inför den 19 mars 2007 skulle lyckas inte betraktas som ett tydligt avståndstagande från det planerade beteende som han hade fått förklarat för sig av Barclays-börsmäklaren.

226    Skälen 125, 135 och 634 i det angripna beslutet, vilka sökandena har åberopat, gör det inte möjligt att framgångsrikt ifrågasätta det ovan anförda. I de skälen slog kommissionen nämligen i allt väsentligt fast att arrangemangen mellan börsmäklarna hade kompletterats och genomförts genom kommunikationen mellan dem och de budansvariga på deras bankers finansavdelningar samt, ”från tid till annan”, genom att dessa budansvariga faktiskt lämnade, kommunicerade, samordnade eller överenskomna bud i fråga om Euribor-räntesatser. Således har kommissionen fog för sitt påstående att sökandena med hjälp av sitt argument att Crédit agricoles finansavdelning inte var inblandad i förfarandena med syftet att påverka Euribor-räntesatsen på sin höjd skulle kunna styrka att bankens finansavdelning inte genomförde det konkurrensbegränsande beteendet, men däremot inte att börsmäklarna inte deltog i det beteendet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 1991, Atochem/kommissionen, T‑3/89, EU:T:1991:58, punkt 100).

227    Detsamma gäller för argumentet att de bud som Crédit agricole faktiskt lämnade de relevanta dagarna stämde väl överens med dess övriga bud och med marknaden samt att dessa bud till och med stred mot kartellens intressen. Med tanke på det angripna beslutets räckvidd, och mot bakgrund av att de beteenden som Crédit agricole har klandrats för avser ”arrangemang” mellan börsmäklare med syftet att påverka referensräntesatser i linje med dessas intressen snarare än faktisk manipulation av sådana räntesatser under medverkan av finansavdelningarna, är dessa argument nämligen verkningslösa såvitt avser bestridande av kommissionens konstateranden rörande Crédit agricoles deltagande i nämnda beteenden.

228    I detta sammanhang ska det påpekas att flera av de omständigheter som kommissionen åberopade i alla händelser gör det möjligt att styrka att Crédit agricole-börsmäklarna försökte påverka nivån på buden från den egna bankens finansavdelning eller åtminstone skröt om att ha gjort detta. Vid utbytena den 16 oktober, den 13 november och den 5 december 2006 och den 16 och 19 mars 2007 redovisade nämligen Crédit agricole-börsmäklaren för Barclays-börsmäklaren vilket svar han hade fått när han hade vänt sig till sin finansavdelning (se punkt 215 ovan). Dessutom framgår det av utbytena den 27 oktober 2006 (skäl 191 i det angripna beslutet), den 5 december 2006 (skäl 224 i det angripna beslutet) och den 19 mars 2007 (skäl 319 i det angripna beslutet) att börsmäklarna ansåg att deras samordnade åtgärder med syftet att manipulera fastställandet hade krönts med framgång samt att de gladde sig åt detta. Dessa utbyten är – om man betraktar dem mot bakgrund av utbytet den 16 mars 2007 mellan Crédit agricole-börsmäklaren och den budansvariga vid hans bank (skäl 305 i det angripna beslutet), vilket visar att börsmäklarna upprätthöll kontakter med finansavdelningen och därvid diskuterade nivån på framtida fastställanden av räntesatser samt det intresse som börsmäklarna kunde ha av en viss räntenivå – ägnade att styrka att Crédit agricole-börsmäklarna agerade med anledning av diskussionerna med Barclays-börsmäklaren om en önskvärd nivå på Euribor-räntesatsen genom att ta kontakt med de budansvariga vid sin bank och att de således genomförde utbyten syftande till hemlig samverkan.

229    För det andra kan sökandena inte heller vinna framgång med sitt argument att Crédit agricole-börsmäklarna mot bakgrund av sina handelspositioner saknade konkret intresse av att delta i de ifrågavarande manipulationerna, särskilt i den inför den 19 mars 2007, ett argument till stöd för vilket sökandena har åberopat ett sakkunnigutlåtande vars trovärdighet kommissionen har ifrågasatt. Sökandena har i allt väsentligt gjort gällande att det ”var meningslöst” att delta i de förfaranden som syftade till att påverka nivån på referensräntesatserna såvida inte börsmäklarna fick tillgång till informationen i tillräckligt god tid för att kunna dra fördel av den och hann bygga upp ”enorma handelspositioner”.

230    Såvitt avser beteenden som är konkurrensbegränsande genom sitt syfte, vilket enligt det angripna beslutet är fallet med utbytena avseende manipulation av referensräntesatser, gäller emellertid att när det är styrkt att ett företag har deltagit i beteenden som kan begränsa konkurrensen, behöver det inte prövas huruvida det företaget hade något kommersiellt intresse av sitt deltagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2007, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel/kommissionen, C‑403/04 P och C‑405/04 P, EU:C:2007:52, punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis). Härvidlag är det ovidkommande huruvida de uppgifter som sökandena har åberopat är tillförlitliga.

231    De omständigheter som sökandena har anfört skulle – om man antar att de är styrkta – på sin höjd kunna användas för att visa att Crédit agricole-börsmäklaren, på grund av att han inte hade någon mer betydande handelsposition, särskilt per den 19 mars 2007, inte drog någon mer betydande fördel av den plan som han deltog i och således att utbytena mellan börsmäklarna inte fick några konkurrensbegränsande verkningar på marknaden. Detta saknar emellertid betydelse när vad som är i fråga är beteenden som är konkurrensbegränsande genom sitt syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1999, kommissionen/Anic Partecipazioni, C‑49/92 P, EU:C:1999:356, punkterna 123 och 124). Således skulle nämnda argument i förekommande fall kunna visa sig vara relevant om sökandena lyckas styrka att kommissionen begick ett fel när den fann att de ifrågavarande beteendena var konkurrensbegränsande genom sitt syfte, något som ska prövas inom ramen för den fjärde grunden för talan.

232    I den mån som sökandena har framställt nämnda argument i syfte att anföra motbevisning som gör det möjligt att bryta presumtionen att Crédit agricole-börsmäklaren, i och med att han deltog i samordningen med Barclays-börsmäklaren och var aktiv på marknaden, nödvändigtvis tog hänsyn till den information som han utbytte med sin konkurrent när han bestämde sitt beteende på marknaden, i det aktuella fallet sin handelsstrategi, och därvid utgick från den kommande manipulationen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1999, kommissionen/Anic Partecipazioni, C‑49/92 P, EU:C:1999:356, punkt 121, och dom av den 8 juli 1999, Hüls/kommissionen, C‑199/92 P, EU:C:1999:358, punkt 162), ska det framhållas att ett påstående med innebörden att nämnda börsmäklare inte innehade någon mer betydande handelsposition per dagen för en planerad manipulation, eller att hans bank innehade en position som stod i motsats till vad kartellen eftersträvade, inte i sig utgör tillräcklig sådan motbevisning, eftersom dessa omständigheter inte ensamma gör det uteslutet att anta att samordningen gjorde det möjligt för börsmäklaren att undanröja ovissheten om hans beteende på marknaden och att detta ledde till att den normala konkurrensen förhindrades, begränsades eller snedvreds (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 december 2013, Solvay Solexis/kommissionen, C‑449/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:802, punkt 39).

233    För det tredje saknar den omständigheten att ett företag inte har deltagit i samtliga led i en konkurrensbegränsande samverkan, eller att det har spelat en mindre roll såvitt avser de aspekter i vilka det har deltagit, betydelse vid påvisandet av att det företaget har begått en överträdelse. Sådana förhållanden i fråga om antalet konkurrensbegränsande beteenden och dessas intensitet ska beaktas endast vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är och av huruvida det föreligger förmildrande omständigheter samt i förekommande fall vid fastställandet av böterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 86 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen, C‑99/17 P, EU:C:2018:773, punkterna 197 och 199 samt där angiven rättspraxis). Sökandenas argument till styrkande av att Crédit agricole i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende spelade en mindre roll i samband med de ifrågavarande manipulationerna, med tanke på att det var en börsmäklare vid bank A och en börsmäklare vid bank D som kom på idén till dem, organiserade dem och genomförde dem, ska därför anses vara verkningslösa, och således inte tillmätas någon betydelse, vid prövningen av Crédit agricoles deltagande i de ifrågavarande beteendena.

234    För det fjärde kan slutsatsen att Crédit agricole deltog i de ifrågavarande beteendena inte heller framgångsrikt ifrågasättas med hänvisning till att företaget är en mindre aktör på marknaden för räntederivat i euro, även om man antar att det är styrkt att så är fallet, med tanke på att företaget faktiskt är verksamt på den marknaden. Såsom kommissionen i allt väsentligt har hävdat, gjorde nämligen utbytena av konfidentiell information om de planerade manipulationerna av referensräntesatser det möjligt för dem som deltog i dessa utbyten, oberoende av deras respektive banks ställning på marknaden, att anpassa sina handelsstrategier genom att specifikt bygga upp sina portföljer på ett sådant sätt att de kunde dra fördel av sin kännedom om framtida manipulationer och maximera sina vinster eller minimera sina förluster.

235    Av det ovan anförda följer – med förbehåll för prövningen av den fjärde grunden (se punkterna 230 och 231 ovan) – att talan inte kan bifallas såvitt avser den tredje grunden.

[utelämnas]

3.      Kommissionens slutsats att det var fråga om en enda fortlöpande överträdelse (den femte, den sjätte och den sjunde grunden i ansökan)

[utelämnas]

a)      Den sjätte grunden i ansökan: bestridande av Crédit agricoles kännedom om att det förelåg en ”samlad plan” och dess villighet att delta i denna

[utelämnas]

1)      Crédit agricoles kännedom om att det förelåg en ”samlad plan”

[utelämnas]

i)      Crédit agricoles kännedom om rättsstridiga beteenden som andra företag planerade eller genomförde och som bestod i försök att manipulera Euribor

[utelämnas]

402    Tribunalen finner för gott att påpeka att kommissionen, som denna också själv har framhållit, förfogar över direkt bevisning som styrker att Crédit agricole kände till att företaget deltog i en enda överträdelse tillsammans med andra banker i så måtto att dess börsmäklare visste eller rimligen kunde förutse att de utbyten som avses i punkt 401 ovan ingick i en ”samlad plan” som gick utöver de bilaterala utbytena.

403    För det första hade kommissionen nämligen gott fog för att i skäl 467 i det angripna beslutet hänvisa till samtalet den 16 oktober 2006 och ange att det samtalet visade på Crédit agricoles kännedom om förekomsten av en ”samlad plan” och om andra bankers deltagande i den planen.

404    Under det samtalet bad Barclays-börsmäklaren Crédit agricole-börsmäklaren att be sin finansavdelning om ett högt Euribor‑1M-bud. Innan Crédit agricole-börsmäklaren samtyckte till denna begäran frågade han vilken fördel han skulle kunna dra av detta, varvid Barclays-börsmäklaren svarade att Crédit agricole-börsmäklaren skulle kunna be honom om ”fastställanden” i överensstämmelse med sina egna handelspositioner (”vad du vill, rätten att be mig om fastställanden var du vill när du behöver det”). Senare frågade Crédit agricole-börsmäklaren Barclays-börsmäklaren hur denne hade klarat sig trots den låga Euribor-nivån. I sitt svar tackade Barclays-börsmäklaren honom för hans samarbete såvitt avsåg hans banks bud och sade att han tack vare höga bud från vissa banker (”kompisar”) hade kunnat uppväga de övriga bankernas låga bud (”hade det inte varit för vissa kompisar … jag hade minst [fyra] banker mot mig i det här”).

405    Dessa samtal ger till att börja med vid handen att Crédit agricole-börsmäklaren var medveten om att det höga bud som han hade lovat att be sin finansavdelning om ingick i en ”samlad plan” med syftet att manipulera den aktuella dagens Euribor‑1M-nivå uppåt genom samordnade bud från flera banker. Crédit agricole-börsmäklaren bidrog alltså genom sitt beteende till genomförandet av den planen. Vidare torde Barclays-börsmäklarens påpekande för Crédit agricole-börsmäklaren om att denne vid andra tidpunkter kunde be honom om ”fastställanden” i överensstämmelse med sina egna intressen ha fått Crédit agricole-börsmäklaren att förstå att det inte rörde sig om något isolerat försök att manipulera Euribor-räntesatsen utan snarare om ett förfarande som skulle kunna komma att upprepas.

406    På liknande sätt hade kommissionen för det andra gott fog för att i skäl 461 i det angripna beslutet hänvisa till samtalet den 14 februari 2007 och ange att även detta samtal visade på Crédit agricoles kännedom både om förekomsten av en ”samlad plan” och om de övriga bankernas deltagande.

407    Av det samtalet framgår nämligen till att börja med att Barclays-börsmäklaren avslöjade för Crédit agricole-börsmäklaren vilka beståndsdelarna var i den planerade manipulationen inför IMM-dagen den 19 mars 2007, samtidigt som han bad Crédit agricole-börsmäklaren att hålla planen hemlig. Det rörde sig om en manipulation av prisskillnaden (”spreaden”) mellan två derivatprodukter – futurekontrakt indexerade mot Euribor‑3M och svappar grundade på Eonia per den 19 mars 2007 (”basen kommer att tryckas ihop”, ”spread på fyra” (det vill säga att skillnaden mellan Eonia och Euribor‑3M skulle pressas ned till fyra baspunkter)). Dessutom lät Barclays-börsmäklaren Crédit agricole-börsmäklaren ta del av de övriga beståndsdelar i planen som var ägnade att bidra till dess framgång genom att ange att det var lämpligt att successivt öka köppositionerna i futurekontrakt indexerade mot Euribor‑3M och samtidigt få ned kontantmarknaden genom samordnade insatser (”du betalar Eonia och du köper futures … på IMM[;] på IMM-dagen trycker du ned kontanterna …”), det vill säga genom att skapa säljpositioner i Eonia och köppositioner i Euribor inför fastställandet den 19 mars 2007 och få kontantmarknaden att gå ned på fastställandedagen. Vidare underrättade Barclays-börsmäklaren Crédit agricole-börsmäklaren om att Deutsche Bank deltog i denna ”samlade plan” (”finansavdelningen på Deutsche är med på det här”) och uppgav för honom att det vore fördelaktigt att få med fyra eller fem banker på planen (”om vi får med fyra–fem finansavdelningar på det här, fattar du?”).

408    Av detta framgår att Crédit agricole-börsmäklaren fick kännedom om Deutsche Banks deltagande i den sålunda beskrivna planen. Därutöver hade han också kännedom om att Barclays-börsmäklaren hade för avsikt att försöka få med ett visst antal andra banker på planen, även om han inte hade fått information om dessa andra bankers identitet.

409    Således hade kommissionen fog för sin slutsats att Crédit agricole kände till de rättsstridiga beteenden som de övriga kartelldeltagarna planerade eller genomförde i sin strävan att uppnå syftet att ändra kassaflödena genom samordnade förfaranden avsedda att manipulera Euribor-räntesatsen den 16 oktober 2006 och den 19 mars 2007.

410    Mot bakgrund av den rättspraxis som har nämnts i punkt 354 ovan kunde kommissionen dessutom – även om den inte förfogade över direkt bevisning som styrkte att Crédit agricole-börsmäklarna kände till att andra banker hade deltagit i de övriga försök att manipulera Euribor-räntesatsen som lades Crédit agricole till last – på goda grunder göra bedömningen att Crédit agricole-börsmäklarna rimligen kunde förutse ett sådant deltagande, med tanke på att företaget redan den 16 oktober 2006 hade kännedom om att de övriga bankerna deltog i beteenden av den aktuella typen. Därför skulle Crédit agricole rimligen ha kunnat förutse att varje annat försök till manipulation nödvändigtvis skulle inbegripa ett samordnat förfarande från flera bankers sida. Således saknar sökandena fog för sitt påstående att börsmäklarnas kännedom om de övriga bankernas deltagande i försök att manipulera räntesatser borde anses inskränka sig enbart till manipulationerna den 16 oktober 2006 och den 19 mars 2007 eller till en viss period av Crédit agricoles deltagande i den enda överträdelsen såsom kommissionen fastställde detta.

411    I detta sammanhang är det ovidkommande att Crédit agricole inte kände till vare sig att bland annat Barclays- och Deutsche Bank-börsmäklarna hade intensiva och dagliga kontakter eller hur intensiva Barclays-börsmäklarens kontakter med de övriga inblandade bankerna var.

412    Det är likaledes ovidkommande att Crédit agricole-börsmäklaren var skeptisk till att manipulationsplanen inför den 19 mars 2007 skulle kunna gå att genomföra. Att han inte trodde att den planen skulle lyckas – något som emellertid inte otvetydigt framgår av hans ställningstagande, med tanke på hans utsaga ”hursomhelst är det värt ett försök” – visar på intet sätt att han saknade kännedom om att Deutsche Bank och i förekommande fall de övriga bankerna deltog i genomförandet av nämnda plan.

ii)    Crédit agricoles kännedom om de övriga beteenden hänförliga till den enda överträdelsen som andra företag planerade eller genomförde

413    När det gäller huruvida kommissionen hade fog för att såvitt avsåg Crédit agricoles deltagande i den enda överträdelsen tillskriva företaget samtliga beteenden som de övriga berörda bankerna visade prov på, noterar tribunalen att kommissionen i det angripna beslutet, till skillnad från vad den gjorde såvitt avsåg Crédit agricoles kännedom om förekomsten av en samlad plan med syftet att vid olika tidpunkter manipulera Euribor-räntesatsen genom samordnade åtgärder av flera banker (se punkterna 402–408 ovan), inte anförde någon direkt bevisning som styrkte att Crédit agricole hade haft eller borde ha haft kännedom om att dess börsmäklares utbyten med Barclays-börsmäklaren om information avseende strategier och avsikter i fråga om prissättning gick utöver de bilaterala utbytena och ingick i en ”samlad plan” där andra banker deltog.

414    Den indirekta bevisningen, betraktad sammantagen såsom en rad indicier, är vidare inte heller tillräcklig för att styrka att Crédit agricole hade eller borde ha haft kännedom om en sådan samlad plan eller rimligen kunde förutse dess förekomst, vilket krävs för att samtliga beteenden av övriga banker hänförliga till det ovannämnda enda syftet ska kunna läggas Crédit agricole till last oavsett om företaget deltog direkt i dessa beteenden eller inte.

415    I detta hänseende innehåller det angripna beslutet enbart – i skälen 457–465 – grunder som rör kartellens natur och funktionssättet för marknaden för räntederivat i euro. Dessa grunder, vilka det har erinrats om i punkt 396 ovan, avser samtliga banker som deltog i kartellen, och de är inte tillräckliga, vare sig enskilt eller tillsammans, för att Crédit agricole ska kunna tillskrivas de beteenden av andra banker (utom de beteenden som avses i punkterna 409 och 410 ovan) som företaget enligt det angripna beslutet inte deltog direkt i utan att ett sådant tillskrivande skulle strida mot den rättspraxis som har nämnts i punkt 360 ovan.

416    Sökandena har i själva verket fog för sitt påstående att kommissionen inte fastställde något samband mellan det specifika sammanhang där börsmäklarna var verksamma – ett sammanhang som erinrades om i skäl 458 i det angripna beslutet och som innebar att börsmäklarna blev inspelade och kontrollerade, att enbart bilaterala kontakter förekom, att börsmäklarna använde ett kodspråk och att de kontaktade varandra regelbundet och alltid för samma typ av transaktion – och den kännedom som Crédit agricole hade eller borde ha haft om beteenden från de övriga bankernas sida i vilka Crédit agricole inte deltog som avsåg strategier och avsikter i fråga om prissättning.

417    Härvidlag har kommissionen gjort gällande att skäl 458 i det angripna beslutet ska läsas tillsammans med skälen 459–464 i detta. Tribunalen noterar emellertid, till att börja med, att de grunder som kommissionen anförde i skälen 459–462 i det angripna beslutet på sin höjd skulle kunna användas för att styrka att börsmäklarna borde ha haft kännedom om de övriga bankernas inblandning i de beteenden som syftade till manipulation av Euribor-räntesatser, men däremot inte för att styrka att de borde ha haft kännedom om de beteenden som bestod i utbyten om strategier eller avsikter i fråga om prissättning.

418    För det första konstaterade kommissionen i skäl 459 i det angripna beslutet att börsmäklarna genom sina bilaterala kontakter visste att andra bankers börsmäklare var villiga att delta i samma typ av beteenden i fråga om hemlig samordning såvitt avsåg beståndsdelar hänförliga till prissättning och andra villkor vid handel med räntederivat i euro, men för Crédit agricoles del är det konstaterandet korrekt enbart med avseende på de utbyten som rörde manipulationer av Euribor (se punkterna 403–408 ovan). Barclays-börsmäklaren avslöjade nämligen inte för Crédit agricole-börsmäklaren i något av deras bilaterala samtal om prissättningsstrategier att de övriga börsmäklarna deltog i sådana utbyten eller att samma information hade utbytts med de övriga börsmäklarna.

419    För det andra hänvisade kommissionen i skäl 460 i det angripna beslutet till att det fanns en ”allmänt utbredd kännedom” bland aktörerna på marknaden om att referensräntesatserna fastställdes genom en budgivningsprocess och följaktligen om att det var möjligt för panelbankerna att justera sina bud utifrån sina egna intressen vid den aktuella tidpunkten. Även om man antar att detta påstående är korrekt, är det relevant endast såvitt avser de förfaranden som syftade till manipulation av nämnda referensräntesatser. Detsamma gäller för den omständighet som framhålls i skälen 461 och 462 i det angripna beslutet (under förutsättning att denna omständighet är relevant för styrkandet av kännedomen om de övriga bankernas inblandning i beteenden som innebar hemlig samordning), nämligen att börsmäklarna inte kunde vara ovetande om att den potentiella inverkan på referensräntesatsen ökade ju fler banker som ändrade sina bud samma dag och för samma Euribor-löptid, varför framgången för den hemliga samordningen till stor del var beroende av att fler banker involverades. Däremot är det inte möjligt att styrka något samband mellan å ena sidan den process för fastställande av Euribor-nivån på grundval av panelmedlemmarnas bud som dessa påståenden avser och å andra sidan de beteenden som avses i skäl 358 g i det angripna beslutet och rör utbyten om avsikter och strategier i fråga om prissättning, exempelvis ”runs” och ”mids”.

420    De omständigheter som kommissionen anförde i skäl 463 i det angripna beslutet – nämligen dels att börsmäklarna vid de berörda bankerna hade varit verksamma inom sektorn för räntederivat i euro under flera år, dels att bilaterala kontakter upprätthölls med börsmäklare vid banker som var bland de största aktörerna på marknaden, dels att börsmäklarna inte visade någon förvåning när de blev kontaktade om en möjlig samordning – är vidare ovidkommande för styrkandet av kännedomen om de beteenden som Crédit agricole inte direkt deltog i. Dessutom har sökandena fog för sitt påstående att kommissionen ägnade sig åt ren spekulation när den likaså i skäl 463 i det angripna beslutet hänvisade till ”styrkan hos nätverket bakom den börsmäklare som förde konkurrensbegränsande diskussioner med dem”, eftersom det saknas bevisning som styrker att Crédit agricole hade kännedom om existensen av eller styrkan hos något sådant nätverk och eftersom en sådan kännedom i synnerhet inte kan härledas ur utbytet den 14 februari 2007 mellan Crédit agricole-börsmäklaren och Barclays-börsmäklaren, som kommissionen åberopade till stöd för sin bedömning. Av det utbytet framgår förvisso att Crédit agricole-börsmäklaren underrättades om att Deutsche Bank var inblandat i försöken att manipulera räntesatser och om att Barclays-börsmäklaren hade för avsikt att involvera fler banker (se punkterna 406–408 ovan). Däremot är det inte möjligt att med ledning av det utbytet dra slutsatsen att Crédit agricole-börsmäklaren därigenom fick kännedom om att de övriga bankerna var inblandade i andra beteenden än dem som rörde manipulation av räntesatser och än mindre att han fick kännedom om existensen av ett nätverk av kontakter avsett för utbyte av känslig information om strategier eller avsikter i fråga om prissättning.

421    Slutligen är den omständighet som kommissionen framhöll i skäl 465 i det angripna beslutet, nämligen att inspelningen av börsmäklarna gör det lättare för en bank att upptäcka när dess anställda ägnar sig åt rättsstridiga beteenden, på sin höjd relevant när det häller frågan huruvida de beteenden som Crédit agricoles börsmäklare deltog i kan läggas Crédit agricole till last – en fråga som lämnades utan avseende i samband med prövningen av den åttonde grunden för talan (se punkt 350 ovan). Såsom framgår av punkt 413 ovan finns det emellertid ingen bevisning härrörande från eventuella inspelningar av bilaterala utbyten mellan Barclays-börsmäklaren och Crédit agricole-börsmäklarna avseende information om strategier eller avsikter i fråga om prissättning som gör det möjligt att dra slutsatsen att dessa utbyten gick utöver bilaterala sådana och ingick i en ”samlad plan” i vilken andra banker deltog.

422    Kommissionen förefaller härutöver också göra gällande att den omständigheten att det är styrkt att Crédit agricole hade eller borde ha haft kännedom om att andra banker var inblandade i de beteenden som avsåg försöken att manipulera Euribor-räntesatsen skulle vara tillräcklig för att samma slutsats ska kunna dras såvitt avser Crédit agricoles kännedom om de övriga bankernas deltagande i de övriga beteendena, med tanke på att samtliga ifrågavarande beteenden hade samma syfte (en fråga som har tagits upp inom ramen för den femte grunden).

423    Av rättspraxis framgår emellertid att konstaterandet att det föreligger en enda överträdelse skiljer sig från frågan huruvida ett företag ska tillskrivas ansvar för denna överträdelse i dess helhet (dom av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen, C‑99/17 P, EU:C:2018:773, punkt 174). Vidare gäller att den omständigheten att ett avtal som ett företag är part i har samma syfte som en övergripande kartell inte utgör tillräcklig grund för att företaget ska hållas ansvarigt för att ha deltagit i den övergripande kartellen. Artikel 101.1 FEUF är nämligen inte tillämplig såvida det inte föreligger en gemensam vilja hos de berörda parterna, vilket betyder att det krävs att det berörda företaget kände till den övergripande kartellens allmänna omfattning och väsentliga särdrag (se dom av den 10 oktober 2014, Soliver/kommissionen, T‑68/09, EU:T:2014:867, punkterna 62 och 64 samt där angiven rättspraxis).

424    Av detta följer att det i det aktuella fallet inte är möjligt att hålla Crédit agricole ansvarigt för samtliga rättsstridiga beteenden som ingår i den enda överträdelsen, inbegripet de utbyten om strategier och avsikter i fråga om prissättning i vilka Crédit agricole inte deltog direkt, enbart med hänvisning till att Crédit agricole hade kännedom om de övriga bankernas beteenden avseende manipulation av Euribor-räntesatsen och att syftet med dessa beteenden var detsamma som syftet med de beteenden som rörde strategier och avsikter i fråga om prissättning.

425    Det är därför påkallat att dra slutsatsen att en samlad bedömning av den rad av indicier som kommissionen grundade sig på ger vid handen att dessa indicier jämte de i punkterna 402–412 ovan prövade direkta bevisen för kännedom om de rättsstridiga beteenden som andra företag planerade eller genomförde och som utgjorde försök att manipulera Euribor inte kan anses utgöra trovärdiga, precisa och samstämmiga bevis som gör att det kan anses styrkt bortom allt tvivel att Crédit agricole kände till, eller rimligen kunde förutse, att dess utbyten med Barclays om avsikter och strategier i fråga om prissättning gick utöver det bilaterala sammanhanget och ingick i en samlad plan i vilken även andra banker var involverade, och inte heller att Crédit agricole var berett att godta den risk som detta innebar.

426    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen hade fog för att konstatera att Crédit agricole hade deltagit i en enda överträdelse enbart såvitt avsåg dels Crédit agricoles egna beteenden i samband med nämnda överträdelse, dels de övriga bankernas beteenden i samband med försöken att manipulera Euribor-räntesatsen.

427    I detta hänseende ska det slutligen erinras om att EU-domstolen har funnit att en möjlighet att dela upp ett kommissionsbeslut i vilket en övergripande kartell kvalificerades som en enda fortlöpande överträdelse förelåg enbart om det berörda företaget under det administrativa förfarandet hade getts möjlighet att inse att det även lades vart och ett av de beteenden som utgjorde denna överträdelse till last, och således hade kunnat försvara sig mot påståenden avseende detta, och om det aktuella beslutet dessutom var tillräckligt tydligt i det hänseendet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 46). I det aktuella fallet har kommissionen gjort tydlig åtskillnad, både i meddelandet om invändningar och i det angripna beslutet (se punkt 15 ovan), mellan de olika beteenden som utgjorde den enda fortlöpande överträdelsen och för vilka den har klandrat de banker som deltog i kartellen, däribland Crédit agricole. Till yttermera visso framgår det – såsom i allt väsentligt har erinrats om i punkt 363 ovan – bland annat av skälen 365, 387, 393 och 442 i det angripna beslutet att kommissionen gjorde bedömningen att dessa beteenden inte endast tillsammans utan även individuellt syftade till att begränsa konkurrensen.

428    Sökandena har således gott fog för sitt påstående inom ramen för den sjätte grunden att kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den tillvitade Crédit agricole andra beteenden än dem som anges i punkt 426 ovan. Följaktligen finns det delvis fog för den första delen av den sjätte grunden för talan.

[utelämnas]

B.      Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 a i det angripna beslutet och yrkandet om nedsättning av böterna

[utelämnas]

1.      Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 a i det angripna beslutet

[utelämnas]

a)      Användningen av diskonterade kontantintäkter vid beräkningen av försäljningsvärdet

[utelämnas]

1)      Fastställandet av den diskonteringsfaktor på 98,849 procent som kommissionen tillämpade

[utelämnas]

i)      Iakttagandet av motiveringsskyldigheten såvitt avser fastställandet, i det angripna beslutet, av diskonteringsfaktorn

[utelämnas]

512    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att det angripna beslutet är otillräckligt motiverat såvitt avser fastställandet av diskonteringsfaktorn på 98,849 procent.

513    Förevarande invändning inom ramen för den fjärde delen av den nionde grunden kan emellertid visa sig sakna fog om tribunalen finner att kommissionen avhjälpte de sålunda konstaterade bristerna i motiveringen genom att anta ändringsbeslutet (se punkterna 21–23 ovan). Således är det påkallat att pröva de grunder som sökandena i sin inlaga om justering av talan anförde till bestridande av kommissionens antagande av ändringsbeslutet.

ii)    Ändringsbeslutet

[utelämnas]

516    I detta hänseende har sökandena gjort gällande att kommissionen saknade befogenhet att medelst ändringsbeslutet avhjälpa den bristande motivering av det angripna beslutet som tribunalen hade konstaterat i domen av den 24 september 2019, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (T‑105/17, EU:T:2019:675).

517    Sökandena har påpekat att kommissionen visserligen i princip kan ändra ett beslut efter dess antagande men att den däremot saknar befogenhet att, som i det aktuella fallet, under ett pågående rättsligt förfarande där det har yrkats ogiltigförklaring av det angripna beslutet anta ett beslut varigenom det angripna beslutets otillräckliga motivering korrigeras eller kompletteras, utan att kommissionen därvid antar en ny artikeldel för det angripna beslutet. Enligt sökandena saknade kommissionen i all synnerhet befogenhet att anta ändringsbeslutet av det skälet att kommissionen där i själva verket lade fram en motivering som skilde sig från den i det angripna beslutet.

518    Kommissionen har bestritt sökandenas argument och anser sig ha haft rätt att – under iakttagande av de former och förfaranden som för det aktuella ändamålet föreskrivs i fördraget – anta ändringsbeslutet i syfte att komplettera grunderna i det angripna beslutet genom att ytterligare tydliggöra den metod som den använde för att fastställa diskonteringsfaktorn, utan att göra några ändringar i denna metod. Den rättspraxis som rör omöjligheten att under pågående rättsprocess rätta till en bristande motivering i ett individuellt beslut är enligt kommissionen inte tillämplig i det aktuella fallet. Antagandet av ändringsbeslutet gjorde, som kommissionen ser saken, det möjligt för sökandena att justera sin ansökan i syfte att bestrida den aktuella metodens giltighet, vilket betyder att deras processuella rättigheter har iakttagits och att tribunalen fullständigt kan utföra sin prövning.

519    Härvidlag påpekar tribunalen inledningsvis, i linje med vad kommissionen har anfört, att kommissionens befogenhet att anta en viss rättsakt med nödvändighet även omfattar en befogenhet att ändra denna rättsakt, i enlighet med bestämmelserna om dess befogenhet och i enlighet med de formkrav och de förfaranden som i det avseendet föreskrivs i fördraget (dom av den 9 december 2014, Lucchini/kommissionen, T‑91/10, EU:T:2014:1033, punkt 108). Att så är fallet har också vitsordats av sökandena.

520    Det måste emellertid också påpekas, i linje med vad sökandena har anfört, att det av artikeldelen liksom skälen 11–13 i ändringsbeslutet uttryckligen framgår att det enda syftet med det beslutet är att komplettera grunderna i det angripna beslutet, utan att artikeldelen i detta ändras, och att artiklarna 1 a och 2 a i det angripna beslutet således ”förblir i kraft”.

521    Av det ovan anförda framgår att när kommissionen antog ändringsbeslutet, antog den inte ett beslut om ändring av artikeldelen i det angripna beslutet utan inskränkte sig till att komplettera den motivering som enligt vad den själv har påstått låg till grund för artikeldelen i det angripna beslutet. Att så är fallet har kommissionen också i allt väsentligt vitsordat inför tribunalen (se punkt 518 ovan).

522    Således kan ändringsbeslutet inte anses utgöra ett nytt beslut varigenom det angripna beslutet har ändrats i den mening som avses i den rättspraxis som har nämnts i punkt 519 ovan, utan det måste i stället likställas med en kompletterande motivering som läggs fram av svaranden inom ramen för ett domstolsförfarande. Enligt fast rättspraxis ska den som mottar ett beslut som går honom eller henne emot i princip samtidigt underrättas om skälen för det beslutet. En bristfällig motivering kan inte rättas till genom att den berörde underrättas om skälen för beslutet under förfarandet vid unionsdomstolarna (dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 149, dom av den 19 juli 2012, Alliance One International och Standard Commercial Tobacco/kommissionen, C‑628/10 P och C‑14/11 P, EU:C:2012:479, punkt 74, och dom av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen, T‑95/15, EU:T:2016:722, punkt 46).

523    Det finns varken någon rätt för unionsinstitutionerna att vid unionsdomstolen rätta till sina otillräckligt motiverade beslut eller någon skyldighet för unionsdomstolen att vid sin bedömning av huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits beakta kompletterande förklaringar som den som har antagit den aktuella rättsakten har lämnat först under rättegången. Ett sådant rättsläge skulle riskera att undergräva befogenhetsfördelningen mellan förvaltningen och unionsdomstolen, försvaga lagenlighetsprövningen och äventyra utövandet av rätten att väcka talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 58).

524    Om den som har antagit ett angripet beslut under domstolsförfarandet lämnar kompletterande förklaringar till en motivering som redan i sig är tillräcklig, omfattas dessa kompletterande förklaringar inte av motiveringsskyldigheten i strikt mening. Däremot kan de vara till hjälp vid unionsdomstolens interna kontroll av skälen för beslutet genom att de gör det möjligt för institutionen att mer ingående redogöra för vad som ligger till grund för dess beslut. Kompletterande förklaringar som går utöver de krav som följer av motiveringsskyldigheten kan exempelvis ge företagen möjlighet att mer i detalj få reda på hur deras böter har beräknats. Mer allmänt kan sådana förklaringar bidra till en ökad insyn i förvaltningens verksamhet och underlätta tribunalens utövande av sin obegränsade behörighet på så sätt att tribunalen utöver att pröva det angripna beslutets lagenlighet även kan bedöma huruvida de ålagda böterna är lämpliga. Denna möjlighet kan emellertid inte ändra omfattningen av de krav som följer av motiveringsskyldigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2000, Cascades/kommissionen, C‑279/98 P, EU:C:2000:626, punkterna 45 och 47).

525    I det aktuella fallet är det angripna beslutet, såsom följer av punkt 512 ovan, otillräckligt motiverat såvitt avser fastställandet av diskonteringsfaktorn. Kommissionen har inte gjort gällande att det förelåg någon omständighet som medförde att det i praktiken var omöjligt för den att tillräckligt motivera det angripna beslutet, något som i undantagsfall skulle ha kunnat göra det godtagbart att motiveringen kompletterades under domstolsförfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 59). Därför finner tribunalen – utan att det behöver göras någon prövning av huruvida den metod som beskrivs mer utförligt i ändringsbeslutet verkligen är den metod som ligger till grund för det angripna beslutet, och således utan att det finns anledning att vidta den åtgärd för bevisupptagning som kommissionen har föreslagit – att det mot bakgrund av den rättspraxis som har nämnts i punkterna 522–524 ovan inte är möjligt att godta den kompletterande motivering till det angripna beslutet som kommissionen har lagt fram under domstolsförfarandet.

526    Under dessa omständigheter är det påkallat att bifalla de invändningar som sökandena har framställt inom ramen för den första grunden i inlagan om justering av talan och således inte fästa något avseende vid den kompletterande motivering som under domstolsförfarandet har lämnats i ändringsbeslutet. Därför behöver tribunalen inte pröva de övriga yrkanden, invändningar och grunder som sökandena har framställt och anfört i den inlagan och inte heller vidta den åtgärd för processledning som de har föreslagit – en åtgärd som avser det välgrundade i de påståenden som i ändringsbeslutet görs om fastställandet av diskonteringsfaktorn.

527    Av det ovan anförda sammantaget framgår att det finns fog för den invändning som gäller att det angripna beslutet är otillräckligt motiverat såvitt avser fastställandet av diskonteringsfaktorn.

b)      Bristande samstämmighet mellan de metoder som bankerna använde för att beräkna de använda försäljningsvärdena samt åsidosättande av principen om god förvaltningssed och principen om likabehandling genom kommissionens underlåtenhet att göra kontroller med avseende på detta

[utelämnas]

1)      Den invändning som avser åsidosättande av principen om god förvaltningssed genom otillräcklig kontroll av de uppgifter som bankerna lämnade

557    Inom ramen för den andra delen av sin nionde grund har sökandena gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om god förvaltningssed genom att underlåta dels att kontrollera samstämmigheten mellan svaren på försäljningsvärdesenkäten, dels att vidta kompletterande utredningsåtgärder efter erhållandet av uppgifterna i syfte att förvissa sig om att principen om likabehandling iakttogs.

558    Kommissionen har hävdat att den vidtog ”samtliga möjliga försiktighetsåtgärder för att undvika avvikelser mellan de värden som bankerna redovisade” genom att framställa samma precisa och utförliga begäran om upplysningar till samtliga parter, ombesörja samordning och kräva att svaren skulle åtföljas av en metodkommentar samt att de redovisade beräkningarnas korrekthet skulle intygas i samband med en oberoende extern revision.

559    Härvidlag finner tribunalen för gott att erinra om att kommissionen inte har någon allmän skyldighet att kontrollera upplysningar som den erhåller med anledning av en begäran om upplysningar när det inte finns några tecken på att de lämnade upplysningarna är oriktiga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, Spira/kommissionen, T‑108/07 och T‑354/08, EU:T:2013:367, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

560    Det ska emellertid noteras att det i det aktuella fallet fanns flera tecken i den mening som avses i den rättspraxis som har nämnts i punkt 559 ovan som borde ha föranlett kommissionen att betvivla att de metoder som de berörda bankerna hade använt i samband med att de lämnade de begärda upplysningarna var tillräckligt enhetliga.

561    För det första har kommissionen inte bestritt att den uppmärksammades av parterna på att dessa hade haft svårigheter när de besvarade enkäten. Till yttermera visso får förekomsten av sådana svårigheter – i motsats till vad kommissionen har gjort gällande – stöd i den av sökandena anförda omständigheten att Société générale (skäl 703 i det angripna beslutet; se punkt 11 ovan) och JP Morgan (skäl 680 i det angripna beslutet) på eget initiativ lämnade in korrigerade uppgifter som i betydande grad skilde sig från de ursprungligen inlämnade uppgifterna. Noteras ska att kommissionen godtog dessa korrigerade uppgifter.

562    För det andra har sökandena likaledes på goda grunder framhållit att de olika berörda bankernas metodkommentarer skiljer sig åt både genom att de är mycket olika långa och genom att nivån på informationen från bankerna skiljer sig åt i hög grad.

563    För det tredje har sökandena, såsom indikation på bristande samstämmighet mellan de uppgifter som parterna lämnade med anledning av begäran om upplysningar, påpekat att det råder bristande samstämmighet mellan de nominella belopp som de berörda bankerna har angett. Det är visserligen riktigt att kommissionen, såsom den påpekade i skäl 700 i det angripna beslutet, i det aktuella fallet inte grundade försäljningsvärdet på nominella belopp utan på kontantintäkter. Av rapporten om försäljningsvärdena framgår emellertid att de nominella belopp och de kontantintäkter som de olika bankerna redovisade inte förefaller stämma överens inbördes. Detta ger vid handen att nivån på de nominella beloppen inte helt saknar betydelse som indikation på bristande samstämmighet mellan de metoder som bankerna använde när de besvarade kommissionens begäran om upplysningar, inbegripet för att fastställa sina kontantintäkter.

564    I detta sammanhang ska det också påpekas att sökandena vid det muntliga hörandet hade uppmärksammat kommissionen på att det fanns vissa motsägelser i de övriga parternas svar på begäran om upplysningar (se punkterna 58 och 60 ovan).

565    Eftersom det förelåg sådana indikationer, ankom det på kommissionen att fortsätta sin utredning, både för att iaktta principen om god förvaltningssed och i synnerhet för att fullgöra sin skyldighet att utföra en omsorgsfull granskning, i syfte att förvissa sig om att de uppgifter om kontantintäkter som låg till grund för bötesberäkningen hade tagits fram med hjälp av metoder som var tillräckligt enhetliga för att garantera att svaren på begäran om upplysningar var ändamålsenliga.

566    Som svar på en skriftlig fråga från tribunalen har kommissionen emellertid vidgått att den inte begärde några klarlägganden av parterna såvitt avsåg de olika beståndsdelarna i deras svar på begäran om förhandsavgörande eller de metoder som hade använts vid beräkningen av de begärda uppgifterna.

567    Kommissionen har hänvisat till de revisionsrapporter som de berörda bankernas svar åtföljdes av och därvid i allt väsentligt gjort gällande att det ankom på revisorerna att kontrollera att de metoder som hade använts vid besvarandet av begäran om upplysningar var ändamålsenliga (skäl 678 i det angripna beslutet), men inte heller det argumentet är ägnat att påverka tribunalens bedömning.

568    Det framgår nämligen av avsnitt I.2.ii) i de anvisningar som åtföljde begäran om upplysningar att de begärda ”uppgifterna” skulle kontrolleras av en revisionsbyrå eller en revisor och att svaret skulle åtföljas av ett intygande med innebörden att ”uppgifterna” hade kontrollerats. I motsats till vad som framgår av skäl 678 i det angripna beslutet, behöver en sådan anvisning inte nödvändigtvis förstås så, att den innebär att de oberoende revisorerna i sina rapporter eller uttalanden skulle bekräfta inte endast att de redovisade uppgifterna var korrekta utan även att den metod som hade använts vid beräkningen av dem var ändamålsenlig för besvarandet av begäran om upplysningar. Härvidlag har sökandena hänvisat till de kommentarer som lämnas i revisionsrapporter upprättade av en revisionsbyrå om sökandenas egna beräkningar och i revisionsrapporter avseende bland annat bank A, bank C och JP Morgan, vilkas väsentlighet kommissionen inte har bestritt. Av dessa kommentarer framgår att de oberoende revisorerna hade uppfattat sitt uppdrag som att de skulle kontrollera att respektive bank hade tillämpat sin valda metod korrekt, inte att de skulle ifrågasätta den metoden med hänvisning till räckvidden för begäran om upplysningar.

569    Mot bakgrund av det ovan anförda är det påkallat att dra slutsatsen att kommissionen, trots att det förelåg tillräckliga indikationer ägnade att väcka tvivel om enhetligheten i de metoder som de berörda bankerna hade använt vid beräkning av sina kontantintäkter, underlät att vidta kompletterande utredningsåtgärder och därmed åsidosatte sin skyldighet att utföra en omsorgsfull prövning, vilken följer av den rättspraxis som har nämnts i punkt 537 ovan. Under de omständigheter som är för handen i det aktuella fallet kan emellertid ett sådant åsidosättande av principen om god förvaltningssed föranleda ogiltigförklaring av det angripna beslutet endast om sökandena kan styrka att de aktuella metodskillnaderna resulterade i att grundbeloppen för de ålagda böterna beräknades på ett sätt som stred mot principen om likabehandling.

2)      Huruvida principen om likabehandling iakttogs vid beräkningen av bötesbeloppet

570    I allt väsentligt har sökandena gjort gällande att kommissionens åsidosättande av principen om god förvaltningssed i det aktuella fallet resulterade i att kommissionen även åsidosatte principen om likabehandling genom att den utan att vidta kompletterande utredningsåtgärder fastställde bötesbeloppen med beaktande av uppgifter som inte var tillräckligt tillförlitliga och sammanhängande för att kunna ligga till grund för bötesberäkning.

571    Sökandena har emellertid inte visat att bankernas användning av olika – av kommissionen godtagna – metoder vid beräkningen av sina kontantintäkter i det aktuella fallet ledde till att kommissionen grundade sig på uppgifter som inte var jämförbara mellan bankerna och således fastställde beloppet för Crédit agricoles böter i strid med principen om likabehandling.

572    Till att börja med ska det erinras om att kommissionen anser att skillnaderna – i fråga dels om omfattningen av de flöden som bank A beaktade (nämnda bank bortsåg vid sina beräkningar från den fasta delen av svappkontrakt som innefattade både en fast del och en rörlig del), dels om omfattningen av nettningen mellan betalda och erhållna flöden från transaktioner, och dels om uteslutning av ”exotiska” produkter – enbart fick en försumbar inverkan på resultatet av kontantintäktsberäkningarna och således på fastställandet av försäljningsvärdet (se punkterna 549, 551 och 554 ovan).

573    Sökandena har bestritt att metodskillnadernas inverkan på kontantintäktsnivån var försumbar.

574    För det första anser de att det är omöjligt att kontrollera det konstaterande som kommissionen gjorde i det angripna beslutet med innebörden att inverkan av bank A:s metod på värdet av dess kontantintäkter såvitt avsåg uteslutandet av den fasta delen i svappkontrakt med både en fast och en rörlig del uppgick till endast 0,1 procent och således var försumbar. I allt väsentligt har sökandena gjort gällande att den tillgång till de övriga parternas finansiella uppgifter som de fick genom datarumsförfarandet inte var tillräcklig för att de skulle kunna göra motsvarande beräkningar som kommissionen hade gjort, med tanke på att Crédit agricoles experter inte fick tillgång till de ifrågavarande uppgifterna och med tanke på att den tid under vilken tillgång erbjöds var begränsad.

575    Härvidlag ska det till att börja med påpekas att underlaget för den beräkning där kommissionen kom fram till att inverkan av bank A:s metod på värdet av dess kontantintäkter uppgick till 0,1 procent bestod av kalkylblad med vissa koder som bank A hade lämnat in tillsammans med sitt svar på begäran om upplysningar (skäl 685 i det angripna beslutet). Dessa dokument hade sökandenas juridiska och ekonomiska rådgivare tillgång till under datarumsförfarandet (se fotnot 720 i det angripna beslutet).

576    Vidare framgår det av prövningen av de invändningar som rör vägran att ge tillgång till uppgifter avseende försäljningsvärde att kommissionen inte åsidosatte sökandenas rätt till försvar när den införde ett system med blandad tillgång till de ifrågavarande uppgifterna som innebar att enbart Crédit agricoles externa rådgivare fick tillgång, genom datarumsförfarandet, till de konfidentiella uppgifterna (se punkterna 173–180 ovan). Om sökandena ansåg att den tid under vilken de externa rådgivarna därigenom hade tillgång till nämnda uppgifter var otillräcklig, fanns det inget som hindrade dem från att vända sig till kommissionens avdelningar eller till förhörsombudet med en begäran om förlängning av tillgångstiden eller en begäran om kompletterande tillgång enligt samma förfarande. Någon sådan begäran ingav sökandena emellertid inte.

577    Sökandenas argument kan således inte framgångsrikt anföras mot kommissionens konstaterande i det angripna beslutet med innebörden att den till 0,1 procent uppgående inverkan på bank A:s kontantintäkter var att anse som försumbar.

578    När det för det andra gäller skillnader i fråga om nettningsmetoder ska det inledningsvis påpekas att sökandena inte har bestritt att daglig nettning, vilket Crédit agricole tillämpade, är en norm på marknaden. Vidare har sökandena inte ens försökt visa att tillämpning av månatlig i stället för daglig nettning skulle ha fått en betydande inverkan på deras egna kontantintäktsuppgifter.

579    Däremot anser sökandena att det finns en motsägelse mellan å ena sidan kommissionens slutsats i skäl 702 i det angripna beslutet att bankernas användning av olika nettningsmetoder inte resulterade i några mer betydande skillnader eller förorsakade någon skiljaktig behandling och å andra sidan den omständigheten att Société générales böter halverades i samband med rättelsebeslutet.

580    Till att börja med framgår det emellertid av skäl 703 i det angripna beslutet att kommissionen antog ett beslut om ändring av förlikningsbeslutet såvitt avsåg Société générale efter det att nämnda företag hade underrättat kommissionen om att det inte hade utfört någon nettning för en väsentlig del av sina transaktioner – inte på grund av att företaget hade ändrat sina uppgifter med användning av en annan nettningsmetod. Vidare framgår det av skäl 702 i det angripna beslutet att resultaten av beräkningar utförda av bank C med respektive metod (det vill säga daglig nettning kontra månatlig nettning) gav en skillnad på omkring 0,4 procent. Sökandena har inte bestritt att en sådan skillnad är att anse som försumbar.

581    För det tredje ska det påpekas, i likhet med vad kommissionen har gjort, att sökandena inte har anfört något argument till bestridande av bank A:s förklaringar (vilka framgår av skäl 694 i det angripna beslutet) till varför den bankens uteslutning av ”exotiska” produkter från sina beräkningar fick en försumbar inverkan.

582    För det fjärde har sökandena även åberopat de ändrade uppgifter som de lämnade till kommissionen den 14 oktober 2016. Dessa uppgifter har enligt sökandenas uppfattning beräknats med den metod som bank A använde, alltså med ”neutralisering” av den fasta delen av svappar och uteslutning av ”exotiska” produkter.

583    Därvidlag ska det påpekas att kommissionen i skäl 687 i det angripna beslutet motiverade sin vägran att godta Crédit agricoles ändrade uppgifter med att den metod som Crédit agricole hade använt för redovisningen av dessa uppgifter var olämplig och att uppgifterna var felaktiga. I detta sammanhang framhöll kommissionen att den föreslagna metoden varken var förenlig med anvisningarna till begäran om upplysningar eller motsvarade den metod som bank A hade använt samt att den inte heller hade bekräftats av revisorn. Enligt kommissionen hade sökandena i sina beräkningar bland annat utelämnat kontantintäkter från den fasta delen av svappar men inte justerat beloppen för de erhållna kontantintäkterna genom nettning mellan den rörliga delen och den fasta delen, något som enligt kommissionen hade lett till att kontantintäkterna blev lägre. Kommissionen fann att inverkan av Crédit agricoles föreslagna metod på dess kontantintäkter uppgick till omkring 43 procent och att denna metod således förorsakade betydande skillnader. Detta är tillräckligt, mot bakgrund av den rättspraxis som har nämnts i punkt 255 ovan, för att sökandena ska kunna förstå varför kommissionen inte godtog deras ändrade uppgifter och för att tribunalen ska kunna utföra sin prövning. Således saknas det fog för den invändning som avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

584    Den ovannämnda metodens inverkan på Crédit agricoles uppgifter uppgick alltså enligt kommissionen (skäl 687 i det angripna beslutet) till 43 procent. Påpekas ska därvidlag att den bedömningen i allt väsentligt även torde avspeglas i sökandenas yrkande att tribunalen med utövande av sin obegränsade behörighet ska sätta ned Crédit agricoles böter i motsvarande omfattning.

585    Även om man antar att sökandena därigenom har önskat visa att inverkan av tillämpning av bank A:s metod på deras egna kontantintäktsuppgifter inte var försumbar – och således att de inte har eftersträvat att bank A:s metod ska tillämpas på dem (se punkt 588 nedan) – kan de inte heller vinna framgång med detta argument. Till att börja med är det nämligen ostridigt mellan parterna att den metod som bank A använde inte är förenlig med begäran om upplysningar.

586    Vidare har sökandena i alla händelser inte visat att den metod som de använde när de lade fram sina ändrade uppgifter faktiskt var den metod som bank A hade använt. I detta hänseende har sökandena på intet sätt bestritt kommissionens konstaterande i skäl 687 i det angripna beslutet (se punkt 583 ovan), och de har inte ens försökt visa att den ”neutralisering” av mottagande fasta delar som de påstår sig ha utfört vid beräkningen av sina ändrade uppgifter enbart var en följd av uteslutningen av den fasta delen av svappkontrakt med både en fast del och en rörlig del, såsom i bank A:s metod, och inte därutöver också en följd av nettning av betalande fasta delar mot mottagande rörliga delar, något som kommissionen i allt väsentligt angav i skäl 687 i det angripna beslutet.

587    Tribunalen drar således slutsatsen att sökandena inte har visat att kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den fann att skillnaderna mellan de metoder som bankerna hade använt för att beräkna sina kontantintäkter hade resulterat i skillnader mellan de inlämnade uppgifterna som var försumbara. Att dessa skillnader är försumbara betyder att principen om likabehandling inte kan anses ha åsidosatts, eftersom nämnda skillnader inte har resulterat i att bötesbeloppen har beräknats på grundval av värden som inte är jämförbara.

588    När det sedan gäller den omständigheten att den metod som bank A använde för att beräkna sina kontantintäkter inte är förenlig med begäran om upplysningar, kan sökandena inte vinna framgång med sitt argument att kommissionen, för att iaktta principen om likabehandling, antingen borde ha tillåtit dem att lämna in uppgifter beräknade enligt bank A:s metod eller borde ha godtagit de ändrade uppgifter som de lämnade in den 14 oktober 2006. Därvidlag räcker det att påpeka att principen om likabehandling enligt fast rättspraxis ska tillämpas på ett sätt som är förenligt med legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen fördel får åberopa en rättsstridig handling som har gynnat någon annan (se dom av den 16 juni 2016, Evonik Degussa och AlzChem/kommissionen, C‑155/14 P, EU:C:2016:446, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Sökandenas argument innebär ju i praktiken att de kräver att kommissionen på dem ska tillämpa en metod som inte är förenlig med begäran om upplysningar.

589    Av detta följer att sökandena inte har styrkt att kommissionen genom att i det aktuella fallet godta uppgifter som hade beräknats med användning av skiljaktiga metoder kom att utgå från ej jämförbara kontantintäktsuppgifter och därmed beräknade Crédit agricoles böter på ett sätt som till företagets nackdel stred mot principen om likabehandling. Därför ska inget avseende fästas vid den ifrågavarande invändningen och därmed inte heller vid den andra invändningen inom ramen för den första delen av den nionde grunden eller vid den andra delen av den grunden.

[utelämnas]

2.      Yrkandet om nedsättning av böterna

[utelämnas]

657    Tribunalen anser sig kunna utöva sin obegränsade behörighet i det aktuella fallet. Den har visserligen bifallit förstahandsyrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 a i det angripna beslutet, men den har också uppmanats att pröva bötesbeloppet, varvid det saknar betydelse att yrkandet om nedsättning av böterna har framställts i andra hand i förhållande till yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 a i det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen, T‑827/14, EU:T:2018:930, punkterna 551–562).

[utelämnas]

662    Tribunalen finner att de omständigheter som anges i det följande ska beaktas vid fastställandet av beloppet för de böter som ska åläggas med anledning av Crédit agricoles rättsstridiga beteende såsom detta följer av tribunalens prövning av de åtta första grunderna.

663    När det till att börja med gäller överträdelsens allvar och varaktighet ska följande påpekas.

664    För det första är det lämpligt att använda en metod som – i likhet med den som kommissionen tillämpade i det aktuella fallet – innebär att det först fastställs ett grundbelopp för böterna som sedan kan justeras mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

665    Såvitt till att börja med avser försäljningsvärdet som utgångsvärde är det lämpligt att låta detta representeras av de diskonterade kontantintäkterna. Såsom framgår av prövningen av den första delen av den nionde grunden kan nämligen värdet av de diskonterade kontantintäkterna i det aktuella fallet utgöra en lämplig utgångspunkt vid fastställandet av bötesbeloppet, med tanke på att det värdet avspeglar den ekonomiska betydelsen av överträdelsen liksom företagets tyngd i överträdelsen.

666    Härvidlag är det visserligen riktigt att tribunalen i samband med sin prövning av den första delen av den nionde grunden har funnit att bankerna i vissa fall använde olika tillvägagångssätt för att fastställa sina kontantintäkter, men såsom framgår av punkt 571 ovan innebar dessa olikheter inte att principen om likabehandling åsidosattes.

667    Dessutom anser tribunalen inte att någon annan metod för beräkning av kontantintäkterna, exempelvis den metod som sökandena använde när de beräknade de ändrade uppgifter som de lämnade in till kommissionen den 14 oktober 2006, skulle vara lämpligare för fastställandet av kontantintäkterna. En metod som innebär att den fasta delen undantas såvitt avser kontrakt med både fasta och rörliga delar, att ”exotiska” produkter undantas eller att månadsvis nettning tillämpas i stället för daglig sådan är i själva verket inte lämpligare i det aktuella fallet när det gäller att fastställa det försäljningsvärde som är knutet till den aktuella överträdelsen på ett sådant sätt att det värdet korrekt avspeglar överträdelsens faktiska genomförande, dess ekonomiska betydelse och företagens ställning i förhållande till den. Såvitt för det första avser räntederivatkontrakt i euro med både en fast del och en rörlig del avspeglar nämligen kassaflödet skillnaden mellan den fasta och den rörliga räntesatsen per fastställandedagen, såsom framgår av punkt 188 ovan. Tribunalen anser att det saknas skäl att särskilt utesluta flödena från endera av sådana räntederivats båda delar. För det andra saknas det anledning att utesluta ”exotiska” produkter vid beräkningen av kontantintäkterna, med tanke på att sådana produkter också är att hänföra till den relevanta marknaden för räntederivat i euro. För det tredje är parterna ense om att daglig nettning är normen på marknaden, och det finns inte några särskilda omständigheter i förevarande mål som kan motivera ett avsteg från den normen.

668    Mot bakgrund av dessa omständigheter beslutar tribunalen att vid fastställandet av bötesbeloppet beakta det värde för Crédit agricoles kontantintäkter som kommissionen slog fast i det angripna beslutet.

669    Vidare ska det framhållas att det är ostridigt mellan parterna att böterna skulle få en alltför stark avskräckande verkan om de beräknades på grundval av det fulla värdet av kontantintäkterna. Parterna är således ense om att kontantintäkterna behöver reduceras genom tillämpning av en diskonteringsfaktor.

670    I det angripna beslutet tillämpade kommissionen en enhetlig diskonteringsfaktor på 98,849 procent.

671    Såvitt avser fastställandet av denna diskonteringsfaktor finner tribunalen det lämpligt att påpeka att nämnda faktor är resultatet av en komplicerad process som avspeglar ett flertal omständigheter, bland annat den nettning som rent allmänt utgör en inneboende del av handeln med derivatprodukter liksom särdragen hos nettningen avseende sådana produkter och i synnerhet avseende räntederivat i euro. Det rör sig således om en approximering av ett konstruerat värde. Detta betyder definitionsmässigt att det finns flera möjliga diskonteringsfaktorer, något som också bekräftas av att sökandena själva i sina inlagor har föreslagit ett flertal olika diskonteringsfaktorer.

672    Exempelvis anges det i en studie som har redovisats i en bilaga till ansökan att en alternativ diskonteringsfaktor på 99,849 procent ”också skulle kunna vara motiverad”. Inom ramen för en annan studie som har redovisats i en bilaga till inlagan om justering av talan har sökandena vidare föreslagit ett flertal alternativa diskonteringsfaktorer, beräknade utifrån en individualiserad ansats, som sträcker sig från 99,54 till 99,90 procent. Tribunalen finner emellertid, utan att den anser sig behöva pröva vare sig bevisvärdet av dessa studier eller det välgrundade i de metoder som har använts för att fastställa dessa av sökandena föreslagna alternativa diskonteringsfaktorer, att tillämpning av sådana synnerligen – för att inte säga alltför – höga alternativa diskonteringsfaktorer skulle riskera att göra sanktionen meningslös i så måtto att den skulle bli försumbar och därmed komma att sakna den tillräckligt avskräckande verkan som den nödvändigtvis måste ha. Vid tillämpning av sådana alternativa diskonteringsfaktorer som sökandena har förordat skulle de ålagda böterna således inte avspegla vare sig överträdelsens ekonomiska betydelse eller Crédit agricoles relativa tyngd i denna.

673    I alla händelser är det till att börja med ostridigt mellan parterna att diskonteringsfaktorn bör uppgå till minst 98,849 procent. Vidare erinrar tribunalen om att det inte är fråga om någon exakt räkneoperation när den fastställer ett bötesbelopp med utövande av sin obegränsade behörighet.

674    För det andra anser tribunalen, såvitt avser överträdelsens grad av allvar, att det är lämpligt att beakta överträdelsens natur och dess geografiska räckvidd samt huruvida den har genomförts eller ej.

675    Såvitt avser överträdelsens natur noterar tribunalen att de ifrågavarande beteendena avsåg faktorer som är relevanta för fastställandet av priserna för räntederivat i euro, varför de är av sådan art att de är att hänföra till de allvarligaste konkurrensbegränsningarna. Det ska också framhållas att de ifrågavarande förfarandena är särskilt allvarliga och skadliga av det skälet att de inte endast kan leda till att konkurrensen snedvrids på marknaden för räntederivat i euro utan även mer allmänt kan undergräva förtroendet för och trovärdigheten hos banksystemet och de finansiella marknaderna som helhet.

676    De berörda referensindex som avspeglas vid prissättning av räntederivat i euro är nämligen – något som kommissionen påpekade i skäl 721 i det angripna beslutet och som sökandena inte har bestritt – tillämpliga på samtliga deltagare på marknaden för räntederivat i euro. Att dessa räntesatser är baserade på euron innebär dessutom att de har avgörande betydelse för harmoniseringen av de finansiella villkoren på den inre marknaden liksom för bankverksamheten i medlemsstaterna.

677    Såvitt sedan avser överträdelsens geografiska räckvidd, omfattade kartellen – såsom framgår av skälen 47 och 721 i det angripna beslutet – åtminstone hela EES-området, vilket betyder att de ifrågavarande beteendena kunde få inverkan på bankverksamhet i samtliga medlemsstater.

678    Det ska också beaktas att Crédit agricole-börsmäklarna har erkänt att de genomförde de rättsstridiga beteenden som de hade kommit överens med Barclays-börsmäklaren om genom att ta kontakt med sin banks budansvariga (se punkt 641 ovan).

679    För det tredje anser tribunalen det lämpligt att utgå från den varaktighet för sökandenas deltagande i överträdelsen som framgår av det angripna beslutet, med tanke på att sökandena inte har bestritt denna varaktighet, som inte heller påverkas av slutsatsen i punkt 426 ovan om Crédit agricoles deltagande i den ifrågavarande enda överträdelsen.

680    När det sedan gäller förmildrande omständigheter, konstaterar tribunalen att Crédit agricole spelade en mindre betydelsefull roll i överträdelsen än huvudaktörerna, däribland bank D och bank A. Dessutom var de kontakter där Crédit agricole-börsmäklarna deltog mindre intensiva än nämnda huvudaktörers kontakter. Vidare är det inte styrkt att Crédit agricole kände till, eller rimligen skulle ha kunnat förutse, att andra banker deltog i de utbyten rörande avsikter och strategier i fråga om prissättning som inte hade samband med planer på manipulation av räntesatser.

681    Å andra sidan var Crédit agricoles deltagande i de rättsstridiga beteendena uppsåtligt, och sökandena har i det aktuella fallet inte visat att de har fog för att åberopa oaktsamhet som förmildrande omständighet. Dessutom är de ifrågavarande beteendena, såsom framgår av punkt 675 ovan, av särskilt allvarlig beskaffenhet. De förmildrande omständigheter som avser att Crédit agricole jämfört med huvudaktörerna deltog mindre intensivt i överträdelsen och hade en mindre betydelsefull roll i denna kan därför få endast marginell inverkan på slutbeloppet för böterna.

682    När det slutligen gäller nödvändigheten att ålägga Crédit agricole böter som får avskräckande verkan har tribunalen tagit vederbörlig hänsyn till detta i samband med att den har fastställt bötesbeloppet, i enlighet med de principer som har erinrats om i punkterna 618–624 ovan.

683    Det ovan anförda sammantaget föranleder tribunalen att göra bedömningen att det med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet är skäligt, mot bakgrund av principen att straff ska vara individuella och proportionerliga, att fastställa bötesbeloppet till 110 000 000 euro med solidariskt betalningsansvar för Crédit agricole SA och CACIB.

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Artikel 2 a i kommissionens beslut C (2016) 8530 final av den 7 december 2016 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.39914 – Euro Interest Rate Derivatives) ogiltigförklaras.

2)      Bötesbeloppet, för vars betalning Crédit agricole SA och Crédit agricole Corporate and Investment Bank ska svara solidariskt, fastställs till 110 000 000 euro.

3)      Talan ogillas i övrigt.

4)      Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Papasavvas Kornezov Buttigieg

Kowalik-Bańczyk       Hesse

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 20 december 2023.

Underskrifter

Innehållsförteckning

I. Bakgrund till tvisten

C. Händelser efter väckandet av förevarande talan

II. Parternas yrkanden

III. Rättslig bedömning

A. Yrkandet om ogiltigförklaring av artiklarna 1 a och 2 a i det angripna beslutet till den del som detta yrkande grundar sig på åsidosättande av rätten till försvar genom vägran att ge tillgång till handlingarna i ärendet

1. Genomförandet av det administrativa förfarande som utmynnade i att det angripna beslutet antogs (den första och den andra grunden i ansökan samt den tredje delen av den nionde grunden i ansökan)

b) Den första grunden i ansökan: åsidosättande av rätten till tillgång till rättslig prövning, av principen om god förvaltningssed, av rätten till försvar och av den kontradiktoriska principen

2) Vägran att besvara sökandenas frågor vid det muntliga hörandet

d) Åsidosättande av rätten till försvar genom vägran att ge tillgång till handlingarna i ärendet (den fjärde delen av den andra grunden i ansökan och den tredje delen av den nionde grunden i ansökan)

2) Begäran om tillgång till handlingar rörande försäljningsvärde

2. Huruvida det förelåg ett rättsstridigt beteende som kunde tillskrivas sökandena (den tredje, den fjärde och den åttonde grunden i ansökan)

b) Den tredje grunden i ansökan: Crédit agricoles deltagande i de beteenden som rörde manipulation av Euribor

2) Bestridandet av Crédit agricoles deltagande i de förfaranden som rörde manipulation av Euribor-räntesatsen

3. Kommissionens slutsats att det var fråga om en enda fortlöpande överträdelse (den femte, den sjätte och den sjunde grunden i ansökan)

b) Den sjätte grunden i ansökan: bestridande av Crédit agricoles kännedom om att det förelåg en ”samlad plan” och dess villighet att delta i denna

1) Crédit agricoles kännedom om att det förelåg en ”samlad plan”

i) Crédit agricoles kännedom om rättsstridiga beteenden som andra företag planerade eller genomförde och som bestod i försök att manipulera Euribor

ii) Crédit agricoles kännedom om de övriga beteenden hänförliga till den enda överträdelsen som andra företag planerade eller genomförde

B. Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 a i det angripna beslutet och yrkandet om nedsättning av böterna

1. Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 a i det angripna beslutet

a) Användningen av diskonterade kontantintäkter vid beräkningen av försäljningsvärdet

2) Fastställandet av den diskonteringsfaktor på 98,849 procent som kommissionen tillämpade

i) Iakttagandet av motiveringsskyldigheten såvitt avser fastställandet, i det angripna beslutet, av diskonteringsfaktorn

ii) Ändringsbeslutet

b) Bristande samstämmighet mellan de metoder som bankerna använde för att beräkna de använda försäljningsvärdena samt åsidosättande av principen om god förvaltningssed och principen om likabehandling genom kommissionens underlåtenhet att göra kontroller med avseende på detta

2) Den invändning som avser åsidosättande av principen om god förvaltningssed genom otillräcklig kontroll av de uppgifter som bankerna lämnade

3) Huruvida principen om likabehandling iakttogs vid beräkningen av bötesbeloppet

2. Yrkandet om nedsättning av böterna

*      Rättegångsspråk: franska.

1      Nedan återges endast de punkter i denna dom som tribunalen anser bör publiceras.