DOMSTOLENS BESLUT (prövningstillståndsavdelningen)
den 16 november 2022 (*)
”Överklagande – EU-varumärke – Prövningstillstånd – Artikel 170b i domstolens rättegångsregler – Klaganden har i ansökan visat att överklagandet aktualiserar en fråga som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten – Prövningstillstånd meddelas”
I mål C‑337/22 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 23 maj 2022,
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av D. Gája, D. Hanf, E. Markakis och V. Ruzek, samtliga i egenskap av ombud,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Nowhere Co. Ltd, Tokyo (Japan),
klagande i första instans
meddelar
DOMSTOLEN (prövningstillståndsavdelningen)
sammansatt av domstolens vice ordförande L. Bay Larsen, samt domarna D. Gratsias (referent) och I. Jarukaitis,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
med beaktande av referentens förslag och efter att ha hört generaladvokaten T. Ćapeta,
följande
Beslut
1 Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 16 mars 2022, Nowhere/EUIPO – Ye (APE TEES) (T‑281/21, EU:T:2022:139) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen det beslut som meddelades av EUIPO:s andra överklagandenämnd den 10 februari 2021 (ärende R 2474/2017–2) om ett invändningsförfarande mellan Nowhere Co. och Junguo Ye, samt ogiltigförklarade Nowheres överklagande i övrigt.
Prövning av ansökan om prövningstillstånd
2 I artikel 58a första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol anges att för att domstolen ska pröva ett överklagande av ett avgörande av tribunalen, som avser ett beslut av en oberoende överklagandenämnd vid EUIPO, krävs att domstolen först meddelar prövningstillstånd.
3 I artikel 58a tredje stycket i denna stadga anges att prövningstillstånd ska meddelas, helt eller delvis, i enlighet med de närmare bestämmelser härom som föreskrivs i domstolens rättegångsregler, om överklagandet aktualiserar en fråga som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten.
4 Enligt artikel 170a.1 i rättegångsreglerna ska klaganden, i de fall som avses i artikel 58a första stycket i stadgan, bifoga en ansökan om prövningstillstånd till överklagandet, i vilken klaganden ska ange den fråga som aktualiseras genom överklagandet och som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten och vilken ska innehålla samtliga uppgifter som domstolen behöver för att kunna ta ställning till den.
5 Enligt artikel 170b.1 och 170b.3 i rättegångsreglerna ska domstolen så snart som möjligt avgöra ansökan om prövningstillstånd genom ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat.
Klagandens argument
6 EUIPO har till stöd för sin ansökan om prövningstillstånd gjort gällande att den åberopade grunden i överklagandet aktualiserar frågor som är av vikt för enhetligheten och konsekvensen i, och utvecklingen av, unionsrätten.
7 För det första har EUIPO, i det avseendet, redogjort för vad som ingår i den åberopade grunden och de sex delar som den består av.
8 EUIPO har inledningsvis angett att den genom sin enda grund har gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 8.4 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, 2009, s. 1). Dels fann tribunalen felaktigt, i punkterna 28–31 i den överklagade domen, att eftersom den materiella rätt som är tillämplig i tiden (ratione temporis) fastställs på grundval av tidpunkten för ingivandet av registreringsansökan och ansökan om registrering av det omstridda varumärket hade ingetts före utgången av den övergångsperiod som fastställts i artiklarna 126 och 127 (nedan kallad övergångsperioden) i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7) (nedan kallat utträdesavtalet), vilket antogs den 17 oktober 2019 och trädde i kraft den 1 februari 2020, borde överklagandenämnden har beaktat de icke registrerade äldre brittiska varumärken som klaganden åberopade i första instans. Dels gjorde tribunalen fel när den i punkt 46 i den överklagade domen, underkände påståendet att den tidpunkt som var relevant vid avgörandet av tvisten i fråga var den tidpunkt då det omtvistade beslutet antogs.
9 Vidare har EUIPO gjort gällande att den, genom den enda grundens första del, har kritiserat tribunalen för att, i punkterna 28–31 i den överklagade domen, ha förväxlat den inledande frågan om fastställandet av vilken lag som är tillämplig i tiden (ratione temporis) med den processuella och materiella frågan om giltigheten av den äldre rättigheten vid den tidpunkt då beslutet om invändningen antogs.
10 EUIPO har vad gäller den enda grundens andra del gjort gällande att tribunalen, i punkterna 29 och 30 i den överklagade domen, felaktigt grundade sig på rättspraxis som inte var tillämplig i förevarande fall, eftersom denna rättspraxis avsåg den omständigheten att den äldre rättigheten eventuellt upphör efter antagandet av det beslut som är föremål för överklagande vid tribunalen, vilket inte påverkar beslutets lagenlighet.
11 EUIPO har vidare angett att den, genom den enda grundens tredje del, har kritiserat tribunalen för att felaktigt ha grundat sig på att det i utträdesavtalet saknades bestämmelser om invändningar som gjorts före övergångsperiodens utgång, i stället för att tillämpa den allmänna regeln att den äldre rättigheten måste vara giltig vid tidpunkten för antagandet av det slutliga beslutet om invändningen.
12 EUIPO har angett att den, genom den enda grundens fjärde del, har gjort gällande att tribunalen åsidosatte domstolens praxis avseende skillnaden mellan talan om intrång och administrativa förfaranden avseende EU-varumärken, såsom denna framgår bland annat av punkt 47 i domen av den 21 februari 2013, Fédération Cynologique Internationale (C‑561/11, EU:C:2013:91), och i punkterna 61 och 62 i domen av den 21 juli 2016, Apple and Pear Australia och Star Fruits Diffusion/EUIPO (C‑226/15 P, EU:C:2016:582), när den felaktigt drog slutsatsen att den omständigheten att registrering av det omstridda EU-varumärket nekades skulle säkerställa att de äldre rättigheterna skyddades mot otillåten användning av det varumärket under tidsperioden mellan tidpunkten för ingivande av ansökan om registrering av det varumärket och övergångsperiodens utgång. EUIPO anser följaktligen att denna felaktiga rättstillämpning från tribunalens sida medförde att tribunalen, i punkt 42 i den överklagade domen, felaktigt slog fast dels att det förelåg en motsättning mellan nämnda ansökan om registrering av EU-varumärke och de aktuella äldre brittiska rättigheterna under denna period, dels att klaganden i första instans hade ett berättigat intresse av att vinna framgång med sin invändning.
13 Vidare har EUIPO angett att den, genom den enda grundens femte del, har kritiserat tribunalen för att inte ha beaktat unionslagstiftarens avsikt, vilken återspeglas i artikel 1.2 i förordning nr 207/2009, och inte heller principen om territoriellt skydd för immateriella rättigheter, genom att i punkt 45 i den överklagade domen slå fast att en eventuell omvandling av den omstridda ansökan om registrering av EU-varumärke till ansökningar om nationella varumärken inte skulle ha någon inverkan på klagandens i första instans eventuella intresse av att vinna framgång med sin invändning, och inte heller på förekomsten av en motsättning mellan de äldre brittiska rättigheterna och det EU-varumärke som avses i denna ansökan och mellan dessa rättigheter och de eventuella nationella varumärken som följer av omvandlingen av nämnda ansökan.
14 EUIPO har slutligen angett att den, genom den enda grundens sjätte del, har kritiserat tribunalen för att, i punkterna 30, 31, 34 och 36–39 i den överklagade domen, inte ha tolkat artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 mot bakgrund av dess ordalydelse, sammanhang och syften, vilket strider mot de krav som uppställs i domstolens praxis och, i synnerhet, för att ha åsidosatt syftet, som avses i denna bestämmelse, att skydda de intressen som innehavarna av de äldre rättigheterna har genom att bevara den grundläggande funktionen hos dessa rättigheter med avseende på motsättningar i förhållande till eventuella yngre EU-varumärken.
15 För det andra har EUIPO gjort gällande att överklagandet aktualiserar frågan huruvida den omständigheten att den äldre rättigheten har upphört med verkan för framtiden (ex nunc) under det administrativa förfarandet har betydelse för ändamålet med invändningsförfarandet, för den invändande partens intresse av att vinna framgång med det förfarandet och för frågan huruvida denna rättighet ska beaktas eller ej, då denna fråga är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten i den mening som avses i artikel 58a tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.
16 EUIPO har i detta avseende gjort gällande att överklagandet ger upphov till en övergripande fråga, det vill säga huruvida det grundläggande villkoret att det ska föreligga ett berättigat intresse av att få saken prövad och fortsätta förfarandet vid unionsdomstolen, som bland annat anges i punkt 42 i dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen (C‑362/05 P, EU:C:2007:322), och som upprepas i punkterna 63–68 i generaladvokaten Pitruzzellas förslag till avgörande i målet Izba Gospodarcza Producentów i Operatorów Urządzeń Rozrywkowych/kommissionen (C‑560/18 P, EU:C:2019:1052), är relevant för tolkningen av bestämmelser såsom artikel 8.4 i förordning nr 207/2009, som avser administrativa förfaranden avseende EU-varumärken. Denna fråga rör dessutom syftet med invändningsförfarandet, med hänsyn till den äldre rättighetens grundläggande funktion, vilken utgör en av grundstenarna för immateriella rättigheter och för systemet med EU-varumärken.
17 EUIPO har vidare anfört att den fråga som överklagandet avser går utöver själva grunderna för överklagandet, vilket innebär att ett klargörande från domstolen är nödvändigt för såväl enskilda personer som behöriga nationella myndigheter. Denna fråga är nämligen inte uteslutande knuten till Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur unionen, utan omfattar varje annat fall där den äldre rättigheten har upphört med verkan för framtiden (ex nunc) under det administrativa förfarandet, i synnerhet i de ofta förekommande fall då denna rättighet upphör att gälla, upphävs eller återkallas under detta förfarande. Vidare är denna fråga inte begränsad till tolkningen av artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 eller till att de icke registrerade äldre varumärkena har upphört att gälla, utan omfattar samtliga relativa registreringshinder och ogiltighetsgrunder som föreskrivs i artiklarna 8 och 53 i denna förordning, liksom upphörande av alla äldre rättigheter som har åberopats med stöd av dessa grunder, eftersom denna äldre rättighet kan vara en rättighet vars omfattning är mer än bara lokal, ett EU-varumärke, ett nationellt varumärke, en upphovsrätt, en formgivning eller ett patent. Slutligen rör denna fråga inte bara förfarandena vid EUIPO utan alla förfaranden vid nationella administrativa eller rättsliga myndigheter om relativa registreringshinder och ogiltighetsgrunder grundade på äldre rättigheter, i enlighet med nationella bestämmelser om införlivande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning (EUT L 336, 2015, s. 1), särskilt artikel 5 däri.
18 Vidare anser EUIPO att den fråga som överklagandet aktualiserar rör en problematik som domstolen redan har prövat, nämligen den grundläggande skillnaden mellan administrativa förfaranden avseende EU-varumärken och talan om varumärkesintrång, vilket tribunalen inte beaktade i den överklagade domen.
19 EUIPO har vidare gjort gällande att denna fråga rör den grundläggande principen om territoriellt skydd för immateriella rättigheter, vilken tribunalen underlät att beakta när den slog fast att det förelåg en potentiell motsättning mellan de äldre brittiska rättigheterna och de nationella varumärkena till följd av en eventuell omvandling av den omstridda ansökan om registrering av EU-varumärke.
20 EUIPO anser vidare att samma fråga behandlas på olika sätt i tribunalens praxis. Tills nyligen följde det nämligen alltid av tribunalens domar, bland annat dom av den 13 september 2006, MIP Metro/harmoniseringskontoret – Tesco Stores (METRO) (T‑191/04, EU:T:2006:254, punkterna 30–34 och där angiven rättspraxis), och dom av den 2 juni 2021, Style & Taste/EUIPO – The Polo/Lauren Company (Återgivning av en polospelare) (T‑169/19, EU:T:2021:318, punkterna 22–32 och där angiven rättspraxis) samt beslut av den 20 juli 2021, Coravin/EUIPO – Cora (CORAVIN) (T‑500/19, ej publicerat, EU:T:2021:493, punkterna 32–47 och där angiven rättspraxis), att den äldre rättigheten ska vara giltig vid den tidpunkt då EUIPO prövar invändningen eller ansökan om ogiltighetsförklaring. EUIPO menar att tribunalen emellertid har frångått denna praxis i en rad avgöranden som meddelats inom ramen för Förenade kungarikets utträde ur unionen, bland annat i dom av den 30 januari 2020, Grupo Textil Brownie/EUIPO – The Guide Association (BROWNIE) (T‑598/18, EU:T:2020:22), och dom av den 23 september 2020, Bauer Radio/EUIPO – Weinstein (MUSIKISS) (T‑421/18, EU:T:2020:433). Enligt EUIPO följer det av dessa domar i huvudsak att det endast är den äldre rättighetens giltighet, vid den tidpunkt då ansökan om registrering av EU-varumärke inges, som är relevant. I den överklagade domen bortsåg tribunalen från att det fanns olika synsätt i praxis och förklarade inte närmare det synsätt som valdes i den domen, vilket i sig ger upphov till en fråga som är av vikt för enhetligheten och konsekvensen i, och utvecklingen av, unionsrätten.
21 EUIPO har vidare hävdat att överklagandet rör den grundläggande principen om EU-varumärkens enhetlighet, vilken återspeglar unionslagstiftarens vilja att inrätta ett enhetligt system för EU-varumärken, som ett alternativ till nationella varumärken, för företag som önskar utveckla sin verksamhet på unionsnivå. EUIPO har även tagit upp frågan om behörighetsfördelningen mellan lagstiftningsmakten och den dömande makten, eftersom tribunalen har ersatt den allmänna regeln om att den äldre rättigheten ska vara giltig vid tidpunkten för EUIPO:s slutliga beslut om invändningen med en ny regel.
22 EUIPO har vidare gjort gällande att tribunalens synsätt i den överklagade domen medför en risk för rättsosäkerhet och bristande ömsesidighet, eftersom det innebär ett åsidosättande av verkningarna av artikel 50.3 FEU och artiklarna 126 och 127 i utträdesavtalet samt ålägger EUIPO en skyldighet att pröva ett relativt registreringshinder med beaktande av ett område där det omstridda EU-varumärket inte åtnjuter något skydd. Ett sådant synsätt skulle nämligen kunna skapa en orättvis obalans till förmån för brittiska rättigheter, vilka åtnjuter bättre skydd i unionen än vad EU-varumärkena gör i Förenade kungariket.
Domstolens bedömning
23 Domstolen framhåller inledningsvis att det ankommer på klaganden att visa att de frågor som aktualiseras genom överklagandet är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten (beslut av den 10 december 2021, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann, C‑382/21 P, EU:C:2021:1050, punkt 20 och där angiven rättspraxis).
24 Såsom framgår av artikel 58a tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, jämförd med artikel 170a.1 och artikel 170b.4 i rättegångsreglerna, ska ansökan om prövningstillstånd innehålla samtliga uppgifter som domstolen behöver för att kunna ta ställning till ansökan och, om prövningstillstånd meddelas för viss del av överklagandet, bestämma vilka grunder eller delgrunder för överklagandet som ska behandlas i svarsskrivelsen. Eftersom syftet med det förfarande för prövningstillstånd som avses i artikel 58a i stadgan är att begränsa domstolens kontroll till frågor som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten, ska nämligen endast grunder som aktualiserar sådana frågor och som klaganden har styrkt prövas av domstolen i målet om överklagande (beslut av den 10 december 2021, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann, C‑382/21 P, EU:C:2021:1050, punkt 21 och av den 7 juni 2022, Magic Box Int. Toys/EUIPO, C‑194/22 P, ej publicerat, EU:C:2022:463, punkt 14).
25 Detta innebär att klaganden i ansökan om prövningstillstånd under alla omständigheter på ett klart och tydligt sätt måste ange de grunder som åberopas till stöd för överklagandet och lika klart och tydligt ange vilken rättsfråga som varje grund aktualiserar samt precisera om denna fråga är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten och specifikt ange skälen till att frågan är av vikt utifrån det åberopade kriteriet. Vad närmare bestämt gäller grunderna för överklagandet ska det i ansökan om prövningstillstånd preciseras vilken bestämmelse i unionsrätten eller rättspraxis som har åsidosatts genom den överklagade domen eller det överklagade beslutet. I ansökan ska kortfattat anges vad den felaktiga rättstillämpning som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till består i och anges i vilken utsträckning detta fel har påverkat innehållet i den överklagade domen eller det överklagade beslutet. Om den felaktiga rättstillämpning som åberopats följer av att tribunalen har åsidosatt rättspraxis, ska klaganden i ansökan om prövningstillstånd kortfattat, men klart och tydligt, ange följande. För det första ska klaganden precisera var den påstådda motstridigheten finns, med angivande av både de punkter i den överklagade domen eller det överklagade beslutet som klaganden ifrågasätter och de punkter i domstolens eller tribunalens avgörande som påstås ha åsidosatts. För det andra ska klaganden ange de konkreta skälen till att den påstådda motstridigheten aktualiserar en fråga som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten (beslut av den 10 december 2021, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann, C‑382/21 P, EU:C:2021:1050, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
26 I förevarande fall framgår det av punkterna 28–31 i den överklagade domen, vilka EUIPO har hänvisat till, att det enligt tribunalen följer av en ”numera fast” praxis från tribunalen att – i likhet med domstolens praxis enligt vilken det är tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av det varumärke mot vilket en invändning har framställts som är avgörande för fastställelsen av vilken materiell rätt som är tillämplig – frågan om huruvida det föreligger ett relativt registreringshinder ska bedömas utifrån situationen vid tidpunkten för ingivandet av nämnda ansökan om registrering. Den omständigheten att det äldre varumärket kan förlora sin ställning som varumärke i en medlemsstat efter det att ansökan om registrering av EU-varumärke getts in, bland annat till följd av att den berörda medlemsstaten eventuellt utträder ur unionen, saknar således relevans. Tribunalen drog därav slutsatsen dels att eftersom ansökan om registrering av det omstridda varumärket hade ingetts före utgången av övergångsperioden, eller till och med innan utträdesavtalet trädde i kraft, kunde de icke registrerade äldre varumärken som åberopats till stöd för invändningen mot denna ansökan, i den mån de hade använts i näringsverksamhet i Förenade kungariket, i princip utgöra grund för en sådan invändning, dels att överklagandenämnden borde ha beaktat detta vid sin bedömning, vilket den emellertid underlåtit att göra av det enda skälet att övergångsperioden hade löpt ut när beslutet antogs.
27 Dessutom anser tribunalen, i punkt 42 i den överklagade domen, vilken EUIPO också har hänvisat till, att även om det skulle medges att en motsättning mellan de aktuella varumärkena inte längre kan uppstå efter övergångsperiodens utgång, skulle en sådan motsättning, för det fall det sökta varumärket registrerades, ändå ha kunnat föreligga under perioden mellan dagen för ingivandet av ansökan om registrering av EU-varumärke och utgången av övergångsperioden. Tribunalen drog härav, såsom EUIPO har erinrat om, slutsatsen att klaganden i första instans hade ett berättigat intresse av att vinna framgång med sin invändning med avseende på denna period.
28 I det aktuella sammanhanget med Förenade kungarikets utträde ur unionen och utgången av övergångsperioden under det administrativa förfarandet vid EUIPO, fann tribunalen, i likhet med vad EUIPO har erinrat om, i punkt 46 i den överklagade domen, således att inget av EUIPO:s argument kunde utgöra stöd för dess ståndpunkt att tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet, som i förevarande fall var den enda omständighet som hade inträffat efter övergångsperiodens utgång, var den relevanta tidpunkten vid avgörandet av förevarande tvist. Den fann att överklagandet således skulle bifallas såvitt avser den enda grunden och att det överklagade beslutet skulle ogiltigförklaras, i enlighet med klagandens första yrkande i första instans.
29 För det första påpekar domstolen att EUIPO klart och tydligt har beskrivit sin enda grund, avseende åsidosättande av artikel 8.4 i förordning nr 207/2009. EUIPO preciserade först att tribunalen förväxlade den inledande frågan om fastställande av den materiella rätt som är tillämplig i tiden (ratione temporis) med den processuella och materiella frågan om den äldre rättighetens giltighet vid tidpunkten för antagandet av beslutet om invändningen. Därefter preciserades att tribunalen underlät att beakta den skillnad som slagits fast i domstolens praxis mellan talan om intrång och administrativa förfaranden som rör EU-varumärken när den drog slutsatsen att den omständigheten att den omstridda ansökan om registrering av EU-varumärke nekades skulle säkerställa att de äldre rättigheterna skyddades mot otillåten användning av det varumärket under tidsperioden mellan tidpunkten för ingivande av ansökan om registrering av det varumärket och övergångsperiodens utgång. EUIPO angav slutligen att tribunalen, i strid med domstolens praxis, underlät att beakta syftet, som avses i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009, att skydda de intressen som innehavarna av de äldre rättigheterna har genom att bevara den grundläggande funktionen hos dessa rättigheter med avseende på motsättningar i förhållande till eventuella yngre EU-varumärken.
30 Vad närmare bestämt, bland annat, beträffar de argument som avser att tribunalen åsidosatte domstolens praxis om skillnaden mellan talan om intrång och administrativa förfaranden som rör EU-varumärken, såsom denna följer av dom av den 21 februari 2013, Fédération Cynologique Internationale (C‑561/11, EU:C:2013:91, punkt 47), och av den 21 juli 2016, Apple and Pear Australia och Star Fruits Diffusion/EUIPO (C‑226/15 P, EU:C:2016:582, punkterna 61 och 62), åsidosatte tribunalens fasta praxis om verkan av att den äldre rättigheten har upphört under invändningsförfarandet och ogiltighetsförfarandet vid EUIPO, såsom denna följer av dom av den 13 september 2006, MIP Metro/harmoniseringskontoret – Tesco Stores (METRO) (T‑191/04, EU:T:2006:254, punkterna 30 och 34) och dom av den 2 juni 2021, Style & Taste/EUIPO – The Polo/Lauren Company (Återgivning av en polospelare) (T‑169/19, EU:T:2021:318, punkterna 22–32 och där angiven rättspraxis), samt åsidosatte syftet med artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 om att bevara den grundläggande funktionen hos det äldre varumärket, konstaterar domstolen att EUIPO har identifierat såväl de aktuella punkterna i den överklagade domen som punkterna i besluten och de bestämmelser som påstås ha åsidosatts.
31 För det andra har EUIPO särskilt kritiserat tribunalen för att den i punkt 31 i den överklagade domen slog fast att de aktuella icke registrerade äldre brittiska varumärkena i princip kunde ligga till grund för klagandens invändning i första instans och att överklagandenämnden således borde ha beaktat detta vid sin bedömning, trots att övergångsperioden hade löpt ut vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet, och, för att den i punkt 42 i den domen, preciserade, som svar på ett argument från EUIPO, att klaganden hade ett berättigat intresse av att vinna framgång med sin invändning med avseende på perioden mellan tidpunkten för ingivandet av den omstridda ansökan om registrering av EU-varumärke och den tidpunkt då övergångsperioden löpte ut. Såsom EUIPO har påpekat var det bland annat på grundval av dessa överväganden som tribunalen ogiltigförklarade det omtvistade beslutet. Det framgår således tydligt av ansökan om prövningstillstånd att tribunalens påstått felaktiga tolkning av de processuella och materiella krav som gäller för invändningsförfaranden vid EUIPO har haft en avgörande inverkan på innehållet i den överklagade domen.
32 För det tredje ska det påpekas att klaganden, i enlighet med den bevisbörda som åvilar den som ansöker om prövningstillstånd, måste visa att överklagandet, oberoende av de rättsfrågor som åberopats däri, aktualiserar en eller flera frågor som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten, eftersom räckvidden av detta kriterium går utöver ramen för den överklagade domen och, i slutändan, för överklagandet (beslut av den 10 december 2021, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann, C‑382/21 P, EU:C:2021:1050, punkt 27).
33 Detta innebär i sig att klaganden ska visa att överklagandet aktualiserar sådana frågor och att dessa frågor är av sådan vikt, med åberopande av konkreta och specifika omständigheter i det enskilda fallet, och inte enbart med åberopande av allmänt hållna argument (beslut av den 10 december 2021, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann, C‑382/21 P, EU:C:2021:1050, punkt 28).
34 I förevarande fall har EUIPO identifierat den fråga som aktualiseras genom den enda grunden, vilken i huvudsak består i att fastställa vilken dag och vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av huruvida innehavaren av en äldre rättighet har ett berättigat intresse av att vinna framgång med en invändning mot en ansökan om registrering av EU-varumärke och EUIPO:s skyldighet att beakta den äldre rättigheten, dels när den tvist som anhängiggjorts vid tribunalen avser ett beslut som antagits efter ett invändningsförfarande som grundar sig på en äldre rättighet som endast är skyddad i Förenade kungariket, dels när övergångsperioden hade löpt ut när detta beslut antogs. Mer allmänt avser denna fråga, enligt EUIPO, inverkan av den omständigheten att den äldre rättigheten har upphört med verkan för framtiden (ex nunc) under ett invändningsförfarande eller ett ogiltighetsförfarande vid EUIPO på utgången av det förfarandet.
35 Härtill kommer att EUIPO har redogjort för de konkreta skälen till att en sådan fråga är av vikt för enhetligheten och konsekvensen i, och utvecklingen av, unionsrätten.
36 EUIPO har särskilt preciserat att frågan avser huruvida det grundläggande villkoret att det ska föreligga ett berättigat intresse av att få saken prövad och att fortsätta förfarandet är tillämpligt på administrativa förfaranden avseende EU-varumärken och att frågan vidare avser principer som utgör grundstenar för immateriella rättigheter, nämligen territorialitetsprincipen, principen om EU-varumärkets enhetliga karaktär och det grundläggande begreppet om varumärkets grundläggande funktion, i det sammanhang som rör övergångsperiodens utgång. En sådan fråga avser dessutom den väsentliga skillnad som har fastställts i rättspraxis mellan, å ena sidan, administrativa förfaranden avseende EU-varumärken och, å andra sidan, talan om intrång.
37 EUIPO har i detta avseende inledningsvis understrukit att det är en övergripande fråga huruvida villkoret om berättigat intresse av att få saken prövad och fortsätta förfarandet, som tillämpas inom ramen för förfaranden vid tribunalen och domstolen, är relevant vad beträffar administrativa förfaranden avseende EU-varumärken och huruvida i slutändan det berättigade intresset av att vinna framgång med en administrativ åtgärd ska beaktas vid tolkningen av artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 och, i förlängningen, vid tolkningen av andra bestämmelser i denna förordning som avser sådana förfaranden.
38 Vidare har EUIPO preciserat att ett klargörande från domstolen är nödvändigt för både användarna av EU-varumärkessystemet och för de nationella domstolarna, bland annat med hänsyn till att den aktualiserade frågan inte enbart avser vilka verkningar Förenade kungarikets utträde har, utan även alla – inom immaterialrätten vanligt förekommande – fall där en äldre rättighet har upphört att existera under pågående handläggning av ett mål, däribland det fallet att registreringen av ett varumärke har upphävts eller upphört att gälla. När det gäller frågan huruvida den äldre rättigheten ska vara giltig vid tidpunkten för EUIPO:s slutliga beslut eller endast vid tidpunkten för den omstridda ansökan om registrering av EU-varumärke, har EUIPO redogjort för tribunalens motstridiga praxis på området och betonat sambandet mellan denna fråga och frågan huruvida en sådan äldre rättighet har upphört med verkan för framtiden (ex nunc) under domstolsförfarandet. EUIPO har härvid understrukit att den har åberopat den sistnämnda frågan i ett mål som är anhängigt vid domstolen.
39 Slutligen har EUIPO påpekat att den fråga som tas upp rör den grundläggande principen om EU-varumärkets enhetliga karaktär, vilken unionslagstiftaren eftersträvade vid införandet av detta varumärke i unionens rättsordning, i ett sammanhang där tribunalen, i avsaknad av särskilda bestämmelser i förordning nr 207/2009 eller i utträdesavtalet, i den överklagade domen slog fast en regel som, med bortseende från verkningarna av artikel 50.3 FEU och artiklarna 126 och 127 i utträdesavtalet, innebär att EUIPO är skyldigt att pröva ett relativt registreringshinder med avseende på ett område där det sökta EU-varumärket under alla omständigheter inte kommer att åtnjuta något skydd. EUIPO har tillagt att detta synsätt, förutom de risker som det medför med hänsyn till rättssäkerhetsprincipen, även medför risker med hänsyn till ömsesidighetsprincipen, eftersom det kan skapa en obalans mellan skyddet för de äldre brittiska rättigheterna i unionen och skyddet för EU-varumärken i Förenade kungariket.
40 Det framgår således av ansökan om prövningstillstånd att den fråga som aktualiseras genom överklagandet går utöver ramen för den överklagade domen och, i slutändan, för överklagandet.
41 Mot bakgrund av de uppgifter som åberopats av EUIPO finner domstolen att myndigheten i sin ansökan om prövningstillstånd har visat att överklagandet aktualiserar en fråga som är av vikt för enhetligheten och konsekvensen i, och utvecklingen av, unionsrätten.
42 Mot bakgrund av det ovan anförda ska prövningstillstånd meddelas för överklagandet i dess helhet.
Rättegångskostnader
43 Enligt artikel 170b.4 i rättegångsreglerna ska förfarandet fortsätta i enlighet med artiklarna 171–190a i rättegångsreglerna om prövningstillstånd meddelas för hela eller en viss del av överklagandet enligt de kriterier som anges i artikel 58a tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.
44 Enligt artikel 137 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna, ska domstolen besluta om rättegångskostnader i den dom eller i det särskilt uppsatta beslut genom vilket målet avgörs slutligt.
45 Eftersom ansökan om prövningstillstånd har bifallits ska frågan om rättegångskostnader anstå.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (prövningstillståndsavdelningen) följande:
1) Prövningstillstånd meddelas.
2) Frågan om rättegångskostnader anstår.
Underskrifter