Mål T‑62/08

ThyssenKrupp Acciai Speciali Terni SpA

mot

Europeiska kommissionen

”Statligt stöd − Kompensation för expropriation som genomförts för allmännyttiga ändamål − Förlängning av en förmånlig tariff för elleveranser − Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden och enligt vilket stödet ska återbetalas − Begreppet fördel − Principen om skydd för berättigade förväntningar − Genomförande av stödet”

Sammanfattning av domen

1.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Ersättning som beviljas som kompensation för expropriation av tillgångar – Omfattas inte

(Artikel 87.1 EG)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldighet att uppmana berörda parter att inge yttranden – Rätt för stödmottagaren att på ett rimligt sätt delta i förfarandet – Gränser

(Artikel 88.2 EG)

3.      Unionsrätten – Principer – Rätten till försvar – Tillämplighet under administrativa förfaranden som inletts av kommissionen – Granskningsförfarandet avseende planerat statligt stöd – Räckvidd

(Artikel 88.2 EG)

4.      Stöd som ges av en medlemsstat – Planerat stöd – Anmälan till kommissionen – Skyldighetens räckvidd – Nödvändigt att anmäla stödåtgärder på planeringsstadiet

(Artikel 88.3 EG; rådets förordning nr 659/1999, artiklarna 2 och 3)

5.      Stöd som ges av en medlemsstat – Beslut av kommissionen i vilket det fastställs att ett stöd är olagligt och att det ska återkrävas – Ännu ej utbetalt stöd

(Artikel 88.3 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 14.1)

6.      Stöd som ges av en medlemsstat – Återkrav av ett rättsstridigt stöd – Stöd som beviljats i strid med handläggningsreglerna i artikel 88 EG – Stödmottagarnas eventuella berättigade förväntningar – Skydd – Villkor och gränser

(Artikel 88 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 14.1)

7.      Stöd som ges av en medlemsstat – Beslut av kommissionen att inte framställa några invändningar mot en nationell åtgärd – Stödmottagarens berättigade förväntningar vad gäller rättsenligheten av en förlängning av åtgärden – Föreligger inte

(Artikel 88 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 14.1)

1.      Åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget, och som därigenom liknar en subvention, utgör fördelar i den mening som avses i artikel 87.1 EG, såsom bland annat tillhandahållande av varor eller tjänster på förmånliga villkor. Sådana skadestånd som de nationella myndigheterna kan förpliktigas att betala till enskilda som ersättning för en skada som myndigheterna orsakat dem är däremot i rättsligt hänseende av väsentligt annorlunda slag och utgör inte stöd i den mening som avses i artiklarna 87 EG och 88 EG.

Däremot ska en förlängning av en åtgärd som innebar att ett företag beviljades en förmånlig tariff för elleveranser, vilket utgjorde en expropriationsersättning i samband med nationaliseringen av elsektorn, då den förmånliga tariffen beviljades som ersättning för en viss fastställd period utan någon möjlighet till förlängning, anses utgöra statligt stöd. En åtgärd som endast var ett av de förmånliga tariffvillkor beträffande vilka förlängningen syftade till att ”möjliggöra en utveckling och omstrukturering av de berörda företagens produktion” kan vidare inte anses utgöra en åtgärd som i rättsligt hänseende utgör en fortsättning på den ersättning som beviljades företaget med anledning av nationaliseringen.

(se punkterna 57, 60, 63, 72, 74, 99 och 101)

2.      Förfarandet för kontroll av statligt stöd, med beaktande av dess systematik, är ett förfarande som inleds gentemot den medlemsstat som, enligt dess gemenskapsrättsliga förpliktelser, är ansvarig för beviljandet av stödet. Inom ramen för detta förfarande kan således inte andra berörda än den medlemsstat som har beviljat stödet göra anspråk på ett sådant kontradiktoriskt förfarande med kommissionen som det som har inletts till förmån för nämnda medlemsstat. Deras främsta uppgift är att förse kommissionen med information. Inte i någon bestämmelse avseende förfarandet för kontroll av statligt stöd ges stödmottagaren en särskild roll bland dem som är berörda. Förfarandet för kontroll av statligt stöd är dessutom inte ett förfarande som har inletts ”mot” stödmottagaren som innebär att denne kan göra anspråk på sådana rättigheter som i sig är lika omfattande som rätten till försvar. De berörda medlemsstaterna utgör nämligen de enda och exklusiva mottagarna av de beslut som kommissionen antar på området för statligt stöd.

Sådana allmänna rättsprinciper som rätten att yttra sig eller principen om god förvaltningssed kan inte medföra att gemenskapsdomstolen får utöka de processuella rättigheter som getts berörda parter inom ramen för förfarandet för kontroll av statligt stöd genom fördraget eller sekundärrätten. Inte heller det förhållandet att en sökande skulle ha behörighet att väcka talan mot det angripna beslutet ger gemenskapsdomstolen någon sådan möjlighet.

Det framgår nämligen inte av någon bestämmelse om statligt stöd eller av rättspraxis att kommissionen skulle vara skyldig att låta mottagaren av de statliga medlen yttra sig över den rättsliga bedömning som kommissionen gör av den ifrågasatta åtgärden eller att kommissionen skulle vara skyldig att underrätta den berörda medlemsstaten – och än mindre stödmottagare – om sitt ställningstagande innan den fattar sitt beslut, när berörda parter och medlemsstaten har beretts tillfälle att yttra sig.

(se punkterna 161–163 och 166–168)

3.      På området för granskning av statligt stöd krävs det enligt principen om rätten till försvar att medlemsstaten i fråga ges tillfälle att på lämpligt sätt yttra sig beträffande de synpunkter som har framförts av berörd tredje part enligt artikel 88.2 EG och på vilka kommissionen avser att grunda sitt beslut. Om medlemsstaten inte har beretts tillfälle att yttra sig över dessa synpunkter kan kommissionen inte lägga dem till grund för sitt beslut rörande denna medlemsstat. För att en sådan kränkning av rätten till försvar ska leda till en ogiltigförklaring krävs emellertid att förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om denna oegentlighet inte hade förelegat.

(se punkt 189)

4.      När det gäller nya stöd som medlemsstaterna har för avsikt att införa har det inrättats ett förfarande för förhandstillstånd, utan vilket stödåtgärder inte kan anses ha vidtagits i vederbörlig ordning. I enlighet med artikel 88.3 EG och artiklarna 2 och 3 i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG ska nämligen alla planer på att införa eller att ändra stöd anmälas till kommissionen och de får inte genomföras förrän kommissionen underförstått eller uttryckligen har beslutat att godkänna dem.

Medlemsstaterna ska således iaktta två sammanhörande skyldigheter, nämligen skyldigheten att i förväg anmäla planerade stöd och skyldigheten att skjuta upp genomförandet av dessa planer till dess att kommissionen har fattat beslut om åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden.

Ett stöd kan anses ha beviljats även om stödbeloppet ännu inte har betalats ut till mottagaren.

Stödåtgärder ska vidare anmälas till kommissionen då de fortfarande befinner sig på planeringsstadiet, det vill säga före det att de har genomförts och då de fortfarande kan ändras med anledning av eventuella yttranden från kommissionen. Kommissionen ska nämligen ges tillfälle att i god tid och i det allmänna gemenskapsintresset utöva kontroll av alla planer att vidta eller ändra stödåtgärder och således genomföra en förebyggande granskning. Det skulle nämligen strida mot systematiken i systemet med förhandskontroll av statligt stöd att anse att kommissionen enbart kan konstatera ett åsidosättande av artikel 88.3 EG efter att ha kontrollerat att varje mottagare faktiskt har erhållit de fördelar som åsyftas med den ifrågavarande åtgärden.

(se punkterna 228–230 och 234–236)

5.      Lydelsen i artikel 14 i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG, enligt vilken kommissionen vid negativa beslut i fall av olagligt stöd ska besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet, uttrycker återkravets systematiska karaktär.

När kommissionen, under det administrativa förfarandet, har underrättats om att de kritiserade stöden ännu inte har utbetalats till mottagarna, utgör det inte någon garanti för att dessa utbetalningar inte därefter har genomförts, i synnerhet under perioden från det att underrättelsen ägde rum till och med offentliggörandet av meddelandet om det slutliga beslutet. Under alla förhållanden kan kommissionen inte kritiseras för att i syfte att säkerställa högsta möjliga grad av rättssäkerhet uttryckligen ha angett de konkreta följderna av sitt beslut.

Det förhållandet att ett stöd ännu inte har utbetalats till mottagaren kan nämligen inte påverka giltigheten av kommissionens beslut, utan enbart det sätt på vilket stödet återkrävs. Återkrav av stöd ska i princip äga rum enligt relevanta bestämmelser i nationell rätt, dock under förutsättning att dessa bestämmelser tillämpas på ett sådant sätt att de inte gör det av gemenskapsrätten fordrade återkravet i praktiken omöjligt, och tvisten rörande verkställigheten omfattas endast av den nationella domstolens behörighet.

En medlemsstats skyldighet att beräkna det exakta belopp som ska återkrävas, i synnerhet när beräkningen beror på uppgifter som medlemsstaten inte har lämnat till kommissionen, omfattas av den mer vidsträckta skyldigheten till lojalt samarbete som ömsesidigt åligger kommissionen och medlemsstaterna i fråga om genomförandet av fördragets bestämmelser om statligt stöd. Kommissionen kan inte kritiseras för att den inte har beaktat eventuella faktiska och rättsliga förhållanden som skulle ha kunnat åberopas vid kommissionen under det administrativa förfarandet, men som inte har åberopats, eftersom kommissionen inte har någon skyldighet att ex officio undersöka och föreställa sig vilka omständigheter som skulle ha kunnat åberopas.

(se punkterna 239, 241, 250 och 251)

6.      Med hänsyn till att den kontroll av statliga stöd som kommissionen utövar med stöd av artikel 88 EG är av tvingande karaktär, kan företagen i princip inte ha berättigade förväntningar på att det mottagna stödet är rättsenligt, såvida det inte har beviljats i enlighet med förfarandet i nämnda artikel. En omdömesgill ekonomisk aktör ska nämligen i normala fall kunna avgöra om detta förfarande har följts. I synnerhet om ett stöd har genomförts utan att det dessförinnan har anmälts till kommissionen, och det således är rättsstridigt enligt artikel 88.3 EG, kan stödmottagaren vid detta tillfälle inte ha berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt.

Mottagare av ett olagligt stöd kan emellertid, såsom grund för att det inte ska återkrävas, åberopa sådana exceptionella omständigheter som kunde ge upphov till berättigade förväntningar på att stödet var rättsenligt.

Antagandet av förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG skapade en ny situation när det gäller återkrav av olagligt stöd, med anledning av vilken alla rättsliga konsekvenser ska beaktas. I artikel 14.1 i nämnda förordning bekräftas återkravets systematiska karaktär (den första fasen), samtidigt som det föreskrivs ett undantag (den andra fasen) om återkravet skulle stå i strid med en allmän princip i unionsrätten. Det finns således en bestämmelse i sekundärrätten som kommissionen är skyldig att beakta vid antagandet av sina beslut och som kan medföra att kommissionen i förekommande fall avstår från att begära återkrav av det olagliga stödet. Det råder inget tvivel om att åsidosättandet av en sådan bestämmelse kan åberopas till stöd för en ogiltigförklaring av den del av beslutet som rör återkravet.

(se punkterna 269–271, 275 och 276)

7.      Den omständigheten att det för stödmottagaren kunde förefalla tveksamt att en åtgärd kvalificerades som statligt stöd är otillräcklig för att motivera berättigade förväntningar hos denne beträffande stödets lagenlighet eller beträffande det förhållandet att den omtvistade åtgärden inte utgjorde ett statligt stöd.

Kommissionens beslut att inte framställa några invändningar mot en nationell åtgärd i form av beviljandet av en förmånlig tariff för elleveranser kan således inte ge upphov till berättigade förväntningar beträffande rättsenligheten av den senare beslutade förlängningen av nämnda åtgärd och beträffande det förhållandet att den förmånliga tariffen inte utgjorde ett stöd.

(se punkterna 283, 284 och 288)